"Guys, you should go. I don't want you to be sick" säger jag och alla suckar.

 "Well, we have an interwiev, but we can..." börjar Harry och jag avbryter.

 "No! You have to go there! When does it starts?" frågar jag.

 "It starts in two hours, and we is about to go there in ten minutes" säger Niall och Liam suckar.

 "I'm going to stay here" säger han allvarligt och jag stirrar på honom.

 "No, you're not! You're going there! I'm fine" säger jag och han ser strängt på mig.

 "No, you're not. You're really sick" säger han och jag suckar.

 "I don't need a babysitter just because of that" säger jag men han släpper mig inte med den där stränga blicken. "I'm seventeen, for God sake! Not four!" utbrister jag och han suckar.

 "You are sick, Ellie, that's different"

 "No, it's not!" ryter jag och Harry hoppar in i samtalet.

 "Hey! Stop! I don't want you to fighting so... Liam, you come with us, and Ellie, promise to call if something is wrong" säger han och Liam ser surt på honom.

 "If something happens she maybe won't be able to call, idiot" fräser han och jag suckar.

 "Liam! Follow them now! It's kind of you to stay here, but you have a job. What would your fans say if everybody were o the interview, ecxept you?" säger jag allvarligt och han suckar.

 "I guess I won't be able to make you change your mind" säger han.

 "No"

 "So... Is that a deal?" frågar Niall och jag nickar medan Liam suckar.

 "Sure"

 "Good! We got to go now, so... bye!" säger Harry och vi kramas innan de går mot dörren.

 "Bye honey! I'll be back soon!" ropar Liam innan de går ut.

Även om jag älskar Liam och han är så sjukt gullig så kan det bli riktigt irriterande när han är så överbeskyddande. Men jag antar att det är något jag får leva med. Det kanske är bra att han är så? Det är ju så sjukt gulligt när han oroar sig över minsta lilla, men han måste ju förstå att jag är 17 år och kan ta hand om mig själv. Jag har gjort det i ett år, så jag klarar det.

Men vänta... Det är ju sjuttonde juni idag... Shit! Artonde juni är imorgon!

FLASHBACK

15 juni 2011

 "Just go away!"

 "You're not a part of this family!"

Mamma skriker på mig. Hon skriker aldrig. Inte pappa heller. Men han gör det. Han skriker åt mig att försvinna. Det gör jag. Efter att snabbt ha packat en Adidas väska springer jag ut ur huset och fram till min bil. Jag gasar iväg och börjar gråta. Motorn brummar högt och mina höga snyftningar fyller bilen. På radion spelas Wherever you will go med Charlene Soraia.

Lyssna samtidigt

Jag fortsätter köra. Men jag vet inte vart. Skrik lämnar då och då min strupe och tårarna gör det svårt för mig att se vägen framför mig. Bilar tutar. Åskan mullrar. Vindrutetorkarna går på max. Musiken spelas ur högtalarna som aldrig förr.

Jag svänger in på en grusväg i skogen och stannar.

De vill inte ha mig. De hatar mig. De vill aldrig se mig igen. Jag gjorde något fel. Vad gjorde jag fel? Vad är det för del på mig? Varför är jag som jag är? JAg är inte en del av deras familj. Jag är min egen familj. Varför? Varför jag? Det är alltid mitt liv som förstörs!

Jag skriker så högt jag kan och det ekar i bilen. Allt spelas i slow motion. Musiken spelas i bakgrunden. Alla tankar snurrar runt i min hjärna.

18 juni 2011

Jag ställer mig mitt i den tomma lägenheten och ser mig omkring. Endast ett kylskåp, köksbänkar, en spis, en soffa och badrum finns här. Imorgon ska jag köpa mer saker. Min egna lägenhet. Min första, oväntade lägenhet. Jag är ung. Man tvivlade på om jag var för ung för att bo själv, men fan heller att jag bor hos någon jävla foster familj.

Plötsligt ringer min mobil och jag blir chockad av namnet som står på. Mamma ringer...

 "Ellie" säger jag tyst eftersom jag inte vet vad jag ska svara annars.

 "Ellinor Stanley?"

Jag blir chockad och rädd när jag inte hör mammas röst. Vem är gubben i telefonen? Varför har han mammas telefon? Har något hänt?

 "Yes?"

 "Daughter to Charlotte and Rick Stanley?" frågar han. (säger att de heter så.)

 "Yes, who are you?" säger jag med rädsla i rösten.

 "How old are you?"

 "Sixteen. Who are you?!" upprepar jag argt.

 "Okey, first. Sit down, please?"

 "Why the hell..."

 "Just... Sit down. You'll thank me later"

Jag sätter mig ner i soffan och suckar. Han drar in ett djupt andetag och tvekar på att prata. Det blir tyst i luren. Men snart hör jag det som förändrar hela min framtid.

 "Your parents are dead"

*** (nutid)

JAg måste till deras grav imorgon! Köpa massvis av blommor och tända ljus och...

Okej, ta det lugnt nu Ellinor. Det är en dag kvar. Klarar av den först, tänker jag för mig själv.

Efter en timme ungefär knackar det på dörren. Jag går upp och öppnar. Utanför står Liam.

 "How are you?" frågar han direkt och jag suckar men släpper in honom.

 "I'm good" säger jag och stänger.

 "Look at me" säger han och lägger händerna om ina kinder för att tvinga mig att se i hans ögon.

 "I'm fine!" upprepar jag oklart för att det är svårt att prata när han håller om mina kinder.

 "God, I was so worried"

 "I told you that you had nothing to worry about, and I was right" ler jag och kysser honom sakta.

Egentligen var vi inte ihop, vi dejtar ju bara. Men det känns som att vi är ihop. Är vi ihop? Men jag sa ju att vi bara dejtade...

 "Liam... Are we together?" frågar jag tyst och ser generat ner i golvet.

 "If you want and if you're ready" viskar han och tar upp mitt ansikte mot honom.

 "Then I can start calling you my boyfriend"

 "And I can start calling you my girlfriend" säger han och kysser mig.

-------------------------------------------------------------------------------------

Kommentera!

Dålig update, jag vet!

 

Emma

15 juni 2012 17:17

GRYMT!!!

 

JoJo

16 juni 2012 15:05

Skitbra kapitel! O spännande med flashback! Snälla skriv fler sånna! Ja vill så gärna veta varför hon blev utkastad... Hon kanske var adopterad? Elr så kanske hennes päron tog självmord? Åh, vill så gärna veta!:D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt h...