Det är bättre väder idag, mycket bättre. Solen skiner starkt och det blåser ingenting. Så jag drar på mig min aprikosfärgade bikini med en topp utan band och en söt strandklänning över den. Sedan packar jag en större handväska med lite nödvändiga saker och hänger den över axeln. Ute i hallen stoppar jag i fötterna i ett par gladiatorskor och lämnar sedan lägenheten.

Solen träffar mitt ansikte direkt och jag sätter på mig mina Ray Ban's pilotglasögon. Jag sätter mig på moppen och kör iväg mot stranden. Det tar väl drygt tio minuter att komma fram till den lagom fulla stranden. När jag låst moppen går jag ner till sanden och breder ut min handduk. Sedan sätter jag i mitt headset i öronen och slår på Pumped Up Kicks med Katy McAllister. 

När jag ligger där och solar skyms plötsligt solen och en skugga täcker mig. Snabbt kollar jag upp och ser den där killen som kom på Rachel med att "mobba" mig. Innan jag sprang till skogen och grät. Snabbt plockar jag ut snäckorna ur öronen och sätter mig upp.

"Hi" säger han och jag ler lite svagt.

"Hi"

"Uhm... What's your name?" frågar han och jag ler svagt.

"Ayla, and yours?" frågar jag och han ler stort.

"Liam. Liam Payne" säger han.

"You're that boy from the street, right?" frågar jag försiktigt och han nickar.

"I just... Wanted to ask you what she meant with that. You know, that girl" säger han och jag ser ner i sanden.

"It's a really long story that I don't want to talk about, sorry" säger jag tyst och han nickar.

"It's okay. It's your choose to tell me or not" säger han och jag ler lite.

"Thanks" säger jag och han ler.

"Are you here alone?" frågar han förvånat och jag nickar sakta.

"Yeah"

"Oh, okay. Do you want to join me and my friends?" frågar han och pekar lite mot fyra killar som sitter i sanden lite längre bort.

Min blick fastnar på killen med svart hår. Åh nej... Känner de varandra? Killen vänder sig åt vårat håll och jag ser direkt vem det är. Zayn...

"No, I was just about to leave" säger jag och börjar snabbt plocka ihop mina saker.

"Oh, okay... But... Can I get your number?" frågar han försiktigt och jag skriver snabbt in mitt nummer på hans mobil.

"Bye" säger jag och går med snabba steg mot moppen.

"Yo! Ayla! Wait!" ropar någon bakom mig, vilket får mig att gå fortare. "Ayla! Please wait!" ropar han igen.

"Leave me alone, Zayn!" säger jag högt och låser upp moppen medan Zayn stannar bredvid mig.

"Please Ayla, let me explain" ber han och jag ser på honom.

"I just don't get how you can lie to me and think I'll just leave it. I thought you trusted me, 'cause I trusted you. But if you don't trust me, I don't trust you" säger jag snabbt och ställer mig framför honom.

"I didn't lie. I don't know who that girl was"

"Then why did she just... get crazy when she saw you?" frågar jag irriterat.

"I..." säger han och jag väntar på att han ska fortsätta.

"You what?" frågar jag.

"I don't know" säger han och jag suckar högt.

Jag sätter mig på moppen och kör ifrån honom. Innan jag kör hem åker jag förbi McDonalds för att köpa lite lunch med mig hem. Istället för att gå in till själva McDonalds kör jag på Drive In. 

"Welcome to McDonalds, what do you like to order?"

"One cheeseburger and one coke, small menu" säger jag.

"Anything more?"

"No, that's all"

"You can pay in the next station" 

Jag kör till nästa lucka och plockar fram pengar. Tjejen därinne putar ut kortläsaren och jag sätter i kortet. Utan ett ord från varken mig eller henne slår jag in koden och trycker på grön. När jag fått kvittot kör jag vidare till tredje luckan där jag får den bruna McDonalds påsen.

Efter bara några minuter är jag hemma igen och jag låser moppen och småjoggar in. Precis innan porten smälls igen ropar någon mitt namn. Förvirrat ser jag upp och möter Zayns blick. Med en hög suck går jag utanför porten igen och lutar mig mot väggen. Zayn ställer sig framför mig och ser ångerfullt på mig. 

"I'm sorry, Ayla" säger han rakt ut.

"You came all the way here to say that you're sorry?" frågar jag och blänger på honom.

"What do you want me to say then, huh? Haven't I tried everything? I really like you! You seem like a really good girl! And I'm sorry I hurt you" säger han och jag slår in koden till porten.

"Not good enough" mumlar jag och går in. 

Porten slå igen bakom mig och jag ställer mig i hissen. Så snabbt jag är inne i lägenheten börjar jag äta min hamburgare. Sedan plockar jag fram min dator och går in på google. Snabbt skriver jag in Zayn i sökfältet och trycker på enter. 

Hela jag stelnar till. Hela nätet är fullt av bilder på honom. Zayn Malik... Samma svarta hår... Samma mörka ögon... Desperat börjar jag leta på fakta om honom. 19 år, från Bradford, X-Factor, blev ihop parad med fyra andra killar, bandet One Direction... Det är bara lite om honom. Och desutom är en av de andra fyra killarna en bekant till mig. Liam Payne. Killen från gatan. Dem känner varandra. Varför berättade inte Zayn?

Snabbt springer jag nerför  trapporna och går ut i den lite svala kvällsluften. Som jag trodde ser jag Zayn sitta på en parkbänk. Med snabba steg går jag emot honom. När jag står några meter ifrån honom ser han mig och reser sig upp. 

"Ayla..." börjar han, men jag avbryter.

"Don't say anything. Why the hell didn't you tell me you're world famous?" fräser jag.

"How..."

"Didn't you think I would found out about it?! Huh?!" småskriker jag och han ser sorgset på mig.

"Ayla, I'm sorry. I didn't know how to tell you" ursäktar han.

"Oh, maybe Did you know I'm in a world famous band and I have millions of fans all over the world! That would have been enough for me! And if you would have told me I wouldn't have cared! But you didn't tell me! I found it out myself!" skriker jag och han tar ett steg emot mig.

"Please, Ayla. I'm sorry. Can you please forgive me? I really want to get to know you. We can start all over and just... Get to know each other again, in the right way" ber han.

"Not now Zayn. Another time" säger jag tyst och börjar gå mot porten.

"Ayla, please!" ropar Zayn bakom mig.

"Just leave me alone, Zayn!" ryter jag och smäller upp porten. 

Den smäller hårt igen bakom mig och jag rusar uppför trapporna. Tårarna bränner bakom ögonen och jag slänger mig på soffan i lägenheten. Allt brister. Allt jag byggt upp. Den tjocka, stora väggen rasar och allt strömmar ut.

Egentligen vet jag inte varför jag är så ledsen. Jag känner inte ens Zayn. Han känner inte mig. Vi känner inte varandra. Han är knappt en vän. Varför är jag så chockad över att han inte berättade om att han är känd? Fast... Är inte det ganska viktigt att berätta? Eller är det jag som överreagerar? Kanste är det så... Det är antagligen jag som överreagerar. Som vanligt. Kanske borde jag förlåta  honom?

Nästa morgon ligger jag fortfarande i soffan. Jag är stel i ansiktet och har en otrolig huvudvärk. Sakta reser jag på mig och går till badrummet med en hand på pannan. Väl där inne sköljer jag ansiktet och sväljer ner en Ipren med vatten. Försiktigt smyger jag mot Nellies sovrum och kikar in. Tomt. Då kommer jag på att hon skulle bort. Med tröga steg går jag tillbaka till vardagsrummet och plockar upp mobilen som ligger på soffbordet. När jag går till köket trycker jag på den runda knappen och ser tre nya SMS. Ett ifrån Nellie och två ifrån ett okänt nummer. Jag lutar mig mot köksbänken och öppnar Nellies SMS.

Hey honey! Just wanted to tell you that I'll be gone for three days, more or less. And I just found out how to put money at your credit card! Yay... Anyway, now you have a lot of money so you can go shopping or whatever you want. Big hugsss

Jag ler och svarar snabbt tack. Sedan kollar jag de andra SMS:en.

Hey, just wanted to tell you that this is my number xLiam

En lätt suck flyger ur min mun och jag kollar det andra SMS:et från samma nummer, alltså Liam.

Hey, are you doing something today? x

Snabbt lägger jag till hans nummer och svarar snabbt nej på hans sms som kom vid halv nio imorse, då jag fortfarande sov. Sedan börjar jag steka några pannkakor. Efter en kvart är fem pannkakor klara så jag börjar äta. Fast, jag åt bara tre. Men ändå...

Plötsligt plingar min mobil och jag plockar upp den igen.

Oh, great! Do you want to hang out? Maybe go to the city? My friend are going there with his girlfriend, maybe he can give us a ride x

Jag ler svagt och börjar knappa in ett svar.

Yeah, sure... Just... You and me? Or anyone else? x

Jag frågade det just för att veta om Zayn skulle med eller inte, vilket jag hoppas att han inte är. Men direkt när jag skickat det märker jag hur fel det låter. Jag slår mig för pannan och stönar högt åt mig själv.

"You're so stupid, Ayla" mumlar jag för mig själv och mobilen plingar igen.

Doesn't matter. If you want, maybe we can go with some friends of mine? And you can bring some of your friends too, if you want! Or we'll just go, you and me x

Jag suckar lite. Har jag ens några vänner? Nej. Och hans vänner, med det menar han säkert Zayn och de andra tre. Eller två, eftersom en av dem skulle vara med sin flickvän. Jag skriver ett svar, men skriver om det flera gånger för att det ska bli bra.

Oh, sorry... I don't feel like being with so many people... Is it okay if it's just you and me...? x

Jag trycker snabbt på skicka, innan jag hinner ångra mig. Och jag får snabbt ett svar...

Yeah sure! That's okay... Just wanted to tell you that I only like you as a friend, I actually got a girlfriend, so... Yeah... x

Jag ler lite lättat och svarar snabbt.

Haha, don't worry.  I'm not going to flirt with you, I only like you as a friend too x

Medan jag väntar på att han ska svara plockar jag undan i köket och sätter mig i vardagsrummet istället. Tänk att jag kanske får en ny vän ändå... Kanske kommer allt bli bra tillslut... Om jag bara försöker.

___________________________________________________________________

Kommentera på era underbara varelser!

Okej, jag har miljarder läxor just nu, så vet inte hur uppdateringen blir. Tror inte det kommer komma ett kapitel varje dag, men i bästa fall varannan. Anywaysss...

LoveHugsKisses

Ayla's Perspektiv

"Ayla! I'm going to work now but I'll be home by six, so we maybe can order pizza or something" säger Nellie och drar på sig jackan.

"Yeah, that sounds good" säger jag och hon lämnar lägenheten. 

Jag suckar lite och bläddrar bland alla kanaler. Till slut stannar jag på trean där Top Model går. MEn eftersom jag redan sett avsnittet tröttnar jag snabbt och tar fram min dator, en MacBookAir. Jag startar den och skriver in lösenordet 960623. Efter det trycker jag upp Safari och skriver in Twitter.com. När jag är inne på hemsidan trycker jag på sökfältet där det står Användarnamn och skriver AylaD. Sedan trycker jag på fältet under och skriver in mitt lösenord. Till slut trycker jag på enter och väntar på att det ska ladda.

När sidan kommer upp trycker jag på Skriv Tweet och skriver snabbt in A new beinning... That's what I need! Jag trycker på Skicka Tweet och kollar lite på min egna sida. Inte så mycket nytt, eftersom jag inte känner så många. Eftersom ingenting har hänt loggar jag ut och stänger ner sidan. Sedan ställer jag mig upp och drar på mig en svart tubkjol, ett vitt spetslinne som jag stoppar under kjolen och en kort jeansjacka. Mitt hår borstar jag och sminkar mig lite smått. Skor får bli ett par vanliga Converse. Sedan plockar jag i lite nödvändiga saker i min handväska och lämnar lägenheten. 

Porten smäller igen bakom mig och vinden blåser tag i mitt hår. Ett svagt leende sprids på mina läppar och jag börjar gå mot parken rakt över gatan. Sedan fortsätter jag mot den lilla kiosken. Där inne ser jag ett bekant ansikte. Zayn... Han ser mig och ler stort.

"Hi!" ler han och går emot mig.

"Hi" ler jag och han ser lite överraskat på mig, han är säkert van vid att det tar ett tag för mig att svara, plus att jag inte svarar så högt.

"How are you?" frågar han mjukt.

"Good, for once. And you?" ler jag.

"I'm great! Uhm... Do you want to take a walk or something?" frågar han och jag nickar.

"Yeah, I'm just going to buy a coke" säger jag och han nickar.

Jag tar en Cola och betalar den, innan jag går tillsammans med Zayn igenom parken. Vi slår oss ner vid en bänk nära fontänen och han ser nyfiket på mig.

"So... Where do you live?" frågar han och jag nickar lite mot huset där jag bor.

"Over there" säger jag och han ler.

"Alright, cool. That's why you're here so often" säger han och jag fnissar, men nickar.

"Yeah, what about you? Where do you live?" frågar jag och han pekar lite neråt gatan.

"Not so far away. Down there, ish" säger han och jag nickar. "So... Any hobbies?" frågar han och jag stelnar till.

Ska jag berätta för honom att jag sjunger och spelar gitarr? Ska jag berätta att jag älskar musik och att jag skriver låtar?

"Nah, nothing special. What about you then?" ljuger jag och slänger ur mig ett leende.

"Music. I just have to ask you... Uhm... Do you know who I am?" säger han försiktigt och jag ser förvånat på honom.

"Zayn...?" säger jag försiktigt och han ler lite.

"Okay, you don't know..." säger han lite tyst.

"What do you mean?" frågar jag och han skakar på huvudet.

"Nothing" säger han och jag suckar.

"Zayn, come on. We are suppose to get to know each other" suckar jag.

"It's nothing important. Promise" försäkrar han och jag suckar lite.

"Fine"

"So... Do you live with your family?" frågar han och jag stelnar till.

"Uhm... With aunt Nellie" säger jag tyst och han nickar sakta.

"Only with her?" frågar han försiktigt och jag nickar.

"Yeah"

Till skillnad från andra nickar han bara. Frågar ingenting mer om det, utan låter det ämnet gå. Istället börjar han prata om sig själv. Tydligen bor hans familj i Bradford, men han flyttade hit för att jobba på sin musik. 

"What do you want to do now then?" frågar han och jag rycker på axlarna.

"I don't know. Doesn't matter" säger jag och han nickar. 

"Do you want to meet some friends of mine? Or..."

"Yo Ayla!" skriker någon.

Jag vänder mig om och ser Rachel stå där. Hon kommer gående mot mig och flinar elakt. Då ser hon Zayn bakom mig och freakar ut totalt.

"OMG! Zayn! OMG! I love you so much!" tjuter hon och kastar sig över honom.

Jag ser förvånat på dem och reser mig upp. Zayn ser lite överraskad ut med ställer sig upp också. Rachel ser på mig och flinar. 

"Hello psycho" säger hon och jag sväljer hårt. "Oh right, you can't talk" flinar hon och går emot mig. "I'm so glad you're making friends" lägger hon till falskt och jag blänger på henne.

"Just go" säger jag lugnt. 

"No, I won't. This isn't your park, psycho. And don't think you're something" fräser hon och Zayn dyker upp bakom henne.

"What's going on?"

"Zayn, you shouldn't be with this girl. She's too crazy for you. She can't even speak" spottar hon ur sig och Zayn ser förvirrat på henne.

"What are you talking about?" frågar han och jag suckar.

"Just stay away from her" säger Rachel och försvinner iväg.

Zayn ser förvånat efter henne och sedan på mig. Jag vänder blicken till marken och skakar sakta på huvudet.

"She's right" säger jag tyst och Zayn tar ett steg emot mig.

"What did she mean with that? You do talk and you're not crazy" säger han och jag ser upp på honom.

"I didn't talk for years. But I don't want to talk about it. I've just started over and I don't want to fall back on the same track" säger jag snabbt.

"But..."

"Zayn, I don't know how you know her, but you should listen to her. I'm maybe not crazy right now, but if you knew me some years ago, you should have known what she talked about" säger jag och han skakar på huvudet.

"I don't know her"

"But why did she..." börjar jag, men blir abryten av min mobil som ringer.

Med en suck svarar jag och hör Nellies röst.

"Hi honey, how is it going?" frågar hon och jag ler svagt.

"Good"

"What are you doing then?"

"I'm just out for a walk"

"Okay, have fun then. I just wanted to see you were okay"

 "Yeah, I'm good"

Vi lägger på snart och jag ser lite på Zayn. 

"Why did she just jump on you like that then?" frågar jag och han ser ner i marken.

"I don't know"

"Yeah you do. You just don't want to tell me, right? It's fine. I get it. Bye Zayn" säger jag, vänder mig om och går.

Jag går med snabba steg mot porten och slår in koden. När klicket hörs öppnar jag dörren och går emot hissen. Såklart ska jag bli sårad. Direkt när jag ska skaffa vänner så bli man sårad. Sviken. Som om han inte litar på mig. 

Väl uppe i lägenheten stänger jag in mig på mitt rum och plockar fram gitarren. Snabbt pillar jag fram blocket och fortsätter skriva på den nyaste låten. 

Jag fattar inte varför jag föll så hårt för Zayn. Som att vi klickade direkt. Men jag förstår inte vad han döljer för mig. Varför han inte berättar. Varför han inte litar på mig. Han borde ju göra det, eller hur? Även om vi inte känt varandra så länge. Men jag förstår inte heller varför Rachel bara slänge sig på honom. Känner dem varandra? Ljög Zayn om att de inte gjorde det? Jag förstår inte... Men det är något som inte stämmer. Något han håller gömt för mig. 

Senare på kvällen kommer Nellie hem med två pizza kartonger. Såklart tog hon min favorit. Vi sätter oss framför teven med Cola och The Notebook. 

"So... What did you do today?" frågar Nellie och jag rycker lite på axlarna.

"Nothing special" säger jag och hon ser på mig.

"Okay..." säger hon långsamt.

Efter maten går jag tillbaka till mitt rum efter att ha hjälpt Nellie plocka undan. Jag sätter mig i sängen och ser ut lite genom fönstret. Det har börjat dugga lite ute och regnet faller långsamt och mjukt mot marken. Allt jag kan tänka på är Zayn... Hans mörka ögon och svarta hår... Hans coola klädstil och lite tuffa, men ändå mjuka personlighet. Han är speciell. Helt perfekt. Men om inte han kan lita på mig, så kan inte jag lita på honom, eller hur? Så det är bara att glömma honom. 

När jag vaknar nästa morgon regnar det ute. Och då menar jag typ spöregn. Så jag drar på mig ett par gråa mjukisar, ett svart linne och en tjocktröja. Mitt hår sätter jag upp i en bulle på huvudet och sedan går jag ut till köket. En lapp från Nellie, ovanligt...

Hello beautiful! I'm going to be at work the whole day, I think I'll be home by eleven tonight. I don't know if you're still awake by then, but I'll be gone for a few days, work thing you know... But I know you can take care of yourself

Hugs with love, Nellie

Jag suckar och slänger lappen i papperskorgen. Vad ska man göra idag då?

_________________________________________________________

Så... Kapitel 4 är UPPE! Vad tycker ni då?

Inga bilder på grund av att jag är inne på min systers dator. 

KOMMENTERA PÅ NU!

Okej, Stockholm-trippen blev inte så lyckad som jag trodde... Såklart blir jag sjuk...

Just nu sitter jag i min systers lägenhet (i Stockholm) med hennes MacBookAir - som jag AVGUDAR - och ska börja skriva ett kapitel till er!

Mamma och mina systrar har precis åkt till det där stället som jag alltid glömmer namnet på och ska springa tjejmilen. Så antagligen kommer jag kunna skriva ganska mycket! Men tänk på att det är lite nytt för mig att skriva på en MacBook ;)

Haha, i alla fall... Ska börja skriva nu så kolla in lite senare och kolla om det har kommit ut något kapitel!

Love ya xx

Hej alla läsare!
Sitter just nu i bilen på väg till Stockholm! För er som inte vet vad jag snackar om så är det så att mina tre systrar och min mother ska springa tjejmilen. Vi ska sova hos min syster som bor i Stockholm tills på söndag, så det kommer antagligen inte något kapitel i helgen (möjligtvis på söndag) men jag hoppas ni står ut!
Love u all! Tack för alla kommentarer!
Xx
(Skriver detta på min iPhone så vet inte om det är några stavfel)

Kommer sluta ha bilder som det står t.ex "Ayla's perspektiv", tycker bara det är jobbig att lägga in xd hoppas ingen blir alltför ledsen

Ayla's perspektiv

Vad ska man göra när hela världen är emot en? Vad ska man göra när man är helt ensam i slaget mellan liv och död? Vad föväntas man göra då? I just det läget vill man ju bara ge upp, men det kan ju knappast vara vad Gud vill. Men vad vill han att jag ska göra? Jag är verkligen helt jävla fucking ensam.

Jag ställer mig upp och drar upp gardinerna. Solen träffar mig direkt och jag kisar lite för ljuset. På bara en sekund avgör jag att det kommer vara ganska varmt idag. Alltså kommer det vara mycket folk ute. Jag går fram till min garderob och drar fram en svart oversize tröja med Storbritanniens flaga på och ett par mörka jeansshorts med lite slitning. När jag fått på mig det borstar jag mitt hår och går ut till köket. En rosa, fyrkantig lapp ligger på bordet och jag plockar upp den.

I'm probably at work when you read this. Going to eat with some friends tonight, so you're alone again. There is money at the table Hugs Nellie

Jag knövlar ihop den och slänger den i papperskorgen. Lite snabbt tar jag upp pengarna och petar ner dem i min ficka. Eftersom jag inte är hungrig skiter jag i frukosten och drar på mig mina svarta, låga Converse. Sedan går jag till mitt rum för att ta min mobil och nycklar innan jag lämnar lägenheten bakom mig.

Såklart är det väldigt varmt ute, precis som jag trodde. Men vad hade jag förväntat mig? Att det skulle dra in kolsvarta moln på tio minuter? Nej. Jag bestämmer mig för att ta en promenad till stranden, gå vidare till stadsparken och sedan till affären. Bara för att få luft, som Nellie brukar uttrycka sig.

Medan jag går längst gatan tänker jag igenom mitt liv. Vad kommer hända om ett år? Om tio år? Vad gör jag när jag är sjuttio? Sitter jag tillsammans med vänner, eller sitter jag ensam och stickar med en katt i knäet? Jag hoppas på det första, men tror att det blir det andra.

Aldrig när jag var liten trodde jag livet skulle vara såhär... komplicerat. Då tog jag allt som en lek och bara... följde med strömmen. Nu simmar jag istället motströms  och går min egen väg, ensam. Mina vänner lämnade mig efter att jag slutat på skolan. Sedan spred de rykten om att jag var psykiskt sjuk. Det vad faktiskt så det ryktet skapades, sedan skapades det flera och flera efter det, men det ryktet kom först. Och det sårar att det faktiskt kom ifrån mina bästa kompisar.

 "Ey, Ayla!"

Jag stannar till och vänder sakta på mig. Bakom mig joggar Zayn. Han sluter till min sida och ler. Snabbt plockar han ut snäckorna till hans headset som suttit i hans öron. Han flåsar lätt och jag kan skymta lite svett på hans armar och nacke.

 "Hey, how are you?" ler han. "I would give you a hug, but I probably smell" lägger han snabbt till och jag ler generat och ser ner i marken.

Jag förstår inte varför jag alltid mår så dåligt när jag är tvingad att prata med folk. Varför jag alltid ställt i en sitts jag hatar.

 "Good, and you?" säger jag tyst och så fort som möjligt.

Försiktigt sneglar jag upp på honom och ser ett leende på hans läppar.

"Great! But I..." börjar han, men avbryts av hans mobil som plingar till.

Han tar upp den och svär för sig själv.

"Look, gotta go, but I'll see you around, right?" säger han och jag nickar fort. "Good, bye then, Ayla" ler han och joggar vidare.

Jag drar ett djupt andetag och fortsätter gå. Hur mycket jag än vill så kan jag inte sluta tänka på de där mörka ögonen... Så djupa. Det känns nästan som att man kommer falla om man kollar in i dem för länge. Som att man blir förtrollad. Och det där håret... Undrar hur länge han håller på med det på morgonen. Ganska länge, antar jag. För han kan väl knappast ha det sådär när han vaknar... Eller?

Jag suckar och himlar med ögonen åt mig själv. Sluta nu Ayla, du tänker aldrig på killar. De skapar problem, inte kärlek. Men hur mycket jag än försöker intala mig om att sluta tänka på honom så går det inte.

Som att han faktiskt betyder något för mig.

Zayn's perspektiv

Varför kan jag inte sluta tänka på henne? Hon är väl inte så speciell, eller? Zayn, sluta lura dig själv! Hon är speciell, det vet du! Jag suckar lite åt mitt patetiska jag och fortsätter jogga. Men ändå går det inte att sluta tänka på henne. Det är som att hennes ögon döljer en hel historia. Som att de har en hel del att berätta, men inte vill. Undrar om hon döljer något? Hon är ju alltid så blyg. Säger inte så mycket. Fast... Hon kanske är nervös för att det är jag. Zayn Malik, från One Direction. Undrar om hon vet vem jag är?

Väl hemma igen duschar jag snabbt innan jag fort fixar mig för att sedan ringa Louis. Efter fem minuter hämtar han upp mig och vi åker mot platsen där vi ska ha intervjuen.

Ayla's perspektiv

Efter några timmar är jag hemma igen och ställer in alla varor i kylen. När jag gjort det slänger jag mig på soffan och sätter på How I Met Your Mother. Snart tröttnar jag och stänger av. Eftersom jag inte vet vad jag ska göra ligger jag bara där. På rygg. I soffan. Ensam i min och Nellies lägenhet. Varför måste jag vara som jag är? Varför kan jag inte bara leva? Prata som vanliga människor och bara... Bara vara? Vad är jag rädd för? Vad i helvete har jag varit rädd för alla dessa år?

Jo... Jag har varit rädd för att bli SVIKEN. Och ni kanske tycker jag är töntig. Men det har hänt så många gånger att jag faktiskt börjat tro att alla sviker mig. Alla kommer någongång svika mig. Såra mig. Döda mig inifrån.

I den stunden bestämmer jag mig för en sak. En sak som jag lovar mig själv att hålla fast vid. En sak som jag aldrig kommer ge upp vid.

Jag ska räta till mitt liv. Börja prata. Starta om på nytt. I alla fall försöka. Det kan väl knappast bli värre än vad det redan är? Och jag har ju överlevt än så länge, så varför inte? Det finns inget att vara rädd för, right?

Nästa dag kliver jag upp extra tidigt. Först smyger jag till Nellies rum och ser henne ligga där och sova. Klockan är snart nio, så jag börjar göra pannkakor. Sedan ställer jag fram sylt, socker, smör och allt vad Nellie äter till frukost på en bricka och går mot hennes rum. Försiktigt knackar jag på och hon ropar kom in. När jag kommer in och hon ser brickan med frukost ler hon stort.

"Breakfast?" frågar jag lite tyst.

"Thank you honey, you shouldn't have" ler hon och jag ställer brickan framför henne.

"I'm going to start over now. I'm going to try to start over again" säger jag och hon ler stolt mot mig.

"I know you would someday. How does it feel then?" frågar hon och börjar äta.

"Good, actually" ler jag och kollar lite på pannkakorna.

"Eat with me" säger hon och jag ser tveksamt mot henne.

Sedan börjar jag äta med henne. Hon är så ung. Så modern. Så lik henne. Men jag ska börja om. Starta om helt. Sudda ut allt gammalt och lägga till allt nytt.

Och den här gången tänker jag inte ge upp...

_____________________________________________________________

Kommentera!

Okej, kort och tråkigt: I know! Men jag kan inte skriva mer just nu! Sorry sorry!

Lova ya all!

xx

______________________________________________________________________________________

Jag går tillbaka till porten med nummret 16A och slår in koden 1562. Ett klick hörs och jag går in. När jag står i hissen börjar jag tänka på den där killen jag gick in i. Ganska snygg faktiskt. Med hans svarta hår och mörka ögon... Lång var han också. Men honom kommer jag ju aldrig se igen, så varför tänka på honom?

Jag låser upp dörren till lägenheten och kliver in. Tystnaden uppstår och jag drar av mig skorna för att sedan låsa dörren. Just då kommer jag på att jag kommer äta själv ikväll. Vad ska jag äta? En sallad blir nog bra... Så jag tar pengarna ifrån köksbordet och drar på mig skorna igen. Eftersom det börjat blåsa när jag var ute drar jag också på mig en skinnjacka.

När jag lagt ner pengarna, mobil, nycklar, headset och lite annat i min handväska låser jag lägenhetsdörren och tar hissen ner till entrévåningen. Väl där ute låser jag upp låset på min moppe och sätter mig på den. Jag startar den och tar på mig hjälmen som jag alltid låser fast i låset innan jag kör iväg mot närmaste pizzeria.

När jag äntligen är framme låser jag moppen och sätter fast hjälmen för att sedan fixa mitt hår och gå in. Jag går fram till disken och mannen i kassan ler mot mig.

 "Hello, do you want to order?" ler han.

 "Chicken salad and a coke" säger jag kort och så snabbt som möjligt.

Han plockar fram och jag betalar. Jag slänger ur mig ett kort tack innan jag går så fort som möjligt därifrån. Sedan kör jag så fort jag kan hem igen. Väl hemma sätter jag på Titanic och äter min sallad. Vid nio kommer Nellie hem, som sagt.

 "Hi Ayla" ler hon och jag nickar lite tillbaka.

Snabbt städar jag undan efter mig och går upp till mitt rum.

Att bara se henne. Att bara se in i hennes smaragdgröna ögon får mig att minnas. Jag vill inte minnas. Jag vill bara glömma. Börja om. Starta ett nytt liv. Utan massa minnen. Men det är omöjligt. Jag kan inte glömma. Aldrig. Jag kommer få gå runt med alla dessa minnen och leva med dem. Varför kan man inte bara glömma? Går mitt liv att rädda? Går det att rätta till? I så fall, hur? När? Vem eller var?

När jag vaknar nästa morgon är klockan halv tio. Vi ska vara i studion vid tolv, så jag har gott om tid. Jag drar på mig ett par chinos, en vit t-shirt och en typ cardigan. Lite snabbt plockar jag upp mobilen och stoppar den i fickan innan jag drar på mig ett par skor och går ut på gatan. Snabbt letar jag upp närmaste Starbucks och beställer en macka och en varm choklad. Som tur är så är det inte så många fans här. Några tjejer som kollar bara, men det är helt lugnt.

Plötsligt plingar det i dörren till Starbucks och en välkänd tjej kliver in. Tjejen jag gick in i igår. Hon går fram till kassan med sänkt huvud och beställer något, innan hon snabbt sätter sig vid ett bord lite längre bort. Hon ser upp rakt på mig och kollar direkt bort när hon märker att jag kollar. Jag bestämmer mig för att gå dit, eftersom hon verkar ensam.

 "Hi" säger jag när jag är framme. "Can I sit?" frågar jag och hon nickar sakta.

Jag sätter mig framför henne och ser lite på henne. Hon biter sig i läppen och ser ner på sin pappersmugg. Hon snurrar lite på den och böjar nervöst skaka på benet. Ett litet leende sprids på mina läppar och jag bestämmer mig snabbt för att försöka starta ett samtal.

 "I'm Zayn" säger jag och hon nickar lite snabbt.

 "Ayla" mumlar hon väldigt tyst och jag lutar huvudet lite på sne.

 "Are you shy?" frågar jag med ett litet leende på läpparna.

Hon svarar inte, men skakar på huvudet. Det får mig att skratta tyst. Söt. Hon vänder ner huvudet och håret döljer hennes vackra ansikte. Jag ser ner på min mugg och dricker lite av den varma chokladen. Plötsligt plingar mobilen och jag drar upp den ur fickan. Ayla ser lite nyfiket, men ändå lite diskret på mig och jag ler svagt. Jag kollar ner på mobilen och ser Louis namn på skärmen.

Want a ride to the studio?

Jag knappar snabbt in ett svar som jag sedan skickar.

That'd be awesome! I'm at Starbucks, come pick me up brooo!

Han svarar inte, men jag antar att han fått det. Ayla sitter tyst och kollar ut genom fönstret. Regn har börjat strömma ner och hon suckar tyst. Hon plockar försiktigt upp något ur hennes ficka och snart ligger en vit Blackberry i hennes hand. Smidigt och snabbt börjar hon knappa på den och en stund efter att hon bara hållt i den plingar den. När hon läst messet lägger hon ner den i fickan och lutar sig tillbaka i stolen.

Louis bil kör upp utanför och jag ställer mig upp.

 "I have to go now, but it was nice to meet you, Ayla" ler jag och hon ser upp på mig. 

Hon tvingar sig på ett leende och jag antar att det är hennes svar, så jag går ut till Louis bil med min mugg.

 "Who was that, man?" frågar han när jag stängt bildörren.

 "No one" säger jag bara och spänner fast mig.

Han suckar och rycker på axlarna innan han börjar köra.

När Zayn lämnat Starbucks, hoppat in i en bil och försvunnit reser jag mig upp och går ut på gatan. Med händerna i fickorna hår jag längst gatan och försöker synas så lite som möjligt. Huvudet sänkt och håret för ansiktet.

 "Well, well, well... Isn't it little Ayla Davies"

Jag sneglar upp och ser rakt in i Rachel Jones iskalla ögon. Hennes isblåa ögon stirrar in i mina och ett retsamt flin syns på hennes läppar. Utan att svara vänder jag mig om för att börja gå igen.

 "Not so fast, psych disturbed kid" ryter hon och drar tag i min arm.

Då fnissar hennes två hundvalpar, Britney Clark och Tyra Manson, som står bredvid henne. Jag rycker mig loss från Rachels grepp, fortfarande utan att säga ett ord.

 "Why are you so quiet? Are you scared?" retas Rachel och flinar mot mig.

Jag svarar inte, utan försöker återigen gå därifrån. Men det slutar med att Rachel drar tag i min arm och drar mig hårt tillbaka.

 "Let me go!" fräser jag och försöker rycka mig loss.

 "Oh, so you can talk?" flinar hon och puttar mig bortåt.

 "Hey, what's going on?"

Allas ansikten vänds mot en kille som står en bit ifrån oss. Han har brunt hår och bruna ögon. Han har på sig en rutig shorta och ett par chinos.

 "Oh my God!!" tjuter Rachel.

Hon och hennes hundvalpar rusar fram till honom och pratar i munnen på varandra medan jag står där som ett fån. Men istället för att ge dem uppmärksamhet gör jag ett bestämt försök att ta mig därifrån.

 "Hey, wait" säger killen bakom mig och jag hör snabbare steg precis bakom mig.

 "She can't talk, you know. Everyone thinks she's a psycho" hör jag Rachel säger och jag stannar kvickt.

Hastigt vänder jag mig emot Rachel som ler övervinnande. Hon korsar armarna över bröstet och lutar sig på ena benet.

 "Tell me if I'm wrong" säger hon och borrar sig in i mina ögon.

 "What's your name?" frågar killen och jag ser på honom.

Han ler lite mjukt mot mig och jag ser på Rachel igen. Hon flinar och rycker på axlarna.

 "See? She can't talk" säger hon och jag ser på killen igen.

Han ser prövandes på mig, men jag vänder mig om och börjar gå upp för gatorna. Bakom mig hör jag Rachels skratt och hennes hundvalpars fniss.

 "Psycho!" skriker hon efter mig och jag känner tårarna i ögonen.

Jag börjar springa och viker av mot skogen. Med snabba och smidiga steg springer jag mot skogens mittpunkt. När jag äntligen är framme vid den lilla gläntan andas jag i fem sekunder innan jag skriker så högt jag kan. Jag skriker så luften pressas ur mina lugnor. Ända tills jag inte får fram något ljud slutar jag och drar in ett djupt andetag. Sedan faller jag ner i gräset. Låter tårarna falla.

Snart börjar det bli mörkt och jag börjar traska ut ur skogen. Det har slutat regna, men det blåser lite fortfarande.

Det tar drygt en kvart att gå hem, men väl där går jag upp och öppnar dörren till lägenheten.

 "Where the hell have you been?!"

Såklart. En oroligt Nellie kommer utspringandes till hallen. Med snabba steg gör jag ett försök att ta mig förbi henne, men hon tar tag i min arm och tvingar mig att stanna.

 "Please Ayla, let me help you" ber hon och ser medlidande på mig.

Jag ser på henne en stund innan jag vänder om för att springa till mitt rum. Där smäller jag igen dörren och glider ner för den medan tusen tårar strömmar nerför kinderna.

Jag är ett psykfall. Jag är inte normal. Jag borde inte finnas här. Varför finns jag? Varför vill Gud att jag ska leva med den här smärtan? Varför? Vad är det för bra med det? Vad har jag gjort för att förtjäna det?

_____________________________________________________________________________________

Well well well... HÄR ÄR THE CHAPTER! Det tog lite längre tid än förra gången att skriva det här kapitlet. Men i alla fall, här är det! Hoppas ni gillar det!

Har bestämt mig för att göra en Twitcam, vet dock inte när... Men det kommer jag SÅKLART skriva på bloggen några dagar innan! I ett eget inlägg så alla kommer hinna se. Vet inte om jag kommer göra den själv - tror inte det - men vi får se.

XoxoWilmaa~

NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ!

SHIT NEJ!

OMG!

Okej, nu har jag D-A-M-P! Hade skrivit ett extra långt kapitel till ER och sedan PRECIS (EXAKT PRECIS ASSÅ!) när jag skulle trycka på SPARA INLÄGG SÅ SKA SÅKLART INTERNET KÄNNA FÖR ATT FÖRSVINNA JUST DEN LILLA, KORTA JÄVLA SEKUNDEN OCH PANG! Allt försvinner. Bara början finns kvar (mindre än hälften).

Förlåt kära älskade läsare för min muppighet (och för internets busigheter) men det kommer INTE komma ett till kapitel idag (om jag nu inte orkar skriva om allt, vilket inte är så troligt) men jag ska FÖRSÖKA skriva så mycket jag kan ikväll.

SNACKA OM DAMP JAG FICK!

Förlåt alla som tycker jag överdriver, är allmänt knäpp och allt vad ni kan tycka, men det här är en av de värsta sakerna som kan hända en person som skriver fanfics. Ni som har såkallade novellbloggar vet hur det känns (eller är det bara jag som är så muppig som gör sånt...?).

I alla fall...

Tack för alla kommentarer! Det uppskattas ska ni veta!

Har funderat på att göra en typ Twitcam någongång... Vad tycker ni om det?! SVARA PÅ ALLA MINA (vet inte hur många/få) FRÅGOR SÅ SKRIVER JAG PÅ SÅLÄNGE!

Pusssssss Wilmaa~

Kapitel 1 under här

______________________________________________________________________________________

Varför måste allt hända mig? Det borde inte hända någon. För om det väl händer skapar det minnen ingen vill komma ihåg, men som ingen kan glömma. Varför kan inte alla få leva ett normalt, rättvist liv? Aldrig trodde jag att det skulle hända. Aldrig trodde jag att det skulle förändra så mycket, men nu hände det. Och det förändrade hela mitt liv. Aldrig kommer jag få leva normalt igen.

 "Ayla! I'm going to work now! I'll be home by nine!" ropar moster Nellie.

Jag svarar inte, som vanligt. Men jag knackade lite med näven i väggen så hon ska höra att jag hört. Snart smälls ytterdörren igen och det blir tyst. Genast tar jag upp gitarren som ligger under sängen och sätter mig på golvet med ryggen emot sängen. När jag plockat fram mitt lilla block som alltid ligger i gitarren lägger jag gitarren i famnen och knäpper lite på strängarna.

Snabbt letar jag upp sidan jag slutade på och fortsätter. Först spelar jag igenom det jag kommit på, nynnar lite tyst och efter det fortsätter jag. Skriver nytt, suddar ut och skriver om på nytt.

If you think life's easy, you haven't lived

If you think we never cry, you haven't felt

I know what life is like

I know how it feels

I've cried, I've screamed

I've fought for my life

Jag suckar lite och stoppar ner blocket i gitarren, skjuter gitarren under sängen och ställer mig upp. Mitt rum är inte direkt litet, men ändå inte stort. Nöjd är jag i alla fall. Nellie gav mig det finaste rummet med eget badrum när vi flyttade in till den här lägenheten. Egen balkong har jag också. Och sängen är som en dröm.

Jag öppnar dörren till mitt rum och går ut. Med långsamma steg går jag till köket som ligger bredvid den lilla hallen. Försiktigt plockar jag ner ett glas och fyller det med kallt vatten. När jag häller i mig det ställer jag mig vid fönstret och kollar ner på gatan. På andra sidan vägen finns ett likadant höghus som vårt. Det är en hel gata med såna hus.

En äldre kvinna öppnar porten på andra sidan och traskar iväg mot sin gamla bil. I den stunden frågar jag mig själv vad jag ska göra idag. Eftersom klockan bara är halv ett på dagen och solen skiner kan jag inte sitta inne.

Jag kommer snabbt på att jag kan gå till parken. Så jag ställer det tomma glaset på diskbänken och går till mitt rum. Väl där öppnar jag min garderob och drar fram ett par jeansshorts och en vit tröja med trekvartsärmar. När jag fått på mig det så borstar jag håret, sminkar mig lite och avslutar med en ring, några armband och ett par snyggare örhängen. Precis när jag gått ut från rummet kommer jag på att jag glömt mina RayBan's. Så jag går in till mitt rum igen, sätter glasögonen på näsan och går ut till hallen. Där knyter jag mina vita Converse, stoppar min Blackberry i bakfickan, tar nycklarna och kollar mig en sista gång i spegeln innan jag lämnar lägenheten.

Jag låser dörren och trycker på knappen till hissen. När den äntligen stannar vid den här våningen kliver jag in och trycker på knappen E (entré). Medan hissen åker neråt ser jag på mig själv i spegeln. Ni kanske tror att jag inte tycker om mig själv, men jag är nöjd med mitt utseende. Visst, jag kanske inte är världens vackraste, men jag ser helt okej ut.

När jag öppnar porten blåser en ljummen sommarvind i mitt ansikte och jag går över bilvägen. Precis då plingar min mobil, så jag tar upp den och ser ett nyss SMS från Nellie.

I forgot to tell you that you'll have to make your own dinner, I put some money at the table x

Jag suckar lite och knappar in ett snabbt svar. Sedan sätter jag mig på en parkbänk och skådar barnen som leker i klätterställningen. Så lyckliga. Tänk om jag kunde få vara lycklig, bara för en dag. Få vara med min livskärlek. Kommer jag ens bli kär någongång? Det känns inte så. Att någon ens skulle gilla mig känns omöjligt.

Äntligen. En dag ledig. Frågan är bara vad man ska göra. Louis ska vara med Eleanor, Liam med Danielle, Harry ska hänga med några kompisar och Niall... Ja, jag har ingen aning om vad han ska göra. Han kanske vill hitta på någonting!

Jag plockar upp mobilen och slår in Nialls nummer. Två signaler, tre, fyra...

 "Yo Zayn!" svarar han och jag ler lite.

 "Vas happenin'?!" småskriker jag.

 "Not much, and you?"

 "Nothing at all! Do you want to hang out or something?" frågar jag och jag hör honom sucka lite.

 "Sorry man, I'm just going to relax all day. Sleep and watch movies" säger han och jag suckar väldigt tyst.

 "Oh, that sounds good. Sleep well then" ler jag.

 "I'm sorry, I want to do something but..." säger han, men jag avbryter.

 "I know, it's cool. Another time" säger jag.

 "Yeah, see you later"

 "Bye"

Vi lägger på och jag lägger mig på rygg i sängen. Det är helt tyst i lägenheten. Okej, inte så konstigt. Jag bor ju själv, plus att det bara är jag här. Men vad ska man göra då?

Efter ett tag bestämmer jag mig för att gå ut. Så jag drar på mig ett par beigea chinos och en vit t-shirt. Sedan går jag ut till hallen och drar på mig ett par skor innan jag stoppar nycklar och mobil i fickan på byxorna och lämnar lägenheten.

Sommarvärmen slår i mitt ansikte när jag kommer ut. Då ångrar jag att jag inte tog med mina solglasögon. Men jag går i alla fall en bit upp på gatan och kommer till en park jag faktiskt aldrig sett förut. I mitten finns en typ lekpark och runt om finns det små vägar med grus. På de väldigt gröna gräsmattorna finns lite träd också, väldigt fint! Jag ser en liten kiosk och går in dit.

Jag tar en Cola och betalar.

 "Have a nice day, Mr. Malik" ler tjejen i kassan.

 "You know my name" flinar jag.

 "Oh come on, you're in One Direction. Everybody knows who you are" flinar hon och jag skrattar till.

 "Haha, have a nice day" ler jag och går mot utgången.

Jag kollar ner i golvet och märker inte personen framför mig. Vi krockar och jag kollar snabbt upp på tjejen som står där. Brunt, lockigt hår och grå/blåa ögon.

 "Sorry" mumlar hon riktigt tyst och går in till själva affären.

Jag ser efter henne innan jag tvingar mig själv att gå ut i igen.

"You know my name"

___________________________________________________________

Fick inte 15 kommentarer på förra (12), men eftersom alla verkade gilla handlingen så lägger jag ut kapitel 1 ändå... Håller på med kapitel 2 (snart klar) men vet inte när jag kan lägga ut den. Har ont i huvudet just nu och är trött efter skoldagen (måndag, kom igen!) men ska skriva när jag har tid, LOVAR!

Ville bara informera er om att jag ska bort i helgen. Ska dra till storstaden STOCKHOLM där jag ska heja på mina tre systrar och mor som ska springa tjejmilen på lördag. Och eftersom min äldsta syster bor där uppe kommer vi sova där tills på söndag, därför vet jag inte hur uppdateringen blir, men jag ska skriva så mycket jag kan!

Anyways.... Kort kapitel, I KNOW, men ville få till ett bra slut på kapitlet, så jag slutade där. Haha, men i alla fall KOMMENTERA! xoxoWilmaa~