LYSSNA SAMTIDIGT! LÄS INLÄGGET UNDER!

Några timmar senare vaknar jag av att någon puttar lätt på min axel och upprepar mitt namn. När jag öppnar ögonen ser jag Seth stå bredvid mig. 

 "Mum, Susanne and Michael are here now and we're going to the hotel now. I just wanted to let you know" säger han lågt och jag nickar samtidigt som jag sätter mig upp. 

 "Call me if you need anything" viskar jag och kramar honom hårt. 

 "You too" viskar han tillbaka.

 "Bye Chachi" säger Hayley och kramar mig.

 "Bye Hayley, see you soon" svarar jag och kramar henne tillbaka.

Efter att ha kramat Joanne och Carly åker de igen, med Tyra. Direkt när de stängt dörren kommer mamma fram till mig. Hennes ögon är röda och glansiga. Det gör ont att se henne såhär och jag vet att de har dåliga nyheter. Pappa står lite bakom mamma, också med röda ögon.

Innan mamma ens sagt något vet jag vad som hänt. 

 "She's gone, isn't she?" viskar jag hest och mamma fäller en tår.

 "Yes honey, she is" säger mamma lågt, riktigt lågt, och börjar gråta igen.

Snabbt omfamnar jag henne, gråtandes, och vi gråter ut på varandras axlar. Pappa kommer fram till oss och kramar om oss båda. 

Vi sitter uppe länge den natten. I soffan i vardagsrummet, inlindade i varsin filt och varsin kopp varm choklad i handen. Ingen säger något, men tystnaden säger nog. Vi behöver inte säga något alls, vi förstår varandra ändå. 

Mormor... Kvinnan som jag spenderade så många nätter och helger hos som liten. Kvinnan som alltid gav mig godis när vi var hemma hos henne i hennes lilla stuga. En röd stuga med vita husknutar, mitt ute i skogen. På hennes gård fanns det smultron på sommrarna och gott med plats för att bygga en snögubbe på vintrarna. På hösten är det alltid mycket löv på marken och på våren växer växterna snabbt. 

Mormor, min andra mamma, en del av mig, borta, för alltid. Mormor, hon som lärde mig sticka och virka, hon som lärde mig att livet inte handlar om datorer och mobiler, hon som lärde mig spela alla möjliga olika sorters kortspel, hon som lärde mig laga mat. 

Försiktigt kollar jag på mamma. Hennes kinder är blöta och röda, hennes ögon svullna och glansiga. Helt borta i sin egna värld. Trött kollar jag bort ifrån henne, det är svårt att se henne såhär, riktigt svårt. Aldrig någonsin skulle jag sluta gråta om mamma dog nu. 

 "I'm going to bed" säger mamma efter någon timmas tystnad. 

Hennes röst är hes och raspig. Trött. Man hör att hon är ledsen och helt krossad. Hon reser sig upp ur soffan och tar försiktigt av sig filten.

 "I'll be up in a minute" säger pappa, men mamma går in i köket, lämnar sin kopp och försvinner upp på övervåningen. 

Jag förblir tyst. Pappa vet nog inte vad han ska göra. Ska han gå till mamma, som säkert vill vara ensam, eller ska han stanna hos mig som behöver tröst. Han är rädd att mamma ska göra något hon kommer ångra. Men han vill inte lämna sin dotter ensam efter en sån här händelse. 

Snabbt kollar jag på klockan. Fyra på morgonen. 

 "You go to bed. Mum needs you" säger jag åt pappa. 

Min röst låter lite som mammas. Svag. Raspig. Hes. Men mamma är mer ledsen än jag. Hennes mamma. Kvinnan som bar på henne i nio månader och la ner så mycket tid, pengar och kärlek på henne. 

 "Are you sure? You can sleep with us tonight if you want" säger pappa och jag skakar på huvudet.

 "No thanks. I'll sit up a little longer, then I'll sleep in my own bed" mumlar jag och han nickar.

 "Good night honey" viskar han och pussar min panna innan han skyndar sig till övervåningen. 

Tystnaden tar över och jag stirrar ner i min kopp. Chokladen är kall och jag undrar varför jag ens håller i den, om jag ändå inte dricker något. Snabbt ställer jag ner den på bordet och stirrar på den avstängda teven framför mig. Tänker på alla minnen med mormor. Tänker på allt roligt, försöker stänga ute de sorgsna och deprimerade tankarna. 

Efter ytterligare en halvtimme går jag till köket och diskar våra koppar för hand. Jag vet att så fort jag lägger mig i sängen kommer jag brista ut i gråt, så jag försöker dröja på det. Försöker att hålla borta tårarna så länge det går, trots att jag vet att jag någon gång måste sova. 

Efter att ha diskat kopparna går jag upp till mitt rum, efter att ha kollat så dörrarna är låsta. Trött byter jag om till ett par gråa mjukisshorts och en t-shirt. Jag tar av mig min bh under t-shirten och lägger den i min garderob. Motvilligt lägger jag mig på sängen och kryper ner under täcket. Mobilen lägger jag på sängbordet och stirrar sedan rakt ut i mörkret. 

Då kommer tårarna. De forsar ner likt ett vattenfall och det blir svårt att andas. Min kropp skakar och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vänder och vrider på mig i sängen i ett försök att få bort smärtan i mitt hjärta. Försöker gråta så lågt som möjligt för att inte oroa mamma och pappa, men det är förgäves. 

I panik tar jag upp mobilen och ringer Louis, utan en tanke på tidsskillnaden. Gråten är fast i halsen och hindrar andetagen från att komma in. Hackigt får jag in luft i mina lungor och gråter lite till.

 "Chachi? You alright?" svarar Louis halvt sovande med en hes röst.

 "Louis, she's gone" gråter jag och andas hackiga andetag.

 "Oh Chachi, I'm so sorry love" säger han, genast mer vaken. 

 "I don't know what to do Louis, it hurts, it really hurts" gråter jag och drar in ett djupt, ostadigt andetag.

 "Chachi, calm down honey. Deep breaths" säger Louis med en len röst, men det hjälper inte.

 "I-" andetag "Can't" får jag fram.

 "You're worrying me love, go to your parents" ber Louis oroligt.

 "No, they don't" andetag "need me to worry about" snörvlar jag.

 "Hey, don't say that Chachi. Just go to your parents and ask them to help you, please. I can't stand hearing you like this" ber Louis återigen.

 "Fine, fine I'll go" gråter jag och snyftar till. "I love you Louis"

 "I love you too, sweetie. Call me tomorrow, okay?"

 "Yeah, bye"

Vi lägger på, men jag går inte till mina föräldrar. Istället går jag ut ifrån mitt rum och smiter ut på baksidan. Eftersom de inte kan höra mig här ute gråter jag ut på riktigt, håller inte inne någonting. Jag lägger mig på den lilla soffan och kryper ihop till en boll. Och tro det eller ej, jag gråter mig själv till söms den natten.

På morgonen vaknar jag av morgonsolen som lyser mig rakt i ögonen. Min kropp är blöt och kall, antar att det regnat. Trött går jag in och märker snabbt att ingen är vaken. Jag släpar mig själv uppför trappan och in till mitt rum. När jag plockat fram ett par ljusgråa mjukisbyxor, en t-shirt och rena underkläder tar jag med mig det in till badrummet. 

Vattnet är varmt emot min kalla hud och låter vattnet rinna på mitt ansikte och ner längst min kropp. Jag tvättar håret och njuter i en kvart under det varma vattnet. När min hud börjar bli röd stänger jag av vattnet och kliver ut ur duschkabinen. Jag virar en handduk runt min kropp och en annan på mitt huvud. När jag dragit på mig kläderna går jag ut till mitt rum igen och lägger mig på sängen. 

Utan känslor i kroppen stirrar jag upp i taket och tänker på allt. Verkligen allt. Mormor. Louis. Turnén. Mamma. Joanne. Emma. Seth. Hayley. Carly. Harry. Niall. Liam. Louis. Jaja, Pacman, Brandon, Moon Millie. 

Klockan två kommer Joanne, Emma, Seth, Hayley och Carly hem till oss. De andra stannade på hotellet. Men jag lämnar inte rummet. Istället ligger jag bara där, livlös. Rör inte på mig. 

 "Chachi, I'm worried about you, will you please talk to me?" hör jag Seth säga vid dörren.

Men jag svarar inte. Orkar inte. Ser ingen mening med det. Om jag mår så här dåligt, hur dåligt måste inte mamma må då? Hon måste vara helt krossad, helt förstörd. 

Allt jag vill är att lägga mig i Louis' armar och låta honom trösta mig. Känna hans andedräkt i min nacke och hans hand som dras igenom mitt hår. 

Plötsligt hör jag Louis' röst i rummet.

 "Chachi? You there babe?"

Snabbt ser jag mig omkring och ser min mobil ligga på sängen. Seth står bredvid sängen och ser hoppfullt på mig. Ringde han Louis? Hur visste han vem jag ville prata med? Kan han läsa mina tankar? 

Jag kramar Seth som sedan lämnar rummet. När dörren är stängd tar jag upp mobilen och stänger av högtalaren.

 "Hey" mumlar jag hest.

 "Your cousin Seth talked to me, said he was worried" säger Louis oroligt.

 "I'm fine. Just sad, but I'm supposed to, right?" kraxar jag med en hemskt förstörd röst.

 "Babe, of course, but he said you didn't move or talk. He's worried about you hun, you should at least talk to your family, not shut them out. They go through the same thing as you. It's good to talk about it. The worst thing you could do is shutting them out" påpekar han vänligt.

 "I know Lou, it's just so hard" viskar jag.

 "I know babe, I know. Just stay stong, alright? I love you so much, Chachi" säger han lent.

 "I love you too" 

Vi pratar en stund till innan han tvingar mig att gå ner och prata med de andra. När jag kommer ner i vardagsrummet märker jag direkt att en person saknas. Mamma. 

 "Where's mum?" frågar jag snabbt och alla kollar på mig. 

Det dröjer inte länge förrens jag blir attackerad av kramar. Alla gråter tyst och pappa berättar i bakgrunden att mamma inte lämnat sitt rum på hela dagen. 

Resten av dagen, och kvällen, pratar vi om vad som hänt, om minnen och begravningen. Men mest minnen. Emma fixar kaffe, te och varm choklad åt oss och så sitter vi där. 

En vecka senare

 "Chachi, are you done?" frågar Joshua ifrån dörröppningen. 

 "Yeah" suckar jag och ser på mig själv i helfigursspegeln. 

Jag har tagit på mig en svart klänning, ett par svarta ballerinaskor, armband, pärlörhängen och ett hårspänne med en stor blomma på. Mitt hår är naturligt lockigt och ansiktet är tomt på smink. Jag vet att mormor gillade mig som bäst när jag var mig själv. 

 "You're really beautiful, Chachi" säger Josh och ställer sig bakom mig med händerna på mina axlar.

 "Thank you" säger jag och ler lite sorgset mot honom i spegeln.

Han har på sig sina finkläder. Svart kavaj, svarta "finbyxor" (vet inte vad man kallar byxorna man har till kavaj ?!?!?!?) och en svart slips till den vita skjortan. 

Vi går ner till hallen där resten av släkten väntar. Pappa har på sig liknande kläder som Josh, Ethan också. Seth har på sig sina finkläder med slips, Hayley en svart klänning med strumpbyxor och Carly har en gullig kjol och en svart top. Joanne och Emma har på sig svart kläder också, men har piffat till sig lite med smycken. Lucas väntar utanför vid bilen med Tyra, Keith, Annie och farmor. Men mamma har ännu inte kommit ner. Hon har inte lämnat sitt rum på hela veckan. 

Jag kramar alla och hör snart steg i trappan. När jag vänder mig om ser jag mamma komma ner med långsamma steg. Hon har på sig en söt svart klänning som slutar vid knäna, ett par klackskor och en kofta. Hennes hår är uppsatt och hennes ansikte lätt sminkat, antagligen för att dölja påsarna under hennes ögon. 

När hon fått en kram av allihopa går vi ut till bilen. Jag håller mamma i handen hela tiden. Än har hon inte sagt något. Vi alla sätter oss i bilen som snart börjar åka. 

 "We are gathered here today to say our last goodbye to Elizabeth Gonzales..."

Prästens röst försvinner ekandes i mitt huvud. Min blick är fast på kistan bredvid prästen. Det är fullt med blommor överallt. På kistan står en ram med en bild på min fina mormor. Bredvid mig sitter mamma och Emma. Vi sitter på första raden till vänster tillsammans med Joanne, Hayley, Carly, Seth, Ethan och Josh. De andra sitter på högra sidan om gången, också på första raden. 

Alla gråter tyst medan prästen pratar och pratar innan han börjar spela på orgeln. Då brister jag ut i gråt tillsammans med resten av folket inne i kyrkan. Aldrig trodde jag att jag skulle sitta här. I krykan med min gråtande familj. Att se mormors kista gör ont. Att veta att hon ligger där i. Död. Helt livlös. 

Och tanken av att hon aldrig kommer tillbaka.

I slutet av ceremonin spelar prästen en lugn låt på orgeln medan man får gå fram till kistan, lämna en blomma och säga adjö för sista gången. Mamma, Joanne och Emma går först. Sedan kommer barnen; jag, Seth, Hayley, Emma, Ethan och Josh. 

När jag kommer fram till kistan släpper jag deras händer och bara stirrar på kistan med tårar rullandes nerför mina kinder. Det är svårt att se något, min syn är suddig. 

 "Goodbye grandma. I love you and I promise you, I will never forget you, but if I do, you can punish me with whatever you want, okay?" snyftar jag och stryker handen över kistan. 

Jag lägger min vita ros på kistan bland de röda rosorna och sluter ögonen. Mitt hjärta värms för en sekund, innan det börjar göra ont som vanligt. Då går jag mot Seth som snällt väntar på mig vid sidan av kistan. Hayley och Carly sitter på sina platser igen vid mamma, Joanne och Emma. 

Seth lägger armarna om mig och börjar gråta. Jag kramar honom hårt tillbaka och gråter mot hans axel. Snart släpper vi varandra och han lägger armen om mina axlar medan jag lägger min om hans rygg. Tillsammans går vi till de andra och sätter oss ner. 

Efter begravningen stannar alla utanför kyrkan. Alla gråter och går runt och hälsar på varandra. Många går fram till mamma, Joanne och Emma. Jag, Seth, Hayley och Carly ställer oss en bit ifrån de andra. Keith står mitt i massan med Tyra i famnen. Pappa står med honom och Annie. 

 "We're leaving tomorrow" berättar Seth tyst och jag ser på honom.

 "So soon?" frågar jag besviket och han nickar.

Det blir tyst igen. Snart åker alla hem och vårann familj samlas utanför den nu tomma kyrkan. Keth, Annie och Tyra ska åka hem redan nu. De bor i Oklahoma, så de tar tåget ikväll. Joanne, Lucas, Hayley, Carly och Seth åker imorgon klockan åtta på morgonen. De bor i Ohio så de måste flyga. Emma har lovat att stanna längre, i alla fall tills jag åker på turné igen. Ethan och Josh måste åka imorgon igen. De kom för två dagar sedan. 

Vi säger hejdå till Keith, Annie och Tyra och de tar en taxi till hotellet medan vi andra åker hem till oss. Mamma går direkt upp till sitt rum medan vi andra sätter oss i vardagsrummet. 

När jag ligger i sängen den kvällen tänker jag bara på mormor. Ingen eller inget annat. Bara mormor och hennes vackra ansikte som är så likt mammas. Men jag störs av mobilen som plingar mitt i tystnaden. Sakta tar jag upp den och ser ett nytt sms från Louis.

I love you xx

Jag ler smått och skriver samma sak tillbaka till honom. Det slutar med att vi smsar resten av kvällen tills jag lyckas somna med mobilen i handen. 

---------------------------------------------------------------

Alrighty folks! Kapitel 30! 

Jag vill att alla läser inlägget under här - tror att alla har sett det - men vill bara att alla ska vara beredda på att jag kanske inte fortsätter efter den här fanficen. 

I love you AAALLL

Vill bara påminna er om att det är freaking 6 DAGAR KVAR TILLS SKOLAN BÖRJAR OCH JAG TYP DÖR! IGÅR VAR DET JU EN VECKA! VAD HÄNDE?! (ja, jag skojar bara med er, vet att en vecka är sju dagar...)

Puss på er!

 

Mirre

13 augusti 2013 15:59

Jätte bra del! Älskar skämtet i slutet xD xD

http://muffinsmirre.bloggplatsen.se

 

Agnes

13 augusti 2013 17:21

Jättebra och sorgligt kapitel! Läste kapitlet på tåget, kanske inte världens bästa ide, höll på att börja gråta! ;) xx

 

Olivia

13 augusti 2013 18:20

Jättebra!! Började gråta...❤

 

JoJo

13 augusti 2013 19:31

Helt jefla fudging perfekt som alltid! Sorgligt, verkligen...:'( Men måste du verkligen sluta efter den här?:"( Jag accepterar ditt beslut, men... Du ska veta att du är helt jävla bäst:*♥

 

Saga

13 augusti 2013 22:23

Så bra!!<3

 

Maja

13 augusti 2013 22:39

Super bra och sorgligt, började nästan gråta hehe.. Hoppas verkligen du inte slutar skriva

 

Elin

14 augusti 2013 21:30

Skit bra kapitel som alltid!! Jag började gråta, helt plötsligt när jag satt och läste då började det rulla ner tårar på kinderna. Du skriver grymt bra :) xx

 

hanna

15 augusti 2013 15:05

Åh så sorligt...:( Men verkligen jättebra skrivet!

 

Ronjaponja

15 augusti 2013 21:59

Bra gånger 1000!! Jag började faktiskt gråta... Nej! Sluta inte , då har jag ju inget att läsa! :( <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt h...