onedirectiontolove

Direktlänk till inlägg 21 oktober 2013

40#FBI

Av Wilma - 21 oktober 2013 20:45

Konserten är inställd, istället är den flyttad till imorgon kväll, då vi egentligen hade ledigt. Vi måste åka till Louisville direkt efter konserten imorgon. De andra instämde på att ge mig och Chachi privattid, då vi alla förstod att hon vet något om det som hände, så när vi stannat utanför ett hotell som vi ska stanna på över natten stannar jag med Chachi i bussen medan de andra går upp till våra rum på hotellet. 

Jag sitter bredvid Chachi på soffan och håller hennes hand. Hon sover fortfarande, vilket jag förstår. Det ger mig tid att tänka. Tänka över det som hänt, tänka över vad Chachi menade när hon sa förlåt. Egentligen är det här overkligt. Det kan inte hända, det händer inte på riktigt. Det jag inte förstår är varför Chachi sprang in i arenan när alla skulle gå därifrån, för säkerheten. Varför sprang hon inte ut när hon hörde skotten? 

Chachi börjar vrida på sig och grymta tyst. Hennes ögon öppnas och jag ler ner mot henne. Men hon ler inte tillbaka. Istället sätter hon sig bara upp och drar benen mot sig. Hennes ögon ser döda ut, hon ser död ut.

 "Hey baby" mumlar jag och stryker bort lite av hennes hår som hänger ner i hennes ansikte.

 "I'm really sorry Louis" viskar hon och kollar upp på mig med tårfyllda ögon. 

 "I don't understand love, why are you sorry?" undrar jag med rynkade ögonbryn.

 "Because it was my fault" Hon börjar gråta tyst. "If I had just gotten there in time..." 

 "Chachi, what's going on?" frågar jag henne och ser på henne medan tårar strömmar nerför hennes röda kinder. 

 "He'll hurt you if I tell you" gråter hon och jag suckar.

 "I can't help you if you won't tell me. Who is He?" 

 "You don't understand!" utbrister hon gråtandes och jag hör smärtan i hennes röst. 

 "Because you won't tell me!" försvarar jag mig själv.

 "He'll hurt you! Or my family!"

 "Chachi, please..." viskar jag och tar hennes hand, "Please tell me what's going on, I can't stand watching you cry" 

 "I can't, Louis" viskar hon. "He'll find you, us, he'll hurt you or someone else that I care about" 

 "Is He - whoever that is - blackmailing you or something? Is he making you do things that you don't want to? Is that what it's all about?" frågar jag henne oroligt.

Hon svarar inte. Istället kollar hon skamset ner i soffan och fortsätter gråta. Jag kollar runt i bussen. På bordet ligger hennes mobil. Efter att ha kollat på henne snabbt räcker jag mig efter den och hon kollar upp på mig direkt.

 "No, Louis-"

 "No!" avbryter jag och låser upp hennes mobil. "If you won't tell me what's going on, I have to find out on my own"

Chachi försöker räcka sig efter sin mobil, men jag håller den ifrån henne. Jag trycker upp meddelanden och läser chockat igenom allt. På det senaste står det One Minute, say bye to your dear friends. Jag läser igenom alltihopa. Chachi sitter gråtandes i soffan och bara ser på mig.

Allt passar ihop. Varför Chachi betedde sig så konstigt, hur hon höll saker ifrån oss alla. Jag förstår inte hur hon kunde hålla det för sig själv, det är helt sjukt. 

 "Why didn't you tell me?" viskar jag och fortsätter kolla igenom smsen.

 "You don't understand!" skriker Chachi gråtandes och ställer sig upp. Jag kollar upp på henne. "He'll hurt you! I held it to myself to protect the ones that I care about! Is that so hard to understand?!" skriker hon och jag ställer mig upp.

 "This is serious, Chachi" säger jag allvarligt och håller upp hennes mobil. "Do you know who it is?"

 "No!"

 "Why didn't you just call the police or something? They would've tracked him down"

 "Can't you hear me?! He would hurt you or someone else that I care about! I did it for you!" 

Hon bryter ihop totalt. Med tusen tårar strömmandes nerför hennes kinder börjar hon kasta saker omkring sig, kuddar, filtar, allt hon kan hitta, samtidigt skriker hon att allt är hennes fel. Det är som att hon äntligen låter allt komma ut, allt hon hållt inne så länge. 

Det sårar mig att hon inte berättade för mig om vad hon gick igenom. Hon utsatte sig själv i fara, för att hålla de hon älskar i säkerhet. Det är inte många som skulle göra något sådant. Att se henne bryta ihop såhär gör ont, så ont. 

 "Chachi" säger jag mjukt och ställer mig upp. "Calm down baby, this isn't good for you" fortsätter jag och går närmre henne.

 "He already knows that you know! He's always around me!" skriker hon och jag försöker hålla om henne, men hon börjar slå på mig för att hålla mig borta ifrån henne. 

 "Please honey, calm down, we're okay, everything's okay" viskar jag och håller om henne hårt, trots att hon stretar emot. 

 "I never wanted this to happen" gråter hon mot mitt bröst när hon äntligen slutat kämpa emot min omfamning. 

 "I know baby girl, I know" 

Plötsligt plingar hennes mobil. Vi båda stelnar till. Chachi börjar gå mot bordet där hennes mobil ligger och jag håller om hennes hand mjukt, men hårt. Hennes hand skakar när hon tar upp den och läser meddelandet. Jag läser det med henne över hennes axel. 

Your house is so pretty. Some friends of mine are going to visit your parents, you don't mind, right? 


Chachi börjar skaka, okontrollerat och hon letar på sin mammas nummer. Jag håller om henne hela tiden.  

 "She isn't answering, Louis, she isn't answering her phone!" gråter Chachi och jag tar hennes mobil ifrån henne. 

Medan Chachi faller ner på soffan letar jag på hennes pappas nummer istället. Signalerna går fram. En. Två. Tre. Jag tappar räkningen medan jag lägger uppmärksamheten på Chachi istället. Samtalet går till röstbrevlådan. Jag svär tyst för mig själv och gör ett snabbt - och förmodligen jävligt idiotiskt - val och ringer upp mannen som skrev smset. 

Ingen svarar där heller. Jag tar med mig Chachi ut till Paul som står utanför bussen. Allvarligt säger jag att jag måste prata med honom och vi tre går in till hotellets lobby. Efter att ha förklarat kort för honom vad som har hänt ringer han upp polis och FBI. Chachi och jag blir visade till ett litet rum på bottenvåningen där vi ska vänta tills polisen kommer. 

 "It's alright, sweetie, everything will be alright" viskar jag i Chachi's öra. 

Hon gråter fortfarande, sitter skakandes i min famn med ansiktet tryckt mot mitt bröst. Mina fingrar flätar in sig i hennes hår om och om igen. Lugnt viskar jag ord i hennes öra och försöker få henne att sluta gråta. Snart fylls rummet med män och kvinnor i polisuniformer. En kvinna och en man kommer fram till oss medan de andra pratar med några av säkerhetsvakterna som var med under skottlossningen. Chachi kollar upp på poliserna med stora, vilsna, oroliga ögon.

 Den kvinnliga polisen sätter sig på huk framför oss. "Hello sweetie" säger hon och ler mot Chachi. "I'm Jennifer, this is my colleague Timmy. We need you to tell us everything that has happened, even though you feel really sad right now. The faster we get information, the faster we'll be able to help you and your family"

Hennes röst är mjuk och behaglig. Chachi torkar sig under ögonen och snyftar innan hon möter Jennifer's blick. Sedan börjar hon berätta. Om hur hon sett mannen i affären när vi var i Mexico, om alla sms. Men tillslut stoppar hon sig själv och ser på mig. Tvekan är allt jag kan läsa i hennes ögon. Förvirrat rynkar jag ögonbrynen åt henne innan hon vänder sig mot poliserna igen.

 "I was attacked at the beach when we were in Sunrise" börjar hon och jag blir genast ännu mer förvirrad. Varför skulle hon berätta det här om hon inte kommer ihåg något? "It was the man" mumlar hon och hela jag stelnar till. "He got me and forced me to follow him, without making it look odd, or else e would hurt my friends, so I followed him. He took me to some rocks that were high enough to cover us from the beach. He pushed me hard against the cliff over and over again, then he hit my head into a hard edge on the cliff wall. He notices that I begin to feel dizzy and he  hit my head into the hard edge ones again before pushing me into the water"

Jag vet att det inte är läge för det, men jag blir arg på Chachi. För att hon sa att hon inte kom ihåg vad som hände, trots att hon visste varenda liten detalj. Hur kunde hon göra så mot mig? Hur kan hon ljuga om en sån sak? Det gör man bara inte. Men jag måste stötta henne nu, hon är ledsen och orolig, hon behöver mig. Men hon ljög för mig. Jag älskar henne, hon älskar mig, vi behöver varandra för att överleva. Jag är en dålig pojkvän om jag blir sur nu. Hon behöver mig. 

 "Did you see how he looked?" frågar Timmy och antecknar. Jag kollar på Chachi som skakar på huvudet.

 "No"

 "Any clothing? Hair colour? Eye colour?"

 "She said no!" försvarar jag Chachi som förtvivlat skakar på huvudet.

Hon lägger en hand på min arm. "Louis, stop" viskar hon och vänder sig sedan mot Jennifer och Timmy. "No, all I know is that he was wearing black clothes, a black hoodie and a pair of sunglasses" 

 "Alright, is there anything else you want to tell us that we need to know?" Chachi skakar på huvudet. "Then we're done for now. We need your phone number and then your parents numbers, so we can..."

Jennifers röst tonar bort och jag fokuserar bara på Chachi som lyssnar, nickar och börjar rabbla upp olika nummer som kan vara nödvändiga. Hennes ögon är blodröda och hennes hår är trassligt. Trots att hon är helt förstörd och livrädd så är hon lika vacker som en gudinna. 

 "So, Timmy will be like your special body guard, he will follow you around, but making it discrete" börjar Jennifer men Chachi avbryter.

 "He'll notice" säger hon. "I know he will. He's smart, he's not a beginner"

 "Oh honey, we aren't beginners either" ler Timmy. "First, we're looking through the whole hotel, and the hotels that you'll be staying at in the next couple of weeks so there's nothing wrong in there, then we'll pretend to work at the hotels during your visit so that we can keep an eye on everyone. We'll see if he's in there or not. While we do this, some of our team mates will be searching for him on our special database. Basically, we're waiting for him to make his next move, we'll be there to catch him"

 "But my parents! It's them that are in danger! Not me!" protesterar Chachi panikslaget och slår ut med armarna. 

 "We know, darling, some of our team in Texas are already on their way to your house, if they aren't already there. They'll keep your parents safe, I promise" ler Jennifer och lägger en hand på Chachis knä.

 "Do you need anything else?" frågar jag dem när jag märker att det börjar bli för mycket för Chachi.

 "No, we're done"

 "I'll take you up to our room" säger jag till Chachi och hjälper henne upp. 

 "We'll keep in touch" säger Jennifer innan jag och Chachi lämnar rummet.

Utanför väntar hela danscrewet plus resten av killarna. Alla ska precis hoppa på oss och kasta massa frågor på oss innan de ser Chachis tillstånd. Istället går de efter oss mot hissarna. 

 

*

 

 "Louis?"

Jag vänder mig om och kollar på Chachi som ligger i dubbelsängen på vårt hotellrum. Antagligen har hon precis vaknat, då hon somnade så fort vi kom upp till rummet. Sedan dess har jag suttit i soffan och bara funderat. Jag vet inte ens vad klockan är, så borta var jag i mina tankar. Efter en snabb blick på klockan räknar jag ut att jag suttit här i ungefär två timmar. 

Jag reser mig upp och går emot sängen. "Yes hun?"

 "Can we... talk?"

Jag förvånas över hennes tonfall. Allvarligt, men ändå svagt och fullt av rädsla. När jag är framme vid sängen sätter jag mig ner på sängkanten och tar hennes hand. Chachi hoppar upp lite så hon lutar ryggen mot sängstommen. 

 "Of course" svarar jag och drar min tumme fram och tillbaka över hennes handrygg. "Talk to me, I'll listen and give you the best answers and advices I can"

 "Okay..." börjar hon långsamt och kollar ner i sitt knä. "You already know everything that has happened... Are you mad at me? For not telling you?" undrar hon och ser upp på mig med stora, ledsna hundögon.

 "No, Chachi, of course not" säger jag snabbt och smeker hennes fortfarande fuktiga kind, tårarna är kvar än. "I was at first, but I can't stay mad at you right now. You did it to protect the ones that you love, not many people would do that, I'm proud of you"

En tår rinner nerför hennes kind och hon ler mot mig. "I just wanted to make sure that everything's okay between us. I don't want it to be awkward"

 "Everything's okay, I promise" ler jag och hon drar in ett djupt andetag. 

 "I just want to tell you something, and I don't want you to get disappointed or sad" säger hon och hennes ord skrämmer mig. Jag nickar åt henne att fortsätta. "I want to go back to my parents for a while, when I know they're okay, or if they're... hurt. I just want to go back as soon as I know if they're fine or not"

Mitt hjärta sjunker. "For how long?"

 "I don't know, Louis, a week, more or less" mumlar hon och leker med kanten på täcket. 

 "I understand, Chachi, I really do" säger jag och ger henne ett ledsamt leende. "But I don't think that's a good idea. I don't like the idea of you being so far away from me, with a creepy stalker behind your back"

 "I wouldn't be alone" säger hon snabbt. "I could bring a body guard, maybe even Jennifer or Timmy or someone else from the police or FBI or whatever, as long as I get to look my parents in their eyes and apologize for whatever I caused them. Please Louis"

Jag suckar uppgivet. "Of course you can go, Chachi. I wish I could come with you though" 

 "Well I wouldn't let you, you're needed on the tour" flinar hon och kramar mig hårt. "Thank you" viskar hon och jag håller om henne hårt.

 "It'll be alright Chachi, I promise"

 "I love you" säger hon. 

 "I love you" svarar jag.

Och jag vet att jag menar det på riktigt.

Och jag vet att hon menar det på riktigt. 

 

**************************************************
*********************

 

Förlåt om det blev ett rörigt kapitel, det blev säkert något fel i allt men för att vara helt ärlig så orkar jag inte läsa igenom det och rätta - FÖRLÅT!

Hoppas ni förstår det mesta i alla fall! 

Love ya'll

 
ANNONS
 
Ingen bild

JoJo

23 oktober 2013 19:08

Så jävla skönt det känns nu. Fast det känns som att det kommer hända nåt mer... Men sjukt bra iaf!♥

 
Ingen bild

Camilla

29 oktober 2013 17:26

Snäääääla skriv meeeer, don't let your fans down...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Wilma - 22 december 2013 20:11

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

Av Wilma - 22 december 2013 16:15

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

Av Wilma - 18 december 2013 20:00

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

Av Wilma - 4 december 2013 18:15

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Av Wilma - 27 november 2013 21:00


Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt h...

ÖVERSÄTT

Presentation


Hej hej! Här på bloggen kommer jag skriva fanfics om One Direction. Handlingen kan du läsa längre ner i menyn. Läs, kommentera och sprid!!

Love At First Sight

p> 

 

Olivia "Chachi" Gonzales är 17 år och har dansat hela sitt liv. Hon och hennes crew har vunnit America's Best Dance Crew år 2011, men har sedan dess legat lågt. Men nu kommer deras nästa utmaning. I London, Storbritannien, söker nämligen One Direction en dansgrupp som ska inleda alla deras 120 konserter på deras 9 månader långa turné. De bestämmer sig snabbt för att skicka in en ansökan...

Gilla Bloggen

Follow on Bloglovin

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Fråga mig

40 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se