23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur länge ni läst den här bloggen, det spelar ingen roll om ni bara läst en fanfic, tröttnat efter en halv eller läst allihopa, ni har ju i alla fall besökt den och tagit del av bloggens historia. 

5 fanfics, 319 inlägg, 1377 kommentarer, 153 bilder. 

Det är sjukt, jag minns när jag startade den här bloggen, då gjorde jag inget annat än att skriva skriva skriva, men jag antar att jag "skaffat ett liv" - inget illa menat! Jag älskar att skriva, tro mig, men jag tror nog att det beror på pressen, att liksom känna att jag MÅSTE skriva, jag MÅSTE få ut ett kapitel innan den dagen, jag MÅSTE skriva bra för att läsarna ska gilla det. Jag gillar mer att skriva lite när jag känner för det, vilket kanske inte blir så ofta på grund av skolarbete, kompisar osv. 

Men hur som helst, jag vill tacka er så sjukt mycket för att ni stannat kvar trots att uppdateringen varit skit, trots alla dåliga kapitel. Ni är verkligen världens bästa läsare och jag kommer aldrig glömma era underbara kommentarer! Jag tror inte ni vet hur mycket ni betyder för mig, det var ni som fick mig att fortsätta, det var ni som fick mig att le varje gång jag loggade in på bloggen. Utan er skulle jag definitivt inte fortsatt skriva, så jag har er att tacka!

Det här har inte varit bara en kul grej, liksom något man gör på fritiden, här har jag utvecklat mitt ordförråd, jag har utvecklat viljan till att jobba med skrivning, jag har utvecklat själva språket och även om jag inte är den bästa skrivaren någonsin så vet jag att jag kan skriva, jag vet hur man gör, orden bara dyker upp i hjärnan och det gör inte det på alla, så jag är tacksam för att jag fick den förmågan. 

Vad kan jag säga mer? NI ÄR ULTRA MEGA BÄST I HELA UNIVERSUMS UNIVERSUM! NI ÄR BÄTTRE ÄN CARL VON LINNÉ - stavar han så? -, MICHAEL JACKSON, JESUS, GUD, MARIA, DE TRE VISE MÄNNEN OCH VAFAN FINNS DET MER FÖR FOLK! 

Låt inte folk trycka ner er, låt inte folk bara stampa över er och tro att de är bättre än ni, låt inte folk snacka skit om er, låt inte folk behandla er som om ni inte betyder något, FÖR NI BETYDER SÅ JÄVLA MYCKET! Ni har hjälpt mig, ni har stöttat mig och jag vet att jag kanske inte funnits här för er så mycket som jag borde ha gjort, men jag ÄLSKAR er, ni måste veta det. 

Om ni vill ha någon att prata med så finns jag alltid här, även efter jag slutat skriva här, kommentera på bloggen - för den kommer finnas kvar - då kommer jag få ett mejl till mobilen och jag kommer hjälpa er, jag kommer finnas här för er, när som helst. 

Nu var det riktigt känslomässigt här, men jaja, skitsamma liksom. 

GLÖM INTE ATT NI ÄR VÄRDA MER ÄN VÄRLDEN, GLÖM INTE ATT NI ÄR VACKRA, DU SOM LÄSER DET HÄR, DU ÄR VACKER, SKIT I VAD ALLA ANDRA SÄGER, DU ÄR FIN, VACKER, UNDERBAR, SNÄLL, ROLIG OCH SPECIELL. 

Jag antar att det här är mitt sista hejdå. Usch, det är hemskt. Nästan två år har bloggen funnits här och nu är det bara slut, men jag kommer aldrig glömma bloggen eller er läsare. Jag älskar er, glöm inte det. Jag finns här, jag lovar. Jag bryr mig, jag lovar. 

God jul allihopa! Njut av ledigheten och spendera tid med era familjer och vänner, har det bäst nu, det är ni värda! 

HEJDÅ MINA ÄNGLAR, ÄLSKAR ER

-------------

24:e december

Chachi's POV

 "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att det borde vara omöjligt, men det är ju just den där rösten. Rösten på killen jag älskar och vill spendera resten av mitt liv med, killen jag vill starta familj med. Killen jag vill leva med.

Jag snurrar runt och ser Louis gå emot mig med ett leende lika stort som Eiffeltornet och såklart smittar det av sig på mig, som står iklädd i ett par tights, ett linne och en lång, stickad cardigan tillsammans med ett par svarta, låga kängor. Och som vanligt är det som att tiden stannar upp. Det är fullt med folk runt omkring oss, men i stunden vi ser på varandra är det vara vi, ingen annan finns. Ingen annan spelar någon roll. 

När vi når varandra släpper jag resväskan och kastar mig runt hans hals, känner hans armar smyga runt min midja och långsamt lyfts upp ifrån golvet. Ett skratt lämnar min strupe när han börjar snurra runt mig och jag lämnar pussar längst hans käkben. Han vrider huvudet lite till och våra läppar möts i en mjuk kyss. 

 "I've missed you so much" viskar jag och gosar in mitt ansikte i stället där hans nacke möter axeln och drar in hans doft samditigt som han sätter ner mig på golvet igen. Jag släpper hoonm inte, utan ställer mig på tå och fortsätter hålla om honom.

 "I've missed you too babe" mumlar han i mitt hår och håller om mig lika hårt som jag håller om honom. "My sister's and parents are waiting for us, we're going to decorate the tree"

 "You haven't done that yet?" frågar jag, släpper honom och tar min resväska i ena handen och greppar tag om hans hand med min andra.

 "No, we were waiting for you" ler han och jag ler stort.

 "You shouldn't have"

 "We wanted to"

Louis' bil står placerad lite längre ner på parkeringen, där typ inga bilar står, och snön ligger tät på marken, tillsammans med hal is. På grund av min utomordentliga klumsighet snubblar jag till och tar tag i Louis arm för stöd, och tack vare att han är stark lyckas han hålla både mig och han själv uppe, samtidigt som han skrattar. 

 "Oh shush" flinar jag och fortsätter gå med hans arm hårt i min så jag inte ska ramla igen. 

 "I haven't even said anything!" försvarar han med ett leende på läpparna.

 "No, but you laughed at me, and that's even worse" svarar jag och han skrattar åt mig igen.

 "I didn't laugh at you, I laughed because you're so damn cute" fjäskar han och jag himlar med ögonen åt hans otroligt dåliga ursäkt. 

 "You're so lame" 

Vi kommer tillslut fram till hans bil som fortfarande har lite snö på taket och motorhuven och den blinkar till, samt ger ifrån sig ett läte jag inte kan beskriva, när Louis låser upp den. Så charmig som han är tar han min resväska ifrån mig för att lägga in den i bagaget medan jag klättrar in i passagerarsätet. När Louis sitter bakom ratten och har vridit om nyckeln sätter jag på värmen och så att det blir värme i sätet, eftersom jag fryser i min cardigan, utan jacka. 

 "You cold?" frågar Louis och kramar om min kalla hand. 

 "Pfft, no" fnyser jag ironiskt och han pussar min handrygg innan han släpper den för att backa ut ifrån flygplatsens parkering. 

 "Mum lit a fire before I left, so it'll be warm when we get home" upplyser han och kör försiktigt på de hala vägarna. 

 "That's so cozy" ler jag och klämmer mina händer mellan mina ben för att värma upp dem lite. 

 "Phoebe and Daisy have been talking non stop about your arrival, they love you" skrattar han och jag ler stort.

 "Aww, they're adorable"

 "We've all been missing you" 

Jag ler stort och kollar på honom. Han kollar snabbt på mig och ler men kollar direkt tillbaka på vägen för att inte orsaka en olycka. Men trots att han inte kollar på mig kan jag inte slita min blick ifrån honom. Hans profil är så vacker, han är så fin och snygg och underbar och helt otrolig. Bara tanken av att äntligen vara med honom igen, och inte på varsin sida Atlanten, är helt overklig.

 "We're here!" ropar Louis när vi kommer in i det varma huset.

Snabba steg hörs och några röster. De första jag ser är Phoebe och Daisy som springer mot mig och kramar om mina ben. De skriker mitt namn och jag skrattar åt dem. Efter att ha kramat dem kollar jag upp och ser Johannah stå framför mig med ett stort leende på läpparna. 

 "My baby" ler hon och kramar om mig hårt.

 "Hi Johannah, I've missed you" svarar jag och kramar henne tillbaka.

 "We've missed you too honey"

Efter att ha kramat Mark också ser jag Lottie stå lutad mot dörrkarmen till köket. Hon ser lite tveksam ut, sneglar på mig och verkar ganska blyg. Med ett leende går jag emot henne och hon ler tillbaka.

 "Hi Lottie, I've missed you!" ler jag och kramar om henne mjukt.

 "I've missed you too Chachi" skrattar hon och jag släpper henne.

 "Where's Fizzy?" frågar jag med rynkade ögonbryn och hon pekar uppåt.

 "In her room, she's upset because of a fight between her and her best friend" berättar hon. 

 "Can I go up to her?" frågar jag och hon nickar.

Louis står och pratar med sina föräldrar och tvillingarna springer iväg till vardagsrummet medan jag går upp på övervåningen för att leta rätt på Fizzy's rum. Det är svårt att missa, det står namn på varje dörr. På en står det Lottie, på en annan Pheobe och Daisy och på den tredje står det Fizzy. Jag knackar på Fizzy's dörr och ett svagt Kom In hörs. Försiktigt öppnar jag dörren och ser henne ligga på mage i sin säng med ena kinden mot kudden, hennes blick trevandes mot fönstret.

 "Hi Fizzy" säger jag mjukt, stänger dörren och går emot henne. 

 "Hey Chachi" mumlar hon tyst och jag sätter mig bredvid henne på sängen

 "Are you alright?" frågar jag och stryker min hand över hennes hår.

 "Hard to tell, ask me later"

 "Tell me" uppmanar jag och fortsätter dra handen igenom hennes hår.

 "There's this boy I like" börjar hon och jag ler automatiskt. "I told my best friend about him, that I liked him and so, she knew I liked him very much. But after that she started hanging out more with him and flirting and such. And just yesterday, she sent me a message with a picture of her and the boy and she wrote You Suck"

Jag tappar hakan. Hur kan man göra så mot ens bästa kompis? Varför stjäla en kille från sin bästa vän? Det är sjukt, och jag förstår varför hon känner sig såhär nere och depp. 

Tillslut har hon muntrat upp sig lite och vi går ner till de andra igen och tillsammans klär vi granen i guld och rött, när det är klart lägger vi alla paket där under och avslutar med glögg och pepparkakor.

 "Chachi! Louis! Wake up! It's christmas!"

Jag öppnar sömntrött ögonen och ser Phoebe och Daisy hoppa runt i min och Louis' säng, som om de druckit två liter energidryck. När de ser att vi båda är vakna springer de ut och väcker resten av huset. Med en trött suck vänder jag mig mot Louis och gosar in mig mot hans varma bröst. 

 "Merry christmas love" mumlar han och pussar min panna.

 "Merry christmas"

Jag går upp och duschar för att sedan byta om till en röd spetsklänning, ett par svarta klackskor, guldiga armband och guldiga örhängen som är formade till hjärtan. Jag låter mitt hår vara lockigt och sätter upp luggen och sminkar mig med sotiga ögon och röda läppar. 

När jag kommer ut till gästrummet igen står Louis framför spegeln och knäpper sin vita skjorta. På benen har han på sig ett par jeans och hans hår är snyggt stylat. 

 "Hey babe, can you help me with my tie?" frågar han och pekar på den röda slipsen som ligger på sängen. 

 "Sure" ler jag och tar upp den ifrån de mjuka sängkläderna. 

Jag går fram till honom igen och ställer mig precis framför honom. Jag knyter slipsen och kysser honom lätt på läpparna innan vi går ner till köket hand i hand. Mark sitter vid köksbordet bredvid Johannah och läser tidningen, Pheobe och Daisy sitter på golvet i vardagsrummet vid granen och kollar på julklapparna och Fizzy sitter i soffan med sin dator i knäet. 

 "Good morning" hälsar Louis när vi kommer in. 

 "Good morning!" ler Johannah och skådar mig uppifrån och ner. "Chachi, you look amazing!" 

 "Aww, thank you Johannah, so do you!"

Johannah har på sig en ganska tight röd klänning som går ner till knäna och hennes hår är uppsatt i en gullig tofs. På fötterna har hon ett par svarta klackstövlar och runt hennes hals hänger ett guldhalsband. 

Efter en god, stor middag med endast utsökt julmat samlas vi alla i vardagsrummet på soffan - barnen på golvet vid granen - och låter Daisy och Pheobe dela ut julklappar. Eftersom ingen här tror på jultomten har de slutat med att klä ut sig, berättade Louis för mig igårkväll, därför delar de bara ut julklapparna direkt. 

 "This is to Chachi from Louis" läser Daisy och räcker mig ett mellanstort paket.

 "Thank you" ler jag mot Daisy och lägger paketet i mitt knä. 

Tillslut har alla fått sina paket och vi börjar öppna. Av Louis fick jag presentkort på klädaffärer, smycken och en väska, av Johannah och Mark fick jag ett smyckes sett med matchande halsband, armband och örhängen, av Lottie fick jag en jättefin ljuslyckta och Fizzy, Daisy och Pheobe har inte börjat köpa julklappar än. Jag gav Louis en snygg skjorta, ett par skor, en keps och ett mobilskal med en bild på honom och mig. Johannah fick en märkesväska, Mark fick en bok som Louis tipsat mig om att köpa till honom, Lottie fick en necessär fylld av smink, Fizzy fick presentkort på olika affärer och Daisy och Pheobe fick varsin ny barbie docka. 

 "I have one new present for you" säger Louis när alla öppnat sina paket. 

 "Really?" frågar jag och vänder mig mot honom.

Han ställer sig upp och tar mina händer. Försiktigt drar han upp mig på fötter och allas blickar ligger på oss, vilket får mig lite nervös. Plötsligt går han ner på knä och hela jag stelnar till. Andan fastnar i min hals och det är som att hela min värld stannar upp. Han tar upp en röd sametsask ur byxfickan och öppnar den. I den ligger en silverring med diamanter. 

 "I know that you're young, only eighteen" börjar Louis och jag lägger en hand för munnen medan tårar fyller mina ögon "but it feels right. You're the one for me, my princess, my treasure. We don't have to get married yet, we can wait for years and years if you're not ready, but I want to know that you're mine for real, I want to make it official. Olivia Gonzales, will you do the honor to marry me?"

Jag börjar gråta och slänger mig runt hans hals. "Yes!" 

---------------------------THE END------------------------

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.

 "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.

 "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll skype, call, text, you name it. Maybe I can visit you sometime too"

 "I love you" mumlar jag och kysser honom igen.

 "I love you too hun, but you need to go now so you don't miss your flight" flinar han och kramar om mig hårt.

 "Alright, I'll miss you Lou"

 "I'll miss you too Chachi"

Jag kramar om honom hårt en sista gång innan jag går mot säkerhetskontrollerna. Louis hjälpte mig att checka in mina resväskor för ett tag sedan, och sedan checkade han in sina. Sedan dess har vi liksom bara stått vid min säkerhetskontroll och hållit om varandra. 

När jag kommit igenom kollar jag bak på honom och han står fortfarande kvar på samma ställe med blicken på mig. Med ett sorgset leende vinkar jag lätt mot honom och han drar upp handen ur fickan på sina chinos och vinkar tillbaka. Han pussar sedan sin hand och blåser, som om den skulle träffa mig. Med ett fniss lotsas jag fånga den och han ler stort.

 "Excuse me miss, you need to move out of the way" säger en kort, liten, japansk tjej och jag nickar.

 "Sorry"

Jag tar snabbt mina saker och går mot gaten, men innan jag försvinner ur Louis' syn vänder jag mig och vinkar en sista gång. Han vinkar tillbaka och jag går mot tax-free'n. Med min lilla handväska går jag mot butiken med typ godis, tidningar och sånt liksom vardagligt. Där plockar jag en liten påse med godis, väljer två tidningar och slänger till en påse med tuggummin vid disken. Killen i kassan skannar allt och jag betalar för att sedan ta emot påsen med allting i. Eftersom gaten öppnar om drygt tre minuter ställer jag mig i kön som bildats och bara väntar.

Det var Louis som bokade våra flygbiljetter och - hans argument - min flygresa kommer ta 12-13 timmar, så han bokade en första klass biljett åt mig, trots att jag var emot det! Men i alla fall, när jag kommer på planet får jag gå upp en trappa och blir nästan lite chockad. Sätena är dubbelt så stora som de vanliga, de står två och två, på tre rader, man kan fälla ner stolarna så att man typ ligger ner och det finns en liten tv skärm till varje säte. Det är tre rader säten på bredden och jag sitter närmast fönstret, som tur är. 

Jag sätter mig och kollar lite först innan jag lägger ner väskan i "väskfack" som finns på sidan så att den inte ska vara ivägen, istället för att lägga den uppe i utrymmet eller under sätet framför. Vant knäpper jag bältet och lutar mig tillbaka med en suck. Eftersom första klass är på andra våningen låter det inte lika mycket här, vilket är otroligt skönt. 

 "Chachi? Is that you?"

Jag kollar mot gången där en tjej står och kollar på mig med ett leende. Först känner jag inte igen henne, men sedan sätts minnet igång och jag får in allt, hennes ögon, hennes hår, hennes ansiktsformer, hennes stil. 

 "Kayla! Oh my God, hi!" ler jag, knäpper upp bältet och reser mig upp för att krama henne. 

 "This is so cool! I can't believe that we actually meet again!"

För er som inte minns är Kayla en tjej ifrån tävlingen, när killarna skulle välja ut en dansgrupp. Jag och Kayla träffades första gången i limousinen på väg till middagsstället, middagen då jag träffade min blivande pojkvän för första gången. Jag och Kayla klickade direkt, hon var så söt och upprepade flera gånger hur bra hon tyckte jag dansar. 

 "How have you been?" frågar jag när vi båda sitter ner igen. 

 "Great" säger hon och drar av sig jackan sittandes. "Me and the crew has been getting a few jobs, like commercials, movies, music videos. It's going really good"

 "That sounds awesome" ler jag och hon ler stort tillbaka.

 "So how was it, touring with One Direction and all?"

 "It was great. They're such great lads and we all kinda grew together so now we're like a big family"

 "You and Louis, huh?" retas hon och knuffar till mig lite.

 "Yeah, he's the best boyfriend ever" ler jag och hon aww:ar. 

Vi fortsätter prata, även igenom  hela starten. Eftersom vi båda är lite halvt oroliga över starten försöker vi bara lotsas som ingenting, trots att det skakar lite och så. Vi pratar om karriären, livet, vänner, relationer, familjen och framförallt dansen. Snart kommer en flygvärdinna med en snacksvagn och frågar om vi vill ha något. Jag köper bara en liten pringles burk och cola. Kayla köper en macka, säger att hon inte hade tid att äta frukost imorse. 

Flygresan går hyfsat fort, jag kollar på en film, sover, pratar med Kayla och lyssnar på musik, sover mest. Just nu sitter jag lutad mot väggen och kollar ut genom rutan med headset i och Atlas med Coldplay spelas i mina hörlurar. Jag tänker på Louis, Harry, Niall, Liam, Zayn och hela crewet. Helt ärligt saknar jag turnén så sjukt mycket. Jag saknar närheten, tryggheten, att bara ha något att göra hela tiden och alltid ha personer omkring mig. Visst, det är skönt att vara ensam ibland, men man har så sjukt mycket roligare när man är med folk som kan få en att skratta. 

Det finns så många minnen ifrån turnén, alla skämt, skratt, pranks, alla konserter som gått fel, alla roliga, knäppa fans. Det går liksom inte att nämna det roligaste, allting var bara så sjukt roligt. Men det som är tråkigt är väl att allt gick så fort, det känns som att det var igår vi flög över till London för att tävla, som om det var igår vi spelade in videon som sedan skickades till killarna. 

Jag minns fortfarande första gången jag hade en konversation med Louis, när jag första gången verkligen träffade honom.

Jag tar min mobil och mitt rumskort i handen för att sedan gå över till Millies och Moons rum och knackar på, men ingen öppnar så jag antar att de sover. Då går jag över till Brandons och Pacmans rum. Ingen öppnar. Med en djup suck går jag mot hissarna för att åka ner själv.

Hissen stannar på våningen under och hissdörrarna öppnas. In kommer en kille med en vit/blå randig tröja och svarta mjukisbyxor. Han ser upp på mig och jag ler.

 "Hi! Louis, right?" ler jag och han ler tillbaka.

 "Yeah, are you here for the challenge?" frågar han och jag nickar. "Wait, you're in I.aM.mE right?" säger han plötsligt och jag fnissar.

 "Does everybody know who we are here or what?" skrattar jag och han skrattar med mig.

 "Well you're kinda famous" säger han och jag flinar.

 "I guess, but I never expected people to recognize us" erkänner jag.

 "What's your name?" frågar han efter en stunds tystnad.

 "Chachi" svarar jag och vi går ur hissen när den stannat på rätt våning.

 "Is that your real name?" frågar han och jag skakar på huvudet.

 "My real name is Olivia, but everyone calls me Chachi" ler jag och han nickar sakta.

 "Are you here to eat breakfast?" frågar han när vi båda går mot frukostbuffén.

 "Yes, but my crewmates were asleep so I'm here alone" skrattar jag och han ler.

 "Why don't you come sit with me and Niall? He came here earlier so he's probably here already"

Niall sitter ensam vid ett bord för två med tre tallrikar fulla med mat. Han ser upp på oss, ler och vinkar. Jag vinkar tillbaka med ett leende dansande på mina läppar.

 "Sure"

Vi tar mat och sätter oss hos Niall. Jag drar dit en stol och sätter mig på kanten av bordet. Snabbt hälsar jag på Niall för att sedan börja äta.

Jag minns också första konserten vi spelade på, det var magiskt. Jag minns hur jag aldrig ville kliva av scenen och att jag knappt kunde vänta tills nästa konsert för att få göra allt igen.

 "I.aM.mE, you're on in ten minutes!" ropar en scenarbetare och vi samlas vid sidan av scenen. 

 "Okay guys, we got this" säger Pacman och vi står och försöker värma upp kroppen genom att skaka på armarna, stampa lite med fötterna och hoppa.

 "Hey guys, good luck!" säger Harry som kommer tillsammans med resten av One Direction.

 "Thanks" ler vi och vi kramas innan de försvinner iväg igen. 

Jag och crewet samlas i en liten ring och taggar upp oss med armarna om varandra och huvudena ihop. 

 "Two minutes!" ropar scenarbetaren.

Sophie kommer en sista gång och kollar våra kläder så allt är rätt och sedan ska vi upp. Hela arenan släcks ner och vi springer ut på scenen till ljudet av skrikande fans. Det är så mörkt så de har inte sett oss komma in än. Musiken till S&M börjar spelas och vi börjar dansa. 

När vi dansat igenom koreografin till S&M utan fel så får vi varsin mikrofon av tre scenarbetare. 

 "Hello London!" ropar Pacman i arenan och alla fans skriker högt.

 "So, we're I.aM.mE and we all hope you're having a great time!" säger Jaja och fansen skriker högt igen.

 "We thought that we should do a what we call dance battle. For you who doesn't know, a dance battle is were you're competing against another dancer. So we'll be competing against each other" säger jag.

 "Who should start?" frågar Millie och vi pratar ihop oss lite utan mikrofoner. 

Och min och Louis' första dejt... Och första kyss. Det var den bästa dagen i mitt liv. Det var då jag insåg att han är en del av min framtid, han är den jag älskar, han är min prins och jag älskar honom. För alltid. 

Med ett leende går jag ut och ser Louis stå i ett par beigea, knälånga chinos och en vit shorta. På fötterna har han ett var vita toms. När han ser mig ler han stort. Han skådar mig nerifrån och upp och tillbaka ner igen.

 "You look amazing" ler han och kramar mig mjukt för att sedan pussa min kind.

 "You too" säger jag generat.

 "Bye guys, have a lot of fun now!" säger Jaja och kramar mig för att sedan låta mig följa med Louis ut.

Utanför står en limousin och jag ser på honom med stora ögon. Han bara skrattar åt mig och håller upp dörren. 

 "A limo, really?" säger jag tillslut och han bara ler.

 "You're worth it" ler han och jag rodnar. 

Vi stannar utanför en lyxig restaurang. Där inne är det ett bord uppdukat åt oss i en VIP del med typ gardiner runt bordet. Det är en tre rätters middag, så förrätten kommer direkt.

När vi ätit klart, efter många skratt, så bjuder han upp mig till en dans. I bakgrunden spelas lugn musik med en akustisk gitarr och en kille som sjunger hur bra som helst. Generat lägger jag armarna om hans nacke och han lägger sina om min midja.

Jag lägger huvudet mot hans axel och han lutar sitt huvud lite mot mig. Vi vaggar fram och tillbaka, njuter av varandras sällskap. Det låter töntigt, men jag kan inte fatta att jag är på dejt med Louis, en av mina bästa kompisar. Men det känns bra. 

 "Chachi, I want to tell you something" säger Louis efter en stunds tystnad. 

 "Okay" säger jag lite och lutar mig bak så jag ser hans ansikte. Han ser riktigt nervös ut.

 "I was really confused by my feelings for you at first. But now I understand and I really need to tell you, if not, I'm going to explode" börjar han och jag nickar nervöst. "I like you, Chachi. A lot. I mean I like like you..." säger han och jag börjar le stort, tills han börjar prata igen. "But I'm scared that it will ruin our friendship. I don't want to lose what we have, Chachi" säger han och jag biter mig i läppen medan jag kollar bort ifrån honom.

 "I like you too, Louis" säger jag och kollar upp på honom igen. 

Han börjar le stort och sneglar ner mot mina läppar. Jag lutar mig lite mot honom och han lutar sig ner mot mig. Snart möts våra läppar i en mjuk, varm kyss. 

Då, i den stunden, var det bara han och jag, det var det enda som betydde något. Det var då vi äntligen öppnade upp för varandra och bara levde i stunden. Han fanns i mitt hjärta då, finns i mitt hjärta nu och kommer alltid finnas där. Jag kommer aldrig glömma Louis, även om vi gör slut, för han har varit med i en så stor del av mitt liv, han kommer alltid att vara en del av mig, hur det än slutar. 

Och jag vet att när jag såg honom första gången, var det Kärlek Vid Första Ögonkastet. 

----------------------------------------------------

THE END! 

Okej, så nu är Love At First sight slut, men jag ska skriva en epilog till den så ni kommer få veta hur det slutar för Chachi och Louis. Den kanske dock kommer senare, är inte säker, men ska försöka skriva så fort jag kan.

Tack till er som stannat under hela fanficens gång och för er som haft tålamod och väntat när jag haft såfär fruktansvärd dålig uppdatering. NI ÄR BÄST!

Kommer skriva ett "Hejdå" inlägg senare efter epilogen, och vill gärna att ni läser det, men det är inget måste!! 

Har också gjort en trailer för Love At First Sight som jag lagt ut på Youtube och nu lagt till i menyn här i sidan. 

HA DET GÖTT NU! 

KOMMER SOM SAGT SKRIVA EN EPILOG SENARE OCH EFTER EPILOGEN SKRIVER JAG ETT HEJDÅ INLÄGG!

ÄLSKAR ER MINA SMÅ SNÖFLINGOR

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen. 

 "Hi Chachi!" skriker Niall ifrån soffan där han sitter med Liam och Harry.

 "Hi Niall" skrattar jag  när han springer mot mig och omfamnar mig.

 "Now who is this?" frågar han och kollar leendes på Delilah.

 "This is Delilah, she wrote me a letter yesterday" säger jag och han kramar om Delilah mjukt. 

Det ser ut som att hon ska svimma en stund innan hon slänger armarna om honom och kramar tillbaka. Under tiden har Liam och Harry kramat om mig och går sedan för att hälsa på Delilah. Jag frågar Niall vart Louis och Zayn är eftersom han bara står där.

 "Zayn should be here any minute and Louis is in the bedroom" svarar han och stoppar händerna i jeansfickorna. 

Jag går till sovrummet, knackar på och kliver in. Louis står vid sin resväska iklädd i endast ett par ganska tighta, svarta jeans och två tröjor i handen. Nöjt ler jag och kollar på hans mage med armarna i kors.

 "Hey baby" ler jag och han kollar upp på mig med ett flin.

 "Hello there beautiful" Han går fram till mig och kysser mig på munnen. "Help me, which one?" frågar han och håller upp en vit t-shirt med blåa ränder på och ett grått linne med något coolt tryck på. 

 "None" svarar jag ironiskt och han skrattar. "The grey one" 

Han slänger ner t-shirten och drar linnet över huvudet. Jag kramar honom mjukt och han pussar min hjässa. Diskret drar jag in hans doft och sluter ögonen mot hans bröst. Hans starka armar kramar om mina axlar och halsen medan mina omfamnar hans midja. 

 "How are you today?" frågar han tyst.

 "Okay" svarar jag ärligt och han kramar mig lite hårdare.

 "It gets better"

 "I know" suckar jag. "Oh, you need to say hi to Delilah! I'll go get the rest of the dance crew" säger jag och drar med honom ut till vardagsrummet där resten av gänget sitter. 

Jag försvinner ut ur hotellrummet medan Louis hälsar på Delilah och går igenom korridoren till de andras rum, som är mitt emot varandra. Efter att ha knackat på båda lutar jag mig mot väggen och väntar på att de ska öppna. Det är Jaja som öppnar den ena dörren först. 

 "Hello!" ler hon och kramar mig hårt.

 "Hi!" ler jag. "Come to mine and Louis' room as soon as possible, you have to meet Delilah" meddelar jag och hon nickar.

 "'Course, I'm already done, I think the boys are too" hon vänder huvudet bakåt. "Right boys?!"

 "Yes!" svarar Moon och Millie samtidigt och kommer ut till hallen. 

Samtidigt öppnar Brandon dörren mitt emot och jag säger samma sak till honom. Tillslut är alla klara och redo att gå så vi går tillsammans tillbaka till mitt och Louis' rum. 

FEM MÅNADER SENARE

 "Alright Tokyo" säger Harry i mikrofonen och kollar runt på sina bandmedlemar och danscrewet som står samlade på scenen. "This was our last show for Take Me Home tour and what can I say, it was incredible!" Alla skriker högt och jag ler stort.

Jag och Millie sitter på en trappa på scenen och kollar ut över havet med fans. Brandon, Jaja, Pacman och Moon sitter framme på scenkanten med benen hängandes ner medan 1D killarna går runt lite på scenen. Det är helt sjukt, det har gått så fort. Det känns som det var igår vi vart utvalda för att dansa på turnén. Vi alla har vuxit ihop och nu är vi som en hel familj. Jag och Louis har hållit ihop under hela tiden och skaffat ett starkare band med varandra. 

Delilah och jag har hållit kontakten enda sedan vi träffades första gången. Vi har blivit riktigt bra vänner och har träffats lite då och då under turnén. Hon mår bättre och bättre för varje dag och hon har kontaktat socialen för att få hjälp och allting börjar klarna för henne. Det är helt underbart att se en människa gå från botten till toppen. Visst, hon mår inte helt bra, men hon mår bättre än någonsin förr, vilket är allt som räknas. Hon säger att hon har mig att tacka, men helt ärligt tror jag att hon borde tacka sig själv för att ha vågat stå upp mot henne mamma och mobbarna på skolan. 

Sorgen över pappas död har inte gått över helt, såklart, men nu har jag gått vidare så pass mycket att jag knappt gråter längre, någon gång kanske, men inte alls ofta. Jag kommer alltid sakna honom, såklart, men det börjar "gå över" nu. Jag har träffat min mamma och resten av släkten några gånger också, och det verkar som att alla kommit in på rätt spår igen efter pappas bortgång. 

Männen som var efter mig vart tagna, allihop, när de skulle gå och tillfångata mig. Så nu sitter alla i fängelse, men de kommer inte vara inne så jättelänge. Några månader, kanske ett år. 

Vi alla samlas på en rad ganska nära scenkanten och lägger armarna om varandra. Louis står på mig ena sida och Brandon på den andra. Efter att ha tackat bugar vi djupt och alla skriker. Jag kysser Louis innan jag springer skrattandes mot scenkanten. Louis, däremot, hinner ta mig runt midjan och snurrar runt mig. Jag garvar högt och fansen blir galna. När han ställt ner mig på golvet igen kysser han mig igen innan han vinkar åt fansen och vi kliver av scenen. 

Bakom scenen applåderar alla och vi tjoar och har oss. 

Alla som har varit med och medverkat under turnén träffas efter konserten och vi äter på en restaurang. Skivbolaget har bokat en helt restaurang åt oss, som dessutom dukat upp två långbord som går bokstavligt från ena väggen till den andra. Vi blir serverade tre rätters middag och alla har kul. 

Efter middagen har alla bestämt att vi ska sova en natt på hotell innan alla åker hem till sig, fast jag och Louis har bokat en weekend här i Tokyo. Vi ska stanna i en vecka på ett hotell, gå på spa, shoppa och bara ta det lugnt innan vi åker hem igen, bara för att få lite tid för oss själva innan vi delas igen. 

Till jul ska jag åka till Louis i Doncaster och spendera julen med han och hans familj, fast jag ska fira med min släkt några dagar innan jag åker till England. Så vi har liksom mycket inbokat. 

Efter middagen åker en del av oss - de lite yngre - till en klubb. Jag och Louis bestämmer oss för att åka till hotellet tidigt medan resten stannar där. 

 "Jesus, what a night" pustar Louis ut och faller ner på sängen i hotellrummet. 

Jag skrattar och tar bort mitt smink, samt byter om, innan jag lägger mig bredvid Louis på sängen. Louis sätter sig upp lite så han har ryggen mot sängstommen och sätter på teven som står placerad på en bänk framför sängen. Jag lägger mig bredvid honom på sidan och lutar huvudet mot hans bröst. Med armarna om hans midja och mitt ena ben över hans kollar jag på teven medan Louis lägger en arm om mig och stryker handen upp och ner längst min rygg. 

 "He's so weird" kommenterar jag när Sheldon börjar babbla på om något som ingen annan än han förstår. Först trodde jag inte The Big Bang Theory fanns på engelska i Japan men det gör det, fast med japansk text. 

 "But smart" påpekar Louis och jag fnissar.

 "I have no idea what he's talking about"

 "Me neither, but it sounds smart so" 

Jag skrattar åt honom och han skrattar med mig. Kort efter det somnar jag till ljudet av Louis' bultande hjärta. 

 "Babe, wake up"

Jag öppnar långsamt ögonen och ser Louis stå lutad över mig, iklädd i endast ett par pyjamas byxor. Grymtandes vänder jag mig på mage och pressar ansiktet i kudden. Louis skrattar lågt och leker lite med mitt hår.

 "The others are leaving, thought you wanted to say goodbye"

Och efter det följer flera tusen hejdå och några tårar. Men efter drygt tjugo minuter lämnar de hotellrummet och försvinner ut. Jag går fram till fönstret och ser på när de alla säger hejdå igen innan de hoppar in i olika bilar. Med en suck vänder jag mig mot Louis och kramar om honom.

 "It's sad that it's all over" mumlar jag och han suckar. 

 "I know" Han drar sin hand upp och ner längst min rygg och pussar min panna. "But when you come to Britain we can visit the boys if you want, and you'll meet the crew while you're home"

 "Yeah, I know, but" jag pausar. "It'll just not be the same, you know. We've been traveling together for what, almost a year, and now we all go separated ways"

Efter en frukost på hotellet packar vi ihop, hoppar in i en taxi som tar oss till vårt nya hotell där det även finns en pool och spa avdelning. Det är stor och modernt och mycket öppna ytor med stora kristallkronor. Vi får varsitt rumskort till en av sviterna och åker till våningen längst upp - våning 13. Under tiden pratar vi om allt och inget. Snart når vi rumsdörren och låser upp. 

Sviten är stor och riktigt fin. Man kommer in till en hall och sedan till ett vardagsrum som sitter ihop med ett litet kök. Där finns en dörr till sovrummet och badrummet. Till sovrummet finns också en hyfsat stor balkong. Det första vi gör är att packa upp lätt och bara slappa i soffan. Vid tre tiden bestämmer vi oss för att gå ut på gatorna, äta lite och shoppa lite. 

 "What about this one?" frågar jag och håller upp en röd, stickad tröja med vita vinter/jul mönster på som räcker nedanför rumpan. 

 "That one's really pretty" säger Louis och jag hänger den över armen. 

Vi går vidare i affären och jag kollar på ett par jeans också. När jag betalat för allt - efter att ha testat allt såklart! - så går vi ut på gatorna igen och går en stund innan vi kliver in i en smyckesaffär. Det finns hur mycket som helst. 

 "Aw, my mum would love this" säger jag och håller upp en silverhalsband med ett litet hjärta på, samt en bricka med LOVE inristat. 

 "She would, buy it as a christmas present!" uppmuntrar han och jag nickar sakta.

 "What do you think Seth wants?" frågar jag och lägger upp halsbandet på disken. 

 "Not a jewlery at least" skrattar Louis och jag skrattar med honom.

 "Thank you" säger jag till tjejen i kassan och tar emot påsen med halsbandet. 

 "What does he like?" frågar Louis och tar min hand. 

 "He loves videogames" skrattar jag och Louis nickar.

 "Then we'll find a game store"

Vi går vidare och håller varandra hårt i händerna för att inte tappa bort varandra i folkmassorna. 

När vi kommer tillbaka till hotellet har jag köpt julklappar åt mamma, Seth, Hayley, Tyra, Carly och Emma, plus lite kläder och smycken åt mig själv. Louis har köpt ett fler antal julklappar också, bland annat till sin mamma, sina systrar och sin pappa. 

 "So we're eating dinner at the hotel, right?" frågar jag Louis och kollar igenom mina två resväskor.

 "Yep, if that's okay with you?" undrar han och bläddrar på kanalerna på teven.

 "Of course, when are we leaving?"

 "Like, in an hour? We're going to the spa later too"

 "Yeah, that's alright" svarar jag och plockar fram en gullig, ljusrosa kjol tillsammans med en vit blus med korta ärmar lite nitar på axlarna.

Jag tar en snabbt dusch innan jag tar på mig kläderna och sminkar mig, samt fixar mitt hår lite, men jag låter det vara mest naturligt. När jag kommer ut ifrån badrummet går Louis in efter att ha kysst mig. Till kläderna drar jag på mig ett par svarta pumps och väntar sedan på Louis.

-----------------------------------------------------------------------

Förlåt för ett tråkigt, kort, ointressant kapitel och förlåt för den usla uppdateringen. Just nu är det mycket i skolan, har haft mycket att plugga till och så, har inte haft tid att skriva så mycket. Kapitlet blev som det blev för att det känns som att jag vill avsluta Love At First Sight nu, så fort som möjligt. 

Jag är ganska säker på att jag inte kommer fortsätta skriva alls efter den här fanficen. Eftersom jag känner som jag gör när jag ska börja skriva ett kapitel känns det som att det inte är någon idé, som att min låga håller på att slockna helt.

Tro mig, jag älskar att skriva och kommer troligen fortsätta skriva på fritiden, men vill inte ha den här pressen på mig att jag MÅSTE skriva, tyvärr. 

Men än är fanficen inte slut; men snart så. 

TACK FÖR ALLA SOM STANNAT!

Älskar eeeer, ni är BÄST