onedirectiontolove

Direktlänk till inlägg 3 november 2013

42#ILoveYouDad

Av Wilma - 3 november 2013 19:30


 Lyssna samtidigt!

 

 

Pappas doktor, Dr. Martin, kom in efter tio minuter. Han började babbla om pappas värden, hur hans hälsa har förändrats och blablabla, vad vet jag, jag lyssnade inte ens. Hela tiden kollade jag på pappa, som kollade på Dr. Martin, nickade så mycket han orkade och la till några Mm och Ja. Pappas hand är kall i min. Hela han är kall, det är som att han redan dött. Det är ingen i hela världen som har hopp för min pappa; inte ens  doktorerna själva! 

 "Mr. Gonzales, we're very sorry to tell you that you're not going to live for much longer, up to a week, but not more" säger Dr. Martin och pappa nickar med ett sorgset leende.

 "I've kind of figured that out" säger han med sin krassliga röst.

 "We're very sorry, there's not much more we can do" ursäktar doktorn och innerst inne blir jag arg.

Varför försöker de inte tills han blir dödsförklarad? Varför ger de bara upp? Varför har de inget hopp alls? 

Men jag förstår att de testat alla metoder. De har testat allt som skulle funkat, men inget har fungerat. Det är helt sjukt egentligen, hur döden kan sno en människa utan förvarning. Jag hade ingen aning om att pappa skulle dö nu, när jag fortfarande är så ung. Jag är bara 17 år! Pappa måste fortfarande ha det där allvarliga snacket om att bli vuxen, ta ansvar, flytta hemifrån, med mig. Han är den som ska hjälpa mig att inreda min egna lägenhet, den som ska skydda mig ifrån killar som inte förtjänar mig, han som ska prata med Louis om hur jag fortfarande är pappas prinsessa och hur pappa kommer skada Louis om Louis skadar mig. Jag är helt enkelt inte redo för att pappa ska dö, inte än. Han är allt för ung, jag är allt för ung. 

 "I'll give you two a minute" säger Dr. Martin och lämnar rummet.

Tystnaden lägger sig som ett tjockt täcke i rummet och jag kollar ner på min lilla hand i pappas stora, lägger min andra hand över våra och suckar lätt. Pappa kollar på mig, det vet jag. Men han orkar inte röra sig, orkar knappt prata. 

 "Chachi-"

 "Don't" avbryter jag och ser upp i hans ögon. "Don't say it"

 "Sweetheart, I know it's hard but it won't help to escape from reality" säger han och harklar sig. "I'm dying, Chachi"

Jag fäller en tår och sluter ögonen. Tyst snyftar jag och skakar på huvudet. Jag hör hur pappa flytter sin arm och hans säng åker uppåt, så han kommer upp i en mer sittande ställning. Sedan kupar han min kind med hans kalla, stora hand. 

 "But I love you, and I'll watch over you, okay?" viskar han och jag gråter högre.

 "I love you too"

 "I'll help you as much as I can from heaven. And you'll remember me, but first of all, you'll move on. Don't spend your whole life crying over me. Think about all the memories that we created, all the stuffs we've done. Go to my headstone once a week, give me roses, smile and say Hi Dad and tell me about your week. Then say I'll See You Next Week, I love You and walk away, proud that you're strong enough to do that. And I'll watch you from heaven, smile and tell God how proud I am over you"

Jag gråter högt med slutna ögon och lägger huvudet mot hans bröst. Försiktigt hjälper han mig att lägga mig bredvid honom och han smeker mitt hår medan han viskar lugnande ord i mitt öra. Mitt huvud vilar mot hans axel och min panna lutar på hans hals. Hans arm ligger runt mig och min hand ligger på hans mage. 

 "I'll miss you, daddy" viskar jag och snyftar högt.

 "I'll miss you too, honey"

 

 "Chachi, baby, you need to get up"

Jag öppnar ögonen och ser Emma stå bredvid pappas säng. När jag kollar ut märker jag att det blivit mörkt. Försiktigt kollar jag på pappa och ser att han sover. Emma hjälper mig upp utan att väcka pappa och jag pussar hans panna innan vi går ut ifrån rummet. 

 "We're going to eat something. There's a restaurant nearby, walking distance" säger hon och vi börjar gå mot hissarna.

 "I'm not hungry" svarar jag och ser siffrorna ovanför ena hissen stiga. 

 "Chachi..." börjar Emma protestera, men jag bara skakar på huvudet.

 "I'm just not hungry"

 "You won't feel better if you starve yourself" påpekar hon och jag suckar högt.

 "Just because I'm skipping one meal?! Just leave me alone!" utbrister jag irriterat.

 "You know you're not the only one who's losing him! We all are! But we won't shut each other out like you do! We will stick together!" skriker hon på mig och jag ser förvånat på henne.

Hissen plingar till och Emma kliver in, men jag stannar. Istället går jag tillbaka till pappas rum. När jag stängt dörren efter mig sätter jag mig på soffan i hörnet. Med en suck drar jag upp mobilen ur fickan och ser två missade samtal ifrån Louis, ett ifrån Harry och ett ifrån Jaja. Förutom det har jag fem sms ifrån Louis, två ifrån Harry, tre ifrån Jaja och sedan ett ifrån alla andra. 

Trött reser jag mig upp och går ut ifrån rummet för att ringa Louis. Det är ganska tomt i korridoren, vilket är skönt. Medan signalerna går fram undrar jag hur länge jag får stanna här. Jag kanske får stanna över natten. 

 "Hey babe, how are you?" frågar Louis med lite hes röst och harklar sig.

 "I'm tired" mumlar jag och sjunker ner på golvet längst väggen. 

 "Why don't you sleep then?" undrar han lite halvt oroligt.

Jag känner klumpen bli större i halsen och jag kollar upp i taket för att hindra tårarna från att falla. "I'm scared he won't be here when I wake up"

 "Baby" viskar Louis och jag hör smärtan i hans röst. "I wish I could be there with you right now"

 "You're needed on the tour"

 "But you're so much more important"

 "Don't say that" mumlar jag och petar på mina byxor.

 "It's true" Jag svarar inte, så han fortsätter efter en stunds tystnad. "So did you go to see him?"

 "Yes" säger jag och ler svagt. "We talked for a while, before I fell asleep next to him"

 "What does the doctors say?"

 "That..." försöker jag och sväljer hårt i ett försök att få ner klumpen. "That he doesn't have more than a week left" viskar jag och känner hur tårarna börjar falla igen. 

 "Aren't they trying to keep him alive?" frågar han och jag snyftar.

 "There aren't any other way they can keep him alive" gråter jag och försöker torka bort tårarna.

 "Baby don't cry" ber Louis. "I'll start crying"

Jag skrattar lite lågt och snyftar. Det blir tyst, men det gör ingenting. Bara av att höra hans andetag känns det som att han är precis bredvid mig. I bakgrunden kan jag höra röster, men bara lågt. Som att de är i ett annat rum, eller i alla fall längre bort. 

 "How was the show tonight?" frågar jag honom.

 "Great" svarar han glatt. "We actually held a minute of silence in honor of your dad

 "Wait" Jag rynkar ögonbrynen. "Does the fans know what happened?"

 "No" svarar han lugnt. "Just that he got shot, but not the whole story. There's a trend on Twitter, PrayForChachi, that has been going on since you left, kinda"

 "Are you serious?"

 "Yeah, the fans are worried about you and your dad"

 "That is so cute" viskar jag och ler för mig själv.

 "I know, right?" Det blir tyst igen, men bara för några sekunder. "I love you"

 "I love you too" mumlar jag och lutar huvudet mot väggen. 

 "Hey, I gotta go, but I'll call you tomorrow, okay?"

 "Yeah, bye"

Vi lägger på och jag ställer mig upp igen. När jag sitter på soffan i pappas rum skriver jag tillbaka till alla som skickat ett Tänker På Dig sms till mig. Det slutar med att jag somnar där, på den hårda soffan, i samma rum som min pappa. Trots att hans EKG piper ständigt stör det mig inte, inte alls faktiskt. Då vet jag ju i alla fall att han fortfarande lever. 

Jag älskar dig pappa...


Jag vaknade några timmar senare, klockan halv tre på morgonen, av ett pipande. Inte upprepande, utan ett enda långt pip som studsade mellan väggarna. Först förstod jag inte vad det var, jag trodde det var brandlarmet, men sedan rusade doktorerna in och jag förstod. Det var då mitt hjärta sprack helt och allt bara förstördes. Allt bara försvann. 

 

Utanför faller regndroppar. Det blåser också, träden rör sig rytmiskt i vindens vågor. Ingenting är som det ska. En svart bil kör upp på uppfarten bredvid våran vita. Joanne står på gården med armarna i kors. Ifrån baksätet hoppar Carly, Hayley och Seth ut. Ifrån förarsätet kliver Lucas ut. Hayley och Carly hoppar på sin mamma och kramar henne. Seth går långsamt mot henne med händerna i fickorna och huvudet sänkt. 

Hayley och Carly springer in i huset och jag hör dem ropa Hej nerifrån. Seth kramar Joanne hårt och hon drar handen upp och ner längst hans rygg. När de släpper varandra går Joanne fram till Lucas som lyfter ur deras väskor ut bilen. De kramas länge och hårt. 

Ingenting är som det ska. Det är kaos. Stämningen är bara helt kass. En stor del av mitt hjärta är borta, uppe i himlen med min pappa. Min pappa. Som nu gått med änglarna, som nu vakar över oss. Min pappa, min hjälte. Han som alltid fanns där. Han som alltid kramade mig så hårt att jag knappt kunde andas. Han som alltid gav mig råd och hjälp. Personen som höll mig först som bebis. 

Det har gått två dagar sedan han dog. Jag måste tillbaka till turnén om fyra dagar. Mamma fick åka hem ifrån sjukhuset samma dag som pappa dog. Jag har inte pratat med någon under de här dagarna, jag har inte lämnar rummet, knappt lämnat platsen på min fönsterbräda med en kudda och en filt. Alla har försökt prata med mig, men jag har inte sagt något. Ätit? Jag tog ett äpple igår som Keith kommit in med. 

Imorgon ska Annie och Tyra komma, men resten kom idag, just för att Annie var tvungen att jobba. De har bestämt att alla ska stanna här fram tills alla känner sig stabila, jag hörde Joanne prata med någon igår på telefonen, antagligen Lucas. Mamma har jag inte hört något ifrån, hon har inte varit inne här. Förmodligen ligger hon på sitt rum, instängd i sin sorg. Så som hon gjorde när mormor dog. 

 "Chachi?"

Jag kollar mot dörren och ser Seth stå där. Utan ett ord kollar jag ut genom fönstret igen och hör hur han stänger dörren. Först trodde jag han gick ut, men sedan hör jag hans steg i rummet. Som vanligt ignorerar jag honom, så som jag ignorerat alla andra, inklusive min mobil. 

 "Can you say something, please?" undrar han tyst med en hes röst. 

Jag svarar inte, trots att jag vill det när jag i ögonvrån ser hans stora, oroliga ögon. Men jag orkar inte. Det är som att ingenting spelar någon roll längre. Min pappa är borta. För alltid. Han är död. Han lever kvar i ditt hjärta. Men han finns inte. I tystnaden börjar min mobil ringa, som så många gånger innan. Men jag har liksom lärt mig att stänga det ringande ljudet ute.

Seth kollar på min mobil som ligger på sängen - tror jag. 

 "Your phone is ringing, Chachi" säger han och går emot sängen. "It's Louis"

Hans namn får min mage att värka. Varför har jag stängt honom ute? Han vet inte vad som hänt. Han har ingen aning om vad det är som händer och han har inte gjort något fel. Men jag orkar liksom inte prata. 

 "Do you want to answer?" frågar han. Jag svarar inte. "Do you want me to answer?"

Tillslut slutar det ringa och Seth suckar. Han lägger ner min mobil och tar min hand. Tillsammans stirrar vi ut på omvärlden, den hemska, orättvisa världen vi lever i idag. Varför är allt så hemskt hela tiden? 

 "We're all here for you" viskar han innan han pussar min panna och lämnar rummet. 

Mörkret faller och ännu en dag har gått. Som vanligt kommer Emma in med en bricka med mat på. Idag finns det kött, potatis och sås på tallriken. Men jag kollar bara ut genom fönstret. Hon stannar och försöker få mig att äta, men jag vägrar. Tillslut får hon nog.

 "How can you be so selfish?!" skriker hon och jag kollar på henne med stora ögon. "He was my brother you know!" fortsätter hon och får tårar i ögonen. "You didn't just lose your father! Your mother lost her husband! Me and Keith lost our brother and your cousins lost their uncle! Don't feel so damn sorry for yourself!" 

Hon börjar gråta och gömmer ansiktet bakom sina händer. Jag sitter och bara kollar på henne. Försiktigt reser jag mig upp och går fram till henne. Snällt tar jag bort hennes händer ifrån hennes ansikte och hon ser på mig. Utan ett ord kramar jag henne hårt och hon börjar gråta högre. Hon klänger sig fast vid mig, hårt, rädd att jag ska springa iväg. 

 "I'm sorry" viskar hon i mitt öra.

 "No" viskar jag. "I'm sorry"

 

---------------------------------------------------------------------------

 

älskar er allihopa, ni betyder allt för mig. 

 
 
-Niall novell

-Niall novell

4 november 2013 19:38

:'( Jätte bra kapitel!!

http://justadropintheocean.blogg.se

 
Ingen bild

Fanny (bunny)

4 november 2013 19:54

Åh! är alltid så tagen efter sorgliga kapitel, o massa tårar! D:
DU ÄGEEER!! <3

 
Ingen bild

JoJo

7 november 2013 19:35

Började nästan gråta :'( Hemskt men så otroligt bra skrivet♥

 
Ingen bild

Agnes

10 november 2013 09:54

Så jättebra och sorgligt kapitel! Jag kunde känna hur mina ögon tårades lite och jag är inte riktigt den typen som brukar gråta till filmer och sånt. Men jättebra kapitel, hoppas nästa kommer snart! Xx

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Wilma - 22 december 2013 20:11

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

Av Wilma - 22 december 2013 16:15

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

Av Wilma - 18 december 2013 20:00

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

Av Wilma - 4 december 2013 18:15

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Av Wilma - 27 november 2013 21:00


Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt h...

ÖVERSÄTT

Presentation


Hej hej! Här på bloggen kommer jag skriva fanfics om One Direction. Handlingen kan du läsa längre ner i menyn. Läs, kommentera och sprid!!

Love At First Sight

p> 

 

Olivia "Chachi" Gonzales är 17 år och har dansat hela sitt liv. Hon och hennes crew har vunnit America's Best Dance Crew år 2011, men har sedan dess legat lågt. Men nu kommer deras nästa utmaning. I London, Storbritannien, söker nämligen One Direction en dansgrupp som ska inleda alla deras 120 konserter på deras 9 månader långa turné. De bestämmer sig snabbt för att skicka in en ansökan...

Gilla Bloggen

Follow on Bloglovin

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Fråga mig

40 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar


Skapa flashcards