onedirectiontolove

Inlägg publicerade under kategorin Love Make Me Blind AVSLUTAD

Av Wilma - 13 maj 2012 20:46

 - Mum!! Hurry up!! skriker Vicky.

 - I'm on my way! skrattar jag och går ut till hallen.

Niall har klätt på Vicky. Hon har på sig ett par lösa jeans, ett sött linne och en rosa jacka, samt en rosa mössa med en boll på. Hon är så söt!

Vicky är alltså min och Nialls dotter. Hon har fått Nialls blåa ögon, mina läppar, min näsa, Nialls hårfärg men mitt hår... Så otroligt söt är hon! Hon har precis fyllt tre, vilket är helt otroligt!

 - Come on mum, hurry! skojar Niall och vi skrattar.

Vi går ut och ner till gatan. När vi ska över bilvägen springer Vicky ut, men jag är snabb efter. Precis då kommer en bil, men jag drar undan henne. Jag skyndar sedan över gatan med Vicky i famnen och andas snabbt. Paniken tog över. Niall kom oroligt över till oss.

 - Are you okey?! frågar han.

 - Don't ever do that again, Vicky! säger jag strängt och hon ser skamset ner i marken.

 - Are you okey, hun? frågar Niall och jag nickar sakta.

 - I just got so scared.

Vi fortsatte gå mot lekparken. Men den här gången håller vi hennes händer. Jag håller i henes högra och Niall i hennes vänstra. När vi kommer fram springer hon mot klätterställningen och klättrar upp. Jag och Niall sätter oss på en bänk precis bredvid och tar varandras händer. Han kysser mig och vi börjar småprata lite. Ett gulligt fan kommer fram och sträcker fram ett block och en penna till Niall.


 - Honey! We're going home! Come on now! ropar Niall och Vicky kommer springandes.

Vi tog hennes händer igen och började gå mot Louis hus där alla skulle vara idag.

 - Are we going to uncle Louis? frågar Vicky och vi skrattar.

 - Yes, we are.

Eftersom Niall tillbringar så mycket tid med Louis och killarna tror Vicky att de är bröder. Så hon kallar alla killarna för Uncle Louis, Liam, Harry and Zayn. Det är såå gulligt!!

Jag kan inte fatta att det här är mitt liv. Att just jag fick chansen att leva det och att jag fick träffa Niall. Men jag antar att det är ödet. Innan jag träffade Niall trodde jag inte på ödet. Jag trodde det bara var bullshit, men det var sant. Undrar om jag ens skulle leva om jag inte hade Niall. Och när vi fick Vicky var det som pricken över i.

Jag, Danielle, Eleanor och Cilla håller ihop. Vi är fortfarande riktigt tajta. Jag och killarna också. Vi är som en enda stor familj. Allt är perfekt. Jag har mina bästa vänner, min man och min underbara dotter. Det är allt jag behöver. Såklart har jag ju mamma och pappa också, men jag har inte så jätte bra kontakt med dom längre.


Kärlek kan vara konstig, jobbig och kan verka onödig. Men utan kärlek så skulle ingen av oss finnas här idag. Kärleken kan göra en blind, men det är nyckeln till livet. För utan kärlek, finns inget.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Avslutet för novellen finns under här! Imorgon får ni nog i alla fall prologen för nästa novell. På onsdag ska jag åka till Sälen eftersom vi har lov torsdag fredag. Men jag tar med mig datorn, så vi får se hur mycket jag skriver.

Vad tycker ni om novellen? Var den helt kass? Eller var den bra? Kommentera på bara!

ANNONS
Av Wilma - 13 maj 2012 14:11

Tiffany


 - Follow me out, säger Zayn och hjälper mig upp.

Han lägger handen på min rygg och leder mig ut till vardagsrummet. Men där sitter bara tre killar: Louis, Liam och Harry. Ett sting av oro sköljer över mig och jag känner tårarna i ögonen och gråten i halsen.

 - Where is Niall? säger jag hest och tyst.

 - He ran out of here two hours ago... säger Harry och allt brister.

Tårarna sprutar och mitt hjärta värker. Han är borta. Tänk om han aldrig kommer tillbaka? Han hatar mig. Allt är mitt fel. Han kommer aldrig förlåta mig. Han kommer aldrig se mig i ögonen igen. Han kommer lämna mig med ett litet barn.

Plötsligt öppnas och stängs dörren. När jag kollar upp ser jag bara Harry. Han står framför mig och ser sorgset på mig. Efter en liten stund sträcker han fram handen och jag tar den. Han drar upp mig och hjälper mig till soffan. Jag orkar inte ens gå. Alla tårar har taigt all min energi.

 - He's going to leave me, isn't he? viskar jag trött och hest.

 - He'll come back. I promise...

Det är det sista jag hör innan jag faller in i en orolig sömn utan Niall...


Zayn


Jag, Liam och Louis går ut för att leta efter Niall. Vi ringer honom gång på gång och letar överallt. Kylan tränger in under min hud och jag ryser. Vi går till stranden och letar. Då ser vi någon på bryggan. Vi går dit och ser Niall sitta gråtandes med benen över kanten.

 - Niall! säger jag och han vänder sig om.

 - Why did you go? Tiffany is really worried about you! She think you're going to leave her and she's crying really much! Please follow us home, säger Liam.

 - I'm sorry... viskar han hest och börjar gråta igen.

Vi hjälper honom upp och tar honom med oss till deras lägenhet. När vi kliver innanför dörren möts vi av konstiga ljud och Harry som sitter oroligt på golvet framför soffan med Tiffanys hand i sin. Tiffany ligger och vrider på sig medan tårar rinner nerför hennes kinder.

 - What's going on?! säger Louis.

 - She's sleeping, and she doesn't wake up! säger han oroligt och Niall är snabbt framme vid henne.


Tiffany


Jag springer över ängen. I hopp om att försvinna från helvetet. Killarna finns ingenstans. Niall är borta. Han lämnade mig med Olivia. Ja, jag har fött vår dotter och Niall har jag inte sett någon gång. Olivia har precis fyllt tre. Och nu är pengarna slut. Hon är hos en fosterfamilj och jag gråter varje natt.

Jag ser tågrälsen och ställer mig på den. Som tur är ser jag ett tåg en bit bort. Jag slutar ögonen och tänker på Niall. Hans vackra ögon. Hans söta skratt. Hans underbara personlighet.

 - Babe? Babe, wake up...

Jag ser mig omkring. Toppen! Nu kan jag höra hans röst också!

 - Honey, please!

Nu strömmar tårarna ner och jag önskar att jag aldrig hört hans röst.

 - I love you... viskar jag samtidigt som tåget träffar mig.

 

JAg skriker högt och sätter mig kvickt upp. Killarna sitter oroliga framför mig. Tårarna strömmar nerför mina kinder och jag ser Niall sitta orolig bredvid mig och han slänger sig på mig.

 - I'm sorry! gråter jag och han ser allvarligt på mig.

 - No, I am sorry! You haven't done anything wrong! I promise...

Han kysser mig och jag besvarar den. Killarna ler lite runt oss och jag flinar lite. Niall bär upp mig och jag lutar mig trött mot hans axel. Han lägger mig i vår säng och bäddar om mig. Han kysser mig godnatt och jag somnar om igen med Nialls leende i mitt huvud.


När jag vaknar igen känner jag doften av pannkakor i hela lägenheten. Jag kan höra Niall vissla och jag ler lite trött. Sakta reser jag mig upp och drar på mig ett par mjukisar och ett linne. Sedan går jag ut mot köket medan jag sätter upp håret i en bulle.

 - Morning, säger jag och sätter mig vid köksön.

 - Godd morning hun, how are you? ler Niall och pussar min panna för att sedan gå tillbaka till spisen.

 - Good.

 - I'm sorry about yesterday... säger han tyst.

 - Me too.

Vi äter under tystnad. Det känns lite spänt, men den stämningen försvann ganska snart. Vi pratade ganska mycket medan vi ställde in i diskmaskinen, sedan slog vi oss ner i soffan.

 - So.. What do you want to day? frågar Niall och jag ser ut genom fönstret.

 - I don't know. I think it's going to rain, so maybe we could just stay home. Watch movies, play games, or something, säger jag och han nickar.

 - That sounds like a great idea! ler han.

Vi sätter på Fifa och kör det i en timme ungefär. Sedan spelar vi kort. Niall blir sur över att han alltid förlorar, men jag bara skrattar. Efter en stund slår han bort alla korten och stönar frustrerat. Jag skrattar högt och kysser honom.


Såhär vill jag ha det. Bara vara med min man i livet. Och snart får vi ett barn också. Det kommer vara perfekt. Se barnet växa upp. Se det lära sig gå, prata och läsa. Det kommer vara så perfekt. Det här är mitt liv. Och jag kommer definitivt fortsätta leva det!

---------------------------------------------------------------


SLUT PÅ NOVELLEN!

Men ta det lugnt! Kommer lägga ut en epilog, förhoppningsvis ikväll! Sedan börjar jag på en ny novell så snabbt som möjligt! Måste bara få lite idéer först!

VAD TYCKER NI OM NOVELLEN?! DÅLIG/BRA? Kommentera, snälla!!

ANNONS
Av Wilma - 11 maj 2012 18:15

Tiffany


Efter några veckor får både jag och Louis åka hem. Jag är just nu i Sverige för att packa mina saker, eftersom jag och Niall ska flytta ihop. Jag är så glad!! Kan knappt vänta. Just nu sitter jag på mitt rum och packar ner gamla foton och ja, minnen. Ibland fäller jag en tår och ibland skrattar jag till. Snart ska jag säga hejdå till mina kompisar. Imorgon åker jag hem, då följer Lucas och mamma med till flygplatsen. Mamma gillade verkligen inte att jag var gravid, men det är ju mitt liv liksom...

Jag stänger den sista lådan och lägger händerna i bakfickorna på mina jeans medans blicken vandrar över det tomma rummet. Nu står bara sängen kvar. Snart brummade det utanför och jag gick till fönstret för att kolla ut. Lastbilen är här. Niall fixade så att en lastbil skulle komma och hämta mina saker - förutom två resväskor - och den skulle köra ner allt till London. De räknade med att det skulle vara framme om några dagar.

Några män kommer in och hälsar. De hjälper mig att lyfta ut alla flyttlådor eftersom mamma inte var villig att hjälpa till. Hon har förändrats så mycket. Lucas står vid mamma och gråter lite smått. Jag vill inte lämna honom, verkligen inte. Det är inte det bästa med att flytta direkt...


Cilla


Jag ligger i min säng och stirrar upp i taket. Snart åker Tiffany till London igen, den här gången föralltid, eller i alla fall för en lång tid. Zayn och jag har pratat om att jag ska flytta in med honom, men vi är inte riktigt redo än.

Zayn har jag föresten inte hör något ifrån på tre dagar. Inget SMS, inget samtal, inget. Men jag antar att de har mycket att göra. De är kända liksom! Dom har säkert inte tid att prata med sina flickvänner varje dag.


En månad senare/Tiffany


JAg ler stort mot Niall som kommer gåendes med två koppar varm chocklad. Det är ganska kallt ute nu, eftersom det är oktober (säger så...). Vi är i vår egen lägenhet just nu. Min mage har blivit lite större, men inte mycket. Det syns inte så jätte mycket.

Lägenheten är perfekt. Inte för stor, inte för liten. Perfekt! Två sovrum - ett större än det andra -, ett kök, två badrum och ett lite större vardagsrum som sitter ihop med köket. Det är en öppen planlösning när man går in i lägenheten och där är köket till vänster, vardagsrummet till höger, balkongen rakt fram och till vänster är den lilla korridoren till sovrummen och badrummen. Det finns också en liten WIC som är inne i det stora sovrummet.

 - Babe, the lads are coming over, is it okey? säger Niall och jag nickar med ett litet leende.

 - That's more than okey, ler jag och han kysser mig snabbt.

Efter några minuter reser jag på mig och går mot vårt sovrum. Där inne fortsätter jag till min och Nialls WIC och letar efter min One Piece. Jag ser dens limegröna tyg och drar på mig den över ett linne, bh och Pieces trosor. Jag drar upp den vita dragkedjan och går ut till sovrummet igen. Blicken vandrar över rummet och söker desperat efter min McBookAir. Den ligger på den stora sängen. Så jag går fram till sängen och tar den under armen för att sedan gå tillbaka till Niall. Han sitter och pratar i telefonen i soffan.

Han ser lite bekymrad ut, men sedan börjar han le. Mer och mer. Jag går fram till soffan och sätter mig i den. När jag sitter i skräddarställning lägger jag datorn i knäet och sätter på den.

 - Yeah, I will. See ya, Hazza, bye!

Niall lägger ner mobilen och ler lite  mot mig.

 - What? flinar jag och trycker upp Safari på hemskärmen.

 - Nothing. I just find out that we're going to tour in a week, säger han och mitt leende försvinner och blicken faller på honom.

 - And you're happy for that? Pfft, thanks, muttrar jag och vänder blicken mot datorn igen.

 - Hey, I haven't told you everything. The best part is that you're going with us!

 - Serious?! utbrister jag och han nickar.

 - Yes!!

 - Oh my God!! THANK YOU!! skriker jag och slänger mig på honom.

Jag kysser honom hårt och kramar honom lika hårt. Han skrattar och kramar mig försiktigt tillbaka. Efter bara några minuter knackar det på dörren och Niall flyger upp. Han kastar sig på dörren och öppnar. Där står killarna med pizza.

  - Surprise!! skriker dom och vi skrattar.

 - FOOD! skriker Niall och alla börjar garva.

Jag kramar alla och de ler lite mot min mage. När Louis försiktigt rör den märker jag något på hans finger. Vänta... Va?!

 - Louis?! säger jag och tar hans hand.

Jag skådar ringen och ser upp på honom. Han ler lite svagt och rycker på axlarna.

 - I'm getting married, ler han och jag slänger mig på honom.

 - Congrats brother! ler jag och han släpper ner mig.

 - Thanks.

Vi hjälper till och ställa fram pizzorna på köksbordet och när jag står och fixar med glas och dricka känner jag armar om min midja och händer på min mage. Snart lägger Niall sin haka på mig axel och kysser mig på halsen. Jag fnissar och vänder mig mot honom för att kyssa honom.

 - I love you, ler han och jag kysser han igen.

 - I love you too, becoming father, flinar jag.

Han ler och hjälper mig med alla glas som vi ställer på bordet. När vi kommer dit har alla redan börjar äta. Jag fnissar när Niall slänger sig på hans pizza och börjar äta. Jag slår mig ner bredvid Harry och Niall och lägger upp en liten bit pizza på min tallrik. Biten var liten för att 1. Jag var inte hungrig och 2. Jag hade absolut ingen aptit. När jag ätit två bitar pizza la jag ifrån mig tallriken och de ser chockat på mig.

 - Aren't you about to eat more, darling? säger Niall oroligt.

 - No, I'm not hungry, and I have appetite, säger jag och dricker lite Cola.

 - Are you sure? I don't think it's good to stop eating with a baby inside of you, säger han försiktigt.

 - So everything is about the baby now, huh?! utbrister jag och reser mig upp för att gå till vårt sovrum.

Jag smäller igen dörren och ser mig omkring. Vad håller jag på med? Varför är jag så arg? Kanske är det mina hormoner som förändras. Jag har varit riktigt känslig de senaste veckorna. Gråtit för minsta lilla, blivit arg och irriterad för ingenting. Men jag ville inte gå ut dit än.

Jag satte mig på sängen med huvudet i händerna och armbågarna mot mina knän som var uppdragna mot mitt bröst. Jag drog in fingrarna i mitt hår på bakhuvudet och lutade ansiktet ner mot mina ben. Sakta börjar tårarna rulla och jag börjar gråta hyseriskt. Tänk om Niall blir arg på mig och lämnar mig? Tänk om han blir trött på att jag alltid ska gråta och hålla på och lämnar mig ensam med ett barn i mig?

Plötsligt öppnas dörren och jag förväntar mig att det ska vara Niall, men där står istället Zayn. Han ser medlidsamt på mig och stänger dörren efter sig. Jag sätter mig i skräddar ställning och torkar mina tårar. Zayn sätter sig bredvid mig och drar in mig i hans famn.

 - It's okey to cry, you know, viskar han och då börjar tårarna rinna igen.

 - Is he gonna leave me?! Is he mad at me?! får jag ut mellan tårarna.

 - No, he loves you, and your baby. He would never leave you.


Niall


Jag ställer mig utanför sovrumsdörren när Zayn stängt den. Jag hör honom viska något till Tiffany och hon börjar gråta. Jag tänker mig att hon sitter i hans knä och gråter mot hans axel.

 - Is he gonna leave me?! Is he mad at me?! hör jag henne gråta och tårar bildas i mina ögon.

 - No, he loves you, and your baby. He would never leave you, säger Zayn.

Jag börjar gråta tyst av tanken att hon är rädd att jag ska lämna henne. Hon borde förstå att jag älskar henne och bebisen i hennes mage.

Det var det sista jag tänkte innan jag lämnade lägenheten med brännande blickar i ryggen.

 ---------------------------------------- ----------------------------------------------- ---------------------------------------


Förlåt för USEL uppdatering!

Känner mig hemsk!!

Det går in minst 50- här varje dag och känner mig så hemsk när jag inte skrivit något! Förlåt! Har haft nationella prov den här veckan och massa läxor och skit. Har inte haft idéer, tid eller lust att skriva... Vet inte, men på sista tiden har jag fundera på att sluta... Det är INTE klart ännu! Tänker inte lägga ner den än i alla fall, tror jag... Men jag kanske tar någon paus eller något... VI FÅR SE!

TACK TILL ALLA SOM GÅR IN PÅ BLOGGEN OCH SOM ÄLSKAR MIG ÄVEN OM JAG INTE SKRIVIT PÅ LÄNGE! ÄLSKAR ER OCKSÅ!

Av Wilma - 3 maj 2012 16:34

Niall


 - How is she? säger jag fort.

 - She's pretty good. We don't know how it's gonna be in the future. As we think, this is all about that she haven't enough with blood. So we're gonna put her first and find a donor for her, säger han.

 - Can I go and meet her? säger jag.

 - We're about to take her in here, so you can meet her then, säger han med ett leende och jag nickar.

Han går ut igen, men bara några sekunder senare kördes hon in på rummet. Hon var vaken, bara väldigt trött. Hennes ögon var halvt öppna, men man kunde se att dom var röda. Hon hade dropp i armen och en slang i näsan. Var det allvarligt?

 - Honey? säger jag tyst.

Först reagerar hon inte, som att hon var flera mil bort. Men när hon  ser att jag är där flyttar hon sig längre bak i sängen.

 - Please, I'm sorry. I don't know why I did that, säger jag med tårar i ögonen och gråten i halsen.

Hon prövar sätta sig upp, men stönar till när hon kväver ett skrik. En tår rinner nerför hennes vänstra öga och hon lägger sig sakta ner igen. Killarna går ut igen, fast inte Louis, såklart. Han kunde ju inte gå, inte än. Jag tar försiktigt hennes svaga hand, men hon drar undan den. Då brister det. Allt. Väggen jag byggt upp för att hindra tårarna brister.

 - Please forgive me! I'm so sorry! I love you so much! I really don't know why I did that! I was a idiot to you! Please Tiffany.... gråter jag och lutar huvudet i händerna med armbågarna mot sängen.

Hon sitter tyst. Men snart snyftar hon och jag sneglar upp mot henne. Hon torkar några tårar som sakta ringlar nerför hennes kinder. Hon tar min hand och kramar den så hårt hon kan, vilket inte är hårt. Sedan stänger hon ögonen och öppnar munnen för att säga något. Efter en stund får hon ut orden.

 - I love you... viskar hon och förblir tyst.

Hennes grepp om min hand blir svagare och snart lossar den helt. Hennes andetag blir tyngre och hon somnar om igen. Sakta torkar jag tårarna och ser på Louis som somnat i sin säng. Med ett leende går jag ut igen och sätter mig bredvid de andra.

 - Niall, I think you should go home. Shower, change clothes and stuffs, säger Liam allvarligt.

 - But what if...

 - No what if, we'll call you if something happens, säger Harry.

 - Promise? säger jag osäkert.

 - We promise!

Jag lämnade därefter sjukhuset och åkte buss mot min lägenhet. Väl där tar jag en dusch och byter om till lite fräscha(?) kläder. Sedan äter jag lite mat innan jag packar en väska åt Tiffany med lite nya kläder och andra saker.

Då plingar min mobil och jag tar upp den. Ett nytt SMS från Liam.

She's awake now! We'll be in their room when you get back :)

 

Jag ler lite och knappar in ett svar. Sedan tar jag på mig mina skor innan jag går ut igen och tar den här gången en taxi till sjukhuset.

Jag förstår inte varför jag var så negativ mot Tiffany. Jag förstår helt och hållet om hon är arg på mig. Det som förvirrar mig är att hon sa att hon älskar mig. Jag menar, efter att jag var sån mot henne borde hon säga att hon hatar mig. Visst, jag är jätteglad att hon sa att hon älskar mig, absolut. Men det hela förvirrar mig bara.

När vi är framme vid sjukhuset betalar jag chauffören och går till  hissarna och trycker på knappen med en pil uppåt på. Medans jag väntar stampar jag lite otåligt i marken med foten. Snart plingar det till och jag stiger in. Jag är själv i hissen, vilket jag tycker är lite konstigt. Borde det inte vara massa doktorer som åker upp och ner hela tiden?

Jag tänker inte mer på det utan går till väntrummet där det är tomt, precis som Liam sa. Så jag knackar försiktigt på hennes/deras rum och jag hör Harry säga Come in. Så jag öppnar dörren och ser upp på Tiffany. Hon ser ledsen ut. Ögonen är röda och killarna (minus Louis) sitter runt henne. Zayn håller henne i handen och smeker hennes hand med sin tumme.

 - Hi, säger jag försiktigt och Tiffanys ögon fylls av tårar.

Smärtan inom mig är obeskrivlig. Hon är rädd för mig. Den känslan åt mig levande, inifrån och ut. Tänk om hon aldrig förlåter mig? Tänk om hon lämnar mig med hennes ring?

Tårarna stiger i mina ögon men jag harklar mig och håller upp väskan med hennes kläder jag packade i.

 - I brought some clothes for you, säger jag och kollar på Tiffany.

 - Niall, can I talk to you for a minute? Alone, säger hon hest och svagt.

Killarna ser oroligt på henne, men hon bara nickar. De går ut och klappar mig lite på axeln, Louis ligger där och jag tror han sover, vilket är ganska skönt. Jag lägger väskan bredvid dörren och sätter mig på pallen bredvid hennes säng.

 - Look, I'm truly sorry for how... börjar jag, men blir avbruten av att hon lägger sitt pekfinger på mina läppar.

 - Don't say anything, säger hon tyst innan hon fortsätter efter att ha tagit bort sitt finger. Can you promise me one thing? säger hon, ännu en gång hest och tyst.

 - Anything, säger jag allvarligt och tar hennes hand.

 - Don't leave me, säger hon och en tår lämnar hennes öga.

 - No, why would I ever do that? säger jag och hon börjar gråta igen.

 - Beacuse I'm pregnant, säger hon och min värld stannar till.

Gravid?

----------------------------------------------------------------------------------------


Kommentera på bara!

Det vart ganska kort kände jag... Men ville få ett bra slut på kapitlet, och jag tyckte det passade där!

Hur tror ni Niall kommer reagera? Arg? Besviken? Lycklig? Överlycklig?

Well... Det får ni reda på i NÄSTA KAPITEL!

(haha, oh geez, låter som en tönt...)

Av Wilma - 1 maj 2012 21:00

Jag vart lite sårad, såklart. Hans sätt har verkligen ändrats. Han är mycket mer negativ och agressiv. Det sårade. Tänk om han aldrig blir som förut igen? Tänk om det här är hans nya jag. Eller så är det bara en period... Hur fan ska jag veta?! Sakta stiger tårarna och en ensam tår rinner nerför min kind.

 - Who are you? viskar jag och han ser konstigt på mig.

 - Niall, why? säger han halvt drygt.

 - Why are you like that?! You are not that guy I married with! säger jag sårat.

Han tystnar och ser ner i marken. Sakta lägger jag handen på pannan och suckar. Han tänker precis säga något när jag avbryter honom genom att sätta upp fingret i luften.

 - Just... Go, please? säger jag.

 - What? No, Tiffa...

 - Go, Niall! säger jag högre och han ser ångerfull ut.

Men han gör som jag säger och går ut. Då rinner tårarna igen. Sophia kommer in och tröstar mig lite. Hon berättar att Louis mår bra och att de fixar honom för att sedan köra in honom till mitt rum. När hon går ut så börjar jag gråta igen. Efter bara några minuter öppnas dörren och Sophia kommer gåendes med Louis på en bår. Han ler svagt mot mig men slutar när han ser att jag gråter.

Sophia ställer hans säng bredvid min och går ut.

 - What's wrong? säger han tyst.

 - Niall isn't he self anymore, gråter jag och han sätter sig försiktigt upp.

Han reser på sig och går sakta mot min säng. Ibland kvider han till, men snart är han framme och lägger sig bredvid mig. Han drar in mig i sin famn och stryker handen över min rygg. Kan det bli sämre? Ens man är jätte konstig och man har precis varit med om en bilolycka...


Jag vaknade av ett högt och snabbt pipande ljud. Snabbt öppnade jag ögonen och satte mig upp. Det värkte i hela kroppen, men det struntade jag. Min blick for mot Louis. Han låg helt livlös på sängen.

 - Louis? Louis?! Louis, it's time to get up!! Louis!! skriker jag och börjar gråta.

Massa sjuksköterskor rusar in i rummet och tar ut honom från mitt rum.

 - No! Louis! LOUIS! skriker jag och börjar storgråta.

Jag bara gråter, kan inte sluta. Mina andetag blir oregelbundna och jag känner hur allt snurrar. Snart svartnar det för mina ögon och jag faller ihop i sängen. Allt jag  hör innan allt försvinner är ett evigt pipande och massa röster.

 - We're losing her! We're losing her!


Niall


Plötsligt ser jag hur sjuksköterskorna kör ut Louis säng. Han ligger livlös på sängen och jag kan höra Tiffany skrika. Man kan höra henne gråta. Men plötsligt blir allt tyst. Helt tyst. Inga andetag, inga snyftningar, inga skrik... Sakta reser jag mig upp och går mot hennes rum. Killarna har åkt hem, de ska komma tillbaka imorgon.

 - Tiffy? säger jag lågt och tittar in i rummet.

Hon ligger helt livlös i sängen och maskinen bredvid henne piper hejvilt. Jag rusar fram till henne och skakar om henne. Tårarna stiger och jag känner paniken komma.

 - Tiffany! Tiffany, answer me! Tiffany! skriker jag och skakar om henne, men hennes ögon förblir stängda.

Tårarna rinner nerför mina kinder och jag märker att massa sjuksköterskor springer in. De tar med Tiffany bort ifrån rummet. Då, i den stunden då dom körde bort henne, ångrade jag allt jag gjort. Allt jag sagt. Jag älskar henne, och nu, då och förevigt. Att se henne försvinna i det skicket är det värsta jag varit med om. Tänk om hon inte överlever? Tänk om jag aldrig kommer få se hennes vackra ögon igen?

Snabbt plockar jag upp mobilen och slår Liams nummer. Efter några signaler svarar han, då kom jag på att det är mitt i natten.

 - Niall? The clock is 3am, mumlar han trött.

 - It's Tiffany, gråter jag och berättar allt.


Zayn


Efter bara några minuter sitter vi i bilen på väg till sjukhuset. Alla är tysta och Harry kämpar för att hålla ögonen öppna. Mörkret ligger tätt runt oss och endast några strålkastare från bilarna och gatulycktorna syns. Jag sitter bak och ser ut genom rutan. Liam sitter fram med Harry.

Min oro för Louis och Tiffany är riktigt jobbig. Den värker inifrån och ut. Jag märker att Liam nästan gråter. Tårarna syns tydligt i hans ögon. Han försöker dölja det genom att kolla bort, men vilken människa som helst skulle märka det.

Snart är  vi framme vid sjukhuset och vi rusar upp till deras rum. Utanför sitter Niall och storgråter. Man kan höra honom från flera meters avstånd.

 - Niall! säger Harry och skyndar fram till honom.

Harry omfamnar honom och låter honom gråta ut. Jag och Liam börjar också gråta ganska snart. Två av våra bästa vänner kan liksom vara borta inom den närmaste tiden. Kanske kommer vi aldrig få se dom igen.

Efter en timme i soffan utanför deras rum så kommer några doktorer tillbaka med Louis på en bår. Hans ögon var halvt öppna och när han såg att vi satt utanför och väntade log han lite. De körde in honom till hans och Tiffanys gemensama rum. Snart gick doktorerna ut och vi antog att vi fick gå in, så det gjorde vi.

När vi kom in låg Louis och såg rastlöst runt i rummet. Hans blick landade på oss och han började le.

 - Boys! utbrister han och vi ger honom en grppkram.

Niall sätter sig i hans fotända medans vi andra sitter på stolar omkring honom. Det ser ut som han letar efter något, och plötsligt ser han oroligt på oss.

 - Where is Tiffany? säger han och Niall börjar gråta igen.

 - We don't know... säger jag tyst.

Harry berättar vad som hänt och Louis börjar gråta igen. Snart sitter vi alla och gråter. Men efter bara några minuter öppnas dörren och en doktor kommer in. Han ser lite på oss, ner i sina papper och sedan upp på oss igen.

 - We have some news for Tiffany Jones...

----------------------------------------------------------------------------------------


KOMMENTERA!

YAAY!! Bara så ni vet kommer jag försöka avsluta novellen ganska snart... Bara så ni är förberedda!!!

Av Wilma - 1 maj 2012 13:44

Tiffany


När jag vaknar värker hela kroppen. Ljuset i ögonen är för starkt för att jag ska kunna öppna dom helt. En ung tjej - kanske 20-25 år - står bredvid mig och kollar i några papper. När hon ser att jag är vaken  ler hon.

 - You're awake. I'm Sophia and I'm gonna take care of you. Do you remember what happened? säger hon mjukt.

Jag försöker minnas så mycket jag kan. Men allt jag kan komma ihåg är strålkastarna, glassplittrorna mot min hud och Louis mjuka ord: Everything will be alright

 - We crashed, säger jag bara, tyst och hest.

 - Who was with you? frågar hon.

 - Louis... viskar jag.

 - That's good. You remember.

 - Where is he?! frågar jag högt.

 - He's about to do a surgery, he's gonna be alright, säger hon lent och smeker min arm.

Jag nickar sakta och suckar. Hon går ut ur rummet och det förblir tyst. Bilder visas i mina ögonlock. Louis blod i pannan, bilen som körde mot oss, hur hela bilen snurrade... Tårarna börjar rinna och jag snyftar högt. Hela kroppen värker så mycket att jag nästan skriker. Det går inte att beskriva smärtan.

Efter en stund kommer Sophia in igen. Hon ler lite försiktigt.

 - You got someone that's waiting for you. Is it okey for him to come in? säger hon.

Jag nickar och hon går ut, men ställer sig vid dörren utanför rummet. Hon nickar och snabba steg hörs. Snart dyker Nialls ansikte upp. Hans ögon är röda och han har mörka ringar under ögonen. Inte alls som jag vill se honom.

 - Oh God... viskar han svagt och börjar gråta.

Sophia stänger dörren om oss och Niall går sakta fram till mig. Han sätter sig på stolen bredvid sängen och tar min hand försiktigt, som om han trodde att jag skulle gå sönder.

 - Hi, ler jag försiktigt.

 - How are you?! I was so worried about you! gråter han.

 - Don't cry, I'm okey, ljög jag.

 - No you're not! You're in hospital and have been asleep in two days! You're not okey, Tiffany! säger han högt och jag ryggar tillbaka.


Niall


 - You're not okey, Tiffany! ryter jag och ser hur hon ryggar tillbaka.

De fina ögonen fylls av rädsla och jag ångrar mig direkt.

 - Tiffany...

 - Okey, do you wanna hear the truth?! I'm not okey! My whole body hurts! I don't know exactly what happened and all I remember is the lights that come right in front of us and Louis last words! väser hon tillbaka.

Jag tystnar. Vet inte vad jag ska säga. Hon ser fortfarande ganska sårad ut där hon sitter och ser ner i sitt knä där hon har händerna knutna. Det droppar några tårar får hennes ögon och det får mig att må dåligt.

 - Tiffany, I'm sorry. I'm just so worried about you.

Hon sa inget, utan såg bara ut genom fönstret. Hennes vackra ansikte syntes i profil och solljuset från fönstret sken rakt på det. Hennes ögon glittrade som vanligt.

 - I just... I don't know what to do... säger hon tyst.

 - Right now, you just have to stay strong and focus on getting better. I'm gonna check if Louis is okey, then I'll be right back. When I'm gone, the other boys are coming in, okey? säger jag försiktigt och hon ser på mig.

Hon nickar och jag böjer mig fram för att kyssa henne på läpparna, men hon vänder bort ansiktet så det blir på kinden. Sakta böjer jag mig tillbaka och ser sårat på henne.

 - This isn't gonna work out if you gonna keep on doing this shit, väser jag och går ut från rummet.


Tiffany


Jag blir lika rädd som första gången han röt åt mig. Men nu kan jag inte fatta vad jag gjort för fel. Jag menar, jag vände bort huvudet, men han behöver ju inte ryta åt mig och skylla allt på mig.

Tårarna stiger i ögonen igen och det blir ju inte bättre av att bilderna från kraschen spelas om och om igen i mitt huvud. Louis ord spelas om och om igen i mitt huvud och det får mig att gråta mer. Snart hör jag hur dörren öppnas och någon kommer in. När jag kollar upp ser jag Zayn och Harry komma in. De ser oroligt på mig och jag gråter mer. De går fram till mig och kramar mig försiktigt.

 - Everything will be alright... säger Zayn och jag skriker.

 - No!! Stop!! skriker jag och gråter mer.

 - What's wrong, Tiffy? frågar Harry oroligt och ser på mig.

 - Louis!! gråter jag och gömmer ansiktet i händerna.

 - He's going to be fine.

 - What happened between you and Niall? frågade Zayn försiktigt.

 - I don't know, gråter jag.

 - Hey, don't cry. I promise you that he'll come back and then it all go back to normal.

 - It will never be as before again. Not after this, säger jag och snyftar.

 - You and Niall will move in together, Louis will live his life with Eleanor and it all will be great again, säger Harry.

Plötsligt kommer Sophia in igen. Hon ler lite smått och säger att Harry och Zayn måste gå ut. När de har stängt dörren sätter hon sig bredvid mig. Hon kollar i sina papper, och upp på mig igen. Hon öppnar munnen, och stänger den igen.

 - You have lost really much blood, and you need more before you can get out of here. We're searching after a donor with the same blood type as you. But right now that doesn't matter. Right now, anyone can give you blood, just until you're in the right balance, then we have to get a donor with the same blood type. We talked with your friends out there, and Mr. Horan said he could give you blood, säger hon.

 - Wait, is that dangerous for him? Like, what can happen?

 - Well, to take his blood is a little bit risky, because he isn't use to give blood, and to take more blood from him than usually can give him a chock, or his body, säger hon.

 - And that means...?

 - That means that he wont be able to perform at least five months up to two years.

 - What?! I can't let him do that!

 - Then you're going to stay here for the next three weeks and eat pills and stuffs, säger hon och bläddrar i sina papper.

 - Can you bring him in? frågar jag och hon nickar.

 - Of course, ler hon.

Hon går ut och snart kommer Niall in. Hans ögon är röda fortfarande och han ser lite sur ut, men ändå orolig. Ingen säger något, och han sätter sig inte på pallen i rummet, utan  står kvar vid dörren. Sakta öppnar jag munnen för att säga något.

 - I wont let you do it.

Han skrattar till glädjelöst.

 - You're my wife now, and I will do anything for you, säger han och ser på mig med en allvarlig blick.

 - But you're giving me to much! I wont let you do it. I wont.

 - I'll do it anyway, I don't care what you think.

--------------------------------------------------------------------------------------


KOMMENTERA!

Har ledigt idag och har brist på saker att göra... Så jag tog tillfället i akt att skriva lite mer!

Gör er redo för DRAMA!

Av Wilma - 25 april 2012 16:30

Två veckor senare


Efter tiden i Hawaii följde jag med killarna till London. Men jag ska snart tillbaka till Sverige. Jag och Niall har letat efter en lägenhet i London och vi har hittat den perfekta. Så jag ska hem och packa ihop mina saker för att sedan åka hit igen. Vi får flytta in när vi vill, så vi har bestämt oss för att flytta in om två veckor ungefär. Men det beror ju på hur fort vi packar.

 - Honey, we're going now! Are you sure you don't want to come?! ropar Niall från hallen.

 - Yes, I'm sure! ropar jag tillbaka.

 - And you'll be okey here? säger han och kommer mot mig som sitter i soffan.

 - Yepp. I got Ben And Jerrys, some really sad movies and some candy, I'll be fine, flinar jag och han pussar min panna.

 - We'll be back in an hour or two, ler han och går till hallen igen där killarna klagar på att han tar för lång tid på sig.

 - Bye boys!! ropar jag.

 - Bye Tiffy!!

De har börjat använda mitt smeknamn Tiffy väldigt ofta. Det får mig att tänka mycket på Aniston (för er som inte minns, hennes tvillingsyster som dog). Men jag har bestämt mig för att leva för henne också.

Killarna smäller igen dörren efter sig och jag sätter på Poesidon(?). Jag äter på min kära Ben And Jerrys medans jag är helt förtrollad i filmen. Även om jag redan har sett den så är den spännande.

Efter den filmen loggar jag in på Twitter och FaceBook.  Skriver lite nytt, uppdaterar, svarar på några mentions från fansen, följer några fans, kollar vad vännerna gör och ja... Typ det?


 - We're back!!!

 - Back of curly boy!

 - Hey! Silent! She's sleeping!

 - Opss....

Sakta öppnar jag ögonen och ser hur killarna stirrar på mig som om jag vore ett ufo. Men så trött som jag var reagerade jag inte på att de var killarna utan flyger upp och de hoppar skräckslaget bak flera meter.

 - Oppss, sorry... Hehe, skrattar jag nervöst och de börjar asgarva.

 - Sleepy head, viskar Niall i mitt öra och kysser mig.

 - Aww! skrattar killarna och ramlar ihop på golvet medans de skrattar.

 - Well, I think they're very tired, but maybe, if we just walk really slowly out of here, they wont see that we're leaving, säger Niall lite tyst, men ändå så att killarna hör.

 - Good idea.

Vi smyger tyst mot sovrummen och vi hör hur de kommer efter oss. Vi låser in oss på vårt sovrum och börjar asgarva. När vi tillslut öppnar flyger de på oss med kuddar och slår oss: tredje världskriget har börjat.


Vi ligger helt utslagna på golvet och fnissar lite åt oss själva. Fatta hur roligt det här måste se ut. Men efter ett tag är vi alla ganska hungriga och vi bestämmer att jag och Louis ska åka till McDonalds för att köpa mat.

 - So, what do everyone want? frågar jag och alla börjar prata i munnen på varandra.

 - HEY! skriker Louis och hans röst går upp i falsett. Harry, what do you want?

När alla har sagt vad de ska ha tar jag och Louis på oss skor och jackor. Han plockar upp bilnyckeln och mobil, samt plånbok, medan jag tar med mig mobil och plånbok.

 - Bye baby, ler jag och kysser Niall.

 - I'm gonna miss you, säger han och gör puppyface.

 - It wont take more than an hour, säger jag förvirrat.

 - That's all it takes for me to miss you, ler han.

 - Come on now, lovebirds, suckar Louis.

Vi fnissar och jag följer med Louis ut till bilen. Han sätter sig bakom ratten medans jag sätter mig bredvid. Jag slår på radion och POV med Mcfly börjar spelas. Jag sjunger med lite tyst och ser på allt vi åker förbi. Louis ler lite mot mig och slår på ratten i takt till musiken. Han stannar vid ett stopljus och ser sig omkring. När det blir grönt åker han, och ska precis svänga när jag ser två strålkastare mot oss. Den kör rakt mot oss och jag skriker.

 - WATCH OUT! skriker jag och bilen träffar oss på sidan så vi voltar.

Jag skriker och känner hur Louis tar min hand. Glasen spricker och glassplittror finns överallt. Jag vågar inte öppna ögonen. Allt blir tyst. Det ända jag hör är långt borta. Bilar som bromsar, syrener, folk som skriker. Men det är långt borta.

 - What happened?

 - Have anyone called the ambulance?!

 - Oh God! Are they alive?!

Sakta öppnar jag ögonen och jag märker att bilen är upp och ner. Mitt bälte har åkt upp och jag ligger på golvet, eller taket, eller.... Ja. Louis ligger bredvid mig. Han blöder i pannan och är blek.

 - Louis? viskar jag hest. Louis, come on, säger jag med gråten i halsen. Louis! säger jag högre och försöker putta till honom.

Han öppnar ögonen och jag märker att han fortfarande håller min hand. Jag börjar gråta och jag hör röster komma närmre. Men jag orkar inte koncentrera mig. Allt blir svart och det sista jag hör är Louis röst.

 - Everything will be alright...


Harry


 - They have been gone in more than an hour, where the hell are they?! säger Zayn.

Niall går fram och tillbaka. Han är orolig över Tiffany, det vet vi alla. Teven står fortfarande på, men ingen lyssnar. Vi har sänkt ljudet så vi ska höra om någon bil kör nere på gatan. Men plötsligt dras min blick till skärmen.

 -Guys.... säger jag och höjer volymen.

 - Louis Tomlinson i bandet One Direction och Tiffany Jones, Niall Horan i One Directions fru, har nyss råkat ut för en bilolycka. Deras bil voltade efter att en annan personbil kört på dom. De färdas nu med ambulans till St. Peters sjukhus. Det är oklart hur illa skadorna är.

Alla tappar hakan. Alla får tårar i ögonen och Niall är först till dörren.

 - Niall! Wait!

Han smäller igen dörren och vi springer efter honom. Vi hoppar in i min bil och jag börjar köra mot sjukhuset. Ibland slänger jag en blick på Niall som storgråter.


Niall


När Harry stannar utanför sjukhuset springer jag in till receptionen.

 - Where is Tiffany Jones and Louis Tomlinson?! småskriker jag medan jag gråter.

 - Third floor, room 241 amd room 242, säger hon snabbt.

Vi springer till hissen och springer vidare till rummen. Vi lägger märke till att det här är akut avdelningen. När jag ska öppna dörren till rum 241 där Tiffany ligger stoppar en läkare mig.

 - I'm sorry, you can't go in there, säger han allvarligt.

 - How is she? frågar jag.

 - Hard to say, you can sit there and wait. I'm gonna tell you when I know something, säger han och pekar mot några soffor.

Vi sätter oss där och väntar på något. Vad som helst. Men vi får inte veta något.

----------------------------------------------------------------------------------


Kommentera!

I am BACK ON TRACK! YAAY!

Av Wilma - 22 april 2012 21:39

När jag vaknar på morgonen ligger Niall bredvid mig. Hans ögon är stängda och munnen halvt öppen. Han har armen om mig och solen skiner in precis i hans ansikte. Jag ler lite och smeker hans kind. Sedan reser jag på mig och går mot garderoben. Jag plockar fram en shortsdress i svart och rena underkläder. När jag klivit in till badrummet drar jag av mig underkläderna jag sovit med och drar på mig dom rena. Eftersom jag duschade igår/inatt så struntar jag i det nu. Så när jag fått på mig shortsdressen borstar jag mitt långa hår och sätter upp luggen mitt på huvudet. JAg drar några drag med mascaran och tar lite puder innan jag går tillbaka ut igen. Jag går mot garderoben och hoppar till av Nialls hesa morgonröst.

 - I don't want to wake up yet, säger han hest och tyst med stängda ögon.

 - Why? The clock is almost twelve, fnissar jag och går mot sängen.

 - Because I don't want to wake up without you next to me.

Jag skrattar och lägger mig bredvid honom. Han drar mig intill sig och jag kryper närmre hans nakna bröstkorg.

 -  Good morning Mrs. Horan, by the way, viskar han och jag börjar skratta.

 - Good morning, Mr. Horan.

Han log stolt och mötte för första gången idag mina ögon. De blåa ögonen mötte mina och han kysste mig mjukt. När han klev upp för att ta på sig plockade jag upp mobilen och gick in på Twitter. Några bilder från bröllopet hade läckt ut, och jag hade några Mentions från haters.

Niall och de andra säger att man ska strunta i det. För dom kanske det är lätt, de kanske är vana. Men ibland kan jag bara inte låta det vara. Varför ska de hacka på mig? Bara för att jag fick killen i deras drömmar? Bara för att Niall är lycklig med en tjej som inte är dom? Det är ju bara idiotiskt.

Words can hurt reallt bad, even harder than hit TWEET

Jag loggar ut och kollar lite på Facebook och så. Men plötsligt ringer mobilen. LouisBROTHER! ringer... Jag trycker på Accept och lägger telefonen mot örat.

 - Are you okey?! säger han oroligt

 - What? Yes? Why? säger jag, även om jag har en aning om vad han menar...

 - You know, I have Twitter. Have they send you hate messages again? Don't care about them, Tiff. They're just jealous, säger han allvarligt.

 - Well, it's maybe easy for you to say. But not for me. It's hard to just let it go... mumlar jag tyst så inte Niall, som nyss gick in till badrummet, ska höra.

 - You know what? Meet me in the lobby. We're going for a walk, säger han.

 - What? Now? But Niall...

 - I got that, just meet me there now, säger han och lägger på.

Med en suck drar jag på mig mina gladiatorskor och knackar på badrumsdörren.

 - I'm going for a walk with Louis! säger jag.

 - Okey, bye, love you!

 - Love you too.

Jag går ut och fram till hissen. När den kommer trycker jag på E och dörrarna stängs. Tankarna om igår kommer upp i hjärnan igen. När hissen stannar och dörrarna öppnas kliver jag ut och går mot entrén. Louis sitter i en fåtölj med sin mobil. När han kollar upp och möter min blick kommer han snabbt fram till mig.

 - Shall we? ler han och räcker ut armen mot parken utanför.

Jag nickar och vi går ut. I början är det tyst. Inte pinsam tystnad, utan bara.... tyst. Ingen har något att säga, helt enkelt. Men snart tar Louis bort tystnaden.

 - Okey, look. I really like you, we all do. And... We feel bad when you get hate from the fans. We feel like it's our fault that you're this hurt. And it is. If you wouldn't be with us, you wouldn't get any hate. We're about to fix this up. We're first gonna try with Twitter. If that doesn't go, we're about to talk about it on concerts and interviews and stuffs.

Jag får lite tårar i ögonen då han säger det. Det känns som att de bryr sig för mycket om mig. Som att jag inte ger tillräckligt tillbaka.Som att de förtjänar så mycket bättre. Nu kanske dom känner sig tvugna att hjälpa mig? Dom kanske inte ens gillar mig?

 - Look. You don't need to do that. I choosed to be with you guys, and I knew the risks. I took the chance and I don't regret it. I'm so lucky to have you guys by my side, säger jag och han ler lite.

 - But... Out fans doesn't have right to send you hate.

 - If I'm gonna live with Niall, I have to get used to it. Because there'll always be people that hate you.


Vi fortsätter gå i en timme, men sedan går vi tillbaka igen. Louis går rakt fram medans jag går till mitt och Nialls rum. Jag öppnar och ser honom ligga på sängen med telefonen framför sig. När jag kommer in ser han på mig och rusar fram till mig.

 - Hey Mrs. Horan, ler han och kysser mig hårt innan han drar in mig i sin famn.

 - Hello Mr. Horan, ler jag och trycker in ansiktet mot hans bröstkorg.

 - I love you, viskar han och jag ler.

 - I love you to, baby.

Eftersom klockan är tolv så går vi allihopa till Donken och äter lite brunch, eftersom ingen av oss ätit frukost. Alla pratar glatt med varandra, hoppar runt och skojar hela tiden. Men jag liksom är på dåligt humör, känns det som i alla fall. Liksom, som att jag inte orkar skoja. Så jag drar mig på något sätt tillbaka. Sitter mest tyst och så. Petar bara i maten.

 - Hey, Tiff, are you coming?

Jag ser upp och märker att de andra är på väg härifrån. Jag nickar åt Cillas fråga och följer med de ut. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vart vi är på väg, men tydligen till någon avlägsen strand. Jag går bakom de andra och ser på hur dom hoppar upp på varandras ryggar och "rider" iväg mot vattnet.
Niall vänder sig mot mig och väntar in mig.

 - Is something wrong? frågar han lite oroligt.

 - Yeah, everything is fine, säger jag.

 - Are you sure? I mean, you are kind of away, säger han försiktigt.

 - It's nothing. Okey?! ryter jag och går ifrån honom, men ångrar mig snart. Jag stannar och vänder mig om. I'm sorry. I'm just in a bad mood today, suckar jag och han går mot mig med ett leende.

 - It's okey. But if  it is something, you can talk to me. You know that, right? säger han och kramar mig.

 - Got it, ler jag.

Vi går hand i hand till de andra och sätter oss i sanden medans de andra hoppar runt i vattnet. Jag lutar huvudet mot Nialls axel och han lutar sitt huvud mot mitt.

 - I love you, säger jag tyst.

 - I love you to, Tiffy.

--------------------------------------------------------------------------------------

KOMMENTERA!

Nästa inlägg kommer vara tidinställt! Bara så ni vet det!

Förlåt att det inte händer någonting just nu, men jag har slut på idéer, så HJÄLP MIG! Snälla! Då blir det lättare att skriva sedan!
XoXo<3

ÖVERSÄTT

Presentation


Hej hej! Här på bloggen kommer jag skriva fanfics om One Direction. Handlingen kan du läsa längre ner i menyn. Läs, kommentera och sprid!!

Love At First Sight

p> 

 

Olivia "Chachi" Gonzales är 17 år och har dansat hela sitt liv. Hon och hennes crew har vunnit America's Best Dance Crew år 2011, men har sedan dess legat lågt. Men nu kommer deras nästa utmaning. I London, Storbritannien, söker nämligen One Direction en dansgrupp som ska inleda alla deras 120 konserter på deras 9 månader långa turné. De bestämmer sig snabbt för att skicka in en ansökan...

Gilla Bloggen

Follow on Bloglovin

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Fråga mig

40 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se