Vid lunchtid åker mamma till stan. Noel får jobbet som min personliga barnvakt. Roligt för honom, tänker jag ironiskt och zappar mellan kanalerna. Inget roligt på tv, som vanligt. Det visas någon gammal dokumentär som jag bestämmer mig för att kolla på. Men jag tröttnar direkt, typiskt mig.

Jag åt aldrig frukosten som mamma ordnade. Ingen aptit. Noel har försökt tvinga i mig makaroner, men när jag testade kom det bara upp igen, så han sket i det. Istället har han lämnat mig själv, fast han är ju hemma. Han sitter nere i vardagsrummet. Det känns verkligen som att han är äldre. Men vem bryr sig? Jag är sjuk, inte han. Jag har killproblem, inte han.

 ”Alyssa, Chris is on the phone” säger Noel och går mot mig.

Jag sträcker mig efter hemtelefonen som han har i sin hand och han ger mig den. Han försvinner ut och jag lägger telefonen mot örat.

 ”Hello?” kraxar jag och Chris skrattar.

 ”You doesn’t sound very good” retas han.

 ”Shut up” muttrar jag.

 ”Hey, mum came to me this morning and told me that you called her last night to pick you up. She also told me you were crying, what happened?” frågar han och jag suckar.

 “I don’t want to talk about” säger jag.

 “Alright, but it would be easier for you to talk about it” sager han och jag suckar.

 “Thank you for the advice” suckar jag och han fnittrar till.

 “I also heard you were sick. Sorry to say this, but your life sucks” retas han och jag suckar högt.

 “You don’t say?” sager jag ironiskt och han garvar.

 ”I’m here for you, Aly, I’ll always be” sager han allvarligt och jag ler.

En bra sak med Chris är att han kan skoja runt, men sedan direkt gå till allvarlig. Det älskar jag med honom. Han visar att han finns där, men han kan samtidigt göra något roligt av det.

 ”Thank you, Chris. It means a lot” ler jag.

 “Hey, I got to go, some damn control thing, but I’ll see you tomorrow?” säger han.

 “Yeah, see you” säger jag och lägger på.

Jag lägger telefonen på bordet och suckar. Ensam igen. Tråkigt. Varför ska det vara så tråkigt att vara sjuk för? Jag drar upp min MacBook och trycker på bilder. Jag kollar igenom gamla bilder ifrån alla möjliga resor jag gjort när jag var yngre. Minnen rusar igenom min hjärna och jag sitter där hur länge som helst. Chris är med på många också. Våra familjer gjorde ofta resor tillsammans, riktigt ofta. Skulle t.ex min familj åka utomlands frågade vi alltid om de ville med, innan vi bokade. Jag minns hur glad jag blev varje gång jag hörde att de skulle med. Hur jag kunde skutta omkring på mitt rum, hur lycklig som helst.

Jag ler åt en bild på mig själv när jag var runt sex-sju år kanske. Kanske fem till och med. Vi var i… Turkiet tror jag och vi skulle äta lunch. Jag lät Susannah fixa mig och jag minns att jag var så stolt över hur jag såg ut. Chris hade retat mig och sagt att jag börjar bli för tjejig, han gillade när jag var mer pojkaktig, för då passade jag honom. Minnet fick mig att le. Jag minns Chris min när jag klev utanför hotellrummet. Han hade gjort en grimas och våra föräldrar hade skrattat. Mamma hade berömt mig utseende, pappa skojade om att jag började bli stor och Chris sa att han gillade mig bättre innan.

Mamma kommer tillbaka efter två timmar. Hon och Noel pratar där nere och snart hörs steg i trappan.

 ”Hello Sweetheart, how are you?” frågar hon med ett leende.

Hon går fram till min säng och jag märker två påsar i hennes händer. Jag rycker lite på axlarna och hasar upp mig lite. Hon sätter sig ner och räcker påsarna till mig. Jag ser skeptiskt på henne, men hon tvingar mig att kolla.

I den ena ligger en ask i sammet, en svart. Jag öppnar den och ser en jättefin berlock som föreställer en fyrklöver.

  ”Thank you so much mum, it’s beautiful!” säger jag och låter henne sätta på berlocken på mitt berlock armband.

 ”Look in the other one!” tjuter hon och jag skrattar.

Jag kollar i påsen och ser en skokartong. Jag blänger på mamma som bara ler. En suck flyger ur min strupe och jag öppnar kartongen. Där i ligger ett par svarta Converse med leopard mönster inuti och nitar utanpå. Jag tappar hakan och ser upp på mamma.

 ”Where did you find these?!” utbrister jag och skådar dem.

 ”They’ve open a Converse shop in the city, really nice store” ler hon.

 “Thank you so much!” säger jag och kramar henne hart.

 ”No problem sweetie” ler hon och går sedan ut ur rummet.

Jag kryper ner under täcket igen och lägger huvudet mot kudden. Jag sluter ögonen och känner hur jag sjunker mer och mer in i drömmarna.

När jag vaknar är klockan elva på kvällen. Med en suck sätter jag mig upp i sängen och slår på teven. Magen kurrar, men jag skulle inte kunna tänka mig att äta något just nu. Sagan Om De Två Tornen visas på teven, så jag bestämmer mig för att kolla på det. Dels för att jag inte har något att göra men också för att det inte visas något annat bra.

Efter bara tjugo minuter tröttnar jag, så istället kollar jag på min mobil. Typ Instagram, Twitter, Facebook osv. Men  såklart har inget nytt hänt. Jag skickar ett SMS till Chris, för att se om han är vaken.

Awake? plz tell me u r x

Jag behöver inte vänta länge på svar, endast tre minuter, för att vara exakt.

Ur lucky! I'm wide awake! zup? x

Jag ler stort. Det slutar med att jag och Chris messar till klockan ett. Då tvingar han mig att sova, så jag kan vara frisk imorgon när han får åka hem. Han lovade mig att han skulle komma direkt hem till mig. Han fick mig också att lova att jag skulle berätta vad som hänt. Kanske var det bäst ändå...

När jag vaknar nästa morgon är klockan tio. Det första jag gör är att springa till badrummet och tömma magen på innehåll, även om det knappt fanns något. Jag åt aldrig något igår, inte någonting. Med en suck spolar jag och sköljer munnen med vatten. Snabbt borstar jag tänderna och sätter upp håret i en bulle.

Chris skulle komma vid ett, så det var ett tag kvar. Men eftersom jag inte orkar göra ett skit lägger jag mig bara i sängen under mitt duntäcke och sätter på teven.

 "Hey, sweetie, are you okay?"

Jag öppnar ögonen och fladdrar med ögonlocken för att vänja mig vid ljuset. Antagligen somnade jag, som vanligt. Inte så konstigt. Jag ser Chris sitta bredvid mig på sängen med ett litet oroligt leende.

 "I'm fine" kraxar jag trött och han ler.

 "Do you want to sleep? I can just wait in the living-room" säger han och jag skakar på huvudet.

 "No, I want you here. I've been sooo alone lately" muttrar jag och han ler stort.

 "I'm here baby boo" säger han och jag fnittrar.

 "Well you're in a good mood" ler jag och han nickar.

 "I'm out of jail, yay" skojar han och jag skrattar åt honom.

 "I couldn't be that bad" säger jag och han ser allvarligt på mig.

 "It was worse than jail" säger han och jag flinar.

 "So you've been to jail before?" frågar jag och han suckar.

 "You know what I mean" säger han och jag nickar. "So... What happened the day before yesterday?" frågar han oroligt och jag suckar tyst.

Jag börjar berätta, från början till slut. I detalj. Vad vi gjorde, vad vi sa, vad jag tänkte. Han lyssnar hela tiden nyfiket och nickar för att visa att han är med, utan att avbryta. När jag är klar säger han inget, bara kramar mig och låter mig gråta.

 "If he chooses her over you, I don't know what's wrong with him" säger han och jag ler svagt.

 "I just can't believe he asked me out when he actually likes her" suckar jag och han nickar sakta.

 "Me neither" säger han.

Plötsligt knackar det på dörren. Med en suck ropar jag på Noel, men han svarar inte. Är det ingen hemma eller? Istället springer Chris ner för att öppna.

Harry's Perspektiv

Jag samlar mod i mig och sätter mig i min bil. Osäkert börjar jag köra mot Alyssas hus. Hon vill säkert inte se mig, men jag måste prata med henne. Jag saknar henne, jag måste förklara. Det är Alyssa jag vill ha, inte Taylor. Men jag vet inte vad jag ska göra med Taylor, för att vara helt ärlig.

Jag ställer bilen på deras uppfart och kliver ur bilen. Sedan går jag mot dörren och tvekar några sekunder, men knackar på. Jag kollar ner i marken och stoppar händerna i fickorna på mina byxor. Efter flera sekunder ska jag vända mig om för att gå tillbaka till bilen, men då öppnas dörren. Där står en person jag känner igen, men kan inte sätta fingret på vem det är.

 "What are you doing here?" fräser han och jag ryggar tillbaka.

 "Do I know you?" frågar jag förvånat.

 "No, but I know you" säger han och ser surt på mig.

 "Who are you?" frågar jag.

 "Chris" svarar han kort och en lampa tänds i min hjärna.

Alyssas barndomsvän, han som var med om en olycka. Har han kommit ut ifrån sjukhuset nu eller?

 "I'm..." börjar jag, men han avbryter.

 "I know who you are! And you should go, she doesn't want you here!" ryter han och jag suckar.

 "But I have to talk to her!" utbrister jag.

 "Do you really think she wants that?! You hurt her really bad, you don't deserve a second chance!" ryter han.

 "Are you talking for her or what?!" fräser jag tillbaka och hans ögon lyser av ilska.

 "Just get the hell away from here!" skriker han och snart hör jag en dörr öppnas.

 "Chris, who is it?" hör jag en krasslig röst fråga uppifrån.

Vi båda tystnar och jag hör steg i trappan. Ner kommer världens vackraste varelse, inlindad i ett tjockt täcke. Hennes hår är rufsigt, hennes hud blek och hennes ögon röda. Hon stannar i trappan när hon ser mig. Våra blickar möts och hennes ögon fylls av tårar.

****

Sorry för att det inte kom ett kapitel igår, hade en kompis som sov över (inte planerat) så kunde inte skriva... I alla fall, här är ett kapitel! Tack för kommentarerna på förra kapitlet!

LOVEU GUYS!

P.S bara min mage som pirrar när jag tänker på killarna? (1D) Blir typ knäsvag och kan börja gråta av tanken av att jag aldrig kommer prata med dem? Är det ens normalt?

 

:D

13 januari 2013 23:31

as braaa mera:D

 

Maja

14 januari 2013 16:57

Oh my god så bra! Ge oss mer :D

 

Michaela

14 januari 2013 18:07

As bra kapitel!

Min käre vän det kallas för att fangirla och det är en del i vårt directioner liv;)<3 xx

http://www.mowie.bloggplatsen.se

 

Agnes

14 januari 2013 19:12

Sååååååååå bäst! Meeeeeer!
Ps. Du är inte ensam, du har i princip alla directioners med dig.... ;) Xx

 

Jennifer

14 januari 2013 19:42

GIVE ME MORE! :D ♥ xoxo

http://www.onediirectiionnovell.bloggplatsen.se

 

H

14 januari 2013 19:57

Ingen aning om det är normalt..., är inte directioner eller fan xD, tycker bara om hur du skriver xD

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt h...