Zayn's perspektiv

Jag vaknar av att sängen gungar lite. Sedan hör jag någon grymta och snyfta. Någon mumlar något ohörbart och jag öppnar ögonen. Bredvid mig ligger Ayla. Hon gråter, men har stängda ögon. Antagligen drömmer hon.

"Let me go!" skriker hon. "Don't touch me!" fortsätter hon. "Zayn! Please!" gråter hon och jag stelnar till.

Zayn? drömmer hon om mig? Gör jag henne illa i drömmen? Är det jag som får henne att skrika och gråta? Snabbt sätter jag mig upp och skakar om henne. Hon öppnar ögonen och sätter sig hastigt upp. Hon viftar till med armarna och slår till mig löst på kinden. Jag flyttar mig lite och hon ser oroligt på mig.

"I'm sorry! Oh my God, I'm so sorry Zayn! I didn't mean to hit you!" gråter hon och jag tar hennes händer.

"Ayla, I'm fine. It didn't even hurt" lugnar jag henne men hon skakar på huvudet.

"I'm so sorry!" gråter hon.

"What did you dream about?" frågar jag lugnt.

"Nothing" säger hon nervöst, men jag ser att hon ljuger.

"Ayla, come on. What did you dream about?" frågar jag igen.

"It wasn't a dream. It was a nightmare" viskar hon.

"What was it about?" frågar jag och hon torkar sina tårar.

"I can't tell you" viskar hon.

"Of course you can!" lovar jag.

"No, you don't understand" mumlar hon.

"How will I be able to help you if you're not telling me anything?!" utbrister jag, och det låter mer irriterat än det skulle.

"Zayn, I can't tell you, okay? And I won't go to the police" säger hon allvarligt.

"What?! But you promised!" utbrister jag.

"Zayn I just can't, okay?!" utbrister hon irriterat.

Jag svarar inte. Hon mumlar något innan hon lägger sig så långt ut på sängen som möjligt. Hon kryper ihop till en boll och trycker ansiktet emot knäna. Sedan börjar hon gråta igen. Men inte så högt. Jag ser på henne ett tag innan jag reser på mig och går ut till vardagsrummet. Snabbt lägger jag några kudden i ena änden och tar en filt som jag lägger över mig. Jag lägger mig på rygg och lägger händerna under mitt huvud.

Vad det än var som hände igår så måste det vara allvarligt. Men hon borde kunna berätta för mig. Hon borde kunna lita på mig. Kanske känner vi inte varandra så bra som jag trodde.

"Zayn?"

Jag vänder blicken åt vänster och ser Ayla stå på golvet. Hennes ögon är röda och hennes kinder lätt rosa. Hon snyftar och jag sätter mig sakta upp.

"Can you come back? I'm scared" säger hon riktigt tyst och kollar ner i golvet.

Jag reser mig upp och går emot henne. När jag är framme drar jag in henne i en kram.

"You don't have to be scared, nothing will happen to you" viskar jag och hon börjar snyfta igen.

Jag tar hennes hand och följer med henne till sovrummet. Hon går så nära mig som möjligt, som om hon är rädd att jag ska försvinna. Jag kramar hennes hand hårdare och bäddar ner henne i sängen igen. Eftersom det är mitt i natten kan vi lika gärna somna om. Jag kryper ner bredvid henne och hon lägger sig med ryggen emot mig. Utan att tänka mig för lägger jag armen om henne och drar henne intill mig. I början är hon lite stel, men sedan slappnar hon av, vänder sig om och kryper in till mitt bröst. Jag håller om henne hårdare och pussar hennes panna.

"You don't have to be afraid" viskar jag och snart somnar hon. Och likaså jag.

Ayla's perspektiv

När jag vaknar känner jag fortfarande Zayns beskyddande arm runt mig. Försiktigt ser jag upp på hans ansikte. Hans ögon är stängda och hans mun halvt öppen. Ett leende smyger fram på mina läppar. Stop. Varför ler jag? Varför? Men han ser ju bra ut, det måste jag erkänna. Och att han får mig att känna mig trygg, säker och älskad. Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva den känslan. Jag visste ju inte att jag skulle träffa Zayn heller, för den delen.

"Stop staring at me"

Förskräckt hoppar jag till och andas fortare. Zayn öppnar ena ögat och flinar mot mig. Jag slår till honom löst innan jag trycker ner mitt ansikte i kudden så han inte ska se mig rodna.

"You're blushing!" utbrister han förtjust och jag fnittrar.

"No, stop it!" tjuter jag och vrider på huvudet lite.

"That's so cute" ler han och jag rodnar mer.

"Oh shut up!" utbrister jag och pressar ner ansiktet i kudden igen.

Zayn skrattar hest och lägger sig med huvudet på min rygg. Hans varma andedräkt blåser i min nacke och jag ryser. Hans närhet får mig svag. Vafan är det för fel på mig?! Jag ler i kudden och andas ut. Minnen från drömmen kommer tillbaka och leendet försvinner. Eller, dröm och dröm, mardröm rättare sagt. Sam och jag var i ett litet rum utan fönster och dörrar. Han hade våldtagit mig igen, misshandlat mig. Och plötsligt står Zayn där. Han kollar på mig och Sam. Bara står där. Säger inget, gör inget.

"Are you crying?"

Jag snyftar till och lägger mig på rygg istället. Zayn ser oroligt på mig och torkar tårarna på mina kinder. Han drar upp mig så jag sitter upp och lyfter upp mig till hans knä. Hans armar omfamnar mig och jag slänger mig om hans hals. Tårarna börjar strömma ner och Zayn stryker handen upp och ner för min rygg.

"We have to go to the police, you know that right?" säger han lugnt.

"I can't go there, Zayn. I'm scared" snyftar jag.

"I'll help you. I'll be by your side and hold your hand all the time" lovar han.

"No, I can't tell anyone" säger jag och torkar mina tårar.

"Why?" frågar han lite halvt besviket.

"I just can't tell you or anyone else" säger jag hest.

"But you have to trust me, Ayla!" utbrister han.

"I do, but..."

"But what?!" avbryter han högt.

"Stop Zayn, please" viskar jag.

"I can't help if you not tell me the problem!" ryter han irriterat.

Hela jag stelnar till och jag backar lite ifrån  honom. Tårarna stiger i mina ögon och Zayns först mörka, ilskna ögon ändras till ångerfulla.

"I'm sorry, I..." börjar han, men avslutar inte.

"Can you please leave?" viskar jag och han skakar på huvudet.

"No, I'm sorry Ayla. I can't leave you"

"Zayn, I want you to leave" säger jag bestämt.

"Ayla, please let me help you"

"You can't help me! No one can!" utbrister jag.

Han ser lite sårat på mig innan han lämnar sovrummet. Snart hör jag hur ytterdörren smälls igen. Jag kniper ihop mina ögon och börjar gråta igen. Helt plötsligt blev allt så kallt. Känslan av trygghet försvinner direkt. Allt känns osäkert och jag tvingar mig själv att gå runt i lägenheten för att kolla att ytterdörren och fönster är låsta. Sedan sätter jag mig i soffan.

Jag borde gå till polisen. Annars kanske Sam går på någon annan. Men jag är rädd att han ska få tag på mig och döda mig. Om han hamnar i fängelse i bara några år kanske han får tag på mig efteråt och dödar mig. Jag kanske kan flytta... Då kommer han inte hitta mig igen. Men jag kan inte lämna Nellie. Kanske vill hon flytta med mig... Nej, hon vill bo här. Hon har ju jobb och allt. Fast hon kanske tillåter mig att flytta till en egen lägenhet... Okej, nej, det kommer hon inte.

Plötsligt plingar mobilen och jag flämtar till. Jag tar upp den och ser Austins namn på skärmen. Ett nytt SMS.

Hey, you just disappeared yesterday? Something happened? x

Jag sväljer  hårt och knappar in ett svar.

Oh, sorry. I got tired so I went home... No, nothing happened x

Det är svårt att ljuga för vänner, men vad ska jag göra? Han kanske skadar dem då? Det vill jag inte. Då skulle det vara mitt fel...

Plötsligt plingar min mobil igen, den här gången är det Liam.

Do you know what's wrong with Zayn? He seem sad when I met him today. He wasn't saying much and he was just in his room all the time xx

Jag suckar och svarar att jag inte har någon aning. Jag måste till polisen. Nu!

______________________________________________________________________________________

Kommentera!

Är förkyld och är hemma från skolan, så det kanske kommer ett till kapitel idag. We'll see...

Vad tycker ni om fanficen hittills? Bra/dålig? För mycket/lite drama? Tell me what ya think!

 

Agnes

14 september 2012 11:17

Haha, jag är också hemma från skolan och är förkyld! Hittills tycker jag att novellen är super! Xx

 

alexandra

14 september 2012 15:01

skulle varit kul om hon typ bad Zayn att följa med och när hon berättar för polisen så får zayn reda på det samtidigt! Annars är det jätte bra och jag älskar novellen! :D
Krya på dig! :) xx

http://www.theonedirectionnovells.blogg.se

 

SagaLisa

14 september 2012 18:45

SÅ JÄWLA BRA! MERA MERA MERA!!!! <33 xoxo

 

Hilda

15 september 2012 07:51

merrr

 

:D

15 september 2012 09:52

så himla bra men håller med alexandra lite granna! mera :D

 

Nov

15 september 2012 23:30

Så himla bra novell!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt h...