onedirectiontolove

Alla inlägg under september 2013

OMG

Av Wilma - 28 september 2013 10:35

Som alla säkert vet har biljetterna släppts för One Direction's konsert här i Sverige nästa sommar. Jag har gått och oroat mig över om jag skulle få biljetter eller inte i flera veckor, MEN GISSA VAD SOM HÄNDE?!

JAG FICK FUCKING BILJETTER LÄNGST FRAM!! STÅPLATSER LÄNGST FRAM I SEKTION BLUE!!! ASSÅ DET ÄR HELT SJUKT JAG KAN INTE FATTA DET!!

     '

Där står jag under konserten!!! Fick ni också biljetter? Isåfall vart sitter/står ni? Hoppas att ni alla fick biljetter, för er som inte har råd, det kommer flera gånger, oroa er inte! 

Älskar er alla, kapitel 37 under det här inlägget!

NU SKA JAG GÅ O FANGIRLA, URSÄKTA MIG. 

ANNONS
Av Wilma - 26 september 2013 20:00

 "So Chachi, you don't remember anything from that day? Not a smell or a picture?" frågar doktorn för hundrationde gången. 

 "No, doctor, I do not remember, like I said half an hour ago" svarar jag irriterat och han bara nickar sakta.

 "Alright then. Well, you are alright so you can go home tonight! But, you have a concussion so you need to take it easy for at least a week" säger han och ställer sig upp.

 "So I can't perform within a week?" undrar jag bekymrat och han nickar.

 "Correct" 

Doktorn lämnar rummet och Jaja kliver in. Hon ler lite oroligt mot mig innan hon stänger dörren och skyndar sig fram till mig. Hennes ögon har påsar under dem och hennes kropp ser slö och trött ut. 

 "Hi bestie, how are you? I was so worried! What happened? Do you remember? Did you break anything? Wha-"

 "Calm down!" avbryter jag henne skrattandes och hon ler lite oskyldigt. "I'm good, thank you. I don't know, no and no" svarar jag och hon nickar sakta.

 "So you have like amnesia?" undrar hon med rynkad panna.

 "Yes, kinda" 

 "When can you go back on tour? When will you be able to perform?" frågar hon mig och lutar armågen mot sängkanten och lutar huvudet på handen. 

 "I need to rest for at least a week" berättar jag och hon putar med underläppen.

 "Awe that sucks"

 "I know, but I'll get better sooner if I just rest, which mean I can perform soon again!" ler jag och hon skrattar.

 "I'm glad that you have positive thoughts about this" säger hon och jag nickar.

 "Me too"

Vi pratar lite till innan en sjuksköterska kommer och undersöker mig igen, tar lite prover. Sedan kommer Louis med kläder åt mig och han hjälper mig att byta om, eftersom jag fortfarande är trött och har en förjävlig huvudvärk. Innan jag får lämna sjukhuset har doktorn ett tjugo minuters långt snack med mig om hur ofta jag får ta tabletter mot huvudvärk, hur jag gör om det blir värre, att jag ska komma in igen om det blir värre osv. Låt mig tillägga att Louis stod precis bredvid och lovar att se till att jag gör exakt som doktorn sagt. 

Det börjar redan när vi ska ner till bilen som väntar med mina bandmedlemmar. Louis håller ett hårt grepp om min midja och kramar om min hand med den andra. Han går sakta som en sengångare och beter sig som om jag brutit benet. Trots att jag säger att jag mår bra säger han att jag ska vara glad att han låter mig gå själv, vilket jag antar är sant. Helt ärligt trodde jag han skulle bära mig ner. 

I bilen har mina fem bandmedlemmar tryckt ihop sig i bilen så att jag ska få plats. Antagligen övertalade de livvakterna om att få köra bilen själv, eftersom Pacman sitter vid ratten med Moon bredvid sig. Jaja sitter i Brandon's knä så att ett säte är ledigt. Louis sätter sig och hjälper mig upp på hans knä medan jag hälsar på allihopa. 

 "Are you alright then?" undrar Pacman samtidigt som han börjar köra ut ifrån parkeringen.

 "Hell yeah, I feel like new" skojar jag och skrattar lätt.

 "That's totally normal" fnissar Jaja.

 "I know"

Under vägen tillbaka till hotellet pratar alla lite lågt med varandra, antagligen för min huvudvärk, vilket jag uppskattar eftersom det känns som att min hjärna kommer sprängas. Trött lutar jag huvudet mot Louis axel och sluter ögonen. Det börjar bli mörkt ute och klockan har precis slagit halv sju. 

 "Are you okay?" viskar Louis i mitt öra och pussar min tinning. 

 "Just tired" mumlar jag och sluter ögonen.

 "Sleep babe, I'll carry you in when we're there" lovar han och jag suckar tyst.

 "I love you"

 "I love you too hun"

 

*

 

Jag vaknar när jag läggs på något mjukt. När jag öppnas ögonen ser jag Louis stå framför mig. Han håller precis på att stoppa om mig när jag avbryter honom.

 "I need to change" säger jag hest och han nickar mot mig.

 "Do you need help?" undrar han, utan tecken på retsamhet eller misstolkning som vissa andra killar brukar.

 "No thanks" ler jag och ställer mig upp. Direkt känner jag huvudet bulta och jag håller på att tappa balansen när Louis lägger armarna på mina höfter. "Okay, maybe" fnissar jag.

 "Sit down" säger han mjukt och gör en gest emot sängen. 

Jag sätter mig och han rotar fram en av hans t-shirt. När han hittat en typisk svart går han tillbaka till mig och lyfter upp mina armar. Jag fortsätter hålla upp dem när han släpper mig och låter honom dra av min tröja. Han kollar inte en gång på mina privatdelar, vilket jag uppskattar. Men ändå känner jag mig lite obekväm, jag är inte van vid att visa min kropp för folkt. 

Han drar sin egna t-shirt över mitt huvud och jag blåser bort lite av mitt hår som fallit i ansiktet. Jag knäpper upp min bh under t-shirten och drar av axelbanden innan jag kastar den mot min resväska. Louis fnissar och jag ställer mig upp för att dra av mjukisbyxorna. Eftersom jag har svårt att böja mig ner sätter jag mig för att dra ner dem för mina fotleder. Louis tar dem ifrån mig och viker dem snyggt i min resväska medan jag kryper upp i sängen mot kuddarna där jag gosar ner mig. 

 "I'm going to stay up for a bit, wake me if you want anything" mumlar Louis och kommer fram till mig.

 "Alright but will you sleep here tonight?" ler jag och han drar täcket över mig för att sedan pussa min panna.

 "Yeah, of course. Good night baby" viskar han och jag ser upp i hans ögon.

 "Good night"

Jag pussar honom snappt på läpparna innan jag lägger mig på sidan och drar upp täcket till hakan. Louis drar sin hand igenom mitt hår en gång innan han lämnar rummet med lampan släckt och dörren på glänt så att han ska höra om jag vill något. Men det händer inte, istället somnar jag och sover hela natten. 

 

När jag vaknar igen är klockan tio på morgonen, jag antar att det är bra att jag vaknar sent, tack vare min huvudskakning. På tal om det, än igen känns det som att min hjärna ska explodera och min kropp känns helt avstängd. Men snart känns det som att min mage vänds utochin så jag rusar upp till badrummet och ignorerar huvudvärken som tar död på mig. Jag kastar mig framför toaletten och spyr upp min mages innehåll. Euw... 

Plötsligt hör jag någon komma in och håller upp mitt hår. Jag hulkar och hulkar, men det kommer inget. (om ni inte vet vad hulka är, det är typ när man får kräkreflex) Direkt när personen börjar viska i mitt öra vet jag att det är Louis. 

 "It's alright babe... It'll be alright" viskar han och drar tillbaka lite av min lugg som fallit ner.

Efter ett tag spolar jag och ställer mig upp. Medan jag sköljer munnen stryker Louis handen över min rygg. Det är lugnande, jag vet att han alltid kommer vara här för mig. Hans hand ger mig rysningar över hela kroppen. 

 "Can you get me one of those pills?" frågar jag hest och börjar dra mig själv till sängen. 

 "Yeah, sure babe, anything for you" ler han och bäddar ner mig under täcket igen. 

 "Thank you" mumlar jag och sluter ögonen. 

Han går ut ur rummet men kommer snart tillbaka igen med ett glas vatten och en tablett. Medan jag sväljer tabletten går han och drar för gardinerna för fönstrerna där persiennerna redan är nere. Det blir riktigt mörkt och skönt i rummet, lugnande för huvudet. 

 "The others are going to the city today. I'm staying with you. We thought it would be good for you to have some peace and quiet" berättar han tyst och lägger sig bredvid mig ovanför täcket.

 "Don't you want to go with them?" undrar jag med slutna ögon och flyttar mig närmre honom.

 "I'd rather be with you" viskar han och pussar min panna samtidigt som han lägger en arm om min midja. "Sleep"

 "No, I'm not tired" mumlar jag och ser upp på honom. "Can we watch a movie?" frågar jag honom och han ser tveksam ut.

 "Is that a good idea?"

 "Of course it is! Movie is always a good idea" säger jag och han skrattar lågt.

 "Alright, wait here, I'll fix the couch and stuffs in the living area" säger han och reser sig upp igen. 

Han försvinner ut och jag lägger mina händer under huvudet med blicken fäst i taket. Tankarna vandrar bort och jag minns skälet till att jag var på sjukhus, till varför jag har hjärnskakning. 

Trots att jag minns så är minnena inte klara. Men jag vet ju i alla fall vad som hände. Men jag kan aldrig berätta för någon, då kommer de bli skadade och jag skulle må dåligt i resten av livet av att veta att någon av mina kompisar blivit skadade för att jag berättade sanningen för dem. Det skulle liksom aldrig funka. 

Jag vänder mig mot sängbordet och ser min mobil ligga där. Egentligen vet jag inte om jag vill se om han skrivit till mig eller inte, men jag måste ju kolla mobilen någon gång. Undrar om man kan blockera numret? Fast då skulle han kanske söka upp mig och skada mig i verkligheten, eller ännu värre, skada mina kompisar.

Men ändå tar jag upp mobilen och kollar på skärmen. Ett nytt meddelande visas på skärmen, ifrån Han men jag hinner aldrig kolla vad han skrev innan Louis kommer in.

 "Hey! No phones, the doctor said very clearly that you aren't aloud to use your phone" säger han och tar mobilen ifrån mig.

Direkt blir jag rädd att han ska kolla meddelandet, men han kollar inte på mobilen utan stoppar den i fickan direkt. Sedan hjälper han mig upp och vi går tillsammans till vardagsrummet. Han har bäddat soffan med filtar och kuddar, tänt ljuslyktor på bordet, dragit ner persiennerna på fönstrerna och stoppat in en film i DVD spelaren. 

På bordet står två glas, en cola flaska, en tillbringare med vatten och lite godis. På tv skärmen visas menyn till Letters To Juliet, vilket är en av mina favorit filmer så jag klagar inte.

 "You need to drink three glasses of water before you can get coke, okay?" befaller Louis och jag höjer ögonbrynet åt honom.

 "You sound like my mother" han skrattar åt mig.

 "Seriously, you need to drink much water, the doctor said so" 

 "The doctor here, the doctor there, Jesus man, let me live" mumlar jag och han fnissar tyst.

Jag lägger mig ner så att jag har huvudet på armstödet och benen tvärs över soffan. Louis lägger sig bakom mig med en arm om min midja. Nöjt lägger jag handen över hans som vilar på min mage. Men precis när jag sattit på filmen känner jag ännu en gång hur min mage vänder på sig och jag rusar in till badrummet. 

Huvudet värker, allt snurrar och jag har svårt att sitta upp framför toaletten. Av ren panik över att knappt se något börjar jag gråta. Jag spyr och spyr, det verkar aldrig ta slut, men Louis är där hela tiden och håller upp mitt hår och viskar gulliga saker i mitt öra. 

 "Don't cry love, it'll be alright" viskar Louis och lägger en hand mot min panna.

 "Everything is spinning, Louis" mumlar jag och börjar hulka, utan att det kommer något ur min mun. 

 "Just breathe love, I'll take you to bed" lovar han och trycker på knappen på toaletten. 

Jag ställer mig upp och greppar tag i handfatet. Snabbt sköljer jag min mun och låter Louis lyfta upp min svaga kropp. Han bär mig varsamt till sängen där han bäddar ner mig. 

 "I don't think it's such a great idea to watch a movie" säger Louis och jag nickar sakta, rädd att världen ska snurra ännu mera. 

 "Can you stay with me? I don't want to faint" viskar jag och han nickar.

 "Of course darling, I'll be right back, I just need to blow the candles out" säger han och jag nickar.

Medan han är borta koncentrerar jag mig bara på att andas, så att det kan sluta snurra. Det hjälper hyfsat mycket och jag vågar sluta ögonen. När Louis kommer tillbaka lägger han sig framför mig och jag kurar ihop mig mot hans bröst. Och så somnar jag, ännu en gång...

 

--------------------------------------------------------------------------------------------------

 

Uppdateringen suger, jag vet. Som jag sagt hela tiden, jag känner mig inte lika driven till att skriva, så uppdateringen kommer inte vara på topp. Jag är ledsen att göra er besvikna och så, verkligen. 

Men i alla fall, hoppas ni har det bra! Puss på er! 

ANNONS
Av Wilma - 17 september 2013 18:30

  LYSSNA SAMTIDIGT

 

 "Chocolate and vanilla please" säger jag och räcker fram en sedel mot mannen i kiosken. 

Han ler och börjar fixa min glass. Medan han gör det kollar jag runt lite och ser plötsligt Han stå längre bort med ansiktet emot mig. På kroppen har han ett par jeans, en svart hood tröja med luvan uppe och solglasögon. Rädslan slår till och mannen i kiosken räcker mig min glass. Snabbt tar jag den och börjar gå fort tillbaka till de andra, trots att jag inte vill. Men jag vet att där är jag säker. 

Jag kollar bak på mannen då och då och ser hur han rör sig närmre mig. Men precis när jag ska börja springa känner jag hur någon lägger en hand över min mun och trycker mig emot sig. 

 "Pretend that everything is normal, or I'll hurt your dear friends" viskar mannen i mitt öra och jag slutar försöka ta mig ur hans grepp.

Han för mig till andra sidan stranden med en hand om min arm, så att inget ska se onormalt ut. Trots att jag håller på att dö av rädsla så följer jag efter, hellre att jag blir skadad än mina kompisar. 

 "Who are you?" mumlar jag med skakig röst och han klämmer åt min arm, vilket får mig att tjuta till lågt.

 "No questions" hotar han och tar mig bakom några klippor. 

Han för mig till andra sidan klippan, så att ingen ser oss, och trycker upp mig mot klippväggen. Jag flämtar till när min rygg träffar den hårda, spetsiga klippväggen. Som om det inte vore nog gör han samma sak igen, och igen. När han märker att jag börjar bli svag slår han in mitt huvud i en spetsig kant och allt börjar snurra. 

 "Sleep tight" viskar mannen i mitt öra, slår i mitt huvud i spetsen igen och puttar ner mig i vattnet. 

När jag landar i vattnet träffar mitt huvud ännu en sten, under vattnet, och allt blir svart.

 

Louis' POV


 "Where is she?" undrar jag frustrerat och söker med blicken över stranden, men Chachi finns ingenstans.

 "Maybe she went to the bathrooms" föreslår Zayn och rycker lite på axlarna.

 "For half an hour?!" utbrister jag irriterat och suckar när jag kommer på mig själv med att ta ut min ilska och frustration på honom. "I'm sorry, I'm just worried"

 "We can go search for her?" säger Brandon och ställer sig upp.

 "Good idea! Two of us stay here if she comes back" svarar jag och ställer mig upp.

Jaja och Millie stannar kvar vid våra saker medan vi andra delar upp oss lite och börjar leta efter Chachi. Vi letar vid toaletterna, på parkeringen, vid varje solstol, vid kiosken, vid duscharna och ut över vattnet, men hon finns ingenstans. Precis när jag börjar ge upp hör jag ett tjejskrik ifrån andra sidan stranden. 

Snabbt kollar jag dit och ser hur folk börjar samlas runt någonting i vattnet. Två män bär upp en kropp ur vattnet och snabbt springer jag ditåt. Rädslan över att det kan vara Chachi dödar mig. Om det är hon, om hon är död, så skulle jag inte kunna fortsätta leva. 

Tårarna stiger i ögonen och jag tränger mig igenom alla människor. 

Och jag ser det jag inte ville se. 

Chachi ligger i sanden, blöt och blodig. Hennes bröstkorg rör sig inte, hennes ögon är stängda och hennes ansikte är blekt som snö. Hon blöder ifrån bakhuvudet och tinningen. Jag kan också se blod rinna ut i sanden från hennes rygg. 

Jag bryter ihop, totalt. Jag klarar inte ens av att gå fram till henne, istället sjunker jag ihop i sanden där jag står och begraver ansiktet i mina händer. 

Chachi, min flickvän, min bästa vän, min kanske framtida partner, min andra halva. Borta. Hon kan inte vara död, hon får inte vara död! 

Jag ser hur Brandon, Moon och Pacman sätter sig runt Chachi's kropp och försöker få henne vid liv. Det står två andra män runt henne också, en av dem pratar i telefonen. En hand läggs på min axel och jag kollar upp. Niall. Bredvid honom står Harry - som gråter högt -, Liam och Zayn. Alla ser förstörda ut. 

 "Do something then!" skriker jag rakt ut och alla kollar på mig. "Don't let her die!" skriker jag igen och börjar gråta högt.

 "Louis, they've called an ambulance, it'll be here soon. She will be okay" lugnar Harry och sätter sig på huk bredvid mig.

 "How would you know?!" skriker jag på honom.

 "You need to calm down" snyftar han. "You're not the only one who's losing her, she was our friend too" 

Snart kommer ambulansen och de lyfter upp Chachi på en bår. Vid den här tiden har Jaja och Millie kommer till oss också. Vi bestämmer att jag och Jaja ska åka hem i ambulansen. Liam och Zayn lovar att stanna här och packa ihop våra saker medan resten åker direkt till sjukhuset med en av bilarna, de lämnar den andra åt Liam och Zayn. 

När jag kliver in i ambulansen går jag ifrån hysterisk till förkrossad. Chachi, min andra halva, ligger livlös på en bår framför mig med en ambulanskille på andra sidan av henne. Och jag tänker på hur mitt liv skulle se ut utan henne. Och jag funderar på vad som hände med henne. Och jag undrar om hon kommer klara sig. 

Jaja håller i min hand hårt. Hon gråter, skakar, medan jag inte får fram någonting. Istället sitter jag och stirrar på Chachi's livlösa ansikte, med torkade tårar på mina kinder. Jag får inte fram någon känsla alls, jag kan inte ens gråta! 

Man kan tro att ett brustet hjärta är när en man älskar inte älskar en tillbaka, men ett riktigt brustet hjärta är när den man älskar inte längre finns. När man ser hennes döda kropp framför sig och man bara önskar att man kunde se in i hennes ögon en gång till. Man önskar att det sista man sagt till henne skulle vara något annat än vad man sa på riktigt. Man önskar att det fanns någonting man kunde göra för att få henne tillbaka.

Jag funderar på om jag hade något med det här att göra, om jag kunde ha gjort något annorlunda för att rädda henne, om det var mitt fel. Om det var hon som halkade och ramlade i vattnet eller om någon puttade i henne. Jag undrar om hon kämpade emot, om hon skrek, om hon ropade efter hjälp. 

Jag undrar om hon led, eller om det gick snabbt. Men jag stoppar mig själv från att tänka längre, hon kanske inte ens dör, hon kanske överlever. 

Och mitt i tystnaden börjar Chachi hosta. Alltså, verkligen hosta, inte bara lågt hostande. Medan läkar-killen hjälper henne att hosta upp vatten i en hink ser jag hoppfullt på med ett hårt bankande hjärta. Jaja börjar gråta igen och lägger en hand för munnen.

När Chachi slutat hosta lutar hon sig tillbaka  och ser sig förvirrat omkring. Hon möter min blick och jag märker direkt att hon är trött, trött och svag. Som om hon är halvt död, halvt levande. När hon öppnar munnen för att säga något får hon inte någonting alls.

 "I love you, Chachi, keep fighting" snyftar jag och kramar om hennes hand mjukt.

Hon mimar I Love You Too innan hon faller in i medvetslöshet. Väl framme vid sjukhuset förs Chachi in på akuten och jag och Jaja blir visade till ett väntrum. Ingen av oss säger någonting. Vi bara sitter där. Jaja gråtandes och jag helt... död. Kanske inte fysiskt död, men psykiskt. För min flickvän, min andra halva, min Chachi, ligger i en akutsal och hon kanske redan är död, eller så kan hon dö snart. 

Och allt händer i slow-motion. Hur Harry, Niall, Brandon, Millie, Moon och Pacman kommer in på sjukhuset, hur de pratar med mig men jag får inte in ett ord, hur de sätter sig och vi alla blir tysta och hur allas gråt hörs i den jobbiga tystnaden. Och hur mina tankar blandas in som röster i min hjärna. Minnen med Chachi spelas upp i min hjärna och jag bara stänger av, skiter i allt förutom Chachi.

Flera timmar passerar och vi får inte veta någonting. Inte för att jag skulle märka det, jag är inte ens där, trots att jag sitter där på stolen bredvid Jaja och Liam.

Jag märker inte ens att en doktor kommer fram till oss förens han gått iväg. Harry berättar att Chachi ligger i temporär koma för tillfället, vilket betyder att hon kan vakna när som helst. Han förklarar skillnaden mellan temporär koma och permanent koma, vilket är att temporär koma vara i någon dag, kanske två, medan permanent koma kan vara i några månader upp till några år. 

 "She hurt her brain, so she may have amnesia. The doctor also said that she might have problem with for example walking because of some hurt nerves, but except from that, she'll be fine"

Hon kan ha minnesförlust... Kommer hon inte ihåg mig? Är jag en total främling för henne? Kommer vi få börja om från ruta ett? Tänk om hon gillar någon annan mer än mig? 

 "Can I see her?" undrar jag hest och han nickar.

 "She's in room 43B" 

Jag reser mig upp och går med trötta steg mot dörren. Utan att ens tänka öppnar jag och kollar upp mot sängen där Chachi ligger. Hon har två slangar in i näsan, dropp i armen och en ful sjukhusdress på sig. Hon är blek och hennes läppar är lila. Det är fel, det känns fel att se henne såhär. 

Med tårar i ögonen går jag fram till henne och tar hennes kalla hand. Drar tummen fram och tillbaka över hennes handrygg. Önskar att hon kommer vakna nu, önskar att hon kommer ihåg mig, önskar att allt bara skulle gå tillbaka till det vanliga.

 

Det har gått två dagar. Imorgon kväll är den första konserten. Vi alla vet att trots att Chachi vaknar så kommer hon definitivt inte vara med på konserten, så I.aM.mE tränar lite varje dag utan henne för att få allt rätt. Men alla var varit riktigt nedstämda under de här två dagarna. Vi säger inte så mycket. Jag sitter alltid på pallen bredvid henne. Ibland sitter Harry med mig men låter mig oftast vara själv. När Jaja har ledigt sitter hon också här, samma med resten av deras crew, men mest Jaja.

Och så händer det, ni vet den där stunden då allt bara släpper? Då alla problem bara flyger av era axlar och allt är helt okej, trots att man inte vet om det är okej eller inte? 

Chachi's ögon öppnas och hennes ögonlock fladdrar lite för att vänja sig vid ljuset och hon rynkar ögonbrynen. Så fort hon ser mig ser hon lättad ut, vilket jag tar som ett bra tecken; att hon känner igen mig.

 "Hi love, how are you?" frågar jag lent och smeker hennes kalla kind.

 "W-water" viskar hon med en hes, skrovlig röst.

Snabbt tar jag en plastmugg och fyller den med vatten. När jag går emot hennes säng igen, med glaset i handen, ser jag hur hon försöker sätta sig upp men det slutar med att hon grymtar till av smärta. 

 "I'll help you" erbjuder jag och hjälper henne att böja lite på huvudet så att hon kan dricka.

I ett enda andetag dricker hon upp hela muggen med vatten och jag ser lite oroligt på henne. Hon ser förvirrad ut, som om hon inte vet vad hon gör här. Och det oroar mig mer. Minns hon inte vad som hände? 

 "What happened?" undrar hon och jag biter mig i läppen. 

 "How much do you remember?" frågar jag henne och lägger en hand på hennes mage. 

 "We were on our way to the beach, in the elevator... I.... I don't remember what happened" mumlar hon och tårar fyller hennes ögon.

 "It's okay, don't cry" ber jag och lägger händerna mjukt på hennes kinder.

 "Louis why can't I remember? It scares me" viskar hon och börjar gråta.

 "Hey, don't cry love, I'll tell you, even though I don't know that much about what happened to you" lovar jag och hon snyftar.

 "Please tell me" 

 "We went to the beach and you and Jaja were talking with each other while us guys were in the water. You got a text or something and got up and walked away from Jaja. Then you two got into a small fight and you were looking for someone. I went to you to ask you what was wrong but you wouldn't tell me... You got mad and left, you were gone for half an hour. Then a girl found you in the water, unconscious"

 

Chachi's POV


 "...you were gone for half an hour. Then a girl found you in the water, unconscious" 

Louis' röst tonar bort i mitt huvud och jag faller i en sorts tanke-värld. Jag upplever allt en gång till. Hur jag slog till Jaja av ren rädsla, hur vi började bråka och hur jag vart sur på Louis. När jag gick till kiosken och såg Han och hur Han tog tag i mig och tvingade med mig bort till klipporna. Jag upplever smärtan när han slår in min kropp mot klippväggen och hur han bankar in mitt huvud i den där hårda stenspetsen. Jag känner paniken när jag träffar vattnet, när mitt huvud slås in i en sten och hur jag bara sjunker...

 "Chachi!"

Jag "väcks" till verkligheten och Louis ser oroligt på mig. Med rynkade ögonbryn ser jag på honom, sedan ner i lakanet. Aldrig att jag kommer säga något. Kanske kan jag lotsas att jag inte kommer ihåg något...? Eller?

 "Do you remember what happened?" frågar han mig och jag skakar på huvudet.

 "No" svarar jag och han suckar lite för sig själv.

 "Alright, I'll get a doctor and we'll see when you can leave" säger han och går ut ur rummet. 

Är det här verkligen rätt? 

 

-----------------------------------------------------

 

Så mina damer och - jag antar inga - herrar! Jag ber återigen om ursäkt för den TOTALT SÄMSTA I HELA UNIVERSUMS SÄMSTASTE uppdatering men skolan går faktiskt före. Plus att efter skolan är jag så trött att jag skulle kunna sova i tre år - jag svär på jesus - OCH jag har nästan ingen inspiration. Har några idéer nu men det är svårt att få ut det till ett kapitel -.....whaaaat- 

Anywhooo, tack för alla kommentarer på förra kapitlet! Löv ya gais så mach, 

(hoppas att spotify skiten funkar för er, annars får ni söka på låten på youtube och spela den där eller nåt) 

PUUUUUUSSS

Av Wilma - 10 september 2013 20:00

På flygplatsen i Sunrise är det helt galet. Fans skriker, gråter, svimmar, sjunger och försöker med hela sitt liv att komma fram till killarna. Det är avspärrat fram till rullbanden med väskorna, men sedan är det helt öppet. Så några vakter tar våra väskor och går till minibussarna som ska ta oss till hotellet medan några andra vakter ställer sig runt killarna för att skydda dem ifrån fansen. 

Jag och crewet blir också omringade av både fans och vakter, men de flesta fansen springer till 1D killarna, så vakterna ser till att vi går lagom långt bakom killarna, för våran säkerhet. Eftersom fansen inte är lika galna mot oss så kan vi skriva autografer och ta lite kort, medan killarna blir förda direkt ut till minibussen, vilket tar längre tid än man kan tro. 

 "It's free for us to go now" meddelar en vakt och vi nickar.

 "Bye guys! Thank you for coming!" ropar jag och vinkar åt fansen.

 "We love you lots!" ropar Brandon.

Vi går ut ifrån flygplatsen och ser precis killarnas minibuss köra iväg. Alla fans som står kvar på vägen springer mot oss istället och vi blir snabbt omringade av fans som skriker, ropar, gråter, rycker i oss och river oss för att få våran uppmärksamhet. Med huvudet sänkt håller jag krampaktigt i Jaja's hand, som går framför mig, och Millie's hand, som går bakom mig. 

Jag håller koll på Jaja's fötter så jag vet att jag går rätt och försöker tänka bort smärtan ifrån allas naglar och fingrar som rycker i mitt hår. Tofsen som jag suttit upp bullen med åker ut och mitt hår flyger åt alla håll och såklart börjar alla rycka i det. Tårar bildas i ögonen, trots att jag inte gråter. 

Fansen skriker och ropar om Louis och om Jaja är gravid med Harry's barn. De frågar om jag och Louis ska gifta oss och om jag är gravid. En del skriker taskiga kommentarer om att jag är en hora, bitch osv, men de försöker jag att inte lyssna på. Snart är vi framme vid minibussen och vi klämmer oss in. Det är sex säten i bussen, tre som sitter baklänges med ryggen emot förar och passagerar sätena och tre mitt emot som är riktade framåt. 

Jaja sätter sig längst in på raden som sitter baklänges och jag sätter mig bredvid henne. Millie sätter sig bredvid mig, Brandon framför Jaja, Moon framför mig och Pacman framför Millie. 

 "That was crazy" muttrar Moon när skjutdörren är stängd och bussen sakta börjar röra på sig.

 "No shit" mumlar jag och torkar tårarna som samlats under mina ögon. "Do you have a tuft(vet inte vad tofs är på engelska, men kör på google translate)?" frågar jag Jaja och hon nickar. 

 "The fans love your hair" flinar Brandon och jag tar emot tofsen ifrån Jaja.

 "Yeah yeah" säger jag sammanbitet och sätter upp håret i en slarvig boll. 

 "Are you alright? They pulled your hair quite harsh" undrar Jaja bekymrat och jag rycker på axlarna.

 "I'm alright" 

 "You're bleeding on your arm" påpekar Millie och jag kollar ner på min vänstra arm.

 "It's just a scratch" säger jag och kollar på de andra. "You look exactly the same, by the way" flinar jag och de kollar ner på sina armar. "And your hair has gone wild Pacman" skrattar jag och han fixar snabbt till det.

 "Shut it, little girl" muttrar han.

 "Oh oh oh! This song is SOO good!" tjuter Jaja och föraren höjer volymen. 

 "I came in like a wrecking ball! I never hit so hard in love! All I wanted was to break your wall! All you ever did was wre-e-eck me! Yeah you, wre-e-eck me" skrik/sjunger jag och Jaja tillsammans och knäpper med fingrarna i takt till musiken. 

 "You girls are aca-crazy!" piper Millie och gör en töntig gest som ska likna tjejers kroppsspråk.

 "Oh my God he is so weird" muttrar Jaja med en tillgjord snobb-röst.

 "I know!" tjuter jag med en riktigt ljus röst och alla skrattar åt oss.

Vi fortsätter sjunga igenom resten av låten och efter ännu en låt, Roar med Katy Perry, så är vi framme vid hotellet. Det är inte alls lika många fans där, så vi kommer in direkt. Rick - ni vet killen som körde oss till hotellet när vi kom till London för första gången - ger oss varsin kram och vi står och pratar en stund innanför hotellets glasdörrar innan han ger oss varsin nyckel som går till "lägenhets-sviten" som skivbolaget hyrt åt oss. "Lägenheten" har tre sovrum med två sängar i varje, ett litet kök, vardagsrum och ett badrum. 

 "Thank you Ricky!" retas jag och han skrattar.

 "You're welcome ms. Gonzales. You're on floor twelve" berättar han och vi går mot hissarna med våra väskor.

Bara för att vi är töntiga som tre åringar delar vi på oss och tar två olika hissar för att tävla om vem som kommer upp först. Jag är med Moon och Pacman i en hiss. 

 "Go go go!" skriker jag och hissdörrarna stängs. 

Hissarna är av glas så vi kan se de andra i den andra hissen och de är efter nu. Hotellet är byggt så att i mitten är det helt öppet mellan alla våningar. Så det är liksom en stenmur i höjd som ett vanligt staket istället för en helvägg på våningarna. 

  (Förlåt för den usla bildkvaliteten, hoppas ni ser vad jag menar)

 


 "Come on elevator! Hurry up!" utropar Moon och jag garvar åt honom.

 "Like he's going to hurry up just because you say so" garvar jag.

Snart är vi upppe på våning tolv och jag kliver ut först med mina resväskor. Precis utanför väntar Louis med öppna armar. Ett leende sprids på mina läppar och jag kramar honom mjukt.

 "How did you know which elevator I was in?" frågar jag och släpper honom för att börja dra resväskorna mot våran "lägenhet". 

 "I saw you compete in the elevator so I kind of saw where you were" skrattar han och jag rodnar lätt. "Are you alright after being mobbed by directioners?" undrar han halvt oroligt halvt sarkastiskt.

 "Yes, but these monsters pulled my hair" säger jag ironiskt och putar med underläppen.

 "Aww, I'm sorry sweetie!" tjuter han och kramar mig, vilket får mig att skratta.

 "I'm not a freaking baby" 

 "Yes, you are my baby" protesterar han. "Whoa, your arm!" utbrister han och tar tag i min arm med såret jag fick av något fan som rev mig.

Han beter sig som om jag kommer förblöda inom några sekunder, trots att det knappt blöder längre. Såret är kanske en halv decimeter långt och inte sådär jätte djupt, så det är absolut ingen fara. Men, Louis är ju lite, så att säga, överbeskyddande. 

 "Woah, Louis, you should take me to the hospital, I'm dying" säger jag sarkastiskt och går in till lägenheten efter de andra i gruppen.

 "Hey, stop that. I care about you" mumlar han och lägger händerna på min midja bakifrån.

 "I know you do, but I'm alright. It's just a scratch, nothing dangerous" säger jag och ställer in mina väskor på ett ledigt rum. 

 "I know, I know. But I want my little baby to be alright" han putar med underläppen och gör den där underbart gulliga hundvalpsminen.

 "Louis stop doing that face!" utbrister jag och lägger händerna för ögonen.

 "Why?" undrar han oförståeligt. 

 "Because it's freaking adorable!" 

Han skrattar åt mig och lägger händerna på min korsrygg. Mjukt drar han mig mot sig och jag lutar pannan mot hans bröst. Louis pussar min hjässa och jag lägger armarna runt hans mage. 

 "I love you" mumlar jag och kollar upp på honom.

 "I love you too" ler han och kysser mig mjukt på läpparna.

 "Jaja's in the room so please show some respect by not doing anything sexual like eating each others faces!" utropar Jaja som kliver in på rummet med en hand över ögonen.

 "You can look now, Jaja" skrattar jag och himlar med ögonen.

 "Thank lord" muttrar hon och Louis skrattar åt henne. 

Jaja ställer sina resväskor vid hennes säng och slänger sig på den med en suck. Louis ursäktar sig och säger att han ska gå till sig och byta om. Så efter en hejdå kyss försvinner han iväg och jag slänger mig på den andra sängen, som Jaja. 

Efter en kvart samlas alla hos killarna och vi bestämmer oss för att gå till stranden direkt eftersom klockan endast är tolv. Jag och Jaja låser in oss på vårat sovrum och byter om där, med ryggen emot varandra.

Jag drar på mig en  ljusrosa bikini med en söt rosett på toppen, ett par jeansshorts och ett löst linne med aztec mönster. Linnet är lite stort, så det visar mycket på sidorna och llite fram, men det är helt okej, det är inte som att jag visar hela bikiniöverdelen. Till det tar jag ett par bruna sandaler, en söt zebra mönstrad väska och ett par pilot glasögon.

 

beach day
 

Jag lägger i en handduk, solkräm, headset, min bok, iPod, pengar och lite annat i väskan innan jag lämnar rummet. Utanför väntar killarna, redan klara och ombytta. Alla har på sig badshorts och antingen en t-shirt eller ett löst linne. Louis ler mot mig och jag ler tillbaka. Han går fram till mig och drar upp mitt linne fram. Jag blänger på honom.

 "What? I don't want guys to look at you like you're the last meal on earth" försvarar han och jag skrattar.

 "Was that the best you could come up with?" flinar jag och han rodnar lite lätt.

 "Shut up" 

 "I am done!" utropar Jaja och vi alla går ut i korridoren. 

Vi tar olika hissar ner till entrévåningen och jag och Millie - som åker i olika hissar - tävlar i hemlighet om vem som kommer först ner. Så direkt när det plingar till och dörrarna öppnas kastar jag mig ut och kollar åt höger där Millie precis kastar sig ut ifrån den andra hissen.

 "Ha! I won!" utbrister jag glatt med ett stort leende.

 "No you didn't! I was clearly here first!" klagar han.

 "Oh no you weren't you cheater!" 

 "They're just like kids" muttrar Brandon och vi skrattar högt. 

Nu har det samlats lite mer fans utanför hotellet, så vi behöver vakter för att komma fram till de två minibussarna som väntar utanför. Men innan vi går ifrån hotellet ska vi bestämma hur vi ska åka.

 "I'm with Chachi!" skriker Louis och lägger armarna om mig bakifrån.

 "Wow, chill it old man" fnissar jag och han flämtar skämtsamt till.

 "Excuse me, little lady, watch your mouth" retas han och petar mig på näsan när jag kollar upp på honom.

Det slutar i alla fall med att jag, Louis, Jaja, Millie och Harry åker i en och de andra i den andra bussen. Eftersom vi har ett säte ledigt sätter jag mig med ryggen emot bilväggen och fötterna i Louis knä. Vi sjunger med i låtarna och gör det bästa av den femton minuters långa bilresan, det blir i alla fall hyfsat kul. Harry och jag hittar på en mini sketch - improvisation - och de andra garvar åt oss. 

 "That made no sense" påpekar Millie och jag lipar åt honom.

 "Try do it better!" utmanar jag och han sätter upp händerna i luften.

 "Alright alright, I get it" skrattar han.

Snart stannar minibussen på strandens parkering och vi hoppar ut. Det är en ganska folktom strand, och de som är här är äldre så de bryr sig inte om att ONE DIRECTION är här. Vi väljer i alla fall en plats i hörnet av stranden, vid några klippor, och lägger ut våra handdukar. Killarna drar av sig sina tröjor och springer direkt i vattnet medan jag och Jaja långsamt tar av oss kläderna så vi har endast bikini på oss. Pratandes lägger vi oss ner på handdukarna och smörjer in varandra på ryggen. 

 "So how long have you and Louis taken it, if you know what I mean?" frågar Jaja retsamt och jag lyfter på ögonbrynet.

 "What?"

 "Oh come on! You know, in the bedroom..." säger hon och jag spärrar upp ögonen.

 "Oh God no, I am not having this conversation with you right now" varnar jag och hon skrattar.

 "What, so you have done it?" frågar hon och smörjer in mina skulderblad.

 "No! God no" 

 "Do you want to? Are you ready?" undrar hon och jag rodnar.

 "I am not talking about this right now, Jaja" säger jag.

 "Okay okay, I was just asking. I mean, you've been dating for a while now, what is it? Four months?" 

 "Jaja, stop"

 "You're so sensitive! I'm your only girl friend right now, talk to me!" skrattar hon och jag skrattar med henne.

Plötsligt plingar min mobil. När jag läser på skärmen fryser jag till is. Det är ifrån Han. Paniken slår till mig och jag reser mig upp, då Jaja redan är klar.

 "I'll be right back" mumlar jag och går iväg en bit. 

Jag öppnar meddelandet och spärrar upp ögonen. Han har skickat en bild på mig och Jaja när vi tar av oss kläderna, precis nu på stranden. Och en bild när hon smörjer in min rygg.

Some girl talk, huh? ;) c u soon sexy xoxo


Jag ser mig snabbt omkring och letar efter honom. Efter den där svarta huvtröjan och de mystiska ögonen. Men jag ser ingen. Ingen alls. Bilderna är tagna ifrån klipporna, typ. Men precis när jag ska gå ditåt känner jag hur någon lägger en hand på min axel. Jag skriker till och vänder mig om och slår - av ren reflex - till personen över ansiktet. Men jag ångrar det så fort jag ser att det är Jaja. 

 "Jesus christ! I didn't do anything!" tjuter hon och jag lägger en hand för munnen.

 "I'm so sorry! You scared me!"

 "What is going on with you? First you laugh and just enjoy the free time and the next second, you walk away, looking for someone and you slap me when I place a hand on your famn shoulder?!"

Ska jag berätta? Kanske kan hon hjälpa mig... Hon kanske vet vad jag ska göra. Men om Louis får reda på att jag berättat för henne men inte för honom så kommer han bli så besviken, inte bara på mig utan också sig själv. För jag känner honom, jag vet hur han skulle reagera. 

Men det är svårt att hålla det för sig själv. Så svårt. Rädslan äter mig inombords och jag försvinner sakta bort. Jag kommer ju snart inte våga gå utanför hotellet, eller bussen. Snart kommer jag sitta inlindad i en filt utan att vilja gå ut. För jag vet att vart jag än är kommer han hitta mig. Han kommer alltid vara där jag är och han kommer tortera mig med det. Han kommer få mig att lida.

Men innan jag kan börja säga något plingar mobilen igen. Snabbt läser jag meddelandet.

Tell her and she'll be dead by noon. 


Snabbt kollar jag upp på Jaja som kollar på mig med ett höjt ögonbryn. Då vet jag vad jag måste göra. Jag vet att jag måste hålla det här för mig själv. Annars kommer mina nära och kära att lida. För jag vet att han inte kommer låta någon veta. 

 "It's nothing... Nothing" säger jag snabbt och hon sjunker ihop lite.

 "Don't you trust me?"

Det är klart jag gör! vill jag skrika. Det är ju inte hon som är felet, där är Han. 

 "Of course I do, Jaja. But it's nothing to worry about" ljuger jag och hon biter sig i läppen.

 "Fine"

Hon går tillbaka till handdukarna där killarna nu kommit upp och jag möter Louis blick. Hans ögon lyser av oro och nyfikenhet. Snabbt vänder jag bort blicken och kollar runt över stranden. Men jag ser ingen. Allt ser normalt ut. 

 "Chachi, what's wrong?" 

Jag vänder mig om och ser Louis se på mig med ett bedjande ansiktsuttryck. Jaja har berättat för honom att något är fel, det vet jag. Jag känner det på mig.

 "It's nothing to worry about Louis. Really" säger jag lugnt, trots att jag får otroligt dåligt samvete av att ljuga.

 "But I do worry because I know you're lying" utbrister han irriterat och jag sväljer hårt.

 "Trust me" ber jag.

 "How can I when I see that you're hiding something?" undrar han tonlöst.

 "Then at least know that if I was ready to tell you, I would. Don't push me into telling you" muttrar jag och går tillbaka till gänget som ser på oss.

Snabbt tar jag min plånbok och går emot strandkiosken som är en bit bort. Tårarna bränner i ögonen, så jag sätter på mig glasögonen för att dölja mina tårar.

 

---------------------------------------------------------------------

 

Två kommentarer? Okej, jag vet att det gått en vecka - typ - sedan jag uppdaterade men jag tar mig i alla fall tid att skriva, trots att jag kanske har annat att göra eller inte alls har lust. Som tack får jag två kommentarer? Vill inte låta självisk eller elak eller arg eller något, men jag blir lite besviken. Tror verkligen jag ska sluta skriva efter Love At First Sight. 

Besöks-statistiken sjunker och det känns ganska hopplöst att skriva. Men jag LOVAR att avsluta den här i alla fall, sedan får vi se. Men just nu lutar det åt att sluta skriva.

Skyller SJÄLVKLART INTE på er, det handlar inte bara om att statistiken sjunker. Det handlar också om att skolan är igång igen och att min vilja till att skriva sjunker. Just nu har jag ingen aning om hur jag ska göra.

I alla fall, tack till er som tar er tid att kommentera, det betyder mycket

Älskar er alla 

Av Wilma - 4 september 2013 18:15

 "So what do you want to watch?" frågar Louis och kollar runt bland filmerna på hyllan bredvid teven. 

 "Doesn't matter" svarar jag och ler lite svagt när han kollar bak på mig.

 "Alright... How about Letters To Juliet?" föreslår han och håller upp filmen. 

 "Sure"

Jag sitter uppkrupen i soffan med en mysig filt runt mig. Lutad mot armstödet ser jag på Louis när han stoppar i skivan i blu-ray spelaren. Efter att ha tagit med dosan till soffbordet går han till det lilla köket.

 "Hot chocolate or coke?" frågar han medan jag räcker mig efter dosan för att spola förbi reklamen. 

 "Hot chocolate" svarar jag. 

 "As you wish"

Snart kommer Louis till soffan igen och räcker mig en kopp med varm choklad. Med ett leende tar jag den och han sätter sig bredvid mig med en suck. Jag lutar mig mot honom och han lägger armen om mig. Vi startar filmen och jag smuttar på chokladen regelbundet. 

 "How are you feeling?" frågar Louis med en len röst medan filmen fortsätter rulla.

 "Not horrible, but not the best" mumlar jag och lutar huvudet mot hans axel. 

 "You haven't seen him or something, right?" undrar han.

Jag börjar tänka på smset... Är det han? Okej, antagligen är det han. Men hur fick han mitt nummer? Hur vet han vem jag är? Vad vill han mig? Varför just jag? Kommer han skicka mer sms? Kommer han tvinga mig att göra saker? Hota mig?

 "No" mumlar jag.

 "Tell me if you do, okay? You gotta promise me" säger han allvarligt.

 "I promise" svarar jag och han pussar min panna.

 "Good"

 

Två dagar senare

 


 "Thank you Mexico! We love you!"

Killarna springer av scenen och jag hälsar på dem, eftersom jag är den enda i crewet som stannade för att kolla på dem, de andra gick till bussen direkt efter vårat framträdande.

 "Hi babe, ready to leave?" frågar Louis och kysser mig lätt.

Vi åker till Surise, Florida imorgonbitti och sedan har vi tre lediga dagar innan konserten som är på kvällen på tredje dagen. Efter det åker vi till Miami, som är typ på samma ställe, innan vi åker till Louiseville. 

Vad gäller smsen ifrån den där mannen så nej, han har inte skickat ett sms sedan dagen han attackerade mig. Det är en lättnad, om han skulle fortsätta skulle jag känna mig iakttagen och inte våga gå någonstans. Men nu ska vi till Florida och vi ska ha kul, det lovar jag. Louis har lovat att lära mig surfa.

 "Yeah" svarar jag och ler mot honom innan vi går ut till bussarna. 

Nu på kvällen kör bussarna till flygplatsen och vi spenderar natten där. I morgon ska planet lyfta sju, så jag ska gå upp vid 6:00. Det är ju privatjet så vi behöver inte checka in eller stå i köer. Det är vad jag kallar lyx. 

 

 "Babe, wake up. We're leaving soon"

Jag öppnar ögonen, kisades, och ser Louis stå bredvid min sängbrits med ett gulligt leende. Grymtandes vänder jag ryggen åt honom och sluter ögonen igen.

 "Oh no no no" skrattar han och bär ut mig.

 "Louis" klagar jag och han ställer ner mig på golvet.

 "Go get dressed" fnissar han och jag suckar.

Trött släpar jag mig fram till min resväska och drar på mig ett par mjukisbyxor och en t-shirt. Eftersom det bara är jag och Louis i bussen skiter jag i om jag byter om framför honom. Jag sätter på mina hörlurar om halsen och kopplar in min mobil innan jag lägger den i fickan. Sedan stänger jag resväskan och ställer den, tillsammans med min andra, vid dörren. Utan ork att borsta igenom håret sätter jag upp det i en slarvig bulle på bakhuvudet.

 "Done" mumlar jag och går mot Louis.

Trött lägger jag armarna om hans midja och trycker kinden mot hans bröstkorg. När han skrattar mullrar det lätt i mitt öra och jag känner hur han lägger armarna om mina axlar och nacke. 

 "Come on, we gotta leave" säger han och puttar min panna innan han tar min hand och leder mig mot dörren. 

Vi tar varsin resväska och går in till flygplatsen med två livvakter. Hand i hand vandrar vi in på flygplatsen, ler åt fans och går vidare till ett rum som leder oss vidare ut där en liten buss väntar på att få ta oss till planet. Eftersom de andra redan är där åker bussen direkt när vi stiger på. 

Jag sätter mig bredvid Jaja och vi börjar prata om ingenting, egentligen. Vi alla flyger åt höger när bussen svänger, vilket får oss att skratta. Snart stannar den i alla fall och vi kliver av. Alla kämpar med sina resväskor innan några män kommer och hjälper oss. 

 "Thank you" ler jag åt den ganska unga killen som tar mina.

 "It's my job" skrattar han och jag fnissar åt honom.

Han lägger upp dem på ett band som åker upp till bagageutrymmet (vet inte vad man kallar det) på planet. Louis tar min hand och vi går tillsammans upp till planet. Det är stora, sköna säten placerade på högra sidan där man sitter två bredvid varandra och sedan två framför som är vända mot varandra. Det är två olika såna fyra-sätes-platser. På vänstra sidan finns en inbyggd soffa. Jag och Louis sätter oss i varsitt säte bredvid varandra. Framför oss kommer Jaja och Liam och sätter sig. 

Innan vi ens hunnit lyfta somnar Jaja på Liams axel. När jag tar upp mobilen för att ta kort får jag ett sms från okänt nummer. Snabbt döljer jag skärmen för Louis och kollar på smset.

I'll see u in Sunrise, I saw you boarding the plane, miss u love xoxo


 "Who was it?" frågar Louis och jag stänger snabbt ner meddelande-appen. 

 "My mum" svarar jag snabbt.

 "Really? Has she gotten out of her room yet?" frågar han chockat och jag svär mentalt åt mig själv. Nej, det har hon inte. 

 "Uhm... No. It was... Uh... It was my dad who texted me with mum's phone because his phone died and he lost the... uh... charger" bortförklarar jag och han höjer ett ögonbryn.

 "Am I suppose to believe that?" undrar han förvirrat.

 "Trust me" muttrar jag och sätter på musik och håller på att sätta på mig hörlurarna när Louis stoppar mig.

 "You're not cheating on me, are you?" frågar han panikslaget och sårat.

 "No! No Louis, I would never do that" utbrister jag och han andas ut.

 "Then who was it?"

 "I told you! My dad, with mum's phone" 

Han säger inget, och jag ser att han inte tror mig. Men istället för att fortsätta argumentera sätter jag på mig hörlurarna och sjunker in i en värld där bara jag finns. Jag och musiken. Ingenting annat. Eller, jag, musiken och mina tankar. 

Tankarna som jagar mig, utan att ge upp. De som trycker ner mig och får mig att övertänka saker. Tankarna som får mig osäker och rädd. Det jobbiga är att jag inte kan be dem att försvinna, eftersom de är en del av mig. 

Piano börjar spelas och jag känner genast igen melodin. Nöjt sjunker jag ihop lite mer och kollar ut genom fönstret. 

Leave me out with the waste

This is not what I do

It's the wrong kind of place

To be thinking of you

It's the wrong time

For somebody new

It's a small crime

And I got no excuse

And is that alright, yeah

Give my gun away when it's loaded

That alright, yeah

If you don't shoot it how am I supposed to hold it

That alright, yeah

Give my gun away when it's loaded

That alright, yeah, with you


Damien Rice's röst hörs skönt i mina öron och jag ryser svagt med slutna ögon. Men trots den lugna musiken, den lugna omgivningen och alla snälla människor omkring mig känner jag mig inte lugn. Jag känner mig inte trygg och jag har svårt att slappna av. Louis flätar ihop våra händer och jag ser upp på honom. Han ler svagt, så jag ler tillbaka. 

Han leker med mina fingrar medan låten fortsätter spelas. Vi lyfter ifrån marken och jag håller andan när det kommer luftgropar. Ni vet känslan när det känns som att man åker neråt, bara längre och längre ner, när man inte gör det? Det är det värsta med att flyga. När man får panik över att man sjunker, trots att man inte gör det. 

Louis kramar om min hand hårdare varje gång jag reagerar, för att visa att han är här. Det får mig lite lugnare, i alla fall när det gäller flygningen. Men jag är lika uppjagad och rädd över allt annat. Helt ärligt så vet jag inte hur länge till jag kan hålla det här ifrån Louis. Han förtjänar att veta. Kanske kan han hjälpa mig? 

Fast då kanske han blir skadad, istället för mig? Om det skulle hända så skulle jag aldrig förlåta mig själv. Jag skulle gå resten av mitt liv med skuldkänslor. Det skulle jag inte överleva, helt ärligt. Men jag tror inte jag kommer kunna klara det här själv, att gå igenom all rädsla och osäkerhet själv, utan att någon annan vet något.

Kanske kan jag börja med att berätta för någon annan... Som Jaja, eller Harry. Fast, då kommer ju Louis bli arg för att han inte var den första jag berättade för. Då skulle han kanske känna att jag inte litar på honom, eller att jag känner att jag inte kan prata med honom, vilket jag kan. Bara inte i det här fallet. 

Så hur ska jag göra? Ska jag berätta för honom och oroa honom mer än nödvändigt eller ska jag inte berätta och bära på allt det här själv? 

Man ställs inför val i livet. En del större än andra. Små val, som att välja godis istället för frukt, eller om du ska ta dina röda eller vita Converse, spelar egentligen ingen roll. Men ju längre in i livet man kommer, ju större val måste man hantera. Så som om du ska berätta för killen du gillar hur du känner eller inte, ska du ha på mig cykelhjälm eller inte när du cyklar. För små saker, som att ha på sig en hjälm, kan förändra hela ens liv. Kanske ramlar du, slår i huvudet och tappar minnet.  

Man ändå kan man inte bestämma hela ödet. Man kan till exempel inte välja om man ska bli våldtagen eller inte när man är på fest. Eller om man ska bli misshandlad på väg hem ifrån jobbet, eller om man är med i en bilolycka. 

Visst, valet jag står inför är inte stort, eller, inte i helhet. Men just nu är det ganska stort för om jag berättar kan hela vår relation bli annorlunda. Han kanske blir överbeskyddande och inte låter mig göra vad jag vill, kanske han till och med fixar livvakter som åker med mig överallt. Om jag inte berättar kommer jag bli mer och mer sänkt och när han får reda på vad som har pågått kommer han vara besviken på att jag inte berättade för honom. 

Finns det något rätt och fel i det här? I så fall, vilket är rätt och vilket är fel? 

 

---------------------------------------------------------

 

Tjotjooooo peeeeps. 

Vet att uppdateringen SUGER men jag skyller - as usual - på school och idétorkan som håller i fortfarande. Har lite idéer nu, men det är fortfarane trögt att få ut idéerna till ord MEN MEN MEN MEN jag ska försöka uppdatera så snart som möjligt!!

Statistiken sjunker och sjunker, men jag kan verkligen inte skylla på er för det är mitt fel, helt och håller, men tack till er som stannar!!

ÄLSKAR ER MY LOVIES 

ÖVERSÄTT

Presentation


Hej hej! Här på bloggen kommer jag skriva fanfics om One Direction. Handlingen kan du läsa längre ner i menyn. Läs, kommentera och sprid!!

Love At First Sight

p> 

 

Olivia "Chachi" Gonzales är 17 år och har dansat hela sitt liv. Hon och hennes crew har vunnit America's Best Dance Crew år 2011, men har sedan dess legat lågt. Men nu kommer deras nästa utmaning. I London, Storbritannien, söker nämligen One Direction en dansgrupp som ska inleda alla deras 120 konserter på deras 9 månader långa turné. De bestämmer sig snabbt för att skicka in en ansökan...

Gilla Bloggen

Follow on Bloglovin

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Fråga mig

40 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se