onedirectiontolove

Direktlänk till inlägg 27 november 2013

45#DelilahCowen

Av Wilma - 27 november 2013 21:00

Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt henne så hon kommer stanna i Philadelphia med oss, tills vi åker härifrån. Då åker hon tillbaka till Washington. 

 "Bye love, see you tomorrow" säger jag och kollar ut genom fönsterrutan där mörkret har fallit. 

 "Yeah, thank you so much Chachi, I love you" säger Delilah's svaga röst.

 "I love you too babe, see you soon, stay strong for me, alright?"

 "Alright, bye"

Jag lägger på och stoppar mobilen i bakfickan. Medan jag tänker på Delilah, hennes brev och hennes liv häller jag upp vatten i vattenkokaren och sätter på den. Jag lutar mig mot köksbänken och kollar ut genom fönstret. Bussen skakar lite lätt när den rullar över vägen, men den är så pass stabil att jag kan stå upp.

 "Hey babe" 

Louis kommer in till köket och ställer sig framför mig med händerna på mina höfter. Jag mumlar ett hej och lutar pannan mot hans bröst med armarna korsade. Hans doft fyller min näsa och jag andas djupt av välbehag. Han doftar trygghet, hemma, lite parfym, men mest av allt luktar den Louis. Ni vet en sån lukt som endast en person kan ha? 

 "What did she say?" frågar han lågt med läpparna mot min panna.

 "She's coming to Philapelphia tomorrow" berättar jag och kollar upp på honom. "I'm meeting her at the train station at one and then we're going out for coffee before we're coming back to the hotel" 

 "How did she react?"

Jag tänker efter. "Well, she was shocked, for sure, but then she talked to me like I was her best friend so I guess she was happy about it" 

 "Is she a crazy fan?" undrar han med rynkade ögonbryn.

 "No" säger jag snabbt "She was extremely calm" 

 "Good"

Vattenkokaren knäpper till och jag vänder mig om. Efter att ha frågat Louis om han vill ha te och fått ett nej till svar häller jag upp varmt vatten i en typ beige kopp för att sedan stoppa i en tepåse med smak av jordgubb. Jag ropar till de andra att det finns varmt vatten och Millie kommer ut för att ta till sig själv. Jag kysser Louis en gång innan jag ställer ner koppen på bordet för att hämta mitt block och en penna. Sedan sätter jag mig vid bordet och fortsätter skissa med te pauser ibland då jag kollar ut på omvärlden med koppen med rykande vätska i handen. 

 "Helloo" säger Harry och kommer ut till mig ifrån vardagsrumsdelen.

 "Hello" ler jag och kollar ner i blocket igen, skissar, suddar, blåser bort suddgrejerna och skissar igen. 

 "What's up?" 

 "Everything that's not down" svarar jag sarkastiskt och han skrattar åt mitt svar. 

 "But seriously, how are you feeling after what happened?" frågar han mjukt och jag lägger ner pennan för att ta upp min tekopp. 

Jag andas ut lite för att sedan smutta på teet medan jag kollar ut på åkrarna som dyker upp utanför fönstret. "Well" börjar jag, men har svårt att fortsätta. "It's alright, I mean, I don't care about what the girl said, I'm just happy that so many were involved" 

 "Good" säger han och knyter händerna på bordet. "I was just slightly worried about that" erkänner han och jag ler mot honom.

 "Aww, Harreh! I'm alright, but thank you!"

Jag går över till hans sida och kramar honom hårt. Han kramar mig tillbaka, pussar min kind och lämnar mig sedan själv vid bordet, vilket jag är ganska tacksam över. Det är skönt att kunna vara själv efter pappas död, då får jag tid att tänka, men det är extra skönt att veta att jag har personer att prata med, som bryr sig. 

Skissen på blocket blir klar och pappas ansikte stirrar upp på mig med ett fast leende på läpparna. 

 

På morgonen vaknar jag av att solen sipprar igenom gardinerna framför fönstret. Louis ligger bredvid mig i sängen med täcket vid midjan så hans vältränade mage syns. Han har en arm vikt med handen under sitt huvud och den andra runt mig. Nöjt suckar jag och kollar över hans sovande kropp mot klockan som står på sängbordet. Klockan är halv tolv, så jag har gott om tid att göra mig i ordning tills jag ska hämta Delilah på tågstationen. Så jag lägger ner mitt huvud på Louis varma bröst och placerar en hand på hans mage. 

 "Good morning love" mumlar han med raspig röst och jag ler när han lägger sin arm hårdare runt min midja. 

 "Morning" svarar jag och ritar hjärtan på hans mage medan hans tumme rör sig fram och tillbaka på min höft. 

 "When are you leaving?" undrar han.

 "Like a quarter to one, the train station is really close so I figured that'll be enough"

 "Then we have plenty of time" flinar han nöjt och drar mig närmre honom.

Vi myser ett bra tag till innan jag tar en tio minuters dusch, sminkar mig, fixar mitt hår och drar på mig kläder; ett par Hollister jeansshorts, en grå magtröja med MTV tryck och svarta Converse med nitar. Till outfiten tar jag min bruna Michael Kors väska som jag fyller med mobil, nycklar, pengar, tuggummi, solglasögon, rumskortet, Delilah's rumsnyckel och lite annat smått och gott. 

 

 

chill


 "Louis, I'm leaving for breakfast, care to join?" frågar jag och tar bort lite mascara som hamnat under ögat med hjälp av helgfigursspegeln i hallen. 

 "Yeah, give me a few minutes" säger han och kommer ut ifrån badrummet med en handduk runt midjan. 

Hans hår är lite fuktigt och små vattendroppar faller ner på hans axlar. I brist av något att göra drar jag upp mobilen och skickar meddelanden till de andra för att fråga om de ska med och äta frukost. Eftersom hotellfrukosten stängde för några timmar sedan så ska vi till Starbucks som ligger en liten bit bort. 

Snart kommer Louis till hallen på hotellrummet iklädd i ett par jeansshorts och en enkel t-shirt. Hans hår är snyggt, men inte för stylat. Vant drar han på sig sina skor, stoppar mobilen i fickan, tar min hand och tar med mig ut ifrån hotellrummet. Eftersom de andra fortfarande sover går vi direkt till hissarna och åker ner till entré våningen. 

 

Bilens brummande fyller tystnaden och jag kollar ut genom fönstret på den okända omgivningen. Träd, hus, bilar, mopeder, motorcyklar, skyskrapor, höghus, affärer, allt möjligt ser jag på väg till tågstationen. Det är en livvakt som kör mig i en Range Rover, han heter Derek och har lovat att skjutsa mig och Delilah vart vi än ska åka, jag citerar, om vi så ska åka till Indien. 

Klockan är tre minuter i ett och vi är snart framme vid tågstationen, så jag antar att Delilah kommer kliva av tåget precis när jag kliver på perrongen. Jag är spänd över att träffa henne, på grund av det faktum att jag aldrig sett henne innan. Det enda jag vet är att hon heter Delilah Cowen och är 15 år. Mer än så vet jag inte, förutom det hon skrev i brevet. 

 "We're here, miss" säger Derek och jag nickar. 

 "Thank you" Jag öppnar bildörren. "You can just wait here, I'll be back"

Han nickar och jag hoppar ur bilen. Efter att ha smällt igen bildörren börjar jag gå mot perrongen med min väska hängandes över axeln. Jag joggar nerför trapporna så jag kommer under jorden och följer skyltarna till perrong 3 där hennes tåg kommer anlända. När jag hittat rätt joggar jag uppför trapporna igen och ser precis ett tåg stanna på rälsen bredvid perrongen. Eftersom jag inte vet hur hon ser ut väntar jag bara på att hon ska se mig. Med händerna i bakfickorna, håret som är uppsatt i en tofs och nervösa andetag väntar jag på att någon ska ropa mitt namn och säga Det är jag, Delilah. 

Väldigt många människor kliver av tåget och skyndar sig nerför trapporna för att komma ifrån perrongen. En del är kvar på perrongen och pratar med varandra. Tåget åker ifrån stationen och jag ser ut över alla människor. 

 "Chachi?"

 

   tänk hennes utseende men lite mer 'svag'

 

Jag vänder mig om och ser en ung tjej stå framför mig. Hon har brunt, lockigt, långt hår och blåa ögon, hon är riktigt vacker. Men hennes hud är blek och mörka ringar syns under hennes ögon, hon ser brusten ut, svag. Ett leende sprids på hennes läppar, vilket får mig att le. Utan ett ord kramar hon om mig och jag kramar henne hårt tillbaka. Det är när jag kliver ifrån henne som jag märker hur smal hon är. Hennes ben är läskigt smala och likaså hennes midja. Hon är inte ful, verkligen inte, men det är hemskt vad ens eget liv kan göra med ens själ och kropp. 

 "I can't believe it's you" erkänner hon och jag ler stort.

 "I can't believe it's you either" fnissar jag och tar hennes hand. "Come on, our driver is waiting" 

 "Our driver?! Wow, this is really a dream" utbrister hon och jag skrattar medan vi börjar gå nerför trapporna, Delilah bärandes på sin mellanstora, slitna resväska. 

 "I thought we could go take a coffee or something before we go back to the hotel" berättar jag och hon nickar sakta.

 "Sounds cool"

 "I hope the boys won't scare you away or something, they are how they are" skrattar jag och hon skrattar lätt med mig.

 "Oh I'm sure they won't, I think they seem awesome"

 "I thought so too before I met them"

Vi skrattar tillsammans och börjar gå uppför trapporna igen till utgången och jag hjälper Delilah lite med sin resväska eftersom det ser ut att vara jobbigt för henne. När vi nått toppen visar jag vägen till bilen och hon bara står och gapar. Derek kliver ur, hälsar och presenterar sig och lyfter sedan in resväskan i bagaget. Jag och Delilah kliver in i baksätet och jag berättar för Derek vart vi ska. 

 "So" börjar jag och Delilah ser på mig. "Tell me something about you, about your personality"

 "Well" Hon tänker efter. "My favorite colour is green, I love music, I play piano and guitar, but I also love dancing, more than playing music actually, I hate relationships - no offence -,uhm, I love sallads, I hate hamburgers, I hate school and homework" babblar hon på och jag ler mot henne.

 "My favorite colour is also green! I'm more into dancing though" ler jag och hon skrattar lite.

 "Yeah, I figured"

Vi stannar vid ett litet gulligt kafé och Derek säger att han kör tillbaka till hotellet med Delilah's väska och att vi ska ringa när vi vill att han ska hämta oss. Så när han kört iväg går vi in och sätter oss långt in i ett hörn. En servitris kommer och frågar vad vi vill ha. Båda beställer cappuccino. 

 "As you may know, I want to help you" säger jag lite lägre, allvarligt men mjukt. "But not only that, I want to be your friend, I want you to trust me with everything. What you tell me stays with me" 

 "Thank you" Hon kollar ner i bordet och biter sig i läppen. "I really haven't had a friend in like ten years. I started getting bullied when I was six, back then it was just silly things, but it grew more and more serious. At the age of eight my father died in a car accident when he was picking me up from school. My mother had always cared for me, but after my father's death, she started drinking and at first, she wasn't hurting me physically, just verbally. But it also grew more serious and she started hitting me when I was like nine. I started cutting because of bullying and as everything else in my life that grew more serious too and I started getting suicidal thoughts" 

Jag blir helt chockad av att hon bara sådär öppnat sig. Helt ärligt trodde jag hon skulle hålla det inom sig, att hon inte skulle vilja berätta. Men det värmer, att hon väljer att öppna sig för mig.

 "I'm sorry" säger hon och suckar. "I just wanted to tell someone, and I knew you were the right person, it felt right"

 "No, don't be sorry" säger jag och tar hennes hand. "Thank you for telling me" ler jag och hon ler sorgset.

Våra cappuccino kommer och jag ler mot servitrisen. Det är tyst först, vi bara dricker lätt av vår varma dricka. Jag vill fråga, men jag vågar inte. Tänk om hon tar det fel och tror att jag snokar? Men jag vill bara hjälpa henne. Fast hon kanske tar det på ett annat sätt?

 "How may times..." börjar jag och drar in ett djupt andetag. "How many times have you tried taking your life?" Hon tystnar och bara kollar ner på koppen framför henne. "I'm sorry, I shouldn't have asked. You don't have to answer" säger jag snabbt och ångrar mig snabbt.

 "Eight" säger hon och jag spärrar upp ögonen. "I haven't succeeded any of those times and that makes me feel worse, I'm not even strong enough to kill myself" Hon fnyser, som om det var något dåligt.

 "Honey, listen, I know that it's hard, I don't know how you feel, but I know it's hard, but I also know it gets better. If you want, and try, you can make anything. And I can't tell you not to kill yourself, because when you've decided, there's no way I can stop you, but I don't want you to kill youself, because that's not a choice you can change. I want you here, next to me, alive, walking on earth like there's nothing better" säger jag och tar hennes händer. 

Hon får tårar i ögonen och biter sig i läppen. Hennes händer skakar och jag kramar om dem hårdare. Utan ett ord flyttar hon sig till min soffa och kramar mig hårt. Chockat kramar jag henne tillbaka och stryker henne över ryggen. Hon börjar gråta och jag bara håller om henne. 

 "I'm sorry that I'm such a baby" gråter hon och torkar sig under ögonen. "But no one has ever said that before, they're just telling me not to do it" snyftar hon och jag ler med tårar i ögonen. 

 "I'll help you, alright? I'll help you as much as I can and when I'm off for tour, we'll keep in contact, maybe you can join us for a while or something" 

 "Thank you Chachi, you're the best in the entire universe"

 

-----------------------------------------------------------------------

 

Kommentera på babeees, kom igen! I KNOW YOU CAN DO IT ;)

love yooouuu

 
ANNONS
 
Josse

Josse

27 november 2013 21:19

GUD! Vad snäll Chachi är!! Så bra! Jag längtar till nästa kapitel mycket. :)
Jag älskar den här novellen massor :) Kram x

http://jossezliv.webblogg.se

 
Ingen bild

JoJo

28 november 2013 08:45

Men shit omg :( Fast Chachi är så snäll:')

 
Julie :D

Julie :D

28 november 2013 18:53

suupah duupah braah!
KRAAM! xx :D

http://smileToLife.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Wilma - 22 december 2013 20:11

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

Av Wilma - 22 december 2013 16:15

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

Av Wilma - 18 december 2013 20:00

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

Av Wilma - 4 december 2013 18:15

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Av Wilma - 24 november 2013 11:09

 "Good evening Washington!" utropar Niall i mikrofonen efter första låten.  "How are we doing tonight?" frågar Liam och alla skriker högre. Harry fortsätter prata medan jag står och hoppar lite upp och ner bakom scenen för att ladda upp, eller i ...

ÖVERSÄTT

Presentation


Hej hej! Här på bloggen kommer jag skriva fanfics om One Direction. Handlingen kan du läsa längre ner i menyn. Läs, kommentera och sprid!!

Love At First Sight

p> 

 

Olivia "Chachi" Gonzales är 17 år och har dansat hela sitt liv. Hon och hennes crew har vunnit America's Best Dance Crew år 2011, men har sedan dess legat lågt. Men nu kommer deras nästa utmaning. I London, Storbritannien, söker nämligen One Direction en dansgrupp som ska inleda alla deras 120 konserter på deras 9 månader långa turné. De bestämmer sig snabbt för att skicka in en ansökan...

Gilla Bloggen

Follow on Bloglovin

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Fråga mig

40 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se