onedirectiontolove

Direktlänk till inlägg 23 juni 2013

19#Hospital

Av Wilma - 23 juni 2013 15:45

Tillslut plockar jag upp mobilen och skriver med skakiga händer in Liams nummer. Med hackiga andetag lägger jag mobilen mot örat och går mot akutingången. 

 "Hey mate, what's up?" frågar Liam glatt.

 "Liam... I-it's Chachi... S-she j-just... a-and I just..." försöker jag, men gråten tar över.

 "Louis, calm down. Deep breaths. What happened to Chachi? Where are you?" babblar han på stressat.

 "The hospital" viskar jag.

 "What?! Louis what happened? We're on our way" säger han och jag hör röster prata i bakgrunden och att Liam springer.

 "I'll tell you when you get here" viskar jag och lägger på.

Jag kommer in på avdelningen och ser ambulanskillen stå där med en doktor. Snabbt går jag emot honom och frågar vart jag ska. När jag fått en vägbeskrivning skyndar jag mig dit. Första våningen - på akutavdelningen - rum 117. Chachi är inte där än, hon ska på undersökning och sånt först. Så jag sätter mig på en av stolarna där och kollar in på det tomma rummet där Chachi snart kommer ligga. Det är fönster in till rummet, så man ser in hela tiden.

Plötsligt ringer mobilen, det är Jaja. 

 "Hello" svarar jag trött med min hesa röst. 

 "We're here, where do we go?" frågar hon och jag berättar snabbt vart jag är, sedan lägger vi på.

Efter fem minuter kommer hela gänget inrusandes och så fort de ser mig ökar de stegen och jag ställer mig upp för att kunna möta dem bättre.

 "What happened?!" frågar alla.

 

Chachi's POV

 


Hela min kropp är öm. Mina sinnen är avstängda. Jag har ingen kontroll över min egen kropp. Som om jag är förlamad. Det är helt svart och allt jag hör är ett högt pip, det verkar aldrig ta slut. Svaga röster ekar i min hjärna. Louis. Mamma. Pappa. Ethan. Josh. Jaja, Pacman, Brandon, Moon, Millie. 

Tillslut lyckas jag öppna ögonen. Ljuset kastas mot mig och jag kniper ihop ögonen igen. När jag öppnar dem nästa gång går det bättre. Ett vitt rum. Helt tyst, förutom ett regelbundet pipande. Ett fönster på väggen som sängen står mot på höger sida. Fönstret är uppe och en sval vind blåser in över rummet. Det är fönster ut till korridoren och utanför ser jag hela crewet stå, tillsammans med 1D. 

Jag är för trött för att ens röra mig. Men jag lyckas tillslut klicka på den röda knappen bredvid  sängen. Snart rusar det in fyra sjuksköterskor och crewet och killarna (1D) trycker sig mot fönstret för att se in. 

 "Hello dear, you're at New Stobhill Hospital. You blacked out, does it hurt anywhere?" frågar en sköterska och jag nickar. "Where? Can you point?" frågar hon och jag skakar trött på huvudet. 

Smärta ilar i hela  kroppen och jag orkar inte göra någonting. Medan en sköterska fixar med någon spruta kollar jag ut på mina kompisar. Min blick fastnar på Louis. Han ler svagt mot mig och jag försöker le tillbaka. 

 "Is he your boyfriend?" frågar den yngsta sköterskan och jag läser Joselyn på hennes namnskylt. 

 "No" viskar jag fram och känner hur en spruta sticks in i min arm. 

 "So, the syringe we just gave you is going to take your pain away and you'll feel a little tired. You can have one visitor at the time, do you want someone in here now or later?" frågar den äldre sköterskan som gav mig sprutan.

 "Louis" viskar jag och de nickar sakta.

Alla går ut förutom den yngre tjejen. Hon sätter sig på pallen bredvid min säng och tar upp några papper. Efter att ha läst igenom det snabbt ser hon upp på mig.

 "So there's nothing wrong with you. You got a panic attack, which can happen again if you get stressed. If it happens again, you may need to take medicine for it, some pills perhaps" berättar hon och jag nickar. "So just press the red button if you need anything" ler hon och går ut.

Jag ser hur hon säger Louis namn innan hon försvinner iväg. Han skiner upp och skyndar sig in till mitt rum. Försiktigt stänger han dörren innan han vänder sig mot mig. Hans ögon är lite lätt röda och vattniga. Han har påsar under ögonen och är lite blek. 

Försiktigt vänder jag på min hand och sträcker ut den lite mot honom, i hopp om att han ska förstå att jag vill  att han ska ta den. Såklart märker han direkt att jag rört på handen och skyndar sig fram för att ta den. Hans hand kramar om min och ger mig värme i hela kroppen.

Utan att släppa min hand sträcker han sig efter en pall med den lediga handen. Smidigt placerar han pallen framför sig och sätter sig ner. 

 "Hey hun" mumlar han och smeker min handrygg med sin tumme. "How are you feeling?" frågar han mjukt och jag öppnar munnen för att säga något, men inga ord kommer ut. 

Louis' blick blir mjuk och sympatisk och han masserar min hand mellan sina stora, varma, mjuka händer. Det blir tyst ett tag. Smärtan i kroppen börjar försvinna, men jag blir tröttare för varje minut som går.

 "I talked to your doctor. He said you could leave today, but you need to stay in bed for some days. We're going to Cardiff right after tonights show, which you're not going to appear in" berättar han och min glädje försvinner.

 "What?" viskar jag hest och Louis biter sig i kinden.

 "Since you're in bed rest, you can't perform on the next five shows" säger han tyst och jag sluter ögonen.

Försiktigt skakar jag på huvudet och känner gråten stiga i halsen. Ni kanske tycker jag är töntig som gråter över det, men att dansa är verkligen mitt liv. När jag äntligen får chansen att leva min dröm så förstör något hela min glädje. Det känns som att jag sviker crewet, fansen och framförallt Louis.

 "I can do it" viskar jag och Louis skrattar till glädjelöst.

 "You're joking, right?" säger han stelt. "You can barely move, how will you be able to dance?" 

 "I'll get better" muttrar jag och Louis suckar.

 "Chachi, you're not aloud to dance. If you do, you'll get worse and then you have to ditch more shows, maybe ten or more" säger han och jag suckar då jag inser att han har rätt.

 "Fine" spottar jag ur mig och Louis smeker min kind.

 "I'm sorry princess" viskar Louis och jag kollar upp på honom. 

 "Can you lay down here?" frågar jag hest och han biter sig i läppen.

 "I don't know, I'm afraid I'll hurt you" mumlar han.

 "You won't, come here" säger jag och flyttar mig försiktigt åt sidan, försöker ignorera smärtan som ilar igenom mig.

 "Chachi..." börjar Louis, men jag avbryter honom.

 "Please" ber jag och han suckar, men lägger sig bredvid mig.

Han lägger en arm under mitt huvud och placerar handen på min midja. Försiktigt kryper jag närmre honom och lägger en arm om hans mage. Blygt petar jag in ett ben mellan hans och lägger mig så nära honom som möjligt.

Louis får mig att känna mig trygg. Varm. Älskad. Han betyder så mycket för mig och han får mig på bra humör genom att bara vara nära mig. 

 "Sing" viskar jag och Louis pussar min panna.

 "What do you want to hear?" frågar han tyst.

 "Moments" svarar jag och Louis börjar sjunga.

Sakta känner jag hur jag faller djupare och djupare ner i en dröm jag inte vill vakna ur. Louis och jag på en vit sandstrand. Turkost vatten. Jag har på mig en lång, vit klänning och Louis har kostym. Framför oss står en präst och på andra sidan sitter passa personer jag känner igen. Mamma, pappa, Ethan, Josh, Jaja, Pacman, Brandon, Moon, Millie, Liam, Harry, Niall, Zayn... 

 "Do you, Olivia Irene Gonzales, take Louis William Tomlinson as your husband and love him in sickness and in health?" frågar prästen och jag ler.

 "I do"

Prästen upprepar frågan fast åt Louis och under hela tiden kollar Louis in i mina ögon. Han ler. Jag ler. Min mage pirrar och Louis händer kramar mina.

 "I do" säger Louis och jag ler större och större för varje sekund.

 "You may now kiss the bride" säger prästen och Louis lägger en hand på min korsrygg för att sedan luta sig ner och kyssa mig.

Hans läppar masserar mina och alla applåderar. Blomblad kastas på oss och jag fnissar. Vi avbryter kyssen och Louis lutar pannan mot min.

 "I love you, Chachi Tomlinson" viskar han och jag ler stort.

 

När jag vaknar är det för att Louis pussar mig över hela ansiktet. Med ett leende öppnar jag ögonen och ser Louis stå framför mig med en liten väska. 

 "Hey babe, you're ready to leave" ler han och räcker mig väskan. "Jaja brought you some clothes" säger han och jag nickar.

Han hjälper mig till toaletten och jag låser dörren efter att Louis sagt att han väntar precis utanför. När jag öppnar väskan ser jag ett par mjukisar, ett löst, slappt linne och en kofta. Med ett leende byter jag om efter att ha skickat iväg en tack-bön till Jaja för att hon packade så sköna kläder. 

När jag ser mig själv i spegeln skrämmer jag mig själv. Mitt hår är trassligt och mitt ansikte är blekt. Mörka påsar är palcerade under mina ögon och  mina ögonlock hänger långt ner över ögonen, vilket gör att jag ser riktigt trött ut. Okej, jag är riktigt trött, men ändå.

När jag fixat mitt hår lite och bytt om går jag ut och möter Louis direkt. Han ler mot mig och tar min hand. Vi går ut tillsammans till de andra som direkt kramar mig och pratar i munnen på varandra. Jag fnissar och vi går tillsammans ner till "receptionen" för att skriva ut mig. 

 "Oh, right, your mother called us, she told us to tell you that you're calling her when you're out of hospital" säger Millie och jag nickar.

 "Where's my phone?" frågar jag och Jaja håller fram den.

Med ett tacksamt leende tar jag emot den och saktar in lite så jag kan prata ostört med mamma, som antagligen kommer vara hysterisk. När jag samlat mig trycker jag på hennes kontakt och ringer. Jag lägger mobilen mot örat. Hon svarar direkt.

 "Oh my, Chachi! Baby are you okay?!" utbrister hon oroligt.

 "I'm fine mum, it was just a panic attack" säger jag lugnt.

 "JUST a panic attack? Isn't that quite serious?"

 "No mum, I feel fine. I got some painkillers and I'm in bed rest for some days and I can't perform on the coming five shows" suckar jag ledsamt och väntar utanför sjukhuset medan de andra hämtar bilen.

 "Oh sweetie, don't be sad. You can make it without dancing for some days" säger mamma lent.

 "Thanks mum, but I gotta go. I'll call you later. Just know that I'm alright and on my legs, and out of hospital. Bye mum, love you. Tell dad I love him too" babblar jag på när jag ser bilen komma mot mig.

 "Alright, alright, bye hun, love you too"

Med ett leende lägger jag på och hoppar in i bilen. Louis pussar min kind och tar min hand. Bilresan tillbaka till arenan är kort och såfort vi är där ser vi massa fans stå för ingången till parkeringen. När vi äntligen tagit oss igenom och fram till bussarna bär Louis mig till vårann buss.

 "God gave me legs for a reason, you know" fnissar jag och han lägger mig i min sängbrits.

 "God gave me muscles for a reason, you know" retas han och spänner sin arm.

 "You're so childish" flinar jag och han skrattar.

 "I know"

Eftersom de ska träna till konserten ikväll får jag vara själv i bussen. Uttråkat förflyttar jag mig till soffan och lägger mig där med mitt tjocka täcke och kudden. Jag slår på teven och lägger mig mer bekvämt. 

Efter drygt två timmar börjar smärtan i kroppen komma tillbaka, så jag reser mig upp för att ta en tablett som min doktor gett mig. "Take one when you start to feel the pain" hör jag hans röst säga i mitt huvud när jag sväljer tabletten med vatten. Sedan lägger jag mig i soffan igen och somnar till ett avsnitt av Vänner.

 

-----------------------------------------------------------------------------------------------

 

Sådär jaaa! 

Nu kommer jag vara hemma ett tag och kommer antagligen kunna skriva mer, men som sagt, det är sommarlov och förhoppningsvis kommer det bli mer sol de kommande veckorna, så jag kommer kanske inte spendera dagarna inne och skriva om det är varmt och skönt ute. 

Något som inte har med bloggen att göra; ÄR DET BARA JAG SOM AVLIDER AV ALLERGI?! Svårt att njuta av sommaren när pollen flyger runt vart man än går. Var bara tvungen att få ut det ;) 

Haha, hoppas kapitlet blev bra!! 

HA DET BÄST NU!

 
 
Ingen bild

JoJo

24 juni 2013 11:32

Kapitlet va jättebra!:D Och nä, jag har ingen allergi, och det är jag glad för!

 
Ingen bild

Jennifer

24 juni 2013 21:59

Bra!! :D

Wilma

25 juni 2013 09:43

Såg att du hade skrivit tre kommentarer med samma ip adress, tycker det är riktigt gulligt när ni gör det :) men jag godkänner bara en kommentar per ip adress, bara så du vet ;)

 
Ingen bild

JoJo

25 juni 2013 10:32

Vem hade skrivit med samma ip adress?

Wilma

25 juni 2013 14:25

"Jennifer"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Wilma - 22 december 2013 20:11

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

Av Wilma - 22 december 2013 16:15

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

Av Wilma - 18 december 2013 20:00

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

Av Wilma - 4 december 2013 18:15

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Av Wilma - 27 november 2013 21:00


Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt h...

ÖVERSÄTT

Presentation


Hej hej! Här på bloggen kommer jag skriva fanfics om One Direction. Handlingen kan du läsa längre ner i menyn. Läs, kommentera och sprid!!

Love At First Sight

p> 

 

Olivia "Chachi" Gonzales är 17 år och har dansat hela sitt liv. Hon och hennes crew har vunnit America's Best Dance Crew år 2011, men har sedan dess legat lågt. Men nu kommer deras nästa utmaning. I London, Storbritannien, söker nämligen One Direction en dansgrupp som ska inleda alla deras 120 konserter på deras 9 månader långa turné. De bestämmer sig snabbt för att skicka in en ansökan...

Gilla Bloggen

Follow on Bloglovin

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Fråga mig

40 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar


Skapa flashcards