onedirectiontolove

Senaste inläggen

Av Wilma - 7 juli 2013 20:30

PaRiS

 

 "Are you sure about this?" frågar Louis när vi går hand i hand på en shopping-gata i Paris.

 "Yes I'm sure" ler jag och kollar på honom under mina pilotglasögon.

 "I mean, it's permanent, you can't change your mind afterwards" säger han och jag suckar.

 "I'm 100% sure. I've always wanted this, I've saved money for it and now, with my parents approval, I'm ready" säger jag och han nickar.

 "Okay then"

Vi har en dag ledig i Paris innan nästa konsert i Metz, Frankrike. Louis' - och resten i 1D's - familj kommer imorgon och jag är riktigt nervös. Louis har bjudit oss på lunch när vi kommer till Metz. Vi kommer åka ikväll klockan sju och kommer fram ungefär elva, halv tolv ikväll. 

Louis och jag gick upp vid halv nio imorse och lämnade bussarna vid nio för att kunna utforska Paris. Klockan har slagit ett och jag har tagit beslutet att tatuera mig. Ingen stor dock, en g klav på handleden för att visa min kärlek för musik och dans. Mina föräldrar tyckte jag var för ung första gången jag frågade, så jag bestämmde mig för att vänta kanske tre år och spara pengar. Och nu äntligen ska det ske!

Trots att det bara är april (okej, slutet av april, ändras till maj om två dagar) så är det riktigt varmt. Solen skiner och bränner på huden. Svala vindpustar kommer då och då och kyler ner kroppen. Mitt hår är plattat och hänger fritt på min rygg. Min hand ihopflätad med Louis'. 

Det är några fans som följer efter oss, men vi har två livvakter med oss som ser till att fansen håller avstånd. Trots att jag flera gånger sagt till Louis att det är okej om han går och pratar med dem och så, så säger han nej. Han svarar att han vill spendera dagen med mig. 

Vi hittar en tatueringsstudio som en gammal klasskompis till mig rekomenderade. Glatt går jag in och ställer mig vid disken. Louis ställer sig bredvid mig med armen om min midja medan vi väntar på att någon ska komma till oss. En ung tjej - 20-25 kanske - kommer fram till oss. Hon har rött hår, uppsatt, och har tatueringar över armarna och benen. Hon har en läppiercing och en piercing i ögonbrynet. 

 "Hello, welcome! Do you want a tattoo?" ler hon och jag nickar med ett leende.

 "Yeah, I do!" ler jag och hon nickar.

 "What do you have in mind?" frågar hon snällt.

 "A small musik note on my wrist" säger jag och hon nickar.

 "Of course, do you have a picture or do you want to see some we have?"

 "I can look at the ones you've got" ler jag och hon dyker ner under disken.

Hon plockar upp ett häfte och bläddrar upp en sida med massa noter. Snabbt ser jag en som jag tänkt mig, en g klav not. 

 "That one's good" säger jag och pekar på den.

 "Good choice, plus, it's a simple one so if you just sit over there for a couple of minutes, I'll go prepare myself" ler hon och jag nickar.

Jag och Louis sätter oss i soffan vid ingången och jag börjar leka med hans fingrar. Än känner jag ingen nervositet. Ingen tvekan. Allt känns rätt, som att jag gör ett bra och rätt val. 

 "Does it hurt  much?" frågar jag och rynkar näsan åt honom.

 "Well, I would lie if I said no" säger han och jag nickar sakta.

 "It doesn't seem to hurt when you see it on television and stuff" mumlar jag och han skrattar lågt.

 "It hurts pretty bad, to be honest" ler han och jag sväljer hårt när jag känner nervositeten komma krypandes. "Hey, I'll be there and hold your hand" flinar han retsamt och jag slår honom löst på axeln.

 "You're such a jerk!" skrattar jag. 

 "I love your laugh" säger han klyschigt och jag fnissar generat.

 "Stop" mumlar jag.

 "I love when you're embarrassed" fortsätter han och jag gömmer mitt ansikte mot hans bröst när jag känner hur mitt ansikte blir knallrött. "I love when you hide your face in my shirt" skrattar han och jag slår honom innan jag vänder mig lite så jag lutar ryggen emot hans mage.

 "I hate you" muttrar jag.

 "I hate you too darling" skrattar han och jag skrattar med honom.

 "So, are you ready?" ler tjejen som nu kommit tillbaka.

 "Yes" ler jag och reser mig upp.

 "I'm Jen, by the way" säger hon.

 "I'm Chachi" säger jag och följer efter henne bakom ett skynke.

Jag sätter mig på stolen - fast man kan egentligen inte kalla det stol, mer sits... som en tandläkarstol - och hon frågar vilken hand jag vill tatuera. Jag svarar vänster och hon tar upp min hand.

Louis sätter sig på en pall på andra sidan om mig och kollar på Jen när hon tar på sig handskar och rengör min handled. Hon lägger ett tunt papper med noten ritad på mot handleden så att färgen kletar av sig på min handled, så hon ska veta hur hon ska tatuera.

 "Okay, now I'm freaking out" andas jag ut när Jen tar fram tatueringsmaskinen - eller vad man nu kallar det. 

 "Since it's a small tattoo, it'll go really quick. Talk to your boyfriend and don't look at what I'm doing, then you'll be fine" ler Jen och nickar mot Louis.

 "Alright" mumlar jag och Louis tar min hand med ett leende.

 "So are you scared over meeting my parents tomorrow?" frågar han och smeker sin tumme över min handrygg.

Jen startar tatueringsgrejen och jag kramar Louis' hand hårdare.

 "Yes" svarar jag snabbt och han skrattar.

 "They'll love you, I swear" säger han och jag känner hur det sticker till i armen.

 "Aouch!" tjuter jag och Louis ler lugnande mot mig.

 "Hey, I want to take you out for dinner tonight, pretty early thought since we have to leave at seven. You up for it?" frågar han för att få mig på andra tankar.

 "Yeah, sure" svarar jag med svag röst.

Det gör riktigt, riktigt ont när nålen tränger igenom min hud. Men så fort jag kollar in i Louis ögon försvinner en del av smärtan. 

 "Was it hard to say goodbye to your parents last night?" frågar han och jag nickar.

 "Yeah, but I know I'll see them soon again" ler jag och han nickar tillbaka.

 "What are the others doing today?" frågar han och jag tjuter till igen när det gör lite ondare.

 "Uhm, I don't know. Jaja and Millie are going shopping, I think. The others, well, I don't know, they're probably just fool around" säger jag och han skrattar.

 "Yeah, probably" ler han och jag ler tillbaka.

 

 

 

Efter ungefär tjugo minuter är tatueringen klar och skuggad. För första gången kollar jag ner på den och blir chockad. Det vart så bra!! 

 "Oh my God, it looks so good!" tjuter jag och Jen skrattar.

 "I'm glad you like it" ler hon.

 "Thank you, so much" ler jag och kramar henne löst.

 "Thank you"

Vi går ut till disken igen och jag betalar. Efter det får jag ett typ plåster över tatueringen så att det inte blir infekterat. Jag får ta av den imorgon, vilket jag verkligen ser fram emot.

 "Thank you Jen, bye!" ropar jag när vi är på väg ut.

 "Bye!" ropar hon tillbaka.

Utanför står några fans och Louis stannar för att skriva lite autografer, efter att jag övertalat honom så klart. Några fans kommer fram till mig också och ber om autograf, vilket jag såklart ger dem. 

 "Okay girls, we're going now, bye and thank you" säger Louis och fansen vinkar.

 "Bye!" ropar alla fans tillsammans vilket får oss båda att le.

 "Does it hurt?" frågar Louis med ett flin.

 "Nah, not anymore" ler jag och skuttar lite bredvid honom. "Let's go get some ice cream" säger jag och drar med honom till en liten kiosk.

Vi köper varsin glass som vi sedan går runt och äter i en park. Efter en halvtimme tar vi en taxi till Eiffeltornet som jag har längat efter att få se, en händelse jag väntat på i hela mitt liv. Medan jag sitter och skuttar i sätet sitter Louis lugn och skrattar åt mig. 

 "Have you been here before?" frågar jag honom.

 "Yeah, twice" ler han och jag putar med underläppen.

 "Just because you live in UK and I in the US" muttrar jag och kommer genast på en sak.

Vi bor i olika länder. På varsin sida av Atlanten. På varsin sida av världshavet. Turnén pågår inte föralltid, även om jag önskar det. Vi kommer skiljas åt, vi kommer inte träffas på så länge. Bara tanken får mig ledsen. 

 "What are you thinking about?" frågar Louis bekymrat och kramar om min hand.

 "Nothing, I just miss my parents" ljuger jag och han nickar sakta, trots att jag ser att han inte går på det.

 "You'll see them soon" tröstar han och jag nickar samtidigt som jag biter mig i läppen.

 "Yeah..." mumlar jag och fortsätter tänka på hur våra liv kommer förändras efter turnén med blicken ut genom fönstret där den vackra staden Paris passerar förbi.

 

------------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Sådär ja...

Nu har jag en fråga...

Vad hände med kommentarerna? 

Jag menar, jag vet, det är sommarlov, men om ni har tid att gå in att läsa kapitlet tror jag ni har tid att slänga in en kommentar... Jag tvingar ingen att kommentera, men tycker personligen det är roligare att skriva om personer kommenterar. 

Jag menar, åtminstone 10 personer borde väl kunna kommentera om runt 40 stycken besöker bloggen varje dag? 

Aja, skitsamma, hoppas ni gillar kapitlet i alla fall! :)

Kram på er

ANNONS
Av Wilma - 4 juli 2013 23:30

Spänt kollar jag mot samlingsplatsen utanför gaten där min familjs plan har landat. Resande kommer ut ifrån gaten och möts av kramar, tårar och leenden. Men min familj syns inte till. Min, Brandons, Jajas och Pacmans familjer reser tillsammans, på samma plan, så de kommer nog samtidigt.

Trots att Pacmans mamma är svårt sjuk i cancer ville hon hit, hon tog inte ett nej som svar. Hon skulle hit, om hon så behövde rymma på ett plan. Det fick Pacman ganska känslomässig, men det förstår jag. 

Moons familj - mamma, pappa, två yngre systrar och en äldre bror - flyger med ett annat plan ifrån Nordkorea, så hans familj har redan kommit. De kom tidigt imorse och Moon var uppe, pigg och glad över att se sin familj. Han åkte och mötte dem på flygplatsen, även om det var 3 på morgonen. Moons flickvän kommer också hit för att kolla på showen ikväll, hon reser antagligen med våra familjer. 

Millies familj bor ju i Kalifornien, så de kom också tidigare idag. Han var lika glad över att se sin familj efter så här lång tid som Moon var. Jag har inte pratat med någon av dem än, men de nämnde något om att ta med deras familjer till parken och äta glass och sånt. 

Med en suck kollar jag mot gaten igen och ser plötsligt min mammas, pappas och mina bröders ansikten. Resten av crewets familjer går såklart med min. Med ett stort leende springer jag emot dem och kastar mig runt mamma och pappas halsar. Vi alla fem möts i en mysig gruppkram. Mamma börjar gråta tyst, jag med.

 "I've missed you so much" snyftar jag.

 "Don't cry sis,  you'll make me cry" retas Ethan och jag ler stort.

 "I haven't seen you in a while, bro" skojar jag och ställer mig på tå för att krama honom.

 "I know, I know, I've become a lot hotter" flinar han och jag skrattar åt honom.

Jag kramar Josh också, lika hårt som Ethan och ger sedan mina föräldrar varsin varm, hård, kärleksfull kram. Sedan går jag för att hälsa på de andras familjer. 

 "Chachi, darling!" ler Jajas mamma och kramar mig.

 "Hi Darina" ler jag och kramar henne hårt tillbaka.

 "Oh you've grown so much!" tjuter hon och jag skrattar.

Jag hälsar på de andras familjer. Moons flickvän, Joanna, står lite ensam så jag går mot henne med ett leende. Hon är 27 år gammal, men ser ut att vara 17. Hon har svart, lockigt, axellångt hår som glänser fint i ljuset. Hennes ögon är gröna och skimmrar av glädje.

 "Hi Joanna" ler jag och hon möter min blick.

 "Chachi! Hi honey!" tjuter hon och kramar mig hårt.

 "How the hell can you look so young?!" utbrister jag och hon skrattar.

 "A gift sent from above" flinar hon och jag skrattar med henne.

 "Are we ready to leave?!" ropar Pacmans pappa och alla nickar.

Klockan är två på dagen och vi har ett soundcheck klockan fyra plus att vi ska vara där en timme innan soundcheck för att se så allt är på plats, tur att arenan ligger väldigt nära. 

 

 "Okay, I want you guys to meet someone" säger jag till min familj.

Soundcheck är slut och vi har en halvtimmes paus innan vi ska gå igenom allt igen. Jag har bestämt mig för att presentera Louis inför mina föräldrar. Just nu står vi i min och crewets loge. Jag har messat Louis och bett honom komma hit, grejen är den att han inte vet att han ska träffa min familj.

 "Oh, she got a boyfriend" retas Josh och knuffar till mig i sidan.

 "Jealous?" frågar jag och knuffar honom tillbaka.

 "Buuurn" skrattar Ethan.

 "Kids nowadays" suckar mamma och vi skrattar.

Någon knackar på dörren som snart öppnas. Där står Louis. Han blir först chockad av att se mig med min familj, men sedan spricker hans ansikte upp i ett stort leende.

 "Mum, dad, this is Louis, my boyfriend. Louis, this is my parents, Michael and Susanne (kommer inte ihåg om jag kommit på namn åt dem förut, men aja) and my brothers Ethan and Josh" presenterar jag och Louis sträcker fram handen åt pappa.

 "Hello sir, nice to meet you" ler Louis och pappa tar leendes tag i hans hand och skakar den vänligt.

 "Hello there, and don't call me sir, it makes me sound old" flinar pappa och Louis nickar.

 "You are old dad" fnissar jag och han blänger på mig.

 "Hi mrs. Gonzales, I can see who Chachi got her beauty from" säger Louis charmigt och skakar mammas hand.

 "Thank you, young man, and please, call me Susanne" skrattar hon och Louis nickar återigen.

 "Yo man!" utbrister Josh och gör något handslag med Louis som snabbt hänger på. "I don't do hugs, you know" säger han och jag skrattar åt honom.

Louis flinar bara innan han gör samma handslag med Ethan. Vi sätter oss ner i sofforna i logen - jag sitter bredvid Louis i den ena med min familj i den mitt emot - och mina föräldrar börjar fråga ut Louis. Jag kramar Louis' hand hela tiden och undrar hur han kan vara så lugn. 

Snart är vi tvunga att gå för att fixa oss inför konserten eftersom fansen redan börjat fylla arenan, så familjen går ut och sätter sig i arenan på sina platser. 

 "How can you be so calm?! Are you even a human being?" frågar jag och petar i Louis' ansikte när vi går igenom korridoren mot scenen.

 "Yes I am human! Why shouldn't I be calm?" fnissar han och tar bort min hand ifrån hans ansikte.

 "Because! You just met your girlfriend's family, which by the way isn't the most normal family in the world, and you're cool with it!" utbrister jag och han skrattar.

 "I'm a calm person, I guess"

 "Oh God, I'll pass out when I'm going to meet your parents, really" suckar jag och Louis fnissar.

 "I'm sure you won't, hun" ler han och pussar min panna.

 "I hope not" mumlar jag mot hans tröja med armarna om hans mage - ifrån sidan.

Hans arm ligger runt mina axlar och trycker mig emot honom. Jag snubblar på hans fötter, vilket får honom att skratta. Plötsligt lyfter han upp mig och kastar mig över hans axel. Han börjar springa mot scenen medan jag hänger där, hjälplös över hans axel.

 "Let me down!" skriker jag och börjar garva. 

 "Can't do sweetheart" skrattar Louis.

Plötsligt hoppar han upp på scenen, framför alla fans, med mig skrikandes över hans axel. Fansen blir galna och skriker högt. Louis släpper ner mig och jag slår honom på axeln. Han lägger handen på stället där jag slog honom och putar med underläppen. Jag flinar åt honom och kollar ut över arenan. 

 "Give me a kiss" viskar Louis i mitt öra och jag kollar på honom.

 "No way, not in front of everyone" mumlar jag.

Han himlar med ögonen och kysser mig mjukt. Hela arenan blir tokigt. Alla fans skriker och hoppar och ja, jag börjar fundera på hur jag inte kan vara döv än. Jag avbryter snart kyssen, knuffar till Louis, vinkar till fansen och springer av scenen. 

Snart går det upp för mig att mina familj satt i arenan... Vilket betyder att de såg allt... Åh herregud... Visst, det är min familj, men de har precis träffat Louis! Och nu ser dem oss kyssas på scenen inför tusentals fans. 

 "Asshole" muttrar jag åt Louis och börjar gå ifrån honom.

 "Woah, what happened there?" frågar han och skyndar sig efter mig. "Chachi" säger han och tar tag om min handled.

 "My family was out there, they saw it all!" utbrister jag och vänder mig emot honom.

 "So? Why does that matter?" frågar han oförståeligt.

 "You don't get it!" utropar jag och drar händerna igenom mitt hår.

 "What?! Are you ashamed over me or what? Is that what this is all about?!" utbrister han och jag hör på hans röst att han är sårad.

 "Louis..." börjar jag, lugnare än förut. "I didn't mean it like that" mumlar jag och han ser frustrerat på mig.

 "Then what do you mean?" frågar han.

 "They just met you, I'm scared of what they'll think of me. They think I'm still their little princess and I'm scared that it'll hurt them if they see me grow up this quick" mumlar jag och kollar generat ner i marken.

 "I think they realized their little princess has grown up the moment you left to audition for the tour in London, maybe it's hard for them to understand that their daughter is growing up, but they'll deal with it" säger Louis och tar mina händer.

 "I'm sorry for calling you an asshole earlier" mumlar jag och han skrattar.

 "I thought it was hilarious" skrattar han och jag ler upp mot honom.

Efter en snabb kyss går vi skilda vägar för att fixa oss inför konserten. Jag går till logen och byter om till danskläderna och vårann stylist fixar snabbt till mitt hår och sminket. Resten av crewet är redan klara, så de väntar nog på mig vid scenen. Det blir lite stressigt på slutet och jag blir tvungen att springa mot scenen i slutet.

 "There she is! Hurry up!" ropar Millie och jag stannar vid dem.

 "Three, two, one, up!" ropar scenarbetaren och vi hoppar ut på scenen. 

Fansen skriker högt och vi vinkar åt alla. Först kollar vi bara ut över arenan och ser alla bländande ljus och lyssnar till de höga skriken. 

 "Gooood evening Paris!" ropar jag utdraget och alla skriker högt.

 "How are you tonight?" frågar Pacman och alla skriker. "I'll take that as a yes" mumlar han i mikrofonen vilket får fansen att skratta.

 "So... First we would like to learn some French. Do you guys know anything?" frågar Jaja.

 "Bonjour mademoiselle" säger Brandon med en usel franska, vilket får publiken att skratta.

 "Oui" säger jag och en del fans fnissar. 

 "Okay, so basically, we suck at French" avslutar Jaja.

 "Let's learn some, how to say we love you?" frågar jag och går till kanten av scenen. 

En urgullig tjej räcker upp handen och ser hoppfullt på mig. Smidigt hoppar jag ner från scenen och genast är det säkerhetsvakter omkring mig. 

 "Hi what's your name?" frågar jag tjejen och räcker fram mikrofonen.

 "Rosie" säger hon med fransk accent.

 "How to say we love you in French?" frågar jag.

 "Nous t'aimons" säger hon och jag rynkar ögonbrynen.

Hon upprepar flera gånger tills hela crewet kan det i alla fall hyfsat okej. Då räknar vi in och säger det tillsammans. En säkerhetsvakt hjälper mig upp på scenen och jag joggar till de andra.

 "So we're going to dance for you a little, is that okay?" säger Millie och alla skriker.

Musik börjar spelas och vi kör vårann koreografi, precis som vi tränat in. 

Som vanligt fösvinner omgivningen och tankarna flyger iväg. Det är jag och musiken. Takten finns i huvudet och stegen i hjärnan. Annars är det helt tomt. Min kropp rör sig automatiskt över golvet. Ett leende sprids över mina läppar.

Jag lever min dröm...

 


----------------------------------------------------------------------------

 

Ey yo yo yoooo! 

Vas happenin folks?

Förlåt för USEL uppdatering, men jag var borta hela dagen igår (Liseberg) och idag var jag med ett par kompisar. Innan dess antar jag att jag inte haft idéer, men nu så!

Hur är erat sommarlov hittills?! GIVE ME THE DETAILS

Hahah, ne men aa

Puss på er!

ANNONS
Av Wilma - 30 juni 2013 14:45

När vi kommer ut till de andra släcks plötsligt bussen ner. Det blir kolsvart, eftersom solen har gått ner utanför. Jaja skriker. 

 "Something is touching me!" skriker hon.

 "That's my foot!" skrattar Millie.

 "Oh" säger hon och vi alla skrattar.

Jag känner någon leta efter min hand och jag ler svagt. Snabbt fattar jag tag om Louis' varma, stora hand och flätar ihop våra fingrar. Jag tar min mobil och lyser upp lite. Jaja sitter uppkrupen i hörnet på soffan och de andra är lite utspridda. Snart kommer jag på att jag har en ficklampa app som jag snabbt sätter på.

 "I'll go look what's wrong" säger Liam och reser sig upp.

 "I'll come with you" säger Niall och de båda går mot "förarbåset".

Louis sätter sig på golvet med ryggen emot badrumsväggen och drar ner mig i sitt knä. Trött lutar jag bak huvudet mot hans axel och sluter ögonen. En hög gäsp lämnar min mun, vilket får Louis att skratta. Jag fnissar och han tar båda mina händer för att lägga dem i mitt knä. Han flätar ihop våra fingrar och lämnar en fjäderlätt kyss på min hals. Jag ler med stängda ögon och lutar huvudet mot honom för att pussa hans kind. 

 "Aww, look, they're so cute" hör jag Jaja viska.

 "Very" viskar Millie och jag skrattar åt dem.

 "You're good at whispering" viskar jag högt och blänger på dem.

 "We thought you were busy cuddling with the teddy bear you got there" försvarar Jaja och nickar mot Louis.

 "I'm not a teddy bear!" tjuter han förnedrat.

 "Yes, you're my teddy bear" ler jag och han flinar ner mot mig. 

  "Obviously, the electricity is out and to get it back, we have to start the bus, which is impossible" säger Liam som kommer tillbaka med Niall. 

 "So we have to deal with this darkness?" frågar Zayn.

 "Yup" svarar Niall.

Alla sätter på sina mobiler så att de lyser upp lite i alla fall. Jag hasar ner mig själv lite så jag halvligger ner och gosar in  ansiktet mot Louis arm som ligger runt mig. 

 "You tired love?" frågar han raspigt och jag nickar sakta. 

 "A little" mumlar jag och han pussar min hjässa.

 "I can carry you to your bunk if you want" erbjuder han.

 "No, I want to lay here" protesterar jag och han skrattar.

 "Alright then"

Jag sluter ögonen och försöker slappna av, men det är omöjligt. Det är som att någonting får mig uppjagad och orolig. De andra pratar tyst med varandra, men inte så mycket, antagligen är de också trötta. Plötsligt ser jag en skugga utanför. 

 "Louis, I think there is someone out there" viskar jag och Louis sträcker lite på sig.

 "I can't see anyone" säger han. 

 "I have to check" säger jag och ställer mig upp.

 "I'll come with you" säger Louis.

 "You don't have to" ler jag och han ställer sig upp bredvid mig.

 "Yes I do, if there is a killer out there I have to protect you" ler han och tar min hand. 

Med ett stort leende går jag mot dörren och öppnar den. Det prasslar i buskarna och jag stelnar till lite, men intalar mig själv att det bara är vinden. Jag och Louis går runt bussen och kollar om det är någon där, men vi ser ingenting. 

 "Maybe it was just an animal" säger Louis och jag nickar sakta.

 "When do you think they're coming back?" frågar jag honom och han rycker på axlarna.

 "I think we're pretty far from a gas station" erkänner han och jag nickar.

Plötsligt ser jag en man i diket. Eller snarare en gestalt. Han försöker gömma sig bakom ett träd, men jag ser honom. Han kliver fram ifrån trädet och går mot vägen.

 "Louis..." viskar jag, eftersom han står med ryggen emot mannen.

 "What's wrong?" frågar han och jag pekar försiktigt mot gestalten. 

Louis vänder sig om och ser sig omkring. Han står framför mig, så jag kan inte se gestalten. Efter en kort stund vänder Louis sig om och ser konstigt på mig.

 "What did you see?" frågar han och jag kollar bakom honom.

Gestalten är borta. Det är helt tomt. Snabbt kollar jag mig omkring för att leta efter mannen, men han syns inte till någonstans. 

 "Chachi, what are you doing? What did you see?" frågar Louis otåligt. 

Jag gör ett snabbt val, som kommer vara bäst för båda av oss.

 "Nothing, let's go back inside" säger jag och vänder mig mot honom.

 "Chachi, don't lie to me" ber han.

 "I'm not. Come on, let's go back inside" svarar jag och drar med honom in till bussen.

Vi stänger dörren bakom oss och ser att Jaja, Niall, Louis, Pacman, Moon och Zayn har somnat. Millie, Liam och Brandon sitter och pratar tyst om något helt ointressant.

 "Chachi" säger Louis tyst bakom mig, för att inte de andra ska höra. Vi står kvar i främre delen av bussen.

 "What?" frågar jag och han ser bedjande på mig.

 "I know you saw something. Please don't lie to me" ber han och hans röst får mitt hjärta att brista.

Sorg. Förtvivlan. Oro. Besvikenhet. 

 "You'll just worry, nothing is wrong. It's nothing" säger jag och tar hans händer.

 "Chachi..." ber han. "I saw it in your eyes. You looked scared. So scared. I want to help you, I want to protect you" säger han och jag suckar.

 "I just thought I saw something" mumlar jag.

 "What did you see?" frågar han.

 "A figure, a man figure. He walked towards the road and then he disappeared" berättar jag och lägger till en suck.

 "Are you serious?" frågar han med ett upphöjt ögonbryn.

 "Call me crazy, I don't care. It was nothing" säger jag.

 "I don't think you're crazy. I'm sure it was just an imagination" svarar han och pussar min kind.

 "I know" viskar jag och han drar in mig i en varm kram.

Hans armar ligger runt mina axlar och hals medan jag lägger mina om hans mage. Han har på sig en gosigt stickad, mörkröd tröja som kliar härligt på näsan när man trycker ansiktet mot den. All oro försvinner i hans armar. Jag är trygg med honom, det vet jag. Han skulle aldrig skada mig. 

Louis' läppar pressas mot min panna och jag sluter mina ögon. Jag vänder huvudet uppåt och ser upp på honom. I en odiskret gest putar jag med läpparna och han fnissar åt mig. Han lutar sig ner mot mig och kysser mig mjukt. Hans läppar masserar mina och jag ler i kyssen. 

Killarna bak i bussen busvisslar och jag rodnar. Snabbt vänder jag huvudet åt sidan och avbryter kyssen. Louis skrattar lent och pussar min mungipa. 

 "You're so cute when you blush" flinar han.

 "Oh shush" muttrar jag och går mot soffan längst bak.

Louis lägger händerna om min midja och sätter sig i soffan före mig. Sedan drar han ner mig i sitt knä och jag fnissar. 

Hur kan man inte älska honom? 

 

---------------------------------------------------------------

 

Det vart riktigt kort, men orkar inte skriva mer nu. Håller på att svälta ihjäl, min syster tjatar på mig att jag ska kolla på Vampire Diaries och jag har svårt att komma på mer att skriva. Men hoppas det räcker för nu!! 

Puss på er!

Av Wilma - 28 juni 2013 08:50

Hej hej underbara änglar!

Tänkte bara säga att jag åker till båten i helgen igen och kommer därför inte att ha internet. Har bestämt mig för att inte heller ta med datorn, så det kommer inte bli något kapitel då, men skriver så fort jag kommer hem. 

Vet att uppdateringen suger just nu, men det är ju sommarlov och jag åker bort väldigt mycket och så. Men ni förstår nog, hoppas jag. 

Ha det bra nu mina små igelkottar (don't know where that came from...)!! 

Puss på er alla

Av Wilma - 25 juni 2013 21:30

Louis' POV

 


 "Thank you Glasgow!" ropar jag i mikrofonen när vi sänks ner under scenen.

Vi samlas kort med hela teamet bakom scenen innan vi duschar och så. Varmvattnet rinner nerför min kropp och sköljer bort allt svett som bildats under konserten. Tankarna vandrar omkring Chachi. Undrar vad hon gör, hoppas hon sover, det behöver hon.

När jag tvättat håret kliver jag ur duschen och torkar kroppen och håret med en av handdukarna. Jag drar på mig ett par gråa mjukisbyxor och en vit tank top med ett LA tryck på. Trött drar jag på mig skorna och knyter dem för att sedan vänta på de andra. 

Så fort de kommit går vi tillsammans till bussen. Vi får reda på att vi ska åka direkt mot Cardiff, så jag ber dem att vänta lite så jag hinner prata lite med Chachi.

Inne i deras turnébuss sitter Jaja bredvid Chachi på soffan. De båda är nerbäddade under ett tjockt täcke och de kollar på någon film. När jag kommer in skiner Chachi upp.

 "Louis!" tjuter hon ganska lågt, så jag antar att resten av crewet sover. 

 "Hey hun, how are you?" ler jag och sätter mig på huk framför henne. 

 "Good, a bit tired though" ler hon. "How are you?" frågar hon gulligt och jag skrattar lågt.

 "I'm good"

 "Louis, do you mind carry her to her bed? She should sleep now" frågar Jaja och Chachi blänger på henne.

 "I'm sitting right here, you know, and I can walk there myself" säger Chachi och jag flinar.

Jag plockar upp Chachi som suckar i mina armar och går med henne till hennes sovbrits. När jag lagt henne där och stoppat om henne pussar jag hennes panna.

 "Night princess" ler jag och går ut ur bussen, efter att ha sagt godnatt till Jaja.

 

En och en halv månad senare (19 april)

Chachi's POV

 


Efter sista konserten i England åker vi vidare mot Frankrike. Jag är taggad att turnéra i andra länder än England och Irland. Men konserten i Paris är jag ändå mer nervös över, hela min familj ska nämligen åka dit och kolla på den. Mamma, pappa, Josh och Ethan. 

Resten av crewets familjer ska också komma tror jag. Killarnas (när jag skriver killarna/killarnas så menar jag 1D, om jag inte säger något annat) familjer kommer på konserten i Metz (Frankrike) vilket är dagen efter. 

Efter nästan två månader på turnén har jag börjat få hemlängtan. Jag saknar lukten i huset, att komma hem och se mamma sitta i köket, att krama pappa godnatt. Att inte kunna se dem varje dag. Jag saknar deras ansikten. 

 "Chaaachi!" ropar Jaja från bakdelen av bussen.

 "Yeees!" ropar jag tillbaka ifrån köksdelen.

 "Can you make me a sandwich?" ber hon och jag fnissar.

 "We just ate McDonalds, Jaja" skrattar jag.

 "Pleaaase" bedjar hon och jag suckar.

 "Fine"

 "Yaay! Thank you Chachi" ropar hon och det blir tyst igen.

Killarna i crewet har lagt sig i sina britsar för att vila innan vi anländer i Paris. Jag och Jaja har bestämt oss för att vara uppe, för att inte vara för trötta sedan när vi ska på intervjuer och sånt. Vi anser att man är tröttare när man precis har vaknat än när man har varit vaken. 

 "So, how's it going between you and Louis?" frågar Jaja när jag kommer till soffdelen av bussen med hennes kära macka.

 "Good. It's getting serious between us now, I think" säger jag glatt och hon ler mot mig. 

 "That's great Chachi, I'm glad you two found each other" ler hon och jag kramar henne ifrån sidan.

 "Me too" 

Mitt under ett gammalt avsnitt av 2 1/2 Men plingar min mobil och meddelar att jag fått ett nytt meddelande. Jag sträcker mig efter den och ser ett nytt sms från Louis.

Hey babe, how's it going? xx


Jag ler stort och börjar knappa in ett svar.

Hey hotstuff, it's boring without you, but I'll survive xx


Jag lägger ner mobilen och fortsätter kolla på teven, men hinner inte kolla länge alls innan mobilen plingar igen. Jaja flinar åt mig och jag rodnar lätt. 

Naaaw, I'm glad you'll survive, cause I wouldn't be able to live without you xx


 "Aw, he's such a gentleman" säger Jaja och jag ser att hon kollar ner på mobilen.

 "Who said you could read our messages?!" utbrister jag och låser mobilen.

 "Oh, me" flinar hon och jag skrattar åt henne.

Jag låser upp mobilen igen och svarar Louis.

Awww, so romantic! I have to say the same to you xxxxx


 "Can't we watch a movie instead? I've seen this episode a million times" klagar Jaja.

 "Sure, you pick" säger jag nonchalant medan jag kollar lite på mobilen.

Hon reser sig upp och kollar en stund bland filmerna. Snart hör jag henne sätta i en film och teven blir tyst när hon ändrar Input inställning. Jag lägger ner mobilen och kollar på henne när hon sätter på. Snart dyker Hitta Nemo upp på skärmen och jag skrattar åt henne.

 "What? This was my favorite movie as a kid" försvarar hon sig själv och sätter sig bredvid mig igen.

 "Oh I know" skrattar jag och hon putar med underläppen medan hon trycker på Play.

Filmen börjar och Jaja sitter och mimar till replikerna, vilket får mig att skratta. Visst, jag älskar Hitta Nemo, det är en typisk barndomsfilm, men Jaja kan varje scen och varje ord utantill! Hon är seriöst besatt av barnfilmer och Hitta Nemo är hennes absoluta favorit.

 "Let me guess... You let Jaja pick the movie?" gissar Pacman som hoppar ner ifrån sin sovbrits.

 "Yup, how could you know?" frågar jag ironiskt och Jaja slår mig löst på armen.

 "Shut it!" tjuter hon.

 "Shut up!" ryter Millie ifrån sin brits.

Vi fnissar och Pacman sätter sig med oss för att kolla på filmen. Jag reser mig upp för att gå på toa och funderar på att ta med mobilen, men struntar i det. När jag gjort mitt på badrummet sätter jag upp mitt hår i en lös bulle och tar bort mitt smink. 

När jag står där inne så hör jag Jaja och Pacman prata med någon. Nyfiket kliver jag ut och ser dem med min mobil! Jaja har mobilen mot örat och flinar åt mig.

 "Yes she's right here" säger Jaja.

 "Jaja, give me my phone" varnar jag och går emot henne.

 "Oh she doesn't want to talk to you" säger hon och jag spärrar upp ögonen.

 "Who is it?!" utbrister jag.

 "It's your lover" viskar Pacman i mitt öra och jag springer emot Jaja.

 "Give it back!" tjuter jag och kastar mig på henne så vi båda ramlar ner på golvet.

 "Never!" skrattar Jaja.

Hon kastar mobilen till Pacman som direkt börjar prata med personen. Jag springer efter honom men han är längre än jag, så han håller upp mobilen högt ovanför sig.

 "Philip! Give it back!" utbrister jag surt och han skrattar åt mig.

 "Nope" flinar han och kastar den till Jaja.

 "Hi Louis, your dear Chachi can't talk to you right now, she's busy with some other guy" säger hon i telefonen och ilskan stiger, på riktigt.

 "Jaja, give the damn phone back!" skriker jag på henne och hon spärrar upp ögonen.

 "Wow, chill girl" säger hon och jag rycker mobilen ifrån henne. 

Jag klättrar upp i min sovbrits och drar för draperiet. Sedan lägger jag mobilen mot örat. 

 "Hello?" säger jag.

 "Hi, what the hell are you guys doing?" skrattar Louis.

 "They were mean to me, more or less" säger jag kortfattat. "Hey, what Jaja said, it isn't true-" börjar jag, men Louis avbryter.

 "I know, Chachi. Don't worry" säger han och jag ler svagt.

 "I miss you" säger jag tyst.

 "I miss you too love" säger han lika tyst som jag och jag kan höra att han ler.

 "So what are you guys doing?" frågar jag och vänder mig om så jag har ryggen mot draperiet och ansiktet mot väggen.

 "Nothing, ish. Liam and Zayn are watching a movie, the rest is asleep" säger han. "What are you doing? Except from being childish?" retas han. 

 "Hey! I didn't do anything! I was at the bathroom to remove my make up and I hear them talking to someone - you - and when I walk out I see them with my phone. I got mad" försvarar jag.

 "Aww, don't be mad love!"

 "I'm not anymore, but I'll pretend I am" viskar jag till honom och han skrattar.

 "You're such a badass!" skrattar han och jag fnissar.

 "I know"

Plötsligt sprakar det i mobilen och jag försöker prata med Louis, men han försvinner, så jag lägger på. Istället kollar jag ut för det lilla fönstret som finns vid min brits. Vi är ute i skogen, det förklarar ju en del. 

Mitt i tystnaden hör vi motorn saktas in och den låter riktigt konstigt. Vi saktar in och står snart helt still. Snabbt hoppar jag ner och går ut ifrån bussen. Det är ganska kallt, fuktigt. Med armarna över mitt bröst går jag fram till chauffören.

 "Excuse me, what's going on?" frågar jag honom.

 "Our gas is up" suckar han och jag höjer ena ögonbrynet.

 "Where are the other buses?" frågar jag.

 "One Direction's is behind us, the rest is ahead of us" säger han.

 "Well do we have some extra gas?" 

 "No, but I think they have"

Jag ser lysen på vägen och går runt bussen för att se vägen klart. Deras buss är närmare än väntat, och fortfarande i rörelse. Bussen tutar och jag kastar mig åt sidan. Deras buss tvärstannar och svänger åt motsatta hållet. Jag snubblar när jag hoppade åt sidan och ramlar på rumpan. 

 "Jesus, are you alright?" frågar vår chaufför och kommer fram till mig.

 "Yeah, I'm fine" svarar jag och ställer mig upp.

 "Are you okay? I didn't see you" säger killarnas chaufför som nu är framme hos oss.

 "Yes, it's okay. It was my fault" ler jag mot honom och Louis kommer utspringandes ifrån bussen.

 "Jesus Chachi! You scared the hell out of me!" utbrister han och drar in mig i sina armar.

 "I've missed you too" fnissar jag.

 "Chachi, you almost got run over by a bus! How can you laugh right now?!" utbrister han och jag ler lugnt åt honom och tar hans händer.

 "I'm alright, I didn't get hurt" ler jag. "Well, my ass hurt a bit, but I'll be fine" skrattar jag och han skrattar med mig.

Resten av killarna - och mitt crew - kommer och frågar om jag mår bra och så medan chaufförerna pratar ihop sig. 

 "Okay, I have to drive and get some gas, you all stay here in I.aM.mE's bus, inside, it's cold" säger killarnas chaufför och alla nickar.

 "I'll go with him, so don't go anywhere, okay?" säger vårann chaufför och alla svarar okej. 

Snart har de åkt iväg och vi alla går in i bussen. Vi tänder lamporna i bussen och sätter oss lite utspritt. Louis tar med mig till badrummet för att rengöra mina skrapsår på händerna. Töntigt, men gulligt. Jag fnissar åt hur koncentrerad han ser ut när han baddar min hand. 

 "You really scared me, Chachi" säger han allvarligt när han häller på lite mer alsolsprit på ulltussen.

 "I'm sorry" mumlar jag och kollar ner på min hand.

 "Just be more careful the next time, alright? It could be a lot worse than some scratches" säger han och jag nickar.

 "I promise"

Han lägger undan allt och lyfter sedan ner mig ifrån bänken som jag suttit på. Hans händer är satta på mina höfter och mina armar ligger löst runt hans nacke. Våra blickar möts och snart gör våra läppar detsamma. Fjärilarna blir galna i magen, en välbekant känsla.

 

-------------------------------------------------------------------------------------

 

Sååååå, kapitel 20 folks! 

Har inte så mycket att säga just nu.... Tror schemat är ganska lugnt än så länge! 

See ya later alligator! x


Av Wilma - 23 juni 2013 15:45

Tillslut plockar jag upp mobilen och skriver med skakiga händer in Liams nummer. Med hackiga andetag lägger jag mobilen mot örat och går mot akutingången. 

 "Hey mate, what's up?" frågar Liam glatt.

 "Liam... I-it's Chachi... S-she j-just... a-and I just..." försöker jag, men gråten tar över.

 "Louis, calm down. Deep breaths. What happened to Chachi? Where are you?" babblar han på stressat.

 "The hospital" viskar jag.

 "What?! Louis what happened? We're on our way" säger han och jag hör röster prata i bakgrunden och att Liam springer.

 "I'll tell you when you get here" viskar jag och lägger på.

Jag kommer in på avdelningen och ser ambulanskillen stå där med en doktor. Snabbt går jag emot honom och frågar vart jag ska. När jag fått en vägbeskrivning skyndar jag mig dit. Första våningen - på akutavdelningen - rum 117. Chachi är inte där än, hon ska på undersökning och sånt först. Så jag sätter mig på en av stolarna där och kollar in på det tomma rummet där Chachi snart kommer ligga. Det är fönster in till rummet, så man ser in hela tiden.

Plötsligt ringer mobilen, det är Jaja. 

 "Hello" svarar jag trött med min hesa röst. 

 "We're here, where do we go?" frågar hon och jag berättar snabbt vart jag är, sedan lägger vi på.

Efter fem minuter kommer hela gänget inrusandes och så fort de ser mig ökar de stegen och jag ställer mig upp för att kunna möta dem bättre.

 "What happened?!" frågar alla.

 

Chachi's POV

 


Hela min kropp är öm. Mina sinnen är avstängda. Jag har ingen kontroll över min egen kropp. Som om jag är förlamad. Det är helt svart och allt jag hör är ett högt pip, det verkar aldrig ta slut. Svaga röster ekar i min hjärna. Louis. Mamma. Pappa. Ethan. Josh. Jaja, Pacman, Brandon, Moon, Millie. 

Tillslut lyckas jag öppna ögonen. Ljuset kastas mot mig och jag kniper ihop ögonen igen. När jag öppnar dem nästa gång går det bättre. Ett vitt rum. Helt tyst, förutom ett regelbundet pipande. Ett fönster på väggen som sängen står mot på höger sida. Fönstret är uppe och en sval vind blåser in över rummet. Det är fönster ut till korridoren och utanför ser jag hela crewet stå, tillsammans med 1D. 

Jag är för trött för att ens röra mig. Men jag lyckas tillslut klicka på den röda knappen bredvid  sängen. Snart rusar det in fyra sjuksköterskor och crewet och killarna (1D) trycker sig mot fönstret för att se in. 

 "Hello dear, you're at New Stobhill Hospital. You blacked out, does it hurt anywhere?" frågar en sköterska och jag nickar. "Where? Can you point?" frågar hon och jag skakar trött på huvudet. 

Smärta ilar i hela  kroppen och jag orkar inte göra någonting. Medan en sköterska fixar med någon spruta kollar jag ut på mina kompisar. Min blick fastnar på Louis. Han ler svagt mot mig och jag försöker le tillbaka. 

 "Is he your boyfriend?" frågar den yngsta sköterskan och jag läser Joselyn på hennes namnskylt. 

 "No" viskar jag fram och känner hur en spruta sticks in i min arm. 

 "So, the syringe we just gave you is going to take your pain away and you'll feel a little tired. You can have one visitor at the time, do you want someone in here now or later?" frågar den äldre sköterskan som gav mig sprutan.

 "Louis" viskar jag och de nickar sakta.

Alla går ut förutom den yngre tjejen. Hon sätter sig på pallen bredvid min säng och tar upp några papper. Efter att ha läst igenom det snabbt ser hon upp på mig.

 "So there's nothing wrong with you. You got a panic attack, which can happen again if you get stressed. If it happens again, you may need to take medicine for it, some pills perhaps" berättar hon och jag nickar. "So just press the red button if you need anything" ler hon och går ut.

Jag ser hur hon säger Louis namn innan hon försvinner iväg. Han skiner upp och skyndar sig in till mitt rum. Försiktigt stänger han dörren innan han vänder sig mot mig. Hans ögon är lite lätt röda och vattniga. Han har påsar under ögonen och är lite blek. 

Försiktigt vänder jag på min hand och sträcker ut den lite mot honom, i hopp om att han ska förstå att jag vill  att han ska ta den. Såklart märker han direkt att jag rört på handen och skyndar sig fram för att ta den. Hans hand kramar om min och ger mig värme i hela kroppen.

Utan att släppa min hand sträcker han sig efter en pall med den lediga handen. Smidigt placerar han pallen framför sig och sätter sig ner. 

 "Hey hun" mumlar han och smeker min handrygg med sin tumme. "How are you feeling?" frågar han mjukt och jag öppnar munnen för att säga något, men inga ord kommer ut. 

Louis' blick blir mjuk och sympatisk och han masserar min hand mellan sina stora, varma, mjuka händer. Det blir tyst ett tag. Smärtan i kroppen börjar försvinna, men jag blir tröttare för varje minut som går.

 "I talked to your doctor. He said you could leave today, but you need to stay in bed for some days. We're going to Cardiff right after tonights show, which you're not going to appear in" berättar han och min glädje försvinner.

 "What?" viskar jag hest och Louis biter sig i kinden.

 "Since you're in bed rest, you can't perform on the next five shows" säger han tyst och jag sluter ögonen.

Försiktigt skakar jag på huvudet och känner gråten stiga i halsen. Ni kanske tycker jag är töntig som gråter över det, men att dansa är verkligen mitt liv. När jag äntligen får chansen att leva min dröm så förstör något hela min glädje. Det känns som att jag sviker crewet, fansen och framförallt Louis.

 "I can do it" viskar jag och Louis skrattar till glädjelöst.

 "You're joking, right?" säger han stelt. "You can barely move, how will you be able to dance?" 

 "I'll get better" muttrar jag och Louis suckar.

 "Chachi, you're not aloud to dance. If you do, you'll get worse and then you have to ditch more shows, maybe ten or more" säger han och jag suckar då jag inser att han har rätt.

 "Fine" spottar jag ur mig och Louis smeker min kind.

 "I'm sorry princess" viskar Louis och jag kollar upp på honom. 

 "Can you lay down here?" frågar jag hest och han biter sig i läppen.

 "I don't know, I'm afraid I'll hurt you" mumlar han.

 "You won't, come here" säger jag och flyttar mig försiktigt åt sidan, försöker ignorera smärtan som ilar igenom mig.

 "Chachi..." börjar Louis, men jag avbryter honom.

 "Please" ber jag och han suckar, men lägger sig bredvid mig.

Han lägger en arm under mitt huvud och placerar handen på min midja. Försiktigt kryper jag närmre honom och lägger en arm om hans mage. Blygt petar jag in ett ben mellan hans och lägger mig så nära honom som möjligt.

Louis får mig att känna mig trygg. Varm. Älskad. Han betyder så mycket för mig och han får mig på bra humör genom att bara vara nära mig. 

 "Sing" viskar jag och Louis pussar min panna.

 "What do you want to hear?" frågar han tyst.

 "Moments" svarar jag och Louis börjar sjunga.

Sakta känner jag hur jag faller djupare och djupare ner i en dröm jag inte vill vakna ur. Louis och jag på en vit sandstrand. Turkost vatten. Jag har på mig en lång, vit klänning och Louis har kostym. Framför oss står en präst och på andra sidan sitter passa personer jag känner igen. Mamma, pappa, Ethan, Josh, Jaja, Pacman, Brandon, Moon, Millie, Liam, Harry, Niall, Zayn... 

 "Do you, Olivia Irene Gonzales, take Louis William Tomlinson as your husband and love him in sickness and in health?" frågar prästen och jag ler.

 "I do"

Prästen upprepar frågan fast åt Louis och under hela tiden kollar Louis in i mina ögon. Han ler. Jag ler. Min mage pirrar och Louis händer kramar mina.

 "I do" säger Louis och jag ler större och större för varje sekund.

 "You may now kiss the bride" säger prästen och Louis lägger en hand på min korsrygg för att sedan luta sig ner och kyssa mig.

Hans läppar masserar mina och alla applåderar. Blomblad kastas på oss och jag fnissar. Vi avbryter kyssen och Louis lutar pannan mot min.

 "I love you, Chachi Tomlinson" viskar han och jag ler stort.

 

När jag vaknar är det för att Louis pussar mig över hela ansiktet. Med ett leende öppnar jag ögonen och ser Louis stå framför mig med en liten väska. 

 "Hey babe, you're ready to leave" ler han och räcker mig väskan. "Jaja brought you some clothes" säger han och jag nickar.

Han hjälper mig till toaletten och jag låser dörren efter att Louis sagt att han väntar precis utanför. När jag öppnar väskan ser jag ett par mjukisar, ett löst, slappt linne och en kofta. Med ett leende byter jag om efter att ha skickat iväg en tack-bön till Jaja för att hon packade så sköna kläder. 

När jag ser mig själv i spegeln skrämmer jag mig själv. Mitt hår är trassligt och mitt ansikte är blekt. Mörka påsar är palcerade under mina ögon och  mina ögonlock hänger långt ner över ögonen, vilket gör att jag ser riktigt trött ut. Okej, jag är riktigt trött, men ändå.

När jag fixat mitt hår lite och bytt om går jag ut och möter Louis direkt. Han ler mot mig och tar min hand. Vi går ut tillsammans till de andra som direkt kramar mig och pratar i munnen på varandra. Jag fnissar och vi går tillsammans ner till "receptionen" för att skriva ut mig. 

 "Oh, right, your mother called us, she told us to tell you that you're calling her when you're out of hospital" säger Millie och jag nickar.

 "Where's my phone?" frågar jag och Jaja håller fram den.

Med ett tacksamt leende tar jag emot den och saktar in lite så jag kan prata ostört med mamma, som antagligen kommer vara hysterisk. När jag samlat mig trycker jag på hennes kontakt och ringer. Jag lägger mobilen mot örat. Hon svarar direkt.

 "Oh my, Chachi! Baby are you okay?!" utbrister hon oroligt.

 "I'm fine mum, it was just a panic attack" säger jag lugnt.

 "JUST a panic attack? Isn't that quite serious?"

 "No mum, I feel fine. I got some painkillers and I'm in bed rest for some days and I can't perform on the coming five shows" suckar jag ledsamt och väntar utanför sjukhuset medan de andra hämtar bilen.

 "Oh sweetie, don't be sad. You can make it without dancing for some days" säger mamma lent.

 "Thanks mum, but I gotta go. I'll call you later. Just know that I'm alright and on my legs, and out of hospital. Bye mum, love you. Tell dad I love him too" babblar jag på när jag ser bilen komma mot mig.

 "Alright, alright, bye hun, love you too"

Med ett leende lägger jag på och hoppar in i bilen. Louis pussar min kind och tar min hand. Bilresan tillbaka till arenan är kort och såfort vi är där ser vi massa fans stå för ingången till parkeringen. När vi äntligen tagit oss igenom och fram till bussarna bär Louis mig till vårann buss.

 "God gave me legs for a reason, you know" fnissar jag och han lägger mig i min sängbrits.

 "God gave me muscles for a reason, you know" retas han och spänner sin arm.

 "You're so childish" flinar jag och han skrattar.

 "I know"

Eftersom de ska träna till konserten ikväll får jag vara själv i bussen. Uttråkat förflyttar jag mig till soffan och lägger mig där med mitt tjocka täcke och kudden. Jag slår på teven och lägger mig mer bekvämt. 

Efter drygt två timmar börjar smärtan i kroppen komma tillbaka, så jag reser mig upp för att ta en tablett som min doktor gett mig. "Take one when you start to feel the pain" hör jag hans röst säga i mitt huvud när jag sväljer tabletten med vatten. Sedan lägger jag mig i soffan igen och somnar till ett avsnitt av Vänner.

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------

 

Sådär jaaa! 

Nu kommer jag vara hemma ett tag och kommer antagligen kunna skriva mer, men som sagt, det är sommarlov och förhoppningsvis kommer det bli mer sol de kommande veckorna, så jag kommer kanske inte spendera dagarna inne och skriva om det är varmt och skönt ute. 

Något som inte har med bloggen att göra; ÄR DET BARA JAG SOM AVLIDER AV ALLERGI?! Svårt att njuta av sommaren när pollen flyger runt vart man än går. Var bara tvungen att få ut det ;) 

Haha, hoppas kapitlet blev bra!! 

HA DET BÄST NU!

Av Wilma - 21 juni 2013 17:49

hej alla underbara läsare! Kommer inte kunna uppdatera innan söndag, är nämligen i vårann båt och har inget internet (har inte ens datorn med mig). Förlåt att det är så sjukt dålig uppdatering, men det är sommarlov och jag åker iväg rätt så ofta. Men jag har börjat på nästa kapitel, så det kommer jag nog kunna skriva klart på söndag!!
Tack för att ni stannar!
Kan också passa på att tipsa om en bra film som går på bio: After Earth. Så sjukt bra är den!!
Aja, puss på er!!

Av Wilma - 20 juni 2013 00:00

 "Louis, I'm bored" klagar jag och han skrattar åt mig.

 "Me too" skrattar han.

Just nu sitter vi i soffan och slökollar på tv. Alla andra är ute och gör något, men vi ville inte följa med, så nu sitter vi här ensamma istället. Louis reser sig upp för att gå på toa och jag lägger mig raklång i soffan med en suck. I tystnaden hör jag vädermannen på tv säga att en storm är på väg in över Glasgow. Medan jag ligger och undersöker taket - uttråkad - plingar Louis mobil. 

 "Lou you got a text!" ropar jag.

 "Who is it from?!" ropar han tillbaka.

Jag tar upp mobilen. Eleanorstår det på skärmen. Något inom mig sticker till. Visst, jag hörde samtalet när han gjorde slut med henne, men varför har han inte tagit bort hjärtat? Gillar han henne fortfarande? Varför dejtar han mig isåfall? Varför säger han att han gillar mig? Ljög han? 

 "Why didn't you answer?" fnissar Louis när han kommer ut ifrån badrummet.

Jag kollar inte ens på honom, utan bara på skärmen. Hela min kropp är stel och jag biter mig i läppen. Louis ser konstigt på mig och går emot mig.

 "What's wrong? Who was it?" frågar han.

 "From Eleanor, Hey babe I miss you, I want to meet you again and I'm so so sorry for what I did xoxo" läser jag hest och Louis stannar upp.

Han blir tyst. Jag lägger ner hans mobil på bordet och trycker ner händerna emellan mina ben. Louis tar upp sin mobil och läser igenom smset igen. 

 "Chachi..." börjar han, men jag avbryter.

 "No" säger jag stelt. "I don't know what the hell is going on. I'm really confused, do you still like her? Is that why you still have that heart after her name? Have you spoken with her after your break up? Why are you dating me if you're not over her? Do you even like me?" babblar jag på och känner gråten komma krypandes i halsen. 

 "Chachi, stop, please" ber Louis. "There's absolutely nothing going on between me and Eleanor. Our chapter is over a long time ago. Maybe she's still not over me, but I'm so over her. The heart after her name means nothing, I guess I forgot to remove it. Now the heart is after your name. I like you. Very much. I know you're really confused, mad, angry, disappointed and all that stuff, but I promise you, there's nothing going on between me and her. Absolutely nothing. I guess you have to trust me" säger han och ser på mig med bedjande ögon.

Kanske överreagerade jag. Det var ju trots allt Eleanor som skrev till Louis, inte tvärt om. Och att ta bort ett hjärta efter ett namn i mobilen kanske man inte tänker på när man gjort slut med sin flickvän. Då är man väl mest ledsen, arg. 

Jag är ganska dramatisk och tar åt mig när någon säger något. Jag observerar det som händer omkring mig och kanske förvandlar det till något värre. Och det där smset gjorde ont. Men Louis har egentligen inte gjort något fel. Han visste inte att Eleanor skulle messa honom. Han hade kanske inte ens en aning om att hon fortfarande gillar honom. 

 "Chachi..?" säger Louis försiktigt när jag varit tyst ett tag.

 "I'm sorry" säger jag och han lägger huvudet på sne.

 "For what?" frågar han och tar några steg emot mig.

 "For overreacting" svarar jag och han sätter sig på huk framför mig.

 "You did nothing wrong, you have the right to get worried and sad over a text like that. But I promise you, with all my heart, that there is nothing going on between me and her. Maybe she thinks so, but I don't" lovar han och tar mina händer.

 "I know" viskar jag och kollar ner på våra händer.

 "Good" ler han och ger mig en kort, mjuk kyss på läpparna. 

Han drar upp mig ifrån soffan och ger mig en varm, mysig kram. Jag gosar ner mitt ansikte i hans nacke och hans andedräkt träffar min kind. 

 "Let's go out. There's a park nearby" ler han och jag nickar.

 "Let me just change" svarar jag och han nickar. 

Snabbt letar jag på ett par Hollister Super Skinny jeans, ett löst, vitt linne och en cardigan för att sedan byta om inne på badrummet. Det är en kamp, eftersom det är så litet, men jag överlever, efter att ha slagit i armbågen i handfatet, huvudet i väggen och ryggen i dörren. När jag kommer ut flinar Louis åt mig.

 "That sounded great" skrattar han och jag skrattar med honom.

 "Shut up! It is really small in there" skrattar jag och han går emot mig.

 "Yeah, that's probably it" flinar han ironiskt och tar min hand. 

 "You're so annoying!!" skrattar jag och slår honom på axeln. 

 "But you love me" retas han och jag rodnar, men svarar inte.

Han flätar ihop sina fingrar med mina och vi går tillsammans ut ifrån bussen. Det blir tyst, lite obehagligt, men inte sådär jätte jobbigt. Louis håller i min vänstra hand, så jag lägger min högra på hans arm och går närmre honom. Han ler och jag lutar huvudet mot hans axel. 

När vi kommer ut till gallrena där alla fans står skriker de högt. Louis vinkar och jag bara ler mot alla fans. Det är gulligt hur nära killarna är med sina fans. Hur besatta de är av varandra. Killarna betyder så mycket för alla fans och utan fansen skulle killarna inte vara kända. 

 "Hang on, I'm just going to say hi to a few" ursäktar Louis och släpper min hand.

 "Of course, take the time you need" ler jag och han ler snabbt mot mig innan han böjrar gå mot fansen. 

Jag ställer mig lite åt sidan när jag plötsligt hör någon skrika på mig. Först kan jag inte höra vad de skriker, men snart börjar jag kunna urskilja vad de säger. 

 "Stay away from Louis you whore!"

 "You're taking Louis away from us!"

 "You're such a bitch!"

 "Louis isn't happy with you!"

 "Go to hell bitch!"

 "I hope you die today!"

Alla ord sårar hårt. Jag har alltid varit en person som tar åt sig, även om an inte borde det. Ledsamt kollar jag ner i marken och försöker tvinga iväg instinkten att gå därifrån, för Louis' skull, även om hela min kropp skriker på mig att springa därifrån. Gråten kryper upp i halsen och jag döljer mitt ansikte med håret genom att kolla ner.

 

Louis' POV

 


När jag står och skriver en autograf åt en ung tjej hör jag plötsligt taskiga ord kastas mot Chachi. Ord som ingen borde höra eller säga. Snabbt kollar jag på Chachi som står ensam med huvudet sänkt och håret framför ansiktet. Direkt försvinner glädjen att vara kring fansen. 

Jag lämnar fansen och går fram till Chachi. Utan ett ord lägger jag en arm om hennes midja och drar henne bort ifrån fansen. Två livvakter går en bit bakom oss för att förhindra fansen från att följa efter oss. Chachi har fortfarande inte kollar upp. 

 "Don't listen to them" mumlar jag och håller henne lite hårdare mot min sida. "You don't deserve it" viskar jag i hennes öra.

När jag hör henne snyfta brister hela mitt hjärta. Jag stannar och lägger armarna om hennes axlar. Hennes ansitke pressas mot min mage och hennes smala armar dras runt min midja. Hon fortsätter snyfta och jag pussar hennes huvud flera gånger.

 "Honey, stop crying. You're making me cry" mumlar jag mot hennes hår.

Men då gråter hon mer. Då känner jag tårarna stiga i mina ögon. Att veta att det är mina fans, de som ska stötta mig och mina val, har fått min bästa vän - kanske mer - att gråta... Det finns bara inte. Visst, de kanske inte behöver gilla att jag hittat en person jag verkligen gillar, men de kan väl i alla fall acceptera det och inte kasta taskiga kommentarer.

Chachi kollar äntligen upp ifrån min tröja. Hennes ögon är röda och hon är lite svart under ögonen av mascaran. 

 "See, you're making me cry!" tjuter jag och pekar på mina tårfyllda ögon.

 "Why are you crying?" viskar hon hest. 

 "Because the girl I like is hurt and crying" säger jag och torkar bort hennes tårar och de små mascara spåren. 

Snart har hon lugnat sig och vi går hand i hand mot parken. När vi är där sätter vi oss på varsin gunga och jag tar upp mobilen. Just då tar irritationen över. Snabbt klickar jag upp Twitter och skriver en några två tweets.

@Louis_Tomlinson: You guys should be ashamed.

 

@Louis_Tomlinson: Disrespectful

 


Genast strömmar det in kommentarer. En del taskiga, en del snälla. Men en fångar min uppmärksamhet.

@Directioner_Taaani: She totaly deserve it. She makes you sad, you barely smile anymore! She's a whore, she hang out with other guys everyday! They even spend time together on a bus! She's disgusting! LEAVE THAT WHORE LOU, you deserve more.


Jag svarar på den direkt.

@Louis_Tomlinson: @Directioner_Taaani: People like you make me sick. How can u even call yourself Directioner? The guys she hang out with are her BANDMATES. They share bus on tour, yes, but that doesn't mean anything. 


Jag låser mobilen och stoppar ner den i fickan. När jag kollar upp på Chachi blir jag genast lite orolig. Hon sitter och stirrar ut på ingenting. Helt borta. Några tårar rullar nerför hennes kinder, men hon säger ingenting. Rör sig inte.

 "Chachi?" frågar jag mjukt, men jag får ingen respons. "Chachi, say something" mumlar jag och sätter mig på huk framför henne, men hon kollar inte på mig. "You're scaring me, please" säger jag.

Tårarna rinner nerför hennes kinder, hennes ögon är röda och hon rör sig inte ett skit. Hennes ögon är tomma och visar ingen känsla. 

 "Chachi, please say something" ber jag.

Plötsligt börjar hon skaka. Hon skakar mer och mer och börjar plötsligt gråta högt. Livvakterna kommer fram till och medan jag skakar om hennes axlar för att få henne att vakna ur hennes trans. Tårar väller upp i mina ögon och paniken kommer krypandes.

Men det blir värre, för plötsligt skriker hon. Ett öronskärande ljud som sårar mig enda in i själen. Då brister det för mig.

 "Chachi! Come on! Please stop!" skriker jag medan tårar strömmar nerför mina kinder.

Precis när jag tror att jag ska kollapsa av panik slutar hon. Istället svimmar hon och ramlar rakt på mig. Jag fångar henne och lägger ner henne på marken. Livvakterna sätter sig ner och försöker se vad som är fel. Men jag är helt borta. Allt jag tänker på är Chachi och vad som hände. Chocken är för stor för att hantera. Jag vet inte vad jag ska göra, vilken väg jag ska gå. 

 "The ambulance is on the way, she'll be alright Louis" säger en av livvakterna, Jimmy. 

 "I hope so" mumlar jag hest, men släpper inte blicken ifrån Chachis livlösa ansikte. 

Jag får åka med i ambulansen när den kommer. Jag sitter bredvid Chachi och håller hennes hand medan ambulansmannen tar massa prover och kollar hennes blodtryck. Plötsligt öppnas hennes ögon fort och hon försöker sätta sig upp, men hon sitter fast. Panik speglas i hennes ögon.

 "Shh, you're safe. I'm right here Chachi" lugnar jag snabbt och hon ser panikslaget på mig.

 "Where am I?" frågar hon hest.

 "You're in an ambulance. You kinda collapsed in the park" säger jag mjukt och kramar om hennes han hårdare.

 "Just relax, okay? Everything's fine" säger ambulanskillen och ler lugnande mot henne.

 "I'm tired" mumlar hon plötsligt och hennes ögonlock ser tunga ut.

 "You need to stay awake, alright? Stay with me, look me in the eyes" säger ambulanskillen snabbt och hon kämpar för att kolla på honom. "What's your name?" frågar han, antagligen för att hålla kontakten med henne.

 "Olivia" mumlar hon trött.

 "Where are you from?" frågar han vidare medan han pysslar lite med hennes arm.

 "Houston, America" svarar hon och håller på att stänga sina ögon.

 "How's your family, Olivia? Answer me, stay awake" säger han snabbt.

 "Good. My family's great. I love them" mumlar hon med halvt stängda ögon.

 "Olivia, listen to me. You need to stay awake. Okay? Do it for your family. You can't leave them, right? You'll miss them, they'll miss you. Stay with me" säger ambulanskillen och tårarna väller fram igen.

 "I'm sorry, I need to sleep" viskar Chachi.

 "No, Chachi, please" ber jag.

 "It's alright, she'll be alright" lovar ambulanskillen lite halvt stressat.

Snart är vi framme vid sjukhuset och Chachi försvinner iväg på en bår tillsammans med ambulansmännen. Och så står jag är ensam, vid ingången till akuten. Hela min hjärna är en röra, jag vet inte vad jag ska göra. 

 

---------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Liten vändning där huuuh? ;) Hope u guys liked it! 

JAG ÖNSKAR ER ALLA EN GOD JUL (eller midsommar som andra kallar det)!!!!

 

ÖVERSÄTT

Presentation


Hej hej! Här på bloggen kommer jag skriva fanfics om One Direction. Handlingen kan du läsa längre ner i menyn. Läs, kommentera och sprid!!

Love At First Sight

p> 

 

Olivia "Chachi" Gonzales är 17 år och har dansat hela sitt liv. Hon och hennes crew har vunnit America's Best Dance Crew år 2011, men har sedan dess legat lågt. Men nu kommer deras nästa utmaning. I London, Storbritannien, söker nämligen One Direction en dansgrupp som ska inleda alla deras 120 konserter på deras 9 månader långa turné. De bestämmer sig snabbt för att skicka in en ansökan...

Gilla Bloggen

Follow on Bloglovin

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Fråga mig

40 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se