onedirectiontolove

Alla inlägg under december 2012

Av Wilma - 30 december 2012 21:05

 


Då gör jag länkbyte igen då, den här gången med den här bloggen --> http://onediirectiionnovell.bloggplatsen.se/

Det här är alltså en ny fanfic blogg om One Direction. Tjejen som skriver heter Jennifer och den fanficen hon skriver på nu heter They Don't Know About Us. Ta er gärna tid att gå in på den här bloggen och läs hennes fanfic!

För att komma till bloggen trycker ni antingen på länken däruppe eller på bilden!


ANGÅENDE NÄSTA KAPITEL:

Har börjat på kapitel 7, men tror inte det kommer ut idag... But we believe in miracles ;) Anywaaay... C' Ya Later!

Av Wilma - 30 december 2012 13:45

Alyssa's Perspektiv


 "Hey, isn't that One Direction?" frågar Melissa som sticker in huvudet i bilen.

 "Yes" andas jag och bryter min blick ifrån killen-med-lockigt-hår.

 "Aren't you going to say hi?" frågar hon förvirrat och jag skakar på huvudet.

 "They probably don't see me" säger jag och hon suckar.

 "Come on, I know you want to" flinar hon och jag suckar, en kliver ur bilen.

Jag smäller igen bildörren och kollar på Melissa över bilens tak. Efter att ha gett henne en skeptisk blick vänder jag mig mot killarna och Paul, som förvånansvärt redan kollar på mig.

 "Alyssa?" frågar Paul och jag nickar sakta.

 "That's me" säger jag och slänger iväg ett leende.

 "How... How are you?" frågar han och går emot mig och Melissa.

 "Better, good, great" babblar jag och han skrattar tyst.

 "Good... Oh, I haven't met your friend" säger han och nickar mot Melissa.

 "Oh, this is Melissa. My best friend" säger jag och Melissa firar av ett av sina vackra leenden.

 "Hi" ler hon.

 "Hi, I'm Paul and this is Liam, Harry, Niall, Louis and Zayn" säger Paul och pekar på killarna som står lite bakom honom.

Ännu en gång möts min och killen-med-lockigt-hår, aka Harrys, blickar. Generat kollar jag bort och ler svagt. Mina kinder hettar till och jag känner Harrys blick på mig.

 "We're going to eat lunch, want to join us? That's the least I can do after the accident" erbjuder Paul och jag ser upp på  honom.

 "Don't feel bad about it, please. It was my fault, I should've watched if there were any cars coming" säger jag och han suckar lite.

 "But I should've seen you coming" säger han.

 "Whatever, everyone's alive and happy!" avbryter Melissa oss och jag skrattar tyst.

 "Anyway, do you want to join us?" frågar Paul och jag ser på Melissa som nickar.

 "Sure" ler jag och vi följer med dem till McDonalds som ligger en bit bort.

Jag följer med Paul, Harry och Zayn för att beställa medan Liam, Louis, Niall och Melissa går till ett bord. Hela tiden känner jag Harrys blick på mig. Det får mig osäker och obekväm.

 "So... What are you doing in your free-time?" frågar Zayn för att försöka starta en konversation.

 "I love photographing, but I work at a daycare" säger jag och han nickar.

 "So you like kids?" frågar han och jag nickar med ett leende.

 "I love kids" svarar jag och han nickar.

Jag vänder min blick ifrån Zayn till Harry och märker att han fortfarande kollar på mig. Även om jag kollar på honom så kollar han inte bort. Generat drar jag bort blicken och vänder den framåt istället.

När vi fått vår mat så hjälps vi åt att bära det till bordet. Jag får sitta bredvid Niall och Liam. Harry sitter framför mig med Melissa på hans högra sida och Louis på hans vänstra. Paul sitter bredvid Melissa och Zayn sitter bredvid Niall, som sitter på min vänstra sida.

 "So, how do you two know each other?" frågar Louis och pekar på mig och Melissa.

Jag möter Melissas blick och kollar sedan på Louis för att svara på hans fråga, men Melissa hinner före.

 "We met in school, actually. Alyssa started in my class when we were about... 12? She changed school and were really shy, but I took care of her. Made her comfortable" säger hon och jag rodnar lite.

 "So you've known each other for seven years?" frågar Harry förvånat och jag ser upp på honom.

 "Yes" svarar jag och ler.

Han nickar imponerat och det blir tyst. Pinsamt...


Harry's Perspektiv


Det är omöjligt att ta blicken ifrån henne. Hennes vackra ansikte och vackra hår... Och ögonen som bara tindrar. Hela hon strålar skönhet. Och när hon rodnar... När hennes kinder färgas lätt röda och när det där osäkra leendet tar plats på hennes fylliga läppar. Hon har säkert redan kille... Det borde hon ha, så vacker som hon är.

 "I should get going..." säger Alyssa och ställer sig upp.

 "And I need you to get me home, so" lägger Melissa till och ställer sig upp tillsammans med henne.

 "We should get going to, boys" säger Paul och vi nickar.

Vi alla reser oss upp och plockar undan våra saker. Sedan går vi ut igen. När vi är tillbaka vid bilarna så står vi tysta en stund, innan Louis går fram för att krama Alyssa. Sedan börjar kramkalaset. Då ser jag min chans. Jag vänder mig mot Alyssa och går fram för att krama henne. Hon kramar mig tillbaka och sedan släpper jag henne.

 "Uhm... I was wondering..." börjar jag och hon ler svagt.

 "Yes?"

 "Uhm... Nothing. Forget it" säger jag snabbt och hon nickar sakta.

 "Okay..." säger hon sakta och går sedan mot sin bil med Melissa.

 "Bye!" säger Paul högt och tjejerna vinkar.

 "Bye boys!" svarar Alyssa.

De sätter sig i bilen och vi ser dem åka iväg. Nu är hon borta, igen. Nu kommer vi aldrig träffas igen och jag kommer leva i all evighet ensam.


Alyssa's Perspektiv


 "Yes?" säger jag och ser hoppfullt på honom.

 "Uhm... Nothing. Forget it" säger han snabbt och jag sjunker ihop lite.

 "Okay..." säger jag och börjar gå mot min bil.

Någonting inom mig ville att han skulle fråga om mitt nummer. Jag vill lära känna honom bättre. Han verkar intressant, och han ser ju bra ut. Men, han är känd. Varför skulle han vilja ha någon som mig? Han bryr sig säkert inte heller. Men varför kollade han på mig så mycket? Kanske hade jag något i ansiktet, eller så låg mitt hår fel eller nåt. Ja, så var det nog.

Jag och Melissa sätter oss i min bil och kör därifrån. Först lämnar jag av Melissa hos henne och sedan åker jag till mig. På radion spelas Big Girls Don't Cry, en av mina favoritlåtar som barn. Jag sjunger med tyst för mig själv och bromsar vid rödljus. Jag trummar med pekfingrarna på ratten och nickar med huvudet i takt.

 "And I'm gonna miss you like a child misses their blanket. But I've got to get a move on with my life. It's time to be a big girl now. And big girls don't cry" sjunger jag tyst och kör när det blir grönt.

Jag svänger höger och fortsätter köra mot min gata. När jag ser mitt hus ser jag Noel och hans kompis Jacob spela basket vid vår basketkorg. Jag kör upp bilen på uppfarten och stänger av motorn. När jag kliver ur vinkar Noel mot mig.

 "Hi sis!" hälsar han. "I thought you would stay at Melissas" säger han och går emot mig.

 "Changed plans" säger jag kort och går in igenom ytterdörren.

Jag skyndar mig upp till mitt rum och sätter mig på sittplatsen under mitt fönster. Allt som finns i mitt huvud är Harry. Ni vet killen med lockigt hår och de gröna ögonen? Varför kan jag inte sluta tänka på honom? Vad är det som är så speciellt med honom? Han är bara en kille. Jag blir inte kär, jag faller inte för killar. Jag tänker inte ens på killar. Jag är inte den personen. Och allt med Chris. Han ska tillbaka. Varför måste han lämna mig? Jag behöver honom.

 "Hey, sis, what's wrong?"

Jag kollar mot dörren och ser Noel komma in med ett oroat ansiktsuttryck. Han går emot mig och jag reser mig upp. Jag springer emot honom och hoppar upp i hans famn. Han tar emot mig och jag börjar gråta mot hans hals.

 "I'll miss him so much!" gråter jag och han släpper ner mig på sängen.

 "Chris?" gissar han och jag nickar. "He'll come back. You two are strong, you can make it" lovar han och jag snyftar.

 "I could hardly be without him for a year, what if he'll be gone for two years? Or three?" gråter jag.

 "He won't. And if he is, there is Skype, you can call and text each other. It will work our, I promise" säger han och jag snyftar till.

 "You think?"

 "I know" ler han.

Jag nickar, men känner mig inte bättre inombords. Harry finns ju fortfarande där. Alla frågor om honom. Varför kollade han på mig? Varför kan jag inte sluta tänka på honom? Vad är det för speciellt med honom?

 "You're still sad, what's bothering you?" frågar han och jag snyftar.

 "You know that I got hit by a car" säger jag och han nickar. "Well, there wasfive boys in the car, except from Paul. And one of the boys is called Harry... I just... I don't know. I can't get him out of my mind" säger jag och han flinar.

 "Oh, boy problems, huh?" retas han och jag slår till honom.

 "Shut up" fnissar jag.

 "My little sis is getting big" ler han och jag fnyser.

 "Talk for yourself. I'm older than you, lilbro" skrattar jag och han fnyser till.

 "Whatever" säger han och jag skrattar åt honom.

Han lämnar mitt rum och jag tar fram min dator. Jag loggar in på Facebook, men det är inget nytt så jag går in på Twitter istället. Jag har drygt ett tusen följare. Whaat?! Det är hur många som helst som har tweetat mig om olyckan och om killarna.


 "Aly!" ropar Noel nerifrån efter drygt en timme.

 "Yes!" ropar jag tillbaka och pausar filmen som spelar på teven.

 "Is it okay if I go to Jakes?!" ropar han och jag ler svagt.

 "Of course!"

 "I'll be back tomorrow!" ropar han. "Bye!"

 "Bye!"

Dörren smälls igen och jag sätter på filmen igen. Det är den romantiska filmen Dear John. Filmen har kommit till delen då Johns pappa ligger på sjukhus, och John har skrivit ett brev till honom. Såklart börjar jag gråta tyst för mig själv. Jag låter tårarna rinna.

Men inte ens filmen kan få Harry att försvinna ur mina tankar...


****


Här är kapitel 6! Hurraay! Kommentera på nu!

Vad tycker ni om uppdateringen? ;) LuvJuu

Av Wilma - 29 december 2012 18:30

En vecka senare

Alyssa's Perspektiv


 "Chris! Give me that!" skriker jag och springer efter Chris som skrattandes håller i min mobil.

 "Nope!" retas han och ploppar på p:et.

Han fortsätter springa ifrån mig och jag springer desperat efter honom. Jag skrattar åt honom när han håller på att snubbla och ser chansen att hoppa på hans rygg, så det gör jag. Han faller ner till golvet och jag tar min mobil ifrån honom.

 "Thank you" säger jag tillgjort och ställer mig upp.

 "No problem, miss Campbell" säger han och bugar.

Jag fnittrar och niger. Vi går till köket där mamma står och lagar mat. Hon ler åt oss när vi kommer in och knuffas på skoj. Jag och Chris sätter oss på barstolarna til köksön och kollar på när mamma lagar.

 "What are you kids doing?" frågar hon och börjar skära grönsaker.

 "Nothing" säger jag och lutar hakan i händerna.

Vi går snart upp till mitt rum och jag lägger mig trött på rygg i min säng. Jag suckar och Chris sätter sig på sängkanten. Han ser ganska allvarligt ut, men jag lotsas inte märka det. Jag vill inte vara allvarligt just nu.

 "Alyssa, we need to talk" säger han allvarligt och jag sätter mig upp.

Han använder bara mitt hela förnamn när det har hänt något, eller när han ska berätta något viktigt, vilket får mig orolig. Vad har hänt? Vad ska han säga?

 "What?" frågar jag och han tar mina händer och håller dem hårt. "What's going on?" frågar jag och han får tårar i ögonen.

 "We're going back"

Hans ord ekar i mitt huvud. We're going back... Vart? Tillbaka vart? Vilka? När? Hur? När kommer de tillbaka?

 "Where?" frågar jag hest.

 "Thailand. My mum decided it" säger han och jag känner klumpen i min hals bli större och större.

 "When?" viskar jag och han ser djupt in i mina ögon.

 "Next week" svarar han tyst och jag flämtar till och låter en tår falla.

 "When are you coming back?" viskar jag och börjar gråta tyst.

 "We don't know" viskar han och smeker bort mina tårar med sin tumme.

 "I don't want you to leave" viskar jag och snörvlar till.

 "I know hun, I don't want to leave you. But I have to, I'm so sorry" viskar han och jag slänger mig i hans famn.

 "I'll miss you so much" gråter jag mot hans hals.

 "I'll miss you too, sis" mumlar han i mitt hår och jag snyftar.

Resten av dagen spenderar vi tillsammans. Vi äter middag ihop, kollar på filmer, spelar spel och bara umgås. Jag vill inte att han ska åka, men jag vet att han måste. Han vill det också.

 "What should I do when you're not here?" viskar jag när jag ligger med huvudet på hans bröst i min säng.

 "Think about me" viskar han och leker lite med mitt hår.

 "I won't stop thinking about you" svarar jag och ser upp på honom.

 "That's good, cause I won't stop thinking about you either" säger han med ett flin och jag skrattar.

Jag somnar i hans famn den kvällen. Och när jag vaknar är sängen tom. Men en lapp ligger på min kudde.

Hey, you feel asleep creepy ;) Anyway, I went home, didn't want to wake you up. I'm busy tomorrow, but I'll call you later love u xxChris

 


Jag ler och slänger lappen. Sedan drar jag på mig ett par vita, midjehöga shorts, ett blått maglinne med en knut på och ett par vita, låga Converse. Efter det sätter jag på mig lite smycken och sminkar mig sist. När jag borstat mitt hår går jag ner till köket där det ligger en lapp.

Morning kids! We know it's weekend, but we had to go to work. You'll have to cook dinner by yourself tonight! We love you Mum&Dad

Jag slänger lappen och fixar frukost. Då kommer en morgontrött Noel upp. Hans hår är rufsigt och han släpar sig själv över golvet. Han har endast på sig ett par pyjamas byxor.

 "Morning" ler jag och börjar äta.

 "Morning" muttrar han och tar frukost.

 "I'm going to Melissa today, I'll probably sleep over there, I don't know yet. But mum and dad are working so either you have to make dinner yourself or you can go to a friend" säger jag och han nickar.

 "Okay"

Han tar med sin macka till vardagsrummet och sätter på teven. Med en suck reser jag mig upp och städar efter oss. Sedan tar jag min väska och lämnar huset och sätter mig i min bil. Snabbt startar jag motorn och ringer Melissa samtidigt som jag backar ut ifrån uppfarten.

 "Hellooo miss, what can I do for you?" hör jag Melissa säga och jag skrattar.

 "Hi Melly Belly, I'm coming over, is that alright?" frågar jag och växlar.

 "Yeah, my mum is home, but we can go out, right?" föreslår hon och jag svänger höger.

 "Yep, that's alright. Be ready then, I'll be at yours in five" säger jag och lägger på.

Jag sätter på radion och nynnar med i låtarna. När jag är framme hos Melissa stannar jag utanför hennes port och trummar lite på ratten. Min blick flyger automatiskt till platsen där jag blev påkörd. Minnen spelas upp och jag är tvungen att kämpa för att flytta min blick. Varför känns det som att något saknas...?

Så fort Melissa sitter i bilen kör jag ut på vägen igen. Hon höjer volymen och vi sjunger med högt i alla låtar. När vi hör att Kelly Clarksons låt Stronger börja spelas kollar vi på varandra fort för att sedan sjunga med igenom hela låten.

 "What doesn't kill you makes you, stronger! Stronger! Just me, myself and I!" skrik/sjunger vi och Melissa sträcker upp armarna mot taket.

Jag skrattar åt henne och parkerar sedan vid sidan av en väg i stan. Vi kliver ur och börjar gå längst gatorna. Hela tiden pratar vi om allt och inget. Hon berättar om sin relation med Bryan och deras romantiska dejt. Jag har inget att berätta, som vanligt. Hennes liv är så bra. Hon har kärlek, pengar, familj och utseendet. Jag har familj och pengar, men ingen kärlek. Utseendet har jag inte heller. Men jag försöker få bättre självförtroende, tro mig, men det är svårt. Jag ser alltid alla andra som vackra, och så kollar jag på mig själv och ser en tjej som inte ens är hälften så vacker. Jag menar, kolla bara på Melissa, hon är som en grekisk gudinna. Hennes blonda lockar, blåa ögon och vackra leende. För att inte tala om henne kropp. Helt perfekta kurvor.

 "Are you even listening to me?"

Jag "vaknar" till liv igen och ser in i Melissas ögon. Hon har stannat, jag med. Hon suckar lite och lutar sitt huvud på sne medan hon kollar oroligt på mig.

 "What?" frågar jag.

 "What's wrong? I know it's something going on in your little head" säger hon och jag suckar lite.

 "Nothing, it's nothing. Just normal thoughts" lovar jag och hon ser skeptiskt mot mig.

 "Normal thoughts? And what is that suppose to mean?" frågar hon och jag suckar.

 "It means Don't worry about it, so can we please start shopping now?" ber jag och hon skrattar åt mig.

 

"Okay"


 "Okay, let's go" ler hon och krokar arm med mig igen.

Vi shoppar hela dagen, vilket är riktigt roligt. Vid fyra stannar vi på ett kafé för att ta en paus. Vid den tiden har jag köpt ett par slitna jeans, en söt topp, ett par underkläder och ett par mjukisbyxor. Jag är väl inte riktigt shopping-tjejen, inte i jämnförelse med Melissa i alla fall. Hon har köpt tre par underkläder, två par jeans, två linnen, ett par jeansshorts, en kjol och två par skor. Ja, shopping galning...

 "So... I heard Chris is back" säger Melissa och försöker få mig att prata om det.

 "Yeah..." mumlar jag och snurrar på min mugg med latte.

 "Yeah....?" säger hon och jag suckar lite.

 "He's going back next week" mumlar jag och ser ner i bordet.

 "What?! Aww, honey! But he will come back, right?" säger hon och jag nickar med tårar i ögonen.

 "Yeah" säger jag hest.

 "Then what's the problem?" frågar hon mjukt.

 "They don't know when they're coming back. And you know how much I missed him when he was gone for a year, I don't want to be that sad again" mumlar jag och möter hennes blick.

 "I'm sure you'll be alright. I'll help you, I promise" ler hon och jag nickar sakta.

 "Thank you, Melly Belly" ler jag och hon skrattar.

 "Stop calling me that, it's embarrassing" fnissar hon.

 "But it's cute" fnittrar jag.

Vi fortsätter vår shopping i två timmar, sedan går vi tillbaka till bilen. Precis när vi satt oss ringer hennes mobil. Hela hon skiner upp och hon ser bedjande på mig.

 "Can I just take this outside?" ber hon och jag höjer på ögonbrynet.

 "Bryan?" hon nickar. "Of course, but hurry up!" säger jag och hon skrattar.

Hon kliver ur bilen igen och stänger dörren. Jag sitter där i tystnaden och ser på henne när hon skrattar med mobilen mot örat. Jag ler svagt åt henne. Så söt. Jag älskar att se henne såhär lycklig. Fast jag hatar att hon inte låter mig träffa honom än. Hon tycker det är så stort att hennes pojkvän ska träffa mig, så hon vill först se så att det blir något seriöst mellan dem.

Plötsligt ser jag en svart minibuss parkera på andra sidan gatan. Jag tappar hakan. Samma bil som körde på mig... Vilket betyder Paul och One Direction. Som jag tänkt hoppar Paul ur bilen och snart hoppar killarna också ur. När han med lockigt hår hoppar ur hoppar mitt hjärta över ett slag. Vad hände...?


Harry's Perspektiv


Jag hoppar ur bilen och drar upp mina byxor lite. Sedan går jag med killarna över gatan. Då ser jag den där blondinen. Hon som var med Alyssa vid intervjun. Vad gör hon här? Är Alyssa också här? Jag börjar genast se mig omkring, men ser henne inte. Blondinen ser oss och möter min blick. Hon lägger på och stoppar mobilen i fickan för att sedan gå mot en Mercedes på gatan. Jag kollar in genom rutan och möter de där bruna ögonen.


****


Vas happenin'?! Jag tänker inte kräva kommentarer från er, inte nu under jullovet ;) Men för er som har tid och lust, ni kan väl slänga in en kommentar? Det hjälper mig i skrivandet och liksom då vet jag att det är någon som gillar det jag skriver. Jag får liksom en rush av kommentarer vilket hjälper mig att skriva. Pfft, låter helt sjukt, men det är svårt att beskriva. Men jaja... Vem vill ha nästa kapitel?! (Kanske kan få upp ett till idag, men vi får se, lovar inget) xoxo

Av Wilma - 28 december 2012 18:15

Alyssa's Perspektiv


Mitt i tystnaden ringer min mobil. Jag upp den. Inget nummer jag känner till, men jag svarar ändå.

 "Alyssa" svarar jag.

 "Hello, is this Alyssa Campbell?" hör jag en kvinnlig röst säga.

 "Yes, that's me" säger jag tveksamt.

 "My name is Stephanie Lawston and I want to interview you for my magazine Teenz1 about the accident with One Direction" säger hon och jag rynkar pannan.

 "Why? When? How?" frågar jag.

 "We want to have an interview with you and the boys from One Direction, and of course Paul Higgins tomorrow at 1 pm" svarar hon.

 "Where?" frågar jag.

 "Wandsworth Road" svarar hon.

 "Uhm... Okay, I guess" säger jag förvirrat.

 "Great! See you then, miss Campbell" säger hon och lägger på.

Jag stirrar förvirrat på mobilen och lägger ner den. Med en suck reser jag mig upp och går ut till Melissa i vardagsrummet. Hon kollar på Titanic under en filt och jag kryper ner bredvid henne.

 "I'm going on an interview tomorrow" säger jag och hon ser förvånat på mig.

 "What?!"

 "A girl named Stephanie Lawston wanted an interview with me and One Direction, and Paul" säger jag och hon höjer ena ögonbrynet.

 "And you said yes?"

 "Yes. But I want you to come with me" svarar jag och hon nickar.

 "Sure. Of course I can" svarar hon och jag ler.

 "Good"

Vi kollar på ett x antal filmer innan vi lägger oss i hennes säng och bara pratar. Det är ås avslappnat att vara med Melissa. Det är svårt att förklara, men mankan liksom vara sig själv. Man behöver aldrig skämmas. Hon får en att känna sig bra till mods.

Nästa morgon går vi upp vid nio. Jag drar på mig kläderna från igår och fixar mig smått och väntar på att Melissa ska bli klar. Sedan lämnar vi lägenheten och tar hissen ner. Utanför porten är det fullt med paparazzis. Jag möter Melissas oroliga blick.

 "Where is your car?" frågar hon.

 "The parking lot on the other side of the road" säger jag och hon nickar.

 "We have to run, can you do that?" frågar hon och jag nickar.

 "Yeah"

Vi går ut och det blixtrar överallt. Vi klämmer oss igenom massan och springer sedan över vägen till parkeringen. Snabbt hoppar vi in i min bil och jag kör därifrån.

 "That was crazy" flämtar jag och Melissa ser på mig.

 "Are you okay?" frågar hon och jag nickar.

 "Yeah, I'm fine" svarar jag och vi kör till mig så jag kan byta kläder.

När jag kommer in möts jag av kramar av både mamma, pappa och Noel. De babblar i munnen på varandra och jag försöker memorera deras frågor. Så fort jag svarat på alla berättar jag att jag måste skynda mig till en intervju och sedan springer jag till mitt rum. JAg drar på mig ett par mörka jeansshorts och en vit skjorta tillsammans med ett par vit/beigea pumps. Sedan går jag ner till Melissa igen och vi åker vidare till platsen där vi ska vara.

 


Harry's Perspektiv


 "Wow, guys. Look at this" flämtar Niall och lägger en tidning på bordet framför oss.

Vi böjer oss fram för att kolla. Det är en bild som är tagen utanför ett höghus. Det är fullt med paparazzis utanför och mitt i massan står Alyssa och en blondin. Alyssa döljer ansiktet med händerna medan blondinen kisar med ögonen.

 "Poor Alyssa..." mumlar Paul bakom oss och vi nickar.

 "Shouldn't she be in bed? I mean, she got a concussion" säger jag och han nickar sakta.

 "She should" suckar han.

Vi sitter i en soffa i en skyskrapa där vi ska intervjuas. Rummet vi är i är ganska stort med panorama fönster ut över London. Riktigt fint, för att vara helt ärlig. Dörren öppnas och en kvinna kliver in. Hon har på sig en grön pennkjol och en vit skjorta under. Hennes ljusbruna hår är skruvat och hennes läppar blodröda. Hon ler stort och visar vita, raka tänder.

 "Hello boys" hälsar hon.

Vi ställer oss upp och hälsar på henne. Tydligen heter hon Stephanie. Hon sätter sig i en fåtölj framför soffan som vi sitter i och pratar lite med oss.

 "Now we just have to wait for..." börjar hon, men avbryts av att dörren öppnas.

 "Miss Campbell is ready now" ler en kvinna i dörröppningen.

 "Bring her in!" uppmanar Stephanie med ett leende.

 "Wait, Alyssa Campbell?" frågar Liam och Stephanie nickar.

Vi tystnar när vi hör ljud av klackar som kommer närmre. Snart står en brunett i dörröppningen. Jag känner igen henne direkt. Hennes vackra hår och vackra bruna ögon. Hon stannar och ser generat ner i golvet. Vi reser oss upp och hälsar.

 "Harry" hälsar jag när hon är framme vid mig och jag kramar henne löst.

 "Alyssa" ler hon.

 "You can sit here, Miss Campbell" uppmanar Stephanie och pekar mot fåtöljen som står bredvid soffan.

Vi sätter oss igen och jag sitter i änden av  soffan med fåtöljen som Alyssa sätter sig i bredvid mig.

 "Okay, I'm going to start with talking a little bit to you" säger Stephanie med blicken på Alyssa. "Your full name is Alyssa Campbell, right?" frågar hon och Alyssa nickar. "How old are you?" frågar hon och tar upp ett anteckningsblock.

 "I'm nineteen" svarar Alyssa.

 "Okay, so... you where hit by their car yesterday, can you tell me about what happened?" ber Stephanie och Alyssa kollar obehagligt ner i golvet.

 "I don't remember much, actually" säger Alyssa. "I just remember the picture of the car coming towards me, then it's like a black hole. I just remember after the crash" fortsätter hon och Stephanie nickar.

 "How come you were hit by the car, on the road? Like, were you walking across it?" frågar Stephanie och Alyssa sväljer och får lite tårar i ögonen.

 "Yes. I was stupid. I didn't look if there were any car coming. I just walked. Then I heard a car slam on the brakes and..." berättar Alyssa och en tår faller nerför hennes kind.

 "But did you even try to run?" frågar Stephanie och jag ser på Alyssa att hon inte vill prata om det.

 

"No"


 "No" svarar Alyssa hest.

 "Why?" frågar Stephanie.

 "Of course she didn't, she were in shock" stämmer Paul in.

 "And why didn't you stop the car before it hit her?" lägger Stephanie in och ser på Paul.

 "It wasn't his faul! I didn't even try to run, he tried to stop the car" avbryter Alyssa och Stephanie suckar lite.

 "Back to the story, what happened after the crash?" frågar hon Alyssa som snyftar till och sväljer hårt.

 "Paul was sitting in front of me on the ground, then I fainted. Then the ambulance were there and they told me I had a concussion" berättar hon kort.

 "Was he aggressive?" frågar Stephanie och Alyssa spärrar upp ögonen.

 "No! No, the opposite. He was afraid that I was hurt. He was really kind" säger hon och Stephanie nickar.

 "And what about the boys?" frågar hon och nickar mot oss.

Alyssa kollar på oss alla, sist mig. Jag möter hennes blick och ler svagt. Hon besvarar mitt leende, men kollar sedan  mot Stephanie igen.

 "I never met them. They were in the car" berättar hon.

 "But there were pictures of Liam outside the car" motarbetar Stephanie och nickar mot Liam.

Alyssa kollar på oss och hennes blick stannar på Liam. Han kollar på henne och hon nickar sakta.

 "Yeah, he was outside the car, but I never spoke to him" säger hon och Stephanie nickar.

 "So... Boys, did you see her coming on the road?" frågar Stephanie oss.

 "No" svarar jag.

 "I saw her when she walked across it, but not before, no" lägger Liam till.

 "Paul, when did you see her on the road?" frågar Stephanie och kollar på Paul.

 "Too late" svarar han bara och Alyssa kollar på honom.

 "So... Alyssa, what was the last thing you thought before you got hit?" frågar Stephanie och Alyssa stelnar till.

Tystnaden lägger sig över rummet och Alyssa kollar ner i golvet. Som att hon tänker efter. Allas blickar ligger på henne, min med.

 "I don't remember" säger hon tyst.

 "Who was the last person you thought about?" frågar Stephanie envist.

 "You should stop pushing her like that" avbryter jag snabbt när jag ser tårarna i Alyssas ögon. "If she don't remember, then she don't" lägger jag till och Stephanie och höjer ögnbrynet.

 "Well, okay then. That's everything. Thank you for..." börjar Stephanie, men hinner inte mer förrän Alyssa rusar ut ur rummet.

Paul går fort efter henne. Jag och killarna säger hejdå till henne innan vi följer med ut. Alyssa står i famnen på blondinen från tidningen och Paul står bredvid dem. Alyssa skakar lätt och jag kan höra henne snyfta.

 "It's okay now, sweetie" hör jag blondinen viska.

Alyssa släpper henne och vänder sig mot oss. Paul kramar henne och pratar tyst med henne, men jag hör inte vad han säger. Alyssa nickar och ler mot honom, sedan går hon mot oss.

 "I'm sorry if I ruined your reputation" säger hon och Louis kliver fram för att krama henne.

 "You didn't" säger han och hon kramar honom tillbaka.

Hon kramar alla och när hon kommer till mig kramar jag henne hårt, vilket får henne att stelna till, men sedan kramar hon mig tillbaka.

 "Bye boys" säger hon och går ifrån oss med blondinen bredvid sig.


****


Två kapitel på EN dag! Yippiii! Tycke jag förtjänar lite kommentarer nu... C'mon c'mon and comment my blog now! YEAH, I've been writing here all day, and I want you to comment, so c'mon c'mon and comment my blog now! HAHAH! omg... aja, i alla fall, KOMMENTERA!

Av Wilma - 28 december 2012 11:30

Alyssa's Perspektiv


 "Do you live nearby?" frågar en ambulansman och jag skakar på huvudet.

 "No, but my friend live right there, I was going there before" säger jag och pekar på hennes höghus.

 "Can I call her and ask her to come down here?" frågar han och jag nickar.

Jag letar upp hennes nummer och ger honom mobilen. Han reser sig upp och går iväg en bit. Jag dricker lite vatten ur vattenflaskan jag fått och lutar huvudet mot tegelmuren bakom mig. Huvudet gör så otroligt ont och det känns som att jag kommer dö. Plötsligt ser jag en kille utanför Pauls bil. Han har brunt, snaggat hår och han går fram till Paul som pratar med en polis. När han pratar med honom sneglar han lite mot mig. Jag kollar snabbt bort och ser Melissa komma ut ifrån porten där hon bor. Hon rusar över parkeringen och över gatan fram till mig.

 "Oh my God! How are you?! Are you okay?!" utbrister hon oroligt och kramar mig hårt.

 "I'm fine" fnissar jag och hon pustar ut.

 "I thought you were gonna die, I thought I was gonna die" babblar hon och jag skrattar åt henne.

 "Help me up" ber jag och hon ställer sig upp.

Hon sträcker ut handen mot mig och jag tar den. Hon hjälper mig upp försiktigt och sedan pratar vi lite med ambulansmannen. Precis när vi ska gå över gatan stoppar Paul oss.

 "Are you okay now? I feel so sorry for what happened" säger han och jag ler mot honom.

 "I'm okay, I promise" lovar jag.

 "If it isn't too much to ask for, what's your name?" frågar han och jag skrattar till.

 "Alyssa Campbell" svarar jag.

 "I'm Paul, Paul Higgins" ler han och jag nickar.

 "Well, I should probably go now, get some rest. Bye" ler jag och börjar gå.

 "Bye" säger han och går mot bilen igen.

Jag ser en sista gång in i bilen och ser den där killen igen. Han sitter fram i passagerarsätet och ser på mig. Snabbt kollar jag bort och låter Melissa hjälpa mig mot porten. Väl inne i hennes lägenhet bäddar hon ner mig i hennes säng och ställer fram ett glas med vatten och sånt. Hon kryper ner bredvid mig och vi ligger och bara pratar.

 "How's it going with Bryan?" frågar jag och flinar mot henne.

Hon rodnar och trycker ansiktet i kudden. Jag skrattar åt henne och hon ser upp på mig. Ett stort leende pryder hennes ansikte och hennes kinder är lätt rosa.

 "Good" säger hon och fnissar.

 "Identify good" ber jag och lutar hakan i mina händer.

Hon skrattar åt mig och börjar berätta. Bryan har varit Melissas crush i flera år, och nu har de börjat dejta. De är så söta ihop, de passar verkligen bra. Han är lite av en badboy, men han kan vara riktigt schysst. Och badboys är Melissas typ.

 "We're kinda together, I think" ler hon generat och jag utbrister i ett ljust aww.

 "That's like totally adorable!" tjuter jag.

 "Shut up!" ler hon och rodnar.

 "You're so cute when you're in love" ler jag och hon fnissar.

 "And you're so annoying when you're keep on talking about it" säger hon och jag skrattar.

 "I love you too" svarar jag och hon fnissar lite.

 "And now, you need some rest. Sleep" säger hon och stirrar på mig, som att jag skulle somna på en sekund.

 "How will I be able to sleep when a creepy girl is staring at me?" utbrister jag och hon börjar skratta.

 "Sorry!" skrattar hon.

Hon ser till att jag har allt nära sängen och lämnar mig sedan i rummet. Men precis innan hon går ut ber jag henne ringa Noel och berätta vad som hänt. Hon ler, nickar och säger att hon ska göra det. Sedan blir det tyst i rummet. Det är skönt. Riktigt skönt. Jag sluter ögonen och suckar lite tyst för mig själv. Men efter bara några sekunder känner jag hur magen vänds ut och in och jag rusar mot badrummet. Jag spyr i toaletten och hulkar till. Melissa kommer in och sätter upp mitt hår. Jag ler svagt mot henne, torkar mig runt munnen och spolar. Sedan sköljer jag min mun med rent vatten.

 "Are you okay?" frågar Melissa bekymrat.

 "I'm fine" säger jag och skickar iväg ett fake smile som hon inte tar emot.

 "Aly, stop lying" suckar hon och jag skakar på huvudet.

 "I'm not. I'm fine, really. But you know, it's not that easy to smile when you feel like crap" förklarar jag och hon nickar sakta.

 "Okay, promise me that everything is okay and you may go back to bed" säger hon och jag suckar.

 "I promise you that everything is okay and that I will survive this fucking concussion" lovar jag och hon fnittrar.

 "Now that's what I'm talking about! Now go to bed, young lady!" säger hon och smiskar till mig på rumpan när jag ska gå ut ifrån badrummet.

 "Aouch!" tjuter jag och hon skrattar åt mig.

Jag går tillbaka till hennes sovrum och lägger mig i sängen. Den här gången somnar jag utan problem.


När jag vaknar på morgonen hör jag Melissa gå fram och tillbaka i rummet och muttra för sig själv. Med ett stön sätter jag mig upp i sängen och ser på henne med halvöppna ögon.

 "What the hell are you going?" muttrar jag hest och hon ser snabbt på mig.

 "You're awake! Thank God, you have to see this!" utbrister hon och sätter sig bredvid mig i sängen med sin dator framför sig.

Hon trycker upp internet och börjar söka. Trött lägger jag mig ner igen, men efter en halv minut tvingar hon mig att kolla igen.

BREAKING NEWS!

One Direction hit a girl with a car?!

Jag blänger på henne, men hon trycker upp länken och en bild visas. Det är en bild som är tagen nedanför hennes hus, på gatan, men en polisbil, en ambulans och... den svarta minibussen. Paul står där, och man kan se mig sitta vid muren med huvudet i händerna. Chockat börjar jag läsa texten.

Yesterday (Saturday) a accident happen at East TopStreet in London. One Direction and their bodyguard, Paul Higgins, was out with their car. They hit a girl that were walking over the road. She flew up on the hood and was thrown down on the ground. She got a bad concussion, but refused to go to the hospital. Paul - who was driving - was really mad and screamed at her when he got out of the car. The boys in One Direction got mad too, because they think that the girl was ruining their reputation.

 "This isn't true at all!" ryter jag och kastar ifrån mig datorn. "Paul wasn't mad! He was really kind and he cared about how I felt! He felt bad for hitting me!" ryter jag och Melissa lugnar mig.

 "Hey, I know. This is just magazines, we know the truth" säger hon och jag nickar.

 "They will get so much hate because of this" stönar jag och hon suckar lite.

 "It's over now! Right? Nothing more happened" ler hon och jag nickar.

 "I guess you're right"


Harry's Perspektiv


Jag har precis läst artikeln om olyckan. Fan asså, de överdriver ju inte lite heller. Paul vart aldrig arg, vi var aldrig arga. Tänk om hon har sett den... Det borde hon ha gjort. Jag drar på mig kläder och sticker över till Louis, där alla andra är. Paul också. Vi sätter oss ner i sofforna och sitter tysta en stund, innan Paul avbryter tystnaden.

 "I'm sorry that I caused this mess" säger han tyst och alla spärrar upp ögonen.

 "This isn't your fault, Paul!" utbrister Liam.

 "No, it's no ones fault!" fortsätter Niall.

 "What was her name?" frågar jag helt random och alla stirrar på mig.

 "Alyssa Campbell, I think... Why?" frågar Paul och jag skakar på huvudet.

 "Curiosity" säger jag och rycker på axlarna.

Jag memorerar namnet i mitt huvud. Efter en stund tar jag upp mobilen och skriver ner det på min mobil för att kunna komma ihåg det. Sedan lägger jag ner den och vi fortsätter diskutera hur vi ska göra och vad vi ska säga på alla intervjuer.

Men allt jag kan tänka på är Alyssa... Varför kan jag inte sluta tänka på henne? Varför kan jag inte få henne ur min hjärna? Hon är bara en tjej, som vilken tjej som helst. Jag är inte den som tänker på tjejer, inte så här mycket. Varför just nu? Varför tänker jag just på Alyssa?


****


Här är kapitel 3 everybody! Vad tycker ni? KOMMENTERA PÅ NUU!

Av Wilma - 27 december 2012 17:00

 "Ready to leave?" frågar jag Chris och han nickar.

 "Yes sir!" svarar han och ställer sig givakt.

 "Wait!"

Jag kollar mot trappan och ser Noel komma springandes. Med en suck lägger jag armarna i kors och blänger lite på honom.

 "You don't have training today" påpekar jag skeptiskt och han flinar.

 "No, but I need ride to Nates" retas han och börjar ta på sig.

 "You're kidding me?! Get fucking license" stönar jag och öppnar ytterdörren.

  <--- CHRIS


Chris skrattar åt oss och följer med mig ut. Han sätter sig i passagerarsätet och jag sätter mig bakom ratten. Noel kommer mot bilen och sätter sig bak. Med en suck kör jag ut från uppfarten och ut på vägarna. Chris sätter på radion och han och Noel börjar "sjunga" med i en rapplåt jag aldrig hört.

 "Where does he live?" frågar jag och kollar på Noel i backspegeln.

 "Where does who live?" frågar han förvirrat.

 "Nate? Idiot" muttrar jag.

 "Oh, Nate! You can stop by Starbucks, he lives nearby" säger han och jag nickar.

Jag ställer mig vid vägkanten utanför Starbucks och låter Noel kliver ut. När han smällt igen dörren börjar jag köra igen. Chris fnissar och jag ser snabbt på honom, men vrider snabbt huvudet mot vägen igen.

 "What?" frågar jag och sneglar mot honom igen.

 "Nothing" fnissar han och jag suckar lite.

Väl vid dagiset går jag före Chris in. När vi hängt av oss i personalrummet går vi in till min avdelning. Direkt kommer alla barn emot mig och kramar om mina ben, som vanligt.

 "Hi guys! This is Chris, my childhood friend" ler jag och sätter mig på huk.

 "Hello kids" ler Chris och sätter sig på huk bredvid mig.

 "Hi Chris..." mumlar de blygt och Maya gömmer ansiktet i min tröja.

 "Maya, are you shy? You're the one that talks the most" skrattar jag och hon rodnar, men ler stort.

Hon skakar på huvudet och springer iväg. Jag skrattar åt henne och hälsar på Liz som går för att ta paus, hon börjar åtta och slutar tre. Efter en stund av lek ropar jag in alla till samling. Vi samlas i en ring och de får berätta om vad de gjort i veckan, vilket vi gör varje fredag.

 "So what are you doing this weekend?" frågar jag och alla börjar prata i munnen på varandra. "Okay, we'll do like this. The one who have the ball can talk, then that person send it to the next one. Okay?" föreslår jag och alla nickar.

Jag ger en liten tygboll med någon fyllning i till Tiara, den yngsta tjejen, ett år och åtta månader. Hon berättar lite om sin helg och sedan skickar hon den vidare. Efter det kör vi lite ramsor och sist lite lekar. Sedan är det dags för lunch. Alla barn springer mot den lilla matsalen och jag och Chris går efter dem.

 "They're adorable" ler han förtjust och jag nickar.

 "I know, right?" ler jag och vi samlar ihop alla barn i matsalen.

När alla fått mat och sitter vid borden slappnar jag och Chris av. Vi äter maten vi själva tagit och sedan väntar vi på alla andra. När alla är klara går vi tillbaka till vår avdelning. Då är det dags för vila. Vi går till vårt vilorum och alla slänger sig ner på madrasserna. Jag sätter på ett ljudband i bandspelaren och sedan sätter jag och Chris oss ner. Vi väntar tills alla somnat, sedan går vi ut till vårt vanliga allrum. Vi plockar ihop lite saker och städar lite för att sedan ställa fram kakor och saft på ett bord.


Vi får sluta vid halv fem, eftersom det inte var några barn kvar. Så vi sätter oss i bilen och börjar åka hemåt. Under hela bilturen lyssnar vi på musik och sjunger med i alla låtar vi kan. Riktigt roligt. Det är så kul att han är tillbaka, hemma igen.

 "What are we doing now then?" frågar han och jag skrattar till.

 "Oh, I know! We can buy McDonalds and then have a Harry Potter marathon!" föreslår jag och han skiner upp.

 "Yay! I haven't watch those movies since... Well, I don't know" säger han och jag börjar skratta.

 "You're so random" skrattar jag och han flinar.

 "I know, that's my middle name" säger han stolt och jag fnissar.

Jag svänger in till McDonalds och kör till Drive In. När vi köpt och fått vår mat kör vi hem. Jag ställer bilen på uppfarten och vi hoppar ut. Vi går in och hänger av oss ytterkläderna innan vi springer upp till mitt rum. När allt är fixat sätter vi på första Harry Potter filmen och kollar på den medan vi äter.


När jag vaknat på lördagsmorgonen ringer min mobil. Med en suck drar jag upp den. Melissa.

 "Hello?" svarar jag hest.

 "You're hopeless, you haven't stepped up yet?!" utbrister hon.

 "Sorry" fnissar jag.

 "Well, when are you coming here? We're going to a party tonight at eight" säger hon.

 "I can come... Like... Three?" föreslår jag.

 "Sure, see you then" säger hon och lägger på.

Jag lägger ner mobilen och lutar huvudet på kudden igen. Chris sov kvar här igår också. Han ligger bredvid mig på sängen. Tro ingenting, vi är bara bra kompisar, inget mer. Jag ser Chris som en bror. Han känner inget för mig heller.

 "Chris" säger jag och puttar till honom. "Wake up" säger jag och knuffar ner honom från sängen.

 "Aouch! That hurts!" tjuter han och jag skrattar.

 "Good morning honey, what do you want for breakfast?" säger jag med tillgjord röst.

 "Pizza" muttrar han och jag asgarvar.

 "Euww, that's gross!" skrattar jag.

 "You don't like pizza?!" utbrister han och sätter sig upp så hans huvudet sticker upp ovanför sängen.

 "Of course I do, but not in the morning" skrattar jag och han andas ut.

 "I thought you were like... crazy or stupid or..." säger han och jag skrattar till.

 "I got it" avbryter jag.

Vi går till köket och fixar lite frukost för att äta framför teven. Det är Ellen Degeneres Show och våra blickar möts. Vi flinar och stirrar på tvskärmen. När vi var yngre avgudade vi Ellen. Hon är så rolig, snäll och... annorlunda. Vi kollar klart på det och sedan börjar jag packa saker för att sova hos Melissa. Sedan börjar jag och Chris spela tv spel. Efter ett tag drar jag på mig ett par jeansshorts och en söt topp. Vid halv tre åker vi hemifrån och jag kör hem Chris. Sedan kör jag vidare mot Melissa.

Jag stannar vid rött och trummar lätt på ratten. Det blir grönt och jag kör. Melissa bor i lägenhet med sin mamma och parkeringen utanför deras höghus är fullt, så jag parkerar på en annan parkering en bit. Jag går längst trottoaren och går sedan över gatan. Då hörs en biltuta och jag ser en typ minibuss köra emot mig.

    


Paniken slår i mig, men jag kan inte röra mig. Bilen försöker stanna, men den har för hög fart. Jag flyger upp på motorhuven och åker ner på marken. Jag stönar till och vrider på mig av smärta.

 "Shit, are you okay?! Miss, can you hear me?!" hör jag en man säga och jag sätter mig upp.

 "I'm fine" mumlar jag och kliar mig i hårbotten.

 "Are you sure, miss? Should I call an ambulance?" frågar han oroligt där han sitter på huk bredvid mig.

 "No, it's okay" säger jag och mannen vänder sig om.

Där försvinner jag. Jag kan inte höra något och allt blir suddigt. Mannen hjälper mig att lägga mig ner på gatan och jag sluter ögonen.


När jag slår upp ögonen står det flera ambulansmän runt mig. Jag ligger på trottoaren.

 "What happened?" frågar jag hest och sätter mig upp.

 "You were hitten by a car. How do you feel?" frågar en av dem och lyser med en ficklampa i mitt öga.

 "Good, just headache" säger jag och han ser mig i ögonen.

 "We think you got an concussion, but nothing more" säger han och jag nickar.

 "Okay"

 "Do you feel okay or do you want to come to the hospital?" frågar han.

 "I feel okay" säger jag och han nickar.

 "Okay, the driver wanted to talk to you, is that okay?" frågar han och jag nickar.

Han går iväg och pratar med mannen som pratat med mig efter olyckan, innan jag svimmade. Han är ganska kraftigt byggd, men ser riktigt snäll ut. Mannen kommer emot mig och sätter sig framför mig.

 "I'm so sorry, I didn't see you, I tried to stop the car" säger han och jag ler mot honom.

 "It's okay. I'm fine" ler jag och han nickar sakta.


Harry's Perspektiv


Jag och killarna sitter och pratar och har hur kul som helst. Vi är på väg till en intervju och Paul kör oss. Liam sitter fram bredvid honom medan vi andra sitter bak. Vi skrik/sjunger med i alla låtar som spelar och vi studsar i sätena. Louis sitter och gör massa handrörelser och vi andra bara släpper loss.

 "Paul! Watch out!" skriker Liam plötsligt och alla kollar framåt.

En tjej går på gatan och vänder sig mot bilen. Jag fångas av hennes utstrålning. Hennes bruna, lockiga hår och hennes bruna ögon. Hennes ögon spärras upp och paniken slår till i mig. Innan någon av oss hunnit reagera flyger tjejen upp på motorhuven och slår ner i backen. Alla flämtar till och Paul tar loss sitt bälte.

 "Stay in here, okay?" säger han och hoppar ut.

Han smäller igen bildörren och vi sitter tysta. Chockade över vad som just hänt. Nyfiket ser vi ut genom rutan och ser Paul prata med tjejen. Hon är helt vaken, hon ser bara lite blek ut, men inget annat. Niall som sitter längst ut öppnar bildörren, då vänder sig Paul om.

 "Get inside, Niall. Close the door!" uppmanar Paul och Niall stänger ovilligt dörren.

Tjejen verkar svimma och Paul tar upp mobilen.

Snart kommer en ambulans och de lyfter tjejen åt sidan. Paul hoppar in i bilen och startar motorn igen och vi ser skräckslaget på honom.

 "Are you just going to drive away?" frågar Liam panikslaget.

 "No, of course not. But I have to park the car" säger han allvarligt och ställer bilen på trottoarkanten.

 "Is she alright?" frågar jag och han möter min blick i backspegeln.

 "Yes, she will" lovar han och hoppar ur bilen igen.

En polisbil kommer och två poliser kliver ut. De börjar prata med Paul och vi sitter helt tysta. Men jag kan inte sluta tänka på tjejen... Vem är hon? Vad heter hon? Hur gammal är hon? Mår hon bra?

 "What just happened...?" frågar Zayn omskakat.

 "I... I don't know" mumlar jag.

 "What if Paul loses his job?!" utbrister Niall panikslaget och jag ser lugnt på honom.

 "He won't" lovar jag.

 "This is crazy..." mumlar Liam.

 "What about the paps? This will create kaos" suckar Louis.

 "What about our fans?"

 "Hey! Calm down! Everything will be fine" avbryter Liam och ser bak på oss.

Tjejen vaknar upp och Paul går för att prata med henne. Hon ler, så jag antar att hon mår bra. Vilket glädjer mig. Varför kan jag inte få hennes vackra ansikte ur mit huvud...?


****


Andra kapitlet, vad tycker ni? Ja, One Direction kommer komma in tidigt, men det kommer inte hända så mycket mellan dem i början. Säg gärna era åsikter, don't be afraid ;)

Av Wilma - 25 december 2012 17:15

 "Noel! Hurry up!" ropar jag igenom huset medan jag sätter på mig min skinnjacka.

 "I'm coming! Chill sis" svarar han och kommer ner från övervåningen.

 "Well, get licens and you don't have to match my times again" säger jag och han skrattar.

Jag tar min handväska och min nyckelknippa som ligger på ett avlastningsbord och går mot dörren. Jag öppnar den och går emot min Mercedes Benz som står på uppfarten. När jag satt mig bakom ratten kommer Noel gående mot bilen. Jag startar bilen och väntar på att han ska sätta sig. När han väl gör det börjar jag backa ut från uppfarten. Noel sätter på radion och jag svänger ut på vägarna.

 "So... What are you doing this weekend?" frågar han efter ett tag.

 "I'm going to have a sleep over with Melissa" svarar jag och han nickar.

 "Okay"

Jag svänger in mot skolans parkering och stannar framför skolan. Nej, han ska inte till skolan. Men han har fotbollsträning och de tränar vid skolans fotbollsplan. 

 "Bye" säger han och kliver ur. "Thanks for the ride" ler han och jag ler tillbaka.

 "Bye" ler jag och han stänger dörren.

Och så kör jag vidare mot dagiset. Det ligger i utkanten av London, riktigt mysigt ställe. När jag parkerat på dagisets parkering kliver jag ut och går mot entrén. Jag går mot personalrummet och hänger av mig ytterkläderna, så jag bara har ett par svarta, lite genomskinliga strumpbyxor och en svart oversize tröja. Sedan går jag till min avdelning, där det är barn mellan 2 och 3 år. Direkt när jag kliver in i rummet möts jag av fyra glada barn.

 "Aly!" ropar dem och kramar om mina ben.

 "Hi cuties" ler jag och kramar alla.

I soffan sitter min kollega, Liz. Eller Elizabeth, men hon vill bli kallad Liz. Hon är 23 år och riktigt rolig. Hon reser sig upp och går emot mig.

 "Hello Alyssa" ler hon och kramar mig.

 "Hi" ler jag. "So what are you doing?" frågar jag och sätter mig på huk framför barnen.

 "We're watching winnie the pooh!" tjuter den treåriga flickan Maya.

 "Really? What is he doing then?" frågar jag och hon drar mig mot den lilla teven.

 "Look!" utropar hon.

När vi kollat en stund ser jag att Adam - två år - sitter i hörnet och ser riktigt osäker ut. Jag går emot honom och sätter mig framför honom.

 "Hi Adam, how are you?" frågar jag försiktigt med ett leende.

Han nickar, men svarar inte. Jag lägger huvudet på sne och lyfter upp honom på min höft. Han lutar huvudet mot min axel och jag ler lite. Jag går emot soffan och sätter mig med  honom i mitt knä. 


När jag slutar säger jag hejdå till alla ungar och går sedan ut till min bil igen. Innan jag börjar köra slår jag på radion och tar upp mobilen. Jag flackar med blicken mellan vägen och mobilen och kommer tillslut in på mina kontakter. Då rullar jag ner till Noels nummer och ringer. Det går några signaler innan han svarar.

 "Helloo sis" svarar han och jag skrattar.

 "Hey, do you want me to pick you up?" frågar jag och stannar vid traffikljus.

 "No, I'm already home. Nate gave me ride" säger han.

 "Okay then, see you later"

 "Alligator" lägger han till innan han avbryter samtalet.

Jag skrattar åt min konstiga bror och lägger ner mobilen för att höja radion då Hall Of Fame spelas. Jag kör igen och växlar för att gasa på lite. Efter tio minuter är jag hemma igen och parkerar på uppfarten. Jag drar ut nyckeln och kliver ur bilen. På väg mot dörren låser jag bilen och öppnar ytterdörren.

 "Hellooo" sjunger jag och drar av mig skorna.

 "Hello sweetheart! How was your day?" frågar pappa och kommer mot mig.

 "Great" ler jag och han kramar mig.

 "We're getting visitors for dinner, they're coming at six" säger han och jag höjer ett ögonbryn.

 "Who is it?" frågar jag.

 "Naah, no one" ljuger han och det rycker i hans mungipa.

 "Oh, so we won't get any visitors then?" frågar jag och han skrattar.

 "It's a surprise! Just wait and see" flinar han och jag suckar.

 "You know I hate surprises" stönar jag.

 "You'll love it when you find out what it is" lovar han.

 "Please daddy" ber jag och gör hundvalpsminen medan jag putar med underläppen.

 "Nope, I promised your mother" ler han och jag suckar.

 "Mom!" ropar jag och springer mot köket där hon förbereder middagen.

 "Yes dear?"

 "Who is coming for dinner?" frågar jag.

 "I'm not telling you" flinar hon och jag suckar.

 "NOEEEEL!" ropar jag och springer uppför trappan.

Jag öppnar hans dörr och ser honom sitta framför datorn. Han kollar upp och flinar.

 "I'm not telling you" säger han, som att han visste vad jag skulle fråga.

 "I hate you!!" klagar jag och går till mitt rum.

Jag drar på mig en kort spetsklänning med krage och ett par pumps, sedan sminkar jag mig och lockar mitt hår. Sedan sprayar jag Justin Biebers parfym Girlfriend över mig och fixar lite detaljer för att sedan gå ner till köket. Mamma ser stressat på mig.

 "Can you help me? I need to change" säger hon och jag nickar.

 "Yeah, absolutely" säger jag och hon försvinner iväg.

Jag håller koll på maten och rör runt lite i köttgrytan för att sedan börja duka. Pappa kommer ner och hjälper mig, sedan kommer Noel också. Mamma kommer sist. Hennes mörka hår är plattat och hon är naturligt sminkad. Hon har på sig en tight knälång klänning och hennes gröna ögon lyser.

 "You look beautiful" ler jag och hon kollar in mig.

 "You don't look that bad either" retas hon och jag skrattar.

 "Can you tell me who it is now?" frågar jag otåligt och det plingar på dörren.

 "Why don't you go check?" ler pappa och lägger armen om mamma.

Jag skyndar mig fram till dörren och öppnar. Chocken slår emot mig. Där står killen jag saknat så otroligt mycket. Killen som är min barndomsvän, killen som som hjälpt mig under hela min barndom.

 "Chris!!" skriker jag och kastar mig i hans armar.

 "Hey kiddo! What's up?" skrattar han.

 "I've missed you so much, Chrisy" mumlar jag.

 "I've missed you too, baby boo" fnissar han.

 "Hi Susannah" hälsar jag och kramar hans mamma, som jag står väldigt nära.

 "Hello dear" ler hon och kramar tillbaka.

Chris är lika gammal som jag. Våra familjer är riktigt tajta, därför träffades vi. Mamma och Susannah hjälpte varandra under graviditeten och blev bra vänner. Chris föräldrar är skilda, hans pappa bor någonstans i USA och de träffas aldrig, men Chris verkar inte så ledsen över det. Inte Susannah heller för den delen.

 "Come in, the dinner is ready" uppmanar mamma och alla går in.

 "So how was it in Thailand?" frågar jag och väntar på Chris medan han hänger av sig jackan.

 "Great. I met so many new people" ler han.

Chris och Susannah har spenderat ett år i Thailand för att lära sig om olika kulturer, något Chris tycker är riktigt intressant. Hans mamma ställde upp på att följa med, frivilligt. 

Efter middagen går jag och Chris upp till mitt rum. Vi sätter oss på min säng och bara pratar. Han har så mycket att berätta, vilket jag förstår. Jag berättar såklart lite om mitt nya liv, men vi pratar mest om Chris. 

 "Hey, why don't you stay here tonight?" frågar jag och han nickar.

 "Yeah, why not?"

 "Oh, right... I have work tomorrow..." suckar jag.

 "Really? Where do you work?" frågar han nyfiket.

 "Kindergarten" ler jag.

 "Oh, yeah, that sounds like you" fnissar han.

 "But... Do you have something to do tomorrow?" frågar jag och han skakar på huvudet. "Maybe you can follow me to work? I wear, the kids are adorable" föreslår jag.

 "Yeah, I'd love too!" ler han.

 "Really? I thought you'd say no" fnissar jag.

 "If I get to spend the day with you, I'll do whatever it takes" ler han och jag skrattar.

 "Oh shut up" skrattar jag.

Vi skrattar tillsammans och sedan går vi ner för att berätta om våra planet. Susannah är helt med på det, mamma och pappa också. 

Även om det är en torsdagskväll och jag ska jobba imorgon så är vi uppe till halv två. Under kvällen pratar vi mest, men spelar också lite tv spel och sånt. Riktigt roligt, som gamla goda tiden. Jag har saknat honom så mycket. Det är helt sjukt att jag klarade mig ett år utan honom, med tanke på hur nära vi stod varandra innan han åkte. Han var min bästis, som en tjejkompis. BFF. Fast mycket bättre. Inget drama, inga lögner, ingen avundsjukhet. Det är skönt att ha en killkompis. Det känns... Mer avslappnat. 

 

 "CHRIS! Wake up lazy ass! We'll be leaving 10:30 and I'm NOT waiting!" skriker jag i hans öra och han flyger upp ur sängen. 

 "Geez! Girl you're crazy" muttrar han och jag skrattar.

 "I'm not getting late for work, especially not if it's because of you" varnar jag och han nickar.

 "But the clock is only nine" klagar han.

 "ONLY nine?!" utbrister jag. "Oh, I forgot. You're a boy" suckar jag och han garvar.

 "Aouch, that hurts" skojar han och lägger en hand på hjärtat.

 "You'll be standing in the hall 10:30, okay?"

 "Yes sir!" utropar han och jag skrattar.

Äntligen är han tillbaka...

 

****

 

Första kapitlet! What do ya think? Värd att fortsätta på? 

Bara två kommentarer på handlingen :/ Vet inte om det är för att ni tycker den verkar dålig eller om ni bara inte hade tid, men ja.... Ni kan väl kommentera vad ni tycker so far här? Xxx

Av Wilma - 24 december 2012 10:00

GOD JUL ALLA LÄSARE! Er julklapp blir handlingen till nästa fanfic! Hoppas ni får den bästa julen ever! Puss o Kraam!


Namn: Alyssa Hannah Sophia Campbell

Ålder: 19 år
Bor: London med sin mamma Lorelei, pappa Scott och yngre bror Noel (17).
Intresse: Fotografera.

Personlighet: Bryr sig om andra före sig själv, familjeinriktad, inte alls blyg, kristen.


Alyssa har ett jobb på ett dagis i närheten. Hon jobbar vardagar 10-17. Men hennes stora passion är att fotografera. Hon har fotograferat så länge hon kan minnas. Hon fick sin första systemkamera när hon var nio, men hon har fått nyare under åren. Hon har gått på kurser, men mest lärt sig själv.
Men Alyssa älskar också barn. Hon har alltid velat vara en ung mamma, men eftersom det inte är på topp med kärleken så tar hon det lugnt. Hon väntar på den rätte. Det visar sig att kärleken är närmre än hon tror...


Läs om Alyssas liv och mycket mer i min nya fanfic Dreams And Broken Hearts


Alyssa Campbell:

     

ÖVERSÄTT

Presentation


Hej hej! Här på bloggen kommer jag skriva fanfics om One Direction. Handlingen kan du läsa längre ner i menyn. Läs, kommentera och sprid!!

Love At First Sight

p> 

 

Olivia "Chachi" Gonzales är 17 år och har dansat hela sitt liv. Hon och hennes crew har vunnit America's Best Dance Crew år 2011, men har sedan dess legat lågt. Men nu kommer deras nästa utmaning. I London, Storbritannien, söker nämligen One Direction en dansgrupp som ska inleda alla deras 120 konserter på deras 9 månader långa turné. De bestämmer sig snabbt för att skicka in en ansökan...

Gilla Bloggen

Follow on Bloglovin

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Fråga mig

40 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar


Skapa flashcards