"So Chachi, you don't remember anything from that day? Not a smell or a picture?" frågar doktorn för hundrationde gången. 

 "No, doctor, I do not remember, like I said half an hour ago" svarar jag irriterat och han bara nickar sakta.

 "Alright then. Well, you are alright so you can go home tonight! But, you have a concussion so you need to take it easy for at least a week" säger han och ställer sig upp.

 "So I can't perform within a week?" undrar jag bekymrat och han nickar.

 "Correct" 

Doktorn lämnar rummet och Jaja kliver in. Hon ler lite oroligt mot mig innan hon stänger dörren och skyndar sig fram till mig. Hennes ögon har påsar under dem och hennes kropp ser slö och trött ut. 

 "Hi bestie, how are you? I was so worried! What happened? Do you remember? Did you break anything? Wha-"

 "Calm down!" avbryter jag henne skrattandes och hon ler lite oskyldigt. "I'm good, thank you. I don't know, no and no" svarar jag och hon nickar sakta.

 "So you have like amnesia?" undrar hon med rynkad panna.

 "Yes, kinda" 

 "When can you go back on tour? When will you be able to perform?" frågar hon mig och lutar armågen mot sängkanten och lutar huvudet på handen. 

 "I need to rest for at least a week" berättar jag och hon putar med underläppen.

 "Awe that sucks"

 "I know, but I'll get better sooner if I just rest, which mean I can perform soon again!" ler jag och hon skrattar.

 "I'm glad that you have positive thoughts about this" säger hon och jag nickar.

 "Me too"

Vi pratar lite till innan en sjuksköterska kommer och undersöker mig igen, tar lite prover. Sedan kommer Louis med kläder åt mig och han hjälper mig att byta om, eftersom jag fortfarande är trött och har en förjävlig huvudvärk. Innan jag får lämna sjukhuset har doktorn ett tjugo minuters långt snack med mig om hur ofta jag får ta tabletter mot huvudvärk, hur jag gör om det blir värre, att jag ska komma in igen om det blir värre osv. Låt mig tillägga att Louis stod precis bredvid och lovar att se till att jag gör exakt som doktorn sagt. 

Det börjar redan när vi ska ner till bilen som väntar med mina bandmedlemmar. Louis håller ett hårt grepp om min midja och kramar om min hand med den andra. Han går sakta som en sengångare och beter sig som om jag brutit benet. Trots att jag säger att jag mår bra säger han att jag ska vara glad att han låter mig gå själv, vilket jag antar är sant. Helt ärligt trodde jag han skulle bära mig ner. 

I bilen har mina fem bandmedlemmar tryckt ihop sig i bilen så att jag ska få plats. Antagligen övertalade de livvakterna om att få köra bilen själv, eftersom Pacman sitter vid ratten med Moon bredvid sig. Jaja sitter i Brandon's knä så att ett säte är ledigt. Louis sätter sig och hjälper mig upp på hans knä medan jag hälsar på allihopa. 

 "Are you alright then?" undrar Pacman samtidigt som han börjar köra ut ifrån parkeringen.

 "Hell yeah, I feel like new" skojar jag och skrattar lätt.

 "That's totally normal" fnissar Jaja.

 "I know"

Under vägen tillbaka till hotellet pratar alla lite lågt med varandra, antagligen för min huvudvärk, vilket jag uppskattar eftersom det känns som att min hjärna kommer sprängas. Trött lutar jag huvudet mot Louis axel och sluter ögonen. Det börjar bli mörkt ute och klockan har precis slagit halv sju. 

 "Are you okay?" viskar Louis i mitt öra och pussar min tinning. 

 "Just tired" mumlar jag och sluter ögonen.

 "Sleep babe, I'll carry you in when we're there" lovar han och jag suckar tyst.

 "I love you"

 "I love you too hun"

*

Jag vaknar när jag läggs på något mjukt. När jag öppnas ögonen ser jag Louis stå framför mig. Han håller precis på att stoppa om mig när jag avbryter honom.

 "I need to change" säger jag hest och han nickar mot mig.

 "Do you need help?" undrar han, utan tecken på retsamhet eller misstolkning som vissa andra killar brukar.

 "No thanks" ler jag och ställer mig upp. Direkt känner jag huvudet bulta och jag håller på att tappa balansen när Louis lägger armarna på mina höfter. "Okay, maybe" fnissar jag.

 "Sit down" säger han mjukt och gör en gest emot sängen. 

Jag sätter mig och han rotar fram en av hans t-shirt. När han hittat en typisk svart går han tillbaka till mig och lyfter upp mina armar. Jag fortsätter hålla upp dem när han släpper mig och låter honom dra av min tröja. Han kollar inte en gång på mina privatdelar, vilket jag uppskattar. Men ändå känner jag mig lite obekväm, jag är inte van vid att visa min kropp för folkt. 

Han drar sin egna t-shirt över mitt huvud och jag blåser bort lite av mitt hår som fallit i ansiktet. Jag knäpper upp min bh under t-shirten och drar av axelbanden innan jag kastar den mot min resväska. Louis fnissar och jag ställer mig upp för att dra av mjukisbyxorna. Eftersom jag har svårt att böja mig ner sätter jag mig för att dra ner dem för mina fotleder. Louis tar dem ifrån mig och viker dem snyggt i min resväska medan jag kryper upp i sängen mot kuddarna där jag gosar ner mig. 

 "I'm going to stay up for a bit, wake me if you want anything" mumlar Louis och kommer fram till mig.

 "Alright but will you sleep here tonight?" ler jag och han drar täcket över mig för att sedan pussa min panna.

 "Yeah, of course. Good night baby" viskar han och jag ser upp i hans ögon.

 "Good night"

Jag pussar honom snappt på läpparna innan jag lägger mig på sidan och drar upp täcket till hakan. Louis drar sin hand igenom mitt hår en gång innan han lämnar rummet med lampan släckt och dörren på glänt så att han ska höra om jag vill något. Men det händer inte, istället somnar jag och sover hela natten. 

När jag vaknar igen är klockan tio på morgonen, jag antar att det är bra att jag vaknar sent, tack vare min huvudskakning. På tal om det, än igen känns det som att min hjärna ska explodera och min kropp känns helt avstängd. Men snart känns det som att min mage vänds utochin så jag rusar upp till badrummet och ignorerar huvudvärken som tar död på mig. Jag kastar mig framför toaletten och spyr upp min mages innehåll. Euw... 

Plötsligt hör jag någon komma in och håller upp mitt hår. Jag hulkar och hulkar, men det kommer inget. (om ni inte vet vad hulka är, det är typ när man får kräkreflex) Direkt när personen börjar viska i mitt öra vet jag att det är Louis. 

 "It's alright babe... It'll be alright" viskar han och drar tillbaka lite av min lugg som fallit ner.

Efter ett tag spolar jag och ställer mig upp. Medan jag sköljer munnen stryker Louis handen över min rygg. Det är lugnande, jag vet att han alltid kommer vara här för mig. Hans hand ger mig rysningar över hela kroppen. 

 "Can you get me one of those pills?" frågar jag hest och börjar dra mig själv till sängen. 

 "Yeah, sure babe, anything for you" ler han och bäddar ner mig under täcket igen. 

 "Thank you" mumlar jag och sluter ögonen. 

Han går ut ur rummet men kommer snart tillbaka igen med ett glas vatten och en tablett. Medan jag sväljer tabletten går han och drar för gardinerna för fönstrerna där persiennerna redan är nere. Det blir riktigt mörkt och skönt i rummet, lugnande för huvudet. 

 "The others are going to the city today. I'm staying with you. We thought it would be good for you to have some peace and quiet" berättar han tyst och lägger sig bredvid mig ovanför täcket.

 "Don't you want to go with them?" undrar jag med slutna ögon och flyttar mig närmre honom.

 "I'd rather be with you" viskar han och pussar min panna samtidigt som han lägger en arm om min midja. "Sleep"

 "No, I'm not tired" mumlar jag och ser upp på honom. "Can we watch a movie?" frågar jag honom och han ser tveksam ut.

 "Is that a good idea?"

 "Of course it is! Movie is always a good idea" säger jag och han skrattar lågt.

 "Alright, wait here, I'll fix the couch and stuffs in the living area" säger han och reser sig upp igen. 

Han försvinner ut och jag lägger mina händer under huvudet med blicken fäst i taket. Tankarna vandrar bort och jag minns skälet till att jag var på sjukhus, till varför jag har hjärnskakning. 

Trots att jag minns så är minnena inte klara. Men jag vet ju i alla fall vad som hände. Men jag kan aldrig berätta för någon, då kommer de bli skadade och jag skulle må dåligt i resten av livet av att veta att någon av mina kompisar blivit skadade för att jag berättade sanningen för dem. Det skulle liksom aldrig funka. 

Jag vänder mig mot sängbordet och ser min mobil ligga där. Egentligen vet jag inte om jag vill se om han skrivit till mig eller inte, men jag måste ju kolla mobilen någon gång. Undrar om man kan blockera numret? Fast då skulle han kanske söka upp mig och skada mig i verkligheten, eller ännu värre, skada mina kompisar.

Men ändå tar jag upp mobilen och kollar på skärmen. Ett nytt meddelande visas på skärmen, ifrån Han men jag hinner aldrig kolla vad han skrev innan Louis kommer in.

 "Hey! No phones, the doctor said very clearly that you aren't aloud to use your phone" säger han och tar mobilen ifrån mig.

Direkt blir jag rädd att han ska kolla meddelandet, men han kollar inte på mobilen utan stoppar den i fickan direkt. Sedan hjälper han mig upp och vi går tillsammans till vardagsrummet. Han har bäddat soffan med filtar och kuddar, tänt ljuslyktor på bordet, dragit ner persiennerna på fönstrerna och stoppat in en film i DVD spelaren. 

På bordet står två glas, en cola flaska, en tillbringare med vatten och lite godis. På tv skärmen visas menyn till Letters To Juliet, vilket är en av mina favorit filmer så jag klagar inte.

 "You need to drink three glasses of water before you can get coke, okay?" befaller Louis och jag höjer ögonbrynet åt honom.

 "You sound like my mother" han skrattar åt mig.

 "Seriously, you need to drink much water, the doctor said so" 

 "The doctor here, the doctor there, Jesus man, let me live" mumlar jag och han fnissar tyst.

Jag lägger mig ner så att jag har huvudet på armstödet och benen tvärs över soffan. Louis lägger sig bakom mig med en arm om min midja. Nöjt lägger jag handen över hans som vilar på min mage. Men precis när jag sattit på filmen känner jag ännu en gång hur min mage vänder på sig och jag rusar in till badrummet. 

Huvudet värker, allt snurrar och jag har svårt att sitta upp framför toaletten. Av ren panik över att knappt se något börjar jag gråta. Jag spyr och spyr, det verkar aldrig ta slut, men Louis är där hela tiden och håller upp mitt hår och viskar gulliga saker i mitt öra. 

 "Don't cry love, it'll be alright" viskar Louis och lägger en hand mot min panna.

 "Everything is spinning, Louis" mumlar jag och börjar hulka, utan att det kommer något ur min mun. 

 "Just breathe love, I'll take you to bed" lovar han och trycker på knappen på toaletten. 

Jag ställer mig upp och greppar tag i handfatet. Snabbt sköljer jag min mun och låter Louis lyfta upp min svaga kropp. Han bär mig varsamt till sängen där han bäddar ner mig. 

 "I don't think it's such a great idea to watch a movie" säger Louis och jag nickar sakta, rädd att världen ska snurra ännu mera. 

 "Can you stay with me? I don't want to faint" viskar jag och han nickar.

 "Of course darling, I'll be right back, I just need to blow the candles out" säger han och jag nickar.

Medan han är borta koncentrerar jag mig bara på att andas, så att det kan sluta snurra. Det hjälper hyfsat mycket och jag vågar sluta ögonen. När Louis kommer tillbaka lägger han sig framför mig och jag kurar ihop mig mot hans bröst. Och så somnar jag, ännu en gång...

--------------------------------------------------------------------------------------------------

Uppdateringen suger, jag vet. Som jag sagt hela tiden, jag känner mig inte lika driven till att skriva, så uppdateringen kommer inte vara på topp. Jag är ledsen att göra er besvikna och så, verkligen. 

Men i alla fall, hoppas ni har det bra! Puss på er! 

 

JoJo

26 september 2013 23:38

Sjukt bra som alltid :* Och hon måste seriöst berätta för dom andra

 

Agnes

28 september 2013 10:59

Jättesuperasbra kapitel! Xx

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt h...