onedirectiontolove

Direktlänk till inlägg 5 oktober 2013

38#Trouble

Av Wilma - 5 oktober 2013 21:45

På morgonen nästa dag mår jag bättre än kvällen innan. Louis gick lite senare in på kvällen för att åka till arenan. Istället bad han vår livvakt Johnny att stanna med mig på hotellrummet. Så han satt och kollade på en fotbollsmatch medan jag sov och han fanns bredvid mig när jag behövde spy och gav mig piller när jag behövde. 

Nu ligger Louis bredvid mig och andas tugnt. På sängbordet ligger min mobil. Trots all rädsla vill jag se om Han har skrivit till mig något mer och vad han skrev i meddelandet igår. Kanske ska jag passa på nu när Louis inte märker...? När jag kollar på hans änglaliknande ansikte får jag dåligt samvete. Är det för grovt att hålla något sånt här borta ifrån honom? Vad händer om han listar ut att jag hållt något ifrån honom, om han blir arg och lämnar mig? 

Men om jag berättar kommer han bli skadad. Fast, vi kanske kan höja säkerheten runt oss alla? Det skulle nog antagligen bara bli jobbigare för alla andra. Hur jag än gör kommer någon att bli sårad, psykiskt eller fysiskt. Det värsta är att jag inte vet hur mycket längre jag kan hålla det här inom mig. 

Trots alla mottankar tar jag mobilen och ser tre nya meddelanden ifrån Han. Men också ett missat samtal ifrån mamma. Tydligen har hon lämnat ett röstmeddelande som jag bestämmer mig för att lyssna på först.

 "Hi sweetie... I just wanted to apologize for my strange behavior and for not saying goodbye when you left for tour... Your grandma's death hurt me very much and well, it just got to me. Anyway, I hope you're doing good and call me back when you can! I love you sweetheart, see you soon!

Jag ler med tårar i ögonen och sitter en stund och tar in hennes vackra röst. Saknaden är stor, men kärleken är större. Mitt och mammas band kommer vara lika starkt livet ut, det vet jag. Hur mycket jag än saknar henne kommer jag vet att våran mor-och-dotter relation är starkare än allt annat. 

Men så minns jag de där smsen ifrån Han. Min lycka försvinner och jag öppnar meddelande-appen. I den stunden glömmer jag bort att andas och det är svårt att se bokstäverna i smsen som sedan bildar meningar. 

If you tell anyone, I know your home address. Maybe I should visit your parents?

 

You can't hide from me baby doll, remember that. 

 

I'm watching you. 


Det sista meddelandet skickade han för en halvtimme sedan. Snabbt kollar jag runt men kan verkligen inte lista ut hur han kan ha kunnat se mig. Vi bor flera våningar upp, det är omöjligt att se in på rummet från lägenheterna över gatan och jag har inte släppt in någon här.

 "Hey babe, how are you?"

Jag hoppar till av Louis röst och håller på att ramla ner ifrån sängen men Louis greppar tag i mig innan dess. Snabbt låser jag mobilen och Louis ser på mig med ett höjt ögonbryn.

 "Didn't I say no phones?" 

 "My mum called me" säger jag med skakig röst. "She... Uh, she apologized and asked me to call her later" fortsätter jag och petar på mina naglar. Tekniskt sett ljög jag ju inte. Hon ringde ju faktiskt.

 "Oh she did? That's great, Chachi" säger Louis mjukt och smeker min arm. 

 "How was the concert last night?" frågar jag honom och försöker komma på ett annat ämne.

 "Great, wow, the crowd was amazing" andas han ut med ett stort leende på läpparna. "We're leaving for Miami today, by the way. I packed your bag yesterday, left you some clothes" 

 "Thank you" ler jag och pussar hans kind.

 "How are you today?" frågar han och ställer sig upp samtidigt som jag sätter mig på sängkanten. 

 "Not good, but better" 

Han vänder sig mot mig och ler. "That's a good sign" 

 "I guess so" suckar jag och byter om till mjukisbyxorna och den långärmade tröjan som Louis lämnat åt mig.

 "Do you want breakfast?" frågar han och går mot dörren iklädd i ett par chinos och en t-shirt.  

 "No thanks" svarar jag utan tvekan och börjar lägga ner min pyjamaströja i den fint packade resväskan. 

 "You sure?"

 "Yeah"

 

Jaja kommer in till mig och vi sitter och pratar en stund innan vi måste åka. Jag hälsar på alla med varsin kram och tar sedan mina två resväskor efter alla andra mot hissarna. Louis går bredvid mig hela tiden. Att gå med hjärnskakning gör att man känner sig hundra kilo tyngre och det känns som att man ska  svimma hela tiden. Huvudet bultar och allt bara snurrar runt. 

 "Are you alri-"

 "I'm fine" avbryter jag Louis och ställer mig i hissen med de andra.

Han säger inget mer. Jag sätter mig på min ena resväska och lutar huvudet mot väggen. Hissen åker långsamt neråt och jag mår dåligare och dåligare över att ha använt en taskig attityd mot Louis. Det är spänd stämning under hela hissturen. Direkt när vi kliver ur märker jag att Louis tagit illa upp eftersom han går bakom mig, med blicken fäst i golvet. 

 "Louis" mumlar jag och stannar framför honom. Han ser upp på mig och mitt hjärta brister. "I'm sorry, I'm just tired and my head hurts and I'm just a wreck, okay?" säger jag och han nickar sakta. "I love you" viskar jag och lutar min panna mot hans. 

 "I love you too baby girl" viskar han och kysser mig lätt på läpparna. 

Vi fortsätter gå och når snart entrédörrarna. Utanför kryllar det av fans. Direkt får jag en magkänsla som säger åt mig att stanna inne, men jag vet att jag måste ta mig till bussen på något sätt. 

 "Chachi can't go out there" protesterar Louis och kramar mig hand.

 "It's okay..."

 "No, we can get you out some other way" säger han och ser mig i ögonen. 

 "Louis, there is no other way" säger Liam lite halvt oroligt och sänder mig en blick.

 "I'll be alright" lovar jag och kramar om hans hand hårdare. 

Det slutar med att livvakter omringar mig och mitt crew i en liten grupp och 1D killarna i en annan. Vi bestämmer oss snabbt för att åka i våra egna bussar, därför delar vi upp oss direkt. Louis och jag säger snabbt hejdå innan jag och mitt crew börjar gå mot entrén, omringade av livvakter. Snart öppnas dörrarna och skriken blir högre. Fansen trycker sig mot vår lilla cirkel och jag böjer ner huvudet. De höga ljuden får mitt huvud att bulta ännu värre. Min egna puls hörs i huvudet och mina andetag blir oregelbundna. Fansen vägrar flytta på sig, så vi fastnar mitt ute bland fansen medan livvakterna försöker förgäves tränga oss framåt.

Millie, som går bakom mig, tar min hand och kramar den mjukt. Snabbt kollar jag bak på honom, skickar honom ett leende och riktar sedan min uppmärksamhet framåt. Mina ben känns som spaghetti och mitt huvud känns tungt som sten. Bussen känns så långt borta, jag kommer inte orka.  

 "Are you okay?" frågar Millie som trängt sig fram bredvid mig och jag ryggar undan för ett fan som försöker dra i mitt hår.

 "No" erkänner jag och ser upp på honom. 

Hans blick blir genast orolig och han kollar upp mot bussen, ut över fansen och sedan på mig igen. "I can carry you, if that's better" erbjuder han och jag nickar sakta.

 "If that's okay with you?" 

 "Of course, other wise I wouldn't ask" flinar han och han vänder sig så han har ryggen emot mig. "Jump"

Jag hoppar trött upp på hans rygg och han tar tag i mina lår. Mina armar hänger slappt över hans axlar och mina händer är knutna.Fansen försöker riva ner mig ifrån Millie's rygg, men livvakterna lyckas knuffa undan dem. Jag lutar pannan mot Millie's axel och sluter ögonen. 

Efter en kvart ute bland fansen når vi bussen och Millie bär mig in till värmen och mot min sängbrits. Han hjälper mig att klättra upp och jag ler som tack när jag ligger ner på den mjuka madrassen.

 "Thank you" 

 "Anytime" ler han. "Do you need anything?"

 "No thanks, I just want to take a nap" svarar jag ärligt och han nickar.

 "Call my name and I'll be here in a second" flinar han och jag fnissar åt honom. 

Han försvinner iväg och jag krånglar av mig mjukisbyxorna som jag sedan slänger på golvet. Därefter drar jag för draperiet och mörkret omringar mig. Nöjt lägger jag ner huvudet på kudden och kryper under täcket. Huvudet bultar mindre och det känns mindre och mindre som att jag ska svimma. 

 

 "Chachi, honey"

Jag öppnar ögonen och ser Jaja stå bredvid min sängbrits. Hon har dragit upp draperiet lite så ljuset skiner in. 

 "Yes" mumlar jag och trycker ansiktet i kudden. 

 "We're in Miami now. We're all going out now, but Louis promised that he would be back in half an hour, alright?" säger hon.

 "Leave me alone" klagar jag och hon skrattar tyst.

 "See you later loser"

Hon drar igen draperiet igen och jag hör allihopa lämna bussen. Efter tio minuter mår jag illa igen och jag går mot badrummet på bussen. Precis när jag kommer dit känner jag hur magen vänds liksom ut och in och jag kastar mig över toaletten. 

Min morgon spenderar jag i min sängbrits eller på badrummet framför toaletten. Inte direkt en toppen morgon, men jag överlever. När jag sköljer munnen med vatten inne på badrummet hör jag bussdörren öppnas.

 "Sweetie?" hör jag Louis säga mjukt, "Are you up?"

 "Yeah, in here" svarar jag kort och torkar mitt ansikte med en handduk. 

Louis kliver in på badrummet och ser på mig med ett gulligt leende. "Well you look nice" skojar han och jag sluter ögonen med en suckning.

 "Stop it, I feel like shit" 

 "I can see that honey, but don't worry, I'm going to take care of you baby girl" lovar han och hjälper mig mot soffan längst bak i bussen. 

 "Louis, it's very ligh-"

 "Sh, I'm not done" avbryter han och börjar för gardinerna på alla fönster. 

Det blir genast mörkare och jag ler nöjt. Han bäddar soffan med kuddar och täcken och ställer fram glas med vatten på bordet. När han sedan bäddat ner mig bland kuddarna, under täcket, pussar han min panna och sätter sig på huk framför mig. Med en neutral min stryker han handen över min tinning, igenom mitt hår med blicken på såret på min tinning. 

 "I wish you knew what happened" viskar han och jag får genast dåligt samvete. 

 "Me too"

 "You really don't remember anything?" frågar han och jag suckar.

 "Louis..."

 "I'm sorry. I know you don't remember, it's just..." börjar han, men avbryter sig själv när hans röst sviker sig. Han biter sig i läppen och börjar prata igen. "It's just hard, you know" mumlar han med en brusten röst. "It was hard seeing you half dead in the sand, it's hard to know that someone did this to you" En tår rinner nerför hans kind och hela jag bara brister inombords.

 "Maybe I tripped, maybe someone didn't do this to me" mumlar jag, trots att det låter helt omöjligt.

 "No, that's impossible, Chachi! The doctors found bruises of hands on your wrists and arm" utbrister han och börjar gråta. 

 "Please don't cry" viskar jag med gråten i halsen. 

Han bara skakar på huvudet och lägger händerna för ansiktet. Snabbt sätter jag mig ner i hans knä på golvet och lägger mina armar hårt runt honom. Han skakar lätt och gråter mot min axel. Jag kan inte hindra mig själv från att fälla några tårar själv, de bara bildas i mina ögon och faller över kanten. 

 "I almost lost you, Chachi" snyftar han, "What would I have done if you died?" 

 "You would have continued living, you would go to my funeral, cry a little, miss me and light candles. But then you would move on, you wouldn't forget about me, but you would get back on track with One Direction, find yourself a new girl, accepting the fact that I'm gone. You would understand that I would want you to find a new girl in your life, move into a beautiful house, raise kids and live your life. And once in a while, you would come visit my gravestone, talk to me about your life, maybe cry a little and then you would stand up, say Goodbye and I'll Be Back Soon and move on again, without forgetting me"

 "Why are you saying it like it's going to happen? Like you're going to die? Please stop it" gråter han och kramar om mig ännu hårdare.

 "I'm here now, okay? That's all that matters" viskar jag och tänker i mitt huvud ut en plan för att hålla de jag älskar säkra. 

Det kommer krävas otroligt mycket mod, kärlek och styrka för att klara av det här, men det kommer vara värt det för de jag älskar kommer kunna leva utan faran jag för med mig. 

Allt är bara för mycket. Känslan av att bli förföljd, att ha någon som alltid ser en, som alltid vet vad man gör och vart man är. Rädslan går verkligen inte att beskriva. Jag trodde verkligen aldrig att det skulle vara så svårt att berätta för någon om man blir hotad eller något sånt, men då tänkte jag nog inte på vad följderna skulle vara.

Men om jag kanske berättar för polisen först... Fast då skulle Han veta vart jag var på väg och vad jag skulle göra, då skulle han nog antingen gå efter mig och döda mig, eller leta upp mina vänner eller familj. Det kan jag verkligen inte riskera. Det finns ingen utväg.

Jag är fast i det här livet. Och jag vet inte hur mycket längre jag kan fortsätta hålla mig stark. 

 

--------------------------------------------------------------------

 

TJA TJA BLOGGEN

Antar att ni tröttnat på min dåliga uppdatering - och mitt eviga tjat om min dåliga uppdatering - så tänkte få till en sån där liten hälsning som bara jag kan fixa ihop, bara för att få bort den jobbiga stämningen. 

Vad har ni gjort i helgen än så länge? Vad ska ni göra imorgon? HAR NI BILJETTER TILL THE FIVE AND ONLY ONE DIRECTION NÄSTA YEAR?! Ska någon gå den 13:onde? Isåfall vart står/sitter ni? Har sett några som ska gå, men vet inte vilken dag, så om det är flera av er som ska gå den 13:onde så KANSKE KANSKE KANSKE jag kan försöka träffa några av er? Om ni är intresserade? 

Anywhooo, hoppas ni klarar av den fullkomligt fruktansvärda uppdateringen och comment down below - as they say in the famous youtube videos. 

Jaaa....... .......... .........  .......... ........ ........

Nejdå, men ha det bäst flodhäst så hörs vi senare!!

 
ANNONS
 
Ingen bild

JoJo

5 oktober 2013 22:36

SÅ HEMSKT KAPITEL! SKITBRA MEN HEMSKT!:'( HON MÅSTE FÖRFAN BERÄTTA! OCH JAG HAR SEKTION YELLOW! OCH JAG VILL SÅ GÄRNA TRÄFFAS! och jag låter så jävla desperat.

 
Ingen bild

Elin

6 oktober 2013 18:06

Så bra! Det gör inget att uppdateringen inte är på topp för dina kapitel är värt att vänta på :) <3Hon måste ju bara berätta för någon, det går inte annars :''(

Jag har oxå biljetter ;D Jag sitter på sektion läktare 1, sektion 106 :D

 
Julie

Julie

10 oktober 2013 17:05

Super bra! Den är så annorlunda mot alla andras - de åker till London, stöter på killarna o blir tillsammans med Harry..
Fortsätt med det du gör! Kram! (:

http://smileToLife.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Wilma - 22 december 2013 20:11

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

Av Wilma - 22 december 2013 16:15

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

Av Wilma - 18 december 2013 20:00

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

Av Wilma - 4 december 2013 18:15

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Av Wilma - 27 november 2013 21:00


Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt h...

ÖVERSÄTT

Presentation


Hej hej! Här på bloggen kommer jag skriva fanfics om One Direction. Handlingen kan du läsa längre ner i menyn. Läs, kommentera och sprid!!

Love At First Sight

p> 

 

Olivia "Chachi" Gonzales är 17 år och har dansat hela sitt liv. Hon och hennes crew har vunnit America's Best Dance Crew år 2011, men har sedan dess legat lågt. Men nu kommer deras nästa utmaning. I London, Storbritannien, söker nämligen One Direction en dansgrupp som ska inleda alla deras 120 konserter på deras 9 månader långa turné. De bestämmer sig snabbt för att skicka in en ansökan...

Gilla Bloggen

Follow on Bloglovin

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Fråga mig

40 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se