onedirectiontolove

Direktlänk till inlägg 24 november 2013

44#MinuteOfSilence

Av Wilma - 24 november 2013 11:09

 "Good evening Washington!" utropar Niall i mikrofonen efter första låten.

 "How are we doing tonight?" frågar Liam och alla skriker högre.

Harry fortsätter prata medan jag står och hoppar lite upp och ner bakom scenen för att ladda upp, eller i alla fall försöka. Resten av danscrewet är inne i logen för att fixa sig, jag var klar redan för en halvtimme sedan bara för att jag började göra mig i ordning tidigare än dem, på grund av förtvivlan. 

Det visade sig att istället för att bara vara förband ska vi nu också dansa till några låtar som killarna framför, som bakgrundsdansare. Ganska spännande, enligt mig, men samtidigt så sjukt skrämmande. 

Hela dagen, sedan Louis hittade mig gråtandes, har jag bara tänkt, inte sagt så mycket, men tänkt, pratat med mig själv i mina tankar. Och övat, det är väl vad jag har gjort mest, övat övat övat på dansen så att den ska sitta. Tillslut klarade jag hela koreografin, utan felsteg. Ändå står jag här, bakom scenen, precis innan showtime och sänker mig själv med tankar som Du kommer inte klara det och Du kommer skämma ut dig och Pappa skäms så jävla mycket över dig. 

Snart börjar musiken och resten av crewet dyker upp. Jaja och Millie tar mina händer, en varsin, och jag ler lite mot dem innan vi allihopa tillsammans springer ut på scenen. Fansen skriker högre när de ser mig och Louis skyndar sig fram till mig, pussar min kind och viskar You can do it innan han springer till sin position och låten kommer igång. 

Det börjar bra, alla stegen sitter och jag hamnar i min egna bubbla, precis som vanligt. Låten tar slut och dansarna får stanna på scenen medan killarna pratar lite. Medan vi väntar på att nästa låt ska börja sitter jag och Jaja på en liten trappa och småpratar lite, Hon frågar om det går bra, hur det känns osv. Snart kommer Louis fram till oss och ler lite mot mig.

 "You were great" säger han och jag ler mot honom.

 "Thanks, you too"

Han kramar om min hand snabbt innan han går tillbaka till de andra killarna som står och pratar om något helt ointressant. Men snart är det dags för andra låten och precis som innan börjar det bra, innan jag ser en stor skylt med rosa glitterbokstäver på. We love you Chachi, R.I.P Michael Gonzales! 

Det är som att världen stannar. Allt går i slow motion och alla skrik ekar i mitt huvud tillsammans med killarnas änglalika röster. Det går upp för mig att alla här i arenan, eller i alla fall nästan alla, vet att min pappa dött, de vet att jag mår skit och de finns här för mig, de flesta i alla fall. Jag vet inte om jag slutar dansa, om jag fortsätter eller om jag svimmar, men för en stund står jag i alla fall stilla, stirrar på skylten i havet av skrikandes och gråtandes fans. 

Det finns folk som undrar hur man kan vara vilsen, fast veta vart man är. Låter ju ganska ologiskt, eller hur? Om man är vilse vet man ju inte vart man är eller vart man ska. Men det finns oilka sorters vilse. Det finns Jag-Gick-Fel-Väg-Hem vilse, men också om man är psykiskt vilse, alltså vilse i sina egna tankar, man vet liksom inte vad som är upp och ner, rätt och fel. Det är som att man är fast i en labyrint i sin egen hjärna, man kan liksom inte hitta ut. 

Plötsligt slutar musiken och alla fans skriker högre. Det är som att jag bara inte är där, som att jag liksom försvinner. Allting bara sjunker ihop, alla ljud sänks och låter mjukare, min syn blir lite suddig och det är som att någon lyser en strålkastare i mina ögon. Men jag väcks ur min trans när någon lägger en hand på min axel. Allt kommer tillbaka, jag ser normalt och skriken är höga som alltid. 

 "Are you alright? You zooned out" 

Det är Brandon som står framför mig. Lite halvt förvirrad nickar jag och märker att killarna står lite utspritt på scenen med vattenflaskor medan fansen skriker åt dem. 

 "So" börjar Louis och skruvar på korken på sin  vattenflaska. "We have a special thing to do tonight" han går längst kanten av scenen. "As you may know, recently one of us has lost a  very important person and, we thought we could dedicate a minute of silence for him" 

Hela arenan fylls av skrik, för att sedan tystna. Jag kollar ut över arenan och märker snart att Jaja lägger en hand på min arm och puttar mig lätt framåt. Vi alla ställer oss på en rad, dansarna och killarna, framme vid scenkanten. Louis ställer sig bredvid mig och kramar om min hand mjukt. Arenan, som tidigare varit hyfsat tyst, fylls ännu en gång av skrik. 

 "Alright" säger Harry tillslut och arenan tystnar lite. "Chachi lost her father about a week ago" arenan blir helt tyst och jag kollar ut över havet av fans som nu fyllts med ljus av alla möjliga färger. Tårar fyller mina ögon och jag biter mig i läppen. "So, let's take a minute and send our thoughts to Chachi, her family and wish her father all best of luck in heaven"

Hela arenan blir tyst. Det låter kanske omöjligt, en arena fylld av galna, besatta fans, som har sina idoler precis framför dem, helt tyst. Jag trodde det var omöjligt, men det är verkligen knäpptyst. Arenan är mörk, förutom havet av ljusstavar bland fansen. Man skulle kunna höra en nål falla på golvet.

En klump sätter sig i halsen och tårar fyller mina ögon. Förtvivlat kniper jag ihop ögonen och böjer huvudet neråt. Louis lägger en arm om min midja och jag lutar mig mot honom medan Pacman - som står på min högra sida - tar min hand och kramar den mjukt. 

Pappa jag älskar dig

Pappa glöm mig inte

Pappa vänta på mig

Pappa jag lovar jag kommer snart

Pappa snälla vaka över mig

Pappa snälla var stolt över mig

Pappa pappa pappa

Tillslut klarar jag inte av tystnaden och lägger en hand för munnen samtidigt som jag springer av scenen gråtandes. Fan fan fan, nu förstörde jag allt. Fansen, killarna, dansarna, bandet, vakterna, alla gjorde det här tillsammans för min pappa, men jag förstörde allt genom att bara springa ut. Jag börjar gråta högt och kastar mig på knäna precis bakom scenen. Ansiktet begraver jag bakom mina händer och jag känner hur någon sätter sig bredvid mig och håller om mig. 

Det är Lou som kommit fram till mig och hon vaggar mig lungt fram och tillbaka medan hon viskar lugnande ord. 

 "I need to go out there, tell them I'm sorry" gråter jag och sätter mig upp.

 "You don't have to apologize, Chachi, everyone understands" säger hon lent och drar lite hår ur mitt ansikte.

Arenan är fortfarande knäpptyst. Försiktigt ställer jag mig upp och Lou kramar om mig mjukt innan hon låter mig gå ut på scenen igen. När Louis ser mig skyndar han sig fram och kramar om mig hårt. 

 "I'm sorry" viskar jag och släpper honom. 

 "Chachi-"

Jag avbryter honom genom att ta mikrofonen ifrån honom. Försiktigt går jag fram till scenkanten där resten kollar försiktigt på mig. Fansen kollar nyfiket på mig, undrar säkert vad jag ska göra. Med ostabila andetag lyfter jag mikrofonen mot mina läppar och andas ut innan jag börjar prata.

 "Thank you" säger jag och snyftar lite samtidigt som jag torkar mig under ögonen. "I'm sorry I ran out, I just couldn't take it" förklarar jag och känner hur någon tar min hand. Harry. Han ler uppmuntrande och jag ler lite svagt tillbaka. "This meant so much to me, I really can't believe you're all here for me"

 "Not everyone are you whore!" skriker något fan i den tysta arenan och jag kniper ihop ögonen åter igen.

Flera fans skriker "Shut up!" och "Back off bitch!" men jag lyssnar inte. Istället kollar jag ner på scengolvet, ler lite sorgset och kollar sedan ut i arenan.

 "I know" börjar jag och biter mig i läppen. "I know that not everyone accepts me, there will always be hate, but, I know by own experience that love will always be stronger than hate. I just wanted to say thank you to everyone who accepts me and is here for me, I kinda need it. For those who hate me or doesn't approve my relationship with Louis, I'm sorry. I'm sorry that I took your hero from you, but you need to accept the fact that we love each other and that he has a personal life" 

Jag tar ett kliv tillbaka och tar en sista titt på arenans vackra ljus innan jag vänder mig om ger Louis mikrofonen och går tillbaka bakom scenen. Lättat andas jag ut och sluter ögonen för en sekund. Arenan fylls med irriterat prat och jag hör flera ord riktade mot tjejen som skrek på mig. Lou för mig till dansarnas loge och tar bort mitt smink och liksom fräscha upp mig. 

 "You don't have to finish the concert" säger hon och ser på mig genom spegeln. "You can be with us tomorrow instead"

Jag nickar sakta och hon lämnar mig så att jag kan byta om ifred. Det är som att mina muskler bara gett upp. Mina ben känns som gelé och mina armar känns som spaghetti. Blodet pumpar i mitt huvud och jag byter utmattat om till mina egna mjukisbyxor och en slapp t-shirt. Mitt hår sätter jag upp i en slarvig bulle och ser sedan på min förkrossade spegelbild. Det är som att jag ser mig själv på ett annat sätt. Jag har aldrig varit osäker med min kropp, inte mycket i alla fall, men nu är det som att allting har förändrats. Mina lår ser liksom tjockare ut, likaså min mage. Mina ögon är svullna och röda och mitt hår är en katastrof. 

Plötsligt öppnas dörren till logen och jag kollar genast mot dörren där nu Louis står. Sorgset kollar jag ner i golvet och han går fram till mig. Utan ett ord kramar han om mig och jag kramar honom tillbaka.

 "Go back to the bus, I'll finish the concert and then I'll be right there with you" lovar han och jag nickar.

En livvakt följer mig ut till bussen medan Louis går tillbaka till scenen för att avsluta showen, vilket kommer ta ett tag eftersom den knappt börjat. 

 

Jag ligger i soffan med ett block framför mig när bussdörren öppnas. Utan att riktigt bry mig fortsätter jag skissa på teckningen som täcker det vita pappret. När steg hörs kollar jag upp och ser Louis, Harry och Jaja komma in med två påsar var i händerna. Förvirrat ser jag hur de släpper ner allihop framför mig. Resten av crewet och killarna i 1D kommer in och alla samlas runt mig. Förvirrat ser jag på dem och Louis tar min hand.

 "What's this?" undrar jag och ser på honom där han sitter till vänster om mig. 

 "The fans felt sorry after you left" berättar han. "One special fan in the front asked one of the guards if she could give you a letter. In the end, we decided to have a kind of meet and greet were they could say hi to us and give us their letters to you" berättar han och jag spärrar upp ögonen.

 "Are you serious?"

 "They all had something to give you" berättar Harry och jag får tårar i ögonen igen.

 "Wow, that's amazing"

Under hela bussresan mot Philadephia sitter jag och läser alla brev, radar upp alla nallar och organiserar allt. I breven står det hur mycket jag betyder för dem, att jag är deras förebild och liknande. Resten av gänget kollar på tv medan Louis läser tyst med mig.

 

Dear Chachi,

You're my hero. Not the boys - well, they are too of course, but you mean so much to me. I've had struggles all my life, struggles as anorexia, depression, self harming, suicide thoughts, abuse, bullying etc.

I've followed I.aM.mE since America's Best Dance Crew and I've always adored you. You were always so strong and you've helped me more than you think. Through you, I got the intrest in dancing and it turned out that was my escape, dancing. Every time I dance, I disappear, even if it's only for a second. 

I always lock myself up in my room, turn the music up and just dance, just let my body decide how to move. My thoughts kinda disappeared and I could relax, only for a minute. 

So I was at the concert tonight, front row. I saw you and noticed that you kinda zooned out during your dancing. I got scared, but could breathe out when you came back to reality. At the minute of silence, when you ran out, my heart kinda crushed. I know how it feels to lose your father, I have too. The difference is that I was only eight when my father died. 

I know it's hard. It feels like your whole world is ruined. I know what it's like. What you're feeling now, the sorrow, I feel it everyday. Everyone at school bullies me, my mother is an alcoholic, she's abusing me everyday, my wrists and tighs are filled with scars, I've tried to kill myself a couple of times. I hate my body, I think I'm fat, I tell myself I'm fat each day, even though I know I'm not. But I just hate it, I'm so thin that my bones are showing. It's not healthy, I know, but I can't help it. 

My heart is ripped to small pieces, set on fire, hit, kicked, totally destroyed. 

I just wanted to say thank you - THANK YOU THANK YOU THANK YOU THANK YOU - for saving my life, helping me to escape my thoughts. THANK YOU

much love, Delilah


På framsidan står det ett mobilnummer. Snabbt slår jag in nummret på mobilen och ringer upp henne. Jag ställer mig upp och går mot andra änden av bussen, där ingen är.

 "H-hello?"

En skakig, svag, brusten röst svarar. Det låter som att hon gråter och fryser och skakar. Mitt hjärta brister och jag kan knappt svara.

 "Delilah?" 

Hon blir tyst. "Chachi?" viskar hon och jag ler svagt.

 "It's me, I just read your letter" säger jag och hon andas ut ett hackigt andetag.

 "Oh my God, I can't believe you called me back" Hennes röst är svag och skakig.

 "I want to help you" säger jag försiktigt.

 

----------------------------------------------------------------------

 

holaaaaaa

har typ inget att säga förutom att jag har 19832417534 prov de kommande två/tre veckorna så måste plugga väldigt mycket. Förlåt för den dåliga uppdateringen och slarviga kapitlet, men ja... 

älskar er<3

 
ANNONS
 
Ingen bild

JoJo

25 november 2013 16:27

Omg.Bäst kapitel, så sjukt bra♡ Hoppas det går bra med Delilah (:

 
Julie :D

Julie :D

25 november 2013 18:43

sååå Sjukt bra alltså!! (:
Längtar såå till nästa del!
kram xx :D

http://smileToLife.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Wilma - 22 december 2013 20:11

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

Av Wilma - 22 december 2013 16:15

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

Av Wilma - 18 december 2013 20:00

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

Av Wilma - 4 december 2013 18:15

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Av Wilma - 27 november 2013 21:00


Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt h...

ÖVERSÄTT

Presentation


Hej hej! Här på bloggen kommer jag skriva fanfics om One Direction. Handlingen kan du läsa längre ner i menyn. Läs, kommentera och sprid!!

Love At First Sight

p> 

 

Olivia "Chachi" Gonzales är 17 år och har dansat hela sitt liv. Hon och hennes crew har vunnit America's Best Dance Crew år 2011, men har sedan dess legat lågt. Men nu kommer deras nästa utmaning. I London, Storbritannien, söker nämligen One Direction en dansgrupp som ska inleda alla deras 120 konserter på deras 9 månader långa turné. De bestämmer sig snabbt för att skicka in en ansökan...

Gilla Bloggen

Follow on Bloglovin

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Fråga mig

40 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se