Kommer sluta ha bilder som det står t.ex "Ayla's perspektiv", tycker bara det är jobbig att lägga in xd hoppas ingen blir alltför ledsen

Ayla's perspektiv

Vad ska man göra när hela världen är emot en? Vad ska man göra när man är helt ensam i slaget mellan liv och död? Vad föväntas man göra då? I just det läget vill man ju bara ge upp, men det kan ju knappast vara vad Gud vill. Men vad vill han att jag ska göra? Jag är verkligen helt jävla fucking ensam.

Jag ställer mig upp och drar upp gardinerna. Solen träffar mig direkt och jag kisar lite för ljuset. På bara en sekund avgör jag att det kommer vara ganska varmt idag. Alltså kommer det vara mycket folk ute. Jag går fram till min garderob och drar fram en svart oversize tröja med Storbritanniens flaga på och ett par mörka jeansshorts med lite slitning. När jag fått på mig det borstar jag mitt hår och går ut till köket. En rosa, fyrkantig lapp ligger på bordet och jag plockar upp den.

I'm probably at work when you read this. Going to eat with some friends tonight, so you're alone again. There is money at the table Hugs Nellie

Jag knövlar ihop den och slänger den i papperskorgen. Lite snabbt tar jag upp pengarna och petar ner dem i min ficka. Eftersom jag inte är hungrig skiter jag i frukosten och drar på mig mina svarta, låga Converse. Sedan går jag till mitt rum för att ta min mobil och nycklar innan jag lämnar lägenheten bakom mig.

Såklart är det väldigt varmt ute, precis som jag trodde. Men vad hade jag förväntat mig? Att det skulle dra in kolsvarta moln på tio minuter? Nej. Jag bestämmer mig för att ta en promenad till stranden, gå vidare till stadsparken och sedan till affären. Bara för att få luft, som Nellie brukar uttrycka sig.

Medan jag går längst gatan tänker jag igenom mitt liv. Vad kommer hända om ett år? Om tio år? Vad gör jag när jag är sjuttio? Sitter jag tillsammans med vänner, eller sitter jag ensam och stickar med en katt i knäet? Jag hoppas på det första, men tror att det blir det andra.

Aldrig när jag var liten trodde jag livet skulle vara såhär... komplicerat. Då tog jag allt som en lek och bara... följde med strömmen. Nu simmar jag istället motströms  och går min egen väg, ensam. Mina vänner lämnade mig efter att jag slutat på skolan. Sedan spred de rykten om att jag var psykiskt sjuk. Det vad faktiskt så det ryktet skapades, sedan skapades det flera och flera efter det, men det ryktet kom först. Och det sårar att det faktiskt kom ifrån mina bästa kompisar.

 "Ey, Ayla!"

Jag stannar till och vänder sakta på mig. Bakom mig joggar Zayn. Han sluter till min sida och ler. Snabbt plockar han ut snäckorna till hans headset som suttit i hans öron. Han flåsar lätt och jag kan skymta lite svett på hans armar och nacke.

 "Hey, how are you?" ler han. "I would give you a hug, but I probably smell" lägger han snabbt till och jag ler generat och ser ner i marken.

Jag förstår inte varför jag alltid mår så dåligt när jag är tvingad att prata med folk. Varför jag alltid ställt i en sitts jag hatar.

 "Good, and you?" säger jag tyst och så fort som möjligt.

Försiktigt sneglar jag upp på honom och ser ett leende på hans läppar.

"Great! But I..." börjar han, men avbryts av hans mobil som plingar till.

Han tar upp den och svär för sig själv.

"Look, gotta go, but I'll see you around, right?" säger han och jag nickar fort. "Good, bye then, Ayla" ler han och joggar vidare.

Jag drar ett djupt andetag och fortsätter gå. Hur mycket jag än vill så kan jag inte sluta tänka på de där mörka ögonen... Så djupa. Det känns nästan som att man kommer falla om man kollar in i dem för länge. Som att man blir förtrollad. Och det där håret... Undrar hur länge han håller på med det på morgonen. Ganska länge, antar jag. För han kan väl knappast ha det sådär när han vaknar... Eller?

Jag suckar och himlar med ögonen åt mig själv. Sluta nu Ayla, du tänker aldrig på killar. De skapar problem, inte kärlek. Men hur mycket jag än försöker intala mig om att sluta tänka på honom så går det inte.

Som att han faktiskt betyder något för mig.

Zayn's perspektiv

Varför kan jag inte sluta tänka på henne? Hon är väl inte så speciell, eller? Zayn, sluta lura dig själv! Hon är speciell, det vet du! Jag suckar lite åt mitt patetiska jag och fortsätter jogga. Men ändå går det inte att sluta tänka på henne. Det är som att hennes ögon döljer en hel historia. Som att de har en hel del att berätta, men inte vill. Undrar om hon döljer något? Hon är ju alltid så blyg. Säger inte så mycket. Fast... Hon kanske är nervös för att det är jag. Zayn Malik, från One Direction. Undrar om hon vet vem jag är?

Väl hemma igen duschar jag snabbt innan jag fort fixar mig för att sedan ringa Louis. Efter fem minuter hämtar han upp mig och vi åker mot platsen där vi ska ha intervjuen.

Ayla's perspektiv

Efter några timmar är jag hemma igen och ställer in alla varor i kylen. När jag gjort det slänger jag mig på soffan och sätter på How I Met Your Mother. Snart tröttnar jag och stänger av. Eftersom jag inte vet vad jag ska göra ligger jag bara där. På rygg. I soffan. Ensam i min och Nellies lägenhet. Varför måste jag vara som jag är? Varför kan jag inte bara leva? Prata som vanliga människor och bara... Bara vara? Vad är jag rädd för? Vad i helvete har jag varit rädd för alla dessa år?

Jo... Jag har varit rädd för att bli SVIKEN. Och ni kanske tycker jag är töntig. Men det har hänt så många gånger att jag faktiskt börjat tro att alla sviker mig. Alla kommer någongång svika mig. Såra mig. Döda mig inifrån.

I den stunden bestämmer jag mig för en sak. En sak som jag lovar mig själv att hålla fast vid. En sak som jag aldrig kommer ge upp vid.

Jag ska räta till mitt liv. Börja prata. Starta om på nytt. I alla fall försöka. Det kan väl knappast bli värre än vad det redan är? Och jag har ju överlevt än så länge, så varför inte? Det finns inget att vara rädd för, right?

Nästa dag kliver jag upp extra tidigt. Först smyger jag till Nellies rum och ser henne ligga där och sova. Klockan är snart nio, så jag börjar göra pannkakor. Sedan ställer jag fram sylt, socker, smör och allt vad Nellie äter till frukost på en bricka och går mot hennes rum. Försiktigt knackar jag på och hon ropar kom in. När jag kommer in och hon ser brickan med frukost ler hon stort.

"Breakfast?" frågar jag lite tyst.

"Thank you honey, you shouldn't have" ler hon och jag ställer brickan framför henne.

"I'm going to start over now. I'm going to try to start over again" säger jag och hon ler stolt mot mig.

"I know you would someday. How does it feel then?" frågar hon och börjar äta.

"Good, actually" ler jag och kollar lite på pannkakorna.

"Eat with me" säger hon och jag ser tveksamt mot henne.

Sedan börjar jag äta med henne. Hon är så ung. Så modern. Så lik henne. Men jag ska börja om. Starta om helt. Sudda ut allt gammalt och lägga till allt nytt.

Och den här gången tänker jag inte ge upp...

_____________________________________________________________

Kommentera!

Okej, kort och tråkigt: I know! Men jag kan inte skriva mer just nu! Sorry sorry!

Lova ya all!

xx

 

Ylva

29 augusti 2012 21:24

More??

 

Lexi

29 augusti 2012 22:46

Inte alls tråkig :D Meraaaah c;

http://www.lovenovels.bloggplatsen.se

 

Emmis

30 augusti 2012 00:20

Jag förstår fortfarande inte vad som har hänt henne ?kommer förklaringen i novellen ? :D

Wilma

30 augusti 2012 07:30

Ja, förklaringen kommer! Men den kommer nog längre in i själva fanficen :)

 

Agnes

30 augusti 2012 14:15

Inte alls tråkig! Ingen av dina kapitel kan vara tråkiga! Xx

 

Cilla

30 augusti 2012 15:07

Kapitlet ägde och det gör du med<3

 

:D

30 augusti 2012 20:21

MEEEEER!!!!!:D

 

Hilda

31 augusti 2012 16:21

Mer!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt h...