Zayn och jag pratar i någon timme, sedan svarar han i sin mobil som ringer. Han lämnar rummet och jag sitter själv och petar lite på nålen i min arm. Varför ska jag ha det egentligen? Jag mår ju bra liksom. Vad skulle det göra för skillnad om jag tog bort den? Är det farligt?

"Hey, it was Louis. He asked if it was okay that he and three other come here?" frågar Zayn som klivit in i rummet.

"Yeah, sure. They are all your friends, right?" frågar jag och han nickar. "And your friends are my friends, so bring them here" ler jag och han skrattar till.

"Good, I'll text him" ler han och blickar ner i mobilen.

Jag suckar lite och drar bort täcket. Direkt när jag sätter ner fötterna på golvet kommer jag på att jag sitter fast i alla slangar.

"Fuck" mumlar jag och börjar peta bort nålen i armen.

"Hey, stop that!" utbrister Zayn och kommer fram till mig för att peta bort min hand.

"But I want to get out of this bed! It's so uncomfortable" klagar jag och han flinar.

"I guess you have to stay there until someone tell you to take those away" retas han och jag stönar innan jag lägger mig igen.

"I hate hospitals" muttrar jag och sätter mig i skräddarställning med armarna korsade över bröstet.

"Who doesn't?" påpekar han och sätter sig på sängkanten.

"But it's so boring here, and I'm not allowed to do anything!" klagar jag och stönar lite.

"When the boys are coming, I promise you, you will have everything but boring" flinar han och jag ler lite svagt.

Nellie kommer in och säger att hon måste till jobbet och sedan försvinner hon iväg. Dr. Evans kommer in och befriar mig ifrån alla slangar och skit. Men jag måste hålla mig på rummet, eller på avdelningen. Om jag ska någon annanstans måste jag ha med en sjuksköterska eller läkare.

"I'll go meet the boys up and then we'll come here" säger Zayn och jag nickar.

Han går ut och jag reser mig upp. Sakta och försiktigt går jag fram till spegeln och kollar på mig själv. Mörka ringar under ögonen, ljus hud, trötta, röda ögon och ett sår på högra kinden och ett i pannan. På mitt huvud sitter ett bandage som får mig att se ut som en svamp. Försiktigt drar jag  bort det och ser ett sår nära tinningen. Ganska stort.

Jag hinner precis dra på mig ett par mjukisshorts och ett linne som Nellie tagit med innan killarna kommer tillbaka. Zayn kommer in först och släpper in fyra andra killar. En av dem Louis, en av dem Liam. En av dem var den där killen i Zayns lägenhet. (kommer inte ihåg vilka hon träffat och inte...)

"Hi!" tjuter Louis och skuttar emot mig.

"Hi" fnissar jag och han kramar mig.

Jag kramar Liam också och sedan presenterar de andra sig som Harry och Niall. Eftersom jag fortfarande står upp känner jag Zayns brännande blick på mig, lite dömande.

"You should be in bed" anklagar han och jag möter hans blick.

"Dr. Evans said I could walk around in the room and in the department, you heard him say that" påpekar jag och han suckar.

"I'm just worried, so can you please lay down" säger han och jag suckar.

"Fine" suckar jag och kryper upp i sängen.

Jag sätter mig som vanligt i skräddarställning och dricker lite av vattnet i glaset på bordet bredvid sängen. Sedan börjar alla prata. Vi lär känna varandra och har riktigt kul. Zayn hade rätt, man har verkligen aldrig tråkigt med dem. Tänk vad kul de måste ha på turnér och sånt. De måste verkligen ha ett starkt band mellan varandra. Tänk om jag också kunde ha så tighta kompisar. Fett nice.

"So... I guess Zayn told you about the tour" börjar Louis och Zayn öppnar munnen, men jag avbryter honom från att börja prata.

"What tour?" frågar jag snabbt och Zayn ser lite på mig.

"We're going on tour" säger han bara och jag ler lite.

"When?"

"Next week" säger han tveksamt.

"Next WEEK?! And you tell me now?!" utbrister jag och han suckar.

"I'm sorry! I never found the right time" säger han.

"We said no more lies or no more hiding" säger jag sårat.

"Ayla, I'm sorry. I was about to tell you, but..."

"And when did you planned to tell me?! The day before?!" säger jag hest.

"No, I was about to tell you today, but I..." börjar han och jag suckar.

"You promised me to never hurt me again Zayn. And now, I actually feel a little bit hurt. I thought you promised to tell me EVERYTHING" säger jag och fäller en tår.

Zayns ögon blir blanka. På något sätt lyckas killarna smita ut utan att vi ger så mycket uppmärksamhet åt det. Jag drar benen mot mitt bröst och knyter armarna runt dem.

"Why didn't you tell me?" viskar jag och han sätter sig på sängkanten.

"I don't know. I was afraid that you were going to get sad and leave" säger han ångerfyllt och jag ser upp  på honom.

"Promise to never hide anything for me again. Nothing like that" säger jag och han nickar.

"Promise" säger han och kramar mig hårt. "Actually, I want to talk to you about something" säger han tveksamt.

"What?" frågar jag nyfiket.

"You said that we weren't supposed to hide anything, right?" säger han och jag nickar. "Well... I guess I have to tell you this then... Or, do this" mumlar han och jag ser förvirrat in i hans ögon.

Plötsligt lutar han sig fram och stannar till precis innan hans läppar nuddar mina, som om han vill att jag ska bekräfta det. Försiktigt lutar jag mig emot honom och hans läppar trycks emot mig. Jag lägger automatsitk armarna runt hans hals och han kryper närmre mig med armarna runt min midja.

Det är min första kyss. Min allra första kyss. Och den delar jag med Zayn.

Kyssen blir mer och mer passionerad och han lutar sig lätt över mig. Han drar händerna upp och ner för min kropp och jag lägger händerna på hans bröst för att lätt putta bort honom. Han ser ner på mig och jag möter hans blick.

"I'm sorry, I just..."

"Shh" avbryter jag och lägger mitt finger på hans läppar. "I liked it. But I don't want to rush things" förklarar jag och han ler.

"Me neither" ler han och jag kramar honom.

Vi sätter oss normalt och de andra kommer in försiktigt. Louis ser lite obekväm ut, men jag ger honom ett leende och allt blir normalt igen. Zayn kryper upp bredvid mig i sängen och jag lutar mitt huvud mot hans bröst. Han lägger armen om mig och pussar min hjässa. Killarna ler lite mot oss innan de startar en konversation om... Någonting.

"When are you allowed to go home?" viskar Zayn i mitt öra.

"I don't know" viskar jag tillbaka och sluter mina ögon.

Han tar min hand med armen som ligger runt mig och kramar den mjukt. Han leker försiktigt med mina fingrar och jag ler trött. Snart börjar jag sakta försvinna från världen och jag faller djupare och djupare ner i sömn.

"Is she asleep?"

"Think so"

"Maybe we should leave?"

"Yeah, come on"

En dörr stängs och allt blir tyst. Då försvinner jag helt och jag somnar.

Zayn's Perspektiv

Killarna bestämmer sig för att åka hem men jag stannar. Men jag följer med dem ner till entrén, säger hejdå till dem och går sedan till sjukhusets kafé. Där köper jag två sallader och två cola burkar. Precis när jag börjar gå mot hissen ser jag två tjejer stå i ett hörn och snegla mot mig för att sedan fnittra och skutta lite på stället. Med ett leende går jag emot dem och de skriker tyst.

"Hi girls" säger jag och de fnissar.

"Hi Zayn" fnissar de.

"What are you doing here then?" frågar jag.

Då märker jag att den ena har en typisk sjukhus "klänning". Tjejen har knappt hår på huvudet och blek hy.

"I got cancer, so I'm here to take some tests... And this is my best friend" säger tjejen och ler.

"Oh, I see..." säger jag sorgset. "What's your names?" frågar jag.

"I'm Angie" säger tjejen med axellångt blont hår.

"And I'm Lisa" säger hon med sjukhusdressen.

"So... Do you want an autograph or something?" frågar jag med ett leende.

"Yeah! Thank you Zayn!" tjuter Angie.

"What are you doing here?" frågar Lisa medan jag börjar signera deras block.

"My friend is here, so I'm with her" förklarar jag kort utan att gå in på detaljer.

"I hope he get better!" säger Angie.

"She"  rättar jag och ler lite mot dem.

"Is it a girl?! Is she your girlfriend?" piper Lisa.

"No, just a friend" ler jag. "I have to go now, girls... Hope you get better Lisa" ler jag kramar dem innan jag går emot hissen.

Jag hör dem tjuta bakom mig och ler stort. Undrar om Ayla har vaknat...

______________________________________________________________________________________

Kommentera!

Okej, uppdateringen SUGER, jag vet! Men jag har väldigt mycket att plugga till den här veckan! Skrev lite längre bara för att ge tillbaka för alla kommentarerna! Hoppas ni inte lämnar mig...

LuvYa

XoXo

Vi har nu stängt av twitcamen och HÄÄRR ( http://twitcam.livestream.com/c7g0h ) finns länk till videon! Så för alla er som inte kunde se den kan kolla där!

Nästa kapitel är på väg, men jag kan inte skriva ikväll eller imorgon kväll (har girlnight med kompisar och imorgon ska jag på middag)

KRAAAAAAAAAAAAAAAAAAM

Zayn's Perspektiv

Nästa morgon har ingen från sjukhuset ringt. Jag passar på att ta en dusch och fräsha upp mig innan jag lämnar lägenheten för att ta bussen till sjukhuset. När jag sitter i bussen messar jag Niall och skriver att jag åker dit. Han svarar med att jag ska säga till om jag vill ha stöd. Jag svarar tack.

Så fort jag är framme tar jag hissen till tredje våningen och kollar in genom dörren där Ayla ligger, fortfarande livlös. Dr. Evans står där inne och skriver på ett papper. Han ser ganska koncentrerad ut och kollar upp på Ayla lite då och då. Jag knackar på dörren och han ser på mig. Med ett leende nickar han och jag kliver in.

"How is she?" frågar jag direkt och han skrattar till.

"Morning to you too" flinar han. "She's doing great. I think she may wake up today" ler han och jag ler stort.

"That's great!" ler jag.

"Yeah, she is really strong. I have never seen anyone doing this. I mean, yesterday she could die any moment. There is not many people who survive that kind of hit" säger han fascinerat.

"She's different" säger jag bara och han nickar snabbt.

"Absolutely! Very different" mumlar han. "Well, I gotta go now, so... Tell me if anything happens" lägger han till och försvinner ut.

Allt blir tyst. Det ända som hörs är det regelbundna pipet från hennes EKG. Sakta går jag fram till henne och sätter mig med en suck på pallen bredvig hennes säng. Hennes ögon är stängda och ansiktet avslappnat. Jag tar hennes hand och märker direkt att den är mycket varmare än igår. Ett litet leende sprids på mina läppar.

"I miss you" viskar jag och fäller en tår.

Ayla's Perspektiv

"Well I don't care! I'm her last relative and I'm responsible for her! I'm the first person that should have been called!"

"Calm down, Ms. Her friend saw it all, he was with her. And his friend called the ambulance. I'm sure they would have called if they had your number"

"I'm sorry, I'm just worried"

"You shouldn't be. She should wake up in any minute"

"Yeah, I guess"

Sakta öppnar jag ögonen, men stänger dem lika snabbt när mina ögon möter ljuset. Jag kvider till av smärtan i huvudet.

"Ayla? Honey, can you hear me?"

Sakta öppnar jag ögonen och möter de där smaragdgröna ögonen. Mamma...

"Mum?" viskar jag hest och hon får tårar i ögonen.

"No sweetie, it's Nellie, your auntie"

"No, you're mum" viskar jag.

"No sweetie, I'm sorry" säger hon hest och en tår faller nerför kinden.

"Where is mum?" frågar jag.

"She's gone baby, don't you remember?" säger hon tyst.

"When is she coming back? Remember what? Where did she go?" frågar jag och hon börjar gråta.

"Why doesn't she remember?" frågar hon och kollar mot mannen i den vita rocken.

"I need to investigate her for a minute" säger han allvarligt och Nellie går ut.

Mannen sätter sig på en pall bredvid min säng och suckar lite. Försiktigt hoppar jag lite ifrån honom för att inte sitta för nära.

"Okay, so... I want you to answer a few questions, okay?" säger han lugnt och jag nickar sakta. "What's your name?" frågar han och jag ser konstigt på honom.

"Ayla" svarar jag kort.

"How old are you?"

"16" svarar jag snabbt.

"Where are you right now?"

"In London" svarar jag kort och suckar. Det här kommer ta tid...

Zayn's Perspektiv

Nellie kommer ut med tårar på hennes kinder och jag ställer mig snabbt upp. Hon döljer ansiktet i händerna och jag fryser inombords.

"What's wrong?" frågar jag tveksamt, kanske vill jag inte veta?

"She's awake" gråter hon och jag skiner upp. "She doesn't remember anything" gråter hon och jag sjunker ihop.

Kommer inte ihåg vad? Minns hon mig inte? Kommer vi behöva börja om?

Jag sjunker ner i soffan och sluter ögonen. Sakta lutar jag huvudet i mina händer och känner gråten i halsen.

Efter två timmar kommer Dr. Evans ut igen. Trött ser jag upp på honom, men han ler bara.

"She remember everything now, you don't have to worry" ler han och Nellie flyger upp.

Hon springer in till rummet igen och jag skakar hand med Dr. Evans.

"Thank you so much" ler jag och han ler tillbaka.

"It's my job" ler han och försvinner iväg igen.

Sakta sätter jag mig ner igen för att vänta på att Nellie ska komma ut igen. Längtan efter att få se in i Aylas ögon igen är större än något annat just nu. Det pirrar i magen av att veta att hon faktiskt lever. Egentligen vill jag bara springa in i hennes rum och krama henne, men jag vill ge henne och Nellie lite tid.

Ayla's Perspektiv

"Do you know how worried I was?! You scared the hell out of me!" utbrister Nellie direkt när hon kommer in i rummet.

"Please not now, Nel. I'm tired" suckar jag.

"Why didn't you tell me about it?! You know, your mother wanted me to take care of you! But how the hell am I supposed to do that when you don't let me inside of your world?!" fortsätter hon skrika och jag suckar högt.

"Please, Nellie! Not now! I said I'm tired!" utbrister jag och hon sjunker ihop lite.

"I'm sorry, I just... I was so worred" suckar hon och sätter sig på mig säng.

"I know, but I'm alive, you know..."

Tankarna flyger iväg. Zayn... Det var han som hittade mig. Han räddade mitt liv. Vart är han? Är han här? Är han hos sig? Vill han träffa mig?

"Zayn is outside. You want him to come in?" frågar Nellie med ett leende.

"Sure" ler jag och hon går ut efter att ha pussat min panna.

Det pirrar i magen, som varje gång vi ska träffas. Som varje gång han är i närheten. Jag känner mig trygg runt honom, han gör mig säker. Han får mig att känna som att jag faktiskt är någon. Som att jag faktiskt betyder något. Plötsligt knackar det på dörren och jag rycks tillbaka till verkligheten.

"Come in" säger jag högt, men ändå svagt.

Dörren öppnas och Zayn sticker in huvudet. Ett stort leende sprids på hans läppar och jag ler mot honom. Han stänger dörren bakom sig och sätter sig snabbt på pallen bredvid sängen.

"How are you?" frågar han oroligt direkt.

"I'm good" fnissar jag.

"Good. I was so worried. Last time I saw you, you were nearly dead" säger han tyst och jag sjunker ihop lite.

"Thank you for that. I owe you my life" säger jag och möter hans blick.

"No, you don't owe me anything" säger han snabbt och allvarligt.

"But you saved my life, Zayn! If it wasn't because of you, I would probably be dead by now. Don't you get that?" påpekar jag och ger honom en lite ledsen blick.

"Of course I do! But that doesn't mean you owe me your life" säger han och jag suckar.

"But anyway! I need to give you something. I mean, you saved my life!"

"A thank you is enough" ler han och jag skrattar till.

"You're hopeless" flinar jag och han kramar mig hårt.

"I've missed you" mumlar han emot mitt hår.

"I've missed you too" viskar jag och fäller en tår.

______________________________________________________________________________________

Kommentera!

Besökarna går neråt! :/ Är det novellen det är fel på? Är det mitt sätt att skriva? Borde jag ändra något?

xx

Ayla's Perspektiv

Sam... Han flinar äckligt och tar tag i min arm.

"Let me go!" ryter jag och försöker dra bort min arm, men han är för stark.

"If you don't shut up, I swear to God that I will kill you" hotar han och jag känner tårarna i ögonen.

"Why are you even doing this? What have I done to you?!"

"I said shut UP!" ryter han.

Han föser in mig mot en gränd och jag försöker slå och sparka honom, även om det bara gör honom mer förbannad. Plötsligt knuffar han in mig i en tegelvägg och mitt huvud slår i de hårda tegelstenarna. Allt snurrar och jag faller till marken.

"I said you wouldn't tell anyone! Do you remember what I said I would to if you did?" fräser han och sparkar mig i magen.

"Please, no" kvider jag och börjar gråta.

"Stop crying fucking whore!" ryter han och tar tag om min hals.

Han tvingar mig att ställa mig upp, sedan trycker han mig mot tegelväggen. Huvudet bultar och allt är suddigt. Sam greppar tag om min hals och pressar mig uppåt. Snart kan jag inte stå på marken och jag kan inte andas.

"Please" kvider jag hest.

"Let her go!!"

Sams grepp om mig lossnar och jag faller livlöst ner på marken. Mitt huvud slår i en tegelsten som ligger på marken och allt blir svart...

Zayn's Perspektiv

"Let her go!!" skriker jag och springer emot killen som håller Ayla mot väggen.

Killen släpper henne och hon faller ner på marken, livlös. Louis springer emot Ayla och lyfter upp hennes huvud i hans knä.

"What have she done to you?!" skriker jag och knuffar till killen hårt på bröstkorgen och han staplar något steg bakåt. "Nothing! She haven't done anything to you!!" skriker jag och knuffar honom mot tegelväggen.

"Zayn, stop it! You make it worse!" säger Louis från marken och jag lutar mig mot killens ansikte.

"If you as much as thouch her again, I swear I will kill you" viskar jag.

När jag vänder mig om för att gå emot Louis och Ayla rycker killen bak mig och kastar ner mig på marken. Jag tappar andan när ryggen slår i den hårda marken och Louis ställer sig upp.

"You've already done enough! I'll call the police if you don't leave, NOW!" hotar han och håller upp mobilen.

Killen stirrar argt på honom i några sekunder innan han springer iväg. Louis slår in något på sin mobil och börjar prata, men jag hör inte. Alla ljud blir otydliga och allt snurrar. Louis står där. Ayla ligger på marken utan att röra sig med en blodfläck vid huvudet som bara blir större.

Sakta sätter jag mig upp och kryper fram till henne. Det gör ont i hela kroppen, men jag bryr mig inte. Försiktigt vrider jag på Aylas ansikte. Ett sår på tinningen med rinnande blod. En sprucken läpp. Hennes hår är också blodigt. Jag tar hennes hand och ser upp på Louis.

"The ambulance is on the way" säger han och jag nickar. "I'll go call Paul" säger han och jag nickar.

Han går ut ur gränden och allt blir tyst. Jag börjar gråta tyst. Försiktigt känner jag på hennes puls. Svag. Men den finns där. Hon kommer klara sig. Det måste hon.

Snart kommer ambulansen och de lyfter in Ayla i ambulansen. Killarna och Paul står där och ser lite sorgset mot mig. Paul går fram och frågar hur jag mår. Jag svarar inte, utan skakar på huvudet och hoppar in i ambulansen.

"See you at the hospital" säger jag och vi börjar åka.

Hela tiden medan tjejen i ambulansen gör allt för att få fart på Ayla håller jag Aylas kalla hand.

Ayla's Perspektiv

Allt blir svart. Jag ser ingenting. Ensam är jag också. Det är jag och tystnaden. Sakta flyttar jag mitt ben framåt och börjar försiktigt gå, som om jag plötsligt ska falla ner i ett hål.

"Hello? Anybody there?!" småropar jag.

Tyst. Det enda som hörs är mitt eko. Min röst försvinner längre bort och snart är det tyst igen. Jag blir rädd. Är jag död? Är jag borta nu? Är det här döden? Är det så det är? Ska jag vara ensam i all evighet nu? Plötsligt faller ett vitt ljus på mig. Som en spotlight. Jag skymmer ögonen med handen och sneglar upp.

"Hello?!" ropar jag. Inget svar.

Plötsligt syns en skärm i det vita. Som en filmduk. På skärmen visas en liten flicka. Det är jag... Mamma skrattar bakom kameran.

"Smile to the camera" säger mamma och jag kollar in i kameran.

Mamma gör ett ljud som får mig att skratta. Filmen snabbspolas och en kortfilm där jag leker på dagis kommer fram. Efter det visas kortfilmer av resten av mitt liv. Som att någon filmat mitt liv. Sist visas en bild. Det är Zayn. Min bästa kompis. Min enda kompis.

"I miss you..." viskar jag och börjar gråta. "I DON'T WANT TO BE HERE!" skriker jag och det ekar igen. "STOP IT! I DON'T WANT THIS!" skriker jag när jag hör mitt eget och Zayns skratt ifrån filmen. "STOP! PLEASE STOP!" skrik/gråter jag och faller på knä på marken.

Eller, egentligen är det ingen mark. Allt är bara svart. Som ett svart rum som aldrig tar slut. Tårarna strömmar ner och mina höga snyftningar ekar i det tomma.

"Ayla? Honey?"

Jag kollar upp och ser en man stå där. Han har på sig militär kläder. Pappa... Sakta ställer jag mig upp och låter honom gå emot mig.

"Daddy?" viskar jag.

"Hi honey" ler han och jag slänger mig i hans famn.

"I've missed you so much daddy!" gråter jag mot hans axel.

"I've missed you too sweetheart. Last time I saw you, you were this little" säger han och håller handen en bit ifrån marken.

Jag skrattar och torkar mina tårar.

"Where am I? What is this? Am I dead?" babblar jag på.

"You're on the other side, sweetie" säger han tyst.

"I am... Dead?" viskar jag och han nickar.

"But you can choose. Either you fight for life and try to get back, or you stay here, with me" säger han och jag sväljer hårt.

"Where is mum?" frågar jag tyst.

"She's waiting for you. She couldn't handle to see you" förklarar han.

"Can I think about i? I want to see mum" säger jag och han nickar.

Han sträcker fram sin hand och jag tar den.

"Close your eyes" säger han och jag sluter mina ögon.

Ett svisch hörs och jag slår upp ögonen. Framför mig står mamma. Iklädd i en vacker, lång, blommig sommarklänning. Hennes hår är uppsatt med blommor.

"Hi honey" säger hon med ett leende.

"Mum!" utbrister jag och slänger mig i hennes famn.

"Oh honey, I've missed you" säger hon lent.

"I've missed you too mum" ler jag. "Why didn't you fought for life?" frågar jag och kollar på dem.

"What do you mean?" frågar mamma.

"Dad said I can choose to stay or fight for life" säger jag snabbt.

"It was different. We both died directly, but you're only half dead" förklarar pappa.

Plötsligt hör jag någon snyfta. Jag ser mig omkring. Det är ju bara vi här. Men plötsligt ser jag någon sitta på knä med ansiktet i händerna. Sakta går jag emot personen. En kille, helt klart.

"Zayn?!" utbrister jag högt, men han rör sig inte. "Zayn, I'm here" säger jag och sätter mig framför honom.

Han reagerar inte. Som att han ignorerar mig. Som att jag inte var där. Som att han inte hör, ser eller känner mig.

"Zayn!" säger jag högt med gråten i halsen och lägger händerna på hans axlar. "Please Zayn!" gråter jag.

"He's not here, sweetie" säger pappa.

"Yeah he is! Can't you see him?!" utbrister jag och gråter högre.

"Of course I can hun, but he's not here like, HERE. He's on the other side" säger han.

Zayn's Perspektiv

"Excuse me sir, you have to leave. The visit time is over" säger en sjuksköterska.

"But... What if she wakes up?" frågar jag och torkar tårarna.

"Then we'll call you, I promise" säger hon med ett leende.

"Okay then" suckar jag och går ut till korridoren.

Niall reser sig upp och går fram till mig. Resten åkte hem för tre timmar sedan, men Niall ville inte åka. Vi har varit på sjukhuset i säkert åtta timmar totalt. Klockan är nio på kvällen nu, tydligen får man inte vara kvar här då. Allt jag vill nu är att Ayla ska vakna... Jag har bestämt mig för att säga vad jag känner. Det har jag lovat mig själv, vad som än händer...

_____________________________________________________________________________________

Kommentera!

Lite tråkigt i slutet kanske... Aja, whatever...

JAG KOMMER HA EN TWITCAM MED TVÅ AV MINA BÄSTISAR PÅ FREDAG KLOCKAN 20:00! KOMMAR LÄGGA UT LÄNK, PROMISE U!

Love u xx

Nästa dag när jag är själv i min lägenhet ringer Nellie och säger att hon snart är hemma. Så jag städar lite snabbt och sätter mig sedan i vardagsrummet. Precis när jag satt mig till rätta öppnas dörren.

"Helloo!" hör jag Nellie ropa.

"Nellie!!" utbrister jag.

Jag reser mig upp och rusar ut till hallen. Nellie ler stort mot mig och jagger henne en stor kram. Hon skrattar lite och kramar mig tillbaka.

"I've missed you chick" säger hon mjukt.

"I've missed you too Nellie" ler jag.

Jag hjälper sedan Nellie att packa upp och sedan fixar vi för filmkväll. Handlar snacks och dricka och sånt. Vi hyr några filmer och sedan däckar vi i soffan.

"So, which first? 10 Things I Hate About You or LOL?" frågar Nellie.

"LOL" svarar jag och hon nickar.

Medan hon fixar med filmen skickar jag iväg ett sms till Zayn.

Hey, want to hang out tomorrow? x

Jag stoppar ner den i fickan och dricker lite av min cola. Nellie sätter sig bredvid mig och snart börjar filmen. Efter typ tjugo minuter vibrerar min mobil i fickan. Bra att jag stängde av ljudet, tänker jag och drar upp den. Zayn...

Hey, I want to, but me and the boys are going to the studio... Sorry x

Jag suckar lite och lägger mobilen bredvid mig.

"Who was that?" frågar Nellie.

"Just a friend" säger jag kort.

"A friend? What's her name then?" frågar hon nyfiket.

"His name is Zayn" rättar jag.

"Oh, a boy. I like" flinar hon och puttar till mig med axeln.

"Nothing like that, we're friends. Just friends" säger jag allvarligt.

"Okay then. Whatever you say" ler hon och vänder blicken till teven.

Så är det ju. Bara vänner. Men jag vill att vi ska vara mer än det. Även om jag inte vill riskera att förlora vår vänskap. För om vi blir ihop kanske vänskapen mellan oss förstörs. Och efter allt vi byggt upp skulle det vara tragiskt om det bara försvann. Jag vet inte om jag är kär eller inte. Eftersom jag aldrig varit kär så vet jag inte hur det känns. Men varje gång jag ser honom blir jag knäsvag och han är så grymt snygg.

"Nellie, how is it to be in love?" frågar jag tyst.

"Well..." säger hon och pausar filmen. "Is it about Zayn?" frågar hon och jag nickar blygt. "How do you feel around him?" frågar hon.

"It's like... I get weak to be near him. And he's just so cute. I can trust him, I really can. And he is always there for me when I need him. I don't know... It's like he's driving me crazy. I get so weird around him. I almost get nervous" förklarar jag och drömmer mig bort.

"Well, Ayla, I think you've fallen in love" ler Nellie och jag rodnar.

"I Think You've Fallen In Love"

"But I don't want to rush things, you know. I don't want our friendship to go away. We've got so tight and I don't want to destroy it" säger jag tyst.

"Maybe he feel the same way. Maybe he's afraid of what you'll do and what you feel" tröstar hon mjukt och lägger armen om mina axlar.

"Maybe" suckar jag.

Jag lägger mig med huvudet i hennes knä och hon trycker på PLAY.

När vi sett ett antal filmer säger vi godnatt, gör oss i ordning och lägger oss. Men jag har svårt att somna. Allt jag tänker på är Zayn. Snabbt plockar jag upp en riktigt gammal dagbok som jag inte skrivit i på typ 100 år. Jag läser lite. Senaste gången var några månader efter att mamma dött. Snabbt tar jag fram en penna och börjar skriva.

Dear Diary

Well, I don't know what to write. But everything I can think of is Zayn. Hot hot hot Zayn. The hotest guy I know. That guy with a big heart of gold. That guy that I'm in love with. That guy I falled for the first time I met him. But I don't want to risk anything. Maybe I'll destroy it all, and BANG friendship deleted. But I don't know... I wish I could see what he feel for me. What he think of me. Maybe I'm just a crazy girl that doesn't mean anything...

But who knows, huh?

När jag vaknar nästa morgon ligger jag nerbäddad i  sängen. Sakta sätter jag mig upp och sträcker ut armarna i luften. Klockan visar 11:21am. Med en suck kliver jag upp och hoppar i duschen. När jag duschat i en kvart kliver jag ut och drar en vit handduk runt min kropp. Sedan går jag till mitt rum och plockar fram vita, rena underkläder, ett par svarta shorts och ett aprikosfärgat volanglinne. Snabbt drar jag på mig det och borstar mitt hår innan jag fönar det. Jag sjunger tyst på She Will Be Loved med Maroon5 medan jag fönar håret. När håret är torrt borstar jag det igen och sminkar mig lite med puder och mascara.

"Nellie?!" ropar jag och går emot köket.

Inget svar. På köksbordet ligger en rosa lapp tillsammans med 50 pund. Med en suck tar jag upp lappen och börjar läsa.

Morning honey! Sorry, I had to go to work again... Some money for food and maybe shopping? U name it... I'll be home by maybe... 9pm, more or less... Have fun! Nelliex

Jag suckar och slänger lappen. Varför ska hon behöva jobba när hon precis varit borta med jobbet? Efter en snabb titt i kylskåpet har jag ingen lust att äta frukost hemma, så jag lägger ner pengar, nycklar, mobil och lite annat i en väska och lämnar sedan lägenheten. Jag bestämmer mig för en promenad till Starbucks.

"One milkshake and a sandwich please" säger jag och plockar upp pengarna.

"£5 please" säger tjejen i kassan och jag betalar.

Jag får min milshake och mackan och sätter mig vid ett bord för två. Ett par kommer in hand i hand och beställer något. De sätter sig sedan i ett hörn och börjar prata. Ett leende finns hela tiden på deras läppar. Avundsjukan stiger. Kan det inte vara jag och Zayn? Är jag verkligen kär i honom? Är han kär i mig? Han kanske har flickvän? Eller?

Jag suckar. Du är så patetisk, Ayla, tänker jag och ser ut genom fönstret. Solen skiner och det är ganska många på väg ner till stranden.

"Ayla! Hey!"

Jag vänder på huvudet och möter Austins blick. Han ler stort och jag ställer mig upp för att ge honom en kram.

"Hi Austin" ler jag och sätter mig igen.

"What are you doing here?" frågar han och sätter sig framför mig.

"I didn't have breakfast at home" erkänner jag och han nickar. "What about you?" frågar jag.

"I finally got contact with Sam, so we decided to meet up here to talk" säger han och jag stelnar till.

"Is he here?" frågar jag stelt.

"No, he's on his way, I think. So he'll be here any minute" säger han misstänksamt och jag ryser.

"Well, I should actually go now" säger jag snabbt och ställer mig upp.

"You haven't eaten up yet" säger han oförståeligt.

"I'll bring it home" ljuger jag och plockar upp muggen och mackan.

"What's wrong Ayla?" frågar han snabbt och ställer sig framför mig.

"Nothing, everything is fine. I'm meeting up with a friend, bye Austin" säger jag och går förbi honom.

"Wait!" ropar han bakom mig, men jag stannar inte.

Jag lämnar Starbucks och andas ut. Snabbt slänger jag både muggen och mackan i en soptunna och ska precis börja gå då jag går in i någon.

"Oh, sorr..." börjar jag men avbrter mig själv när jag ser vem som står framför mig.

"Hello Ayla"

Zayn's Perspektiv

"Yo Zayn! Are you coming?" säger Louis och jag nickar.

Vi går ut till bilen och börjar åka. På radion spelas Good Time med OwlCity och Carly Rae Jepsen. Vi sjunger såklart med och studsar lite i sätena.

"So, have you been talking to her about it yet?" frågar Louis.

"About what?" frågar jag, även om jag vet precis vad jag menar.

"You know exactly what I mean" säger han och ger mig en menande blick.

"But I don't know what to say to her" suckar jag och han svänger höger vid en korssning.

"Just say what you feel. Let your heart speak" ler han uppmuntrande.

Vi stannar utanför Starbucks och jag ska precis kliva ut då jag ser en kille släpa på en tjej. Hon försöker ta sig loss och sedan försvinner de in till en gränd.

______________________________________________________________________________________

Kommentera!

Tack för alla kommentarer! Klarar ni 10+ för nästa kapitel? KOM IGEN! :D

LuvYa x

LYSSNA SAMTIDIGT

"So... What happened after that?" frågar Zayn försiktigt när vi sitter framför teven i vardagsrummet med pizzorna framför oss.

"Uhm... The first months was really hard but we tried to get over it. Or, I tried. My mum was sort of giving up. She didn't leave her room for almost seven moths" börjar jag.

FLASHBACK

2001 november

Jag satt på mitt rum och kollade ut på snön som låg tät på gatan. Träden var full av snö och staden var täckt av ett vitt täcke. Klockan var kanske sju så det var ganska mörkt ute. Man kunde se alla miljontals stjärnor på den mörka hilmen. Min mage kurrar och jag reser mig upp för att gå över till mammas rum. Hon har legat där inne i flera månader. Hon kommer knappt ut och äter, eller jo, det gör hon, men inte ofta.

"Mommy" säger jag och knackar på hennes dörr. "Are you there, mommy?" frågar jag och öppnar försiktigt. "Mommy?" säger jag igen och kliver in.

Mamma ligger i sängen under täcket. Händerna ligger längst hennes sidor ovanpå täcket. Hennes ögon är stängda och hennes hår ligger på hennes axlar.

"Mommy, wake up. I'm hungry mommy" säger jag och sätter mig på knä bredvid henne i sängen. "Mommy, wake up" säger jag och skakar om henne försiktigt.

Hon vaknar inte. Jag fortsätter knuffa på henne, men hon vaknar inte. Jag knuffar hårdare och sätter mig på hennes mage.

"Mommy! I'm hungry, wake up!!" tjatar jag och puttar lite på henne. "Mommy, wake up!" säger jag igen.

Jag fortsätter knuffa på henne, hårdare och hårdare. Rädslan stiger och tårarna tränger bakom ögonlocken.

"Mommy!!" skriker jag, och plötsligt flyger hon upp.

Jag andas ut lättat och kramar henne hårt.

SLUT PÅ FLASHBACK

"She got better for some weeks, but then dads funeral showed up... Well, when we sat in front of dads coffin, she just couldn't handle it, so she ran out. Just because she didn't come home for some months, I lived with my auntie Nellie. Well, mum actually was gone for two years. Under those years, I tried to hide from the reality. I got different. In school, I was all alone. No one wanted to be with me because I didn't say anything" berättar jag och tänker tillbaka på den dagen.

FLASHBACK

2003 24 april

Jag kliver in i lägenheten och hänger av mig jackan. Hon kommer ut ifrån köket med ett stelt ansiktsuttryck. Med en smäll landar min väska på golvet och jag sätter mig på huk för att knyta av mig skorna.

"Is something wrong?" frågar jag och ställer ena skon på skohyllan.

"We need to talk" säger hon stelt.

Jag ställer skorna bredvid varandra och går efter Nellie till köket. Med en suck sätter jag mig på en stol runt bordet och hon häller upp juice till mig och te till sig själv. Hon sätter sig sedan framför mig och väntar tills jag har hällt i mig juicen och ställt ner glaset. Hennes blick sitter på koppen som står framför henne på bordet.

"Soo?" säger jag utdraget.

"I just got a call from the hospital" säger hon tyst.

"What was it about?" frågar jag.

"They found your mother. She is dead" säger hon sakta och jag stelnar till.

"What?!" utbrister jag.

"They think it was a suicide" säger hon tyst.

"No! Mum would never do that! NO!" skriker jag och springer ut ur lägenheten.

Jag rusar ut på gatorna och springer gråtandes mot stranden. Regnet piskar i mitt ansikte och hela jag blir blöt på en sekund. Mamma skulle aldrig göra självmord. Hon skulle inte bara lämna mig! Vi har gått igenom det tillsammans! Även om jag inte träffat mamma på två år så älskar jag henne. Jag menar, hon är ju faktiskt min mamma...

SLUT PÅ FLASHBACK

"They found out she did suicide. Since then I've lived with Nellie. The first years were hard, because Nellie and mum weren't just sisters, they were twins. So everytime when I got home and saw Nellie stand there, I always thought it was mum. But after a while I got used to it. Mum was dead, I knew it. So I just had to work on getting over it" säger jag tyst.

"I'm so sorry, Ayla. I shouldn't have pushed you like that. I mean, you're strong. I can't even guess how hard it must have been" säger Zayn hest.

"Don't be. I just didn't tell you because I don't want you to be with me because you feel sorry for me. So please don't treat me different because of this" ber jag.

"Promise" ler han.

Han ger mig en varm kram och sedan lägger vi oss i soffan för att kolla på film. Zayn drar en filt över oss och jag kryper ner framför honom. Han lägger armen om mig och jag ler. Det är så svårt att koncentrera sig på filmen när han ligger så nära mig. Hela jag blir svag och fjärilarna blir galna. Allt jag vill är att kalla honom min, men jag vill inte gå för fort fram. Vill inte bli sårad. Kommer han såra mig? Kommer han lämna mig? Kommer det bli vi? Kommer vi förbli vänner?

"Thank you Zayn" viskar jag.

"That's what friends are for" viskar han tillbaka.

Jag saknar mamma. Jag saknar pappa. Jag saknar mitt liv. Jag saknar min familj. Min riktiga familj. Jag saknar att gå på utflykter med mamma och pappa. Jag saknar kärleken mellan mamma, pappa och dotter. Jag saknar den eviga familjkänslan. Att ha någon att gå tillbaka till. Att ha någon att prata med. Tryggheten av att vara omgiven av familjen. Att veta att ingen sviker en. Att känna sig älskad hela tiden.

Varför tog Gud mamma och pappa ifrån mig? Varför ska jag behöva leva utan föräldrar? Varför ska jag alltid vara den som är svagast? Kan inte jag få leva lyckligt med hela familjen?

Även om mamma tog självmord så är jag inte arg på henne. Hon hade säkert en bra anledning. Kanske älskade hon inte livet, hon kanske blev sviken... Hennes hjärta kanske brast. Jag är ändå stolt över mamma. Hon var tvungen att ta hand om en  dotter vars pappa dött. Hon kanske inte gjorde det på det bästa sättet, men hon försökte, det vet jag.

Plötsligt strömmar tårarna ner och Zayn finns där. Han kramar mig hårt och jag trycker ansiktet mot hans bröst.

"I miss them so much!" gråter jag och han stryker mig över ryggen.

"I know..." viskar han.

_____________________________________________________________________________________

Kommentera!

Here it is... Vad tycker ni? TACK FÖR ALLA KOMMENTARER! ÄLSKAR ER!

Kommer tyvärr inte kunna skriva ikväll, sover hos en kompis. Vet att jag inte skrivit på länge, men har helt enkelt inte haft tid. Ledsen guys... Kommer skriva så fort jag får tid! Lovar! ÄLSKAR ER!

Zayn och jag myser i sängen hela dagen. Vi kollar på filmer, en efter en. Nu är det dags för Soul Surfer. En av mina favoriter. Såklart börjar jag gråta, så typiskt mig. När jag snyftar ser Zayn på mig och ler svagt.

"Why are you crying?" frågar han hest.

"Oh, nothing" säger jag och skrattar till. "I just... She's so strong" flinar jag och han nickar.

"Yeah, she is" ler han.

För er som inte vet, Soul Surfer är en film baserad på en sann historia. Den handlar om Bethany Hamilton, en amerikans professionell surfare. I oktober 2003 förlorade Bethany sin vänstra arm i en hajattack. Men trots det har hon fortsatt med sin surfning.

"Hey, should we order pizza?" frågar Zayn när filmen är slut.

"Yeah, I'm kinda..." börjar jag när min mage kurrar. "...hungry" lägger jag till och han skrattar.

"What do you want then?" frågar han och ställer sig upp.

"Uhm... A margherita with chicken" ler jag och han skrattar.

"Okay then"

"And extra cheese!" ropar jag när han är på väg ut.

"Got it!" skrattar han.

Jag lägger mig på rygg i hans säng och kollar upp i taket. Kanske borde jag berätta ändå? Han förtjänar att veta... Kanske skulle allt vara så mycket enklare då? Vi skulle kunna bli bästa vänner... Som berättar allt för varandra, stöttar varandra. Han kanske skulle uppskatta det. Då skulle han kanske känna att jag litar på honom mer, det kanske får honom att känna sig mer bekväm. Och det kommer ju komma stunder då allt är skit, då jag behöver någon att prata med. Och med någon menar jag inte Nellie.

Nellie, när kommer hon hem egentligen? Snabbt plockar jag upp mobilen och ringer henne.

"You've reach Nellie Fox's phone. I can't answer right now, you may leave a message after the tone and I'll be calling back as soon as possible!" hör jag hennes pipiga röst säga innan en ton hörs i luren.

"Hi Nellie, it's Ayla. I was just wondering when you're coming home... Bye" säger jag och avslutar samtalet.

Zayn kommer in och lägger sig på mage bredvid mig. Han ser på mig som kollar upp i taket. Försiktigt vänder jag på huvudet och möter hans blick. Ska jag berätta? Det skulle vara så skönt att bara kunna prata med någon, någon som förstår. Någon som vill hjälpa. Det skulle vara så mycket enklare. Att ha någon som vet allt. Någon som alltid finns där.

"What are you thinking about?" frågar han tyst.

"My life" säger jag kort.

"What about it?" frågar han och lutar hakan i sina händer.

"You know, you're the only one I will tell this to, except Nellie of course" mumlar jag.

"You don't have to tell me if you don't want to" säger han snabbt.

"But I want to. It would be nice to have someone that will always be there. Someone who knows everything about you, you know..." börjar jag och han nickar nyfiket.

Det är dags. Äntligen ska det få komma ut. Äntligen ska någon annan än Nellie få veta. Tro ingenting, Nellie är underbar, men hon kan jag inte prata med. Hon påminner för mycket om henne. Hon påminner för mycket om verkligheten.

"I was really young... Like, probably four or something, when my dad was called to a war in Iraq. Yeah, he was a military. He was my hero in life. Everyday at the morning he came and woke me up. He called me princess, or sunshine. But I knew that I always was his princess. What he did for the world is really big and I look up to him. He were gone for a year, but he was coming home sometimes too. Now it was time for him to go home, and he wasn't about to go back again. I didn't have to take that hard goodbye one more time" börjar jag och drömmer mig bort.

FLASHBACK

14 januari 2001

Mamma ropade på mig ifrån hallen. Snabbt plockade jag till mig den stora skylten och gick ut ifrån mitt rum. Skylten hade jag gjort själv, eller mamma hade hjälpt mig lite. Den hade massa glitter och det stod Welcome Home Dad! med stora, rosa bokstäver. Mamma log mot mig när jag trasslade mig nerför trappan. Jag satte snabbt på mig mina finskor och följde med mamma ut till bilen. Det var knappt att skylten fick plats, men det gick.

"Are you ready to see your father now?" frågar mamma när vi är på väg till flygplatsen.

"Of course!!" tjuter jag och studsar upp och ner i sätet.

Hon skrattar. "Great" säger hon med ett stort leende på läpparna.

Mamma brukade tro att jag var liten, ledsen och svag på grund av att pappa nästan alltid var borta, hon sa att eftersom jag inte hade någon syster eller bror så fanns hon alltid där om jag ville prata. Jag svarade alltid Tack mamma, jag älskar dig. Sedan kramades vi innan jag skuttade till mitt rum. Mitt prinsessrum. Mamma och pappa hade sparat pengar länge för att fixa det. Rosa tapeter, en enkelsäng med rosa täcke, rosa kuddar och ett rosa överkast med sänghimmel. Allt var perfekt och jag älskade det. Jag brukade kasta mig på sängen och lotsas att det var som en musikvideo. Att en kamera filmade på mig och att solen sken rakt i mitt ansikte. Pappa var min kund, mamma var min drottning. Och min nallebjörn, Tommie, var min prins. Nallebjörnen som alltid låg bredvid mig på natten när jag skulle sova. Han som alltid fanns i min famn.

Vi kom fram till flygplatsen tillslut. Det tog i alla fall tio minuter att trassla ut skylten, men det gick. Sedan gick vi hand i hand mot entrén. Eller jag skuttade med skylten i min högra hand och mammas hand i min vänstra. Äntligen ska jag få se pappa, efter fem månader. Äntligen. När vi kommer in till flygplatsen ser jag flera familjer med barn. De flesta har skyltar. Mamma hälsar och ler mot nästan alla. Vi ställer oss så långt fram som möjligt. Bredvid oss står en kvinna med en liten kille på kanske fem år på sin höft. Framför henne står en vagn med en liten bebis i och bredvid vagnen står en tjej och en kille i kanske 12-14 års åldern. Mamma hälsar och de börjar en konversation.

Jag står och kollar mot stället där pappa snart kommer stå, söka med blicken efter oss. Snart är det dags. Snart så!

Efter en halvtimme kommer en man fram till familjen bredvid oss. De börjar gråta och skratta av glädje. Mamma ler med tårar i ögonen mot dem. Mannen och kvinnan kysser varandra. Håller om varandra. Barnen studsar runt deras fötter och nästan skriker Pappa! Pappa! Pappa är hemma! Själv står jag bredvid och ler svagt mot mamma.

"He will be here soon, sweetheart" tröstar hon och drar handen över min panna.

"I know. I will see dad soon, right?" säger jag och hon nickar.

Mamma och jag väntar i timmar. Alla familjer har redan gått. Vi sitter på en bänk. Eller, mamma sitter på bänken. Jag står fortfarande upp med skylten i min hand. Väntar på att pappa ska komma ut. Jag väntade på att jag äntligen ska få säga Välkommen Hem Pappa!, le mot honom och kramar om hans kropp. Plötsligt ser jag en man prata med mamma. Hennes ögon fylls av tårar och en ensam tår rinner nerför kinden. Hon lägger handen för munnen och hans hand ligger lätt på hans axel. Hon nickar, säger något och han går. Hon går fram till mig.

"Is daddy on his way home?" frågar jag och hon börjar gråta.

"It's time to go home now. Dad isn't coming home today" viskar hon hest.

"But it is today! I've been counted the days mum, why isn't daddy here?" frågar jag och hon snyftar högt.

"He isn't coming home now, sweetie. But you will see him soon, I promise" säger hon.

"I will see him again, right? Promise me mum" säger jag.

"I promise honey" säger hon.

SLUT PÅ FLASHBACK

"I kept that sign for months. It lay on my bed when I slept and I was talking to daddy all the time, saying that I was waiting for him to come home" säger jag och snyftar medan jag torkar tårarna. "I was waiting for him to come home every single day. But after three years, I realized he wasn't coming home. I asked mum again, and this time she said he was dead, and even thought I had already figured that out, I got really sad" avslutar jag och Zayn ser på mig med tårar på kinderna.

"I'm so sorry" säger han hest.

"It's okay... I mean, I have to get over it sometime" suckar jag.

"You don't have to get over it. You just have to put it on the side and live for now. You don't have to forget or get over. You need to remember him as the hero he was" tröstar han.

Plötsligt plingar dörrklockan. Tur, då slipper jag berätta del B av min historia. Det är nästan den värsta delen. Den avskyr jag mest av allt. Men jag antar att han kommer fråga, och att jag kommer behöva svara... Fast, kanske är det bäst ändå...

______________________________________________________________________________________

Kommentera!

En del av hennes historia är avklarad! Men det kommer mer!