onedirectiontolove

Alla inlägg under oktober 2013

Av Wilma - 31 oktober 2013 19:45

 

KOMMENTERA OM NI TYCKER JAG SKA FORTSÄTTA MED SPOTIFY ELLER ÅTERGÅ TILL YOUTUBE

 

 

Tre dagar senare


Med resväskan incheckad, säkerhetskontrollen avklarad och Jennifer och Joseph (en annan livvakt) efter mig går jag igenom "tunneln" till flygplanet. Louis köpte en första klass biljett åt mig, trots att jag skulle vara nöjd med en vanlig enkel biljett, men han är ju som han är. 

För två dagar sedan, dagen efter jag pratade med FBI och polisen, fick jag reda på att mina föräldrar ligger på sjukhuset. Pappas läge är kritiskt, men mamma är ganska stabil. Så under de här två dagarna har jag bara gråtit och låtit Louis trösta mig så mycket han kunnat. Jag pratade med mamma också via telefon, hon mår inte bra psykisk men är helt stabil. 

Tydligen hade tre killar ifrån mannens gäng brytit sig in i vårt hus och hade direkt gått fram till mamma, hotat henne med pistol. Killarna sa att om mamma och pappa inte tvingade mig att komma hem igen - så att de kunde få tag i mig - så skulle de skjuta dem båda. Såklart hade mamma vägrat, då riktade mannen pistolen mot henne. Precis när skottet avlossades kastade sig pappa framför mamma och fick kulan farligt nära hjärtat. Därefter sköt de också mamma, men träffade bara benet eftersom hon hoppade åt sidan. 

Därefter kom polisen, men då hade killarna redan rymt. Mamma och pappa fördes till sjukhus och resten vet ni. Pappa är riktigt svag, han orkar inte andas själv. Hans hjärta är skadat, så läkarna tror inte att han kommer överleva. 

Och allt på grund av mig. 

Jag får vara hemma en vecka, max. Därefter måste jag tillbaka till turnén och fortsätta jobba. Alla vet att jag inte kommer vara på toppform, det har jag informerat om, men danscrewet och 1D killarna har lovat att de kommer acceptera mina val och stötta mig så mycket de kan. Men jag har inte tillåtelse att vara hemma mer än en vecka, om jag är det kommer jag inte få fortsätta turnéra alls. Det talar ju för sig själv, eller hur? 

Så nu sitter jag här, på planet, på väg hem igen. Hem till mamma som säkert är helt förkrossad och till pappa som är döende. Men jag är förberedd. Jag har sagt till mig själv att vara stark, att vara stark för mamma och pappa. Jag ska visa pappa att jag kommer göra allt jag kan för honom, jag kommer visa vilken stark kvinna han uppfostrat. Jag ska vara där för mamma, visa att jag finns där, visa att vi kan klara oss igenom det här tillsammans. Men det första jag ska göra är att säga förlåt. 

Planet lyfter ifrån marken och jag ser flygplatsen försvinna under mig. Jag kan se alla fans samlade utanför flygplatsen och förstår att alla fortfarande är där. Det är först när det börjar skaka lite som jag kollar bort ifrån rutan. Jennifer, som sitter bredvid mig, ler och tar min hand. Under dessa dagar jag känt henne har vi kommit varandra nära. Hon är nog den jag litar på mest av FBI teamet, den jag oftast går till om jag undrar något eller vill berätta något. 

Jag suckar och lutar huvudet mot sätet med slutna ögon. Snälla förlåt mig...

 


 "Excuse me" säger jag i receptionen på sjukhuset och kvinnan där ler mot mig, "Where can  I find Michael and Susanne Gonzales?"

 "Are you related to them?" frågar hon och knappar på datorn.

 "I'm their daughter"

 "Mrs. Gonzales is on floor three, room 417 and Mr. Gonzales is on floor four, room 502"

Jag tackar och går mot hissarna. Jennifer går efter mig, men håller sig lite bakom. Joseph tog med sig våra väskor hem, han skulle tydligen undersöka lite ytterligare och passade på att ta med våra saker eftersom vi ska bo där under vår vistelse. 

Precis när vi landat ringde jag Ethan för att fråga om han och Josh skulle komma också och han sa att de redan var där, tillsammans med farbror Keith, faster Emma, moster Joanne och farmor. De bor tydligen på ett hotell precis intill sjukhuset. 

Så när jag kommer in på rätt avdelning blir jag attackerad med kramar. Joanne och Emma var de första som kramade mig, samtidigt. Det var då jag började gråta.

Keith kommer fram och kramar mig efteråt. Han har också gråtit. Hans ögon är röda med svarta påsar under dem, men han gråter inte. Antagligen vill han visa sig stark, vilket jag tycker är helt sjukt starkt. Bara att orka visa sig stark trots att ens bror håller på att dö är starkt. 

Därefter kramar jag farmor som sitter nersjunken på en stol och gråter. Hon täcker ansiktet med sina händer och har en näsduk i knäet. Efter en lång kram sätter jag mig på huk framför henne och tar hennes skakande händer. Hon ser på mig och mitt hjärta brister.

 "It's going to be okay, nana, I promise" viskar jag och pussar hennes hand innan jag reser mig upp igen.

Josh går direkt fram till mig och omfamnar mig i en varm och trygg kram. 

 

 

Jag drar in hans doft och gosar in mitt ansikte mot hans nacke. Tårarna börjar rinna utan förvarning och Josh håller om mig hårdare när han känner mina tårar mot hans hud. Han viskar lugnande saker i mitt öra och jag lugnar mig sakta. Var stark var stark var stark var stark... 

När jag släpper Josh ser jag Ethan stå ensam lite längre bort i korridoren med huvudet sänkt och händerna i fickorna. Direkt när jag märker honom går jag fram till honom och drar in honom i en kram. Med armarna runt hans midja trycker jag ansiktet mot hans gosiga tröja och känner nöjt hur han håller om mig hårt, men ändå mjukt. Efter bara några sekunder börjar han gråta tyst mot mitt öra och jag brister inombords. Det brukar vara han som är den starka, nu har vi ombytta roller.

 "Shh, it's alright" viskar jag och stryker min hand upp och ner för hans rygg. Snart lugnar han sig igen och jag ler lite sorgset mot honom innan jag vänder mig mot Joanne. "Where's mum?" frågar jag henne och hon pekar mot rum 417. 

Med långsamma steg går jag fram till dörren och öppnar den. Mamma sitter i en rullstol vid fönstret och kollar ut med döda ögon. Hon är iklädd i en ful sjukhusdress, barfota. På hennes högra en sitter ett typ bandage. Försiktigt stänger jag dörren efter mig och kliver fram lite.

 "Mum?" viskar jag och hon kollar på mig. 

Det är först nu jag förstår att de kanske hatar mig. Det är ju trots allt mitt fel att de är här. Tänk om hon hatar mig? Tänk om hon slänger ut mig och skriker på mig? Och när mamma inte svarar börjar paniken sätta igång.

 "Mum? Please say something" viskar jag och börjar gråta. "Please don't hate me, I'm so sorry that this happened, please, I'm so-"

 "I'm not mad, honey" säger hon och rullar mot mig. "And I definietly don't hate you, I could never hate you, Chachi. Don't tell me this is your fault, it is not, okay?"

 "I'm sorry mum" gråter jag och böjer mig ner för att krama om henne hårt.

 "Shh, darling, everything's okay, we're okay" viskar hon och smeker min rygg. 

 "I love you mum"

 "I love you too baby"

 

 "Have you met them yet?" frågar Louis i telefonen och jag fortsätter pilla på den fula duken som ligger på det lilla runda bordet inne på sjukhusets äckliga kafé. 

 "Just mum" mumlar jag och kollar upp mot Emma som står vid kassan. "I'm too scare to meet dad"

 "Why?" undrar han och jag kan riktigt se hur han rynkar sina ögonbryn, så som han alltid gör när han tycker något är knäppt.

 "I'm scared to see him dying. I don't even want to think about how he looks like" svarar jag och ser hur Emma går emot bordet jag sitter vid.

 "This may be your last chance, Chachi" säger Louis allvarligt. "You may never see him again, take this chance to tell him you love him, stuffs that he should know about before he passes away" fortsätter han mjukt.

 "Thanks" säger jag till Emma som räcker mig en varm choklad innan hon sätter sig framför mig. "Louis, I gotta go, but thank you for the advice" 

 "Alright babe. Take care, say hi to everyone from me"

 "I love you" säger jag och snurrar på koppen med den varma vätskan i.

 "I love you too, stay strong"

Jag lägger på och låter mobilen ligga på bordets vita yta. Emma dricker lite ur sin kaffe och ser sedan på mig. 

 "I can go with you, you know" säger hon tillslut och jag ser upp på henne. "To see your dad"

 "Thanks, but that's something I want to do alone" viskar jag hest och dricker lite ur min kopp.

 "Alright, just know that I'm here for you" säger hon lugnt och lägger en hand på min. "We're in this together, he's my brother, your father, we're all losing someone and we need to stay together"

 "I know, thanks"

Det blir tyst igen. Det enda som hörs är låga röster ifrån andra människor som sitter precis som vi. Det kommer in lite folk då och då, en del går. Personalen i kassan kollar bara ut över alla människor, funderar säkert på allas anledning till att vara på sjukhuset. 

 "Are you mad at me?" undrar jag utan att kolla på henne. Istället kollar jag ut genom fönstret en bit bort. 

 "Mad? No, why would I?" frågar hon förvirrat.

 "Because it's my fault" mumlar jag och kollar på min varma choklad, som egentligen inte är så varm längre. "It's because of me those guys broke into our house, it's because of me we're all here now"

 "No" säger hon snabbt och allvarligt. "Don't think for a second this is your fault, Chachi, I'm serious" Hennes ögon borrar sig in i mina. "You didn't do anything wrong. We're not mad at you, no one here thinks it's your fault, okay?"

Jag nickar sakta, men håller inte alls med henne. Men jag orkar inte bråka om det. Orkar inte prata om det. Orkar inte höra alla säga att det inte är mitt fel, för det är mitt fel. Det vet jag och alla andra också, de vågar bara inte erkänna det.

 

 "We'll all be here when you get back, okay?" säger Emma och kliver ur hissen på våning tre medan jag ska upp en till våning. "Go here instantly when you're done, okay?"

 "Yeah" mumlar jag och hon nickar sakta.

Hissdörrarna stängs och jag suckar i tystnaden. Jennifer gick med på att vänta med de andra; liksom det är ett sjukhus, ingen kan göra något mot mig här. Hissen rör sig uppåt för att sedan stanna på våning fyra. Efter en titt på alla skyltar svänger jag höger och letar reda på pappas rum. Så fort jag hittat det stannar jag och tar tre djupa andetag. Förbereder mig på det värsta. Var stark var stark var stark var stark...

På sjukhussängen ligger pappa. Min pappa. Han som lärde mig cykla, simma och laga mat. Han som alltid funnits där, han som alltid hjälper mig med allt. Min pappa. Min far. Han som fanns med mig på sjukhuset. Han som uppfostrat mig. Men det ser inte ut som pappa, han är inte lika stark och stolt. 

Han är blek. Riktigt blek, alltså typ snövit. Hans läppar är blåa, nästan lila. Han har på sig en sjukhusdress, liknande som den mamma hade. Hans ögon är slutna. Ett EKG står och piper, visar pappas hjärtslag, som är långsamma. 

Skuld. Det är det jag känner. Skulden äter upp  mig innifrån. Sedan kommer sorgen. Sorgen av att förlora min pappa. Efter det kommer ilskan. Hur fan kan man skjuta en person? Hur kan man vilja så illa med en människa att man kan döda den? Hur kan man leva med att ha dödat en person? Och sist kommer depressionen. Rena tanken av att aldrig mer kunna prata med honom, se honom le, höra honom skratta. 

Tårarna kommer automatiskt. De bara stömmar ner och jag lägger en hand för munnen för att dämpa mina hulkningar. Allt blir bara för mycket. Tillslut lämnar jag hans rum. När jag stängt dörren efter mig brister jag ut i gråt och sjunker ner längst väggen. 

 "Honey, are you alright?"

Jag kollar upp och ser en sjuksköterska stå framför mig med oroliga ögon. Utan att ens tänka på det skakar jag på huvudet och börjar gråta igen. Hon sätter sig bredvid mig och lägger en arm om mina skakande axlar. 

 "Who are you visiting?" frågar hon mjukt och drar sin hand upp och ner för min arm.

 "My father, Michael Gonzales" gråter jag och hon suckar djupt.

 "I'm his nurse, one of his nurses at least" mumlar hon. "I know it's hard, honey, but it'll be alright. Even if he passes away, you'll be alright. I've seen other family members of his walking here, visiting him. You have them, okay? You're not alone in this"

 "It's just hard seeing him like this" snyftar jag.

 "I know, sweetheart, I know"

Tillslut går jag in, med Ina - sjuksköterskan. Hon går in först. Jag är för rädd för att visa mig, vågar inte se honom igen, vill inte brista ut i gråt igen. 

 "Good afternoon, Mr. Gonzales. How are you doing this lovely day?" frågar Ina snällt och jag förvånas av hennes stabila tonläge.

 "Good afternoon to you too, Ina. I'm very fine, thank you" 

Jag får en klump i halsen när jag hör hans röst. Rosslig, hes, svag. 

 "You have a visitor" säger Ina och stiger åt sidan så att pappa kan se mig. 

När jag möter hans blick är det som att hela mitt skal, allt mitt snack om att vara stark bara försvinner. Istället brister jag ut i gråt och pappas ögon fylls av sorg. 

 "Oh honey, come here" säger han och jag skyndar mig fram till honom.

 "I'm sorry daddy" gråter jag och kramar honom försiktigt. "I'm so so sorry"

 

----------------------------------------------------------------------

 

Har inget att säga, förutom förlåt.

Mår sjukt dåligt över den dåliga uppdateringen. Var dock borta från i fredags till igår, utan internet, men det är inget att skylla på egentligen. Så...

Förlåt. 


ANNONS
Av Wilma - 21 oktober 2013 20:45

Konserten är inställd, istället är den flyttad till imorgon kväll, då vi egentligen hade ledigt. Vi måste åka till Louisville direkt efter konserten imorgon. De andra instämde på att ge mig och Chachi privattid, då vi alla förstod att hon vet något om det som hände, så när vi stannat utanför ett hotell som vi ska stanna på över natten stannar jag med Chachi i bussen medan de andra går upp till våra rum på hotellet. 

Jag sitter bredvid Chachi på soffan och håller hennes hand. Hon sover fortfarande, vilket jag förstår. Det ger mig tid att tänka. Tänka över det som hänt, tänka över vad Chachi menade när hon sa förlåt. Egentligen är det här overkligt. Det kan inte hända, det händer inte på riktigt. Det jag inte förstår är varför Chachi sprang in i arenan när alla skulle gå därifrån, för säkerheten. Varför sprang hon inte ut när hon hörde skotten? 

Chachi börjar vrida på sig och grymta tyst. Hennes ögon öppnas och jag ler ner mot henne. Men hon ler inte tillbaka. Istället sätter hon sig bara upp och drar benen mot sig. Hennes ögon ser döda ut, hon ser död ut.

 "Hey baby" mumlar jag och stryker bort lite av hennes hår som hänger ner i hennes ansikte.

 "I'm really sorry Louis" viskar hon och kollar upp på mig med tårfyllda ögon. 

 "I don't understand love, why are you sorry?" undrar jag med rynkade ögonbryn.

 "Because it was my fault" Hon börjar gråta tyst. "If I had just gotten there in time..." 

 "Chachi, what's going on?" frågar jag henne och ser på henne medan tårar strömmar nerför hennes röda kinder. 

 "He'll hurt you if I tell you" gråter hon och jag suckar.

 "I can't help you if you won't tell me. Who is He?" 

 "You don't understand!" utbrister hon gråtandes och jag hör smärtan i hennes röst. 

 "Because you won't tell me!" försvarar jag mig själv.

 "He'll hurt you! Or my family!"

 "Chachi, please..." viskar jag och tar hennes hand, "Please tell me what's going on, I can't stand watching you cry" 

 "I can't, Louis" viskar hon. "He'll find you, us, he'll hurt you or someone else that I care about" 

 "Is He - whoever that is - blackmailing you or something? Is he making you do things that you don't want to? Is that what it's all about?" frågar jag henne oroligt.

Hon svarar inte. Istället kollar hon skamset ner i soffan och fortsätter gråta. Jag kollar runt i bussen. På bordet ligger hennes mobil. Efter att ha kollat på henne snabbt räcker jag mig efter den och hon kollar upp på mig direkt.

 "No, Louis-"

 "No!" avbryter jag och låser upp hennes mobil. "If you won't tell me what's going on, I have to find out on my own"

Chachi försöker räcka sig efter sin mobil, men jag håller den ifrån henne. Jag trycker upp meddelanden och läser chockat igenom allt. På det senaste står det One Minute, say bye to your dear friends. Jag läser igenom alltihopa. Chachi sitter gråtandes i soffan och bara ser på mig.

Allt passar ihop. Varför Chachi betedde sig så konstigt, hur hon höll saker ifrån oss alla. Jag förstår inte hur hon kunde hålla det för sig själv, det är helt sjukt. 

 "Why didn't you tell me?" viskar jag och fortsätter kolla igenom smsen.

 "You don't understand!" skriker Chachi gråtandes och ställer sig upp. Jag kollar upp på henne. "He'll hurt you! I held it to myself to protect the ones that I care about! Is that so hard to understand?!" skriker hon och jag ställer mig upp.

 "This is serious, Chachi" säger jag allvarligt och håller upp hennes mobil. "Do you know who it is?"

 "No!"

 "Why didn't you just call the police or something? They would've tracked him down"

 "Can't you hear me?! He would hurt you or someone else that I care about! I did it for you!" 

Hon bryter ihop totalt. Med tusen tårar strömmandes nerför hennes kinder börjar hon kasta saker omkring sig, kuddar, filtar, allt hon kan hitta, samtidigt skriker hon att allt är hennes fel. Det är som att hon äntligen låter allt komma ut, allt hon hållt inne så länge. 

Det sårar mig att hon inte berättade för mig om vad hon gick igenom. Hon utsatte sig själv i fara, för att hålla de hon älskar i säkerhet. Det är inte många som skulle göra något sådant. Att se henne bryta ihop såhär gör ont, så ont. 

 "Chachi" säger jag mjukt och ställer mig upp. "Calm down baby, this isn't good for you" fortsätter jag och går närmre henne.

 "He already knows that you know! He's always around me!" skriker hon och jag försöker hålla om henne, men hon börjar slå på mig för att hålla mig borta ifrån henne. 

 "Please honey, calm down, we're okay, everything's okay" viskar jag och håller om henne hårt, trots att hon stretar emot. 

 "I never wanted this to happen" gråter hon mot mitt bröst när hon äntligen slutat kämpa emot min omfamning. 

 "I know baby girl, I know" 

Plötsligt plingar hennes mobil. Vi båda stelnar till. Chachi börjar gå mot bordet där hennes mobil ligger och jag håller om hennes hand mjukt, men hårt. Hennes hand skakar när hon tar upp den och läser meddelandet. Jag läser det med henne över hennes axel. 

Your house is so pretty. Some friends of mine are going to visit your parents, you don't mind, right? 


Chachi börjar skaka, okontrollerat och hon letar på sin mammas nummer. Jag håller om henne hela tiden.  

 "She isn't answering, Louis, she isn't answering her phone!" gråter Chachi och jag tar hennes mobil ifrån henne. 

Medan Chachi faller ner på soffan letar jag på hennes pappas nummer istället. Signalerna går fram. En. Två. Tre. Jag tappar räkningen medan jag lägger uppmärksamheten på Chachi istället. Samtalet går till röstbrevlådan. Jag svär tyst för mig själv och gör ett snabbt - och förmodligen jävligt idiotiskt - val och ringer upp mannen som skrev smset. 

Ingen svarar där heller. Jag tar med mig Chachi ut till Paul som står utanför bussen. Allvarligt säger jag att jag måste prata med honom och vi tre går in till hotellets lobby. Efter att ha förklarat kort för honom vad som har hänt ringer han upp polis och FBI. Chachi och jag blir visade till ett litet rum på bottenvåningen där vi ska vänta tills polisen kommer. 

 "It's alright, sweetie, everything will be alright" viskar jag i Chachi's öra. 

Hon gråter fortfarande, sitter skakandes i min famn med ansiktet tryckt mot mitt bröst. Mina fingrar flätar in sig i hennes hår om och om igen. Lugnt viskar jag ord i hennes öra och försöker få henne att sluta gråta. Snart fylls rummet med män och kvinnor i polisuniformer. En kvinna och en man kommer fram till oss medan de andra pratar med några av säkerhetsvakterna som var med under skottlossningen. Chachi kollar upp på poliserna med stora, vilsna, oroliga ögon.

 Den kvinnliga polisen sätter sig på huk framför oss. "Hello sweetie" säger hon och ler mot Chachi. "I'm Jennifer, this is my colleague Timmy. We need you to tell us everything that has happened, even though you feel really sad right now. The faster we get information, the faster we'll be able to help you and your family"

Hennes röst är mjuk och behaglig. Chachi torkar sig under ögonen och snyftar innan hon möter Jennifer's blick. Sedan börjar hon berätta. Om hur hon sett mannen i affären när vi var i Mexico, om alla sms. Men tillslut stoppar hon sig själv och ser på mig. Tvekan är allt jag kan läsa i hennes ögon. Förvirrat rynkar jag ögonbrynen åt henne innan hon vänder sig mot poliserna igen.

 "I was attacked at the beach when we were in Sunrise" börjar hon och jag blir genast ännu mer förvirrad. Varför skulle hon berätta det här om hon inte kommer ihåg något? "It was the man" mumlar hon och hela jag stelnar till. "He got me and forced me to follow him, without making it look odd, or else e would hurt my friends, so I followed him. He took me to some rocks that were high enough to cover us from the beach. He pushed me hard against the cliff over and over again, then he hit my head into a hard edge on the cliff wall. He notices that I begin to feel dizzy and he  hit my head into the hard edge ones again before pushing me into the water"

Jag vet att det inte är läge för det, men jag blir arg på Chachi. För att hon sa att hon inte kom ihåg vad som hände, trots att hon visste varenda liten detalj. Hur kunde hon göra så mot mig? Hur kan hon ljuga om en sån sak? Det gör man bara inte. Men jag måste stötta henne nu, hon är ledsen och orolig, hon behöver mig. Men hon ljög för mig. Jag älskar henne, hon älskar mig, vi behöver varandra för att överleva. Jag är en dålig pojkvän om jag blir sur nu. Hon behöver mig. 

 "Did you see how he looked?" frågar Timmy och antecknar. Jag kollar på Chachi som skakar på huvudet.

 "No"

 "Any clothing? Hair colour? Eye colour?"

 "She said no!" försvarar jag Chachi som förtvivlat skakar på huvudet.

Hon lägger en hand på min arm. "Louis, stop" viskar hon och vänder sig sedan mot Jennifer och Timmy. "No, all I know is that he was wearing black clothes, a black hoodie and a pair of sunglasses" 

 "Alright, is there anything else you want to tell us that we need to know?" Chachi skakar på huvudet. "Then we're done for now. We need your phone number and then your parents numbers, so we can..."

Jennifers röst tonar bort och jag fokuserar bara på Chachi som lyssnar, nickar och börjar rabbla upp olika nummer som kan vara nödvändiga. Hennes ögon är blodröda och hennes hår är trassligt. Trots att hon är helt förstörd och livrädd så är hon lika vacker som en gudinna. 

 "So, Timmy will be like your special body guard, he will follow you around, but making it discrete" börjar Jennifer men Chachi avbryter.

 "He'll notice" säger hon. "I know he will. He's smart, he's not a beginner"

 "Oh honey, we aren't beginners either" ler Timmy. "First, we're looking through the whole hotel, and the hotels that you'll be staying at in the next couple of weeks so there's nothing wrong in there, then we'll pretend to work at the hotels during your visit so that we can keep an eye on everyone. We'll see if he's in there or not. While we do this, some of our team mates will be searching for him on our special database. Basically, we're waiting for him to make his next move, we'll be there to catch him"

 "But my parents! It's them that are in danger! Not me!" protesterar Chachi panikslaget och slår ut med armarna. 

 "We know, darling, some of our team in Texas are already on their way to your house, if they aren't already there. They'll keep your parents safe, I promise" ler Jennifer och lägger en hand på Chachis knä.

 "Do you need anything else?" frågar jag dem när jag märker att det börjar bli för mycket för Chachi.

 "No, we're done"

 "I'll take you up to our room" säger jag till Chachi och hjälper henne upp. 

 "We'll keep in touch" säger Jennifer innan jag och Chachi lämnar rummet.

Utanför väntar hela danscrewet plus resten av killarna. Alla ska precis hoppa på oss och kasta massa frågor på oss innan de ser Chachis tillstånd. Istället går de efter oss mot hissarna. 

 

*

 

 "Louis?"

Jag vänder mig om och kollar på Chachi som ligger i dubbelsängen på vårt hotellrum. Antagligen har hon precis vaknat, då hon somnade så fort vi kom upp till rummet. Sedan dess har jag suttit i soffan och bara funderat. Jag vet inte ens vad klockan är, så borta var jag i mina tankar. Efter en snabb blick på klockan räknar jag ut att jag suttit här i ungefär två timmar. 

Jag reser mig upp och går emot sängen. "Yes hun?"

 "Can we... talk?"

Jag förvånas över hennes tonfall. Allvarligt, men ändå svagt och fullt av rädsla. När jag är framme vid sängen sätter jag mig ner på sängkanten och tar hennes hand. Chachi hoppar upp lite så hon lutar ryggen mot sängstommen. 

 "Of course" svarar jag och drar min tumme fram och tillbaka över hennes handrygg. "Talk to me, I'll listen and give you the best answers and advices I can"

 "Okay..." börjar hon långsamt och kollar ner i sitt knä. "You already know everything that has happened... Are you mad at me? For not telling you?" undrar hon och ser upp på mig med stora, ledsna hundögon.

 "No, Chachi, of course not" säger jag snabbt och smeker hennes fortfarande fuktiga kind, tårarna är kvar än. "I was at first, but I can't stay mad at you right now. You did it to protect the ones that you love, not many people would do that, I'm proud of you"

En tår rinner nerför hennes kind och hon ler mot mig. "I just wanted to make sure that everything's okay between us. I don't want it to be awkward"

 "Everything's okay, I promise" ler jag och hon drar in ett djupt andetag. 

 "I just want to tell you something, and I don't want you to get disappointed or sad" säger hon och hennes ord skrämmer mig. Jag nickar åt henne att fortsätta. "I want to go back to my parents for a while, when I know they're okay, or if they're... hurt. I just want to go back as soon as I know if they're fine or not"

Mitt hjärta sjunker. "For how long?"

 "I don't know, Louis, a week, more or less" mumlar hon och leker med kanten på täcket. 

 "I understand, Chachi, I really do" säger jag och ger henne ett ledsamt leende. "But I don't think that's a good idea. I don't like the idea of you being so far away from me, with a creepy stalker behind your back"

 "I wouldn't be alone" säger hon snabbt. "I could bring a body guard, maybe even Jennifer or Timmy or someone else from the police or FBI or whatever, as long as I get to look my parents in their eyes and apologize for whatever I caused them. Please Louis"

Jag suckar uppgivet. "Of course you can go, Chachi. I wish I could come with you though" 

 "Well I wouldn't let you, you're needed on the tour" flinar hon och kramar mig hårt. "Thank you" viskar hon och jag håller om henne hårt.

 "It'll be alright Chachi, I promise"

 "I love you" säger hon. 

 "I love you" svarar jag.

Och jag vet att jag menar det på riktigt.

Och jag vet att hon menar det på riktigt. 

 

**************************************************
*********************

 

Förlåt om det blev ett rörigt kapitel, det blev säkert något fel i allt men för att vara helt ärlig så orkar jag inte läsa igenom det och rätta - FÖRLÅT!

Hoppas ni förstår det mesta i alla fall! 

Love ya'll

ANNONS
Av Wilma - 21 oktober 2013 18:35

   

 

Handling: För 4 årsedan var Amber Rose förälskad i killkompisen Louis Tomlinson, men Amber passar bara när Louis känner det men 1 år senare försvinner Amber, de letar överallt men Amber är helt bort och då inser Louis hur mycket Amber betydde för honom, men vad händer när Amber kommer tillbaka men denna gånger blir förälskad i Niall? - You Found Me.

 

Klicka HÄÄÄÄR för att komma till bloggen! 

Om detta inte funkar, sök på

http://onedirectionnovell.devote.se

 

Av Wilma - 12 oktober 2013 17:15

Who are you and what do you want from me?


Hela morgonen har jag väntat på svar. De andra är i arenan och tränar. Själv sitter jag på soffan i våran buss, mobilen i handen och en kopp varm choklad på bordet framför mig. Jag har väntat i en timme nu. En del av mig tror att han kommer svara, den andra inte. Allt jag vill är att det ska sluta. Att han ska sluta följa efter mig, sluta skriva till mig. Han gör så mycket mer än att stalka mig, han förstör mig inifrån och ut. 

Med en uppgiven suck reser jag mig upp och tar med koppen till köket. Den har blivit kall, så jag häller ur resten i diskhon och ställer koppen på diskbänken. Och så plingar mobilen. Hela jag stelnar till. Sedan skyndar jag mig tillbaka till soffan och tar upp mobilen. 

 

Your nightmare.


Som om jag inte redan visste det, tänker jag och knappar in ett svar.

 

Can't you just leave me alone? What have I ever done to you


Nervöst lägger jag ner mobilen och flätar ihop mina händer med varandra i knäet. Kanske var det här en dålig idé... Tänk om han kommer nu och kidnappar mig?! Tänk om han mördar mig direkt? Tänk om han låser in mig i resten av mitt liv? 

 

You left me.


Förvirrat rynkar jag mina ögonbryn och försöker klura ut vem det är. Antagligen är det någon jag känner, eller kände. Någon jag lämnat... Men vem? 

Plötsligt plingar mobilen igen. 

 

Your boyfriend is doing good on stage. 


Under texten är en bild tagen ifrån en läktare och visar scenen där killarna just nu tränar. Paniken slår mig som en våg och jag ska precis börja skriva tillbaka till honom när han skickar ännu ett sms.

 

Meet me outside the arena in five minutes or I'll shoot them all.


Direkt reser jag mig upp och börjar springa mot dörren som leder ut ur bussen. Det börjar snurra, men jag bryr mig inte. Han kommer inte få skada någon på grund av mig. Aldrig. Men någon stoppar mig precis utanför bussen. 

 "Where are you going?" frågar Jonathan, en av livvakterna. "Mr. Tomlinson gave me orders to not let you leave the bus" säger han. 

Jag rycker min arm ifrån hans grepp och börjar springa mot arenans ingång. Steg hörs efter mig, men jag fortsätter springa. Mobilen plingar igen. 

 

Four minutes.


Jag springer fortare. Bussarna står ju på arenans baksida och ingången är på framsidan. Arenan är riktigt stor så det kommer ta tid att springa dit. Kommer jag hinna? Plötsligt ser jag stängsel framför mig och kommer snabbt på att jag inte kommer komma fram till ingången. De har spärrat av baksidan så att inte fans ska kunna komma in. Nej nej nej nej nej...

 "Ms. Gonzales, what's wrong?" frågar Jonathan som tar tag i min arm ännu en gång. 

Det här är allvar. Någon är inne i arenan med ett vapen. Någon kan bli allvarligt skadad och allt på grund av mig. Jag måste berätta för honom. Jag måste, det är det minsta jag kan göra.

 "Someone in the arena has a weapon and is about to shoot the boys" säger jag snabbt så jag inte ska hinna ångra mig och hans ögon blir stora.

 "Are you kidding right now?"

 "No! We need to hurry!"

 "You need to get back to the bus, I'll handle this" säger han allvarligt och börjar gå mot arenan.

Aldrig att jag kommer sitta i bussen och vänta. Nej. Istället springer jag mot bakdörren till arenan, där vi går in när vi ska träna. Mobilen plingar igen och jag hör Jonathan ropa efter mig.

 

Two minutes, tick tock.

 


Jag ökar mina steg och springer in i korridorerna backstage. Med tårar i ögonen och snurrande syn springer jag så fort jag kan mot scenen. På vägen dit möter jag flera personer som kollar konstigt på mig. Jag hör Jonathan bakom mig. Han pratar med någon i en typ walkie talkie och ropar ibland ut åt allihopa att lämna arenan, men jag fortsätter springa mot scenen. 

Jag hör killarna sjunga. De sjunger Little Things. Ett till sms når min mobil, men jag tänker inte ens kolla. Det är en minut kvar, det vet jag. Äntligen ser jag scenen och springer mot den, men någon drar tag i min arm och jag kastas bakåt.

 "Chachi we need to leave!" utropar Jaja och jag märker att alla börjar springa mot utgången, igenom korridorerna. 

 "But the boys!" skriker jag och börjar gråta.

 "They're leaving too, come on!"

Men jag tänkte inte gå. Även om jag kommer riskera mitt liv måste jag veta vem Han är. Så jag springer ifrån alla andra och börjar springa mot själva insidan av arenan där man sitter och kollar. Snabbt springer jag uppför trapporna mot läktarna och hör hur alla skriker efter mig. I mitt huvud ser jag bilden Han skickade till mig. Det borde vara här någonstans, tänker jag och fortsätter leta efter honom. 

Det snurrar ordentligt nu, allt är suddigt och jag gråter av rädsla, men jag vet att jag måste fortsätta. Det här är min enda chans, jag måste veta vem han är. Jag måste veta vad han vill. 

Och så kommer skottlossningen. Flera skott avlossas och jag håller för öronen. Skrik hörs ifrån scenen och bakom den. Då ser jag honom. Iklädd i svarta kläder, som vanligt. Han springer nerför trapporna, ner ifrån läktaren. Jag springer ner också och följer honom med blicken medan jag springer emot honom.

 "Chachi! Stop! What are you doing?!" hör jag folk skrika ifrån scenen och jag ser livvakter komma springandes mot mig, men jag fortsätter springa mot mannen som nu springer mot scenen. 

Jag sick-sackar mellan alla stolar och försöker komma ihåg att andas.

 "Who are you?!" skriker jag och mannen vänder sig om för att kolla mot mig, men fortsätter springa. "What do you want?!" skriker jag gråtandes och hör ännu ett skott avlossas. 

Jag kollapsar på golvet, men känner ingen smärta. 

 

Louis' POV

 


 "I won't let these little things, slip, out of my mouth. But if I do, it's you, oh it's you they add up to, and I'm in lo-" vi blir avbrutna av att folk börjar skrika på oss att lämna arenan och flera livvakter rycker tag i oss och drar oss bakom scenen. 

 "What is going on?!" utbrister Harry när vi ser alla springa igenom korridorerna. 

 "There's someone in here with a weapon and whoever that is, was going to shoot you guys" berättar en livvakt snabbt och hela jag stelnar till.

 "How do we know this?" frågar jag.

 "Save the questions for later, Mr. Tomlinson. Now we have to get you out of here"

Genast börjar jag tänka på Chachi. Vet hon vad som händer? Är hon säker? Är hon fortfarande i bussen? Framför mig ser jag Jaja och resten av danscrewet gråta och de försöker ta sig ifrån folkmassan och gå tillbaka in i arenan. Då hör jag vad de skriker åt alla andra... Det får mitt hjärta att stanna.

 "She's in there! We have to save Chachi!"

Folkmassan trycker oss vidare i korridoren och det är omöjligt att vända om. Mitt hjärta gör ont och oron äter mig inifrån. Är Chachi i arenan? Vad gör hon här? Hon skulle ju vara kvar i bussen! Plötsligt hörs skott avlossas och skrik fyller korridoren.

 "I need to get back in there!" utbrister jag och försöker vända om, men alla puttar mig framåt.

 "That's too dangerous, Mr. Tomlinson" säger livvakten allvarligt och jag blir riktigt irriterad på honom, och alla andra.

 "My girlfriend is in there!" skriker jag på honom.

 "So are the other body guards! They ran after her, she's safe now focus on getting out of here!"

Tillslut kommer vi i alla fall ut och vi får gå till våra bussar. Jag och killarna följer med danscrewet till deras buss, bara för att vi ska hålla ihop. Ingen säger något, Jaja gråter, Millie försöker trösta henne, vi andra är bara tysta, chockade. Allt hände så fort. Vi var nyss på scenen och tränade! Allt blev en mardröm. 

 "Is she really in there?" undrar jag tyst.

 "I tried making her come with us, but she just ran away" gråter Jaja och det sticker till i mitt hjärta.

Jag kollar ut genom bussfönstret och ser livvakter som omringar den med vapen i händerna. Plötsligt öppnas bussdörren och vi alla kollar dit för att se om det är Chachi, men in kommer Paul. 

 "We have to leave the arena. More shootings have been heard, it's not safe to stay here" säger han allvarligt och jag ställer mig upp.

 "But Chachi's in there!" utropar jag och pekar mot arenan. 

 "Louis, we need to leave" säger han igen. "The securitas are in there, the police are on the way, they'll bring her out and you can meet her later, but right now, we gotta leave. You have no say in this, sorry" 

 "But-"

 "No, we're leaving"

Och så lämnar han bussen. Bussen startas och snart börjar den rulla framåt. Jag börjar gråta och drar i mitt hår. Argt och oroligt slår jag på dörren och skriker svärord. 

 "Louis, she's safe, I promise. She's okay" säger Harry mjukt bakom mig och lägger en hand på min axel.

Jag sjunker ner på golvet och lägger mig som en boll och gråter högt. Hur kan de bara lämna henne där inne? Varför får jag inte bara gå in och rädda henne? 

Har det här något att göra med olyckan i Sunrise? Visste hon om att det var någon därinne med ett vapen? Isåfall, hur? Vad skulle hon göra i arenan om hon inte visste? 

Så många frågor, men inga svar. 

Plötsligt tvärstannar bussen och jag reser mig upp. Vi alla kollar ut genom fönstret och ser att vi fortfarande är vid arenan. En livvakt kommer med en livlös kropp i famnen, han springer mot våran buss. Då ser jag det där bruna håret, de där lockarna.  

 "Chachi..." viskar jag och springer mot dörren igen. 

Jag kastar mig ut och springer mot honom. Det känns som slow motion. Chachi's livlösa kropp och bleka ansikte. När jag kommer fram till dem stannar jag och smeker hennes kind.

 "She's alright. She passed out for running like crazy, but she didn't get shot" säger livvakten och jag tar Chachi ifrån honom.

 "Thank you so much" säger jag och han nickar mot mig.

Jag går med henne i famnen mot bussen där alla står utanför och väntar. Plötsligt känner jag hur hon börjar röra sig i mina armar och hennes ögon öppnas.

 "Louis?" viskar hon hest och jag kliver på bussen. 

 "I'm here baby" viskar jag och lägger henne på soffan.

 "I'm sorry" 

Jag blir förvirrad av hennes ord, men hinner inte fråga något innan hon sluter ögonen igen. Jaja sätter sig på huk bredvid henne och tar hennes hand. Jag backar undan och låter de andra gå fram till henne. Harry gråter lite, han försöker dölja sina tårar men jag ser honom. I en snäll gest lägger jag en hand på hans rygg och han ser på mig. Jag ler mot honom och han ler smått tillbaka.

 "She's fine" säger jag och han ler stort samtidigt som en tår rinner nerför hans kind.

 "She's fine" upprepar han. 

 

---------------------------------------------------------------------

 

Whooooop, what the hell just happened?! 

Har ingenting att säga... Lalalala, lotsas att jag säger något vettigt och var glada över att jag skrivit ett kapitel xd

TACK O ADJÖ MASSOR MED SNÖ

...

...

...

jag vet, töntigt.

Av Wilma - 5 oktober 2013 21:45

På morgonen nästa dag mår jag bättre än kvällen innan. Louis gick lite senare in på kvällen för att åka till arenan. Istället bad han vår livvakt Johnny att stanna med mig på hotellrummet. Så han satt och kollade på en fotbollsmatch medan jag sov och han fanns bredvid mig när jag behövde spy och gav mig piller när jag behövde. 

Nu ligger Louis bredvid mig och andas tugnt. På sängbordet ligger min mobil. Trots all rädsla vill jag se om Han har skrivit till mig något mer och vad han skrev i meddelandet igår. Kanske ska jag passa på nu när Louis inte märker...? När jag kollar på hans änglaliknande ansikte får jag dåligt samvete. Är det för grovt att hålla något sånt här borta ifrån honom? Vad händer om han listar ut att jag hållt något ifrån honom, om han blir arg och lämnar mig? 

Men om jag berättar kommer han bli skadad. Fast, vi kanske kan höja säkerheten runt oss alla? Det skulle nog antagligen bara bli jobbigare för alla andra. Hur jag än gör kommer någon att bli sårad, psykiskt eller fysiskt. Det värsta är att jag inte vet hur mycket längre jag kan hålla det här inom mig. 

Trots alla mottankar tar jag mobilen och ser tre nya meddelanden ifrån Han. Men också ett missat samtal ifrån mamma. Tydligen har hon lämnat ett röstmeddelande som jag bestämmer mig för att lyssna på först.

 "Hi sweetie... I just wanted to apologize for my strange behavior and for not saying goodbye when you left for tour... Your grandma's death hurt me very much and well, it just got to me. Anyway, I hope you're doing good and call me back when you can! I love you sweetheart, see you soon!

Jag ler med tårar i ögonen och sitter en stund och tar in hennes vackra röst. Saknaden är stor, men kärleken är större. Mitt och mammas band kommer vara lika starkt livet ut, det vet jag. Hur mycket jag än saknar henne kommer jag vet att våran mor-och-dotter relation är starkare än allt annat. 

Men så minns jag de där smsen ifrån Han. Min lycka försvinner och jag öppnar meddelande-appen. I den stunden glömmer jag bort att andas och det är svårt att se bokstäverna i smsen som sedan bildar meningar. 

If you tell anyone, I know your home address. Maybe I should visit your parents?

 

You can't hide from me baby doll, remember that. 

 

I'm watching you. 


Det sista meddelandet skickade han för en halvtimme sedan. Snabbt kollar jag runt men kan verkligen inte lista ut hur han kan ha kunnat se mig. Vi bor flera våningar upp, det är omöjligt att se in på rummet från lägenheterna över gatan och jag har inte släppt in någon här.

 "Hey babe, how are you?"

Jag hoppar till av Louis röst och håller på att ramla ner ifrån sängen men Louis greppar tag i mig innan dess. Snabbt låser jag mobilen och Louis ser på mig med ett höjt ögonbryn.

 "Didn't I say no phones?" 

 "My mum called me" säger jag med skakig röst. "She... Uh, she apologized and asked me to call her later" fortsätter jag och petar på mina naglar. Tekniskt sett ljög jag ju inte. Hon ringde ju faktiskt.

 "Oh she did? That's great, Chachi" säger Louis mjukt och smeker min arm. 

 "How was the concert last night?" frågar jag honom och försöker komma på ett annat ämne.

 "Great, wow, the crowd was amazing" andas han ut med ett stort leende på läpparna. "We're leaving for Miami today, by the way. I packed your bag yesterday, left you some clothes" 

 "Thank you" ler jag och pussar hans kind.

 "How are you today?" frågar han och ställer sig upp samtidigt som jag sätter mig på sängkanten. 

 "Not good, but better" 

Han vänder sig mot mig och ler. "That's a good sign" 

 "I guess so" suckar jag och byter om till mjukisbyxorna och den långärmade tröjan som Louis lämnat åt mig.

 "Do you want breakfast?" frågar han och går mot dörren iklädd i ett par chinos och en t-shirt.  

 "No thanks" svarar jag utan tvekan och börjar lägga ner min pyjamaströja i den fint packade resväskan. 

 "You sure?"

 "Yeah"

 

Jaja kommer in till mig och vi sitter och pratar en stund innan vi måste åka. Jag hälsar på alla med varsin kram och tar sedan mina två resväskor efter alla andra mot hissarna. Louis går bredvid mig hela tiden. Att gå med hjärnskakning gör att man känner sig hundra kilo tyngre och det känns som att man ska  svimma hela tiden. Huvudet bultar och allt bara snurrar runt. 

 "Are you alri-"

 "I'm fine" avbryter jag Louis och ställer mig i hissen med de andra.

Han säger inget mer. Jag sätter mig på min ena resväska och lutar huvudet mot väggen. Hissen åker långsamt neråt och jag mår dåligare och dåligare över att ha använt en taskig attityd mot Louis. Det är spänd stämning under hela hissturen. Direkt när vi kliver ur märker jag att Louis tagit illa upp eftersom han går bakom mig, med blicken fäst i golvet. 

 "Louis" mumlar jag och stannar framför honom. Han ser upp på mig och mitt hjärta brister. "I'm sorry, I'm just tired and my head hurts and I'm just a wreck, okay?" säger jag och han nickar sakta. "I love you" viskar jag och lutar min panna mot hans. 

 "I love you too baby girl" viskar han och kysser mig lätt på läpparna. 

Vi fortsätter gå och når snart entrédörrarna. Utanför kryllar det av fans. Direkt får jag en magkänsla som säger åt mig att stanna inne, men jag vet att jag måste ta mig till bussen på något sätt. 

 "Chachi can't go out there" protesterar Louis och kramar mig hand.

 "It's okay..."

 "No, we can get you out some other way" säger han och ser mig i ögonen. 

 "Louis, there is no other way" säger Liam lite halvt oroligt och sänder mig en blick.

 "I'll be alright" lovar jag och kramar om hans hand hårdare. 

Det slutar med att livvakter omringar mig och mitt crew i en liten grupp och 1D killarna i en annan. Vi bestämmer oss snabbt för att åka i våra egna bussar, därför delar vi upp oss direkt. Louis och jag säger snabbt hejdå innan jag och mitt crew börjar gå mot entrén, omringade av livvakter. Snart öppnas dörrarna och skriken blir högre. Fansen trycker sig mot vår lilla cirkel och jag böjer ner huvudet. De höga ljuden får mitt huvud att bulta ännu värre. Min egna puls hörs i huvudet och mina andetag blir oregelbundna. Fansen vägrar flytta på sig, så vi fastnar mitt ute bland fansen medan livvakterna försöker förgäves tränga oss framåt.

Millie, som går bakom mig, tar min hand och kramar den mjukt. Snabbt kollar jag bak på honom, skickar honom ett leende och riktar sedan min uppmärksamhet framåt. Mina ben känns som spaghetti och mitt huvud känns tungt som sten. Bussen känns så långt borta, jag kommer inte orka.  

 "Are you okay?" frågar Millie som trängt sig fram bredvid mig och jag ryggar undan för ett fan som försöker dra i mitt hår.

 "No" erkänner jag och ser upp på honom. 

Hans blick blir genast orolig och han kollar upp mot bussen, ut över fansen och sedan på mig igen. "I can carry you, if that's better" erbjuder han och jag nickar sakta.

 "If that's okay with you?" 

 "Of course, other wise I wouldn't ask" flinar han och han vänder sig så han har ryggen emot mig. "Jump"

Jag hoppar trött upp på hans rygg och han tar tag i mina lår. Mina armar hänger slappt över hans axlar och mina händer är knutna.Fansen försöker riva ner mig ifrån Millie's rygg, men livvakterna lyckas knuffa undan dem. Jag lutar pannan mot Millie's axel och sluter ögonen. 

Efter en kvart ute bland fansen når vi bussen och Millie bär mig in till värmen och mot min sängbrits. Han hjälper mig att klättra upp och jag ler som tack när jag ligger ner på den mjuka madrassen.

 "Thank you" 

 "Anytime" ler han. "Do you need anything?"

 "No thanks, I just want to take a nap" svarar jag ärligt och han nickar.

 "Call my name and I'll be here in a second" flinar han och jag fnissar åt honom. 

Han försvinner iväg och jag krånglar av mig mjukisbyxorna som jag sedan slänger på golvet. Därefter drar jag för draperiet och mörkret omringar mig. Nöjt lägger jag ner huvudet på kudden och kryper under täcket. Huvudet bultar mindre och det känns mindre och mindre som att jag ska svimma. 

 

 "Chachi, honey"

Jag öppnar ögonen och ser Jaja stå bredvid min sängbrits. Hon har dragit upp draperiet lite så ljuset skiner in. 

 "Yes" mumlar jag och trycker ansiktet i kudden. 

 "We're in Miami now. We're all going out now, but Louis promised that he would be back in half an hour, alright?" säger hon.

 "Leave me alone" klagar jag och hon skrattar tyst.

 "See you later loser"

Hon drar igen draperiet igen och jag hör allihopa lämna bussen. Efter tio minuter mår jag illa igen och jag går mot badrummet på bussen. Precis när jag kommer dit känner jag hur magen vänds liksom ut och in och jag kastar mig över toaletten. 

Min morgon spenderar jag i min sängbrits eller på badrummet framför toaletten. Inte direkt en toppen morgon, men jag överlever. När jag sköljer munnen med vatten inne på badrummet hör jag bussdörren öppnas.

 "Sweetie?" hör jag Louis säga mjukt, "Are you up?"

 "Yeah, in here" svarar jag kort och torkar mitt ansikte med en handduk. 

Louis kliver in på badrummet och ser på mig med ett gulligt leende. "Well you look nice" skojar han och jag sluter ögonen med en suckning.

 "Stop it, I feel like shit" 

 "I can see that honey, but don't worry, I'm going to take care of you baby girl" lovar han och hjälper mig mot soffan längst bak i bussen. 

 "Louis, it's very ligh-"

 "Sh, I'm not done" avbryter han och börjar för gardinerna på alla fönster. 

Det blir genast mörkare och jag ler nöjt. Han bäddar soffan med kuddar och täcken och ställer fram glas med vatten på bordet. När han sedan bäddat ner mig bland kuddarna, under täcket, pussar han min panna och sätter sig på huk framför mig. Med en neutral min stryker han handen över min tinning, igenom mitt hår med blicken på såret på min tinning. 

 "I wish you knew what happened" viskar han och jag får genast dåligt samvete. 

 "Me too"

 "You really don't remember anything?" frågar han och jag suckar.

 "Louis..."

 "I'm sorry. I know you don't remember, it's just..." börjar han, men avbryter sig själv när hans röst sviker sig. Han biter sig i läppen och börjar prata igen. "It's just hard, you know" mumlar han med en brusten röst. "It was hard seeing you half dead in the sand, it's hard to know that someone did this to you" En tår rinner nerför hans kind och hela jag bara brister inombords.

 "Maybe I tripped, maybe someone didn't do this to me" mumlar jag, trots att det låter helt omöjligt.

 "No, that's impossible, Chachi! The doctors found bruises of hands on your wrists and arm" utbrister han och börjar gråta. 

 "Please don't cry" viskar jag med gråten i halsen. 

Han bara skakar på huvudet och lägger händerna för ansiktet. Snabbt sätter jag mig ner i hans knä på golvet och lägger mina armar hårt runt honom. Han skakar lätt och gråter mot min axel. Jag kan inte hindra mig själv från att fälla några tårar själv, de bara bildas i mina ögon och faller över kanten. 

 "I almost lost you, Chachi" snyftar han, "What would I have done if you died?" 

 "You would have continued living, you would go to my funeral, cry a little, miss me and light candles. But then you would move on, you wouldn't forget about me, but you would get back on track with One Direction, find yourself a new girl, accepting the fact that I'm gone. You would understand that I would want you to find a new girl in your life, move into a beautiful house, raise kids and live your life. And once in a while, you would come visit my gravestone, talk to me about your life, maybe cry a little and then you would stand up, say Goodbye and I'll Be Back Soon and move on again, without forgetting me"

 "Why are you saying it like it's going to happen? Like you're going to die? Please stop it" gråter han och kramar om mig ännu hårdare.

 "I'm here now, okay? That's all that matters" viskar jag och tänker i mitt huvud ut en plan för att hålla de jag älskar säkra. 

Det kommer krävas otroligt mycket mod, kärlek och styrka för att klara av det här, men det kommer vara värt det för de jag älskar kommer kunna leva utan faran jag för med mig. 

Allt är bara för mycket. Känslan av att bli förföljd, att ha någon som alltid ser en, som alltid vet vad man gör och vart man är. Rädslan går verkligen inte att beskriva. Jag trodde verkligen aldrig att det skulle vara så svårt att berätta för någon om man blir hotad eller något sånt, men då tänkte jag nog inte på vad följderna skulle vara.

Men om jag kanske berättar för polisen först... Fast då skulle Han veta vart jag var på väg och vad jag skulle göra, då skulle han nog antingen gå efter mig och döda mig, eller leta upp mina vänner eller familj. Det kan jag verkligen inte riskera. Det finns ingen utväg.

Jag är fast i det här livet. Och jag vet inte hur mycket längre jag kan fortsätta hålla mig stark. 

 

--------------------------------------------------------------------

 

TJA TJA BLOGGEN

Antar att ni tröttnat på min dåliga uppdatering - och mitt eviga tjat om min dåliga uppdatering - så tänkte få till en sån där liten hälsning som bara jag kan fixa ihop, bara för att få bort den jobbiga stämningen. 

Vad har ni gjort i helgen än så länge? Vad ska ni göra imorgon? HAR NI BILJETTER TILL THE FIVE AND ONLY ONE DIRECTION NÄSTA YEAR?! Ska någon gå den 13:onde? Isåfall vart står/sitter ni? Har sett några som ska gå, men vet inte vilken dag, så om det är flera av er som ska gå den 13:onde så KANSKE KANSKE KANSKE jag kan försöka träffa några av er? Om ni är intresserade? 

Anywhooo, hoppas ni klarar av den fullkomligt fruktansvärda uppdateringen och comment down below - as they say in the famous youtube videos. 

Jaaa....... .......... .........  .......... ........ ........

Nejdå, men ha det bäst flodhäst så hörs vi senare!!

ÖVERSÄTT

Presentation


Hej hej! Här på bloggen kommer jag skriva fanfics om One Direction. Handlingen kan du läsa längre ner i menyn. Läs, kommentera och sprid!!

Love At First Sight

p> 

 

Olivia "Chachi" Gonzales är 17 år och har dansat hela sitt liv. Hon och hennes crew har vunnit America's Best Dance Crew år 2011, men har sedan dess legat lågt. Men nu kommer deras nästa utmaning. I London, Storbritannien, söker nämligen One Direction en dansgrupp som ska inleda alla deras 120 konserter på deras 9 månader långa turné. De bestämmer sig snabbt för att skicka in en ansökan...

Gilla Bloggen

Follow on Bloglovin

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Fråga mig

40 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se