Joshua har redan åkt hem till sin flickvän, de bor tillsammans i Kalifornien, därför träffas vi inte så ofta. Men jag är glad att han kom hit i alla fall. Det brukar oftast dröja några månader mellan våra möten. Ganska jobbigt, men vi håller kontakten. 

När jag kommer hem står mammas bil på uppfarten, antar att hon var tidigt hemma ifrån jobbet. Snabbt stormar jag in och smäller igen ytterdörren bakom mig.

 "Mum!!" ropar jag högt.

 "In the kitchen!" ropar hon tillbaka.

Jag hänger av mig jackan och drar av mig skorna samtidigt som jag slänger väskan på golvet. Snabbt springer jag in till köket och ser mamma sitta framför sin MacBook med sina läsglasögon på näsan, som vanligt.

 "Mum we got in! We're top ten!" utropar jag glatt.

 "What happens then?" frågar hon och ser upp på mig.

 "We're flying over to the UK in two weeks, ish" säger jag och sätter mig framför henne.

 "Okay, so there is some rules" säger hon och puttar undan sin MacBook, tar av sig glasögonen och lägger händerna knytna på bordet.

 "Mum" gnäller jag.

 "No boys. Don't go out alone late. Text me everyday, call me at least every second day. I need ever member of your groups number. Call me if something goes wrong" rabblar hon upp.

 "Mum, I'm not five anymore. I know what I can do and not. Plus, there's still two weeks" ler jag.

Nästa dag på träningen börjar vi vid tio istället, för att kunna träna längre. I mejlet vi fick stod det att vi kommer lära oss en gemensam koreografi med alla andra grupper - som vi visar upp gruppvis inför de som ska avgöra vinnaren - och en valfri koreografi som gruppen bestämmer. Vi har bestämt oss för att mixa några koreografier som vi redan har. Moon, som är bra på att mixtra med låtar och sånt lovar att klippa ihop Thrift Shop, That Power, Can't Hold Us och Look At Me Now. 

Vi tränar in delar av koreografier och tränar så mycket vi kan utan själva mixade låten. Det går inte perfekt, vi ramlar, snubblar, skrattar, gör fel, börjar om, men vi vet att det kommer löna sig. 

 "Oh God this is annoying!" skrattar jag när vi gör fel under sista låtbytet.

 "I know!" tjuter Jaja.

Vi ställer oss i positionerna igen och kör om, allt från början. 

Jag tror vi tränar i sex timmar i sträck, för jag är hemma igen när klockan är drygt kvart över fyra. Det är ingen hemma, mina föräldrar jobbar säkert fortfarande. Det brukar ju vara så, men jag klagar inte. Jag får dansa hur mycket jag vill och jag träffar dem ju under middagen. Det räcker. 

Det första jag gör är att duscha i en kvart. Efter att ha torkat mig och satt upp mitt hår i en turban går jag ner till vardagsrummet. Med en suck slår jag mig ner på soffan och sträcker mig efter dosan. Den ligger för långt bort. 

Hela min kropp värker efter träningen och jag orkar inte luta mig framåt igen. Istället lägger jag mig ner i soffan med kinden mot armstödet, så jag ligger på sidan vänd mot teven. 

Tillslut tvingar jag mig själv att ta dosan, så jag drar upp min kropp, tar dosan och lägger mig i samma position som innan. Med ett stolt halv-flin slår jag på teven och börjar bläddra mellan kanalerna. Ingenting intressant. Så tillslut hamnar jag på Animal Planet, en typisk tidsfördrift kanal. Några lejon jagar några djur som jag skulle chansa på var gnuar. Nej, jag är inte direkt djurintresserad. Eller, i alla fall inte vilda djur mitt ute i Afrika. 

När jag var yngre hade jag en liten sheltie. Hon hette Cinderella, töntigt, jag vet. Men jag var drygt 5 och var i min prinsessperiod. Eftersom det var min hund, jag fick den av mina föräldrar i födelsedagspresent, så lät de mig välja namn. Hon hade ett rosa diamanthalsband, en skrikrosa hundkorg och ett hundhus som såg ut som ett slott ute på baksidan. Varje kväll borstade jag hennes päls med en rosa borste. Hon klagade inte, hon älskade att bli borstad.

Ibland, när vi skulle bort eller när jag var på humör, så satte jag en rosett vid hennes öra. Och ibland lekte jag att hon var min förtrollade hund som skulle ta mig till min prins. När vi var ute på promenad brukade jag låta henne välja vart vi skulle, i hopp om att hitta min "prins". Ja, jag var riktigt töntig när jag var liten.

Cinderella dog tyvärr i förtid på grund av sjukdom. Men hon vart i alla fall 8 år gammal, och det var de åtta bästa åren i mitt liv. Pfft, eller inte. Men hon betydde i alla fall mycket för mig. När jag var liten var jag ganska ensam av mig, hade nästan inga kompisar. Bara en, Judith, men när hon fattade att jag var tönten i skolan gick hon till de populära istället, för att inte riskera att bli utstött som jag. Cinderella fanns alltid där - jag vet, det låter konstigt, hundar kan ju inte ens prata - men varje gång när jag låg i min säng och grät kom hon alltid och slickade bort mina tårar. Hon la sig alltid bredvid mig och gosade ner sitt huvud vid min halsgrop.

 "Olivia, hunny, wake up"

Sakta öppnar jag ögonen och märker att jag fortfarande ligger i soffan. Teven står på, Animal Planet fortfarande. Nu handlar det om fåglar, tror jag.

 "Huh?" mumlar jag yrvaket och ser upp på mamma som står över mig med ett leende.

 "I just got home from work and saw you sleeping here with the tv on, though I might wake you up. The couch isn't that comfortable sleeping on" skrattar mamma.

 "What's the clock?" frågar jag och sätter mig upp.

 "Twelve, at night, you better go to bed" säger mamma och jag nickar.

 "I will, night mum" ler jag och ställer mig upp för att sedan pussa hennes kind.

 "Night baby, I'll just eat something and then I'll go to bed too" ler hon.

Jag nickar och släpar mig själv upp för trappan. Mina ögonlock faller ner då och då, men jag tvingar dem att vara öppna. Just då skiter jag i att byta om och att ta bort sminket, istället lägger jag mig på mage på sängen och sluter ögonen. Inom kort sover jag djupt, som om jag aldrig vaknat.

Louis' POV

 "But I never did!"

 "I saw you, Louis! You can't deny it!"

 "She came up to me and kissed me! I pushed her away!"

 "I can't believe you're lying to me..."

 "I'm not, but you don't trust me!"

 "How will I ever be able to trust you when you go around and kiss other girls?!"

 "I didn't kiss her!"

Eleanors ögon är rödsprängda av gråt. Hennes kinder är blöta och hon har inget smink på sig. Som vanligt anklagar hon mig för något jag inte gjort. Vi var ute på en klubb igår och när Eleanor var på toa kom en blondin upp till mig och kysste mig, bara sådär. Jag puttade såklart bort henne direkt, men Eleanor hade redan sett och hon sprang iväg.

Det här är inte första gången vi bråkar om tillit. Vi har bråkat nästan varje dag den senaste månaden och det sliter på mig. Att ständigt behöva skrika på varandra, försöka få henne att lyssna, ständigt behöva höra att man är en dålig pojkvän, ständigt behöva höra att man är en player. 

Visst, jag älskar Eleanor, men jag är inte alls lika säker längre. Det här är inte tjejen jag blev tillsammans med, definitivt inte. Det är knappt så jag känner igen henne längre. Hon är bara så annorlunda...

Eleanor sätter sig ner i soffan med ansiktet i händerna.

 "Honey..." börjar jag och sätter mig bredvid henne, i ett försök att trösta henne.

 "No! Just no! Just go away!" skriker hon och jag ryggar tillbaka.

 "Eleanor, please listen to me..."

 "I'm not going to listen to your bullshit anymore, Louis! It's over!"

Kort därefter sitter jag i min bil, åkandes bort ifrån Eleanors lägenhet. Med tårar strömmandes nerför mina kinder och mitt hjärta i tusen bitar. Det regnar, som vanligt i London, och mina vindrutetorkare går på högsta fart.

Argt, frustrerat och hjärtekrossat slår jag händerna hårt emot ratten. Bilen svänger till, men jag lyckas kontrollera den igen. 

Jag plockar upp mobilen och kämpar för att trycka på rätt kontakt igenom min suddiga syn, samtidigt som jag försöker koncentrera mig på körningen. När jag kollat en sista gång så det är rätt nummer trycker jag på ring och lägger mobilen mot örat. Stannar vid trafikljus.

 "Louis? What the hell, it's in the middle of the night" mumlar Harry trött i luren. 

 "Eleanor broke up with me" gråter jag ut och kör igen, då det blir grönt.

 "Oh my God... Lou I'm sorry man" säger han, genast lite piggare.

 "Can I come over?" snyftar jag.

 "Of course mate, see you soon. Be safe"

Vi lägger på och jag fortsätter köra mot Harrys lägenhet. Allt är en röra. Allt med Eleanor, turnén som börjar snart, alla fans, all press från media... Det börjar verkligen kännas nu, på riktigt. 

Jag parkerar vid första parkeringsplats jag ser och hoppar ur bilen. Regnet strömmar ner ifrån himlen och jag blir dygnsur direkt. Såfort jag låst bilen springer jag mot porten där Harry bor. Vant slår jag koden, men trycker fel då jag knappt ser något med alla tårar i mina ögon.

Jag knackar på Harrys dörr. Konstant. Desperat efter hjälp. Tröst. Han öppnar direkt. Han har endast på sig pyjamasbyxor och hans hår är en enda röra.

 "I'm sorry for waking you up" snyftar jag, men han svarar inte. Istället lägger han armarna om mig och kramar mig hårt.

 "I'm really sorry Lou, I know you love her" säger han.

 "I didn't even do anything wrong" gråter jag mot hans axel.

 "I made us tea, then you can tell me what happened exactly" säger han och jag nickar.

När jag tagit av mig skorna och jackan följer jag med honom till vardagsrummet där vi sätter oss i soffan. Han räcker mig en kopp med te och jag tar tacksamt emot den. Jag smuttar på det varma, smaksatta vattnet och ser sedan på Harry.

 "We were at a club last night" börjar jag. "I felt this blonde girl staring at me all night long, but I didn't say anything to Eleanor because I didn't want to cause trouble" fortsätter jag. "After a while of dancing she said she needed to go to the restroom, so I waited for her in the hallway, kinda. Then this blonde girl comes up and kiss me. First, I'm a little shocked, but then I push her away. Then I see Eleanor running out of the club. I tried to follow, but she just disappeared. So I went home. Called her, texted her. She didn't answer. So I decided to sleep. Today, she never answered my calls or texts. So I came to her flat, knocking on the door and she opened. Since I was already there, we decided to talk. It turned into screaming and crying and then she broke up with me. And now, here I am, single, heartbroken and left all alone" berättar jag och Harry ser sorgset på mig.

 "First of all, I think she made the wrong choice. She should have listened to you. Second, don't think you did anything wrong, because you didn't. I know you usually feel like it's your fault, this time, it isn't. And don't you dare to say that you're all alone. Because you're not. You have your four best mates and your family. If you want to talk, come to one of us, the one you feel most comfortable with" säger han och jag ler.

 "Thank you Harry, it means alot"

Ni kanske tänker, fan va bögiga de är. Men nej, vi är bara riktigt bra vänner. Och då menar jag typ bröder. Av alla fyra bandmedlemmar tror jag att Harry och jag är tajtast. Visst, vi håller på att glida isär, men jag vet att han alltid kommer finnas här för mig.

Jag får sova kvar hos Harry den natten, bara för att han inte vill att jag ska vara ensam. Det uppskattar jag. För helt ärligt så vill jag inte vara ensam. Jag får sova i gästrummet bredvid Harrys rum. 

Men jag sover inte på hela natten. Allt jag tänker på är Eleanor. Jag stirrar upp i det vita taket, med händerna under huvudet, och tänker på henne. Hennes leende, hennes ögon, hennes skratt. Allt. Tanken av att hon inte är min är skrämmande. Kommer hon hitta en ny kille? Kommer hon glömma mig? 

Det enda jag vet är att jag aldrig kommer glömma henne.

----------------------------------------------------------------------------------------

Tre kapitel på tre dagar, yes! Men vill bara säga att ni inte borde ha för höga förväntningar på uppdateringen, den kanske är hyfsat bra i början, och jag vet att jag har haft paus, men jag går fortfarande i skolan - obviously - och får läxor och prov. Känner mig lite pressad med skrivningen bara för att jag tycker ni förtjänar kapitel efter att ha väntat under pausen. Men i alla fall...

Slänge in lite Louis' perspektiv där, what do ya'll think?! 

JAG ÄR INGEN ELOUNOR HATER! Jag stödjer Eleanors och Louis' förhållande, men det var nödvändigt att de gjorde slut för att den här fanficen ska funka, obviously...

 

janna

15 maj 2013 22:54

Löööve it!

 

Amanda

16 maj 2013 07:35

Jättebra! :)
Läs gärna min novell.

http://onednovells.bloggplatsen.se

 

JoJo

16 maj 2013 16:24

Du ska verkligen inte känna nån press, alla har ju skolan, tyvärr... men det var iallafall jättbra!♥ det kändes lite Larry, men aja... jättebra kapitel!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt h...