onedirectiontolove

Senaste inläggen

Av Wilma - 22 december 2013 20:11

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur länge ni läst den här bloggen, det spelar ingen roll om ni bara läst en fanfic, tröttnat efter en halv eller läst allihopa, ni har ju i alla fall besökt den och tagit del av bloggens historia. 

5 fanfics, 319 inlägg, 1377 kommentarer, 153 bilder. 

Det är sjukt, jag minns när jag startade den här bloggen, då gjorde jag inget annat än att skriva skriva skriva, men jag antar att jag "skaffat ett liv" - inget illa menat! Jag älskar att skriva, tro mig, men jag tror nog att det beror på pressen, att liksom känna att jag MÅSTE skriva, jag MÅSTE få ut ett kapitel innan den dagen, jag MÅSTE skriva bra för att läsarna ska gilla det. Jag gillar mer att skriva lite när jag känner för det, vilket kanske inte blir så ofta på grund av skolarbete, kompisar osv. 

 

Men hur som helst, jag vill tacka er så sjukt mycket för att ni stannat kvar trots att uppdateringen varit skit, trots alla dåliga kapitel. Ni är verkligen världens bästa läsare och jag kommer aldrig glömma era underbara kommentarer! Jag tror inte ni vet hur mycket ni betyder för mig, det var ni som fick mig att fortsätta, det var ni som fick mig att le varje gång jag loggade in på bloggen. Utan er skulle jag definitivt inte fortsatt skriva, så jag har er att tacka!

Det här har inte varit bara en kul grej, liksom något man gör på fritiden, här har jag utvecklat mitt ordförråd, jag har utvecklat viljan till att jobba med skrivning, jag har utvecklat själva språket och även om jag inte är den bästa skrivaren någonsin så vet jag att jag kan skriva, jag vet hur man gör, orden bara dyker upp i hjärnan och det gör inte det på alla, så jag är tacksam för att jag fick den förmågan. 

Vad kan jag säga mer? NI ÄR ULTRA MEGA BÄST I HELA UNIVERSUMS UNIVERSUM! NI ÄR BÄTTRE ÄN CARL VON LINNÉ - stavar han så? -, MICHAEL JACKSON, JESUS, GUD, MARIA, DE TRE VISE MÄNNEN OCH VAFAN FINNS DET MER FÖR FOLK! 

Låt inte folk trycka ner er, låt inte folk bara stampa över er och tro att de är bättre än ni, låt inte folk snacka skit om er, låt inte folk behandla er som om ni inte betyder något, FÖR NI BETYDER SÅ JÄVLA MYCKET! Ni har hjälpt mig, ni har stöttat mig och jag vet att jag kanske inte funnits här för er så mycket som jag borde ha gjort, men jag ÄLSKAR er, ni måste veta det. 

Om ni vill ha någon att prata med så finns jag alltid här, även efter jag slutat skriva här, kommentera på bloggen - för den kommer finnas kvar - då kommer jag få ett mejl till mobilen och jag kommer hjälpa er, jag kommer finnas här för er, när som helst. 

Nu var det riktigt känslomässigt här, men jaja, skitsamma liksom. 

GLÖM INTE ATT NI ÄR VÄRDA MER ÄN VÄRLDEN, GLÖM INTE ATT NI ÄR VACKRA, DU SOM LÄSER DET HÄR, DU ÄR VACKER, SKIT I VAD ALLA ANDRA SÄGER, DU ÄR FIN, VACKER, UNDERBAR, SNÄLL, ROLIG OCH SPECIELL. 

 

Jag antar att det här är mitt sista hejdå. Usch, det är hemskt. Nästan två år har bloggen funnits här och nu är det bara slut, men jag kommer aldrig glömma bloggen eller er läsare. Jag älskar er, glöm inte det. Jag finns här, jag lovar. Jag bryr mig, jag lovar. 

God jul allihopa! Njut av ledigheten och spendera tid med era familjer och vänner, har det bäst nu, det är ni värda! 

 

HEJDÅ MINA ÄNGLAR, ÄLSKAR ER

 

-------------

Av Wilma - 22 december 2013 16:15

24:e december

Chachi's POV

 


 "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att det borde vara omöjligt, men det är ju just den där rösten. Rösten på killen jag älskar och vill spendera resten av mitt liv med, killen jag vill starta familj med. Killen jag vill leva med.

Jag snurrar runt och ser Louis gå emot mig med ett leende lika stort som Eiffeltornet och såklart smittar det av sig på mig, som står iklädd i ett par tights, ett linne och en lång, stickad cardigan tillsammans med ett par svarta, låga kängor. Och som vanligt är det som att tiden stannar upp. Det är fullt med folk runt omkring oss, men i stunden vi ser på varandra är det vara vi, ingen annan finns. Ingen annan spelar någon roll. 

När vi når varandra släpper jag resväskan och kastar mig runt hans hals, känner hans armar smyga runt min midja och långsamt lyfts upp ifrån golvet. Ett skratt lämnar min strupe när han börjar snurra runt mig och jag lämnar pussar längst hans käkben. Han vrider huvudet lite till och våra läppar möts i en mjuk kyss. 

 "I've missed you so much" viskar jag och gosar in mitt ansikte i stället där hans nacke möter axeln och drar in hans doft samditigt som han sätter ner mig på golvet igen. Jag släpper hoonm inte, utan ställer mig på tå och fortsätter hålla om honom.

 "I've missed you too babe" mumlar han i mitt hår och håller om mig lika hårt som jag håller om honom. "My sister's and parents are waiting for us, we're going to decorate the tree"

 "You haven't done that yet?" frågar jag, släpper honom och tar min resväska i ena handen och greppar tag om hans hand med min andra.

 "No, we were waiting for you" ler han och jag ler stort.

 "You shouldn't have"

 "We wanted to"

Louis' bil står placerad lite längre ner på parkeringen, där typ inga bilar står, och snön ligger tät på marken, tillsammans med hal is. På grund av min utomordentliga klumsighet snubblar jag till och tar tag i Louis arm för stöd, och tack vare att han är stark lyckas han hålla både mig och han själv uppe, samtidigt som han skrattar. 

 "Oh shush" flinar jag och fortsätter gå med hans arm hårt i min så jag inte ska ramla igen. 

 "I haven't even said anything!" försvarar han med ett leende på läpparna.

 "No, but you laughed at me, and that's even worse" svarar jag och han skrattar åt mig igen.

 "I didn't laugh at you, I laughed because you're so damn cute" fjäskar han och jag himlar med ögonen åt hans otroligt dåliga ursäkt. 

 "You're so lame" 

Vi kommer tillslut fram till hans bil som fortfarande har lite snö på taket och motorhuven och den blinkar till, samt ger ifrån sig ett läte jag inte kan beskriva, när Louis låser upp den. Så charmig som han är tar han min resväska ifrån mig för att lägga in den i bagaget medan jag klättrar in i passagerarsätet. När Louis sitter bakom ratten och har vridit om nyckeln sätter jag på värmen och så att det blir värme i sätet, eftersom jag fryser i min cardigan, utan jacka. 

 "You cold?" frågar Louis och kramar om min kalla hand. 

 "Pfft, no" fnyser jag ironiskt och han pussar min handrygg innan han släpper den för att backa ut ifrån flygplatsens parkering. 

 "Mum lit a fire before I left, so it'll be warm when we get home" upplyser han och kör försiktigt på de hala vägarna. 

 "That's so cozy" ler jag och klämmer mina händer mellan mina ben för att värma upp dem lite. 

 "Phoebe and Daisy have been talking non stop about your arrival, they love you" skrattar han och jag ler stort.

 "Aww, they're adorable"

 "We've all been missing you" 

Jag ler stort och kollar på honom. Han kollar snabbt på mig och ler men kollar direkt tillbaka på vägen för att inte orsaka en olycka. Men trots att han inte kollar på mig kan jag inte slita min blick ifrån honom. Hans profil är så vacker, han är så fin och snygg och underbar och helt otrolig. Bara tanken av att äntligen vara med honom igen, och inte på varsin sida Atlanten, är helt overklig.

 

 "We're here!" ropar Louis när vi kommer in i det varma huset.

Snabba steg hörs och några röster. De första jag ser är Phoebe och Daisy som springer mot mig och kramar om mina ben. De skriker mitt namn och jag skrattar åt dem. Efter att ha kramat dem kollar jag upp och ser Johannah stå framför mig med ett stort leende på läpparna. 

 "My baby" ler hon och kramar om mig hårt.

 "Hi Johannah, I've missed you" svarar jag och kramar henne tillbaka.

 "We've missed you too honey"

Efter att ha kramat Mark också ser jag Lottie stå lutad mot dörrkarmen till köket. Hon ser lite tveksam ut, sneglar på mig och verkar ganska blyg. Med ett leende går jag emot henne och hon ler tillbaka.

 "Hi Lottie, I've missed you!" ler jag och kramar om henne mjukt.

 "I've missed you too Chachi" skrattar hon och jag släpper henne.

 "Where's Fizzy?" frågar jag med rynkade ögonbryn och hon pekar uppåt.

 "In her room, she's upset because of a fight between her and her best friend" berättar hon. 

 "Can I go up to her?" frågar jag och hon nickar.

Louis står och pratar med sina föräldrar och tvillingarna springer iväg till vardagsrummet medan jag går upp på övervåningen för att leta rätt på Fizzy's rum. Det är svårt att missa, det står namn på varje dörr. På en står det Lottie, på en annan Pheobe och Daisy och på den tredje står det Fizzy. Jag knackar på Fizzy's dörr och ett svagt Kom In hörs. Försiktigt öppnar jag dörren och ser henne ligga på mage i sin säng med ena kinden mot kudden, hennes blick trevandes mot fönstret.

 "Hi Fizzy" säger jag mjukt, stänger dörren och går emot henne. 

 "Hey Chachi" mumlar hon tyst och jag sätter mig bredvid henne på sängen

 "Are you alright?" frågar jag och stryker min hand över hennes hår.

 "Hard to tell, ask me later"

 "Tell me" uppmanar jag och fortsätter dra handen igenom hennes hår.

 "There's this boy I like" börjar hon och jag ler automatiskt. "I told my best friend about him, that I liked him and so, she knew I liked him very much. But after that she started hanging out more with him and flirting and such. And just yesterday, she sent me a message with a picture of her and the boy and she wrote You Suck"

Jag tappar hakan. Hur kan man göra så mot ens bästa kompis? Varför stjäla en kille från sin bästa vän? Det är sjukt, och jag förstår varför hon känner sig såhär nere och depp. 

Tillslut har hon muntrat upp sig lite och vi går ner till de andra igen och tillsammans klär vi granen i guld och rött, när det är klart lägger vi alla paket där under och avslutar med glögg och pepparkakor.

 

 "Chachi! Louis! Wake up! It's christmas!"

Jag öppnar sömntrött ögonen och ser Phoebe och Daisy hoppa runt i min och Louis' säng, som om de druckit två liter energidryck. När de ser att vi båda är vakna springer de ut och väcker resten av huset. Med en trött suck vänder jag mig mot Louis och gosar in mig mot hans varma bröst. 

 "Merry christmas love" mumlar han och pussar min panna.

 "Merry christmas"

Jag går upp och duschar för att sedan byta om till en röd spetsklänning, ett par svarta klackskor, guldiga armband och guldiga örhängen som är formade till hjärtan. Jag låter mitt hår vara lockigt och sätter upp luggen och sminkar mig med sotiga ögon och röda läppar. 

 

christmas

När jag kommer ut till gästrummet igen står Louis framför spegeln och knäpper sin vita skjorta. På benen har han på sig ett par jeans och hans hår är snyggt stylat. 

 "Hey babe, can you help me with my tie?" frågar han och pekar på den röda slipsen som ligger på sängen. 

 "Sure" ler jag och tar upp den ifrån de mjuka sängkläderna. 

Jag går fram till honom igen och ställer mig precis framför honom. Jag knyter slipsen och kysser honom lätt på läpparna innan vi går ner till köket hand i hand. Mark sitter vid köksbordet bredvid Johannah och läser tidningen, Pheobe och Daisy sitter på golvet i vardagsrummet vid granen och kollar på julklapparna och Fizzy sitter i soffan med sin dator i knäet. 

 "Good morning" hälsar Louis när vi kommer in. 

 "Good morning!" ler Johannah och skådar mig uppifrån och ner. "Chachi, you look amazing!" 

 "Aww, thank you Johannah, so do you!"

Johannah har på sig en ganska tight röd klänning som går ner till knäna och hennes hår är uppsatt i en gullig tofs. På fötterna har hon ett par svarta klackstövlar och runt hennes hals hänger ett guldhalsband. 

 

Efter en god, stor middag med endast utsökt julmat samlas vi alla i vardagsrummet på soffan - barnen på golvet vid granen - och låter Daisy och Pheobe dela ut julklappar. Eftersom ingen här tror på jultomten har de slutat med att klä ut sig, berättade Louis för mig igårkväll, därför delar de bara ut julklapparna direkt. 

 "This is to Chachi from Louis" läser Daisy och räcker mig ett mellanstort paket.

 "Thank you" ler jag mot Daisy och lägger paketet i mitt knä. 

Tillslut har alla fått sina paket och vi börjar öppna. Av Louis fick jag presentkort på klädaffärer, smycken och en väska, av Johannah och Mark fick jag ett smyckes sett med matchande halsband, armband och örhängen, av Lottie fick jag en jättefin ljuslyckta och Fizzy, Daisy och Pheobe har inte börjat köpa julklappar än. Jag gav Louis en snygg skjorta, ett par skor, en keps och ett mobilskal med en bild på honom och mig. Johannah fick en märkesväska, Mark fick en bok som Louis tipsat mig om att köpa till honom, Lottie fick en necessär fylld av smink, Fizzy fick presentkort på olika affärer och Daisy och Pheobe fick varsin ny barbie docka. 

 "I have one new present for you" säger Louis när alla öppnat sina paket. 

 "Really?" frågar jag och vänder mig mot honom.

Han ställer sig upp och tar mina händer. Försiktigt drar han upp mig på fötter och allas blickar ligger på oss, vilket får mig lite nervös. Plötsligt går han ner på knä och hela jag stelnar till. Andan fastnar i min hals och det är som att hela min värld stannar upp. Han tar upp en röd sametsask ur byxfickan och öppnar den. I den ligger en silverring med diamanter. 

 "I know that you're young, only eighteen" börjar Louis och jag lägger en hand för munnen medan tårar fyller mina ögon "but it feels right. You're the one for me, my princess, my treasure. We don't have to get married yet, we can wait for years and years if you're not ready, but I want to know that you're mine for real, I want to make it official. Olivia Gonzales, will you do the honor to marry me?"

Jag börjar gråta och slänger mig runt hans hals. "Yes!" 

 

---------------------------THE END------------------------

Av Wilma - 18 december 2013 20:00

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.

 "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.

 "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll skype, call, text, you name it. Maybe I can visit you sometime too"

 "I love you" mumlar jag och kysser honom igen.

 "I love you too hun, but you need to go now so you don't miss your flight" flinar han och kramar om mig hårt.

 "Alright, I'll miss you Lou"

 "I'll miss you too Chachi"

Jag kramar om honom hårt en sista gång innan jag går mot säkerhetskontrollerna. Louis hjälpte mig att checka in mina resväskor för ett tag sedan, och sedan checkade han in sina. Sedan dess har vi liksom bara stått vid min säkerhetskontroll och hållit om varandra. 

När jag kommit igenom kollar jag bak på honom och han står fortfarande kvar på samma ställe med blicken på mig. Med ett sorgset leende vinkar jag lätt mot honom och han drar upp handen ur fickan på sina chinos och vinkar tillbaka. Han pussar sedan sin hand och blåser, som om den skulle träffa mig. Med ett fniss lotsas jag fånga den och han ler stort.

 "Excuse me miss, you need to move out of the way" säger en kort, liten, japansk tjej och jag nickar.

 "Sorry"

Jag tar snabbt mina saker och går mot gaten, men innan jag försvinner ur Louis' syn vänder jag mig och vinkar en sista gång. Han vinkar tillbaka och jag går mot tax-free'n. Med min lilla handväska går jag mot butiken med typ godis, tidningar och sånt liksom vardagligt. Där plockar jag en liten påse med godis, väljer två tidningar och slänger till en påse med tuggummin vid disken. Killen i kassan skannar allt och jag betalar för att sedan ta emot påsen med allting i. Eftersom gaten öppnar om drygt tre minuter ställer jag mig i kön som bildats och bara väntar.

Det var Louis som bokade våra flygbiljetter och - hans argument - min flygresa kommer ta 12-13 timmar, så han bokade en första klass biljett åt mig, trots att jag var emot det! Men i alla fall, när jag kommer på planet får jag gå upp en trappa och blir nästan lite chockad. Sätena är dubbelt så stora som de vanliga, de står två och två, på tre rader, man kan fälla ner stolarna så att man typ ligger ner och det finns en liten tv skärm till varje säte. Det är tre rader säten på bredden och jag sitter närmast fönstret, som tur är. 

Jag sätter mig och kollar lite först innan jag lägger ner väskan i "väskfack" som finns på sidan så att den inte ska vara ivägen, istället för att lägga den uppe i utrymmet eller under sätet framför. Vant knäpper jag bältet och lutar mig tillbaka med en suck. Eftersom första klass är på andra våningen låter det inte lika mycket här, vilket är otroligt skönt. 

 "Chachi? Is that you?"

Jag kollar mot gången där en tjej står och kollar på mig med ett leende. Först känner jag inte igen henne, men sedan sätts minnet igång och jag får in allt, hennes ögon, hennes hår, hennes ansiktsformer, hennes stil. 

 "Kayla! Oh my God, hi!" ler jag, knäpper upp bältet och reser mig upp för att krama henne. 

 "This is so cool! I can't believe that we actually meet again!"

För er som inte minns är Kayla en tjej ifrån tävlingen, när killarna skulle välja ut en dansgrupp. Jag och Kayla träffades första gången i limousinen på väg till middagsstället, middagen då jag träffade min blivande pojkvän för första gången. Jag och Kayla klickade direkt, hon var så söt och upprepade flera gånger hur bra hon tyckte jag dansar. 

 "How have you been?" frågar jag när vi båda sitter ner igen. 

 "Great" säger hon och drar av sig jackan sittandes. "Me and the crew has been getting a few jobs, like commercials, movies, music videos. It's going really good"

 "That sounds awesome" ler jag och hon ler stort tillbaka.

 "So how was it, touring with One Direction and all?"

 "It was great. They're such great lads and we all kinda grew together so now we're like a big family"

 "You and Louis, huh?" retas hon och knuffar till mig lite.

 "Yeah, he's the best boyfriend ever" ler jag och hon aww:ar. 

Vi fortsätter prata, även igenom  hela starten. Eftersom vi båda är lite halvt oroliga över starten försöker vi bara lotsas som ingenting, trots att det skakar lite och så. Vi pratar om karriären, livet, vänner, relationer, familjen och framförallt dansen. Snart kommer en flygvärdinna med en snacksvagn och frågar om vi vill ha något. Jag köper bara en liten pringles burk och cola. Kayla köper en macka, säger att hon inte hade tid att äta frukost imorse. 

Flygresan går hyfsat fort, jag kollar på en film, sover, pratar med Kayla och lyssnar på musik, sover mest. Just nu sitter jag lutad mot väggen och kollar ut genom rutan med headset i och Atlas med Coldplay spelas i mina hörlurar. Jag tänker på Louis, Harry, Niall, Liam, Zayn och hela crewet. Helt ärligt saknar jag turnén så sjukt mycket. Jag saknar närheten, tryggheten, att bara ha något att göra hela tiden och alltid ha personer omkring mig. Visst, det är skönt att vara ensam ibland, men man har så sjukt mycket roligare när man är med folk som kan få en att skratta. 

Det finns så många minnen ifrån turnén, alla skämt, skratt, pranks, alla konserter som gått fel, alla roliga, knäppa fans. Det går liksom inte att nämna det roligaste, allting var bara så sjukt roligt. Men det som är tråkigt är väl att allt gick så fort, det känns som att det var igår vi flög över till London för att tävla, som om det var igår vi spelade in videon som sedan skickades till killarna. 

Jag minns fortfarande första gången jag hade en konversation med Louis, när jag första gången verkligen träffade honom.

 


Jag tar min mobil och mitt rumskort i handen för att sedan gå över till Millies och Moons rum och knackar på, men ingen öppnar så jag antar att de sover. Då går jag över till Brandons och Pacmans rum. Ingen öppnar. Med en djup suck går jag mot hissarna för att åka ner själv.


Hissen stannar på våningen under och hissdörrarna öppnas. In kommer en kille med en vit/blå randig tröja och svarta mjukisbyxor. Han ser upp på mig och jag ler.


 "Hi! Louis, right?" ler jag och han ler tillbaka.


 "Yeah, are you here for the challenge?" frågar han och jag nickar. "Wait, you're in I.aM.mE right?" säger han plötsligt och jag fnissar.


 "Does everybody know who we are here or what?" skrattar jag och han skrattar med mig.


 "Well you're kinda famous" säger han och jag flinar.


 "I guess, but I never expected people to recognize us" erkänner jag.


 "What's your name?" frågar han efter en stunds tystnad.


 "Chachi" svarar jag och vi går ur hissen när den stannat på rätt våning.


 "Is that your real name?" frågar han och jag skakar på huvudet.


 "My real name is Olivia, but everyone calls me Chachi" ler jag och han nickar sakta.


 "Are you here to eat breakfast?" frågar han när vi båda går mot frukostbuffén.


 "Yes, but my crewmates were asleep so I'm here alone" skrattar jag och han ler.


 "Why don't you come sit with me and Niall? He came here earlier so he's probably here already"


Niall sitter ensam vid ett bord för två med tre tallrikar fulla med mat. Han ser upp på oss, ler och vinkar. Jag vinkar tillbaka med ett leende dansande på mina läppar.


 "Sure"


Vi tar mat och sätter oss hos Niall. Jag drar dit en stol och sätter mig på kanten av bordet. Snabbt hälsar jag på Niall för att sedan börja äta.


Jag minns också första konserten vi spelade på, det var magiskt. Jag minns hur jag aldrig ville kliva av scenen och att jag knappt kunde vänta tills nästa konsert för att få göra allt igen.

 


 "I.aM.mE, you're on in ten minutes!" ropar en scenarbetare och vi samlas vid sidan av scenen. 


 "Okay guys, we got this" säger Pacman och vi står och försöker värma upp kroppen genom att skaka på armarna, stampa lite med fötterna och hoppa.


 "Hey guys, good luck!" säger Harry som kommer tillsammans med resten av One Direction.


 "Thanks" ler vi och vi kramas innan de försvinner iväg igen. 


Jag och crewet samlas i en liten ring och taggar upp oss med armarna om varandra och huvudena ihop. 


 "Two minutes!" ropar scenarbetaren.


Sophie kommer en sista gång och kollar våra kläder så allt är rätt och sedan ska vi upp. Hela arenan släcks ner och vi springer ut på scenen till ljudet av skrikande fans. Det är så mörkt så de har inte sett oss komma in än. Musiken till S&M börjar spelas och vi börjar dansa. 


När vi dansat igenom koreografin till S&M utan fel så får vi varsin mikrofon av tre scenarbetare. 


 "Hello London!" ropar Pacman i arenan och alla fans skriker högt.


 "So, we're I.aM.mE and we all hope you're having a great time!" säger Jaja och fansen skriker högt igen.


 "We thought that we should do a what we call dance battle. For you who doesn't know, a dance battle is were you're competing against another dancer. So we'll be competing against each other" säger jag.


 "Who should start?" frågar Millie och vi pratar ihop oss lite utan mikrofoner. 

 

Och min och Louis' första dejt... Och första kyss. Det var den bästa dagen i mitt liv. Det var då jag insåg att han är en del av min framtid, han är den jag älskar, han är min prins och jag älskar honom. För alltid. 

 


Med ett leende går jag ut och ser Louis stå i ett par beigea, knälånga chinos och en vit shorta. På fötterna har han ett var vita toms. När han ser mig ler han stort. Han skådar mig nerifrån och upp och tillbaka ner igen.


 "You look amazing" ler han och kramar mig mjukt för att sedan pussa min kind.


 "You too" säger jag generat.


 "Bye guys, have a lot of fun now!" säger Jaja och kramar mig för att sedan låta mig följa med Louis ut.


Utanför står en limousin och jag ser på honom med stora ögon. Han bara skrattar åt mig och håller upp dörren. 


 "A limo, really?" säger jag tillslut och han bara ler.


 "You're worth it" ler han och jag rodnar. 


Vi stannar utanför en lyxig restaurang. Där inne är det ett bord uppdukat åt oss i en VIP del med typ gardiner runt bordet. Det är en tre rätters middag, så förrätten kommer direkt.


När vi ätit klart, efter många skratt, så bjuder han upp mig till en dans. I bakgrunden spelas lugn musik med en akustisk gitarr och en kille som sjunger hur bra som helst. Generat lägger jag armarna om hans nacke och han lägger sina om min midja.


Jag lägger huvudet mot hans axel och han lutar sitt huvud lite mot mig. Vi vaggar fram och tillbaka, njuter av varandras sällskap. Det låter töntigt, men jag kan inte fatta att jag är på dejt med Louis, en av mina bästa kompisar. Men det känns bra. 


 "Chachi, I want to tell you something" säger Louis efter en stunds tystnad. 


 "Okay" säger jag lite och lutar mig bak så jag ser hans ansikte. Han ser riktigt nervös ut.


 "I was really confused by my feelings for you at first. But now I understand and I really need to tell you, if not, I'm going to explode" börjar han och jag nickar nervöst. "I like you, Chachi. A lot. I mean I like like you..." säger han och jag börjar le stort, tills han börjar prata igen. "But I'm scared that it will ruin our friendship. I don't want to lose what we have, Chachi" säger han och jag biter mig i läppen medan jag kollar bort ifrån honom.


 "I like you too, Louis" säger jag och kollar upp på honom igen. 


Han börjar le stort och sneglar ner mot mina läppar. Jag lutar mig lite mot honom och han lutar sig ner mot mig. Snart möts våra läppar i en mjuk, varm kyss. 

 


Då, i den stunden, var det bara han och jag, det var det enda som betydde något. Det var då vi äntligen öppnade upp för varandra och bara levde i stunden. Han fanns i mitt hjärta då, finns i mitt hjärta nu och kommer alltid finnas där. Jag kommer aldrig glömma Louis, även om vi gör slut, för han har varit med i en så stor del av mitt liv, han kommer alltid att vara en del av mig, hur det än slutar. 

Och jag vet att när jag såg honom första gången, var det Kärlek Vid Första Ögonkastet. 

 

----------------------------------------------------

 

THE END! 

Okej, så nu är Love At First sight slut, men jag ska skriva en epilog till den så ni kommer få veta hur det slutar för Chachi och Louis. Den kanske dock kommer senare, är inte säker, men ska försöka skriva så fort jag kan.

Tack till er som stannat under hela fanficens gång och för er som haft tålamod och väntat när jag haft såfär fruktansvärd dålig uppdatering. NI ÄR BÄST!

Kommer skriva ett "Hejdå" inlägg senare efter epilogen, och vill gärna att ni läser det, men det är inget måste!! 

Har också gjort en trailer för Love At First Sight som jag lagt ut på Youtube och nu lagt till i menyn här i sidan. 

HA DET GÖTT NU! 

KOMMER SOM SAGT SKRIVA EN EPILOG SENARE OCH EFTER EPILOGEN SKRIVER JAG ETT HEJDÅ INLÄGG!

ÄLSKAR ER MINA SMÅ SNÖFLINGOR

Av Wilma - 4 december 2013 18:15

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen. 

 "Hi Chachi!" skriker Niall ifrån soffan där han sitter med Liam och Harry.

 "Hi Niall" skrattar jag  när han springer mot mig och omfamnar mig.

 "Now who is this?" frågar han och kollar leendes på Delilah.

 "This is Delilah, she wrote me a letter yesterday" säger jag och han kramar om Delilah mjukt. 

Det ser ut som att hon ska svimma en stund innan hon slänger armarna om honom och kramar tillbaka. Under tiden har Liam och Harry kramat om mig och går sedan för att hälsa på Delilah. Jag frågar Niall vart Louis och Zayn är eftersom han bara står där.

 "Zayn should be here any minute and Louis is in the bedroom" svarar han och stoppar händerna i jeansfickorna. 

Jag går till sovrummet, knackar på och kliver in. Louis står vid sin resväska iklädd i endast ett par ganska tighta, svarta jeans och två tröjor i handen. Nöjt ler jag och kollar på hans mage med armarna i kors.

 "Hey baby" ler jag och han kollar upp på mig med ett flin.

 "Hello there beautiful" Han går fram till mig och kysser mig på munnen. "Help me, which one?" frågar han och håller upp en vit t-shirt med blåa ränder på och ett grått linne med något coolt tryck på. 

 "None" svarar jag ironiskt och han skrattar. "The grey one" 

Han slänger ner t-shirten och drar linnet över huvudet. Jag kramar honom mjukt och han pussar min hjässa. Diskret drar jag in hans doft och sluter ögonen mot hans bröst. Hans starka armar kramar om mina axlar och halsen medan mina omfamnar hans midja. 

 "How are you today?" frågar han tyst.

 "Okay" svarar jag ärligt och han kramar mig lite hårdare.

 "It gets better"

 "I know" suckar jag. "Oh, you need to say hi to Delilah! I'll go get the rest of the dance crew" säger jag och drar med honom ut till vardagsrummet där resten av gänget sitter. 

Jag försvinner ut ur hotellrummet medan Louis hälsar på Delilah och går igenom korridoren till de andras rum, som är mitt emot varandra. Efter att ha knackat på båda lutar jag mig mot väggen och väntar på att de ska öppna. Det är Jaja som öppnar den ena dörren först. 

 "Hello!" ler hon och kramar mig hårt.

 "Hi!" ler jag. "Come to mine and Louis' room as soon as possible, you have to meet Delilah" meddelar jag och hon nickar.

 "'Course, I'm already done, I think the boys are too" hon vänder huvudet bakåt. "Right boys?!"

 "Yes!" svarar Moon och Millie samtidigt och kommer ut till hallen. 

Samtidigt öppnar Brandon dörren mitt emot och jag säger samma sak till honom. Tillslut är alla klara och redo att gå så vi går tillsammans tillbaka till mitt och Louis' rum. 

 

FEM MÅNADER SENARE

 


 "Alright Tokyo" säger Harry i mikrofonen och kollar runt på sina bandmedlemar och danscrewet som står samlade på scenen. "This was our last show for Take Me Home tour and what can I say, it was incredible!" Alla skriker högt och jag ler stort.

Jag och Millie sitter på en trappa på scenen och kollar ut över havet med fans. Brandon, Jaja, Pacman och Moon sitter framme på scenkanten med benen hängandes ner medan 1D killarna går runt lite på scenen. Det är helt sjukt, det har gått så fort. Det känns som det var igår vi vart utvalda för att dansa på turnén. Vi alla har vuxit ihop och nu är vi som en hel familj. Jag och Louis har hållit ihop under hela tiden och skaffat ett starkare band med varandra. 

Delilah och jag har hållit kontakten enda sedan vi träffades första gången. Vi har blivit riktigt bra vänner och har träffats lite då och då under turnén. Hon mår bättre och bättre för varje dag och hon har kontaktat socialen för att få hjälp och allting börjar klarna för henne. Det är helt underbart att se en människa gå från botten till toppen. Visst, hon mår inte helt bra, men hon mår bättre än någonsin förr, vilket är allt som räknas. Hon säger att hon har mig att tacka, men helt ärligt tror jag att hon borde tacka sig själv för att ha vågat stå upp mot henne mamma och mobbarna på skolan. 

Sorgen över pappas död har inte gått över helt, såklart, men nu har jag gått vidare så pass mycket att jag knappt gråter längre, någon gång kanske, men inte alls ofta. Jag kommer alltid sakna honom, såklart, men det börjar "gå över" nu. Jag har träffat min mamma och resten av släkten några gånger också, och det verkar som att alla kommit in på rätt spår igen efter pappas bortgång. 

Männen som var efter mig vart tagna, allihop, när de skulle gå och tillfångata mig. Så nu sitter alla i fängelse, men de kommer inte vara inne så jättelänge. Några månader, kanske ett år. 

Vi alla samlas på en rad ganska nära scenkanten och lägger armarna om varandra. Louis står på mig ena sida och Brandon på den andra. Efter att ha tackat bugar vi djupt och alla skriker. Jag kysser Louis innan jag springer skrattandes mot scenkanten. Louis, däremot, hinner ta mig runt midjan och snurrar runt mig. Jag garvar högt och fansen blir galna. När han ställt ner mig på golvet igen kysser han mig igen innan han vinkar åt fansen och vi kliver av scenen. 

Bakom scenen applåderar alla och vi tjoar och har oss. 

 

Alla som har varit med och medverkat under turnén träffas efter konserten och vi äter på en restaurang. Skivbolaget har bokat en helt restaurang åt oss, som dessutom dukat upp två långbord som går bokstavligt från ena väggen till den andra. Vi blir serverade tre rätters middag och alla har kul. 

Efter middagen har alla bestämt att vi ska sova en natt på hotell innan alla åker hem till sig, fast jag och Louis har bokat en weekend här i Tokyo. Vi ska stanna i en vecka på ett hotell, gå på spa, shoppa och bara ta det lugnt innan vi åker hem igen, bara för att få lite tid för oss själva innan vi delas igen. 

Till jul ska jag åka till Louis i Doncaster och spendera julen med han och hans familj, fast jag ska fira med min släkt några dagar innan jag åker till England. Så vi har liksom mycket inbokat. 

Efter middagen åker en del av oss - de lite yngre - till en klubb. Jag och Louis bestämmer oss för att åka till hotellet tidigt medan resten stannar där. 

 "Jesus, what a night" pustar Louis ut och faller ner på sängen i hotellrummet. 

Jag skrattar och tar bort mitt smink, samt byter om, innan jag lägger mig bredvid Louis på sängen. Louis sätter sig upp lite så han har ryggen mot sängstommen och sätter på teven som står placerad på en bänk framför sängen. Jag lägger mig bredvid honom på sidan och lutar huvudet mot hans bröst. Med armarna om hans midja och mitt ena ben över hans kollar jag på teven medan Louis lägger en arm om mig och stryker handen upp och ner längst min rygg. 

 "He's so weird" kommenterar jag när Sheldon börjar babbla på om något som ingen annan än han förstår. Först trodde jag inte The Big Bang Theory fanns på engelska i Japan men det gör det, fast med japansk text. 

 "But smart" påpekar Louis och jag fnissar.

 "I have no idea what he's talking about"

 "Me neither, but it sounds smart so" 

Jag skrattar åt honom och han skrattar med mig. Kort efter det somnar jag till ljudet av Louis' bultande hjärta. 

 

 "Babe, wake up"

Jag öppnar långsamt ögonen och ser Louis stå lutad över mig, iklädd i endast ett par pyjamas byxor. Grymtandes vänder jag mig på mage och pressar ansiktet i kudden. Louis skrattar lågt och leker lite med mitt hår.

 "The others are leaving, thought you wanted to say goodbye"

Och efter det följer flera tusen hejdå och några tårar. Men efter drygt tjugo minuter lämnar de hotellrummet och försvinner ut. Jag går fram till fönstret och ser på när de alla säger hejdå igen innan de hoppar in i olika bilar. Med en suck vänder jag mig mot Louis och kramar om honom.

 "It's sad that it's all over" mumlar jag och han suckar. 

 "I know" Han drar sin hand upp och ner längst min rygg och pussar min panna. "But when you come to Britain we can visit the boys if you want, and you'll meet the crew while you're home"

 "Yeah, I know, but" jag pausar. "It'll just not be the same, you know. We've been traveling together for what, almost a year, and now we all go separated ways"

Efter en frukost på hotellet packar vi ihop, hoppar in i en taxi som tar oss till vårt nya hotell där det även finns en pool och spa avdelning. Det är stor och modernt och mycket öppna ytor med stora kristallkronor. Vi får varsitt rumskort till en av sviterna och åker till våningen längst upp - våning 13. Under tiden pratar vi om allt och inget. Snart når vi rumsdörren och låser upp. 

Sviten är stor och riktigt fin. Man kommer in till en hall och sedan till ett vardagsrum som sitter ihop med ett litet kök. Där finns en dörr till sovrummet och badrummet. Till sovrummet finns också en hyfsat stor balkong. Det första vi gör är att packa upp lätt och bara slappa i soffan. Vid tre tiden bestämmer vi oss för att gå ut på gatorna, äta lite och shoppa lite. 

 

 "What about this one?" frågar jag och håller upp en röd, stickad tröja med vita vinter/jul mönster på som räcker nedanför rumpan. 

 "That one's really pretty" säger Louis och jag hänger den över armen. 

Vi går vidare i affären och jag kollar på ett par jeans också. När jag betalat för allt - efter att ha testat allt såklart! - så går vi ut på gatorna igen och går en stund innan vi kliver in i en smyckesaffär. Det finns hur mycket som helst. 

 "Aw, my mum would love this" säger jag och håller upp en silverhalsband med ett litet hjärta på, samt en bricka med LOVE inristat. 

 "She would, buy it as a christmas present!" uppmuntrar han och jag nickar sakta.

 "What do you think Seth wants?" frågar jag och lägger upp halsbandet på disken. 

 "Not a jewlery at least" skrattar Louis och jag skrattar med honom.

 "Thank you" säger jag till tjejen i kassan och tar emot påsen med halsbandet. 

 "What does he like?" frågar Louis och tar min hand. 

 "He loves videogames" skrattar jag och Louis nickar.

 "Then we'll find a game store"

Vi går vidare och håller varandra hårt i händerna för att inte tappa bort varandra i folkmassorna. 

När vi kommer tillbaka till hotellet har jag köpt julklappar åt mamma, Seth, Hayley, Tyra, Carly och Emma, plus lite kläder och smycken åt mig själv. Louis har köpt ett fler antal julklappar också, bland annat till sin mamma, sina systrar och sin pappa. 

 "So we're eating dinner at the hotel, right?" frågar jag Louis och kollar igenom mina två resväskor.

 "Yep, if that's okay with you?" undrar han och bläddrar på kanalerna på teven.

 "Of course, when are we leaving?"

 "Like, in an hour? We're going to the spa later too"

 "Yeah, that's alright" svarar jag och plockar fram en gullig, ljusrosa kjol tillsammans med en vit blus med korta ärmar lite nitar på axlarna.

Jag tar en snabbt dusch innan jag tar på mig kläderna och sminkar mig, samt fixar mitt hår lite, men jag låter det vara mest naturligt. När jag kommer ut ifrån badrummet går Louis in efter att ha kysst mig. Till kläderna drar jag på mig ett par svarta pumps och väntar sedan på Louis.

 

-----------------------------------------------------------------------

 

Förlåt för ett tråkigt, kort, ointressant kapitel och förlåt för den usla uppdateringen. Just nu är det mycket i skolan, har haft mycket att plugga till och så, har inte haft tid att skriva så mycket. Kapitlet blev som det blev för att det känns som att jag vill avsluta Love At First Sight nu, så fort som möjligt. 

Jag är ganska säker på att jag inte kommer fortsätta skriva alls efter den här fanficen. Eftersom jag känner som jag gör när jag ska börja skriva ett kapitel känns det som att det inte är någon idé, som att min låga håller på att slockna helt.

Tro mig, jag älskar att skriva och kommer troligen fortsätta skriva på fritiden, men vill inte ha den här pressen på mig att jag MÅSTE skriva, tyvärr. 

Men än är fanficen inte slut; men snart så. 

TACK FÖR ALLA SOM STANNAT!

Älskar eeeer, ni är BÄST

Av Wilma - 27 november 2013 21:00

Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt henne så hon kommer stanna i Philadelphia med oss, tills vi åker härifrån. Då åker hon tillbaka till Washington. 

 "Bye love, see you tomorrow" säger jag och kollar ut genom fönsterrutan där mörkret har fallit. 

 "Yeah, thank you so much Chachi, I love you" säger Delilah's svaga röst.

 "I love you too babe, see you soon, stay strong for me, alright?"

 "Alright, bye"

Jag lägger på och stoppar mobilen i bakfickan. Medan jag tänker på Delilah, hennes brev och hennes liv häller jag upp vatten i vattenkokaren och sätter på den. Jag lutar mig mot köksbänken och kollar ut genom fönstret. Bussen skakar lite lätt när den rullar över vägen, men den är så pass stabil att jag kan stå upp.

 "Hey babe" 

Louis kommer in till köket och ställer sig framför mig med händerna på mina höfter. Jag mumlar ett hej och lutar pannan mot hans bröst med armarna korsade. Hans doft fyller min näsa och jag andas djupt av välbehag. Han doftar trygghet, hemma, lite parfym, men mest av allt luktar den Louis. Ni vet en sån lukt som endast en person kan ha? 

 "What did she say?" frågar han lågt med läpparna mot min panna.

 "She's coming to Philapelphia tomorrow" berättar jag och kollar upp på honom. "I'm meeting her at the train station at one and then we're going out for coffee before we're coming back to the hotel" 

 "How did she react?"

Jag tänker efter. "Well, she was shocked, for sure, but then she talked to me like I was her best friend so I guess she was happy about it" 

 "Is she a crazy fan?" undrar han med rynkade ögonbryn.

 "No" säger jag snabbt "She was extremely calm" 

 "Good"

Vattenkokaren knäpper till och jag vänder mig om. Efter att ha frågat Louis om han vill ha te och fått ett nej till svar häller jag upp varmt vatten i en typ beige kopp för att sedan stoppa i en tepåse med smak av jordgubb. Jag ropar till de andra att det finns varmt vatten och Millie kommer ut för att ta till sig själv. Jag kysser Louis en gång innan jag ställer ner koppen på bordet för att hämta mitt block och en penna. Sedan sätter jag mig vid bordet och fortsätter skissa med te pauser ibland då jag kollar ut på omvärlden med koppen med rykande vätska i handen. 

 "Helloo" säger Harry och kommer ut till mig ifrån vardagsrumsdelen.

 "Hello" ler jag och kollar ner i blocket igen, skissar, suddar, blåser bort suddgrejerna och skissar igen. 

 "What's up?" 

 "Everything that's not down" svarar jag sarkastiskt och han skrattar åt mitt svar. 

 "But seriously, how are you feeling after what happened?" frågar han mjukt och jag lägger ner pennan för att ta upp min tekopp. 

Jag andas ut lite för att sedan smutta på teet medan jag kollar ut på åkrarna som dyker upp utanför fönstret. "Well" börjar jag, men har svårt att fortsätta. "It's alright, I mean, I don't care about what the girl said, I'm just happy that so many were involved" 

 "Good" säger han och knyter händerna på bordet. "I was just slightly worried about that" erkänner han och jag ler mot honom.

 "Aww, Harreh! I'm alright, but thank you!"

Jag går över till hans sida och kramar honom hårt. Han kramar mig tillbaka, pussar min kind och lämnar mig sedan själv vid bordet, vilket jag är ganska tacksam över. Det är skönt att kunna vara själv efter pappas död, då får jag tid att tänka, men det är extra skönt att veta att jag har personer att prata med, som bryr sig. 

Skissen på blocket blir klar och pappas ansikte stirrar upp på mig med ett fast leende på läpparna. 

 

På morgonen vaknar jag av att solen sipprar igenom gardinerna framför fönstret. Louis ligger bredvid mig i sängen med täcket vid midjan så hans vältränade mage syns. Han har en arm vikt med handen under sitt huvud och den andra runt mig. Nöjt suckar jag och kollar över hans sovande kropp mot klockan som står på sängbordet. Klockan är halv tolv, så jag har gott om tid att göra mig i ordning tills jag ska hämta Delilah på tågstationen. Så jag lägger ner mitt huvud på Louis varma bröst och placerar en hand på hans mage. 

 "Good morning love" mumlar han med raspig röst och jag ler när han lägger sin arm hårdare runt min midja. 

 "Morning" svarar jag och ritar hjärtan på hans mage medan hans tumme rör sig fram och tillbaka på min höft. 

 "When are you leaving?" undrar han.

 "Like a quarter to one, the train station is really close so I figured that'll be enough"

 "Then we have plenty of time" flinar han nöjt och drar mig närmre honom.

Vi myser ett bra tag till innan jag tar en tio minuters dusch, sminkar mig, fixar mitt hår och drar på mig kläder; ett par Hollister jeansshorts, en grå magtröja med MTV tryck och svarta Converse med nitar. Till outfiten tar jag min bruna Michael Kors väska som jag fyller med mobil, nycklar, pengar, tuggummi, solglasögon, rumskortet, Delilah's rumsnyckel och lite annat smått och gott. 

 

 

chill


 "Louis, I'm leaving for breakfast, care to join?" frågar jag och tar bort lite mascara som hamnat under ögat med hjälp av helgfigursspegeln i hallen. 

 "Yeah, give me a few minutes" säger han och kommer ut ifrån badrummet med en handduk runt midjan. 

Hans hår är lite fuktigt och små vattendroppar faller ner på hans axlar. I brist av något att göra drar jag upp mobilen och skickar meddelanden till de andra för att fråga om de ska med och äta frukost. Eftersom hotellfrukosten stängde för några timmar sedan så ska vi till Starbucks som ligger en liten bit bort. 

Snart kommer Louis till hallen på hotellrummet iklädd i ett par jeansshorts och en enkel t-shirt. Hans hår är snyggt, men inte för stylat. Vant drar han på sig sina skor, stoppar mobilen i fickan, tar min hand och tar med mig ut ifrån hotellrummet. Eftersom de andra fortfarande sover går vi direkt till hissarna och åker ner till entré våningen. 

 

Bilens brummande fyller tystnaden och jag kollar ut genom fönstret på den okända omgivningen. Träd, hus, bilar, mopeder, motorcyklar, skyskrapor, höghus, affärer, allt möjligt ser jag på väg till tågstationen. Det är en livvakt som kör mig i en Range Rover, han heter Derek och har lovat att skjutsa mig och Delilah vart vi än ska åka, jag citerar, om vi så ska åka till Indien. 

Klockan är tre minuter i ett och vi är snart framme vid tågstationen, så jag antar att Delilah kommer kliva av tåget precis när jag kliver på perrongen. Jag är spänd över att träffa henne, på grund av det faktum att jag aldrig sett henne innan. Det enda jag vet är att hon heter Delilah Cowen och är 15 år. Mer än så vet jag inte, förutom det hon skrev i brevet. 

 "We're here, miss" säger Derek och jag nickar. 

 "Thank you" Jag öppnar bildörren. "You can just wait here, I'll be back"

Han nickar och jag hoppar ur bilen. Efter att ha smällt igen bildörren börjar jag gå mot perrongen med min väska hängandes över axeln. Jag joggar nerför trapporna så jag kommer under jorden och följer skyltarna till perrong 3 där hennes tåg kommer anlända. När jag hittat rätt joggar jag uppför trapporna igen och ser precis ett tåg stanna på rälsen bredvid perrongen. Eftersom jag inte vet hur hon ser ut väntar jag bara på att hon ska se mig. Med händerna i bakfickorna, håret som är uppsatt i en tofs och nervösa andetag väntar jag på att någon ska ropa mitt namn och säga Det är jag, Delilah. 

Väldigt många människor kliver av tåget och skyndar sig nerför trapporna för att komma ifrån perrongen. En del är kvar på perrongen och pratar med varandra. Tåget åker ifrån stationen och jag ser ut över alla människor. 

 "Chachi?"

 

   tänk hennes utseende men lite mer 'svag'

 

Jag vänder mig om och ser en ung tjej stå framför mig. Hon har brunt, lockigt, långt hår och blåa ögon, hon är riktigt vacker. Men hennes hud är blek och mörka ringar syns under hennes ögon, hon ser brusten ut, svag. Ett leende sprids på hennes läppar, vilket får mig att le. Utan ett ord kramar hon om mig och jag kramar henne hårt tillbaka. Det är när jag kliver ifrån henne som jag märker hur smal hon är. Hennes ben är läskigt smala och likaså hennes midja. Hon är inte ful, verkligen inte, men det är hemskt vad ens eget liv kan göra med ens själ och kropp. 

 "I can't believe it's you" erkänner hon och jag ler stort.

 "I can't believe it's you either" fnissar jag och tar hennes hand. "Come on, our driver is waiting" 

 "Our driver?! Wow, this is really a dream" utbrister hon och jag skrattar medan vi börjar gå nerför trapporna, Delilah bärandes på sin mellanstora, slitna resväska. 

 "I thought we could go take a coffee or something before we go back to the hotel" berättar jag och hon nickar sakta.

 "Sounds cool"

 "I hope the boys won't scare you away or something, they are how they are" skrattar jag och hon skrattar lätt med mig.

 "Oh I'm sure they won't, I think they seem awesome"

 "I thought so too before I met them"

Vi skrattar tillsammans och börjar gå uppför trapporna igen till utgången och jag hjälper Delilah lite med sin resväska eftersom det ser ut att vara jobbigt för henne. När vi nått toppen visar jag vägen till bilen och hon bara står och gapar. Derek kliver ur, hälsar och presenterar sig och lyfter sedan in resväskan i bagaget. Jag och Delilah kliver in i baksätet och jag berättar för Derek vart vi ska. 

 "So" börjar jag och Delilah ser på mig. "Tell me something about you, about your personality"

 "Well" Hon tänker efter. "My favorite colour is green, I love music, I play piano and guitar, but I also love dancing, more than playing music actually, I hate relationships - no offence -,uhm, I love sallads, I hate hamburgers, I hate school and homework" babblar hon på och jag ler mot henne.

 "My favorite colour is also green! I'm more into dancing though" ler jag och hon skrattar lite.

 "Yeah, I figured"

Vi stannar vid ett litet gulligt kafé och Derek säger att han kör tillbaka till hotellet med Delilah's väska och att vi ska ringa när vi vill att han ska hämta oss. Så när han kört iväg går vi in och sätter oss långt in i ett hörn. En servitris kommer och frågar vad vi vill ha. Båda beställer cappuccino. 

 "As you may know, I want to help you" säger jag lite lägre, allvarligt men mjukt. "But not only that, I want to be your friend, I want you to trust me with everything. What you tell me stays with me" 

 "Thank you" Hon kollar ner i bordet och biter sig i läppen. "I really haven't had a friend in like ten years. I started getting bullied when I was six, back then it was just silly things, but it grew more and more serious. At the age of eight my father died in a car accident when he was picking me up from school. My mother had always cared for me, but after my father's death, she started drinking and at first, she wasn't hurting me physically, just verbally. But it also grew more serious and she started hitting me when I was like nine. I started cutting because of bullying and as everything else in my life that grew more serious too and I started getting suicidal thoughts" 

Jag blir helt chockad av att hon bara sådär öppnat sig. Helt ärligt trodde jag hon skulle hålla det inom sig, att hon inte skulle vilja berätta. Men det värmer, att hon väljer att öppna sig för mig.

 "I'm sorry" säger hon och suckar. "I just wanted to tell someone, and I knew you were the right person, it felt right"

 "No, don't be sorry" säger jag och tar hennes hand. "Thank you for telling me" ler jag och hon ler sorgset.

Våra cappuccino kommer och jag ler mot servitrisen. Det är tyst först, vi bara dricker lätt av vår varma dricka. Jag vill fråga, men jag vågar inte. Tänk om hon tar det fel och tror att jag snokar? Men jag vill bara hjälpa henne. Fast hon kanske tar det på ett annat sätt?

 "How may times..." börjar jag och drar in ett djupt andetag. "How many times have you tried taking your life?" Hon tystnar och bara kollar ner på koppen framför henne. "I'm sorry, I shouldn't have asked. You don't have to answer" säger jag snabbt och ångrar mig snabbt.

 "Eight" säger hon och jag spärrar upp ögonen. "I haven't succeeded any of those times and that makes me feel worse, I'm not even strong enough to kill myself" Hon fnyser, som om det var något dåligt.

 "Honey, listen, I know that it's hard, I don't know how you feel, but I know it's hard, but I also know it gets better. If you want, and try, you can make anything. And I can't tell you not to kill yourself, because when you've decided, there's no way I can stop you, but I don't want you to kill youself, because that's not a choice you can change. I want you here, next to me, alive, walking on earth like there's nothing better" säger jag och tar hennes händer. 

Hon får tårar i ögonen och biter sig i läppen. Hennes händer skakar och jag kramar om dem hårdare. Utan ett ord flyttar hon sig till min soffa och kramar mig hårt. Chockat kramar jag henne tillbaka och stryker henne över ryggen. Hon börjar gråta och jag bara håller om henne. 

 "I'm sorry that I'm such a baby" gråter hon och torkar sig under ögonen. "But no one has ever said that before, they're just telling me not to do it" snyftar hon och jag ler med tårar i ögonen. 

 "I'll help you, alright? I'll help you as much as I can and when I'm off for tour, we'll keep in contact, maybe you can join us for a while or something" 

 "Thank you Chachi, you're the best in the entire universe"

 

-----------------------------------------------------------------------

 

Kommentera på babeees, kom igen! I KNOW YOU CAN DO IT ;)

love yooouuu

Av Wilma - 24 november 2013 11:09

 "Good evening Washington!" utropar Niall i mikrofonen efter första låten.

 "How are we doing tonight?" frågar Liam och alla skriker högre.

Harry fortsätter prata medan jag står och hoppar lite upp och ner bakom scenen för att ladda upp, eller i alla fall försöka. Resten av danscrewet är inne i logen för att fixa sig, jag var klar redan för en halvtimme sedan bara för att jag började göra mig i ordning tidigare än dem, på grund av förtvivlan. 

Det visade sig att istället för att bara vara förband ska vi nu också dansa till några låtar som killarna framför, som bakgrundsdansare. Ganska spännande, enligt mig, men samtidigt så sjukt skrämmande. 

Hela dagen, sedan Louis hittade mig gråtandes, har jag bara tänkt, inte sagt så mycket, men tänkt, pratat med mig själv i mina tankar. Och övat, det är väl vad jag har gjort mest, övat övat övat på dansen så att den ska sitta. Tillslut klarade jag hela koreografin, utan felsteg. Ändå står jag här, bakom scenen, precis innan showtime och sänker mig själv med tankar som Du kommer inte klara det och Du kommer skämma ut dig och Pappa skäms så jävla mycket över dig. 

Snart börjar musiken och resten av crewet dyker upp. Jaja och Millie tar mina händer, en varsin, och jag ler lite mot dem innan vi allihopa tillsammans springer ut på scenen. Fansen skriker högre när de ser mig och Louis skyndar sig fram till mig, pussar min kind och viskar You can do it innan han springer till sin position och låten kommer igång. 

Det börjar bra, alla stegen sitter och jag hamnar i min egna bubbla, precis som vanligt. Låten tar slut och dansarna får stanna på scenen medan killarna pratar lite. Medan vi väntar på att nästa låt ska börja sitter jag och Jaja på en liten trappa och småpratar lite, Hon frågar om det går bra, hur det känns osv. Snart kommer Louis fram till oss och ler lite mot mig.

 "You were great" säger han och jag ler mot honom.

 "Thanks, you too"

Han kramar om min hand snabbt innan han går tillbaka till de andra killarna som står och pratar om något helt ointressant. Men snart är det dags för andra låten och precis som innan börjar det bra, innan jag ser en stor skylt med rosa glitterbokstäver på. We love you Chachi, R.I.P Michael Gonzales! 

Det är som att världen stannar. Allt går i slow motion och alla skrik ekar i mitt huvud tillsammans med killarnas änglalika röster. Det går upp för mig att alla här i arenan, eller i alla fall nästan alla, vet att min pappa dött, de vet att jag mår skit och de finns här för mig, de flesta i alla fall. Jag vet inte om jag slutar dansa, om jag fortsätter eller om jag svimmar, men för en stund står jag i alla fall stilla, stirrar på skylten i havet av skrikandes och gråtandes fans. 

Det finns folk som undrar hur man kan vara vilsen, fast veta vart man är. Låter ju ganska ologiskt, eller hur? Om man är vilse vet man ju inte vart man är eller vart man ska. Men det finns oilka sorters vilse. Det finns Jag-Gick-Fel-Väg-Hem vilse, men också om man är psykiskt vilse, alltså vilse i sina egna tankar, man vet liksom inte vad som är upp och ner, rätt och fel. Det är som att man är fast i en labyrint i sin egen hjärna, man kan liksom inte hitta ut. 

Plötsligt slutar musiken och alla fans skriker högre. Det är som att jag bara inte är där, som att jag liksom försvinner. Allting bara sjunker ihop, alla ljud sänks och låter mjukare, min syn blir lite suddig och det är som att någon lyser en strålkastare i mina ögon. Men jag väcks ur min trans när någon lägger en hand på min axel. Allt kommer tillbaka, jag ser normalt och skriken är höga som alltid. 

 "Are you alright? You zooned out" 

Det är Brandon som står framför mig. Lite halvt förvirrad nickar jag och märker att killarna står lite utspritt på scenen med vattenflaskor medan fansen skriker åt dem. 

 "So" börjar Louis och skruvar på korken på sin  vattenflaska. "We have a special thing to do tonight" han går längst kanten av scenen. "As you may know, recently one of us has lost a  very important person and, we thought we could dedicate a minute of silence for him" 

Hela arenan fylls av skrik, för att sedan tystna. Jag kollar ut över arenan och märker snart att Jaja lägger en hand på min arm och puttar mig lätt framåt. Vi alla ställer oss på en rad, dansarna och killarna, framme vid scenkanten. Louis ställer sig bredvid mig och kramar om min hand mjukt. Arenan, som tidigare varit hyfsat tyst, fylls ännu en gång av skrik. 

 "Alright" säger Harry tillslut och arenan tystnar lite. "Chachi lost her father about a week ago" arenan blir helt tyst och jag kollar ut över havet av fans som nu fyllts med ljus av alla möjliga färger. Tårar fyller mina ögon och jag biter mig i läppen. "So, let's take a minute and send our thoughts to Chachi, her family and wish her father all best of luck in heaven"

Hela arenan blir tyst. Det låter kanske omöjligt, en arena fylld av galna, besatta fans, som har sina idoler precis framför dem, helt tyst. Jag trodde det var omöjligt, men det är verkligen knäpptyst. Arenan är mörk, förutom havet av ljusstavar bland fansen. Man skulle kunna höra en nål falla på golvet.

En klump sätter sig i halsen och tårar fyller mina ögon. Förtvivlat kniper jag ihop ögonen och böjer huvudet neråt. Louis lägger en arm om min midja och jag lutar mig mot honom medan Pacman - som står på min högra sida - tar min hand och kramar den mjukt. 

Pappa jag älskar dig

Pappa glöm mig inte

Pappa vänta på mig

Pappa jag lovar jag kommer snart

Pappa snälla vaka över mig

Pappa snälla var stolt över mig

Pappa pappa pappa

Tillslut klarar jag inte av tystnaden och lägger en hand för munnen samtidigt som jag springer av scenen gråtandes. Fan fan fan, nu förstörde jag allt. Fansen, killarna, dansarna, bandet, vakterna, alla gjorde det här tillsammans för min pappa, men jag förstörde allt genom att bara springa ut. Jag börjar gråta högt och kastar mig på knäna precis bakom scenen. Ansiktet begraver jag bakom mina händer och jag känner hur någon sätter sig bredvid mig och håller om mig. 

Det är Lou som kommit fram till mig och hon vaggar mig lungt fram och tillbaka medan hon viskar lugnande ord. 

 "I need to go out there, tell them I'm sorry" gråter jag och sätter mig upp.

 "You don't have to apologize, Chachi, everyone understands" säger hon lent och drar lite hår ur mitt ansikte.

Arenan är fortfarande knäpptyst. Försiktigt ställer jag mig upp och Lou kramar om mig mjukt innan hon låter mig gå ut på scenen igen. När Louis ser mig skyndar han sig fram och kramar om mig hårt. 

 "I'm sorry" viskar jag och släpper honom. 

 "Chachi-"

Jag avbryter honom genom att ta mikrofonen ifrån honom. Försiktigt går jag fram till scenkanten där resten kollar försiktigt på mig. Fansen kollar nyfiket på mig, undrar säkert vad jag ska göra. Med ostabila andetag lyfter jag mikrofonen mot mina läppar och andas ut innan jag börjar prata.

 "Thank you" säger jag och snyftar lite samtidigt som jag torkar mig under ögonen. "I'm sorry I ran out, I just couldn't take it" förklarar jag och känner hur någon tar min hand. Harry. Han ler uppmuntrande och jag ler lite svagt tillbaka. "This meant so much to me, I really can't believe you're all here for me"

 "Not everyone are you whore!" skriker något fan i den tysta arenan och jag kniper ihop ögonen åter igen.

Flera fans skriker "Shut up!" och "Back off bitch!" men jag lyssnar inte. Istället kollar jag ner på scengolvet, ler lite sorgset och kollar sedan ut i arenan.

 "I know" börjar jag och biter mig i läppen. "I know that not everyone accepts me, there will always be hate, but, I know by own experience that love will always be stronger than hate. I just wanted to say thank you to everyone who accepts me and is here for me, I kinda need it. For those who hate me or doesn't approve my relationship with Louis, I'm sorry. I'm sorry that I took your hero from you, but you need to accept the fact that we love each other and that he has a personal life" 

Jag tar ett kliv tillbaka och tar en sista titt på arenans vackra ljus innan jag vänder mig om ger Louis mikrofonen och går tillbaka bakom scenen. Lättat andas jag ut och sluter ögonen för en sekund. Arenan fylls med irriterat prat och jag hör flera ord riktade mot tjejen som skrek på mig. Lou för mig till dansarnas loge och tar bort mitt smink och liksom fräscha upp mig. 

 "You don't have to finish the concert" säger hon och ser på mig genom spegeln. "You can be with us tomorrow instead"

Jag nickar sakta och hon lämnar mig så att jag kan byta om ifred. Det är som att mina muskler bara gett upp. Mina ben känns som gelé och mina armar känns som spaghetti. Blodet pumpar i mitt huvud och jag byter utmattat om till mina egna mjukisbyxor och en slapp t-shirt. Mitt hår sätter jag upp i en slarvig bulle och ser sedan på min förkrossade spegelbild. Det är som att jag ser mig själv på ett annat sätt. Jag har aldrig varit osäker med min kropp, inte mycket i alla fall, men nu är det som att allting har förändrats. Mina lår ser liksom tjockare ut, likaså min mage. Mina ögon är svullna och röda och mitt hår är en katastrof. 

Plötsligt öppnas dörren till logen och jag kollar genast mot dörren där nu Louis står. Sorgset kollar jag ner i golvet och han går fram till mig. Utan ett ord kramar han om mig och jag kramar honom tillbaka.

 "Go back to the bus, I'll finish the concert and then I'll be right there with you" lovar han och jag nickar.

En livvakt följer mig ut till bussen medan Louis går tillbaka till scenen för att avsluta showen, vilket kommer ta ett tag eftersom den knappt börjat. 

 

Jag ligger i soffan med ett block framför mig när bussdörren öppnas. Utan att riktigt bry mig fortsätter jag skissa på teckningen som täcker det vita pappret. När steg hörs kollar jag upp och ser Louis, Harry och Jaja komma in med två påsar var i händerna. Förvirrat ser jag hur de släpper ner allihop framför mig. Resten av crewet och killarna i 1D kommer in och alla samlas runt mig. Förvirrat ser jag på dem och Louis tar min hand.

 "What's this?" undrar jag och ser på honom där han sitter till vänster om mig. 

 "The fans felt sorry after you left" berättar han. "One special fan in the front asked one of the guards if she could give you a letter. In the end, we decided to have a kind of meet and greet were they could say hi to us and give us their letters to you" berättar han och jag spärrar upp ögonen.

 "Are you serious?"

 "They all had something to give you" berättar Harry och jag får tårar i ögonen igen.

 "Wow, that's amazing"

Under hela bussresan mot Philadephia sitter jag och läser alla brev, radar upp alla nallar och organiserar allt. I breven står det hur mycket jag betyder för dem, att jag är deras förebild och liknande. Resten av gänget kollar på tv medan Louis läser tyst med mig.

 

Dear Chachi,

You're my hero. Not the boys - well, they are too of course, but you mean so much to me. I've had struggles all my life, struggles as anorexia, depression, self harming, suicide thoughts, abuse, bullying etc.

I've followed I.aM.mE since America's Best Dance Crew and I've always adored you. You were always so strong and you've helped me more than you think. Through you, I got the intrest in dancing and it turned out that was my escape, dancing. Every time I dance, I disappear, even if it's only for a second. 

I always lock myself up in my room, turn the music up and just dance, just let my body decide how to move. My thoughts kinda disappeared and I could relax, only for a minute. 

So I was at the concert tonight, front row. I saw you and noticed that you kinda zooned out during your dancing. I got scared, but could breathe out when you came back to reality. At the minute of silence, when you ran out, my heart kinda crushed. I know how it feels to lose your father, I have too. The difference is that I was only eight when my father died. 

I know it's hard. It feels like your whole world is ruined. I know what it's like. What you're feeling now, the sorrow, I feel it everyday. Everyone at school bullies me, my mother is an alcoholic, she's abusing me everyday, my wrists and tighs are filled with scars, I've tried to kill myself a couple of times. I hate my body, I think I'm fat, I tell myself I'm fat each day, even though I know I'm not. But I just hate it, I'm so thin that my bones are showing. It's not healthy, I know, but I can't help it. 

My heart is ripped to small pieces, set on fire, hit, kicked, totally destroyed. 

I just wanted to say thank you - THANK YOU THANK YOU THANK YOU THANK YOU - for saving my life, helping me to escape my thoughts. THANK YOU

much love, Delilah


På framsidan står det ett mobilnummer. Snabbt slår jag in nummret på mobilen och ringer upp henne. Jag ställer mig upp och går mot andra änden av bussen, där ingen är.

 "H-hello?"

En skakig, svag, brusten röst svarar. Det låter som att hon gråter och fryser och skakar. Mitt hjärta brister och jag kan knappt svara.

 "Delilah?" 

Hon blir tyst. "Chachi?" viskar hon och jag ler svagt.

 "It's me, I just read your letter" säger jag och hon andas ut ett hackigt andetag.

 "Oh my God, I can't believe you called me back" Hennes röst är svag och skakig.

 "I want to help you" säger jag försiktigt.

 

----------------------------------------------------------------------

 

holaaaaaa

har typ inget att säga förutom att jag har 19832417534 prov de kommande två/tre veckorna så måste plugga väldigt mycket. Förlåt för den dåliga uppdateringen och slarviga kapitlet, men ja... 

älskar er<3

Av Wilma - 15 november 2013 20:00

Emma sitter kvar med mig på mitt rum långt in på natten. Vid klockan ett på natten ligger vi båda i min säng under täcket, vända mot varandra, tysta, men det gör inget, vi har ju i alla fall ingenting att säga. Emma somnar snart och jag rullar över på rygg. Med en lätt suck lägger jag en hand under mitt huvud och kollar upp i taket, som om det fanns något intressant att kolla på. 

I tystnaden hörs min ringsignal och jag vänder huvudet åt höger så att jag kollar på sängbordet. Där ligger min mobil med lysande skärm. Louisläser jag och tvekar, men tar sedan upp mobilen. Snabbt stänger jag av ljudet innan jag försiktigt reser mig mig upp för att inte väcka Emma och tassar fram på tårna till min dörr som jag sedan öppnar långsamt. Det slutar ringa, men jag fortsätter igenom det tysta, mörka huset som jag vuxit upp i, men min mamma och pappa, min pappa som nu är borta för alltid. 

När jag kommit ut till uteplatsen på baksidan ringer jag upp Louis. Han förtjänar bättre än det jag ger honom. Han är bara orolig, vill veta att jag mår bra. Det är oacceptabelt så som jag behandlat honom, eller snarare ignorerat. 

 "Chachi? Oh my God, are you okay?! I've been trying to all you! Why didn't you answer?" utbrister han efter några få toner. 

 "I'm fine" viskar jag hest och sätter mig på en typ hängstol som hänger ifrån taket på altanen. 

 "You don't sound fine" påpekar han oroligt. "How are your parents?"

 "Mum is fine" svarar jag och harklar mig lite när tårar fyller mina ögon. 

 "What about your dad?

Jag svarar inte. Istället gråter jag bara tyst för mig själv, försöker tvinga mig själv att sluta, håller ögonen hårt stängda och munnen pressad i en linje. Det fungerar de första tio sekundrarna, sedan brister det. Jag gråter högt och lägger handen för munnen.

 "Oh my God..." viskar Louis i mitt höga gråt.

 "He's dead, Louis!" gråter jag och nästan kastar mig själv på golvet.

Jag kryper ihop till en boll och försöker koncentrera mig på Louis röst, men det går liksom inte. Allt jag tänker på är pappa. Pappa pappa pappa pappa. Om du ser mig nu är du inte stolt va? Jag är inte så stark som du trodde. Jag är svag, jävligt svag och jag klarar mig inte utan dig. Hur kunde du lämna mig bara sådär? Fast, jag har ju mig själv att skylla på. Du gjorde inte ett jävla fel. 

 "Oh Chachi..."

Plötsligt kommer mamma ut på altanen. Hon gråter tyst när hon ser mig och går fram till mig. När jag sitter upp på knä sätter hon sig framför mig och vi kramar varandra. Hårt. Min mobil låter jag falla till trägolvet och lägger båda armarna om mammas skakande kropp. 

Jag skäms, så mycket att jag bara vill sjunka ner i jorden och försvinna för alltid. Hur kunde jag tycka så jävla synd om mig själv när min egna mamma förlorade sin man, sin älskare? Det är som att Louis skulle dö nu, fast värre, eftersom mamma och pappa kände varandra i flera år. 

 "I'm so sorry mum" gråter jag och hon ser på mig. 

 "Honey" viskar hon och torkar mina tårar med sina tummar. "Don't blame yourself, please, that'll make me feel worse. And it's totaly okay that you shut everyone out, we all understand, okay? You lost your father"

 

Då var det dags. Dagen då jag ska tillbaka till turnén är kommen och jag är inte alls redo att lämna min familj, men min resväska står ändå färdig vid dörren. Först kramar jag om Carly och Hayley som står lite tysta längst fram i klungan av min kära familj. Jag pussar deras kinder innan jag kramar om Joanne, Keith och Emma. Efter det kramar jag också om Annie som står med lilla Tyra i famnen. Nästan alla står och snyftar i tystheten, i ett försök att dölja tårarna som sakta rinner nerför allas kinder. 

 "Bye Ethan" viskar jag och ställer mig på tå för att sträcka armarna runt hans nacke. 

 "Bye Chachi" mumlar han i mitt hår och strycker handen över min rygg. 

Vi kramas hårt och sedan vänder jag mig till mamma som försöker dölja sina tårar med sina händer. Med tårar i ögonen går jag till henne och kramar om henne hårdast av alla. Hon kramar om mig lika hårt och snyftar i mitt öra.

 "I love you mum" gråter jag och håller hårt om henne, som att hon skulle försvinna om jag inte gjorde det.

 "I love you too baby" viskar hon och drar in ett djupt andetag. "Don't do anything stupid, alright? We'll get through this, and don't blame yourself"

 "I promise" viskar jag och backar tillbaka. 

Josh står vid dörren och väntar på mig. Han ska skjutsa mig till flygplatsen där jag sedan ska flyga till Washington D.C där sedan resten av crewen väntar. Klockan är sex på morgonen, så jag ska vara med på koncerten ikväll. Louis har lovat att hämta mig på flygplatsen tillsammans med en livvakt, vilket jag först protesterat till då klockan kommer vara drygt nio när jag landar och han behöver kanske sova ut lite extra, trots att nio inte är så tidigt så skulle han ju behöva gå upp vid åtta.

I Josh's stora Mercedes sätter vi på musik och jag lutar mig tillbaka med halvöppna ögon, dels på grund av sömn, men också av alla tårar jag låtit strömma ner. 

 "I'll always be only a phonecall away, alright?" säger Josh när vi är framme vid flygplatsen samtidigt som han lyfter ur min resväska ur bagaget.

 "I know" viskar jag och tar resväskan ifrån honom. 

Vi går tillsammans mot entrén och han följer med mig när jag checkar in resväskan och fram till min säkerhetskontroll. Där stannar vi och jag kramar om honom hårt, riktigt hårt, rädd att bli lämnad ensam. Josh trycker sitt ansikte mot min nacke och hans andetag kittlar mig. Tillslut släpper vi i alla fall varandra och han pussar min panna.

 "I love you" säger han och jag ler svagt mot honom.

 "I love you too, I'll see you soon, alright?"

 "Yeah, see you, have a safe flight" 

Sedan ler han och lämnar mig ensam. Med en suck ser jag honom försvinna i folkmassorna och går framåt i kön. När jag passerat kontrollen utan problem går jag till min gate och sätter mig på en stol. Jag tar upp mobilen och messar Louis att jag snart ska kliva på planet, trots att jag vet att han fortfarande sover. Sedan låser jag den och ser mig omkring. Det finns en liten pressbyrå, en parfym/sminkbutik, en alkoholfylld butik och toaletter. 

Snart nog ser jag hur folk börjar köa utanför min gate så jag ställer mig där också. När dem börjar fylla på planet kommer jag in snabbt och sätter mig på min plats. Fönsterplats. Suckandes sjunker jag tillbaka i mitt säte med bältet knäppt runt min midja och sluter ögonen. Jag känner hur vi börjar köra och tillslut ökar farten. Där någonstans somnar jag och sover resten av flygtiden. 

 

***

 

 "Chachi!"

Jag vänder mig om och ser Louis stå en bit bort bland allt folk. Av ren lycka släpper jag resväskan och springer mot honom. Han går emot mig och sträcker ut sina armar när jag är några meter ifrån honom. Jag kastar mig i hans famn och håller om honom hårt. Tårar fyller mina ögon och jag drar in hans doft. Louis stryker mig över håret med ena handen och över ryggen med den andra samtidigt som han gör ett Shh:ljud. Han vaggar mig försiktigt fram och tillbaka och jag känner hur en tår rinner nerför min kind.

 "I've missed you so much" viskar jag och ser upp på honom.

 "I've missed you too baby girl" ler han och kysser mig mjukt. 

En livvakt tar min resväska och vi tre går mot utgången, hela tiden håller Louis ett hårt men mjukt grepp om min hand för att inte tappa bort mig i folkmassorna. Han har på sig en keps som täcker en stor del av hans ansikte, samt mjukisbyxor, en t-shirt och en Adidas kofta. Utanför flygplatsen styr vi mot den högra delen av parkeringen och jag ser mig omkring för att ta in omgivningen. Många bilar, stora byggnader, en tjock, full motorväg, ett flygplan i luften, massa ljud och bilar som kör hur som helst. Vi tre hoppar i alla fall in i en hummer - jag och Louis bak - och livvakten börjar köra ifrån parkeringen. 

 "How's your mother?" frågar Louis och drar sin tumme över min handrygg. 

 "Heart-broken, lonely, sad, but physically she's alright" svarar jag ärligt och lutar huvudet mot hans axel.

 "Promise me" börjar han och vänder sig mot mig "that you'll tell us if it gets too much, alright? If you feel down and don't want to do a concert or something like that, okay?"

 "Promise" viskar jag och pussar hans kind innan jag lägger huvudet mot hans axel igen med en suck och sträcker armarna om hans midja. 

Bilresan tar tjugo minuter innan vi stannar utanför Verizon Center, arenan där vi ska spela ikväll. Vi har parkerat på baksidan med bussarna, omringat av galler så att inga fans ska ta sig hit. Det finns en ingång på baksidan, så att vi ska slippa gå runt allt. Så fort jag kliver ur bilen attackeras jag av någons armar, vilket snart blir fler och snart är jag omringad av okänt antal människor som allihop kramar mig så hårt att jag inte kan andas. 

Snart märker jag att det var Jaja som kommit först, sedan har resten av danscrewet kommit också, och sedan resten av 1D killarna. Leendes kramar jag alla enskilt och pratar lite med dem, som tur är nämner de inte pappa, eller frågar hur jag mår, det skulle jag helst inte svara på. 

 

 "Take one step to the right and slide with your other while humping your hips slightly and then..."

Jag och Jaja står ute på asfalten vid bussarna och hon går igenom de nya stegen med mig så jag ska hänga med. Det var min idé att träna in stegen nu, Jaja var först emot det, men gav med sig tillslut då jag tjatat tillräckligt, så nu står vi mitt på den nästan tomma parkeringen bakom arenan och tränar. 

Det är ganska skönt, att vara tillbaka till dansen, då jag oftast glömmer bort alla andra tankar och bara fokuserar på dansen. Men just i det här fallet är det ganska svårt att koncentrera sig. Pappa pappa pappa pappa pappa.... 

Ännu en gång snubblar jag till och släpper ut ett frustrerat skrik med händerna ryckandes i mitt hår. Varför kan jag inte klara det, jag brukar kunna det. Aldrig har det tagit såhär lång tid för mig att lära mig ett nytt steg i dansen, aldrig i hela mitt liv. Jag tror att även Jaja märker att det är svårt för mig, men att hon inte vill säga något.

 "Maybe we should take a break..." föreslår Jaja och ser lite oroligt på mig.

 "No" ryter jag och ställer mig i min position igen. "I can do it, I have to"

Jag dansar igenom början på dansen, men snubblar som vanligt till på det sista, nyaste steget och suckar högt, men försöker igen, och igen, och igen. Jaja har nu försvunnit iväg en stund, men jag fortsätter. Aldrig att jag ger upp innan jag klarat det, det är som en tvångstanke jag har; jag måste klara av det jag försöker göra innan jag ger upp. 

Men efter ännu ett misslyckande börjar jag bli frustrerad på riktigt. Ilskna tårar fyller mina ögon och jag sparkar hårt till däcket på en av bussarna för att sedan sjunka ihop. Mitt blod kokar och hela jag bara skakar. Varför klarar jag det inte, jag har alltid gjort det förut, varför varför varför. Jo, juste, för att min pappa är död! Min pappa är död

Och så kommer tårarna igen. 

 

Louis' POV


Jag sitter inne i bussen med killarna, chillar, dricker läsk och bara snackar, mest om Chachi's tillstånd. Det är skönt att hon är här igen, att jag kan vara där för henne och hjälpa henne igenom det här, en lättnad. Men stämningen avbryts när bussdörren öppnas och en lätt orolig Jaja kommer in. Förvirrat rynkar jag ögonbrynen, skulle inte hon träna med Chachi?

 "Hey Jaja, what's up?" frågar jag och hon drar händerna igenom sitt hår.

 "I think Chachi is going crazy" erkänner hon och jag blir genast lite orolig. "She's failing a dance move and is getting super frustrated over it, like really really frustrated"

 "Well, where is she now?" frågar Harry.

 "She's still out there practicing"

Jag reser mig upp och lämnar bussen. När jag kliver ut ser jag mig omkring och börjar leta efter Chachi. Mina steg avbryts av snyftande och jag står helt still. Jag följer ljudet och ser snart Chachi ligga på marken, skakandes, gråtandes och helt förstörd. 

 "Baby" viskar jag och skyndar mig emot henne.

 "I can't do it Lou, I suck at dancing, I have completely lost it!" gråter hon och börjar gråta igen.

Jag drar henne i mina armar och stryker min hand över hennes hår. "No baby, you're great. You're just going through a tough time right now, you'll get more and more into it, I promise"

 "What if he isn't proud of me, Louis?" viskar hon och ser upp på mig med rödgråtna ögon. "What if he thinks I'm just a failure?"

 "He doesn't" svarar jag ärligt och torkar hennes tårar. "He loves you, he always will, and he is really proud of you, trust me" viskar jag och kysser henne mjukt. 

 

-------------------------------------------------------------------------------

 

Förlåt för den usla uppdateringen,

har liksom inget annat att säga. Har knappt tänk på bloggen och märkte först igår hur lång tid det var sedan jag sist uppdaterade och jag BER OM URSÄKT. Mår skit över det, men finns liksom inte så mycket att göra, har varken tid eller lust att skriva längre, men lovar att avsluta den här, trots att det kanske kommer ta tid. 

Älskar er mer än universum. xx

Av Wilma - 3 november 2013 19:30


 Lyssna samtidigt!

 

 

Pappas doktor, Dr. Martin, kom in efter tio minuter. Han började babbla om pappas värden, hur hans hälsa har förändrats och blablabla, vad vet jag, jag lyssnade inte ens. Hela tiden kollade jag på pappa, som kollade på Dr. Martin, nickade så mycket han orkade och la till några Mm och Ja. Pappas hand är kall i min. Hela han är kall, det är som att han redan dött. Det är ingen i hela världen som har hopp för min pappa; inte ens  doktorerna själva! 

 "Mr. Gonzales, we're very sorry to tell you that you're not going to live for much longer, up to a week, but not more" säger Dr. Martin och pappa nickar med ett sorgset leende.

 "I've kind of figured that out" säger han med sin krassliga röst.

 "We're very sorry, there's not much more we can do" ursäktar doktorn och innerst inne blir jag arg.

Varför försöker de inte tills han blir dödsförklarad? Varför ger de bara upp? Varför har de inget hopp alls? 

Men jag förstår att de testat alla metoder. De har testat allt som skulle funkat, men inget har fungerat. Det är helt sjukt egentligen, hur döden kan sno en människa utan förvarning. Jag hade ingen aning om att pappa skulle dö nu, när jag fortfarande är så ung. Jag är bara 17 år! Pappa måste fortfarande ha det där allvarliga snacket om att bli vuxen, ta ansvar, flytta hemifrån, med mig. Han är den som ska hjälpa mig att inreda min egna lägenhet, den som ska skydda mig ifrån killar som inte förtjänar mig, han som ska prata med Louis om hur jag fortfarande är pappas prinsessa och hur pappa kommer skada Louis om Louis skadar mig. Jag är helt enkelt inte redo för att pappa ska dö, inte än. Han är allt för ung, jag är allt för ung. 

 "I'll give you two a minute" säger Dr. Martin och lämnar rummet.

Tystnaden lägger sig som ett tjockt täcke i rummet och jag kollar ner på min lilla hand i pappas stora, lägger min andra hand över våra och suckar lätt. Pappa kollar på mig, det vet jag. Men han orkar inte röra sig, orkar knappt prata. 

 "Chachi-"

 "Don't" avbryter jag och ser upp i hans ögon. "Don't say it"

 "Sweetheart, I know it's hard but it won't help to escape from reality" säger han och harklar sig. "I'm dying, Chachi"

Jag fäller en tår och sluter ögonen. Tyst snyftar jag och skakar på huvudet. Jag hör hur pappa flytter sin arm och hans säng åker uppåt, så han kommer upp i en mer sittande ställning. Sedan kupar han min kind med hans kalla, stora hand. 

 "But I love you, and I'll watch over you, okay?" viskar han och jag gråter högre.

 "I love you too"

 "I'll help you as much as I can from heaven. And you'll remember me, but first of all, you'll move on. Don't spend your whole life crying over me. Think about all the memories that we created, all the stuffs we've done. Go to my headstone once a week, give me roses, smile and say Hi Dad and tell me about your week. Then say I'll See You Next Week, I love You and walk away, proud that you're strong enough to do that. And I'll watch you from heaven, smile and tell God how proud I am over you"

Jag gråter högt med slutna ögon och lägger huvudet mot hans bröst. Försiktigt hjälper han mig att lägga mig bredvid honom och han smeker mitt hår medan han viskar lugnande ord i mitt öra. Mitt huvud vilar mot hans axel och min panna lutar på hans hals. Hans arm ligger runt mig och min hand ligger på hans mage. 

 "I'll miss you, daddy" viskar jag och snyftar högt.

 "I'll miss you too, honey"

 

 "Chachi, baby, you need to get up"

Jag öppnar ögonen och ser Emma stå bredvid pappas säng. När jag kollar ut märker jag att det blivit mörkt. Försiktigt kollar jag på pappa och ser att han sover. Emma hjälper mig upp utan att väcka pappa och jag pussar hans panna innan vi går ut ifrån rummet. 

 "We're going to eat something. There's a restaurant nearby, walking distance" säger hon och vi börjar gå mot hissarna.

 "I'm not hungry" svarar jag och ser siffrorna ovanför ena hissen stiga. 

 "Chachi..." börjar Emma protestera, men jag bara skakar på huvudet.

 "I'm just not hungry"

 "You won't feel better if you starve yourself" påpekar hon och jag suckar högt.

 "Just because I'm skipping one meal?! Just leave me alone!" utbrister jag irriterat.

 "You know you're not the only one who's losing him! We all are! But we won't shut each other out like you do! We will stick together!" skriker hon på mig och jag ser förvånat på henne.

Hissen plingar till och Emma kliver in, men jag stannar. Istället går jag tillbaka till pappas rum. När jag stängt dörren efter mig sätter jag mig på soffan i hörnet. Med en suck drar jag upp mobilen ur fickan och ser två missade samtal ifrån Louis, ett ifrån Harry och ett ifrån Jaja. Förutom det har jag fem sms ifrån Louis, två ifrån Harry, tre ifrån Jaja och sedan ett ifrån alla andra. 

Trött reser jag mig upp och går ut ifrån rummet för att ringa Louis. Det är ganska tomt i korridoren, vilket är skönt. Medan signalerna går fram undrar jag hur länge jag får stanna här. Jag kanske får stanna över natten. 

 "Hey babe, how are you?" frågar Louis med lite hes röst och harklar sig.

 "I'm tired" mumlar jag och sjunker ner på golvet längst väggen. 

 "Why don't you sleep then?" undrar han lite halvt oroligt.

Jag känner klumpen bli större i halsen och jag kollar upp i taket för att hindra tårarna från att falla. "I'm scared he won't be here when I wake up"

 "Baby" viskar Louis och jag hör smärtan i hans röst. "I wish I could be there with you right now"

 "You're needed on the tour"

 "But you're so much more important"

 "Don't say that" mumlar jag och petar på mina byxor.

 "It's true" Jag svarar inte, så han fortsätter efter en stunds tystnad. "So did you go to see him?"

 "Yes" säger jag och ler svagt. "We talked for a while, before I fell asleep next to him"

 "What does the doctors say?"

 "That..." försöker jag och sväljer hårt i ett försök att få ner klumpen. "That he doesn't have more than a week left" viskar jag och känner hur tårarna börjar falla igen. 

 "Aren't they trying to keep him alive?" frågar han och jag snyftar.

 "There aren't any other way they can keep him alive" gråter jag och försöker torka bort tårarna.

 "Baby don't cry" ber Louis. "I'll start crying"

Jag skrattar lite lågt och snyftar. Det blir tyst, men det gör ingenting. Bara av att höra hans andetag känns det som att han är precis bredvid mig. I bakgrunden kan jag höra röster, men bara lågt. Som att de är i ett annat rum, eller i alla fall längre bort. 

 "How was the show tonight?" frågar jag honom.

 "Great" svarar han glatt. "We actually held a minute of silence in honor of your dad

 "Wait" Jag rynkar ögonbrynen. "Does the fans know what happened?"

 "No" svarar han lugnt. "Just that he got shot, but not the whole story. There's a trend on Twitter, PrayForChachi, that has been going on since you left, kinda"

 "Are you serious?"

 "Yeah, the fans are worried about you and your dad"

 "That is so cute" viskar jag och ler för mig själv.

 "I know, right?" Det blir tyst igen, men bara för några sekunder. "I love you"

 "I love you too" mumlar jag och lutar huvudet mot väggen. 

 "Hey, I gotta go, but I'll call you tomorrow, okay?"

 "Yeah, bye"

Vi lägger på och jag ställer mig upp igen. När jag sitter på soffan i pappas rum skriver jag tillbaka till alla som skickat ett Tänker På Dig sms till mig. Det slutar med att jag somnar där, på den hårda soffan, i samma rum som min pappa. Trots att hans EKG piper ständigt stör det mig inte, inte alls faktiskt. Då vet jag ju i alla fall att han fortfarande lever. 

Jag älskar dig pappa...


Jag vaknade några timmar senare, klockan halv tre på morgonen, av ett pipande. Inte upprepande, utan ett enda långt pip som studsade mellan väggarna. Först förstod jag inte vad det var, jag trodde det var brandlarmet, men sedan rusade doktorerna in och jag förstod. Det var då mitt hjärta sprack helt och allt bara förstördes. Allt bara försvann. 

 

Utanför faller regndroppar. Det blåser också, träden rör sig rytmiskt i vindens vågor. Ingenting är som det ska. En svart bil kör upp på uppfarten bredvid våran vita. Joanne står på gården med armarna i kors. Ifrån baksätet hoppar Carly, Hayley och Seth ut. Ifrån förarsätet kliver Lucas ut. Hayley och Carly hoppar på sin mamma och kramar henne. Seth går långsamt mot henne med händerna i fickorna och huvudet sänkt. 

Hayley och Carly springer in i huset och jag hör dem ropa Hej nerifrån. Seth kramar Joanne hårt och hon drar handen upp och ner längst hans rygg. När de släpper varandra går Joanne fram till Lucas som lyfter ur deras väskor ut bilen. De kramas länge och hårt. 

Ingenting är som det ska. Det är kaos. Stämningen är bara helt kass. En stor del av mitt hjärta är borta, uppe i himlen med min pappa. Min pappa. Som nu gått med änglarna, som nu vakar över oss. Min pappa, min hjälte. Han som alltid fanns där. Han som alltid kramade mig så hårt att jag knappt kunde andas. Han som alltid gav mig råd och hjälp. Personen som höll mig först som bebis. 

Det har gått två dagar sedan han dog. Jag måste tillbaka till turnén om fyra dagar. Mamma fick åka hem ifrån sjukhuset samma dag som pappa dog. Jag har inte pratat med någon under de här dagarna, jag har inte lämnar rummet, knappt lämnat platsen på min fönsterbräda med en kudda och en filt. Alla har försökt prata med mig, men jag har inte sagt något. Ätit? Jag tog ett äpple igår som Keith kommit in med. 

Imorgon ska Annie och Tyra komma, men resten kom idag, just för att Annie var tvungen att jobba. De har bestämt att alla ska stanna här fram tills alla känner sig stabila, jag hörde Joanne prata med någon igår på telefonen, antagligen Lucas. Mamma har jag inte hört något ifrån, hon har inte varit inne här. Förmodligen ligger hon på sitt rum, instängd i sin sorg. Så som hon gjorde när mormor dog. 

 "Chachi?"

Jag kollar mot dörren och ser Seth stå där. Utan ett ord kollar jag ut genom fönstret igen och hör hur han stänger dörren. Först trodde jag han gick ut, men sedan hör jag hans steg i rummet. Som vanligt ignorerar jag honom, så som jag ignorerat alla andra, inklusive min mobil. 

 "Can you say something, please?" undrar han tyst med en hes röst. 

Jag svarar inte, trots att jag vill det när jag i ögonvrån ser hans stora, oroliga ögon. Men jag orkar inte. Det är som att ingenting spelar någon roll längre. Min pappa är borta. För alltid. Han är död. Han lever kvar i ditt hjärta. Men han finns inte. I tystnaden börjar min mobil ringa, som så många gånger innan. Men jag har liksom lärt mig att stänga det ringande ljudet ute.

Seth kollar på min mobil som ligger på sängen - tror jag. 

 "Your phone is ringing, Chachi" säger han och går emot sängen. "It's Louis"

Hans namn får min mage att värka. Varför har jag stängt honom ute? Han vet inte vad som hänt. Han har ingen aning om vad det är som händer och han har inte gjort något fel. Men jag orkar liksom inte prata. 

 "Do you want to answer?" frågar han. Jag svarar inte. "Do you want me to answer?"

Tillslut slutar det ringa och Seth suckar. Han lägger ner min mobil och tar min hand. Tillsammans stirrar vi ut på omvärlden, den hemska, orättvisa världen vi lever i idag. Varför är allt så hemskt hela tiden? 

 "We're all here for you" viskar han innan han pussar min panna och lämnar rummet. 

Mörkret faller och ännu en dag har gått. Som vanligt kommer Emma in med en bricka med mat på. Idag finns det kött, potatis och sås på tallriken. Men jag kollar bara ut genom fönstret. Hon stannar och försöker få mig att äta, men jag vägrar. Tillslut får hon nog.

 "How can you be so selfish?!" skriker hon och jag kollar på henne med stora ögon. "He was my brother you know!" fortsätter hon och får tårar i ögonen. "You didn't just lose your father! Your mother lost her husband! Me and Keith lost our brother and your cousins lost their uncle! Don't feel so damn sorry for yourself!" 

Hon börjar gråta och gömmer ansiktet bakom sina händer. Jag sitter och bara kollar på henne. Försiktigt reser jag mig upp och går fram till henne. Snällt tar jag bort hennes händer ifrån hennes ansikte och hon ser på mig. Utan ett ord kramar jag henne hårt och hon börjar gråta högre. Hon klänger sig fast vid mig, hårt, rädd att jag ska springa iväg. 

 "I'm sorry" viskar hon i mitt öra.

 "No" viskar jag. "I'm sorry"

 

---------------------------------------------------------------------------

 

älskar er allihopa, ni betyder allt för mig. 

ÖVERSÄTT

Presentation


Hej hej! Här på bloggen kommer jag skriva fanfics om One Direction. Handlingen kan du läsa längre ner i menyn. Läs, kommentera och sprid!!

Love At First Sight

p> 

 

Olivia "Chachi" Gonzales är 17 år och har dansat hela sitt liv. Hon och hennes crew har vunnit America's Best Dance Crew år 2011, men har sedan dess legat lågt. Men nu kommer deras nästa utmaning. I London, Storbritannien, söker nämligen One Direction en dansgrupp som ska inleda alla deras 120 konserter på deras 9 månader långa turné. De bestämmer sig snabbt för att skicka in en ansökan...

Gilla Bloggen

Follow on Bloglovin

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Fråga mig

40 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar


Skapa flashcards