Alyssa's Perspektiv

Jag går in igenom ytterdörren med ett leende. Harry försökte kyssa mig... Men jag backade undan, med ett logiskt skäl; jag känner honom knappt. Vi har bara känt varandra i några dagar. Men varför känner jag som jag gör? Kan jag verkligen vara kär i honom? Det känns inte fel, men ändå inte rätt, inte än.

Jag drar av mig skorna och min cardigan och går in till vardagsrummet. Plötsligt stannar jag. I soffan sitter mamma, pappa och... Susannah? Vad gör hon här? Är Chris också hemma?!

 "Susannah?!" utbrister jag och hon ställer sig upp.

Jag skyndar mig mot henne, men då vänder hon sig mot mig. Hennes ögon är röda. Glansiga. Hennes näsa är också lätt rosa och hon har mörka ringar under ögonen. Oron stiger. Vad har hänt?

 "What happened?" frågar jag och hon tar mina händer och håller dem hårt.

 "It's Chris" viskar hon och börjar gråta igen.

 "Where is he?" viskar jag och känner gråten stiga i halsen.

 "In hospital, here in London" snyftar hon och jag spärrar upp ögonen.

 "How is he?!" utbrister jag. "What happened?!"

Då börjar hon berätta. Hon och Chris hade varit ute på stan - i Thailand - och kollade runt. De skulle gå över en gata, då kommer en idiot till förare och körde rakt på honom, i full fart. Chris hann hoppa undan, men en en annan bil körde över honom, då han hamnade liggandes på gatan. Bilen hann inte stanna. Han hade varit medvetslös ända tills ambulansen kom. Hans puls var låg och han var död i tre minuter på sjukhuset, men de lyckades rädda hans liv. När hans läge var stabilt skickades han över hit, till London.

 "Can we visit him? Please?" ber jag och hon börjar gråta igen.

 "He got worse. His heart couldn't do it. They're trying to save him right now, but they don't know if he's going to make it" gråter hon och hela min värld stannar upp.

Ett liv utan Chris. Det finns inte. Aldrig. Jag måste ha honom i mitt liv. Jag skulle inte klara av tanken av att han inte finns här längre, att han är borta. Han måste finnas vid min sida, han måste överleva.

Allt blev för mycket. Jag springer ut ur huset, stänger ute ropen efter mitt namn. Låter mina fötter som är täckta av endast strumpor slås mot marken när jag springer. Låter vinden få min hud att rysa. Låter duggregnet träffa mitt ansikte. Låter tårarna rinna ner längst mina kinder.

Tänk om han inte klarar sig? Tänk om han inte klarar natten?

Jag vänder mig om för att försäkra mig om att ingen följer efter, vilket ingen gör. Så jag saktar ner och börjar gå igen. Snyftandes.

 "Alyssa!"

Jag vänder mig om och ser Harry komma springandes. Snabbt torkar jag mina tårar och låter honom ta mina händer. Han kramar mig hårt och jag kramar honom lika hårt tillbaka.

 "What's wrong honey?" viskar han i mitt öra, då börjar jag gråta igen.

Jag berättar allt. Såklart med spontana pauser då gråten tog över. Under tiden märker Harry att jag endast har ett linne, ett par jeans och ett par strumpor på mig. Jag lämnade ju min cardigan hemma, och skorna tog jag av mig när jag gick in.

 "Do you want to come to my apartment? You can stay there tonight if you want" erbjuder Harry och jag nickar.

Han lägger armen om min midja och går med mig till hans bil. Han öppnar passagerar dörren och jag sätter mig huttrandes. Harry sätter sig bakom ratten och startar motorn. Han drar på full värme och lägger sin jacka över mina axlar. Under hela bilresan stirrar jag ut på ingenting. Tanken av att Chris kan dö vilken sekund som helst får mig att må illa. Jag skulle inte klara av ett liv utan honom.

 "We're here love" säger Harry och avbryter mina tankar.

Jag kliver ur bilen och Harry är snabbt vid min sida.

Harry hjälper mig upp och bäddar ner mig i hans säng. Han ler mot mig och pussar min panna. Han försvinner ut och jag drar av mig jeansen under täcket. Jag slänger ner dem på golvet och gosar ihop mig under hans täcke. Det är varmt och skönt. Men ändå är Chris där i mina tankar. Jag är orolig. Tänk om han är död nu? Han kan dö när som helst. Han kan dö nu, nu eller nu. Allt med Chris får mig att bli yr av oro. Allt händer liksom på en gång.

Harry's Perspektiv

Efter någon timme bestämmer jag mig också för att sova. Så jag bäddar i soffan i vardagsrummet och lägger mig ner. Men precis innan jag somnar hör jag någon skrika. Alyssa. Jag flyger upp och springer mot sovrummet. Alyssa ligger i sängen, svettig. Hon gråter och skriker. Hennes händer har ett hårt tag om lakanet och hon vrider obekvämt på sig.

"Alyssa!" utbrister jag och börjar skaka om henne. "Alyssa, wake up honey! It's just a nightmare!" säger jag och hon sätter sig spikrakt upp.

Hon spärrar upp ögonen och ser på mig med röda ögon. Hon skakar, gråter. Jag drar in henne i min famn och hon kramar mig hårt.

"Tell me it was just a dream! Tell me it all was a dream!" gråter hon och det sticker till i mitt hjärta.

"I'm sorry Alyssa, it wasn't" viskar jag och hon blir galen.

Hon sparkas och försöker putta bort mig när jag ska lugna henne. Trots att hon gör allt för att få bort mig håller jag henne hårt, tar alla slag som dem kommer och låter henne lugna sig i mina armar. Snart går allt skrikande till gråtande, sedan bara snyftande. Till slut, efter någon timme, somnar hon i min famn. Jag bäddar ner henne och går emot dörren.

 "Don't go... Please" hör jag Alyssa mumla och jag vänder mig om.

Med ett svagt leende kryper jag ner under täcket bredvid henne och låter henne kravla sig fast vid mig. Sedan sover hon djupt igen.

Alyssa's Perspektiv

På morgonen skickar Harry in mig i duschen. Där står jag i minst tjugo minuter. Bara försöker skölja av mig alla tårar, vilket inte går. Jag gråter tyst, så inte Harry ska höra. Jag vill inte att han ska behöva oroa sig över mig. Försiktigt kliver jag ut ur duschkabinen och lindar den röda, mjuka handduken runt min kropp. Sedan tar jag en annan och torkar mitt hår lätt med. Jag låter håret vara endast handdukstorkat och drar sedan på mig ett par av Harrys mjukisbyxor och mitt linne, och underkläder då. När jag är "klar" går jag ut ur badrummet och går fram till Harry som står och steker pannkakor. Jag hoppar upp och sätter mig på bänken och kollar på honom när han vänder på dem och häller i ny smet, och så om och om igen.

 "How do you feel today?" frågar han tillslut och jag rycker på axlarna medan jag följer honom med blicken då han går fram till kylskåpet.

 "Bad, but alright" svarar jag ärligt och han nickar.

 "Did Susannah tell you when you could visit him?" frågar han och jag skakar på huvudet.

 "No, she just said..." försöker jag, men då avbryter han.

 "I know, you don't have to tell me again" säger han och jag nickar tacksamt.

Jag hjälper honom duka fram på matbordet och sedan sätter vi oss. Harry äter minst fyra medan jag bara äter en. Jag har två anledningar, 1. Ingen aptit på morgonen 2. Mår dåligt p.g.a Chris. Harry ser skeptiskt på mig, men låter det ändå vara. Han vill väl inte tvinga mig göra något som får mig att må dåligt.

 "Can you drive me home later?" frågar jag honom och hjälper honom att plocka undan frukosten.

 "Of course, just tell me when you want to go" ler han och jag nickar.

Vi sätter oss i soffan under en filt och slökollar på teven. Inget intressant, men det får mig på andra tankar. Andra tankar än Chris. Vilket är bra i nuläget.

 "Harry?" säger jag tyst och han ser ner på mig som lutar mig emot honom.

 "Yes love?" ler han och leker lite med mitt hår.

 "Thank you. For being here for me and everything" säger jag och ser upp i hans gröna ögon.

 "That's what friends are for, right?" ler han och jag sväljer hårt, men nickar med ett leende.

 "I guess" säger jag och han kramar mig lite löst från sidan.

Han pussar min panna och jag suckar tyst för mig själv. Vänner... Varför gör det så ont att säga det? Jag vill att vi ska vara mer, men tydligen vill inte han det. Då är det ju bara att lotsas att han är min bästa vän, inget mer, det kan väl inte vara så svårt... eller?

Jag åker hem vid fyra. Mamma och pappa slänger sina armar om mig så fort jag kliver innanför dörren. De berättar att Chris klarat sig. Susannah hämtar upp mig och vi åker tillsammans till sjukhuset.

 "Which room?" fårgar jag desperat och powerwalkar i korridoren på fjärde våningen.

 "318" skrattar Susannah bakom mig.

Jag följer siffrorna på dörrarna fram till 318. Där stannar jag och knackar på.

 "Come in!" hör jag Chris ropa, lite hest, innifrån.

Jag öppnar och kliver in. Min blick fastnar på den bleka killen i sängen. Han har nålar i armarna och två slangar till näsan. Han har på sig en sjukhusdress, men det tunna "täcket" täcker hans midja och neråt. När han ser mig ler han stort.

 "Alyssa! Hi honey!" ler han och jag stänger dörren.

Gråtandes slänger jag mig i hans famn och han tar skrattandes emot mig. Han smeker min rygg och låter mig gråta ut mot hans axel.

 "I was so worried!" gråter jag.

 "I'm alive and alright now, everything's going to be like before" lovar han och jag snyftar.

Jag spenderar hela dagen och fram till klockan nio på kvällen - då besökstiden tar slut - på sjukhuset med Chris, sedan åker jag hem med Susannah. Hon berättar att hon har fått lov att sova där med Chris, så hon åker tillbaka direkt.

Han klarade sig...

****

Tjenaaa!

Förlåt för att ni fick vänta ett tag på kapitlet, sorry sorry!

Var helt enkelt upptagen.

I alla fall...

TACK SOM FAN FÖR ALLA KOMMENTARER! Ni förstår inte hur kul det är när nu kommenterar, blir liksom... asglad. Lycklig. Happy!

Don't worry about a thing... Every little thing's gonna be alright...

Anywaay...

Luv ya'll, don't u dare to think somethin else ♥

 

JoJo

8 januari 2013 18:24

Åh, så jättebra! Men ja vill ju bara att dom ska bli tlsmns!!! Föressten, vad tkr du om Kiss You Videon???<3

Wilma

8 januari 2013 21:02

DEN Ä-G-E-R FETT! Nämen den är jätte bra, enligt mig i alla fall. Dog när jag såg den första gången ;) xx

 

Lilla jag

8 januari 2013 18:48

Så bra :D meeer!

 

Hilda

9 januari 2013 06:49

^^ verkar som om alyssa och Chris är kära... Bra jag som hela tiden läser alyssa som ayla? xD

 

Alice

9 januari 2013 22:38

Ja jag med DÖÖÖR varje gånga jag ser på Kiss me videon och har typ sett den hundra gånger nu <3 Nee jag brukar också läsa Alyssa Ayla haha :) Jättebra blogg! ;)

 

Alice

10 januari 2013 14:34

Haha förlåt, jag skerv Kiss me det skulle vara Kiss you :)

 

novellblogg

10 januari 2013 17:33

Mer!! Jag brukar oxå tänka fel Ayla Alyssa haha ;)

http://gottabemeandyou.blogg.se

 

Hanna

11 januari 2013 15:54

Fin blogg!
Glöm inte att kolla in min header-tävling. :)

http://anniehannaa.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt h...