Harry's Perspektiv

 "I am" viskar hon innan hon somnar.

Jag rynkar pannan. Vad menar hon med det? Menar hon att hon hatar sin kropp eller sin personlighet? Har hon gjort något som får henne att hata sig sjäv? Efter en kvart av att bara ha stirrat på henne går jag ner till köket. Det är tur att ingen annan är hemma, i så fall skulle jag bara behöva förklara allt. Jag tar ett glas och fyller det med vatten. Snabbt dricker jag upp det och fyller på det igen. Jag tar ett till glas och fyller det också med vatten. Jag tar med glasen tillbaka till Alyssas rum och ställer ner ett av glasen på sängbordet.

 "Ugly..." mumlar Alyssa plötsligt.

Jag ser att hon fortfarande sover, så antagligen pratar hon i sömnen. Försiktigt sätter jag mig bredvid henne och ser hur hon börjar vrida på sig.

 "Worthless" mumlar hon och börjar andas häftigt.

 "Alyssa" säger jag och petar på henne, i ett försök om att väcka henne.

 "Not pretty enough..." mumlar hon och jag rynkar pannan.

Vem pratar hon om? Vad drömmer hon om? Jag skakar om henne försiktigt och säger hennes namn. Plötsligt sätter hon sig upp i ett skrik och andas tungt. Hon ser på mig och får tårar i ögonen. Hon sätter sig upp lite så hon lutar ryggen mot sängstommen.

 "Alyssa, what were you dreaming?" frågar jag mjukt och smeker hennes hand.

 "You don't even care! Why don't you just go back to that beautiful girl you danced with yesterday?!" skriker hon och jag känner gråten stiga i halsen.

 "I do care. I was drunk. I didn't know what I was doing" säger jag hest och hon fnyser.

 "You lost control. And that means that you can't control yourself when you're drunk, and that means it's going to happen again!" babblar hon på och jag tar hennes hand.

 "What were you dreaming?" frågar jag igen och hon snyftar.

 "About you and that girl" mumlar hon och jag lägger huvudet på sne.

 "You talked in your sleep. Who were you talking about?" frågar jag och hon stirrar in i mina ögon.

 "Just go" säger hon kallt.

 "No, you just cut yourself! I'm not leaving you knowing you may hurt yourself again!" utbrister jag.

 "Why are you even here? You know I hate you" säger hon och det känns som att någon sticker en kniv i mitt hjärta.

Jag ställer mig sakta upp och går ut ifrån rummet med huvudet sänkt.

Alyssa's Perspektiv

Jag hör ytterdörren öppnas och stängas. Då börjar tårarna rinna igen. Jag ställer mig upp och kastar mina kuddar i väggen så hårt jag kan medan jag skriker. Ilska och sorg blandas och skapar kaos. Jag kastar saker omkring mig och skriker och gråter. Skiter i om grannarna kanske hör, skiter i om de tror jag är ett psykfall, skiter i om alla mina saker kommer att förstöras, skiter i om någon kommer komma hem och se mig så här. Jag bryr mig bara om Harry. Jag älskar honom så mycket, men hatar honom lika mycket.

 "Alyssa! Alyssa, hey! Calm down!" 

Jag vänder mig om och ser Noel gå in i rummet. Han släpper sin väska på golvet och skyndar fram till mig som fortfarande gråter. Han lägger armarna om min skakande kropp och jag lutar pannan mot hans axel.

 "What's wrong?" frågar han och jag snörvlar till.

 "Harry" gråter jag och han stelnar till.

 "That fucking bastard" muttrar han och börjar gå ut från rummet med ilskna steg.

 "Where are you going?!" ropar jag och skyndar mig efter honom.  

 "I'm going to teach that little asshole a lesson" ryter han och öppnar ytterdörren.

 "No! Stay, please! He doesn't deserve it!" ber jag och följer honom ut. 

Han stannar på gräsmattan. Vänder sig om. Möter min blick. Hans ögon glöder av ilska och han drar frustrerat en hand igenom sitt hår.

 "He must know that he can't just hurt my sister like that! Sure, I'm younger than you, two years, but you're still my sister and I'm going to protect you. I owe you that, since you always took care of me when we were younger. You stood up for me and protected me. You're my hero, my rolemodel, my angel, my big sister. I'm not going to let him hurt you like that, because I can't stand to see you sad" säger han och jag fäller en tår, av lycka.

 "Can you at least stay until I feel better?" säger jag och han suckar.

 "If that's what you want" säger han och går emot mig med ett litet svagt leende.

Vi går tillsammans in igen och kryper ner i soffan. Jag ligger ner med huvudet på armstödet och fötterna i Noels knä. Han sätter på teven och jag sluter ögonen.

Harry's Perspektiv

Hon hatar mig. På riktigt. Men jag älskar henne för mycket för att låta henne gå. Hon betyder för mycket. Men vad ska jag göra för att bevisa att jag är värd en till chans? Hon har ju redan förlåtit mig en gång, och nu sårade jag henne igen. Det kanske är slut på riktigt nu. Kanske kommer det aldrig bli vi två igen. Men det måste bli vi igen. Jag skulle aldrig klara mig annars.

Jag vill att hon ska vara min. Jag vill kunna skydda henne med en bra anledning, vill kunna hålla om henne, kyssa henne, säga att jag älskar henne, kalla henne min. Det är allt jag drömmer om. Men jag antar att man måste förtjäna sin dröm för att den ska bli sann.

Kanske är jag inte värd henne. Hon fötjänar någon bättre än jag, men jag kan inte tänka mig ett liv utan henne.

Allt jag vet är att jag måste kämpa för henne. Jag vill ha henne, ingen annan. Men hur ska jag bevisa att jag vill vara med henne och ingen annan? Hur ska jag bevisa att jag älskar henne?

Alyssa's Perspektiv

 "There's nothing like us, there' nothing like you and me, together through the storm" nynnar jag medan jag klickar runt på datorn. "There's nothing like us, there's nothing like you and me, together" fortsätter jag och det knackar på dörren.

 "Alyssa, do you want to go with me to the supermarket?" frågar mamma utifrån.

 "Alright" suckar jag och reser mig upp.

Snabbt byter jag om till ett par svarta strumpbyxor och en beige, stickad tröja som slutar lite under rumpan. Jag sätter upp mitt hår i en tofs och skiter i sminket. Trött går jag ner till hallen och låter ärmarna täcka största delen av mina händer för att försöka dölja förbandstejpen på min handled. När jag knytit mina England Converse följer jag med mamma ut till hennes bil.

Hon ler mot mig innan hon sätter sig bakom ratten. Jag går runt bilen och sätter mig bredvid henne. Radion sätts på när hon startar bilen. Call Me Maybe börjar spelas och jag sjunger med lågt. Mamma börjar le och sjunger med hon med.

 "Hey I just met you, and this is crazy, but here's my number, so call me maybe" sjunger vi och börjar sedan fnissa åt våran ironi.

När hon parkerat utanför supermarket kliver vi ut och går tillsammans in. Mamma tar en korg och ger den till mig. Med en suck hänger jag den över armen och låter henne plocka i allt som behövs. Jag följer bara efter och leker bärare.

 "Can you go get some milk?" frågar mamma och jag suckar, men går sedan mot kyldisken.

Jag tar ett mjölkpaket och lägger det i korgen. Sedan vänder jag mig om och råkar gå in i någon.

 "Oh, sorry" säger jag snabbt och kollar upp för att möta Nialls blick.

 "Alyssa! Hi, how are you?" ler han och kramar mig hårt.

 "Niall, hi! Pretty good, how are you?" ler jag och kramar tillbaka för att sedan släppa honom.

 "Great! Worried about Hazza though" mumlar han och jag lägger huvudet på sne.

 "Why?" frågar jag försiktigt.

 "He's a wreck. He won't talk to us" säger han och jag suckar lite.

 "Look, I'm sorry, even if I didn't do anything wrong, at least I don't think I did. I got to go" mumlar jag och går förbi honom.

 "Alyssa, wait! That's not what I meant!" hör jag Niall säga bakom mig och snart dyker han upp vid min sida.

 "I'm sorry! I'm sorry for making people sad! But what the hell should I do?! I can't trust him, Niall!" utbrister jag och stannar för att stirra rakt in i hans blåa ögon.

 "Stop saying that you're sorry. You've nothing to apologize for, and I don't ask you to forgive him" säger han lent och jag kollar ner i marken.

 "But I miss him too" suckar jag och han nickar.

 "You should, I mean, you love him. I know you do. You can fool Harry, and yourself, but you can't fool me, Alyssa. I can see that you still love him" säger han allvarligt.

 "Alyssa, honey, did yo... Oh, hello! Who is this?"

Mamma avbryter oss och stannar bredvid mig. Hon kollar leendes på Niall som ler snällt tillbaka.

 "Niall Horan, I'm a friend of Alyssa" ler han och hon nickar.

 "I'm Lorelei, Alyssas mother" ler mamma och de skakar hand.

 "Nice to meet you, but I got to go now" ursäktar Niall och mamma viftar med handen.

 "We're going too" säger hon.

 "Bye Niall" säger jag och han ler.

 "Bye Alyssa" ler han och försvinner iväg.

****

Kommentera på nu!

Tack som FAN för alla kommentarer på förra kapitlet och förlåt för att det dröjde med det här kapitlet, har typ inte haft lust att skriva... Vet inte om det blev kort men aja

Lyssna samtidigt

Efter flera timmar av dansande och drickande börjar Harry gå överstyr. Jag är mer nykter än honom, så jag har i alla fall förståndet kvar, vilket inte Harry har. Niall och Zayn åkte hem tidigt, Liam och Danielle kom och hämtade honom. Louis och jag sitter i baren, han är lika nykter som jag, vilket är skönt. Harry är väl och dansar någonstans. När jag kollar mot dansgolvet ser jag honom dansa med någon tjej framför sig. Hon ser ut som en typisk blond hora.

Hennes platinablonda hår är platt och hänger nerför hennes axlar. Hon har på sig en minimal svart kjol och ett vitt maglinne som visar hela magen och för mycket av hennes bröst. Harry låter händerna glida längst hennes kurvor och hon gnider sig hårdare mot honom. Jag sväljer hårt och kollar bort.

 "Are you okay?" hör jag Louis fråga och jag fnyser.

 "We're not even together" säger jag.

 "Then why are you upset?" frågar han och smeker min rygg lätt.

 "I just thought he liked me" viskar jag hest med gråten i halsen och kollar upp på bartendern. "Something strong" säger jag och han nickar.

 "He do" säger Louis och jag skrattar glädjelöst.

 "Yeah, really" säger jag ironiskt.

Gråten stiger i halsen, klumpen i magen växer och tårarna i ögonen stiger. Jag tar drinken som bartendern ställer fram på disken och häller i mig den. Det bränner i halsen, men jag bryr mig inte. En tår rinner nerför min kind, jag kan inte stoppa den från att falla.

 "I'll talk to him" säger Louis och jag ska precis stoppa honom då jag märker att han redan gått.

Snabbt kollar jag åt Harrys håll och ser honom, fortfarande dansande med horan. Louis går med snabba steg emot dem och puttar löst bort tjejen. Han börjar prata med Harry, som verkar arg för att Louis avbrytit dem. Jag reser mig upp och går med snabba steg mot utgången.

Jag borde inte vara ledsen. Vi är inte ihop. Han kan göra vad fan han vill. Men jag trodde han gillade mig. Jag gillar honom. Han fick mig att gilla honom så mycket så det gör ont, han fick mig att tro att han gillade mig lika mycket som jag gillar honom. Men sedan lämnade han mig. 

Jag ställer mig utanför och drar in ren luft.

 "Alyssa, there you are!"

Jag kollar mot dörren och ser Louis komma ut med ett lite oroat ansiktsuttryck. Han ställer sig framför mig och kramar mig hårt.

 "I really thought he liked me. He even told me. I like him, really much, Louis. I want to go home" babblar jag på och han nickar.

 "I'll call Liam and ask if he can pick us up" säger han och jag skakar på huvudet.

 "I mean my home" säger jag och han nickar.

 "I'm sure he can stop by your house" säger han och jag biter mig i läppen.

 "You sure?" frågar jag och han nickar med ett leende.

 "Yeah"

Han tar upp mobilen och vi går mot vägen. Hur mycket jag än vill gråta, trycker jag tillbaka tårarna och spelar stark. Men sanningen är att jag är svag. Så jävla svag. Förvirrad, framförallt. Varför berättade Harry att han gillar mig så mycket, när han egentligen inte menar det? Varför måste just mitt liv vara så förvirrande och komplicerat? Kan jag inte bara få min drömkille utan problem? Är det mig det är fel på? Är det jag som gör fel?

 "Alyssaa, theere you aare loovee" hör jag någon säga bakom mig, flummigt.

Jag vänder mig om och ser Harry vingla ut. Hans läppar har spår av rött läppstift, plus märken av läppstift på halsen. Jag fnyser och himlar med ögonen, precis då lägger Louis ner mobilen.

 "Harry just shut up, okay?" säger han kallt och Harry skrattar högt. "Liam's coming really soon, in like some minutes" säger Louis till mig.

 "You're soo booriing" klagar Harry och håller på att ramla, men Louis håller honom uppe.

 "And you're so drunk" suckar Louis och Harry ser på mig.

 "Allyyy, want to end the night in my apartment?" frågar han med ett flin och jag fnyser.

 "No" svarar jag kallt och han flinar större.

 "Why babe? Are you scared?" flinar han och jag ser förvirrat på honom.

 "Who the hell are you?!" utbrister jag och han skrattar till.

 "Harry Styles, from One Direction" svarar han och sträcker ut handen mot mig. "Nice to meet you"

Jag ryter till och känner tårarna stiga i mina ögon och klumpen i halsen blir större. Aldrig trodde jag Harry var sån här. Jag trodde han var så pass mogen att han i alla fall kunde kontrollera sig när det gäller alkohol. Med ett glädjelöst skratt skakar jag på huvudet och kollar ner i marken.

 "You're not the Harry I knew" viskar jag och ser Liams bil parkera framför oss.

Snabbt hoppar jag in i passagerarsätet och låter Louis sitta med Harry där bak. Jag skiter i Harrys fummliga prat, i Louis irriterade försök att få Harry att vara tyst och i Liams oroliga frågor som ramlar över mig. Allt ska vara så komplicerat. Jag som trodde han ville försöka igen. Istället går han till en annan jävla tjej och gör att så jävla mycket värre. Varför fick han mig att förlåta honom när han ändå bara skulle gå till en annan jävla tjej? Varför förlät jag honom ens?! Du är så jävla dum Alyssa.

 "Where do you live, Alyssa?" frågar Liam och jag kollar upp.

 "Turn here" säger jag och han svänger.

Jag förklarar vägen till mitt hus så kort som möjligt och andas lättat ut när han stannar utanför mitt hus. Trygghet. Snabbt öppnar jag dörren och hoppar ut så fort jag kan.

 "I'll call you tomorrow" säger Louis och jag nickar.

 "Bye" säger jag snabbt och smäller igen bildörren.

Jag drar av mig mina klackskor och springer mot ytterdörren. När jag öppnar den hör jag Liams bil köra härifrån. Då börjar tårarna rinna ner som aldrig förr.

Harry's Perspektiv

När jag vaknar har jag världens huvudvärk. Baksmälla, yaay. Jag minnst ingenting från gårdagen, hur mycket drack jag egentligen? Undrar vart Alyssa är, hur hon kom hem och hur hon mår. Hon har säkert också baksmälla. Jag minns att vi dansade i flera timmar och att det var en kille som försökte få Alyssa i sängen, men jag puttade bort honom. Efter det fortsatte vi på dansgolvet.

Jag reser mig upp och går ut till köket. Där häller jag upp vatten i ett glas och sväljer en huvudvärkstablett. Väl tillbaka i sovrummet tar jag upp mobilen och letar efter nya meddelanden, men hittar inget nytt. Så jag går till vardagsrummet och ringer Alyssa. Medan jag väntar på att hon ska svara sätter jag på teven.

Hon svarar inte, så jag antar att hon sover.

När klockan slår halv fyra på dagen försöker jag ringa henne igen, men hon svarar inte nu heller. Istället skriver jag sms till henne. Tänk om något har hänt henne?

Efter en halvtimme ringer jag Liam, för att fråga om han vet något, men han svarar inte heller. Vad fan asså? Jag ringer Louis.

 "What?" frågar han kallt och jag spärrar upp ögonen.

 "What's wrong with people?! No one will answer my calls, and when you answer, you're mad?! Like what the hell?!" utbrister jag och han frustar till irriterat.

 "You have no idea what happened last night, don't you?" säger han stelt och jag fryser till.

 "What happened?" frågar jag.

 "You found another girl and started dancing with her. Do you know how sad Alyssa was? She walked out, and I followed. When you came out later, you had lipstick marks on your neck and your lips were lipstick red" berättar han och jag flyger upp.

 "What?! No no no! She probably hates me! I messed up again!" skriker jag och kastar mobilen i väggen.

Jag skyndar mig ner till parkeringen och hoppar in i min bil. Snabbt - för snabbt - kör jag ut på vägarna och mot Alyssas hus. Hon får inte hata mig...

Alyssa's Perspektiv

 "You sure you don't need anything?" frågar mamma bakom mig.

 "No, I'm fine" svarar jag tyst.

Jag ligger i min säng med ryggen emot dörren och har täcket över ansiktet. Pappa är redan på jobbet, mamma ska åka nu och Noel är i skolan. Jag tog ledigt från jobbet, sa att jag var sjuk. Även om sanningen är att jag är mentalt trasig. Jag gäspar och sluter ögonen igen. Lyssnar till ljudet av ytterdörren som smälls igen. Ensam igen då. Jag reser mig upp och går till badrummet. När jag ser mig själv ryser jag. Mitt hår är rufsigt, mina ögon är röda och under dem syns mörka ringar. Min hy är blek, riktigt blek. Jag sköljer ansiktet igen och ser på mig själv medan vattendroppar rinner ner över ansiktet.

Varför skulle Harry stanna hos någon som mig? Inte konstigt att han hittade en annan tjej att dansa med. Någon sötare, snyggare, sexigare, smalare. Jag sneglar ner mot rakhyveln som ligger på handfatsbänken. Tveksamt tar jag  den i min hand. Ser på mig själv en sista gång. Ful. Äcklig. Värdelös.

Snabbt stänger jag badrumsdörren och glider ner längst väggen. Håller rakbladet mot min handled. Tänker. Tårar rinner nu nerför mina kinder.

 "I love you" viskar jag och trycker rakbladet igenom min hud.

 "Alyssa!" ropar någon nerifrån.

Någon är här. Mamma låste inte dörren. Fan då. Blodet sprids på min handled och bloddroppar rinner ner mot min hand. Tårarna vägrar sluta rinna. Plötsligt öppnas badrumsdörren och Harry kliver in. När han ser mig med rakhyveln stelnar han till. Jag bryr mig inte.

 "Alyssa..." viskar han och jag gråter högre.

 "Leave me alone!" gråter jag och han sätter sig framför mig.

 "Why?" viskar han och tar rakhyveln - som är täckt av blod - ifrån mig.

Jag svarar inte. Harry rotar stressat i alla lådor och hittar snart förbandstejp. Jag sluter ögonen och skiter i allt. Orkar inte bry mig. Orkar inte ens bry mig om smärtan, varken den psykiska eller fysiska. Jag känner hur Harry plåstrar om såret på min handled och snart lyfts jag från golvet.

Harry lägger ner mig i min säng och lägger täcket över min kropp. Jag bryr mig inte ens längre. Hans hand kramar min och jag öppnar ögonen. Hans ögon är glansiga av tårar och han biter sig i läppen.

 "Am I the reason for this?" frågar han tyst.

 "No" viskar jag trött.

 "Then who is?" frågar han.

 "I am" viskar jag och känner hur tröttheten tar över och jag somnar.

****

Kommenteraaa!

Tack för alla kommentarer på inlägget under här! Betyder mycket att ni gillar fanficen fortfarande :)

Älskar er mina änglar!

xxx

Okej...

Vad hände med alla kommentarer?

Asså, ni får helt enkelt vara ärliga nu.

Kommenterar ni inte för att ni inte orkar, för att fanficen inte är bra längre, för att ni inte har tid eller vad är det?

Känns som skit att lägga ner flera timmar på att skriva, och när man väl lägger ut det så får jag nästan inga kommentarer alls, när jag ser att jag har runt 60-65 läsare/dag.

Fick en kommentar på senaste kapitlet, som jag la ut i tisdags. Jag brukar i alla fall få fyra/fem, ibland till och med 8/9. Vad hände liksom?

Jag tänker inte tvinga er att kommentera hela tiden, men det skulle verkligen hjälpa om ni åtminstone berättar vad ni tycker, så jag inte skriver på en fanfic som ingen av mina läsare gillar.

I alla fall... Vet inte när jag får tid att skriva på nästa kapitel, men jag ska försöka lägga upp ett så fort som möjligt - antagligen den här veckan.

xx

KAPITEL 18 UNDER DET HÄR INLÄGGET

"We should get back before it gets dark" säger Chris och ställer sig upp när vi skrattat klart på marken.

"But which way?" frågar jag.

"I don't know yet" flinar han och sträcker ut handen mot mig.

Jag tar den och han drar upp mig. Han drar i för hårt och jag flyger in i honom. Han drar sina armar om mig, av ren reflex, för att jag inte ska ramla. Jag fnissar och ser upp på honom. Han ler och ser rakt in i mina ögon. Hans ögon är nötbruna... Så fina. Djupa. Som att de berättar en hel historia. Döljer så mycket.

Han harklar sig och drar undan sitt huvud lite samtidigt som han kollar bort. Jag kollar snabbt ner i marken och tar ett litet steg tillbaka. Rodnaden stiger och jag drar handen genom mitt hår.

"We should probably get going" säger han tyst och jag nickar.

"Which way?" frågar jag och han suckar lite medan han ser sig omkring.

"We can try this way" säger han och börjar gå.

Jag följer efter honom. Stämmningen är spänd. Vårt glada humör är som bortblåst. Som att den aldrig funnits. Vad hände egentligen? Eller vad var på väg att hända? Ville jag veta?

"There's the meadow" säger han och jag stannar.

"Why is everything so weird? Nothing happened" säger jag och han vänder sig mot mig.

"I don't know" suckar han och jag ler svagt.

"Let's just forget about it" ler jag och går mot honom.

"Alright princess" retas han och jag skrattar till.

Efter drygt fyra timmar slår klockan två på natten och vi är vid mitt hus. Mamma och pappa kommer rusandes och frågar vart vi varit och att de försökt ringa mig, men att jag inte svarat. Efter en lång förklaring fattar de och vi joggar upp till mitt rum. Vi gör oss i ordning för natten och bäddar en madrass på golvet åt Chris. Sedan lägger vi oss trötta ner.

"Good night" säger Chris.

"Good night" ler jag och sluter ögonen.

Nästa dag åker Chris till sig och jag till jobbet. Det är onsdag idag, men jag var ledig måndag och tisdag. Barnen kommer springades mot mig när jag kommer in.

"Hello" ler jag och går med dem in till rätt avdelning.

"Hi Alyssa" ler min kollega, Angelina.

"Hi" ler jag och sätter mig på golvet med alla ungar.

Efter jobbet åker jag till en salladsbar och beställer med sallad hem. Sedan åker jag vidare. Ingen är hemma, som vanligt. Noel går ju fortfarande på gymnasium och mamma och pappa jobbar. Jag tar av mig mina skor och hänger upp min jacka för att sedan ta med mig salladen till köket. Där häller jag upp lite juice i ett glas och tar en gaffel, sedan går jag till vardagsrummet. När jag ställt ner allt på soffbordet sätter jag mig i soffan med en suck. Jag slå på teven och slänger upp fötterna på bordet för att sedan börja äta.

Fredag

Jag sitter framför teven och väntar på att Harry ska svara på mitt sms där jag frågade när de hämtar upp mig. Uttråkat kollar jag på ett, jag vet inte hur gammalt, avsnitt av Top Model. Ganska tråkigt, eftersom jag redan sett typ alla avsnitt på alla säsonger. Snart plingar mobilen och tar upp den.

We'll pick u up at 8pm :) x

Jag kollar klockan. Den är bara fem än så länge. Efter att ha svarat lägger jag mig i soffan och sluter ögonen. Plötsligt läggs tyngd på mig och jag stönar. Jag öppnar ögonen för att se Noel sitta på min mage. En suck flyger ur min mun.

"Get off me" muttrar jag knuffar ner honom på golvet.

"Aouch! Mommy! Alyssa pushed me down on the floor!" ropar han igenom huset och fake gråter.

"Aw, my little boy, is your older sister able to push you down like that? I thought you were strong" skojar mamma med tillgjord röst när hon kommer in till oss ifrån köket.

"Ha! She's on my side, loser!" utbrister jag och han putar med underläppen.

"Daddy!!" ropar han och pappa kommer och ställer sig bredvid mamma.

"What is it son? And what are you doing on the floor?" frågar han och Noel pekar på mig.

"She pushed me down here!" klagar han och pappa suckar med händerna på höfterna.

"Why did you let that happened? I thought you were stronger than her" säger han ironiskt och Noel tjuter högt.

"Why is everyone against me?!" tjuter han, reser sig upp och springer mot trappan. "This isn't over, jerk" säger han och stirrar mig i ögonen när han är på mitten.

"We'll see about that" mumlar jag och han springer upp.

Mamma och pappa skrattar åt oss och pappa pussar mammas panna.

"I'll have to go to work tonight" säger han och hon nickar.

"Alright"

"And I'm going out tonight" säger jag och de ser på mig.

"With who?" frågar pappa förvirrat.

"Harry and his friends" säger jag och rycker på axlarna.

"Be careful" säger pappa och går emot mig.

"I always am" säger jag och låter honom pussa min panna innan han går mot hallen.

"Bye!" ropar han innan han lämnar huset.

Mamma slår sig ner i soffan bredvid mig och jag lägger mig med huvudet i hennes knä. Hon börjar hålla på med mitt hår, så som bara mammor kan. Det får mig att le, får mig att tänka på hur det var när jag var liten. Då satt jag alltid i mammas knä och lät henne hålla på med mitt hår tills jag somnade.

"Can you help me get ready for the party later?" frågar jag och hon nickar.

"Of course" ler hon.

När klockan är halv sju hoppar jag i duschen. När jag smörjt in mig med bodylotion och fönat mitt hår drar jag på mig underkläder och ett linne.

"Mum!" ropar jag och hon kommer in.

Jag sätter på musik i min stereo och sätter mig sedan på toalettstolen så jag kommer i rätt längd för mamma. Hon lockar mitt hår till Hollywood lockar och sminkar mig sedan. Samtidigt sjunger vi med i låtarna som spelas. När jag får se mig själv i spegeln ler jag stort. Mina ögon är omringade av mörka, långa ögonfransar och ögonlocken är täckta av lite beige ögonskugga och eyeliner. Mina ögonbryn är imålade och mitt ansikte är täckt av puder. Mina läppar är lätt röda, vilket får mig att se mognare ut.

"Thank you mommy!" ler jag och kramar henne.

"Anytime sweetheart" ler hon och försvinner ut igen.

Jag går till min garderob och drar fram ett par svarta shorts och en vit spets korsett med dragkedja fram. Sedan kliver jag i ett par pumps och avslutar med smycken.

När jag är klar är klockan kvart i åtta, så jag går ner till vardagsrummet igen. Mamma ler stort mot mig.

"You look so beautiful" ler hon och jag ler.

"Thank you mum"

Min mobil plingar och jag tar upp den. Ett sms från Harry.

U ready? We're outside x

"Bye mum!" säger jag och kramar henne.

"Bye sweetheart, be careful!" säger hon strängt och jag nickar.

"Promise"

Jag går ut ifrån huset och ser en Range Rover stå på vägkanten. Självsäkert går jag emot den och öppnar bildörren bak. Direkt när jag öppnar möts jag av glada miner.

"Hi Alyssa!" skriker alla i kör och jag skrattar medan jag sätter mig.

"Hi guys" fnissar jag.

Louis kör, Niall sitter fram bredvid honom, Harry sitter bredvid mig och Zayn sitter bredvid Harry.

"Where's the fifth?" frågar jag, även om jag vet vad Liam heter.

"He's with his girlfriend" skrattar Harry och jag fnissar lite.

"Alright"

"Are you ready to party?!" skriker Louis medan han kör.

"Yes sir!" skriker jag tillbaka och alla garvar.

Efter fem minuter är vi framme vid en nattklubb och vi kliver ur bilen. När vi kommer in delar alla på sig, men Harry stannar med mig. Vi går till baren först och beställer varsin shot. Efter att ha hävt i oss den tar vi en till, sedan tar vi varsin Blue Lagoon. Vi sätter oss vid baren, men sedan drar han med mig till dansgolvet.

"OH OH! I WANT SOME MORE! OH OH, WHAT ARE YOU WAITING FOR?! TAKE A BITE OF MY HEART TONIGHT!" skrik/sjunger vi medan vi hoppar runt.

Det blir en ny låt och jag känner direkt igen den. Scream And Shout spelas och jag tjuter till. Harry och jag dansar tillsammans medan jag mimar till texten.

"You are now now rocking with Will.i.am and Britney bitch, oh yeah, oh yeah, oh yeah, bring the action" sjunger jag och Harry skrattar lite.

Det blir fler folk på dansgolvet och Harry och jag dansar nu riktigt nära varandra. Plötsligt tar någon min hand och snurrar runt mig så jag är vänd åt andra hållet. En kille i kanske 25 års åldern står där med ett flin. Han tar tag i min rumpa och trycker mig mot honom.

"Let me go!" utbrister jag och försöker putta bort honom, vilket inte går så bra.

"Let her go man!" ryter Harry och försöker få bort honom från mig.

"You don't own her" flinar killen och jag puttar till honom hårt så han stapplar bakåt.

Harry tar min hand och drar mig ifrån den dansande folkmassan. När vi står vid baren ställer han sig framför mig och ser in i mina ögon.

"Are you okay?" frågar han och jag nickar.

"He's an idiot" säger jag och han nickar.

"Yes, he is" suckar han och jag ler.

"He's not going to ruin our night" flinar jag och vi går mot dansgolvet igen.

Den här gången har Harry händerna på min midja och håller mig nära honom, antagligen för att visa att jag är "upptagen". Så gulligt!

****

Förlåt för dålig update, har verkligen inte haft någon fantasi alls och känner att det här kapitlet blev super dåligt, men anyway...

Ha de gött!

Jag visste inte hur jag skulle reagera. Skulle jag förlåta honom? Gå vidare. Glömma det som hände. Men samtidigt var det bara ett brev. Ett papper med text. Hur kan det ändra så mycket? Min förvirring växte och jag lutar huvudet i mina händer. Förlåta och gå vidare eller spela svårfångad. Sanningen är att Harry betyder mycket för mig. Jag gillar honom verkligen. Han är en riktigt snäll person, bryr sig om allt och alla. Men samtidigt var han ju otrogen, eller halvt. Vi var ju aldrig ihop, kan man vara otrogen när man dejtar?

Jag kan inget om kärlek, dejting, pojkvänner, otrohet eller något. Allt är nytt för mig, därför vet jag inte hur jag ska reagera, hur jag ska agera, vad jag ska göra, vad jag ska säga. Allt är en virvelvind av tankar. Jag står imitten. Allt är en röra och jag kan inte komma ifrån den.

Chris kommer tillbaka. Han tjoar nerifrån och skuttar in på rummet med en stor väska i handen, typ träningsväska. Men när han ser brevet tystnar han. Hans ögonbryn höjs en aning och han släpper väskan på golvet för att gå fram till mig.

 "Where did you get that?" frågar han och sätter sig ner bredvid mig.

 "On the doorstep" viskar jag hest och han räcker sig efter det.

Han börjar läsa. Medan han läser börjar tankarna virra runt igen. Allt möjligt finns där. Harry. Kärlek. Dejting. Taylor. Bra. Dåligt. Rätt. Fel. Pojkvän. Ett bibliotek av tonårstankar. Tonårsproblem. Fast, jag räknas inte som tonåring längre. Jag är 19 år. För i helvete, jag borde ha pojkvän vid det här laget. De två enda pojkvännerna jag haft hette William och Daniel. Inget av förhållanderna var seriöst. William var jag ihop med i ettan till tvåan typ, Daniel var jag ihop med i två veckor i feman. Patetiskt, jag vet. Men jag har aldrig varit den tjejen som strävar efter kille. Visst, nu dras jag åt det hållet, när jag äntligen hittat någon, men jag har aldrig varit lika desperat som de andra tjejerna.

 "Even though he hurt you bad and broke your heart, I have to admit that... This is kinda cute" säger Chris tillslut och jag lägger mig på rygg.

 "I just don't know what to do. What am I suppose to do?" frågar jag och ser på honom, medan han ser ner på mig.

 "You're suppose to follow your heart" ler han och jag suckar och sätter mig frustrerat upp.

 "But my heart won't tell me anything!" ryter jag och han fnissar.

 "Do you love him?" frågar han och jag tänker efter.

Älskar jag Harry? Visst, jag gillar honom. Jag är kär i honom, men älska är något annat. Starkare. Allvarligare. Mer seriöst.

 "Yes, I think I do" svarar jag ärligt och han ler stort.

 "Then he's worth another chance" ler han.

 "But I don't want him to fight for me. I don't want him to believe that a letter can make everything alright everytime" säger jag och han nickar förstående.

 "Then show him. After all, it wasn't the biggest crime a boyfriend can do" säger han ärligt.

 "He wasn't even my boyfriend" säger jag.

 "Exactly. Then the problem is smaller" ler han.

 "So you think I should forgive him?" frågar jag och han nickar sakta.

 "Maybe not forgive, but you should give him another chance. See how he does and try again. Get up on that horse" ler han och jag skrattar.

 "Alright then" säger jag och nickar sakta.

Jag reser mig upp och lägger brevet på mitt skrivbord. Sedan drar jag snabbt på mig ett par mörka jeans, ett svart linne och en tjocktröja utan dragkedja, med trycket av ett gulligt monster. Snabbt sätter jag upp mitt hår i en tofs och Chris suckar lätt från min säng.

 "I'll just wait here" säger han och jag skrattar.

 "Thank you for being here, Chris" säger jag och går fram för att sedan krama honom.

 "Everytime baby poo" säger han och jag fnissar.

Jag lämnar rummet och joggar nerför trappan. Snabbt knyter jag på mina svarta Converse och drar på mig min skinnjacka. Det var kallt idag, lite blåsigt, även om det var sommar. Jag sätter mig i min bil och börjar köra mot Harrys lägenhetshus. Hoppas på att han är hemma. Det tar drygt en kvart, men sedan är jag framme.

Jag är nervös. Men fråga inte varför, för jag har ingen aning. Vad har jag att vara nervös inför? Det är bara Harry. Den där snyggingen med gröna ögon och lockigt, charmigt hår.

Jag tar hissen upp till rätt våning och väntar nervöst på att hissen ska komma. Mina andetag är djupa och hackiga. När hissdörrarna öppnas kliver jag in och trycker på nummer 13. Nervöst andas jag ut och kollar upp i taket.

 "You can do it" viskar jag tyst för mig själv och kliver ur när hissen stannar.

Det är som att allt går i slow-motion. Jag kliver ur hissen och går mot Harrys dörr. Där står jag en stund och bara funderar. Ett tag funderar jag på att gå tillbaka, men tillslut knackar jag. Men ingen öppnar. Jag knackar igen, men ingen öppnar. Med en suck går jag tillbaka till hissen och trycker upp den. Borde inte den vara uppe redan, eftersom jag hade den nyss? Jag vänder mig om och kollar på fönstrerna mitt emot hissen. Man ser hela London. Så vackert. Plötsligt plingar hissen och jag vänder mig om.

Chocken slår emot mig.

I hissen står Harry, tillsammans med resten av killarna. De ser på mig och jag ser på dem. Precis innan dörrarna ska stänga reagerar Louis och sätter armen emellan. De kliver ut och inget säger ett ord. Det är pinsamt.

 "I... Uhm..." säger jag och ser ner i golvet.

 "Did you get my letter?" frågar Harry och ger Liam sina nycklar, utan att ens ge honom en blick.

Killarna fattar och går in till Harrys längenhet, lämnar mig och Harry själva i trapphuset. Försiktigt, blygt och osäkert kollar jag upp i Harrys gröna ögon. Han ser utforskande på mig och jag drar in ett djupt andetag.

 "I've been thinking..." börjar jag och kommer på att jag inte tänk på vad jag ska säga.

I mitt huvud slår jag mig själv i pannan och skriker åt mitt patetiska jag. Men i verkligheten står jag bara och stirrar in i hans ögon.

 "Yes...?" säger han och uppmanar mig att fortsätta.

 "And I've decided to give you a chance. I won't forgive you until you've proven to me that you're worth it" säger jag och han ler stort.

Han säger inget, istället drar han in mig i en varm och hård kram. Jag kastar armarna lyckligt runt hans nacke och pressar mitt ansikte mot hans hals.

 "I've missed you" viskar han och jag ler.

 "I've missed you too" andas jag mot hans hals och han ryser.

 "I'm so sorry" viskar han hest och jag ler stort.

 "It's okay" ler jag och han nickar sakta.

 "Why don't you spend the rest of the day with me and the boys?" föreslår han och jag suckar tyst.

 "I don't know... Chris is at my house right now, waiting for me to come back" säger jag tveksamt och han nickar.

 "Maybe another day then" ler han och jag nickar snabbt.

 "Absolutely, what about tomorrow?" föreslår jag och han suckar.

 "Busy day, but on Friday? Me and the boys are going to a party, maybe you want to join?" säger han och jag nickar.

 "Of course! See you on Friday then" ler jag och kramar honom innan jag kliver in i hissen.

Harry vinkar töntigt ifrån trapphuset och jag skrattar åt honom. Dörrarna stängs och jag ser honom flytta sig så jag ska se honom, enda tills dörrarna är helt stängda. Jag skrattar och skakar lite på huvudet.

När jag är nere möts jag av ett antal paparazzis. En oro tänds inom mig, men jag sträcker lite på mig och går mot min bil medan alla paps följer efter. En del stannar framför mig, men flyttar på sig då jag bara fortsätter gå.

 ”Have you been with Harry?!”

 “What happened between you?!”

 “Are you together?!”

 “Are you pregnant?!”

Frågorna väller over mig, men jag fortsätter gå. Mobilen plingar till, men jag fortsätter gå. Jag sätter mig i min bil och startar motorn. Alla flockas runt min bil, men tvingas flytta på sig när jag backar.

Så fort jag är ute på vägarna tar jag upp mobilen och ser ett nytt meddelande från Harry. Ett leende sprids på mina läppar och jag låser upp mobilen. Medan den laddar min och Harrys konversation koncentrerar ja mig 100% på körningen. Snart får jag fram meddelandet och jag läser det.

I saw the paps… sorry, hope ur ok! U did gr8! Xx

Jag ler och svarar snabbt att allt gick bra. Sedan fortsätter jag köra med båda händerna på ratten.

Så snart jag är hemma parkerar jag bilen och går in till huset. Jag ropar att jag är tillbaka och tar av mig jackan och skorna. Chris kommer nerspringandes och hoppar ifrån trappan när det är tre trappsteg kvar.

 ”How did it go?!” frågar han nyfiket och ställer sig en halv meter ifrån mig.

 ”Good” skrattar jag och han följer efter mig när jag går till köket.

 ”Define good” befaller han och jag lutar ryggen mot köksbänkarna medan jag tänker för mig  själv.

 ”Good” svarar jag och han himlar med ögonen.

 ”What do you mean with good?! Geez” säger han och jag fnissar.

 ”He was happy to see me, I guess” säger jag och rycker på axlarna.

 ”I need to teach you how to explain something” suckar han och jag garvar.

Vi går upp till mitt rum och jag berättar vad som hände, vad vi pratade om och hur jag kände om allt. Han förstod precis och var glad för min skull.

Jag kan inte annat än att se fram emot fredag. Det kommer bli så kul. Äntligen kommer jag kunna umgås med Harry igen. Jag har saknat honom, saknat hans sällskap. Hans närhet. Allt med honom. Hela han. Han är perfekt. Som en vacker solnedgång, som en vacker regnbåge, som kristallklart vatten, som en klar sommarhimmel. Som Harry Styles.

Jag och Chris går ut en stund och får friskt luft. Först går vi runt i stan, men sedan går vi i parken och så. Snart kommer vi till en typ äng. Ingen av oss vet vart vi är. Så vi bara garvar åt oss själva och försöker komma överrens om den rätta vägen tillbaka, men typiskt oss tror vi helt olika.

 "But it's this way! I promise you!" försäkrar Chris och jag skakar på huvudet.

 "No, it's that way!" protesterar jag och pekar åt ett annat håll.

 "Well, I'm going this way" säger han och börjar gå.

 "Okay, see you home then" säger jag och går åt hållet jag tror är rätt.

Jag känner Chris. Han vägrar gå själv när han är ute. Rädd för att komma vilse ensam och att bli kidnappad eller något. Snart kommer han ropa på mig och...

 "Alyssa! Wait!" ropar han och jag skrattar.

 "I knew you would come" flinar jag åt honom när han sluter upp vid min sida.

 "Ha-ha, funny" muttrar han och jag skrattar.

Vi går över ängen och in i en typ liten skog. Ingen av oss tänker på att vi inte gick i en skog när vi kom hit. Så det slutar med att vi kommer på oss själva att gå i cirklar.

 "We should have gone in the direction I said" muttrar Chris och sparkar på en rot i marken.

Klumpig som han är ramlar han framåt och jag börjar asgarva. Mitt skratt ekar i "skogen" och Chris kvider tyst för sig själv.

 "Shut up" muttrar han surt och jag skrattar högre.

 "You're so clumsy!" garvar jag och ser att det rycker i hans mungipa.

Snart börjar även han skratta och vi garvar tillsammans. Vi börjar gå "tillbaka" och Chris skrattar så mycket att han inte märker grenen som hänger ut. Han går rakt in i den och ramlar på rumpan. Där får jag nog. Tårarna strömmar ner och jag skrattar så mycket att jag fåt ont i magen. Såklart snubblar jag också och vi ligger på marken och skrattar högt. Jag och Chris, Piff och Puff, Jing och Jang, magneter, men framförallt, bästa kompisar.

****

Sådär jaaa! Kapitel 17 - uppe! Har inte så mycket att säga, mer än att uppdateringen kommer bli lite sämre nu när skolan är igång igen. Proven börjar dyka upp nu och måste fokusera! Skriver när jag kan och har tid! Tills dess så får ni mer än gärna kommentera ;) Nejdå, men ha en awesome helg nu! Det förtjänar ni!

Loveee

Alyssa's Perspektiv

 "Alyssa, go back to bed" befaller Chris, som att han var en förälder.

Men min blick är fast på hjärtekrossaren i mitt liv. Den killen som förstörde mig totalt. Ni vet han som sårade mig? Ja, precis. Harry är hans namn. Ni vet killen i bandet One Direction, han med krulligt hår och gudomligt gröna ögon? Japp. Exakt.

 "Tell him to get the hell away from me" säger jag kallt till Chris och klampar upp till mitt rum.

Jag slänger mig på sängen och börjar gråta. Vad gör han här?! Vad vill han?! Snart hör jag ytterdörren smällas igen och snabba steg i trappan hörs. Snart öppnas min dörr och jag kryper ihop under täcket.

 "Honey..." viskar Chris och kryper ner bredvid mig.

Jag gråter högre och kryper ihop mot hans bröst. Han håller om mig hårt och låter mig gråta ut. Hans hand smeker min rygg och det får mig lugn. Trygg. Tårarna tar slut och jag ligger och bara snyftar.

 "He's an ass, just forget about him" säger han och jag snyftar.

 "But I fell for him, Chris. I'm in love with him. He made me fall, but he didn't catch me" snörvlar jag.

 "Exactly, that's why you should forget about him" säger han.

 "I can't just forget him like that"

 "I know hun, but you can't go back to him. He broke your heart" säger han och stryker bort lite hår ur mitt ansikte.

 "But we weren't even together, so why am I so damn sad?" säger jag och han suckar lite.

 "But you were on a date, a guy shouldn't date a girl if he has a girlfriend" påpekar han och jag sätter mig upp.

 "I can't handle this! It's too much!" skriker jag frustrerat och drar händerna igenom mitt hår.

 "Of course you can, you're strong. And I'll always be by your side, you know that" säger Chris lent och lägger armen om mina axlar.

 "It's just too much" viskar jag och lutar huvudet mot hans axel.

 "You'll get through it"

Harry's Perspektiv

Smärtan i mitt hjärta när hon bad mig hålla mig borta ifrån henne var obeskrivlig. Hela min värld rasade samman när hon vänder ryggen åt mig och går. Chris hade bara puttat ut mig ifrån huset, rytit åt mig och sedan smällt igen dörren. Orden han sa finns fortarande i min hjärna.

 "Don't you dare to touch her again, you'll just hurt her and you know it" hade han rytit innan han smällt igen dörren, mitt framför mitt ansikte.

Jag stod kvar i några minuter för att samla tankarna, men sedan hade jag gått till min bil igen. Där satt jag och grät i en halvtimme, sedan åkte jag till min lägenhet igen. Där la jag mig i sängen och bara stirrade upp i taket.

Jag har tappat intresset för omvärlden. Nu ligger min fokus på tankarna och Alyssa. Hela världen runt omkring mig har försvunnit och allt jag önskar just nu är Alyssa. Men hon hatar mig, ligger säkert och gråter just nu, på grund av mig. På grund av ett misstag jag ångrar stort. En sak har jag bestämt mig för, jag ska avsluta vad jag än har på gång med Taylor. Jag måste. Hur mycket vårt skivbolag än kommer hata det, jag måste göra något för min egen skull någon gång. Jag måste kunna få bestämma över mitt liv, utan deras inblandning. Det är trots allt mitt liv, mina val och min framtid. Inte deras.

Jag tar upp mobilen och suckar irriterat då jag kommer på att Taylor åkt tillbaka till USA. Men jag måste avsluta det, jag måste visa Alyssa att hon är den jag vill ha. Även om jag vet att det är fel, ringer jag Taylor. Hon svarar glatt, vilket inte får mig på bättre humör.

 "Hazza! Hey! How are you?" tjuter hon glatt och jag suckar tyst.

 "I need to talk to you" mumlar jag.

 "What's wrong?" frågar hon oroligt.

 "I... Where do we stand?" frågar jag.

 "I don't know, where do you want us to stand?" frågar hon lent.

 "I don't have that kind of feelings for you anynore, Taylor. I'm sorry. I just... I don't feel it. The butterflies, the fireworks or whatever. You mean a lot to me, you're my friend. But I can't be more than that, sorry" babblar jag på och jag hör henne sucka tyst.

 "Alright then. See you" säger hon och lägger på.

Med en suck skriver jag ett mess till henne.

Sorry I told you this over the phone, wanted to meet you, but you're in the US now x

Nu gäller det bara att fånga Alyssas hjärta igen, men hur? En idé flyger i min hjärna och jag sätter mig vid mitt skrivbord. Snabbt plockar jag fram penna och papper, för att sedan börja skriva.

Dear Alyssa...

Alyssa's Perspektiv

Chris har åkt för att hämta saker för att kunna stanna här över någon vecka. Mamma är på jobbet, pappa med och Noel är hos sin kompis. Så jag är själv, som vanligt. Uttråkat ligger jag på min säng, på rygg, och lyssnar på några av mina favoritlåtar på Spotify. Jag nynnar med och kopplar alla låtar till Harry, automatiskt alltså.

Snart tar jag fram min systemkamera och slår på den. Det slutar med att jag går runt i hela huset och tar kort på allt. Verkligen allt. Tillslut kommer jag på mig själv att ta helt onödiga foton. Men efter några år kommer jag kunna kolla tillbaka och berätta De där bilderna tog jag när jag fått mitt hjärta krossat. Kul va? Eller inte.

Plötsligt knackar det på dörren. Jag går tveksamt dit och lämnar kameran på ett avlastningsbord i hallen. När jag inte ser någon genom kikhålet öppnar jag och ser ut.

 "Hello?" säger jag och höjer ögonbrynen.

Inget hörs. Jag hör en bil köra en bit bort bara. En suck slinker ur min mun och jag ska precis stänga dörren då ett kuvert på dörrmattan fångar min blick. Förvirrat tar jag upp det och läser på framsidan.

To Alyssa Campbell står det med fin skrivstil. En svag doft känns i min näsa och jag luktar på kuvertet. Det luktar rosor. Med ett leende stänger jag dörren och går upp till mitt rum, på vägen öppnar jag kuvertet och tar ut ett brev. Precis när jag kliver in genom dörren börjar jag läsa.

Dear Alyssa...

I know you're going to stop reading this, as fast as you understand who wrote it. But I had to write this to you, because then I know that I actually tried to get you back, get you to understand, get you to listen.

Jag sätter mig på min säng och fortsätter läsa.

I understand if you hate me - you should - but I want you to know how I feel, and what I think. Even if it won't change anything. You need to know what you mean to me, who you are to me, what I feel about you.

I feel so weird writing you a letter, but I know you wouldn't listen to me if I came to your house. Chris wouldn't have liked it either, by the way. It doesn't bother me that he were mad at me. That just shows he cares about you. He protects you. And that's a good thing. I would have done the same, if you were mine.

Taylor mean nothing to me. Or, she's my friend, but nothing more. I talked to her today, and we made it clear we were just friends. I told her I didn't like her in that way. You're the one that I want, Alyssa. You need to know that. You need to know how much you mean to me - even if you never will, because I can't explain it in words.

We haven't known each other for that long, but I feel something when I'm with you. I'm happy. I'm feeling like the happiest guy in the world - because of you. You make me laugh, smile. You give me butterflies in my stomach and fireworks in my mind. Your smile is so beautiful, your laugh is cute, your eyes are irresistable, you're perfect - for me! Everything about you is good and I really enjoy being in your company.

I start missing you when I don't see you anymore. When you're walking into your house and I'm outside. I feel empty without you. Like something's missing. Like a hole. You're the one for me, you are filling in that hole. You're making me complete.

I don't even know if you continue reading this long, I don't know if you know who wrote this. If you did read this, I'm so super happy. And I know you may not forgive me, but please, think about what you're feeling for me. Trust me. Listen to me. Be honest to me, but most to your self. Tell me what you feel about me, when you're ready. I'll be waiting. I'll always be waiting for you to call me, text me or whatever.

Please think about it, at least try to forgive me. I don't say you have to like me, be in love with me, date me, I just want you to forgive me, let that go and let us move on.

Hugs and some huge apologizes,

Harry

****

Ganska kort, jag vet. Men jag ville verkligen avsluta där för att det skulle bli mer spännande.

Förlåt för att jag inte uppdaterade igår. Fick asont i huvudet - som alltid, har ingen aning om varför, antagligen migrän - så jag kunde inte skriva. Det höll i sig tills klockan typ tio och då orkade jag inte skriva. Hoppas ni förstår - vilket jag verkligen tror ni gör, för att ni är BÄST!

LOVE UU

Vid lunchtid åker mamma till stan. Noel får jobbet som min personliga barnvakt. Roligt för honom, tänker jag ironiskt och zappar mellan kanalerna. Inget roligt på tv, som vanligt. Det visas någon gammal dokumentär som jag bestämmer mig för att kolla på. Men jag tröttnar direkt, typiskt mig.

Jag åt aldrig frukosten som mamma ordnade. Ingen aptit. Noel har försökt tvinga i mig makaroner, men när jag testade kom det bara upp igen, så han sket i det. Istället har han lämnat mig själv, fast han är ju hemma. Han sitter nere i vardagsrummet. Det känns verkligen som att han är äldre. Men vem bryr sig? Jag är sjuk, inte han. Jag har killproblem, inte han.

 ”Alyssa, Chris is on the phone” säger Noel och går mot mig.

Jag sträcker mig efter hemtelefonen som han har i sin hand och han ger mig den. Han försvinner ut och jag lägger telefonen mot örat.

 ”Hello?” kraxar jag och Chris skrattar.

 ”You doesn’t sound very good” retas han.

 ”Shut up” muttrar jag.

 ”Hey, mum came to me this morning and told me that you called her last night to pick you up. She also told me you were crying, what happened?” frågar han och jag suckar.

 “I don’t want to talk about” säger jag.

 “Alright, but it would be easier for you to talk about it” sager han och jag suckar.

 “Thank you for the advice” suckar jag och han fnittrar till.

 “I also heard you were sick. Sorry to say this, but your life sucks” retas han och jag suckar högt.

 “You don’t say?” sager jag ironiskt och han garvar.

 ”I’m here for you, Aly, I’ll always be” sager han allvarligt och jag ler.

En bra sak med Chris är att han kan skoja runt, men sedan direkt gå till allvarlig. Det älskar jag med honom. Han visar att han finns där, men han kan samtidigt göra något roligt av det.

 ”Thank you, Chris. It means a lot” ler jag.

 “Hey, I got to go, some damn control thing, but I’ll see you tomorrow?” säger han.

 “Yeah, see you” säger jag och lägger på.

Jag lägger telefonen på bordet och suckar. Ensam igen. Tråkigt. Varför ska det vara så tråkigt att vara sjuk för? Jag drar upp min MacBook och trycker på bilder. Jag kollar igenom gamla bilder ifrån alla möjliga resor jag gjort när jag var yngre. Minnen rusar igenom min hjärna och jag sitter där hur länge som helst. Chris är med på många också. Våra familjer gjorde ofta resor tillsammans, riktigt ofta. Skulle t.ex min familj åka utomlands frågade vi alltid om de ville med, innan vi bokade. Jag minns hur glad jag blev varje gång jag hörde att de skulle med. Hur jag kunde skutta omkring på mitt rum, hur lycklig som helst.

Jag ler åt en bild på mig själv när jag var runt sex-sju år kanske. Kanske fem till och med. Vi var i… Turkiet tror jag och vi skulle äta lunch. Jag lät Susannah fixa mig och jag minns att jag var så stolt över hur jag såg ut. Chris hade retat mig och sagt att jag börjar bli för tjejig, han gillade när jag var mer pojkaktig, för då passade jag honom. Minnet fick mig att le. Jag minns Chris min när jag klev utanför hotellrummet. Han hade gjort en grimas och våra föräldrar hade skrattat. Mamma hade berömt mig utseende, pappa skojade om att jag började bli stor och Chris sa att han gillade mig bättre innan.

Mamma kommer tillbaka efter två timmar. Hon och Noel pratar där nere och snart hörs steg i trappan.

 ”Hello Sweetheart, how are you?” frågar hon med ett leende.

Hon går fram till min säng och jag märker två påsar i hennes händer. Jag rycker lite på axlarna och hasar upp mig lite. Hon sätter sig ner och räcker påsarna till mig. Jag ser skeptiskt på henne, men hon tvingar mig att kolla.

I den ena ligger en ask i sammet, en svart. Jag öppnar den och ser en jättefin berlock som föreställer en fyrklöver.

  ”Thank you so much mum, it’s beautiful!” säger jag och låter henne sätta på berlocken på mitt berlock armband.

 ”Look in the other one!” tjuter hon och jag skrattar.

Jag kollar i påsen och ser en skokartong. Jag blänger på mamma som bara ler. En suck flyger ur min strupe och jag öppnar kartongen. Där i ligger ett par svarta Converse med leopard mönster inuti och nitar utanpå. Jag tappar hakan och ser upp på mamma.

 ”Where did you find these?!” utbrister jag och skådar dem.

 ”They’ve open a Converse shop in the city, really nice store” ler hon.

 “Thank you so much!” säger jag och kramar henne hart.

 ”No problem sweetie” ler hon och går sedan ut ur rummet.

Jag kryper ner under täcket igen och lägger huvudet mot kudden. Jag sluter ögonen och känner hur jag sjunker mer och mer in i drömmarna.

När jag vaknar är klockan elva på kvällen. Med en suck sätter jag mig upp i sängen och slår på teven. Magen kurrar, men jag skulle inte kunna tänka mig att äta något just nu. Sagan Om De Två Tornen visas på teven, så jag bestämmer mig för att kolla på det. Dels för att jag inte har något att göra men också för att det inte visas något annat bra.

Efter bara tjugo minuter tröttnar jag, så istället kollar jag på min mobil. Typ Instagram, Twitter, Facebook osv. Men  såklart har inget nytt hänt. Jag skickar ett SMS till Chris, för att se om han är vaken.

Awake? plz tell me u r x

Jag behöver inte vänta länge på svar, endast tre minuter, för att vara exakt.

Ur lucky! I'm wide awake! zup? x

Jag ler stort. Det slutar med att jag och Chris messar till klockan ett. Då tvingar han mig att sova, så jag kan vara frisk imorgon när han får åka hem. Han lovade mig att han skulle komma direkt hem till mig. Han fick mig också att lova att jag skulle berätta vad som hänt. Kanske var det bäst ändå...

När jag vaknar nästa morgon är klockan tio. Det första jag gör är att springa till badrummet och tömma magen på innehåll, även om det knappt fanns något. Jag åt aldrig något igår, inte någonting. Med en suck spolar jag och sköljer munnen med vatten. Snabbt borstar jag tänderna och sätter upp håret i en bulle.

Chris skulle komma vid ett, så det var ett tag kvar. Men eftersom jag inte orkar göra ett skit lägger jag mig bara i sängen under mitt duntäcke och sätter på teven.

 "Hey, sweetie, are you okay?"

Jag öppnar ögonen och fladdrar med ögonlocken för att vänja mig vid ljuset. Antagligen somnade jag, som vanligt. Inte så konstigt. Jag ser Chris sitta bredvid mig på sängen med ett litet oroligt leende.

 "I'm fine" kraxar jag trött och han ler.

 "Do you want to sleep? I can just wait in the living-room" säger han och jag skakar på huvudet.

 "No, I want you here. I've been sooo alone lately" muttrar jag och han ler stort.

 "I'm here baby boo" säger han och jag fnittrar.

 "Well you're in a good mood" ler jag och han nickar.

 "I'm out of jail, yay" skojar han och jag skrattar åt honom.

 "I couldn't be that bad" säger jag och han ser allvarligt på mig.

 "It was worse than jail" säger han och jag flinar.

 "So you've been to jail before?" frågar jag och han suckar.

 "You know what I mean" säger han och jag nickar. "So... What happened the day before yesterday?" frågar han oroligt och jag suckar tyst.

Jag börjar berätta, från början till slut. I detalj. Vad vi gjorde, vad vi sa, vad jag tänkte. Han lyssnar hela tiden nyfiket och nickar för att visa att han är med, utan att avbryta. När jag är klar säger han inget, bara kramar mig och låter mig gråta.

 "If he chooses her over you, I don't know what's wrong with him" säger han och jag ler svagt.

 "I just can't believe he asked me out when he actually likes her" suckar jag och han nickar sakta.

 "Me neither" säger han.

Plötsligt knackar det på dörren. Med en suck ropar jag på Noel, men han svarar inte. Är det ingen hemma eller? Istället springer Chris ner för att öppna.

Harry's Perspektiv

Jag samlar mod i mig och sätter mig i min bil. Osäkert börjar jag köra mot Alyssas hus. Hon vill säkert inte se mig, men jag måste prata med henne. Jag saknar henne, jag måste förklara. Det är Alyssa jag vill ha, inte Taylor. Men jag vet inte vad jag ska göra med Taylor, för att vara helt ärlig.

Jag ställer bilen på deras uppfart och kliver ur bilen. Sedan går jag mot dörren och tvekar några sekunder, men knackar på. Jag kollar ner i marken och stoppar händerna i fickorna på mina byxor. Efter flera sekunder ska jag vända mig om för att gå tillbaka till bilen, men då öppnas dörren. Där står en person jag känner igen, men kan inte sätta fingret på vem det är.

 "What are you doing here?" fräser han och jag ryggar tillbaka.

 "Do I know you?" frågar jag förvånat.

 "No, but I know you" säger han och ser surt på mig.

 "Who are you?" frågar jag.

 "Chris" svarar han kort och en lampa tänds i min hjärna.

Alyssas barndomsvän, han som var med om en olycka. Har han kommit ut ifrån sjukhuset nu eller?

 "I'm..." börjar jag, men han avbryter.

 "I know who you are! And you should go, she doesn't want you here!" ryter han och jag suckar.

 "But I have to talk to her!" utbrister jag.

 "Do you really think she wants that?! You hurt her really bad, you don't deserve a second chance!" ryter han.

 "Are you talking for her or what?!" fräser jag tillbaka och hans ögon lyser av ilska.

 "Just get the hell away from here!" skriker han och snart hör jag en dörr öppnas.

 "Chris, who is it?" hör jag en krasslig röst fråga uppifrån.

Vi båda tystnar och jag hör steg i trappan. Ner kommer världens vackraste varelse, inlindad i ett tjockt täcke. Hennes hår är rufsigt, hennes hud blek och hennes ögon röda. Hon stannar i trappan när hon ser mig. Våra blickar möts och hennes ögon fylls av tårar.

****

Sorry för att det inte kom ett kapitel igår, hade en kompis som sov över (inte planerat) så kunde inte skriva... I alla fall, här är ett kapitel! Tack för kommentarerna på förra kapitlet!

LOVEU GUYS!

P.S bara min mage som pirrar när jag tänker på killarna? (1D) Blir typ knäsvag och kan börja gråta av tanken av att jag aldrig kommer prata med dem? Är det ens normalt?

LYSSNA SAMTIDIGT

Utan förvarning börjar tårarna rinna och Harry ser lidande på mig.

 "Please don't cry" viskar han och smeker bort mina tårar.

 "It's happy tears" viskar jag och skrattar lite medan jag torkar tårarna.

 "It hurts to see you cry" säger han och jag ler.

 "I like you too, Harry" ler jag och han lägger armarna om min midja.

Jag lägger mina händer på hans nacke och drar hans huvud närmre mitt. Jag ställer mig på mina tår och låter våra läppar mötas. Det är en mjuk kyss, blandad med vattendroppar. Snart börjar jag frysa och Harry ser att jag ryser.

 "Let's get to the car" ler han och jag nickar.

Jag går huttrandes mot bilen och låter Harry lägga armen om min midja. Han öppnar bildörren och jag sätter mig. Harry går runt och sätter sig bakom ratten. Han ser lite osäkert på mig.

 "Maybe we can go to my apartment instead and get something to eat? You're all wet, so we can take a fancy dinner some other time?" föreslår han och jag nickar.

 "That sounds good" ler jag och han nickar.

 "Good" säger han.

Han startar motorn och sätter på värme i sätet och så det kommer varmluft i bilen. Jag sluter ögonen och njuter av värmen som sprider sig i kroppen. Harry kör ut på vägarna igen och såklart stoppas vi i en kö. Plötsligt kör en svart skåpbil upp på andra sidan om vår bil, på min sida. En man öppnar bilrutan och sticker ut en kamera. Han börjar vilt ta kort och jag håller handen framför mitt ansikte. Harry ser bekymrat och irriterat på mig. Jag tror att han menade irritationen mot paparazzin dock...

Snart kan Harry börja köra igen och han kör så fort han kan ifrån paparazzin, men såklart kör skåpbilen upp vid vår sida igen.

 "Hold on" säger Harry och jag ser förvirrat på honom.

Han gör en kraftig u-sväng och kör in på en liten väg. Han kör fort längst grus/sand vägen och det studsar hela tiden. Jag håller i mig så hårt jag kan och litar på att Harry vet vad han gör. Det är mörkt ute och man ser ingenting förutom det som bilens lysen lyser upp. Plötsligt syns ett djur på vägen och paniken sprids i mig.

 "Watch out!" skriker jag och Harry svänger kraftigt.

Turligt nog lyckas han köra upp ifrån diket i samma höga fart och få kontroll på bilen när den är tillbaka på vägen, dock saktar han ner då. Han stannar snart och ser först i backspegeln för att se så ingen kommer efter, vilket ingen gör. Då ser han lite halvt oroligt på mig.

 "Are you okay?" frågar han och jag nickar lite halvt chockat.

Han kramar mig lite över sätet och fortsätter sedan köra, dock i normal fart. Som tur är så går grusvägen ut till huvudvägen igen. Så han fortsätter köra till sig. Jag har lugnat ner mig och pratar lite med Harry om vad vi ska äta. Vi bestämmer oss för kinamat. Så han stannar vid en kinarestaurang och vi går in för att beställa. De som jobbar kan knappt engelska, men snart får vi rätt mat i alla fall. När vi är utanför börjar vi asgarva åt deras dialekt.

Harry härmar dem, vilket får mig att garva högre. Tillslut snubblar jag på mina höga klackar till bilen och sätter mig. Harry kommer in också och vi fortsätter fnissa hela vägen till hans lägenhet.

Väl där får jag låna ett par mjukisar och ett av hans linnen, istället för att sitta i finklänning, som för den delen verkar helt förstörd. Mitt smink tar jag bort med tvål och vatten, och håret borstar jag bara igenom med fingrarna. Sedan går jag ut till Harry i köket igen. Han har dukat med tända ljus och rosor. Det får mig att rodna. Harry ler och pussar min kind innan vi sätter oss på varsin sida av bordet. Vi börjar ta för oss av kina maten och pratar tyst med varandra.

 "I loved the fried chicken" säger jag och Harry instämmer.

 "Yeah, it was really good" säger han, men verkar ändå lite borta.

Jag skjuter bort tanken och fortsätter äta. Harry sitter mest och kollar ner i sin tallrik, eller ut genom fönstret. Det får mig lite orolig. Har det hänt något? Är han ledsen? Sårad? Arg? Irriterad? Jag har ingen aning. Hans ansikte är bara blankt. När vi ätit klart hjälps vi åt att diska.

 "It something wrong?" frågar jag honom när jag inte orkar med tystnaden.

 "No" svarar han kort och jag stannar upp.

Jag vänder mig mot honom, blänger på honom med ett höjt ögonbryn och lägger armarna i kors. Han ser oskyldigt in i mina ögon, men jag ser att han döljer något.

 "No? Obviously there's something" påpekar jag och han suckar.

 "It's nothing" säger han kallt och jag suckar.

 "Alright then" suckar jag och fortsätter diska.

Harry säger inget. Inte världens mest perfekta dejt direkt. Var det ens en dejt? Efter det faktum att vi har kysst varandra två gånger idag, så ja. Det borde vara det i alla fall.

Jag går till vardagsrummet när allt är undanplockat. Där slår jag mig ner i soffan och drar fram mobilen. Ett nytt sms från Chris.

From: Chrisyy

Sorry 4 interrupting ur date! Had 2 ask u how it goes ;)

 "Alyssa, I'm sorry. I just thought about Taylor" säger han och jag spärrar upp ögonen.

 "You thought about Taylor while we were on a date?!" utbrister jag och hans ögon fylls av ånger.

 "That's not what I meant!" utbrister han.

 "Then what did you mean?! That you always think about her?! Even when you kissed me earlier?!" ryter jag och han suckar.

 "If you're going to be this childish, you can leave now" säger han och jag reser mig upp.

 "Gladly" muttrar jag och går emot hallen.

Jag går ut barfota med påsen med min klänning och mina skor i. Snabbt joggar jag nerför trapporna och ut genom porten. Jaha, hur fan ska jag komma hem nudå? Jag tar upp mobilen och ringer mamma, men hon jobbar. Pappa också. Så jag ringer Susannah. Som tur är så är hon på väg ifrån sjukhuset, och vi bor åt samma håll, så hon hämtar upp mig. Under hela tiden jag väntar på henne håller jag tårarna inne. Aldrig att jag tänker gråta nu, inte inför Susannah. Inte mitt på gatan. Aldrig. Harry har egentligen inte gjort något fel. Vi är inte ihop, då får han tänka på andra tjejer... Eller hur?

Susannahs bil stannar på gatan framför mig och jag går snabbt mot den. När jag sätter mig ser hon förvirrat på mig och mina kläder.

 "Where did you get these clothes? And why in the world aren't you wearing shoes?!" utbrister hon och jag suckar.

 "Please don't ask anything now. I'll tell you tomorrow" säger jag hest, nära till gråt.

 "Okay honey, you can always talk to me" lovar hon och jag nickar.

Läppen börjar dara, men jag håller tillbaka tårarna. Susannah ser det, så hon lägger sin ena hand på min arm och smeker den medan hon kör.

 "It's okay to cry, hun" säger hon.

Min vägg bryts ner. En tår rinner ner, en blir till två och två blir till femtio. Susannah ser oroligt på mig, men smeker bara min rygg och låter mig gråta.

Det tar en kvart att komma hem. Då följer Susannah med in. Noel kommer ut till hallen när dörren öppnas. När han ser mig ledsen blir han orolig, men jag springer bara upp på mitt rum. Jag hör Susannah prata med honom, men bryr mig inte så mycket. Istället smäller jag igen dörren och slänger mig på sängen. Förtvivlad över ännu ett misslyckat förhållande drar jag desperat in doften på Harrys kläder som fortfarande sitter på min kropp.

Den natten somnar jag gråtandes, med Harry i mina tankar.

Harry's Perspektiv

Jag svär högt när dörren till lägenheten smälls igen efter Alyssa som sprungit ut. Ilskan kokar inom mig och jag önskar att jag aldrig sagt något. Då skulle vi kanske sitta och mysa i soffan just nu. Men istället är hon på väg hem, med mig som nummer ett på hat-listan.

Jag rusar till köket och kastar vasen med rosorna i golvet. Glasbitar flyger över hela golvet och vattnet sprider ut sig. De tre, röda rosorna ligger på golvet, mitt i kaoset. Hela. Lika lysande som innan.

Jag sätter mig på golvet med ryggen emot köksbänken och börjar gråta. Hela min värld rasar samman och jag drar benen mot mig. Armarna slingrar jag runt dem och kollar på rosorna som ligger på golvet. Fan. Varför sa jag sådär? Och varför gråter jag? Det är ju mitt jävla fel! Alyssa är den som borde gråta. Det var hon som vart sårad, jag sårade henne.

Hon kommer aldrig prata med mig igen. Hon kommer hata mig föralltid. Och allt är mitt fel.

Alyssa's Perspektiv

Jag vaknar med huvudvärk. Min hals är torr och jag fryser, men svettas samtidigt. Det känns som att min kropp vägen ton. Säg inte att jag är sjuk, jag som trodde det inte kunde bli värre. Att jag redan nått gränsen. Men tydligen inte.

Jag rusar till badrummet, slänger mig framför toan och spyr. Efteråt sitter jag och gråter, snörvlar, hostar och hulkar. Mamma kommer in och ser medlidsamt mot mig.

 "Sweetheart..." säger hon och sätter sig bakom mig. 

Hon drar bak mitt hår och sätter upp det i en bulle. Sedan smeker hon min rygg och låter mig gråta. Hon sitter bara där, visar att hon finns. Vilket jag är glad över.

 "I hate this" gråter jag.

 "What happened yesterday? Susannah called me this morning, she was really worried about you" säger mamma mjukt och jag snörvlar.

 "I'll tell you later" snyftar jag och hon nickar.

 "Okay hun" säger hon.

Jag spyr två gånger till för att sedan resa mig upp. Jag spolar och sköljer sedan munnen. Snabbt borstar jag tänderna och kollar på mig i spegeln. Mina ögon är röda och jag har mörka ringar under dem. Min näsa är också den röd och min hy är blek.

Mamma tvingar mig tillbaka i sängen och lägger handen på min panna. Hon säger att jag har feber. Sedan försvinner hon ut. Jag suckar och snörvlar till. Glöm att jag sa att det inte kunde bli värre. Jag säger det nu, och nu menar jag det. Mamma kommer in igen med en bricka. På den står en tallrik med amerikanska pannkakor, ett glas mjölk, ett stort glas vatten och det ligger också en huvudvärkstablett bredvid glaset med vattnet. Jag ställer brickan bredvid mig och ser på mamma som ler svagt mot mig.

 "I'm free today, so I'll be home and Noel promised to stay home. I'm going to the city for an hour or two, but I'll have Noel to take care of you" ler mamma och jag nickar.

 "Is dad working?" frågar jag och hon nickar.

 "He'll come home at eight, I think" säger hon och jag nickar.

Hon försvinner ut och låter dörren stå på glänt, så att de ska höra om jag vill något. Men allt jag vill ha, just nu, är Harry. Jag vill ligga i Harrys famn och bara njuta. Jag vill känna hans närhet. Jag vill kännah ans läppar mot mina. Jag vill ha honom nära mig, hela tiden.

Men jag kan inte gå tillbaka till honom, inte än. Jag kommer inte kravla tillbaka till honom och be på mina bara knän om att få tillbaka honom. Jag kommer vänta och se om han bryr sig tillräckligt mycket för att komma tillbaka till mig.

****

Dramaa! Who wants more drama today?! Det kanske - kanska kanske - kan komma upp ett till kapitel idag, eftersom klockan bara är två. KOMMENTERA PÅ MINA BABES!