onedirectiontolove

Senaste inläggen

Av Wilma - 10 september 2013 20:00

På flygplatsen i Sunrise är det helt galet. Fans skriker, gråter, svimmar, sjunger och försöker med hela sitt liv att komma fram till killarna. Det är avspärrat fram till rullbanden med väskorna, men sedan är det helt öppet. Så några vakter tar våra väskor och går till minibussarna som ska ta oss till hotellet medan några andra vakter ställer sig runt killarna för att skydda dem ifrån fansen. 

Jag och crewet blir också omringade av både fans och vakter, men de flesta fansen springer till 1D killarna, så vakterna ser till att vi går lagom långt bakom killarna, för våran säkerhet. Eftersom fansen inte är lika galna mot oss så kan vi skriva autografer och ta lite kort, medan killarna blir förda direkt ut till minibussen, vilket tar längre tid än man kan tro. 

 "It's free for us to go now" meddelar en vakt och vi nickar.

 "Bye guys! Thank you for coming!" ropar jag och vinkar åt fansen.

 "We love you lots!" ropar Brandon.

Vi går ut ifrån flygplatsen och ser precis killarnas minibuss köra iväg. Alla fans som står kvar på vägen springer mot oss istället och vi blir snabbt omringade av fans som skriker, ropar, gråter, rycker i oss och river oss för att få våran uppmärksamhet. Med huvudet sänkt håller jag krampaktigt i Jaja's hand, som går framför mig, och Millie's hand, som går bakom mig. 

Jag håller koll på Jaja's fötter så jag vet att jag går rätt och försöker tänka bort smärtan ifrån allas naglar och fingrar som rycker i mitt hår. Tofsen som jag suttit upp bullen med åker ut och mitt hår flyger åt alla håll och såklart börjar alla rycka i det. Tårar bildas i ögonen, trots att jag inte gråter. 

Fansen skriker och ropar om Louis och om Jaja är gravid med Harry's barn. De frågar om jag och Louis ska gifta oss och om jag är gravid. En del skriker taskiga kommentarer om att jag är en hora, bitch osv, men de försöker jag att inte lyssna på. Snart är vi framme vid minibussen och vi klämmer oss in. Det är sex säten i bussen, tre som sitter baklänges med ryggen emot förar och passagerar sätena och tre mitt emot som är riktade framåt. 

Jaja sätter sig längst in på raden som sitter baklänges och jag sätter mig bredvid henne. Millie sätter sig bredvid mig, Brandon framför Jaja, Moon framför mig och Pacman framför Millie. 

 "That was crazy" muttrar Moon när skjutdörren är stängd och bussen sakta börjar röra på sig.

 "No shit" mumlar jag och torkar tårarna som samlats under mina ögon. "Do you have a tuft(vet inte vad tofs är på engelska, men kör på google translate)?" frågar jag Jaja och hon nickar. 

 "The fans love your hair" flinar Brandon och jag tar emot tofsen ifrån Jaja.

 "Yeah yeah" säger jag sammanbitet och sätter upp håret i en slarvig boll. 

 "Are you alright? They pulled your hair quite harsh" undrar Jaja bekymrat och jag rycker på axlarna.

 "I'm alright" 

 "You're bleeding on your arm" påpekar Millie och jag kollar ner på min vänstra arm.

 "It's just a scratch" säger jag och kollar på de andra. "You look exactly the same, by the way" flinar jag och de kollar ner på sina armar. "And your hair has gone wild Pacman" skrattar jag och han fixar snabbt till det.

 "Shut it, little girl" muttrar han.

 "Oh oh oh! This song is SOO good!" tjuter Jaja och föraren höjer volymen. 

 "I came in like a wrecking ball! I never hit so hard in love! All I wanted was to break your wall! All you ever did was wre-e-eck me! Yeah you, wre-e-eck me" skrik/sjunger jag och Jaja tillsammans och knäpper med fingrarna i takt till musiken. 

 "You girls are aca-crazy!" piper Millie och gör en töntig gest som ska likna tjejers kroppsspråk.

 "Oh my God he is so weird" muttrar Jaja med en tillgjord snobb-röst.

 "I know!" tjuter jag med en riktigt ljus röst och alla skrattar åt oss.

Vi fortsätter sjunga igenom resten av låten och efter ännu en låt, Roar med Katy Perry, så är vi framme vid hotellet. Det är inte alls lika många fans där, så vi kommer in direkt. Rick - ni vet killen som körde oss till hotellet när vi kom till London för första gången - ger oss varsin kram och vi står och pratar en stund innanför hotellets glasdörrar innan han ger oss varsin nyckel som går till "lägenhets-sviten" som skivbolaget hyrt åt oss. "Lägenheten" har tre sovrum med två sängar i varje, ett litet kök, vardagsrum och ett badrum. 

 "Thank you Ricky!" retas jag och han skrattar.

 "You're welcome ms. Gonzales. You're on floor twelve" berättar han och vi går mot hissarna med våra väskor.

Bara för att vi är töntiga som tre åringar delar vi på oss och tar två olika hissar för att tävla om vem som kommer upp först. Jag är med Moon och Pacman i en hiss. 

 "Go go go!" skriker jag och hissdörrarna stängs. 

Hissarna är av glas så vi kan se de andra i den andra hissen och de är efter nu. Hotellet är byggt så att i mitten är det helt öppet mellan alla våningar. Så det är liksom en stenmur i höjd som ett vanligt staket istället för en helvägg på våningarna. 

  (Förlåt för den usla bildkvaliteten, hoppas ni ser vad jag menar)

 


 "Come on elevator! Hurry up!" utropar Moon och jag garvar åt honom.

 "Like he's going to hurry up just because you say so" garvar jag.

Snart är vi upppe på våning tolv och jag kliver ut först med mina resväskor. Precis utanför väntar Louis med öppna armar. Ett leende sprids på mina läppar och jag kramar honom mjukt.

 "How did you know which elevator I was in?" frågar jag och släpper honom för att börja dra resväskorna mot våran "lägenhet". 

 "I saw you compete in the elevator so I kind of saw where you were" skrattar han och jag rodnar lätt. "Are you alright after being mobbed by directioners?" undrar han halvt oroligt halvt sarkastiskt.

 "Yes, but these monsters pulled my hair" säger jag ironiskt och putar med underläppen.

 "Aww, I'm sorry sweetie!" tjuter han och kramar mig, vilket får mig att skratta.

 "I'm not a freaking baby" 

 "Yes, you are my baby" protesterar han. "Whoa, your arm!" utbrister han och tar tag i min arm med såret jag fick av något fan som rev mig.

Han beter sig som om jag kommer förblöda inom några sekunder, trots att det knappt blöder längre. Såret är kanske en halv decimeter långt och inte sådär jätte djupt, så det är absolut ingen fara. Men, Louis är ju lite, så att säga, överbeskyddande. 

 "Woah, Louis, you should take me to the hospital, I'm dying" säger jag sarkastiskt och går in till lägenheten efter de andra i gruppen.

 "Hey, stop that. I care about you" mumlar han och lägger händerna på min midja bakifrån.

 "I know you do, but I'm alright. It's just a scratch, nothing dangerous" säger jag och ställer in mina väskor på ett ledigt rum. 

 "I know, I know. But I want my little baby to be alright" han putar med underläppen och gör den där underbart gulliga hundvalpsminen.

 "Louis stop doing that face!" utbrister jag och lägger händerna för ögonen.

 "Why?" undrar han oförståeligt. 

 "Because it's freaking adorable!" 

Han skrattar åt mig och lägger händerna på min korsrygg. Mjukt drar han mig mot sig och jag lutar pannan mot hans bröst. Louis pussar min hjässa och jag lägger armarna runt hans mage. 

 "I love you" mumlar jag och kollar upp på honom.

 "I love you too" ler han och kysser mig mjukt på läpparna.

 "Jaja's in the room so please show some respect by not doing anything sexual like eating each others faces!" utropar Jaja som kliver in på rummet med en hand över ögonen.

 "You can look now, Jaja" skrattar jag och himlar med ögonen.

 "Thank lord" muttrar hon och Louis skrattar åt henne. 

Jaja ställer sina resväskor vid hennes säng och slänger sig på den med en suck. Louis ursäktar sig och säger att han ska gå till sig och byta om. Så efter en hejdå kyss försvinner han iväg och jag slänger mig på den andra sängen, som Jaja. 

Efter en kvart samlas alla hos killarna och vi bestämmer oss för att gå till stranden direkt eftersom klockan endast är tolv. Jag och Jaja låser in oss på vårat sovrum och byter om där, med ryggen emot varandra.

Jag drar på mig en  ljusrosa bikini med en söt rosett på toppen, ett par jeansshorts och ett löst linne med aztec mönster. Linnet är lite stort, så det visar mycket på sidorna och llite fram, men det är helt okej, det är inte som att jag visar hela bikiniöverdelen. Till det tar jag ett par bruna sandaler, en söt zebra mönstrad väska och ett par pilot glasögon.

 

beach day
 

Jag lägger i en handduk, solkräm, headset, min bok, iPod, pengar och lite annat i väskan innan jag lämnar rummet. Utanför väntar killarna, redan klara och ombytta. Alla har på sig badshorts och antingen en t-shirt eller ett löst linne. Louis ler mot mig och jag ler tillbaka. Han går fram till mig och drar upp mitt linne fram. Jag blänger på honom.

 "What? I don't want guys to look at you like you're the last meal on earth" försvarar han och jag skrattar.

 "Was that the best you could come up with?" flinar jag och han rodnar lite lätt.

 "Shut up" 

 "I am done!" utropar Jaja och vi alla går ut i korridoren. 

Vi tar olika hissar ner till entrévåningen och jag och Millie - som åker i olika hissar - tävlar i hemlighet om vem som kommer först ner. Så direkt när det plingar till och dörrarna öppnas kastar jag mig ut och kollar åt höger där Millie precis kastar sig ut ifrån den andra hissen.

 "Ha! I won!" utbrister jag glatt med ett stort leende.

 "No you didn't! I was clearly here first!" klagar han.

 "Oh no you weren't you cheater!" 

 "They're just like kids" muttrar Brandon och vi skrattar högt. 

Nu har det samlats lite mer fans utanför hotellet, så vi behöver vakter för att komma fram till de två minibussarna som väntar utanför. Men innan vi går ifrån hotellet ska vi bestämma hur vi ska åka.

 "I'm with Chachi!" skriker Louis och lägger armarna om mig bakifrån.

 "Wow, chill it old man" fnissar jag och han flämtar skämtsamt till.

 "Excuse me, little lady, watch your mouth" retas han och petar mig på näsan när jag kollar upp på honom.

Det slutar i alla fall med att jag, Louis, Jaja, Millie och Harry åker i en och de andra i den andra bussen. Eftersom vi har ett säte ledigt sätter jag mig med ryggen emot bilväggen och fötterna i Louis knä. Vi sjunger med i låtarna och gör det bästa av den femton minuters långa bilresan, det blir i alla fall hyfsat kul. Harry och jag hittar på en mini sketch - improvisation - och de andra garvar åt oss. 

 "That made no sense" påpekar Millie och jag lipar åt honom.

 "Try do it better!" utmanar jag och han sätter upp händerna i luften.

 "Alright alright, I get it" skrattar han.

Snart stannar minibussen på strandens parkering och vi hoppar ut. Det är en ganska folktom strand, och de som är här är äldre så de bryr sig inte om att ONE DIRECTION är här. Vi väljer i alla fall en plats i hörnet av stranden, vid några klippor, och lägger ut våra handdukar. Killarna drar av sig sina tröjor och springer direkt i vattnet medan jag och Jaja långsamt tar av oss kläderna så vi har endast bikini på oss. Pratandes lägger vi oss ner på handdukarna och smörjer in varandra på ryggen. 

 "So how long have you and Louis taken it, if you know what I mean?" frågar Jaja retsamt och jag lyfter på ögonbrynet.

 "What?"

 "Oh come on! You know, in the bedroom..." säger hon och jag spärrar upp ögonen.

 "Oh God no, I am not having this conversation with you right now" varnar jag och hon skrattar.

 "What, so you have done it?" frågar hon och smörjer in mina skulderblad.

 "No! God no" 

 "Do you want to? Are you ready?" undrar hon och jag rodnar.

 "I am not talking about this right now, Jaja" säger jag.

 "Okay okay, I was just asking. I mean, you've been dating for a while now, what is it? Four months?" 

 "Jaja, stop"

 "You're so sensitive! I'm your only girl friend right now, talk to me!" skrattar hon och jag skrattar med henne.

Plötsligt plingar min mobil. När jag läser på skärmen fryser jag till is. Det är ifrån Han. Paniken slår till mig och jag reser mig upp, då Jaja redan är klar.

 "I'll be right back" mumlar jag och går iväg en bit. 

Jag öppnar meddelandet och spärrar upp ögonen. Han har skickat en bild på mig och Jaja när vi tar av oss kläderna, precis nu på stranden. Och en bild när hon smörjer in min rygg.

Some girl talk, huh? ;) c u soon sexy xoxo


Jag ser mig snabbt omkring och letar efter honom. Efter den där svarta huvtröjan och de mystiska ögonen. Men jag ser ingen. Ingen alls. Bilderna är tagna ifrån klipporna, typ. Men precis när jag ska gå ditåt känner jag hur någon lägger en hand på min axel. Jag skriker till och vänder mig om och slår - av ren reflex - till personen över ansiktet. Men jag ångrar det så fort jag ser att det är Jaja. 

 "Jesus christ! I didn't do anything!" tjuter hon och jag lägger en hand för munnen.

 "I'm so sorry! You scared me!"

 "What is going on with you? First you laugh and just enjoy the free time and the next second, you walk away, looking for someone and you slap me when I place a hand on your famn shoulder?!"

Ska jag berätta? Kanske kan hon hjälpa mig... Hon kanske vet vad jag ska göra. Men om Louis får reda på att jag berättat för henne men inte för honom så kommer han bli så besviken, inte bara på mig utan också sig själv. För jag känner honom, jag vet hur han skulle reagera. 

Men det är svårt att hålla det för sig själv. Så svårt. Rädslan äter mig inombords och jag försvinner sakta bort. Jag kommer ju snart inte våga gå utanför hotellet, eller bussen. Snart kommer jag sitta inlindad i en filt utan att vilja gå ut. För jag vet att vart jag än är kommer han hitta mig. Han kommer alltid vara där jag är och han kommer tortera mig med det. Han kommer få mig att lida.

Men innan jag kan börja säga något plingar mobilen igen. Snabbt läser jag meddelandet.

Tell her and she'll be dead by noon. 


Snabbt kollar jag upp på Jaja som kollar på mig med ett höjt ögonbryn. Då vet jag vad jag måste göra. Jag vet att jag måste hålla det här för mig själv. Annars kommer mina nära och kära att lida. För jag vet att han inte kommer låta någon veta. 

 "It's nothing... Nothing" säger jag snabbt och hon sjunker ihop lite.

 "Don't you trust me?"

Det är klart jag gör! vill jag skrika. Det är ju inte hon som är felet, där är Han. 

 "Of course I do, Jaja. But it's nothing to worry about" ljuger jag och hon biter sig i läppen.

 "Fine"

Hon går tillbaka till handdukarna där killarna nu kommit upp och jag möter Louis blick. Hans ögon lyser av oro och nyfikenhet. Snabbt vänder jag bort blicken och kollar runt över stranden. Men jag ser ingen. Allt ser normalt ut. 

 "Chachi, what's wrong?" 

Jag vänder mig om och ser Louis se på mig med ett bedjande ansiktsuttryck. Jaja har berättat för honom att något är fel, det vet jag. Jag känner det på mig.

 "It's nothing to worry about Louis. Really" säger jag lugnt, trots att jag får otroligt dåligt samvete av att ljuga.

 "But I do worry because I know you're lying" utbrister han irriterat och jag sväljer hårt.

 "Trust me" ber jag.

 "How can I when I see that you're hiding something?" undrar han tonlöst.

 "Then at least know that if I was ready to tell you, I would. Don't push me into telling you" muttrar jag och går tillbaka till gänget som ser på oss.

Snabbt tar jag min plånbok och går emot strandkiosken som är en bit bort. Tårarna bränner i ögonen, så jag sätter på mig glasögonen för att dölja mina tårar.

 

---------------------------------------------------------------------

 

Två kommentarer? Okej, jag vet att det gått en vecka - typ - sedan jag uppdaterade men jag tar mig i alla fall tid att skriva, trots att jag kanske har annat att göra eller inte alls har lust. Som tack får jag två kommentarer? Vill inte låta självisk eller elak eller arg eller något, men jag blir lite besviken. Tror verkligen jag ska sluta skriva efter Love At First Sight. 

Besöks-statistiken sjunker och det känns ganska hopplöst att skriva. Men jag LOVAR att avsluta den här i alla fall, sedan får vi se. Men just nu lutar det åt att sluta skriva.

Skyller SJÄLVKLART INTE på er, det handlar inte bara om att statistiken sjunker. Det handlar också om att skolan är igång igen och att min vilja till att skriva sjunker. Just nu har jag ingen aning om hur jag ska göra.

I alla fall, tack till er som tar er tid att kommentera, det betyder mycket

Älskar er alla 

ANNONS
Av Wilma - 4 september 2013 18:15

 "So what do you want to watch?" frågar Louis och kollar runt bland filmerna på hyllan bredvid teven. 

 "Doesn't matter" svarar jag och ler lite svagt när han kollar bak på mig.

 "Alright... How about Letters To Juliet?" föreslår han och håller upp filmen. 

 "Sure"

Jag sitter uppkrupen i soffan med en mysig filt runt mig. Lutad mot armstödet ser jag på Louis när han stoppar i skivan i blu-ray spelaren. Efter att ha tagit med dosan till soffbordet går han till det lilla köket.

 "Hot chocolate or coke?" frågar han medan jag räcker mig efter dosan för att spola förbi reklamen. 

 "Hot chocolate" svarar jag. 

 "As you wish"

Snart kommer Louis till soffan igen och räcker mig en kopp med varm choklad. Med ett leende tar jag den och han sätter sig bredvid mig med en suck. Jag lutar mig mot honom och han lägger armen om mig. Vi startar filmen och jag smuttar på chokladen regelbundet. 

 "How are you feeling?" frågar Louis med en len röst medan filmen fortsätter rulla.

 "Not horrible, but not the best" mumlar jag och lutar huvudet mot hans axel. 

 "You haven't seen him or something, right?" undrar han.

Jag börjar tänka på smset... Är det han? Okej, antagligen är det han. Men hur fick han mitt nummer? Hur vet han vem jag är? Vad vill han mig? Varför just jag? Kommer han skicka mer sms? Kommer han tvinga mig att göra saker? Hota mig?

 "No" mumlar jag.

 "Tell me if you do, okay? You gotta promise me" säger han allvarligt.

 "I promise" svarar jag och han pussar min panna.

 "Good"

 

Två dagar senare

 


 "Thank you Mexico! We love you!"

Killarna springer av scenen och jag hälsar på dem, eftersom jag är den enda i crewet som stannade för att kolla på dem, de andra gick till bussen direkt efter vårat framträdande.

 "Hi babe, ready to leave?" frågar Louis och kysser mig lätt.

Vi åker till Surise, Florida imorgonbitti och sedan har vi tre lediga dagar innan konserten som är på kvällen på tredje dagen. Efter det åker vi till Miami, som är typ på samma ställe, innan vi åker till Louiseville. 

Vad gäller smsen ifrån den där mannen så nej, han har inte skickat ett sms sedan dagen han attackerade mig. Det är en lättnad, om han skulle fortsätta skulle jag känna mig iakttagen och inte våga gå någonstans. Men nu ska vi till Florida och vi ska ha kul, det lovar jag. Louis har lovat att lära mig surfa.

 "Yeah" svarar jag och ler mot honom innan vi går ut till bussarna. 

Nu på kvällen kör bussarna till flygplatsen och vi spenderar natten där. I morgon ska planet lyfta sju, så jag ska gå upp vid 6:00. Det är ju privatjet så vi behöver inte checka in eller stå i köer. Det är vad jag kallar lyx. 

 

 "Babe, wake up. We're leaving soon"

Jag öppnar ögonen, kisades, och ser Louis stå bredvid min sängbrits med ett gulligt leende. Grymtandes vänder jag ryggen åt honom och sluter ögonen igen.

 "Oh no no no" skrattar han och bär ut mig.

 "Louis" klagar jag och han ställer ner mig på golvet.

 "Go get dressed" fnissar han och jag suckar.

Trött släpar jag mig fram till min resväska och drar på mig ett par mjukisbyxor och en t-shirt. Eftersom det bara är jag och Louis i bussen skiter jag i om jag byter om framför honom. Jag sätter på mina hörlurar om halsen och kopplar in min mobil innan jag lägger den i fickan. Sedan stänger jag resväskan och ställer den, tillsammans med min andra, vid dörren. Utan ork att borsta igenom håret sätter jag upp det i en slarvig bulle på bakhuvudet.

 "Done" mumlar jag och går mot Louis.

Trött lägger jag armarna om hans midja och trycker kinden mot hans bröstkorg. När han skrattar mullrar det lätt i mitt öra och jag känner hur han lägger armarna om mina axlar och nacke. 

 "Come on, we gotta leave" säger han och puttar min panna innan han tar min hand och leder mig mot dörren. 

Vi tar varsin resväska och går in till flygplatsen med två livvakter. Hand i hand vandrar vi in på flygplatsen, ler åt fans och går vidare till ett rum som leder oss vidare ut där en liten buss väntar på att få ta oss till planet. Eftersom de andra redan är där åker bussen direkt när vi stiger på. 

Jag sätter mig bredvid Jaja och vi börjar prata om ingenting, egentligen. Vi alla flyger åt höger när bussen svänger, vilket får oss att skratta. Snart stannar den i alla fall och vi kliver av. Alla kämpar med sina resväskor innan några män kommer och hjälper oss. 

 "Thank you" ler jag åt den ganska unga killen som tar mina.

 "It's my job" skrattar han och jag fnissar åt honom.

Han lägger upp dem på ett band som åker upp till bagageutrymmet (vet inte vad man kallar det) på planet. Louis tar min hand och vi går tillsammans upp till planet. Det är stora, sköna säten placerade på högra sidan där man sitter två bredvid varandra och sedan två framför som är vända mot varandra. Det är två olika såna fyra-sätes-platser. På vänstra sidan finns en inbyggd soffa. Jag och Louis sätter oss i varsitt säte bredvid varandra. Framför oss kommer Jaja och Liam och sätter sig. 

Innan vi ens hunnit lyfta somnar Jaja på Liams axel. När jag tar upp mobilen för att ta kort får jag ett sms från okänt nummer. Snabbt döljer jag skärmen för Louis och kollar på smset.

I'll see u in Sunrise, I saw you boarding the plane, miss u love xoxo


 "Who was it?" frågar Louis och jag stänger snabbt ner meddelande-appen. 

 "My mum" svarar jag snabbt.

 "Really? Has she gotten out of her room yet?" frågar han chockat och jag svär mentalt åt mig själv. Nej, det har hon inte. 

 "Uhm... No. It was... Uh... It was my dad who texted me with mum's phone because his phone died and he lost the... uh... charger" bortförklarar jag och han höjer ett ögonbryn.

 "Am I suppose to believe that?" undrar han förvirrat.

 "Trust me" muttrar jag och sätter på musik och håller på att sätta på mig hörlurarna när Louis stoppar mig.

 "You're not cheating on me, are you?" frågar han panikslaget och sårat.

 "No! No Louis, I would never do that" utbrister jag och han andas ut.

 "Then who was it?"

 "I told you! My dad, with mum's phone" 

Han säger inget, och jag ser att han inte tror mig. Men istället för att fortsätta argumentera sätter jag på mig hörlurarna och sjunker in i en värld där bara jag finns. Jag och musiken. Ingenting annat. Eller, jag, musiken och mina tankar. 

Tankarna som jagar mig, utan att ge upp. De som trycker ner mig och får mig att övertänka saker. Tankarna som får mig osäker och rädd. Det jobbiga är att jag inte kan be dem att försvinna, eftersom de är en del av mig. 

Piano börjar spelas och jag känner genast igen melodin. Nöjt sjunker jag ihop lite mer och kollar ut genom fönstret. 

Leave me out with the waste

This is not what I do

It's the wrong kind of place

To be thinking of you

It's the wrong time

For somebody new

It's a small crime

And I got no excuse

And is that alright, yeah

Give my gun away when it's loaded

That alright, yeah

If you don't shoot it how am I supposed to hold it

That alright, yeah

Give my gun away when it's loaded

That alright, yeah, with you


Damien Rice's röst hörs skönt i mina öron och jag ryser svagt med slutna ögon. Men trots den lugna musiken, den lugna omgivningen och alla snälla människor omkring mig känner jag mig inte lugn. Jag känner mig inte trygg och jag har svårt att slappna av. Louis flätar ihop våra händer och jag ser upp på honom. Han ler svagt, så jag ler tillbaka. 

Han leker med mina fingrar medan låten fortsätter spelas. Vi lyfter ifrån marken och jag håller andan när det kommer luftgropar. Ni vet känslan när det känns som att man åker neråt, bara längre och längre ner, när man inte gör det? Det är det värsta med att flyga. När man får panik över att man sjunker, trots att man inte gör det. 

Louis kramar om min hand hårdare varje gång jag reagerar, för att visa att han är här. Det får mig lite lugnare, i alla fall när det gäller flygningen. Men jag är lika uppjagad och rädd över allt annat. Helt ärligt så vet jag inte hur länge till jag kan hålla det här ifrån Louis. Han förtjänar att veta. Kanske kan han hjälpa mig? 

Fast då kanske han blir skadad, istället för mig? Om det skulle hända så skulle jag aldrig förlåta mig själv. Jag skulle gå resten av mitt liv med skuldkänslor. Det skulle jag inte överleva, helt ärligt. Men jag tror inte jag kommer kunna klara det här själv, att gå igenom all rädsla och osäkerhet själv, utan att någon annan vet något.

Kanske kan jag börja med att berätta för någon annan... Som Jaja, eller Harry. Fast, då kommer ju Louis bli arg för att han inte var den första jag berättade för. Då skulle han kanske känna att jag inte litar på honom, eller att jag känner att jag inte kan prata med honom, vilket jag kan. Bara inte i det här fallet. 

Så hur ska jag göra? Ska jag berätta för honom och oroa honom mer än nödvändigt eller ska jag inte berätta och bära på allt det här själv? 

Man ställs inför val i livet. En del större än andra. Små val, som att välja godis istället för frukt, eller om du ska ta dina röda eller vita Converse, spelar egentligen ingen roll. Men ju längre in i livet man kommer, ju större val måste man hantera. Så som om du ska berätta för killen du gillar hur du känner eller inte, ska du ha på mig cykelhjälm eller inte när du cyklar. För små saker, som att ha på sig en hjälm, kan förändra hela ens liv. Kanske ramlar du, slår i huvudet och tappar minnet.  

Man ändå kan man inte bestämma hela ödet. Man kan till exempel inte välja om man ska bli våldtagen eller inte när man är på fest. Eller om man ska bli misshandlad på väg hem ifrån jobbet, eller om man är med i en bilolycka. 

Visst, valet jag står inför är inte stort, eller, inte i helhet. Men just nu är det ganska stort för om jag berättar kan hela vår relation bli annorlunda. Han kanske blir överbeskyddande och inte låter mig göra vad jag vill, kanske han till och med fixar livvakter som åker med mig överallt. Om jag inte berättar kommer jag bli mer och mer sänkt och när han får reda på vad som har pågått kommer han vara besviken på att jag inte berättade för honom. 

Finns det något rätt och fel i det här? I så fall, vilket är rätt och vilket är fel? 

 

---------------------------------------------------------

 

Tjotjooooo peeeeps. 

Vet att uppdateringen SUGER men jag skyller - as usual - på school och idétorkan som håller i fortfarande. Har lite idéer nu, men det är fortfarane trögt att få ut idéerna till ord MEN MEN MEN MEN jag ska försöka uppdatera så snart som möjligt!!

Statistiken sjunker och sjunker, men jag kan verkligen inte skylla på er för det är mitt fel, helt och håller, men tack till er som stannar!!

ÄLSKAR ER MY LOVIES 

ANNONS
Av Wilma - 29 augusti 2013 20:30

Den natten drömmer jag en mardröm. En man, eller gestalt, jagar mig igenom en skog. Det är mörkt, kallt och fuktigt i luften. En svag drimma ligger tätt intill marken och gör det svårt att se ner till fötterna. En vit/ljus blå, lös, böljande klänning sitter runt min kropp och ett långt, lätt släp flyger efter mig i vinden. 

Som om jag inte var uppjagad nog, hör jag andetag bakom mig, för att inte tala om de tunga fotstegen som jagar mig. Med en flämtning ser jag mig förtvivlat omkring medan jag springer så fort mina ben kan bära. Mitt hår flyger framför mitt ansikte och mina fötter nästan flyger över marken. 

Och som  väntat, i stressade stunder som dessa, ramlar jag över en rot och faller handlöst på marken. Snabbt lägger jag mig på rygg med stöd av mina armbågar. Mannen är borta, det finns inget spår av honom. Korpar hörs någonstans ute bland skogens  träd, vilket gör mig mer uppjagad. 

Mina knän är uppskrapade, likaså mina händer, armbågar och min panna. En varm vätska rinner nerför min tinning och snabbt torkar jag bort det med en panikslagen kvidning. Blod. 

Jag ställer mig upp och vänder mig åt höger och vänster, försöker komma på ett sätt att ta mig härifrån. Men med dimman och skogens träd som ser exakt likadana ut är det omöjligt. Plötsligt stannar jag upp då jag hör andetag, precis i mitt öra. Hela min kropp stelnar till. 

En hand dras lätt ifrån min nacke, ner till min axel och ner längst hela min arm. 

 "I'm going to catch you" säger en mörk, raspig röst. "Not only in your dreams"

 

Och så vaknar jag. Svettig, skräckslagen och gråtandes. Alla sover fortfarande och  bussen rullar på som vanligt. Med hackiga andetag kravlar jag mig ut ifrån sängbritsen och in till badrummet. När jag låst dörren vänder jag mig om så jag ser mig själv i spegeln. 

Mitt hår är trasligt, mina ögon röda, för att inte tala om min näsa som liknar mer en tomat. Förutom det är min hy blek som snö och mörka ringar syns under mina ögon. 

Jag sätter upp mitt hår i en slarvig bulle och sköljer ansiktet med iskallt vatten. Sedan går jag ut ifrån badrummet och sträcker mig efter min mobil som ligger i sovbritsen. Iklädd i endast Louis' t-shirt gör jag i ordning en kopp varm choklad och sätter mig i soffan längst bak med en filt runt mig. 

Mardrömmen vägrar försvinna ur min hjärna. Mannen... Även om jag aldrig såg hans ansikte, även om jag bara såg en gestalt, så gör han mig livrädd. Det är som om jag sett honom tidigare, men samtidigt som om han är en främling. 

 

Vi har ledigt hela dagen, första konserten är imorgon. Så när vi är framme slappar vi ett tag innan vi ska gå till stan. Medan jag byter om till ett par shorts och ett maglinne tänker jag på mardrömmen igen. Jag har inte berättat för någon, varför skulle jag? Det spelar ju ingen roll, liksom. 

Efter att ha samlat ihop mitt hår i en tofs bak på huvudet sminkar jag mig lätt med mascara och lite rouge. De andra är redan klara och väntar utanför bussarna. Just nu är bussarna parkerade på baksidan av arenan. Det är stängsel runt så inga fans kan komma fram. 

 "Hi babe" ler Louis och pussar mig lätt på munnen när jag kommer ut till dem. 

 "Hi" säger jag och pressar fram ett leende.

 "Are we ready to leave?" frågar Jaja uppspelt och alla -  minus jag - svarar tillsammans i ett högt Ja. 

Tillsammans med oss kommer några av killarnas livvakter tillsammans med våra. Jag och Louis går längst bak, hand i hand. Resten går framför oss på olika rader typ. Louis håller i min högra hand med sin vänstra och svingar våra händer fram och tillbaka. 

 "So, have you heard from your mum yet?" frågar han mjukt och jag skakar på huvudet.

 "No" svarar jag och han ser bekymrat på mig.

 "She's going to be okay, Chachi. I promise. If you want to go home for a while, just tell us and we'll try to fix it, okay? I understand if you want to be home right now" säger han och jag ler lite mot honom.

 "Thanks Louis" ler jag och pussar honom på kinden.

 "Anything for you, darling" 

Snart svänger alla in på en stor TopShop affär. Louis och jag går och kollar på kläder och han ger mig råd och kommentarer på kläderna jag håller upp. Medan jag står och kollar på några klänningar försvinner Louis iväg. Utan att riktigt bry mig fortsätter jag leta igenom klänningarna och håller upp en vit med små, mörkblåa ankaren över hela. Den har en krage vid halsen och ärmar vid armhålan. Riktigt fin. 

 "Sorry, there were some fans that didn't dare to come to me" ursäktar Louis som kommer tillbaka till mig.

 "It's okay, just happy they didn't rush to you and like dragged you away from me" fnissar jag och visar honom klänningen. "What do you think?"

 "It's beautiful, just like you. You two make a great couple" skojar han och jag skrattar åt honom.

 "Thank you handsome" 

Plötsligt ser jag en man stå i hörnet av butiken. Han har svarta byxor och en svart munktröja med luvan uppe. Hans ögon är placerade på mig och det är som att han skickar knivar på mig genom sin blick. Jag känner igen honom, men ändå inte. Snabbt kollar jag bort och tar med mig Louis till ett ställe där mannen inte kan se mig. Louis ser först förvirrad ut, men släpper det. 

 "What do you think about this one?" frågar jag honom tyst och visar honom en gullig tank-topp med tryck på palmer. 

 "It's cute" säger han och lägger armarna om min midja. 

Leendes kollar jag bak på honom och ser samtidigt mannen stå på ett annat ställe, närmre oss. Fortfarande stirrandes. Med rynkade ögonbryn kollar jag tillbaka på tröjan. 

 "What's wrong?" frågar Louis och jag skakar lite på huvudet. 

Han är så lik någon, men jag vet inte vem. Fast samtidigt är han som en helt okänd person. Men varför stirrar han? Louis ser sig lite omkring och jag antar att han märker mannen för snart lutar han sig ner mot mitt öra.

 "Is it the man? Who is he?" viskar han och jag rycker på axlarna.

 "I have no idea" mumlar jag och hänger tröjan över armen och fortsätter gå, med Louis hand i min. 

 "Why is he staring?" frågar han lågt och jag suckar.

 "I don't know, Louis" 

 "Well it's rude. He's creepy" muttrar han.

 "Just drop it" 

Jag kollar bak och ser mannen stirra rakt på mig. Hans mörka ögon borrar sig in i mig och han lutar lite läskigt på huvudet. Snabbt kollar jag fram igen och drar med mig Louis till provrummen. Han sätter sig på en puff i mitten och jag går in i en provhytt. 

 "You don't recognize him?" frågar Louis utifrån och jag lyfter min tröja över huvudet. 

 "No" svarar jag och drar på mig tanktoppen. 

 "Are you sure?" undrar han förvirrat och jag ser på mig själv i spegeln. 

 "Yes, Louis. I'm sure" muttrar jag irriterat och drar av mig tröjan. 

 "Alright, alright" mumlar han.

Jag drar av mig shortsen och drar på mig klänningen, men den är för stor. Irriterat drar jag av mig den och räcker ut den till Louis, utan att visa mig själv.

 "Can you get a size smaller?" frågar jag och Louis tar den.

 "Sure"

Han går iväg och jag testar en tröja tillsammans med ett par jeans. Jeansen är för trånga i midjan och för långa i längden. Kan företaget inte storlekarna på jeans eller är det jag s om har blivit större men kortare? Tröjan passar dock. Precis när jag dragit av mig tröjan, ståendes i bh och jeans, dras draperiet upp och jag flämtar till. Utanför står mannen med tjocktröja. Han flinar, går in och drar för draperiet. 

 "What the hell are you doing?!" skriker jag på honom och knuffar honom ifrån mig, men han är starkare.

 "Be quiet, princess" ryter han och lägger handen för min mun. 

Han tar på hela min kropp, smeker mina bröst och trycker på min rumpa. Tårar samlas i mina ögon och rädslan är så hög som den kan bli. När jag uppfattat vad som händer sparkar jag honom mellan benen och lyckas på bort hans hand ifrån min mun. Jag skriker på Louis och han - som antagligen precis kommit - rycker upp draperiet och ser riktigt förbannad ut. 

 "What the hell are you doing you fucking asshole?!" ryter han och tar tag i mannens tröja. 

Louis ropar på några vakter för hjälp, men precis som han ropat springer mannen iväg och ut ifrån butiken. Själv står jag helt chockad, i jeans och bh, och försöker täcka mig själv för allas blickar. När Louis ser mig går han in till mig och drar för draperiet. Antagligen ser han tårarna i mina ögon och drar in mig i en kram. 

 "It's alright, everything is fine love" viskar han och jag börjar gråta tyst. 

 "What the hell is going on?" hör vi Liam fråga utifrån. 

 "I'll tell you all in a minute" svarar Louis och ser på mig. 

Försiktigt torkar han bort mina tårar och räcker mig min egna tröja. Han hjälper mig att ta av mig jeansen och räcker mig shortsen. Sedan tar han alla kläder jag testat och ger dem till Jaja som stått utanför provhytten såfort Louis ropat hennes namn. Han tar min hand i sin vänstra och min väska i den andra, sedan går vi ut till de andra. 

Medan Louis förklarar för de andra - och vakterna - står jag tyst bredvid och försvinner in i min egna värld. Hela tiden kollar jag runt efter mannen, men han är borta. Han syns ingenstans. Det enda jag hör är mina egna andetag och mitt hjärta som slår för hårt och för snabbt. Allt är en enda röra och jag är i centrum av den. 

 "Chachi, let's go"

Helt borta går jag med de andra ut ifrån affären med Louis hand i min. Jaja går på min andra sida och kollar på mig ibland för att se till att jag är okej. När jag märker att vi fortsätter gå mot stan stannar jag och alla kollar på mig.

 "I think I'll just go back to the buses" mumlar jag.

 "You can't go alone, I'll go with you" säger Louis mjukt och jag skakar på huvudet.

 "No, it's our free day, I can't ruin it for you" 

 "You're not ruining anything. I'd rather be with you and know that you're safe" 

Det slutar med att jag, Louis och en av deras livvakter går tillbaka till bussarna. Hela tiden kollar jag efter honom. Mannen. Louis kramar min hand varje gång han ser att jag letar med blicken, för att försäkra mig om att jag är säker. Men det hjälper inte så mycket. För jag vet vart jag känner igen mannen ifrån. En plats där ingen kan skydda mig. En plats där ingen kan hjälpa mig eller ta bort mig ifrån. 

Mina drömmar. 

Ja, mannen i mina drömmar är samma man som hoppade på mig idag. Det är samma man jag såg när bensinen tog slut på bussen och vi var fast ute i skogen. Allt hänger ihop, på något konstigt sätt. Är det någon som är efter mig? Är det någon som vill göra illa mig? Är det någon som vill hämnas på mig för något jag gjort? 

Väl vid bussarna går vi på min och resten av gruppens buss och jag bestämmer mig för att duscha snabbt. Louis sätter sig i sofforna och jag tar med mig rena underkläder och myskläder till badrummet. Jag lägger mobilen på handfatet och drar av mig kläderna. Vant kliver jag in i duschkabinen och slår på vattnet. Värmen bränner härligt mot min hud och jag njuter en stund innan jag börjar schamponera mitt hår. 

När jag sköljt ur löddret ur håret masserar jag i balsam i håret och låter det sitta i medan jag rakar mig under armarna och benen. Under hela tiden tänker jag på när mannen bara hoppade på mig i provhytten. Hur hans händer rörde min kropp och hur rädslan bara steg. Hur hans andetag träffade min hals och hur han mumlade äckliga ord. Hur hans stora händer fick mig att rysa av obehag och hur jag lönlöst försökte skrika. Hur han stirrade på mig i affären tidigare. 

Tillslut tvingar jag mig själv att sluta tänka på honom och sköljer rent min kropp och håret. Snart stänger jag av vattnet och sätter en handduk om mitt hår och en runt min kropp. Precis när jag står och smörjer ansiktet med en rengöringskräm plingar mobilen. Med rynkade ögonbryn tar jag upp den och ser ett sms från ett okänt nummer.

I'm gonna get you again. You can't hide. You will never be safe. 

 


------------------------------------------------------

 

FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT FÖR DEN DÅLIGA UPPDATERINGEN

Kan inte skylla på något annat än skolan och idétorkan! Besökstatistiken sjunker mer och mer och pressen är stor men jag FÖRSÖKER så tro inte att jag bara ger upp! Det är svårare än man kan tro att ha en fanfic blogg där man måste uppdatera regelbundet med hyfsat långa kapitel. Det måste vara bra, spännande, händelserikt, realistiskt etc. och man måste vara noga med att inte ha för mycket av en sak, som att t.ex tjejen blir skakad i varje kapitel så hon blir tvungen att åka in till sjukhuset i var enda kaptel. 

I alla fall, såg This Is Us igår och den är SÅ JÄVLA BRA! Grät som en liten bebis eller något, men kom igen! Man är stolt ju. För er som funderar på om ni ska se den eller inte, SE DEN. Det är verkligen värt det! 

 

Älskar er!

Av Wilma - 22 augusti 2013 20:45

 "But Millie! That was mine!" klagar Jaja och stampar med foten i golvet, likt ett barn.

 "Oh please! It wasn't yours! I took this straight from the package!" protesterar Millie.

 "Then where did mine go?!" tjuter Jaja och alla - minus Millie - stönar irriterat.

 "Maybe someone else took it!"

 "Can you both shut the fuck up! It's just a stupid Oreo! Go get another one from the package!" utbrister jag irriterat.

 "CHACHI! It's an Oreo that we're talking about! Plus, I know that Millie took it but he just won't admit it!" säger Jaja och pekar dömande på Millie.

 "We have been on this bus for three hours and you can't even stay friends, how the hell are we going to survive it for at least 20 more hours?!" klagar Moon.

 "He stole my Oreo and you still got his back!" anklagar Jaja surt och jag utbrister i ett högt, irriterat stön - som mer låter som en hungrig björn.

 "PLEASE GOD SAVE ME FROM THIS HELL!" skriker jag, reser mig upp och klättar upp till Louis sovbrits. 

Hans kudde luktar precis som honom och täcket är mjukt och gosigt. Efter fem minuter av Oreo-kampen tystnar det och Louis drar undan draperiet lite. Han ler mot mig och jag ger honom ett sånt där stort, töntigt fakesmile. Louis skrattar åt mig och kryper upp till mig.

Redan för två timmar sedan böt alla om till pyjamas, vilket betyder att jag har på mig ett par mjukisshorts, en bh och ett linne. Louis har på sig ett par cola pyjamasbyxor - som jag är så sjukt avundsjuk på - och en t-shirt som han drar av sig när han lägger sig framför mig. 

 "Have they always been like this... you know... childish?" frågar han tyst så att de inte ska höra och jag fnissar.

 "Yup"

 "Guys! We're stopping at McDonalds!" ropar Liam till oss och jag suckar.

 "Alright!" ropar Louis.

Vi kliver ut igen och jag kommer på att jag inte har andra kläder här, förutom jeansen och toppen jag hade på mig innan. Shortsen och linnet lämnade jag kvar här innan pausen. Så jag antar att jag får gå såhär. 

Louis drar på sig t-shirten igen och alla tar på sig sina skor. Bussen stannar och alla vinglar till, vilket får alla att skratta. Vi kliver ur bussen och stannar precis utanför för att sträcka lite på oss. I.aM.mE's buss stannar här också, tillsammans med en mindre buss som våra livvakter delar. 

Plötsligt kommer det ett par bilar där tjejer - fans - flyger ut skrikandes. De springer emot oss och omringar oss. Eftersom de inte är så många så är det lugnt, men det värsta är att det kommer fler och fler. 

Livvakterna försöker hålla fansen borta så gott som möjligt och Louis håller min hand hårt, men jag får fler och fler rivsår på armarna och benen. En del rycker i mitt hår - liksom what? Varför? - men då säger Louis ifrån, vilket får fansen galnare än innan, om det ens är möjligt. 

När vi kommer in på McDonalds ställer sig de flesta livvakterna vid dörren för att hindra fansen att komma in medan vi äter. I kön kollar Louis oroligt på mig.

 "Are you alright? They were pretty crazy" frågar han och jag ler mot honom.

 "I'm fine" säger jag, även om det svider lite på låren och armarna.

När jag kollat ner konstaterar jag att det inte är något allvarligt, bara några få rivsår. Vi beställer maten och sätter oss vid två olika bord så att alla får plats. Louis sitter bredvid mig på vänster sida och Niall på den andra. Harry sitter framför mig, Millie framför Niall och Brandon framför Louis. Vid det andra bordet sitter Liam, Zayn, Moon, Jaja och Pacman. 

Innan jag äter min goda - varma, underbara, söta, lilla - cheeseburgare plockar jag vant ut gurkan och petar ut lite lök medan jag ändå håller på. Harry kollar på mig som om jag vore ett freak. 

 "What?" frågar jag honom och tar första tuggan på - den åh så himelskt goda - hamburgaren. 

 "You don't like the cucumber? Are you like crazy?" frågar han och jag rynkar näsan.

 "It's disgusting" påpekar jag.

 "You're disgusting" retas han och äter upp min gurka.

 "Hey, you have no right to call my girlfriend disgusting" avbryter Louis, lite halvt ironiskt.

 "Just facing facts, Lou" flinar Harry och äter av sin stora, feta hamburgare.

Vi alla skrattar lite tyst. Utan att ens tänka mig för kollar jag ut mot fönstrena och ser fansen trycka sig mot glaset och spela in på oss, och ta kort. Om det är något jag inte är bekväm med så är det när folk kollar på, filmar in eller tar kort på mig när jag äter, mest för att jag ser ut som en gris.

Snabbt - men ändå vad jag trodde var diskret - rätar jag lite på ryggen och äter lite mindre tuggor för att det ska se lite bra ut i alla fall. Niall verkar inte ha några problem, så som han trycker i sig hamburgaren. 

 "A little too much?" chansar Louis, men tyst så bara jag hör. De andra pratar med varandra så de märker inget.

 "Yeah" mumlar jag och dricker lite av min cola. 

 "I'm sorry, about all of this. We could have took it on the bus" säger han med sina urgulliga hundvalpsögon. 

 "It's not your fault. I choosed to hang out with the one and only One Direction and I knew the consequences, trust me" flinar jag och han ler snett.

Tillslut har jag ätit upp min hamburgare och jag börjar på mina pommes. De är fortfarande varma och goda. När alla är klara lämnar vi allt, men jag har kvar muggen med cola eftersom det är mycket kvar i den. 

Fansen klämmer ihop sig mot oss, trots att livvakterna skiljer oss ifrån dem. Just då hör jag ord som verkligen sårar, som jag tar in och tar åt mig av, men jag försöker att inte bry mig om det, istället koncentrerar jag mig på Louis hand som klämmer hårt i min egen. 

 "Chachi, we're going to our bus, do you want to come?" frågar Jaja mig igenom massan av skrikande tjejer och jag nickar.

 "Louis, I'll follow the others to our own bus" säger jag med huvudet nära hans öra.

 "Alright, do you want me to come?" frågar han och jag rycker på axlarna.

 "Doesn't matter"

 "We need to keep moving!" utropar en livvakt.

 "I'll see you later Lou" säger jag till honom och skyndar mig mot Jaja som väntar på mig. 

Två livvakter hjälper oss två till våran buss där resten av gruppen redan väntar. Flera skrikande tjejer rycker och drar i mig, med livvakterna slår iväg deras händer. Så fort vi är en centimeter innanför dörren på bussen stänger de dörren och ljudet av alla skrik dämpas. 

 "Are you girls alright?" frågar Brandon oroligt när vi kliver in lite länge. 

Vi båda nickar och tar oss varsin cola ur det lilla kylskåpet. Brandon går framför oss till sofforna länge bak och sätter sig i soffan. Jag och Jaja vinglar till när bussen börjar åka, dock går det inte jätte snabbt, antagligen på grund av alla fans. 

 "Sit down before you fall and die. We need you to perform" skojar Millie och vi båda ger honom onda ögat. Det får honom att höja händerna i försvar. 

 "Didn't know we meant that much to you, I feel honored" skojar jag och lägger handen över hjärtat.

 "That's why you should place your arse on this God dammit couch" svarar Millie och överdriver sin söderamerikanska dialekt. 

Vi fnissar lite innan vi sätter på en film. Alla tränger ihop sig på soffan och jag svär, vi alla svettas som grisar och klagar hela tiden. Tillslut sätter jag mig på golvet istället, på en massa kuddar. Mycket skönare. 

Jag antar att jag somnat, för snart vaknar jag av att någon kittlar mig på näsan. Utan att tänka mig för lyfter jag handen för att ta bort det, men då blir mitt ansikte fyllt av grädde. Chockat sätter jag mig upp och hör alla asgarva åt mig. När jag fått bort grädden från ögonen ser jag på Millie som står och asgarvar med sprutgrädde i ena handen och någon fjäder i den andra. 

Utan att dra till mig särskilt mycket uppmärksamhet reser jag mig upp och går långsamt fram mot Millie, som fortfarande skrattar. Jag gör mitt drag snabbt och smetar grädde i hans ansikte. Då börjar resten av gruppen garva högre. Jag ser att Pacman filmar med sin iPhone 5 så jag ler lite mot kameran.

 "What can I say? These guys will soon realize what 'Karma Is A Bitch' means. Thanks for watching, bye!" säger jag och vinkar fånigt.

 "This is so going up on YouTube" garvar Pacman. 

 "I am so going to take a shower" mumlar jag medan de andra fortsätter garva.

 

När jag kommer ut ifrån duschen ligger alla i sina britsar. Eftersom alla verkar sova lägger jag ner mina vanliga kläder i min resväska, eftersom jag redan bytit om till en av Louis' stora t-shirts. Försiktigt klättrar jag upp till min brits och tar fram mobilen. Två sms från Louis.

I saw what they did 2 u... It was HILARIOUS! 

 

Oh, Brandon told me u were in the showeeer, text me when u r done babe xx


När jag skrivit ett kort sms till honom går jag istället in på Twitter. Jag skiter i alla taskiga kommentarer och svarar och retweetar några snälla. Snart vibrerar mobilen, eftersom mitt ljud är avstängt, och ett nytt sms från Louis poppar upp.

Hey uuuuu, I like ur STYLE 

 

Randomness is tha shit. 


Of COURSE it is darling. Whatcha doin?

 

Just layin 'ere, by myself, everyone's asleep... MOON IS SNORING AND I THINK I MIGHT KILL HIM NOW.


Aww pretty little girl, maybe you should have come with us anyways ;) 

 

Oh you would be WORSE. 


#offended


Jag ler åt smset och så där fortsätter det tills klockan ett på natten. När jag kommit ut ifrån duschen var klockan tio ungefär. 

Trots att Louis slutat smsa mig kan jag inte sova. Moon's snarkningar, bussen brummande och de andras djupa andetag får mig stressad. Tankarna vandrar iväg till mamma och pappa. Mormor. Seth. Hayley, Tyra och Carly. Joanne och Emma. Undrar om mamma lämnat rummet än... Undrar hur hon mår... Undrar hur Seth mår... Undrar om Hayley, Tyra och Carly mår bra... Undrar om Joanne och Emma pratat med mamma...

Det var svårt att lämna hela familjen just i det här läget, efter allt som hänt, men jag var ju tvungen. Det här är som mitt jobb. Jag får betalt för att göra det jag älskar. Det är helt sjukt egentligen... Det är sjukt att tänka på hur långt I.aM.mE har kommit efter America's Best Dance Crew. Liksom, HALLÅ, vi turnérar med One Direction!

Tillslut somnar jag, klockan tre ungefär, tror jag. Alltså har vi åkt i 14 timmar, drygt. Så vi kommer vara framme ungefär ett imorgon. Med en sista tanke, ägnad åt mormor. 

 

-----------------------------------------------------

 

Kände att jag liksom behövde avsluta där... Anywho, har VÄRLDENS JOBBIGASTE idétorka - fortfarande - och det kommer säkert dröja ett tag innan nästa kapitel, men det skulle verkligen hjälpa om ni hade idéer eller om ni bara kommenterar på, för kommentarerna sjönk lika snabbt som de kom. 

Let's do this english thing when I just write in English instead of Svenska. It's pretty amazing because I am so bra on English - juste, bra betyder ju bh på engelska... aca-akward... .... ... ANYWHOOO ÄR JAG DEN ENDA SOM ÄR SUPER GLAD OCH LYCKLIG ÖVER ATT PERRIE OCH ZAYN SKA GIFTA SIG?! ÄR JAG DEN ENDA SOM ÄR GLAD ÖVER ATT LIAM OCH SOPHIE ÄR TILLSAMMANS?! Är jag? aha...............

Nej men allvarligt, jag tycker det är helt otroligt. Fast ändå betyder ju det att de håller på att växa upp, vilket betyder att de kommer vilja leva vidare, vilket betyder att de kommer sluta vara One Direction... När jag tänker så får jag typ ångest, jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan dem. 

I ALLA FALL nu ska vi sluta tänka on the framtid and just tänka on the fanfic. 

Love you AAALLL my dear crazy mofooooos

 

Av Wilma - 21 augusti 2013 17:05

Jag lider av idétorka. Har skrivit kanske halva kapitlet men kommer verkligen inte på något som kan hända. 

Har ni några idéer? 

Om inte, kan ni bara berätta vad ni vill ha? (drama, kärlek, skador - sounds like a psycho - osv.) 

Hjälp mig from this idétorka and I'll give you kapitlet faster än ni kan imagine. 

 

HAR NI HÖRT ATT ZERRIE ÄR FÖRLOVADE?!

Kan vara ett rykte, men tydligen har Perries mamma och bror bekräftat det. På premiären igår hade Perrie en stor diamantring på fingret and everyone went BANANAS. 

ÄR SÅ JÄVLA HAPPY! HOPPAS VERKLIGEN ATT DET ÄR SANT FÖR DE ÄR SÅÅÅÅÅ SJUKT SÖTA IHOP OCH ALLT!! 

Av Wilma - 17 augusti 2013 11:45

 "Sweetie we're leaving now"

Jag öppnar ögonen och ser Joanne stå bredvid min säng. Med en gäsp reser jag mig upp och följer med henne ner till hallen där alla står, alla förutom mamma. Jag kramar allihopa och snart försvinner de ut genom dörren. Kvar står jag, pappa, Ethan och Joshua. 

 "Where's mum?" frågar jag och går till vardagsrummet.

 "In her room. She never came out" säger pappa och jag nickar sakta.

Jag går upp till mitt rum igen och stänger dörren tyst efter mig. Med trötta steg går jag mot min garderob och drar fram ett par mjukisbyxor och en t-shirt. Kläderna lägger jag i min famn och går sedan mot badrummet. När jag ser mig själv i spegeln blir jag chockad. Mörka ringar under ögonen, röda ögon, trassligt hår. 

Jag drar av mig mina sovkläder och ställer mig i duschen. Bara för att sätter jag först på kallt vatten - riktigt kallt - och sedan varmt. Det bränner på hela kroppen, men jag bryr mig inte så mycket. Det tar i alla fall bort den psykiska smärtan för en stund. 

När jag tvättat håret och rakat mina ben och armhålor stänger jag av vattnet och sträcker mig efter en handduk som jag snabbt virar runt min kropp. Med en annan sätter jag upp mitt hår i en turban för att sedan smörja in min kropp med Christina Aguilera body lotion. 

 "Chachi, your phone has been ringing for half an hour now" säger Josh utifrån.

 "Answer it then" muttrar jag och tvättar rent mitt ansikte med dagkräm. 

Efter en stund hörs Josh's röst igen.

 "It's Louis, he wants to talk to you" 

 "Can you tell him to wait two minutes?" ryter jag irriterat och drar på mig rena underkläder.

 "Wow, chill out" mumlar Josh. 

Snabbt drar jag på mig mjukisbyxorna och t-shirten. Jag blåser mitt hår så det är fuktigt för att sedan lämna badrummet. Josh sitter på min säng med min mobil mot örat.

 "She's here now" säger han och räcker mig mobilen. 

Jag tar den och gör en gest åt honom att gå ut. Med händerna uppe i försvar går han ut ifrån mitt rum och stänger dörren efter sig. En suck lämnar min mun då jag sätter mig på sängen och för mobilen mot örat.

 "Hi Louis" mumlar jag och lägger mig på rygg i sängen.

 "Hi babe, how are you?" frågar han oroligt.

 "How do you think?" fräser jag, trots att det inte var meningen att det skulle komma ut så. Direkt kommer skulkänslorna fram. "No... I'm sorry, I didn't mean it like that" säger jag snabbt.

 "It's alright, Chachi, I understand. Don't worry" svarar han och jag hör att han ler smått.

 "We'll see each other soon, right?"

 "Four days" ler han.

 "I can't wait" säger jag ärligt och stirrar upp i taket.

 "So how was the funeral? Was it beautiful?" frågar han.

 "Yeah, it was really beautiful, but sad. Everyone was crying and it was just so sad to see her friends" mumlar jag.

 "A funeral is suppose to be sad. If everyone was happy, it would be really weird, don't you think?" påpekar han och jag fnissar lite.

 "Yeah I guess"

 "I've missed your cute giggles" skrattar han.

 "I miss you" mumlar jag.

 "Aww baby! I miss you too! Me and the boys are meeting up in London tomorrow and we're staying at a hotel until we fly over to the US. The tourbus will pick you all up, then we leave for Mexico" berättar han.

 "Why don't you fly directly to Mexico and we meet up there?" frågar jag med rynkade ögonbryn.

 "Because I wanted to see you as soon as possible. I - and everyone else - know that I would be a pain in the ass if I had to wait until your flight landed" berättar han och jag fnissar tyst åt honom.

 "Chachi! We're leaving now!" ropar Ethan nerifrån.

 "I have to go now Louis, but I'll see you soon, love you" säger jag snabbt och reser mig upp.

 "Love you too, bye" säger Louis och jag lägger på.

Jag joggar nerför trappan och kastar mig i Josh famn. Han skrattar tyst och kramar mig hårt tillbaka. Mina ben är fast runt hans midja och mitt huvud är nertryckt i hans nacke.

 "I'm sorry for being an annoying ass earlier" mumlar jag och han skrattar.

 "It's okay"

Jag hoppar ner ifrån hans famn och går fram till Ethan. Han drar in mig i en varm kram och jag får stå på tå för att nå upp och krama honom tillbaka. De ropar hejdå till mamma, men hon svarar inte, så istället går de ut. Jag ställer mig på stentrappan utanför ytterdörren och ser Ethan, Josh och pappa hoppa in i pappas svarta Range Rover. Josh vevar ner rutan och vinkar åt mig när de åker iväg och jag vinkar tillbaka. 

När jag inte längre ser dem går jag in och stänger dörren. Med slappa steg går jag till vardagsrummet och sätter på teven. Såklart är det inget bra så jag stänger av den igen. 

 

Fyra dagar senare

 


Jag sitter uppe på mitt rum med mina två packade resväskor, funderar på om jag har glömt något. Resten av I.aM.mE crewet kom hit igår, men vi har inte träffats. Mamma har inte lämnat rummet en enda gång. Pappa får gå in med mat till henne, men hon äter nästan ingenting. Hon har bett pappa att säga till mig att jag inte får gå in dit, på grund av att hon inte vill att jag ska se henne såhär. 

Helt ärligt så är jag orolig, riktigt orolig. Och jag tror inte ens hon kommer lämna rummet för att säga hejdå. Jag kommer vara borta i två månader, sedan har vi en lång paus - sex veckor ungefär - innan vi ska till Australien. 

Klockan är tolv på dagen, så de kommer nog snart. Killarnas turnébuss är på någon slags "mötesplats" och I.aM.mE's buss kommer för att hämta upp mig, men Louis sa att han skulle följa med i våran turnébuss. 

Jag stänger resväskorna och drar ut dem ifrån mitt rum. Pappa hjälper mig att bära ner dem till hallen och jag drar på mig mina Converse. I tio minuter står jag och pappa och bara pratar, om allt och inget. Mamma har inte kommit ner än. Snart knackar det på dörren och jag skyndar mig att öppna.

Utanför står min snygga, gulliga, roliga, snälla, omtänksamma och roliga pojkvän med ett stort leende på läpparna. Ett lika stort leende sprids på mina läppar och jag slänger mig i hans famn.

 "I've missed you so much" mumlar han i mitt hår.

 "I've missed you too" viskar jag. 

Medan jag hälsar på resten av mitt crew bär pappa och Louis in mina resväskor. När jag kramar Jaja ser hon lite bekymrad ut.

 "Where's your mother?" frågar hon.

 "She hasn't left her room since grandma died" berättar jag tyst och de drar in mig i en gruppkram.

 "That's so sad, I'm so sorry Chachi" säger Brandon och jag rycker på axlarna.

 "It's alright, I guess" svarar jag.

 "Chachi, we need to leave now" meddelar Louis och jag ser på pappa som har tårar i ögonen.

 "I guess this is it" mumlar jag och han andas ut.

 "Don't say it like that" viskar han och kramar mig hårt. 

Jag kramar honom hårt tillbaka och får tårar i ögonen. Drar in hans doft och minns känslan av att vara i hans armar. Känslan av trygghet.

 "Take care of mum, okay? Tell her that I love her and that I'll miss her" viskar jag.

 "Of course baby girl. I'll miss you kiddo" 

 "I'll miss you too daddy, I'll see you soon, right?" säger jag och skickar honom ett litet sorgset leende när vi släpper varandra.

 "Have fun" ler han och jag nickar.

Jag går mot bussen och Louis lägger en arm om min midja. Louis går på bussen, men jag vänder mig om en sista gång. Kollar upp på fönstret till mamma och pappas sovrum. Persiennerna är nere, men jag ser mamma kolla ut igenom springorna. Jag vinkar lite åt henne innan jag går in i bussen och dörren stängs. 

Snabbt springer jag till ett fönster och öppnar det. Jag vinkar åt pappa som vinkar tillbaka och vi kör iväg. 

Bussturen till "mötesplatsen" är kort och så snart vi stannat kliver jag av bussen. Resten av 1D killarna står utanför deras buss och skiner upp när vi kliver ur.

 "Chachi!" tjuter Harry och springer mot mig för att sedan lyfta upp mig och snurra runt mig tre varv. 

 "I've missed you too" skrattar jag och han släpper ner mig med ett leende.

Jag hälsar på de andra med kramar innan Louis lägger armarna om min midja bakifrån. Hans haka placeras på min axel och jag lägger nöjt mina händer på hans. 

Efter ett snabbt 10 minuters möte går alla in till 1D's buss. Eftersom bussresan kommer ta nästan ett het dygn vet vi att alla kommer vilja sova, därför bär vi över allas täcken coh kuddar till deras buss. Jag lägger in mitt täcke och min kudda i soffan och lägger mig ner. För att de andra ska få plats gör jag mig så liten som möjligt. Louis sätter sig så att mitt huvud ligger i hans knä och börjar hålla på med mitt hår. 

Efter en halvtimme bestämmer vi oss för att spela kort. Det är riktigt kul, faktiskt. Med Millies kassa försök att fuska och Jaja som aldrig verkar förstå  hur man spelar. Tillslut ger alla upp och börjar göra sitt eget. Louis och jag börjar prata om allt och inget.

 "So how are you feeling? After your grandma and everything?" frågar han lent och smeker min kind.

 "How am I suppose to answer that? I mean, I miss her like crazy and I'm really sad that she's gone but you guys make me happy, I guess it's mixed feelings" säger jag och han nickar.

 "I'm here if you want to talk, I'll always be, okay?" säger han och ler snett.

 "I love you" viskar jag och han böjer sig ner för att placera en lätt kyss på mina läppar.

 "I love you too angel"

 

----------------------------------------------

 

Kort kort KORT men ni får stå ut! 

Älskar er ALLA! 

Tack för alla kommentarer! Det betyder verkligen mycket för mig

Av Wilma - 13 augusti 2013 10:45

LYSSNA SAMTIDIGT! LÄS INLÄGGET UNDER!

 



Några timmar senare vaknar jag av att någon puttar lätt på min axel och upprepar mitt namn. När jag öppnar ögonen ser jag Seth stå bredvid mig. 

 "Mum, Susanne and Michael are here now and we're going to the hotel now. I just wanted to let you know" säger han lågt och jag nickar samtidigt som jag sätter mig upp. 

 "Call me if you need anything" viskar jag och kramar honom hårt. 

 "You too" viskar han tillbaka.

 "Bye Chachi" säger Hayley och kramar mig.

 "Bye Hayley, see you soon" svarar jag och kramar henne tillbaka.

Efter att ha kramat Joanne och Carly åker de igen, med Tyra. Direkt när de stängt dörren kommer mamma fram till mig. Hennes ögon är röda och glansiga. Det gör ont att se henne såhär och jag vet att de har dåliga nyheter. Pappa står lite bakom mamma, också med röda ögon.

Innan mamma ens sagt något vet jag vad som hänt. 

 "She's gone, isn't she?" viskar jag hest och mamma fäller en tår.

 "Yes honey, she is" säger mamma lågt, riktigt lågt, och börjar gråta igen.

Snabbt omfamnar jag henne, gråtandes, och vi gråter ut på varandras axlar. Pappa kommer fram till oss och kramar om oss båda. 

Vi sitter uppe länge den natten. I soffan i vardagsrummet, inlindade i varsin filt och varsin kopp varm choklad i handen. Ingen säger något, men tystnaden säger nog. Vi behöver inte säga något alls, vi förstår varandra ändå. 

Mormor... Kvinnan som jag spenderade så många nätter och helger hos som liten. Kvinnan som alltid gav mig godis när vi var hemma hos henne i hennes lilla stuga. En röd stuga med vita husknutar, mitt ute i skogen. På hennes gård fanns det smultron på sommrarna och gott med plats för att bygga en snögubbe på vintrarna. På hösten är det alltid mycket löv på marken och på våren växer växterna snabbt. 

Mormor, min andra mamma, en del av mig, borta, för alltid. Mormor, hon som lärde mig sticka och virka, hon som lärde mig att livet inte handlar om datorer och mobiler, hon som lärde mig spela alla möjliga olika sorters kortspel, hon som lärde mig laga mat. 

Försiktigt kollar jag på mamma. Hennes kinder är blöta och röda, hennes ögon svullna och glansiga. Helt borta i sin egna värld. Trött kollar jag bort ifrån henne, det är svårt att se henne såhär, riktigt svårt. Aldrig någonsin skulle jag sluta gråta om mamma dog nu. 

 "I'm going to bed" säger mamma efter någon timmas tystnad. 

Hennes röst är hes och raspig. Trött. Man hör att hon är ledsen och helt krossad. Hon reser sig upp ur soffan och tar försiktigt av sig filten.

 "I'll be up in a minute" säger pappa, men mamma går in i köket, lämnar sin kopp och försvinner upp på övervåningen. 

Jag förblir tyst. Pappa vet nog inte vad han ska göra. Ska han gå till mamma, som säkert vill vara ensam, eller ska han stanna hos mig som behöver tröst. Han är rädd att mamma ska göra något hon kommer ångra. Men han vill inte lämna sin dotter ensam efter en sån här händelse. 

Snabbt kollar jag på klockan. Fyra på morgonen. 

 "You go to bed. Mum needs you" säger jag åt pappa. 

Min röst låter lite som mammas. Svag. Raspig. Hes. Men mamma är mer ledsen än jag. Hennes mamma. Kvinnan som bar på henne i nio månader och la ner så mycket tid, pengar och kärlek på henne. 

 "Are you sure? You can sleep with us tonight if you want" säger pappa och jag skakar på huvudet.

 "No thanks. I'll sit up a little longer, then I'll sleep in my own bed" mumlar jag och han nickar.

 "Good night honey" viskar han och pussar min panna innan han skyndar sig till övervåningen. 

Tystnaden tar över och jag stirrar ner i min kopp. Chokladen är kall och jag undrar varför jag ens håller i den, om jag ändå inte dricker något. Snabbt ställer jag ner den på bordet och stirrar på den avstängda teven framför mig. Tänker på alla minnen med mormor. Tänker på allt roligt, försöker stänga ute de sorgsna och deprimerade tankarna. 

Efter ytterligare en halvtimme går jag till köket och diskar våra koppar för hand. Jag vet att så fort jag lägger mig i sängen kommer jag brista ut i gråt, så jag försöker dröja på det. Försöker att hålla borta tårarna så länge det går, trots att jag vet att jag någon gång måste sova. 

Efter att ha diskat kopparna går jag upp till mitt rum, efter att ha kollat så dörrarna är låsta. Trött byter jag om till ett par gråa mjukisshorts och en t-shirt. Jag tar av mig min bh under t-shirten och lägger den i min garderob. Motvilligt lägger jag mig på sängen och kryper ner under täcket. Mobilen lägger jag på sängbordet och stirrar sedan rakt ut i mörkret. 

Då kommer tårarna. De forsar ner likt ett vattenfall och det blir svårt att andas. Min kropp skakar och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vänder och vrider på mig i sängen i ett försök att få bort smärtan i mitt hjärta. Försöker gråta så lågt som möjligt för att inte oroa mamma och pappa, men det är förgäves. 

I panik tar jag upp mobilen och ringer Louis, utan en tanke på tidsskillnaden. Gråten är fast i halsen och hindrar andetagen från att komma in. Hackigt får jag in luft i mina lungor och gråter lite till.

 "Chachi? You alright?" svarar Louis halvt sovande med en hes röst.

 "Louis, she's gone" gråter jag och andas hackiga andetag.

 "Oh Chachi, I'm so sorry love" säger han, genast mer vaken. 

 "I don't know what to do Louis, it hurts, it really hurts" gråter jag och drar in ett djupt, ostadigt andetag.

 "Chachi, calm down honey. Deep breaths" säger Louis med en len röst, men det hjälper inte.

 "I-" andetag "Can't" får jag fram.

 "You're worrying me love, go to your parents" ber Louis oroligt.

 "No, they don't" andetag "need me to worry about" snörvlar jag.

 "Hey, don't say that Chachi. Just go to your parents and ask them to help you, please. I can't stand hearing you like this" ber Louis återigen.

 "Fine, fine I'll go" gråter jag och snyftar till. "I love you Louis"

 "I love you too, sweetie. Call me tomorrow, okay?"

 "Yeah, bye"

Vi lägger på, men jag går inte till mina föräldrar. Istället går jag ut ifrån mitt rum och smiter ut på baksidan. Eftersom de inte kan höra mig här ute gråter jag ut på riktigt, håller inte inne någonting. Jag lägger mig på den lilla soffan och kryper ihop till en boll. Och tro det eller ej, jag gråter mig själv till söms den natten.

 

På morgonen vaknar jag av morgonsolen som lyser mig rakt i ögonen. Min kropp är blöt och kall, antar att det regnat. Trött går jag in och märker snabbt att ingen är vaken. Jag släpar mig själv uppför trappan och in till mitt rum. När jag plockat fram ett par ljusgråa mjukisbyxor, en t-shirt och rena underkläder tar jag med mig det in till badrummet. 

Vattnet är varmt emot min kalla hud och låter vattnet rinna på mitt ansikte och ner längst min kropp. Jag tvättar håret och njuter i en kvart under det varma vattnet. När min hud börjar bli röd stänger jag av vattnet och kliver ut ur duschkabinen. Jag virar en handduk runt min kropp och en annan på mitt huvud. När jag dragit på mig kläderna går jag ut till mitt rum igen och lägger mig på sängen. 

Utan känslor i kroppen stirrar jag upp i taket och tänker på allt. Verkligen allt. Mormor. Louis. Turnén. Mamma. Joanne. Emma. Seth. Hayley. Carly. Harry. Niall. Liam. Louis. Jaja, Pacman, Brandon, Moon Millie. 

Klockan två kommer Joanne, Emma, Seth, Hayley och Carly hem till oss. De andra stannade på hotellet. Men jag lämnar inte rummet. Istället ligger jag bara där, livlös. Rör inte på mig. 

 "Chachi, I'm worried about you, will you please talk to me?" hör jag Seth säga vid dörren.

Men jag svarar inte. Orkar inte. Ser ingen mening med det. Om jag mår så här dåligt, hur dåligt måste inte mamma må då? Hon måste vara helt krossad, helt förstörd. 

Allt jag vill är att lägga mig i Louis' armar och låta honom trösta mig. Känna hans andedräkt i min nacke och hans hand som dras igenom mitt hår. 

Plötsligt hör jag Louis' röst i rummet.

 "Chachi? You there babe?"

Snabbt ser jag mig omkring och ser min mobil ligga på sängen. Seth står bredvid sängen och ser hoppfullt på mig. Ringde han Louis? Hur visste han vem jag ville prata med? Kan han läsa mina tankar? 

Jag kramar Seth som sedan lämnar rummet. När dörren är stängd tar jag upp mobilen och stänger av högtalaren.

 "Hey" mumlar jag hest.

 "Your cousin Seth talked to me, said he was worried" säger Louis oroligt.

 "I'm fine. Just sad, but I'm supposed to, right?" kraxar jag med en hemskt förstörd röst.

 "Babe, of course, but he said you didn't move or talk. He's worried about you hun, you should at least talk to your family, not shut them out. They go through the same thing as you. It's good to talk about it. The worst thing you could do is shutting them out" påpekar han vänligt.

 "I know Lou, it's just so hard" viskar jag.

 "I know babe, I know. Just stay stong, alright? I love you so much, Chachi" säger han lent.

 "I love you too" 

Vi pratar en stund till innan han tvingar mig att gå ner och prata med de andra. När jag kommer ner i vardagsrummet märker jag direkt att en person saknas. Mamma. 

 "Where's mum?" frågar jag snabbt och alla kollar på mig. 

Det dröjer inte länge förrens jag blir attackerad av kramar. Alla gråter tyst och pappa berättar i bakgrunden att mamma inte lämnat sitt rum på hela dagen. 

Resten av dagen, och kvällen, pratar vi om vad som hänt, om minnen och begravningen. Men mest minnen. Emma fixar kaffe, te och varm choklad åt oss och så sitter vi där. 

 

 

Funeral

 

En vecka senare


 "Chachi, are you done?" frågar Joshua ifrån dörröppningen. 

 "Yeah" suckar jag och ser på mig själv i helfigursspegeln. 

Jag har tagit på mig en svart klänning, ett par svarta ballerinaskor, armband, pärlörhängen och ett hårspänne med en stor blomma på. Mitt hår är naturligt lockigt och ansiktet är tomt på smink. Jag vet att mormor gillade mig som bäst när jag var mig själv. 

 "You're really beautiful, Chachi" säger Josh och ställer sig bakom mig med händerna på mina axlar.

 "Thank you" säger jag och ler lite sorgset mot honom i spegeln.

Han har på sig sina finkläder. Svart kavaj, svarta "finbyxor" (vet inte vad man kallar byxorna man har till kavaj ?!?!?!?) och en svart slips till den vita skjortan. 

Vi går ner till hallen där resten av släkten väntar. Pappa har på sig liknande kläder som Josh, Ethan också. Seth har på sig sina finkläder med slips, Hayley en svart klänning med strumpbyxor och Carly har en gullig kjol och en svart top. Joanne och Emma har på sig svart kläder också, men har piffat till sig lite med smycken. Lucas väntar utanför vid bilen med Tyra, Keith, Annie och farmor. Men mamma har ännu inte kommit ner. Hon har inte lämnat sitt rum på hela veckan. 

Jag kramar alla och hör snart steg i trappan. När jag vänder mig om ser jag mamma komma ner med långsamma steg. Hon har på sig en söt svart klänning som slutar vid knäna, ett par klackskor och en kofta. Hennes hår är uppsatt och hennes ansikte lätt sminkat, antagligen för att dölja påsarna under hennes ögon. 

När hon fått en kram av allihopa går vi ut till bilen. Jag håller mamma i handen hela tiden. Än har hon inte sagt något. Vi alla sätter oss i bilen som snart börjar åka. 

 

 "We are gathered here today to say our last goodbye to Elizabeth Gonzales..."

Prästens röst försvinner ekandes i mitt huvud. Min blick är fast på kistan bredvid prästen. Det är fullt med blommor överallt. På kistan står en ram med en bild på min fina mormor. Bredvid mig sitter mamma och Emma. Vi sitter på första raden till vänster tillsammans med Joanne, Hayley, Carly, Seth, Ethan och Josh. De andra sitter på högra sidan om gången, också på första raden. 

Alla gråter tyst medan prästen pratar och pratar innan han börjar spela på orgeln. Då brister jag ut i gråt tillsammans med resten av folket inne i kyrkan. Aldrig trodde jag att jag skulle sitta här. I krykan med min gråtande familj. Att se mormors kista gör ont. Att veta att hon ligger där i. Död. Helt livlös. 

Och tanken av att hon aldrig kommer tillbaka.

I slutet av ceremonin spelar prästen en lugn låt på orgeln medan man får gå fram till kistan, lämna en blomma och säga adjö för sista gången. Mamma, Joanne och Emma går först. Sedan kommer barnen; jag, Seth, Hayley, Emma, Ethan och Josh. 

När jag kommer fram till kistan släpper jag deras händer och bara stirrar på kistan med tårar rullandes nerför mina kinder. Det är svårt att se något, min syn är suddig. 

 "Goodbye grandma. I love you and I promise you, I will never forget you, but if I do, you can punish me with whatever you want, okay?" snyftar jag och stryker handen över kistan. 

Jag lägger min vita ros på kistan bland de röda rosorna och sluter ögonen. Mitt hjärta värms för en sekund, innan det börjar göra ont som vanligt. Då går jag mot Seth som snällt väntar på mig vid sidan av kistan. Hayley och Carly sitter på sina platser igen vid mamma, Joanne och Emma. 

Seth lägger armarna om mig och börjar gråta. Jag kramar honom hårt tillbaka och gråter mot hans axel. Snart släpper vi varandra och han lägger armen om mina axlar medan jag lägger min om hans rygg. Tillsammans går vi till de andra och sätter oss ner. 

Efter begravningen stannar alla utanför kyrkan. Alla gråter och går runt och hälsar på varandra. Många går fram till mamma, Joanne och Emma. Jag, Seth, Hayley och Carly ställer oss en bit ifrån de andra. Keith står mitt i massan med Tyra i famnen. Pappa står med honom och Annie. 

 "We're leaving tomorrow" berättar Seth tyst och jag ser på honom.

 "So soon?" frågar jag besviket och han nickar.

Det blir tyst igen. Snart åker alla hem och vårann familj samlas utanför den nu tomma kyrkan. Keth, Annie och Tyra ska åka hem redan nu. De bor i Oklahoma, så de tar tåget ikväll. Joanne, Lucas, Hayley, Carly och Seth åker imorgon klockan åtta på morgonen. De bor i Ohio så de måste flyga. Emma har lovat att stanna längre, i alla fall tills jag åker på turné igen. Ethan och Josh måste åka imorgon igen. De kom för två dagar sedan. 

Vi säger hejdå till Keith, Annie och Tyra och de tar en taxi till hotellet medan vi andra åker hem till oss. Mamma går direkt upp till sitt rum medan vi andra sätter oss i vardagsrummet. 

 

När jag ligger i sängen den kvällen tänker jag bara på mormor. Ingen eller inget annat. Bara mormor och hennes vackra ansikte som är så likt mammas. Men jag störs av mobilen som plingar mitt i tystnaden. Sakta tar jag upp den och ser ett nytt sms från Louis.

I love you xx


Jag ler smått och skriver samma sak tillbaka till honom. Det slutar med att vi smsar resten av kvällen tills jag lyckas somna med mobilen i handen. 

 

---------------------------------------------------------------

 

Alrighty folks! Kapitel 30! 

Jag vill att alla läser inlägget under här - tror att alla har sett det - men vill bara att alla ska vara beredda på att jag kanske inte fortsätter efter den här fanficen. 

I love you AAALLL

Vill bara påminna er om att det är freaking 6 DAGAR KVAR TILLS SKOLAN BÖRJAR OCH JAG TYP DÖR! IGÅR VAR DET JU EN VECKA! VAD HÄNDE?! (ja, jag skojar bara med er, vet att en vecka är sju dagar...)

Puss på er!

Av Wilma - 11 augusti 2013 13:35

Sammanfattning: Kommer skriva klart Love At First Sight! Men efter det har jag inte bestämt mig

Kapitel 29 under inlägget

 

Nu har jag kommit till en sån där punkt då jag faktiskt överväger att sluta skriva.

Det är inte det att jag inte gillar att skriva, för jag älskar att skriva, och jag älskar er läsare som går in på bloggen varje dag och läser det jag skriver. Men jag har mina anledningar.

    1. Läsarna sjunker för varje dag som går

    2. Jag får en kommentar (max två) på varje kapitel, trots att det är i alla fall 20-30 personer som går in på bloggen

    3. Jag är inte peppad nog att fortsätta skriva

    4. Det känns som att jag inte har tid att skriva och nu när skolan börjar måste jag verkligen fokusera på pluggandet

Än har jag inte bestämt mig, men jag ska i alla fall skriva klart Love At First Sight, så vi får väl se hur jag gör efteråt. 

Det är svårt för mig att ens skriva det här inlägget för jag vill inte lämna bloggen, men det känns som att jag skriver för ingenting eftersom jag aldrig riktigt får "kontakt" med er. Om ni kommenterar - till exempel - så vet jag ju att ni inte är "spökläsare" (läsare som inte är riktiga personer). Och efter pausen jag hade - för er som varit med längre - försvann nästan alla mina läsare, innan hade jag typ 60-70 läsare varje dag. 

Men jag kommer i alla fall vara kvar tills slutet på Love At First Sight. Efter det är ingenting klart; antingen stannar jag och börjar på en ny fanfic eller så slutar jag blogga. 

Love uu

ÖVERSÄTT

Presentation


Hej hej! Här på bloggen kommer jag skriva fanfics om One Direction. Handlingen kan du läsa längre ner i menyn. Läs, kommentera och sprid!!

Love At First Sight

p> 

 

Olivia "Chachi" Gonzales är 17 år och har dansat hela sitt liv. Hon och hennes crew har vunnit America's Best Dance Crew år 2011, men har sedan dess legat lågt. Men nu kommer deras nästa utmaning. I London, Storbritannien, söker nämligen One Direction en dansgrupp som ska inleda alla deras 120 konserter på deras 9 månader långa turné. De bestämmer sig snabbt för att skicka in en ansökan...

Gilla Bloggen

Follow on Bloglovin

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Fråga mig

40 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se