onedirectiontolove

Alla inlägg under november 2013

Av Wilma - 27 november 2013 21:00

Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt henne så hon kommer stanna i Philadelphia med oss, tills vi åker härifrån. Då åker hon tillbaka till Washington. 

 "Bye love, see you tomorrow" säger jag och kollar ut genom fönsterrutan där mörkret har fallit. 

 "Yeah, thank you so much Chachi, I love you" säger Delilah's svaga röst.

 "I love you too babe, see you soon, stay strong for me, alright?"

 "Alright, bye"

Jag lägger på och stoppar mobilen i bakfickan. Medan jag tänker på Delilah, hennes brev och hennes liv häller jag upp vatten i vattenkokaren och sätter på den. Jag lutar mig mot köksbänken och kollar ut genom fönstret. Bussen skakar lite lätt när den rullar över vägen, men den är så pass stabil att jag kan stå upp.

 "Hey babe" 

Louis kommer in till köket och ställer sig framför mig med händerna på mina höfter. Jag mumlar ett hej och lutar pannan mot hans bröst med armarna korsade. Hans doft fyller min näsa och jag andas djupt av välbehag. Han doftar trygghet, hemma, lite parfym, men mest av allt luktar den Louis. Ni vet en sån lukt som endast en person kan ha? 

 "What did she say?" frågar han lågt med läpparna mot min panna.

 "She's coming to Philapelphia tomorrow" berättar jag och kollar upp på honom. "I'm meeting her at the train station at one and then we're going out for coffee before we're coming back to the hotel" 

 "How did she react?"

Jag tänker efter. "Well, she was shocked, for sure, but then she talked to me like I was her best friend so I guess she was happy about it" 

 "Is she a crazy fan?" undrar han med rynkade ögonbryn.

 "No" säger jag snabbt "She was extremely calm" 

 "Good"

Vattenkokaren knäpper till och jag vänder mig om. Efter att ha frågat Louis om han vill ha te och fått ett nej till svar häller jag upp varmt vatten i en typ beige kopp för att sedan stoppa i en tepåse med smak av jordgubb. Jag ropar till de andra att det finns varmt vatten och Millie kommer ut för att ta till sig själv. Jag kysser Louis en gång innan jag ställer ner koppen på bordet för att hämta mitt block och en penna. Sedan sätter jag mig vid bordet och fortsätter skissa med te pauser ibland då jag kollar ut på omvärlden med koppen med rykande vätska i handen. 

 "Helloo" säger Harry och kommer ut till mig ifrån vardagsrumsdelen.

 "Hello" ler jag och kollar ner i blocket igen, skissar, suddar, blåser bort suddgrejerna och skissar igen. 

 "What's up?" 

 "Everything that's not down" svarar jag sarkastiskt och han skrattar åt mitt svar. 

 "But seriously, how are you feeling after what happened?" frågar han mjukt och jag lägger ner pennan för att ta upp min tekopp. 

Jag andas ut lite för att sedan smutta på teet medan jag kollar ut på åkrarna som dyker upp utanför fönstret. "Well" börjar jag, men har svårt att fortsätta. "It's alright, I mean, I don't care about what the girl said, I'm just happy that so many were involved" 

 "Good" säger han och knyter händerna på bordet. "I was just slightly worried about that" erkänner han och jag ler mot honom.

 "Aww, Harreh! I'm alright, but thank you!"

Jag går över till hans sida och kramar honom hårt. Han kramar mig tillbaka, pussar min kind och lämnar mig sedan själv vid bordet, vilket jag är ganska tacksam över. Det är skönt att kunna vara själv efter pappas död, då får jag tid att tänka, men det är extra skönt att veta att jag har personer att prata med, som bryr sig. 

Skissen på blocket blir klar och pappas ansikte stirrar upp på mig med ett fast leende på läpparna. 

 

På morgonen vaknar jag av att solen sipprar igenom gardinerna framför fönstret. Louis ligger bredvid mig i sängen med täcket vid midjan så hans vältränade mage syns. Han har en arm vikt med handen under sitt huvud och den andra runt mig. Nöjt suckar jag och kollar över hans sovande kropp mot klockan som står på sängbordet. Klockan är halv tolv, så jag har gott om tid att göra mig i ordning tills jag ska hämta Delilah på tågstationen. Så jag lägger ner mitt huvud på Louis varma bröst och placerar en hand på hans mage. 

 "Good morning love" mumlar han med raspig röst och jag ler när han lägger sin arm hårdare runt min midja. 

 "Morning" svarar jag och ritar hjärtan på hans mage medan hans tumme rör sig fram och tillbaka på min höft. 

 "When are you leaving?" undrar han.

 "Like a quarter to one, the train station is really close so I figured that'll be enough"

 "Then we have plenty of time" flinar han nöjt och drar mig närmre honom.

Vi myser ett bra tag till innan jag tar en tio minuters dusch, sminkar mig, fixar mitt hår och drar på mig kläder; ett par Hollister jeansshorts, en grå magtröja med MTV tryck och svarta Converse med nitar. Till outfiten tar jag min bruna Michael Kors väska som jag fyller med mobil, nycklar, pengar, tuggummi, solglasögon, rumskortet, Delilah's rumsnyckel och lite annat smått och gott. 

 

 

chill


 "Louis, I'm leaving for breakfast, care to join?" frågar jag och tar bort lite mascara som hamnat under ögat med hjälp av helgfigursspegeln i hallen. 

 "Yeah, give me a few minutes" säger han och kommer ut ifrån badrummet med en handduk runt midjan. 

Hans hår är lite fuktigt och små vattendroppar faller ner på hans axlar. I brist av något att göra drar jag upp mobilen och skickar meddelanden till de andra för att fråga om de ska med och äta frukost. Eftersom hotellfrukosten stängde för några timmar sedan så ska vi till Starbucks som ligger en liten bit bort. 

Snart kommer Louis till hallen på hotellrummet iklädd i ett par jeansshorts och en enkel t-shirt. Hans hår är snyggt, men inte för stylat. Vant drar han på sig sina skor, stoppar mobilen i fickan, tar min hand och tar med mig ut ifrån hotellrummet. Eftersom de andra fortfarande sover går vi direkt till hissarna och åker ner till entré våningen. 

 

Bilens brummande fyller tystnaden och jag kollar ut genom fönstret på den okända omgivningen. Träd, hus, bilar, mopeder, motorcyklar, skyskrapor, höghus, affärer, allt möjligt ser jag på väg till tågstationen. Det är en livvakt som kör mig i en Range Rover, han heter Derek och har lovat att skjutsa mig och Delilah vart vi än ska åka, jag citerar, om vi så ska åka till Indien. 

Klockan är tre minuter i ett och vi är snart framme vid tågstationen, så jag antar att Delilah kommer kliva av tåget precis när jag kliver på perrongen. Jag är spänd över att träffa henne, på grund av det faktum att jag aldrig sett henne innan. Det enda jag vet är att hon heter Delilah Cowen och är 15 år. Mer än så vet jag inte, förutom det hon skrev i brevet. 

 "We're here, miss" säger Derek och jag nickar. 

 "Thank you" Jag öppnar bildörren. "You can just wait here, I'll be back"

Han nickar och jag hoppar ur bilen. Efter att ha smällt igen bildörren börjar jag gå mot perrongen med min väska hängandes över axeln. Jag joggar nerför trapporna så jag kommer under jorden och följer skyltarna till perrong 3 där hennes tåg kommer anlända. När jag hittat rätt joggar jag uppför trapporna igen och ser precis ett tåg stanna på rälsen bredvid perrongen. Eftersom jag inte vet hur hon ser ut väntar jag bara på att hon ska se mig. Med händerna i bakfickorna, håret som är uppsatt i en tofs och nervösa andetag väntar jag på att någon ska ropa mitt namn och säga Det är jag, Delilah. 

Väldigt många människor kliver av tåget och skyndar sig nerför trapporna för att komma ifrån perrongen. En del är kvar på perrongen och pratar med varandra. Tåget åker ifrån stationen och jag ser ut över alla människor. 

 "Chachi?"

 

   tänk hennes utseende men lite mer 'svag'

 

Jag vänder mig om och ser en ung tjej stå framför mig. Hon har brunt, lockigt, långt hår och blåa ögon, hon är riktigt vacker. Men hennes hud är blek och mörka ringar syns under hennes ögon, hon ser brusten ut, svag. Ett leende sprids på hennes läppar, vilket får mig att le. Utan ett ord kramar hon om mig och jag kramar henne hårt tillbaka. Det är när jag kliver ifrån henne som jag märker hur smal hon är. Hennes ben är läskigt smala och likaså hennes midja. Hon är inte ful, verkligen inte, men det är hemskt vad ens eget liv kan göra med ens själ och kropp. 

 "I can't believe it's you" erkänner hon och jag ler stort.

 "I can't believe it's you either" fnissar jag och tar hennes hand. "Come on, our driver is waiting" 

 "Our driver?! Wow, this is really a dream" utbrister hon och jag skrattar medan vi börjar gå nerför trapporna, Delilah bärandes på sin mellanstora, slitna resväska. 

 "I thought we could go take a coffee or something before we go back to the hotel" berättar jag och hon nickar sakta.

 "Sounds cool"

 "I hope the boys won't scare you away or something, they are how they are" skrattar jag och hon skrattar lätt med mig.

 "Oh I'm sure they won't, I think they seem awesome"

 "I thought so too before I met them"

Vi skrattar tillsammans och börjar gå uppför trapporna igen till utgången och jag hjälper Delilah lite med sin resväska eftersom det ser ut att vara jobbigt för henne. När vi nått toppen visar jag vägen till bilen och hon bara står och gapar. Derek kliver ur, hälsar och presenterar sig och lyfter sedan in resväskan i bagaget. Jag och Delilah kliver in i baksätet och jag berättar för Derek vart vi ska. 

 "So" börjar jag och Delilah ser på mig. "Tell me something about you, about your personality"

 "Well" Hon tänker efter. "My favorite colour is green, I love music, I play piano and guitar, but I also love dancing, more than playing music actually, I hate relationships - no offence -,uhm, I love sallads, I hate hamburgers, I hate school and homework" babblar hon på och jag ler mot henne.

 "My favorite colour is also green! I'm more into dancing though" ler jag och hon skrattar lite.

 "Yeah, I figured"

Vi stannar vid ett litet gulligt kafé och Derek säger att han kör tillbaka till hotellet med Delilah's väska och att vi ska ringa när vi vill att han ska hämta oss. Så när han kört iväg går vi in och sätter oss långt in i ett hörn. En servitris kommer och frågar vad vi vill ha. Båda beställer cappuccino. 

 "As you may know, I want to help you" säger jag lite lägre, allvarligt men mjukt. "But not only that, I want to be your friend, I want you to trust me with everything. What you tell me stays with me" 

 "Thank you" Hon kollar ner i bordet och biter sig i läppen. "I really haven't had a friend in like ten years. I started getting bullied when I was six, back then it was just silly things, but it grew more and more serious. At the age of eight my father died in a car accident when he was picking me up from school. My mother had always cared for me, but after my father's death, she started drinking and at first, she wasn't hurting me physically, just verbally. But it also grew more serious and she started hitting me when I was like nine. I started cutting because of bullying and as everything else in my life that grew more serious too and I started getting suicidal thoughts" 

Jag blir helt chockad av att hon bara sådär öppnat sig. Helt ärligt trodde jag hon skulle hålla det inom sig, att hon inte skulle vilja berätta. Men det värmer, att hon väljer att öppna sig för mig.

 "I'm sorry" säger hon och suckar. "I just wanted to tell someone, and I knew you were the right person, it felt right"

 "No, don't be sorry" säger jag och tar hennes hand. "Thank you for telling me" ler jag och hon ler sorgset.

Våra cappuccino kommer och jag ler mot servitrisen. Det är tyst först, vi bara dricker lätt av vår varma dricka. Jag vill fråga, men jag vågar inte. Tänk om hon tar det fel och tror att jag snokar? Men jag vill bara hjälpa henne. Fast hon kanske tar det på ett annat sätt?

 "How may times..." börjar jag och drar in ett djupt andetag. "How many times have you tried taking your life?" Hon tystnar och bara kollar ner på koppen framför henne. "I'm sorry, I shouldn't have asked. You don't have to answer" säger jag snabbt och ångrar mig snabbt.

 "Eight" säger hon och jag spärrar upp ögonen. "I haven't succeeded any of those times and that makes me feel worse, I'm not even strong enough to kill myself" Hon fnyser, som om det var något dåligt.

 "Honey, listen, I know that it's hard, I don't know how you feel, but I know it's hard, but I also know it gets better. If you want, and try, you can make anything. And I can't tell you not to kill yourself, because when you've decided, there's no way I can stop you, but I don't want you to kill youself, because that's not a choice you can change. I want you here, next to me, alive, walking on earth like there's nothing better" säger jag och tar hennes händer. 

Hon får tårar i ögonen och biter sig i läppen. Hennes händer skakar och jag kramar om dem hårdare. Utan ett ord flyttar hon sig till min soffa och kramar mig hårt. Chockat kramar jag henne tillbaka och stryker henne över ryggen. Hon börjar gråta och jag bara håller om henne. 

 "I'm sorry that I'm such a baby" gråter hon och torkar sig under ögonen. "But no one has ever said that before, they're just telling me not to do it" snyftar hon och jag ler med tårar i ögonen. 

 "I'll help you, alright? I'll help you as much as I can and when I'm off for tour, we'll keep in contact, maybe you can join us for a while or something" 

 "Thank you Chachi, you're the best in the entire universe"

 

-----------------------------------------------------------------------

 

Kommentera på babeees, kom igen! I KNOW YOU CAN DO IT ;)

love yooouuu

ANNONS
Av Wilma - 24 november 2013 11:09

 "Good evening Washington!" utropar Niall i mikrofonen efter första låten.

 "How are we doing tonight?" frågar Liam och alla skriker högre.

Harry fortsätter prata medan jag står och hoppar lite upp och ner bakom scenen för att ladda upp, eller i alla fall försöka. Resten av danscrewet är inne i logen för att fixa sig, jag var klar redan för en halvtimme sedan bara för att jag började göra mig i ordning tidigare än dem, på grund av förtvivlan. 

Det visade sig att istället för att bara vara förband ska vi nu också dansa till några låtar som killarna framför, som bakgrundsdansare. Ganska spännande, enligt mig, men samtidigt så sjukt skrämmande. 

Hela dagen, sedan Louis hittade mig gråtandes, har jag bara tänkt, inte sagt så mycket, men tänkt, pratat med mig själv i mina tankar. Och övat, det är väl vad jag har gjort mest, övat övat övat på dansen så att den ska sitta. Tillslut klarade jag hela koreografin, utan felsteg. Ändå står jag här, bakom scenen, precis innan showtime och sänker mig själv med tankar som Du kommer inte klara det och Du kommer skämma ut dig och Pappa skäms så jävla mycket över dig. 

Snart börjar musiken och resten av crewet dyker upp. Jaja och Millie tar mina händer, en varsin, och jag ler lite mot dem innan vi allihopa tillsammans springer ut på scenen. Fansen skriker högre när de ser mig och Louis skyndar sig fram till mig, pussar min kind och viskar You can do it innan han springer till sin position och låten kommer igång. 

Det börjar bra, alla stegen sitter och jag hamnar i min egna bubbla, precis som vanligt. Låten tar slut och dansarna får stanna på scenen medan killarna pratar lite. Medan vi väntar på att nästa låt ska börja sitter jag och Jaja på en liten trappa och småpratar lite, Hon frågar om det går bra, hur det känns osv. Snart kommer Louis fram till oss och ler lite mot mig.

 "You were great" säger han och jag ler mot honom.

 "Thanks, you too"

Han kramar om min hand snabbt innan han går tillbaka till de andra killarna som står och pratar om något helt ointressant. Men snart är det dags för andra låten och precis som innan börjar det bra, innan jag ser en stor skylt med rosa glitterbokstäver på. We love you Chachi, R.I.P Michael Gonzales! 

Det är som att världen stannar. Allt går i slow motion och alla skrik ekar i mitt huvud tillsammans med killarnas änglalika röster. Det går upp för mig att alla här i arenan, eller i alla fall nästan alla, vet att min pappa dött, de vet att jag mår skit och de finns här för mig, de flesta i alla fall. Jag vet inte om jag slutar dansa, om jag fortsätter eller om jag svimmar, men för en stund står jag i alla fall stilla, stirrar på skylten i havet av skrikandes och gråtandes fans. 

Det finns folk som undrar hur man kan vara vilsen, fast veta vart man är. Låter ju ganska ologiskt, eller hur? Om man är vilse vet man ju inte vart man är eller vart man ska. Men det finns oilka sorters vilse. Det finns Jag-Gick-Fel-Väg-Hem vilse, men också om man är psykiskt vilse, alltså vilse i sina egna tankar, man vet liksom inte vad som är upp och ner, rätt och fel. Det är som att man är fast i en labyrint i sin egen hjärna, man kan liksom inte hitta ut. 

Plötsligt slutar musiken och alla fans skriker högre. Det är som att jag bara inte är där, som att jag liksom försvinner. Allting bara sjunker ihop, alla ljud sänks och låter mjukare, min syn blir lite suddig och det är som att någon lyser en strålkastare i mina ögon. Men jag väcks ur min trans när någon lägger en hand på min axel. Allt kommer tillbaka, jag ser normalt och skriken är höga som alltid. 

 "Are you alright? You zooned out" 

Det är Brandon som står framför mig. Lite halvt förvirrad nickar jag och märker att killarna står lite utspritt på scenen med vattenflaskor medan fansen skriker åt dem. 

 "So" börjar Louis och skruvar på korken på sin  vattenflaska. "We have a special thing to do tonight" han går längst kanten av scenen. "As you may know, recently one of us has lost a  very important person and, we thought we could dedicate a minute of silence for him" 

Hela arenan fylls av skrik, för att sedan tystna. Jag kollar ut över arenan och märker snart att Jaja lägger en hand på min arm och puttar mig lätt framåt. Vi alla ställer oss på en rad, dansarna och killarna, framme vid scenkanten. Louis ställer sig bredvid mig och kramar om min hand mjukt. Arenan, som tidigare varit hyfsat tyst, fylls ännu en gång av skrik. 

 "Alright" säger Harry tillslut och arenan tystnar lite. "Chachi lost her father about a week ago" arenan blir helt tyst och jag kollar ut över havet av fans som nu fyllts med ljus av alla möjliga färger. Tårar fyller mina ögon och jag biter mig i läppen. "So, let's take a minute and send our thoughts to Chachi, her family and wish her father all best of luck in heaven"

Hela arenan blir tyst. Det låter kanske omöjligt, en arena fylld av galna, besatta fans, som har sina idoler precis framför dem, helt tyst. Jag trodde det var omöjligt, men det är verkligen knäpptyst. Arenan är mörk, förutom havet av ljusstavar bland fansen. Man skulle kunna höra en nål falla på golvet.

En klump sätter sig i halsen och tårar fyller mina ögon. Förtvivlat kniper jag ihop ögonen och böjer huvudet neråt. Louis lägger en arm om min midja och jag lutar mig mot honom medan Pacman - som står på min högra sida - tar min hand och kramar den mjukt. 

Pappa jag älskar dig

Pappa glöm mig inte

Pappa vänta på mig

Pappa jag lovar jag kommer snart

Pappa snälla vaka över mig

Pappa snälla var stolt över mig

Pappa pappa pappa

Tillslut klarar jag inte av tystnaden och lägger en hand för munnen samtidigt som jag springer av scenen gråtandes. Fan fan fan, nu förstörde jag allt. Fansen, killarna, dansarna, bandet, vakterna, alla gjorde det här tillsammans för min pappa, men jag förstörde allt genom att bara springa ut. Jag börjar gråta högt och kastar mig på knäna precis bakom scenen. Ansiktet begraver jag bakom mina händer och jag känner hur någon sätter sig bredvid mig och håller om mig. 

Det är Lou som kommit fram till mig och hon vaggar mig lungt fram och tillbaka medan hon viskar lugnande ord. 

 "I need to go out there, tell them I'm sorry" gråter jag och sätter mig upp.

 "You don't have to apologize, Chachi, everyone understands" säger hon lent och drar lite hår ur mitt ansikte.

Arenan är fortfarande knäpptyst. Försiktigt ställer jag mig upp och Lou kramar om mig mjukt innan hon låter mig gå ut på scenen igen. När Louis ser mig skyndar han sig fram och kramar om mig hårt. 

 "I'm sorry" viskar jag och släpper honom. 

 "Chachi-"

Jag avbryter honom genom att ta mikrofonen ifrån honom. Försiktigt går jag fram till scenkanten där resten kollar försiktigt på mig. Fansen kollar nyfiket på mig, undrar säkert vad jag ska göra. Med ostabila andetag lyfter jag mikrofonen mot mina läppar och andas ut innan jag börjar prata.

 "Thank you" säger jag och snyftar lite samtidigt som jag torkar mig under ögonen. "I'm sorry I ran out, I just couldn't take it" förklarar jag och känner hur någon tar min hand. Harry. Han ler uppmuntrande och jag ler lite svagt tillbaka. "This meant so much to me, I really can't believe you're all here for me"

 "Not everyone are you whore!" skriker något fan i den tysta arenan och jag kniper ihop ögonen åter igen.

Flera fans skriker "Shut up!" och "Back off bitch!" men jag lyssnar inte. Istället kollar jag ner på scengolvet, ler lite sorgset och kollar sedan ut i arenan.

 "I know" börjar jag och biter mig i läppen. "I know that not everyone accepts me, there will always be hate, but, I know by own experience that love will always be stronger than hate. I just wanted to say thank you to everyone who accepts me and is here for me, I kinda need it. For those who hate me or doesn't approve my relationship with Louis, I'm sorry. I'm sorry that I took your hero from you, but you need to accept the fact that we love each other and that he has a personal life" 

Jag tar ett kliv tillbaka och tar en sista titt på arenans vackra ljus innan jag vänder mig om ger Louis mikrofonen och går tillbaka bakom scenen. Lättat andas jag ut och sluter ögonen för en sekund. Arenan fylls med irriterat prat och jag hör flera ord riktade mot tjejen som skrek på mig. Lou för mig till dansarnas loge och tar bort mitt smink och liksom fräscha upp mig. 

 "You don't have to finish the concert" säger hon och ser på mig genom spegeln. "You can be with us tomorrow instead"

Jag nickar sakta och hon lämnar mig så att jag kan byta om ifred. Det är som att mina muskler bara gett upp. Mina ben känns som gelé och mina armar känns som spaghetti. Blodet pumpar i mitt huvud och jag byter utmattat om till mina egna mjukisbyxor och en slapp t-shirt. Mitt hår sätter jag upp i en slarvig bulle och ser sedan på min förkrossade spegelbild. Det är som att jag ser mig själv på ett annat sätt. Jag har aldrig varit osäker med min kropp, inte mycket i alla fall, men nu är det som att allting har förändrats. Mina lår ser liksom tjockare ut, likaså min mage. Mina ögon är svullna och röda och mitt hår är en katastrof. 

Plötsligt öppnas dörren till logen och jag kollar genast mot dörren där nu Louis står. Sorgset kollar jag ner i golvet och han går fram till mig. Utan ett ord kramar han om mig och jag kramar honom tillbaka.

 "Go back to the bus, I'll finish the concert and then I'll be right there with you" lovar han och jag nickar.

En livvakt följer mig ut till bussen medan Louis går tillbaka till scenen för att avsluta showen, vilket kommer ta ett tag eftersom den knappt börjat. 

 

Jag ligger i soffan med ett block framför mig när bussdörren öppnas. Utan att riktigt bry mig fortsätter jag skissa på teckningen som täcker det vita pappret. När steg hörs kollar jag upp och ser Louis, Harry och Jaja komma in med två påsar var i händerna. Förvirrat ser jag hur de släpper ner allihop framför mig. Resten av crewet och killarna i 1D kommer in och alla samlas runt mig. Förvirrat ser jag på dem och Louis tar min hand.

 "What's this?" undrar jag och ser på honom där han sitter till vänster om mig. 

 "The fans felt sorry after you left" berättar han. "One special fan in the front asked one of the guards if she could give you a letter. In the end, we decided to have a kind of meet and greet were they could say hi to us and give us their letters to you" berättar han och jag spärrar upp ögonen.

 "Are you serious?"

 "They all had something to give you" berättar Harry och jag får tårar i ögonen igen.

 "Wow, that's amazing"

Under hela bussresan mot Philadephia sitter jag och läser alla brev, radar upp alla nallar och organiserar allt. I breven står det hur mycket jag betyder för dem, att jag är deras förebild och liknande. Resten av gänget kollar på tv medan Louis läser tyst med mig.

 

Dear Chachi,

You're my hero. Not the boys - well, they are too of course, but you mean so much to me. I've had struggles all my life, struggles as anorexia, depression, self harming, suicide thoughts, abuse, bullying etc.

I've followed I.aM.mE since America's Best Dance Crew and I've always adored you. You were always so strong and you've helped me more than you think. Through you, I got the intrest in dancing and it turned out that was my escape, dancing. Every time I dance, I disappear, even if it's only for a second. 

I always lock myself up in my room, turn the music up and just dance, just let my body decide how to move. My thoughts kinda disappeared and I could relax, only for a minute. 

So I was at the concert tonight, front row. I saw you and noticed that you kinda zooned out during your dancing. I got scared, but could breathe out when you came back to reality. At the minute of silence, when you ran out, my heart kinda crushed. I know how it feels to lose your father, I have too. The difference is that I was only eight when my father died. 

I know it's hard. It feels like your whole world is ruined. I know what it's like. What you're feeling now, the sorrow, I feel it everyday. Everyone at school bullies me, my mother is an alcoholic, she's abusing me everyday, my wrists and tighs are filled with scars, I've tried to kill myself a couple of times. I hate my body, I think I'm fat, I tell myself I'm fat each day, even though I know I'm not. But I just hate it, I'm so thin that my bones are showing. It's not healthy, I know, but I can't help it. 

My heart is ripped to small pieces, set on fire, hit, kicked, totally destroyed. 

I just wanted to say thank you - THANK YOU THANK YOU THANK YOU THANK YOU - for saving my life, helping me to escape my thoughts. THANK YOU

much love, Delilah


På framsidan står det ett mobilnummer. Snabbt slår jag in nummret på mobilen och ringer upp henne. Jag ställer mig upp och går mot andra änden av bussen, där ingen är.

 "H-hello?"

En skakig, svag, brusten röst svarar. Det låter som att hon gråter och fryser och skakar. Mitt hjärta brister och jag kan knappt svara.

 "Delilah?" 

Hon blir tyst. "Chachi?" viskar hon och jag ler svagt.

 "It's me, I just read your letter" säger jag och hon andas ut ett hackigt andetag.

 "Oh my God, I can't believe you called me back" Hennes röst är svag och skakig.

 "I want to help you" säger jag försiktigt.

 

----------------------------------------------------------------------

 

holaaaaaa

har typ inget att säga förutom att jag har 19832417534 prov de kommande två/tre veckorna så måste plugga väldigt mycket. Förlåt för den dåliga uppdateringen och slarviga kapitlet, men ja... 

älskar er<3

ANNONS
Av Wilma - 15 november 2013 20:00

Emma sitter kvar med mig på mitt rum långt in på natten. Vid klockan ett på natten ligger vi båda i min säng under täcket, vända mot varandra, tysta, men det gör inget, vi har ju i alla fall ingenting att säga. Emma somnar snart och jag rullar över på rygg. Med en lätt suck lägger jag en hand under mitt huvud och kollar upp i taket, som om det fanns något intressant att kolla på. 

I tystnaden hörs min ringsignal och jag vänder huvudet åt höger så att jag kollar på sängbordet. Där ligger min mobil med lysande skärm. Louisläser jag och tvekar, men tar sedan upp mobilen. Snabbt stänger jag av ljudet innan jag försiktigt reser mig mig upp för att inte väcka Emma och tassar fram på tårna till min dörr som jag sedan öppnar långsamt. Det slutar ringa, men jag fortsätter igenom det tysta, mörka huset som jag vuxit upp i, men min mamma och pappa, min pappa som nu är borta för alltid. 

När jag kommit ut till uteplatsen på baksidan ringer jag upp Louis. Han förtjänar bättre än det jag ger honom. Han är bara orolig, vill veta att jag mår bra. Det är oacceptabelt så som jag behandlat honom, eller snarare ignorerat. 

 "Chachi? Oh my God, are you okay?! I've been trying to all you! Why didn't you answer?" utbrister han efter några få toner. 

 "I'm fine" viskar jag hest och sätter mig på en typ hängstol som hänger ifrån taket på altanen. 

 "You don't sound fine" påpekar han oroligt. "How are your parents?"

 "Mum is fine" svarar jag och harklar mig lite när tårar fyller mina ögon. 

 "What about your dad?

Jag svarar inte. Istället gråter jag bara tyst för mig själv, försöker tvinga mig själv att sluta, håller ögonen hårt stängda och munnen pressad i en linje. Det fungerar de första tio sekundrarna, sedan brister det. Jag gråter högt och lägger handen för munnen.

 "Oh my God..." viskar Louis i mitt höga gråt.

 "He's dead, Louis!" gråter jag och nästan kastar mig själv på golvet.

Jag kryper ihop till en boll och försöker koncentrera mig på Louis röst, men det går liksom inte. Allt jag tänker på är pappa. Pappa pappa pappa pappa. Om du ser mig nu är du inte stolt va? Jag är inte så stark som du trodde. Jag är svag, jävligt svag och jag klarar mig inte utan dig. Hur kunde du lämna mig bara sådär? Fast, jag har ju mig själv att skylla på. Du gjorde inte ett jävla fel. 

 "Oh Chachi..."

Plötsligt kommer mamma ut på altanen. Hon gråter tyst när hon ser mig och går fram till mig. När jag sitter upp på knä sätter hon sig framför mig och vi kramar varandra. Hårt. Min mobil låter jag falla till trägolvet och lägger båda armarna om mammas skakande kropp. 

Jag skäms, så mycket att jag bara vill sjunka ner i jorden och försvinna för alltid. Hur kunde jag tycka så jävla synd om mig själv när min egna mamma förlorade sin man, sin älskare? Det är som att Louis skulle dö nu, fast värre, eftersom mamma och pappa kände varandra i flera år. 

 "I'm so sorry mum" gråter jag och hon ser på mig. 

 "Honey" viskar hon och torkar mina tårar med sina tummar. "Don't blame yourself, please, that'll make me feel worse. And it's totaly okay that you shut everyone out, we all understand, okay? You lost your father"

 

Då var det dags. Dagen då jag ska tillbaka till turnén är kommen och jag är inte alls redo att lämna min familj, men min resväska står ändå färdig vid dörren. Först kramar jag om Carly och Hayley som står lite tysta längst fram i klungan av min kära familj. Jag pussar deras kinder innan jag kramar om Joanne, Keith och Emma. Efter det kramar jag också om Annie som står med lilla Tyra i famnen. Nästan alla står och snyftar i tystheten, i ett försök att dölja tårarna som sakta rinner nerför allas kinder. 

 "Bye Ethan" viskar jag och ställer mig på tå för att sträcka armarna runt hans nacke. 

 "Bye Chachi" mumlar han i mitt hår och strycker handen över min rygg. 

Vi kramas hårt och sedan vänder jag mig till mamma som försöker dölja sina tårar med sina händer. Med tårar i ögonen går jag till henne och kramar om henne hårdast av alla. Hon kramar om mig lika hårt och snyftar i mitt öra.

 "I love you mum" gråter jag och håller hårt om henne, som att hon skulle försvinna om jag inte gjorde det.

 "I love you too baby" viskar hon och drar in ett djupt andetag. "Don't do anything stupid, alright? We'll get through this, and don't blame yourself"

 "I promise" viskar jag och backar tillbaka. 

Josh står vid dörren och väntar på mig. Han ska skjutsa mig till flygplatsen där jag sedan ska flyga till Washington D.C där sedan resten av crewen väntar. Klockan är sex på morgonen, så jag ska vara med på koncerten ikväll. Louis har lovat att hämta mig på flygplatsen tillsammans med en livvakt, vilket jag först protesterat till då klockan kommer vara drygt nio när jag landar och han behöver kanske sova ut lite extra, trots att nio inte är så tidigt så skulle han ju behöva gå upp vid åtta.

I Josh's stora Mercedes sätter vi på musik och jag lutar mig tillbaka med halvöppna ögon, dels på grund av sömn, men också av alla tårar jag låtit strömma ner. 

 "I'll always be only a phonecall away, alright?" säger Josh när vi är framme vid flygplatsen samtidigt som han lyfter ur min resväska ur bagaget.

 "I know" viskar jag och tar resväskan ifrån honom. 

Vi går tillsammans mot entrén och han följer med mig när jag checkar in resväskan och fram till min säkerhetskontroll. Där stannar vi och jag kramar om honom hårt, riktigt hårt, rädd att bli lämnad ensam. Josh trycker sitt ansikte mot min nacke och hans andetag kittlar mig. Tillslut släpper vi i alla fall varandra och han pussar min panna.

 "I love you" säger han och jag ler svagt mot honom.

 "I love you too, I'll see you soon, alright?"

 "Yeah, see you, have a safe flight" 

Sedan ler han och lämnar mig ensam. Med en suck ser jag honom försvinna i folkmassorna och går framåt i kön. När jag passerat kontrollen utan problem går jag till min gate och sätter mig på en stol. Jag tar upp mobilen och messar Louis att jag snart ska kliva på planet, trots att jag vet att han fortfarande sover. Sedan låser jag den och ser mig omkring. Det finns en liten pressbyrå, en parfym/sminkbutik, en alkoholfylld butik och toaletter. 

Snart nog ser jag hur folk börjar köa utanför min gate så jag ställer mig där också. När dem börjar fylla på planet kommer jag in snabbt och sätter mig på min plats. Fönsterplats. Suckandes sjunker jag tillbaka i mitt säte med bältet knäppt runt min midja och sluter ögonen. Jag känner hur vi börjar köra och tillslut ökar farten. Där någonstans somnar jag och sover resten av flygtiden. 

 

***

 

 "Chachi!"

Jag vänder mig om och ser Louis stå en bit bort bland allt folk. Av ren lycka släpper jag resväskan och springer mot honom. Han går emot mig och sträcker ut sina armar när jag är några meter ifrån honom. Jag kastar mig i hans famn och håller om honom hårt. Tårar fyller mina ögon och jag drar in hans doft. Louis stryker mig över håret med ena handen och över ryggen med den andra samtidigt som han gör ett Shh:ljud. Han vaggar mig försiktigt fram och tillbaka och jag känner hur en tår rinner nerför min kind.

 "I've missed you so much" viskar jag och ser upp på honom.

 "I've missed you too baby girl" ler han och kysser mig mjukt. 

En livvakt tar min resväska och vi tre går mot utgången, hela tiden håller Louis ett hårt men mjukt grepp om min hand för att inte tappa bort mig i folkmassorna. Han har på sig en keps som täcker en stor del av hans ansikte, samt mjukisbyxor, en t-shirt och en Adidas kofta. Utanför flygplatsen styr vi mot den högra delen av parkeringen och jag ser mig omkring för att ta in omgivningen. Många bilar, stora byggnader, en tjock, full motorväg, ett flygplan i luften, massa ljud och bilar som kör hur som helst. Vi tre hoppar i alla fall in i en hummer - jag och Louis bak - och livvakten börjar köra ifrån parkeringen. 

 "How's your mother?" frågar Louis och drar sin tumme över min handrygg. 

 "Heart-broken, lonely, sad, but physically she's alright" svarar jag ärligt och lutar huvudet mot hans axel.

 "Promise me" börjar han och vänder sig mot mig "that you'll tell us if it gets too much, alright? If you feel down and don't want to do a concert or something like that, okay?"

 "Promise" viskar jag och pussar hans kind innan jag lägger huvudet mot hans axel igen med en suck och sträcker armarna om hans midja. 

Bilresan tar tjugo minuter innan vi stannar utanför Verizon Center, arenan där vi ska spela ikväll. Vi har parkerat på baksidan med bussarna, omringat av galler så att inga fans ska ta sig hit. Det finns en ingång på baksidan, så att vi ska slippa gå runt allt. Så fort jag kliver ur bilen attackeras jag av någons armar, vilket snart blir fler och snart är jag omringad av okänt antal människor som allihop kramar mig så hårt att jag inte kan andas. 

Snart märker jag att det var Jaja som kommit först, sedan har resten av danscrewet kommit också, och sedan resten av 1D killarna. Leendes kramar jag alla enskilt och pratar lite med dem, som tur är nämner de inte pappa, eller frågar hur jag mår, det skulle jag helst inte svara på. 

 

 "Take one step to the right and slide with your other while humping your hips slightly and then..."

Jag och Jaja står ute på asfalten vid bussarna och hon går igenom de nya stegen med mig så jag ska hänga med. Det var min idé att träna in stegen nu, Jaja var först emot det, men gav med sig tillslut då jag tjatat tillräckligt, så nu står vi mitt på den nästan tomma parkeringen bakom arenan och tränar. 

Det är ganska skönt, att vara tillbaka till dansen, då jag oftast glömmer bort alla andra tankar och bara fokuserar på dansen. Men just i det här fallet är det ganska svårt att koncentrera sig. Pappa pappa pappa pappa pappa.... 

Ännu en gång snubblar jag till och släpper ut ett frustrerat skrik med händerna ryckandes i mitt hår. Varför kan jag inte klara det, jag brukar kunna det. Aldrig har det tagit såhär lång tid för mig att lära mig ett nytt steg i dansen, aldrig i hela mitt liv. Jag tror att även Jaja märker att det är svårt för mig, men att hon inte vill säga något.

 "Maybe we should take a break..." föreslår Jaja och ser lite oroligt på mig.

 "No" ryter jag och ställer mig i min position igen. "I can do it, I have to"

Jag dansar igenom början på dansen, men snubblar som vanligt till på det sista, nyaste steget och suckar högt, men försöker igen, och igen, och igen. Jaja har nu försvunnit iväg en stund, men jag fortsätter. Aldrig att jag ger upp innan jag klarat det, det är som en tvångstanke jag har; jag måste klara av det jag försöker göra innan jag ger upp. 

Men efter ännu ett misslyckande börjar jag bli frustrerad på riktigt. Ilskna tårar fyller mina ögon och jag sparkar hårt till däcket på en av bussarna för att sedan sjunka ihop. Mitt blod kokar och hela jag bara skakar. Varför klarar jag det inte, jag har alltid gjort det förut, varför varför varför. Jo, juste, för att min pappa är död! Min pappa är död

Och så kommer tårarna igen. 

 

Louis' POV


Jag sitter inne i bussen med killarna, chillar, dricker läsk och bara snackar, mest om Chachi's tillstånd. Det är skönt att hon är här igen, att jag kan vara där för henne och hjälpa henne igenom det här, en lättnad. Men stämningen avbryts när bussdörren öppnas och en lätt orolig Jaja kommer in. Förvirrat rynkar jag ögonbrynen, skulle inte hon träna med Chachi?

 "Hey Jaja, what's up?" frågar jag och hon drar händerna igenom sitt hår.

 "I think Chachi is going crazy" erkänner hon och jag blir genast lite orolig. "She's failing a dance move and is getting super frustrated over it, like really really frustrated"

 "Well, where is she now?" frågar Harry.

 "She's still out there practicing"

Jag reser mig upp och lämnar bussen. När jag kliver ut ser jag mig omkring och börjar leta efter Chachi. Mina steg avbryts av snyftande och jag står helt still. Jag följer ljudet och ser snart Chachi ligga på marken, skakandes, gråtandes och helt förstörd. 

 "Baby" viskar jag och skyndar mig emot henne.

 "I can't do it Lou, I suck at dancing, I have completely lost it!" gråter hon och börjar gråta igen.

Jag drar henne i mina armar och stryker min hand över hennes hår. "No baby, you're great. You're just going through a tough time right now, you'll get more and more into it, I promise"

 "What if he isn't proud of me, Louis?" viskar hon och ser upp på mig med rödgråtna ögon. "What if he thinks I'm just a failure?"

 "He doesn't" svarar jag ärligt och torkar hennes tårar. "He loves you, he always will, and he is really proud of you, trust me" viskar jag och kysser henne mjukt. 

 

-------------------------------------------------------------------------------

 

Förlåt för den usla uppdateringen,

har liksom inget annat att säga. Har knappt tänk på bloggen och märkte först igår hur lång tid det var sedan jag sist uppdaterade och jag BER OM URSÄKT. Mår skit över det, men finns liksom inte så mycket att göra, har varken tid eller lust att skriva längre, men lovar att avsluta den här, trots att det kanske kommer ta tid. 

Älskar er mer än universum. xx

Av Wilma - 3 november 2013 19:30


 Lyssna samtidigt!

 

 

Pappas doktor, Dr. Martin, kom in efter tio minuter. Han började babbla om pappas värden, hur hans hälsa har förändrats och blablabla, vad vet jag, jag lyssnade inte ens. Hela tiden kollade jag på pappa, som kollade på Dr. Martin, nickade så mycket han orkade och la till några Mm och Ja. Pappas hand är kall i min. Hela han är kall, det är som att han redan dött. Det är ingen i hela världen som har hopp för min pappa; inte ens  doktorerna själva! 

 "Mr. Gonzales, we're very sorry to tell you that you're not going to live for much longer, up to a week, but not more" säger Dr. Martin och pappa nickar med ett sorgset leende.

 "I've kind of figured that out" säger han med sin krassliga röst.

 "We're very sorry, there's not much more we can do" ursäktar doktorn och innerst inne blir jag arg.

Varför försöker de inte tills han blir dödsförklarad? Varför ger de bara upp? Varför har de inget hopp alls? 

Men jag förstår att de testat alla metoder. De har testat allt som skulle funkat, men inget har fungerat. Det är helt sjukt egentligen, hur döden kan sno en människa utan förvarning. Jag hade ingen aning om att pappa skulle dö nu, när jag fortfarande är så ung. Jag är bara 17 år! Pappa måste fortfarande ha det där allvarliga snacket om att bli vuxen, ta ansvar, flytta hemifrån, med mig. Han är den som ska hjälpa mig att inreda min egna lägenhet, den som ska skydda mig ifrån killar som inte förtjänar mig, han som ska prata med Louis om hur jag fortfarande är pappas prinsessa och hur pappa kommer skada Louis om Louis skadar mig. Jag är helt enkelt inte redo för att pappa ska dö, inte än. Han är allt för ung, jag är allt för ung. 

 "I'll give you two a minute" säger Dr. Martin och lämnar rummet.

Tystnaden lägger sig som ett tjockt täcke i rummet och jag kollar ner på min lilla hand i pappas stora, lägger min andra hand över våra och suckar lätt. Pappa kollar på mig, det vet jag. Men han orkar inte röra sig, orkar knappt prata. 

 "Chachi-"

 "Don't" avbryter jag och ser upp i hans ögon. "Don't say it"

 "Sweetheart, I know it's hard but it won't help to escape from reality" säger han och harklar sig. "I'm dying, Chachi"

Jag fäller en tår och sluter ögonen. Tyst snyftar jag och skakar på huvudet. Jag hör hur pappa flytter sin arm och hans säng åker uppåt, så han kommer upp i en mer sittande ställning. Sedan kupar han min kind med hans kalla, stora hand. 

 "But I love you, and I'll watch over you, okay?" viskar han och jag gråter högre.

 "I love you too"

 "I'll help you as much as I can from heaven. And you'll remember me, but first of all, you'll move on. Don't spend your whole life crying over me. Think about all the memories that we created, all the stuffs we've done. Go to my headstone once a week, give me roses, smile and say Hi Dad and tell me about your week. Then say I'll See You Next Week, I love You and walk away, proud that you're strong enough to do that. And I'll watch you from heaven, smile and tell God how proud I am over you"

Jag gråter högt med slutna ögon och lägger huvudet mot hans bröst. Försiktigt hjälper han mig att lägga mig bredvid honom och han smeker mitt hår medan han viskar lugnande ord i mitt öra. Mitt huvud vilar mot hans axel och min panna lutar på hans hals. Hans arm ligger runt mig och min hand ligger på hans mage. 

 "I'll miss you, daddy" viskar jag och snyftar högt.

 "I'll miss you too, honey"

 

 "Chachi, baby, you need to get up"

Jag öppnar ögonen och ser Emma stå bredvid pappas säng. När jag kollar ut märker jag att det blivit mörkt. Försiktigt kollar jag på pappa och ser att han sover. Emma hjälper mig upp utan att väcka pappa och jag pussar hans panna innan vi går ut ifrån rummet. 

 "We're going to eat something. There's a restaurant nearby, walking distance" säger hon och vi börjar gå mot hissarna.

 "I'm not hungry" svarar jag och ser siffrorna ovanför ena hissen stiga. 

 "Chachi..." börjar Emma protestera, men jag bara skakar på huvudet.

 "I'm just not hungry"

 "You won't feel better if you starve yourself" påpekar hon och jag suckar högt.

 "Just because I'm skipping one meal?! Just leave me alone!" utbrister jag irriterat.

 "You know you're not the only one who's losing him! We all are! But we won't shut each other out like you do! We will stick together!" skriker hon på mig och jag ser förvånat på henne.

Hissen plingar till och Emma kliver in, men jag stannar. Istället går jag tillbaka till pappas rum. När jag stängt dörren efter mig sätter jag mig på soffan i hörnet. Med en suck drar jag upp mobilen ur fickan och ser två missade samtal ifrån Louis, ett ifrån Harry och ett ifrån Jaja. Förutom det har jag fem sms ifrån Louis, två ifrån Harry, tre ifrån Jaja och sedan ett ifrån alla andra. 

Trött reser jag mig upp och går ut ifrån rummet för att ringa Louis. Det är ganska tomt i korridoren, vilket är skönt. Medan signalerna går fram undrar jag hur länge jag får stanna här. Jag kanske får stanna över natten. 

 "Hey babe, how are you?" frågar Louis med lite hes röst och harklar sig.

 "I'm tired" mumlar jag och sjunker ner på golvet längst väggen. 

 "Why don't you sleep then?" undrar han lite halvt oroligt.

Jag känner klumpen bli större i halsen och jag kollar upp i taket för att hindra tårarna från att falla. "I'm scared he won't be here when I wake up"

 "Baby" viskar Louis och jag hör smärtan i hans röst. "I wish I could be there with you right now"

 "You're needed on the tour"

 "But you're so much more important"

 "Don't say that" mumlar jag och petar på mina byxor.

 "It's true" Jag svarar inte, så han fortsätter efter en stunds tystnad. "So did you go to see him?"

 "Yes" säger jag och ler svagt. "We talked for a while, before I fell asleep next to him"

 "What does the doctors say?"

 "That..." försöker jag och sväljer hårt i ett försök att få ner klumpen. "That he doesn't have more than a week left" viskar jag och känner hur tårarna börjar falla igen. 

 "Aren't they trying to keep him alive?" frågar han och jag snyftar.

 "There aren't any other way they can keep him alive" gråter jag och försöker torka bort tårarna.

 "Baby don't cry" ber Louis. "I'll start crying"

Jag skrattar lite lågt och snyftar. Det blir tyst, men det gör ingenting. Bara av att höra hans andetag känns det som att han är precis bredvid mig. I bakgrunden kan jag höra röster, men bara lågt. Som att de är i ett annat rum, eller i alla fall längre bort. 

 "How was the show tonight?" frågar jag honom.

 "Great" svarar han glatt. "We actually held a minute of silence in honor of your dad

 "Wait" Jag rynkar ögonbrynen. "Does the fans know what happened?"

 "No" svarar han lugnt. "Just that he got shot, but not the whole story. There's a trend on Twitter, PrayForChachi, that has been going on since you left, kinda"

 "Are you serious?"

 "Yeah, the fans are worried about you and your dad"

 "That is so cute" viskar jag och ler för mig själv.

 "I know, right?" Det blir tyst igen, men bara för några sekunder. "I love you"

 "I love you too" mumlar jag och lutar huvudet mot väggen. 

 "Hey, I gotta go, but I'll call you tomorrow, okay?"

 "Yeah, bye"

Vi lägger på och jag ställer mig upp igen. När jag sitter på soffan i pappas rum skriver jag tillbaka till alla som skickat ett Tänker På Dig sms till mig. Det slutar med att jag somnar där, på den hårda soffan, i samma rum som min pappa. Trots att hans EKG piper ständigt stör det mig inte, inte alls faktiskt. Då vet jag ju i alla fall att han fortfarande lever. 

Jag älskar dig pappa...


Jag vaknade några timmar senare, klockan halv tre på morgonen, av ett pipande. Inte upprepande, utan ett enda långt pip som studsade mellan väggarna. Först förstod jag inte vad det var, jag trodde det var brandlarmet, men sedan rusade doktorerna in och jag förstod. Det var då mitt hjärta sprack helt och allt bara förstördes. Allt bara försvann. 

 

Utanför faller regndroppar. Det blåser också, träden rör sig rytmiskt i vindens vågor. Ingenting är som det ska. En svart bil kör upp på uppfarten bredvid våran vita. Joanne står på gården med armarna i kors. Ifrån baksätet hoppar Carly, Hayley och Seth ut. Ifrån förarsätet kliver Lucas ut. Hayley och Carly hoppar på sin mamma och kramar henne. Seth går långsamt mot henne med händerna i fickorna och huvudet sänkt. 

Hayley och Carly springer in i huset och jag hör dem ropa Hej nerifrån. Seth kramar Joanne hårt och hon drar handen upp och ner längst hans rygg. När de släpper varandra går Joanne fram till Lucas som lyfter ur deras väskor ut bilen. De kramas länge och hårt. 

Ingenting är som det ska. Det är kaos. Stämningen är bara helt kass. En stor del av mitt hjärta är borta, uppe i himlen med min pappa. Min pappa. Som nu gått med änglarna, som nu vakar över oss. Min pappa, min hjälte. Han som alltid fanns där. Han som alltid kramade mig så hårt att jag knappt kunde andas. Han som alltid gav mig råd och hjälp. Personen som höll mig först som bebis. 

Det har gått två dagar sedan han dog. Jag måste tillbaka till turnén om fyra dagar. Mamma fick åka hem ifrån sjukhuset samma dag som pappa dog. Jag har inte pratat med någon under de här dagarna, jag har inte lämnar rummet, knappt lämnat platsen på min fönsterbräda med en kudda och en filt. Alla har försökt prata med mig, men jag har inte sagt något. Ätit? Jag tog ett äpple igår som Keith kommit in med. 

Imorgon ska Annie och Tyra komma, men resten kom idag, just för att Annie var tvungen att jobba. De har bestämt att alla ska stanna här fram tills alla känner sig stabila, jag hörde Joanne prata med någon igår på telefonen, antagligen Lucas. Mamma har jag inte hört något ifrån, hon har inte varit inne här. Förmodligen ligger hon på sitt rum, instängd i sin sorg. Så som hon gjorde när mormor dog. 

 "Chachi?"

Jag kollar mot dörren och ser Seth stå där. Utan ett ord kollar jag ut genom fönstret igen och hör hur han stänger dörren. Först trodde jag han gick ut, men sedan hör jag hans steg i rummet. Som vanligt ignorerar jag honom, så som jag ignorerat alla andra, inklusive min mobil. 

 "Can you say something, please?" undrar han tyst med en hes röst. 

Jag svarar inte, trots att jag vill det när jag i ögonvrån ser hans stora, oroliga ögon. Men jag orkar inte. Det är som att ingenting spelar någon roll längre. Min pappa är borta. För alltid. Han är död. Han lever kvar i ditt hjärta. Men han finns inte. I tystnaden börjar min mobil ringa, som så många gånger innan. Men jag har liksom lärt mig att stänga det ringande ljudet ute.

Seth kollar på min mobil som ligger på sängen - tror jag. 

 "Your phone is ringing, Chachi" säger han och går emot sängen. "It's Louis"

Hans namn får min mage att värka. Varför har jag stängt honom ute? Han vet inte vad som hänt. Han har ingen aning om vad det är som händer och han har inte gjort något fel. Men jag orkar liksom inte prata. 

 "Do you want to answer?" frågar han. Jag svarar inte. "Do you want me to answer?"

Tillslut slutar det ringa och Seth suckar. Han lägger ner min mobil och tar min hand. Tillsammans stirrar vi ut på omvärlden, den hemska, orättvisa världen vi lever i idag. Varför är allt så hemskt hela tiden? 

 "We're all here for you" viskar han innan han pussar min panna och lämnar rummet. 

Mörkret faller och ännu en dag har gått. Som vanligt kommer Emma in med en bricka med mat på. Idag finns det kött, potatis och sås på tallriken. Men jag kollar bara ut genom fönstret. Hon stannar och försöker få mig att äta, men jag vägrar. Tillslut får hon nog.

 "How can you be so selfish?!" skriker hon och jag kollar på henne med stora ögon. "He was my brother you know!" fortsätter hon och får tårar i ögonen. "You didn't just lose your father! Your mother lost her husband! Me and Keith lost our brother and your cousins lost their uncle! Don't feel so damn sorry for yourself!" 

Hon börjar gråta och gömmer ansiktet bakom sina händer. Jag sitter och bara kollar på henne. Försiktigt reser jag mig upp och går fram till henne. Snällt tar jag bort hennes händer ifrån hennes ansikte och hon ser på mig. Utan ett ord kramar jag henne hårt och hon börjar gråta högre. Hon klänger sig fast vid mig, hårt, rädd att jag ska springa iväg. 

 "I'm sorry" viskar hon i mitt öra.

 "No" viskar jag. "I'm sorry"

 

---------------------------------------------------------------------------

 

älskar er allihopa, ni betyder allt för mig. 

ÖVERSÄTT

Presentation


Hej hej! Här på bloggen kommer jag skriva fanfics om One Direction. Handlingen kan du läsa längre ner i menyn. Läs, kommentera och sprid!!

Love At First Sight

p> 

 

Olivia "Chachi" Gonzales är 17 år och har dansat hela sitt liv. Hon och hennes crew har vunnit America's Best Dance Crew år 2011, men har sedan dess legat lågt. Men nu kommer deras nästa utmaning. I London, Storbritannien, söker nämligen One Direction en dansgrupp som ska inleda alla deras 120 konserter på deras 9 månader långa turné. De bestämmer sig snabbt för att skicka in en ansökan...

Gilla Bloggen

Follow on Bloglovin

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Fråga mig

40 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se