LYSSNA SAMTIDIGT

"So... What happened after that?" frågar Zayn försiktigt när vi sitter framför teven i vardagsrummet med pizzorna framför oss.

"Uhm... The first months was really hard but we tried to get over it. Or, I tried. My mum was sort of giving up. She didn't leave her room for almost seven moths" börjar jag.

FLASHBACK

2001 november

Jag satt på mitt rum och kollade ut på snön som låg tät på gatan. Träden var full av snö och staden var täckt av ett vitt täcke. Klockan var kanske sju så det var ganska mörkt ute. Man kunde se alla miljontals stjärnor på den mörka hilmen. Min mage kurrar och jag reser mig upp för att gå över till mammas rum. Hon har legat där inne i flera månader. Hon kommer knappt ut och äter, eller jo, det gör hon, men inte ofta.

"Mommy" säger jag och knackar på hennes dörr. "Are you there, mommy?" frågar jag och öppnar försiktigt. "Mommy?" säger jag igen och kliver in.

Mamma ligger i sängen under täcket. Händerna ligger längst hennes sidor ovanpå täcket. Hennes ögon är stängda och hennes hår ligger på hennes axlar.

"Mommy, wake up. I'm hungry mommy" säger jag och sätter mig på knä bredvid henne i sängen. "Mommy, wake up" säger jag och skakar om henne försiktigt.

Hon vaknar inte. Jag fortsätter knuffa på henne, men hon vaknar inte. Jag knuffar hårdare och sätter mig på hennes mage.

"Mommy! I'm hungry, wake up!!" tjatar jag och puttar lite på henne. "Mommy, wake up!" säger jag igen.

Jag fortsätter knuffa på henne, hårdare och hårdare. Rädslan stiger och tårarna tränger bakom ögonlocken.

"Mommy!!" skriker jag, och plötsligt flyger hon upp.

Jag andas ut lättat och kramar henne hårt.

SLUT PÅ FLASHBACK

"She got better for some weeks, but then dads funeral showed up... Well, when we sat in front of dads coffin, she just couldn't handle it, so she ran out. Just because she didn't come home for some months, I lived with my auntie Nellie. Well, mum actually was gone for two years. Under those years, I tried to hide from the reality. I got different. In school, I was all alone. No one wanted to be with me because I didn't say anything" berättar jag och tänker tillbaka på den dagen.

FLASHBACK

2003 24 april

Jag kliver in i lägenheten och hänger av mig jackan. Hon kommer ut ifrån köket med ett stelt ansiktsuttryck. Med en smäll landar min väska på golvet och jag sätter mig på huk för att knyta av mig skorna.

"Is something wrong?" frågar jag och ställer ena skon på skohyllan.

"We need to talk" säger hon stelt.

Jag ställer skorna bredvid varandra och går efter Nellie till köket. Med en suck sätter jag mig på en stol runt bordet och hon häller upp juice till mig och te till sig själv. Hon sätter sig sedan framför mig och väntar tills jag har hällt i mig juicen och ställt ner glaset. Hennes blick sitter på koppen som står framför henne på bordet.

"Soo?" säger jag utdraget.

"I just got a call from the hospital" säger hon tyst.

"What was it about?" frågar jag.

"They found your mother. She is dead" säger hon sakta och jag stelnar till.

"What?!" utbrister jag.

"They think it was a suicide" säger hon tyst.

"No! Mum would never do that! NO!" skriker jag och springer ut ur lägenheten.

Jag rusar ut på gatorna och springer gråtandes mot stranden. Regnet piskar i mitt ansikte och hela jag blir blöt på en sekund. Mamma skulle aldrig göra självmord. Hon skulle inte bara lämna mig! Vi har gått igenom det tillsammans! Även om jag inte träffat mamma på två år så älskar jag henne. Jag menar, hon är ju faktiskt min mamma...

SLUT PÅ FLASHBACK

"They found out she did suicide. Since then I've lived with Nellie. The first years were hard, because Nellie and mum weren't just sisters, they were twins. So everytime when I got home and saw Nellie stand there, I always thought it was mum. But after a while I got used to it. Mum was dead, I knew it. So I just had to work on getting over it" säger jag tyst.

"I'm so sorry, Ayla. I shouldn't have pushed you like that. I mean, you're strong. I can't even guess how hard it must have been" säger Zayn hest.

"Don't be. I just didn't tell you because I don't want you to be with me because you feel sorry for me. So please don't treat me different because of this" ber jag.

"Promise" ler han.

Han ger mig en varm kram och sedan lägger vi oss i soffan för att kolla på film. Zayn drar en filt över oss och jag kryper ner framför honom. Han lägger armen om mig och jag ler. Det är så svårt att koncentrera sig på filmen när han ligger så nära mig. Hela jag blir svag och fjärilarna blir galna. Allt jag vill är att kalla honom min, men jag vill inte gå för fort fram. Vill inte bli sårad. Kommer han såra mig? Kommer han lämna mig? Kommer det bli vi? Kommer vi förbli vänner?

"Thank you Zayn" viskar jag.

"That's what friends are for" viskar han tillbaka.

Jag saknar mamma. Jag saknar pappa. Jag saknar mitt liv. Jag saknar min familj. Min riktiga familj. Jag saknar att gå på utflykter med mamma och pappa. Jag saknar kärleken mellan mamma, pappa och dotter. Jag saknar den eviga familjkänslan. Att ha någon att gå tillbaka till. Att ha någon att prata med. Tryggheten av att vara omgiven av familjen. Att veta att ingen sviker en. Att känna sig älskad hela tiden.

Varför tog Gud mamma och pappa ifrån mig? Varför ska jag behöva leva utan föräldrar? Varför ska jag alltid vara den som är svagast? Kan inte jag få leva lyckligt med hela familjen?

Även om mamma tog självmord så är jag inte arg på henne. Hon hade säkert en bra anledning. Kanske älskade hon inte livet, hon kanske blev sviken... Hennes hjärta kanske brast. Jag är ändå stolt över mamma. Hon var tvungen att ta hand om en  dotter vars pappa dött. Hon kanske inte gjorde det på det bästa sättet, men hon försökte, det vet jag.

Plötsligt strömmar tårarna ner och Zayn finns där. Han kramar mig hårt och jag trycker ansiktet mot hans bröst.

"I miss them so much!" gråter jag och han stryker mig över ryggen.

"I know..." viskar han.

_____________________________________________________________________________________

Kommentera!

Here it is... Vad tycker ni? TACK FÖR ALLA KOMMENTARER! ÄLSKAR ER!

 

JoJo

21 september 2012 19:04

Så, nu har ja läst igenom ALLT ja missat! Slutet på förra va jättebra!<3 O den här verkar ju bra 1sålänge(LLN)! Men ja du skriver ju skitbra o så, japp! Har du hört LWWY föresten? Skitbra ju<3

 

SagaLisa

21 september 2012 19:11

MERAAAAAAA :D DU Ä BARA BÄST!!!! xoxo

http://sagalisa.bloggplatsen.se

 

Denisé

21 september 2012 19:31

Grymt bra!!! Mera :D

 

Mili

22 september 2012 09:32

Jag har också hört LWWY <33 Älskar den så mkt och novellen oxå :) <3

 

:D

23 september 2012 10:50

så himla bra mera ! :D<3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt h...