KOMMENTERA OM NI TYCKER JAG SKA FORTSÄTTA MED SPOTIFY ELLER ÅTERGÅ TILL YOUTUBE

Tre dagar senare

Med resväskan incheckad, säkerhetskontrollen avklarad och Jennifer och Joseph (en annan livvakt) efter mig går jag igenom "tunneln" till flygplanet. Louis köpte en första klass biljett åt mig, trots att jag skulle vara nöjd med en vanlig enkel biljett, men han är ju som han är. 

För två dagar sedan, dagen efter jag pratade med FBI och polisen, fick jag reda på att mina föräldrar ligger på sjukhuset. Pappas läge är kritiskt, men mamma är ganska stabil. Så under de här två dagarna har jag bara gråtit och låtit Louis trösta mig så mycket han kunnat. Jag pratade med mamma också via telefon, hon mår inte bra psykisk men är helt stabil. 

Tydligen hade tre killar ifrån mannens gäng brytit sig in i vårt hus och hade direkt gått fram till mamma, hotat henne med pistol. Killarna sa att om mamma och pappa inte tvingade mig att komma hem igen - så att de kunde få tag i mig - så skulle de skjuta dem båda. Såklart hade mamma vägrat, då riktade mannen pistolen mot henne. Precis när skottet avlossades kastade sig pappa framför mamma och fick kulan farligt nära hjärtat. Därefter sköt de också mamma, men träffade bara benet eftersom hon hoppade åt sidan. 

Därefter kom polisen, men då hade killarna redan rymt. Mamma och pappa fördes till sjukhus och resten vet ni. Pappa är riktigt svag, han orkar inte andas själv. Hans hjärta är skadat, så läkarna tror inte att han kommer överleva. 

Och allt på grund av mig. 

Jag får vara hemma en vecka, max. Därefter måste jag tillbaka till turnén och fortsätta jobba. Alla vet att jag inte kommer vara på toppform, det har jag informerat om, men danscrewet och 1D killarna har lovat att de kommer acceptera mina val och stötta mig så mycket de kan. Men jag har inte tillåtelse att vara hemma mer än en vecka, om jag är det kommer jag inte få fortsätta turnéra alls. Det talar ju för sig själv, eller hur? 

Så nu sitter jag här, på planet, på väg hem igen. Hem till mamma som säkert är helt förkrossad och till pappa som är döende. Men jag är förberedd. Jag har sagt till mig själv att vara stark, att vara stark för mamma och pappa. Jag ska visa pappa att jag kommer göra allt jag kan för honom, jag kommer visa vilken stark kvinna han uppfostrat. Jag ska vara där för mamma, visa att jag finns där, visa att vi kan klara oss igenom det här tillsammans. Men det första jag ska göra är att säga förlåt. 

Planet lyfter ifrån marken och jag ser flygplatsen försvinna under mig. Jag kan se alla fans samlade utanför flygplatsen och förstår att alla fortfarande är där. Det är först när det börjar skaka lite som jag kollar bort ifrån rutan. Jennifer, som sitter bredvid mig, ler och tar min hand. Under dessa dagar jag känt henne har vi kommit varandra nära. Hon är nog den jag litar på mest av FBI teamet, den jag oftast går till om jag undrar något eller vill berätta något. 

Jag suckar och lutar huvudet mot sätet med slutna ögon. Snälla förlåt mig...

 "Excuse me" säger jag i receptionen på sjukhuset och kvinnan där ler mot mig, "Where can  I find Michael and Susanne Gonzales?"

 "Are you related to them?" frågar hon och knappar på datorn.

 "I'm their daughter"

 "Mrs. Gonzales is on floor three, room 417 and Mr. Gonzales is on floor four, room 502"

Jag tackar och går mot hissarna. Jennifer går efter mig, men håller sig lite bakom. Joseph tog med sig våra väskor hem, han skulle tydligen undersöka lite ytterligare och passade på att ta med våra saker eftersom vi ska bo där under vår vistelse. 

Precis när vi landat ringde jag Ethan för att fråga om han och Josh skulle komma också och han sa att de redan var där, tillsammans med farbror Keith, faster Emma, moster Joanne och farmor. De bor tydligen på ett hotell precis intill sjukhuset. 

Så när jag kommer in på rätt avdelning blir jag attackerad med kramar. Joanne och Emma var de första som kramade mig, samtidigt. Det var då jag började gråta.

Keith kommer fram och kramar mig efteråt. Han har också gråtit. Hans ögon är röda med svarta påsar under dem, men han gråter inte. Antagligen vill han visa sig stark, vilket jag tycker är helt sjukt starkt. Bara att orka visa sig stark trots att ens bror håller på att dö är starkt. 

Därefter kramar jag farmor som sitter nersjunken på en stol och gråter. Hon täcker ansiktet med sina händer och har en näsduk i knäet. Efter en lång kram sätter jag mig på huk framför henne och tar hennes skakande händer. Hon ser på mig och mitt hjärta brister.

 "It's going to be okay, nana, I promise" viskar jag och pussar hennes hand innan jag reser mig upp igen.

Josh går direkt fram till mig och omfamnar mig i en varm och trygg kram. 

Jag drar in hans doft och gosar in mitt ansikte mot hans nacke. Tårarna börjar rinna utan förvarning och Josh håller om mig hårdare när han känner mina tårar mot hans hud. Han viskar lugnande saker i mitt öra och jag lugnar mig sakta. Var stark var stark var stark var stark... 

När jag släpper Josh ser jag Ethan stå ensam lite längre bort i korridoren med huvudet sänkt och händerna i fickorna. Direkt när jag märker honom går jag fram till honom och drar in honom i en kram. Med armarna runt hans midja trycker jag ansiktet mot hans gosiga tröja och känner nöjt hur han håller om mig hårt, men ändå mjukt. Efter bara några sekunder börjar han gråta tyst mot mitt öra och jag brister inombords. Det brukar vara han som är den starka, nu har vi ombytta roller.

 "Shh, it's alright" viskar jag och stryker min hand upp och ner för hans rygg. Snart lugnar han sig igen och jag ler lite sorgset mot honom innan jag vänder mig mot Joanne. "Where's mum?" frågar jag henne och hon pekar mot rum 417. 

Med långsamma steg går jag fram till dörren och öppnar den. Mamma sitter i en rullstol vid fönstret och kollar ut med döda ögon. Hon är iklädd i en ful sjukhusdress, barfota. På hennes högra en sitter ett typ bandage. Försiktigt stänger jag dörren efter mig och kliver fram lite.

 "Mum?" viskar jag och hon kollar på mig. 

Det är först nu jag förstår att de kanske hatar mig. Det är ju trots allt mitt fel att de är här. Tänk om hon hatar mig? Tänk om hon slänger ut mig och skriker på mig? Och när mamma inte svarar börjar paniken sätta igång.

 "Mum? Please say something" viskar jag och börjar gråta. "Please don't hate me, I'm so sorry that this happened, please, I'm so-"

 "I'm not mad, honey" säger hon och rullar mot mig. "And I definietly don't hate you, I could never hate you, Chachi. Don't tell me this is your fault, it is not, okay?"

 "I'm sorry mum" gråter jag och böjer mig ner för att krama om henne hårt.

 "Shh, darling, everything's okay, we're okay" viskar hon och smeker min rygg. 

 "I love you mum"

 "I love you too baby"

 "Have you met them yet?" frågar Louis i telefonen och jag fortsätter pilla på den fula duken som ligger på det lilla runda bordet inne på sjukhusets äckliga kafé. 

 "Just mum" mumlar jag och kollar upp mot Emma som står vid kassan. "I'm too scare to meet dad"

 "Why?" undrar han och jag kan riktigt se hur han rynkar sina ögonbryn, så som han alltid gör när han tycker något är knäppt.

 "I'm scared to see him dying. I don't even want to think about how he looks like" svarar jag och ser hur Emma går emot bordet jag sitter vid.

 "This may be your last chance, Chachi" säger Louis allvarligt. "You may never see him again, take this chance to tell him you love him, stuffs that he should know about before he passes away" fortsätter han mjukt.

 "Thanks" säger jag till Emma som räcker mig en varm choklad innan hon sätter sig framför mig. "Louis, I gotta go, but thank you for the advice" 

 "Alright babe. Take care, say hi to everyone from me"

 "I love you" säger jag och snurrar på koppen med den varma vätskan i.

 "I love you too, stay strong"

Jag lägger på och låter mobilen ligga på bordets vita yta. Emma dricker lite ur sin kaffe och ser sedan på mig. 

 "I can go with you, you know" säger hon tillslut och jag ser upp på henne. "To see your dad"

 "Thanks, but that's something I want to do alone" viskar jag hest och dricker lite ur min kopp.

 "Alright, just know that I'm here for you" säger hon lugnt och lägger en hand på min. "We're in this together, he's my brother, your father, we're all losing someone and we need to stay together"

 "I know, thanks"

Det blir tyst igen. Det enda som hörs är låga röster ifrån andra människor som sitter precis som vi. Det kommer in lite folk då och då, en del går. Personalen i kassan kollar bara ut över alla människor, funderar säkert på allas anledning till att vara på sjukhuset. 

 "Are you mad at me?" undrar jag utan att kolla på henne. Istället kollar jag ut genom fönstret en bit bort. 

 "Mad? No, why would I?" frågar hon förvirrat.

 "Because it's my fault" mumlar jag och kollar på min varma choklad, som egentligen inte är så varm längre. "It's because of me those guys broke into our house, it's because of me we're all here now"

 "No" säger hon snabbt och allvarligt. "Don't think for a second this is your fault, Chachi, I'm serious" Hennes ögon borrar sig in i mina. "You didn't do anything wrong. We're not mad at you, no one here thinks it's your fault, okay?"

Jag nickar sakta, men håller inte alls med henne. Men jag orkar inte bråka om det. Orkar inte prata om det. Orkar inte höra alla säga att det inte är mitt fel, för det är mitt fel. Det vet jag och alla andra också, de vågar bara inte erkänna det.

 "We'll all be here when you get back, okay?" säger Emma och kliver ur hissen på våning tre medan jag ska upp en till våning. "Go here instantly when you're done, okay?"

 "Yeah" mumlar jag och hon nickar sakta.

Hissdörrarna stängs och jag suckar i tystnaden. Jennifer gick med på att vänta med de andra; liksom det är ett sjukhus, ingen kan göra något mot mig här. Hissen rör sig uppåt för att sedan stanna på våning fyra. Efter en titt på alla skyltar svänger jag höger och letar reda på pappas rum. Så fort jag hittat det stannar jag och tar tre djupa andetag. Förbereder mig på det värsta. Var stark var stark var stark var stark...

På sjukhussängen ligger pappa. Min pappa. Han som lärde mig cykla, simma och laga mat. Han som alltid funnits där, han som alltid hjälper mig med allt. Min pappa. Min far. Han som fanns med mig på sjukhuset. Han som uppfostrat mig. Men det ser inte ut som pappa, han är inte lika stark och stolt. 

Han är blek. Riktigt blek, alltså typ snövit. Hans läppar är blåa, nästan lila. Han har på sig en sjukhusdress, liknande som den mamma hade. Hans ögon är slutna. Ett EKG står och piper, visar pappas hjärtslag, som är långsamma. 

Skuld. Det är det jag känner. Skulden äter upp  mig innifrån. Sedan kommer sorgen. Sorgen av att förlora min pappa. Efter det kommer ilskan. Hur fan kan man skjuta en person? Hur kan man vilja så illa med en människa att man kan döda den? Hur kan man leva med att ha dödat en person? Och sist kommer depressionen. Rena tanken av att aldrig mer kunna prata med honom, se honom le, höra honom skratta. 

Tårarna kommer automatiskt. De bara stömmar ner och jag lägger en hand för munnen för att dämpa mina hulkningar. Allt blir bara för mycket. Tillslut lämnar jag hans rum. När jag stängt dörren efter mig brister jag ut i gråt och sjunker ner längst väggen. 

 "Honey, are you alright?"

Jag kollar upp och ser en sjuksköterska stå framför mig med oroliga ögon. Utan att ens tänka på det skakar jag på huvudet och börjar gråta igen. Hon sätter sig bredvid mig och lägger en arm om mina skakande axlar. 

 "Who are you visiting?" frågar hon mjukt och drar sin hand upp och ner för min arm.

 "My father, Michael Gonzales" gråter jag och hon suckar djupt.

 "I'm his nurse, one of his nurses at least" mumlar hon. "I know it's hard, honey, but it'll be alright. Even if he passes away, you'll be alright. I've seen other family members of his walking here, visiting him. You have them, okay? You're not alone in this"

 "It's just hard seeing him like this" snyftar jag.

 "I know, sweetheart, I know"

Tillslut går jag in, med Ina - sjuksköterskan. Hon går in först. Jag är för rädd för att visa mig, vågar inte se honom igen, vill inte brista ut i gråt igen. 

 "Good afternoon, Mr. Gonzales. How are you doing this lovely day?" frågar Ina snällt och jag förvånas av hennes stabila tonläge.

 "Good afternoon to you too, Ina. I'm very fine, thank you" 

Jag får en klump i halsen när jag hör hans röst. Rosslig, hes, svag. 

 "You have a visitor" säger Ina och stiger åt sidan så att pappa kan se mig. 

När jag möter hans blick är det som att hela mitt skal, allt mitt snack om att vara stark bara försvinner. Istället brister jag ut i gråt och pappas ögon fylls av sorg. 

 "Oh honey, come here" säger han och jag skyndar mig fram till honom.

 "I'm sorry daddy" gråter jag och kramar honom försiktigt. "I'm so so sorry"

----------------------------------------------------------------------

Har inget att säga, förutom förlåt.

Mår sjukt dåligt över den dåliga uppdateringen. Var dock borta från i fredags till igår, utan internet, men det är inget att skylla på egentligen. Så...

Förlåt. 

 

JoJo

1 november 2013 20:02

Nejmen shit. Allt jag kan skriva

 

H

2 november 2013 07:44

Youtube.. Kan inte lyssna från Spotify

:'( meeeen åh stackars chachi

 

Fanny

3 november 2013 17:47

noo! hatar sårjliga delar, men samtidigt älskar jag dem!
sitter här och tjuter, musiken, den ensamma stämningen här hemma
och allt!
FORTSÄTT ME DE DU GÖR! <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt h...