Lyssna samtidigt MIRROR - LIL WAYNE FT. BRUNO MARS

Niall

När planet landade i Sverige nästa dag var jag av någon anledning väldigt nervös. Sanningen har liksom kommit ikapp mig: Tiffany hatar mig. Hon kommer aldrig prata med mig, inte efter vad jag gjode. Men jag måste ge det en chans. Om jag kan ordna det här så är det nu.

Tina sa någon adress till chauffören som började åka. Det var en minibuss, så alla fick plats. Den stannade utanför ett grått hus med vita knutar. Dörren var vit och fönsterkarmarna(?) också. Det var ett stort träd på framsidan åt vänster. En sten gång gick till den lilla trappan upp till verandan och ytterdörren. Vi alla drog ett djupt andetag innan vi klev ur, betalade chauffören och gick mot dörren. Cilla och Tina gick framför oss, armkrok. De pratade lite på svenska medans vi andra bara gick tysta efter dom.

Tiffany

När jag och Lucas satt framför teven i vardagsrummet så knackade det på dörren. Lucas tänkte leka rolig och smög mot dörren. Mamma som kom nerför trappan skrattade åt honom, jag med. Mamma kom före Lucas till dörren och öppnade.

 - Cilla, Tina, hej! Sa mamma och jag stelnade till.

 - Fan... viskade jag.

 - Hej, är Tiffany hemma? sa Cilla.

 - OH, nej tyvärr. Hon gick precis. Skulle ta en promenad eller något. sa mamma, som om hon fattade att jag inte ville prata med dom.

 - Oh, okej. Vet du vart hon gick? Frågade Cilla.

 - Nej tyvärr, det sa hon inte. Sa mamma och jag hörde några suckar.

 - She isn't home. Sa  Tina och jag hörde några suckar.

 - When is she coming back? Frågade - oh gosh - Niall.

 - I don't know, really. She went outside like some minutes ago. Sa mamma.

 - Men... Vi ses. Sa Cilla och dörren stängdes efter att att mamma sagt hejdå.

Lucas satte sig bredvid mig i soffan igen och mamma gick till köket. Vi sa inget. Jag reste på mig och gick till mitt rum. När jag såg ut genom fönstret stod killarna, Cilla och Tina utanför i en ring typ och pratade. Niall kollade mest ner i marken.

Varför var de här? Varför kom de till mig? Tårarna steg i mina ögon. Jag saknade  dom, allihopa. Niall med. Men jag kommer aldrig kunna lita på honom igen. Inte efter det här.

Efter en stund gick dom. Jag vet inte vart, men de gick åt höger mot parken.

 - Lucas, vill du följa med till skateparken? Frågade jag när jag gått nerför trappan.

Det var inte den parken som de andra gick till, det var en vanlig park. Men den parken vi gick till var en typisk skatepark. Det var massa ramper och sånt. Förutom det så åkte äldre killar runt där hela tiden. Försökte impa på tjejerna som alltid kommer dit för att spana in killar.

När jag och Lucas kom fram så var det förvånansvärt inte så många där. Jag hoppade upp på min skateboard och började åka runt på ramperna och så. Lucas åkte lite med andra killar som åkte lite längre bort.

Ni kanske inte visste det, men jag brukade åka skateboard för ett tag sedan. Men när jag började på gymnasiet i Sverige så slutade jag av någon anledning. Antagligen så hade jag inte tid eftersom vi fick läxor hela tiden. T.ex att skriva uppsattser på tio sidor och så. Ganska jobbigt nu när jag tänker på det.

 - Tiffany! Ropade någon när jag precis åkte ner för en ramp.

 - Shit. Väste jag när jag såg vem det var.

Plötsligt tappade jag kontrollen över mig själv och jag ramlade av skateboarden. Mitt huvud slog i marken och jag blunda och önskade bort smärtan.

 - Hur gick det?! Frågade Lucas som oroligt satt bredvid mig.

 - Bra. Väste jag lågt och satte mig upp.

 - Du vet att Cilla, Tina och de andra är där borta va? Sa han tyst och jag nickade.

 - Louis ropade på mig innan jag ramlade. Sa jag tyst och de rusade fram till mig.

 - Oh, gosh, I'm sorry! Sa Louis och satte sig bredvid mig och Lucas.

 - I'm alright. Väste jag och ställde mig upp.

JAg tog brädan under armen och gick därifrån.

 - Tiffany, du vet lika mycket som jag att du inte kan rymma från problemen. Visst, spring. Spring så fort du kan: men du kommer aldrig komma ifrån dom! Ropade Cilla bakom mig och jag stannade.

Oh, bra, nu hatar de mig också. De är säkert sura för att jag springer ifrån dom hela tiden. Tårarna steg och jag vände mig om, såg dom alla i ögonen, en efter en. En tår rann nerför min kind och jag snyftade.

 - Tror du inte det här är svårt för mig eller? Min bästis kysser min kille och ingen berättar vad som har hänt! Tror du inte jag är sårad?! Du tror att jag har det lätt, att jag alltid kommer ifrån problemen genom att glömma dom! Men jag har det jävligt svårt! Allt i mitt liv! Jag har fan försökt ta självmord! Skrek jag och kände flera tårar rinna.

Lucas gick fram till mig och kramade mig hårt. Jag bröt ihop totalt.

 - Kom, vi går. Viskade han och la armen om min midja.

Han förde mig bort från parken och jag såg bak en sista gång. Killarna såg bara efter mig med frågande ansiktsuttryck medans Tina grät och Cilla stod bara helt förstelnad. Jag mötte Nialls blick en sista gång. Han hade tårar i ögonen. Ögonkontakten höll inte ens i en sekund. Men det kändes som ett år. Jag skulle kunna stirra i dom hur länge som helst. Jag kunde se att han ångrar det han gjort. Men jag kommer inte kunna lita på honom igen. Inte som jag gjorde förr. Det kommer aldrig bli som förr. Aldrig igen...

Efter bara några få meter sjönk jag ihop på gatan. Jag orkade inte mer. Varför ska jag lida på jorden när jag kan sväva fritt utan problem i himlen?

 - Kom igen, Tiff. Sa Lucas tyst och drog upp mig i sin famn.

Efter bara några sekunder fortsatte vi gå och han hjälpte mig till mitt rum. Mamma såg frågandes på oss. När Lucas lagt mig på min säng så gick han ner till henne. Jag hörde hur de pratade där nere. Men jag lyssnade bara med ett öra. I mina tankar var jag i Nialls armar. Han höll mig hårt och viskade att han var ledsen. Han grät också. Ångrade allt han gjort. Han kysste mig hårt och följde mig hem. Men det var bara mina tankar. Verkligheten var rena motsattsen. Det kommer aldrig bli han och jag.

 - Hej gumman. Lucas berättade vad som har hänt. Helt ärligt tycker jag du ska prata med dom. Låta dom förklara. Du var så lycklig med dom. Jag tycker du ska ge dom en chans. Sa mamma och jag såg länge på henne.

När jag inte sa något gick hon. Hon hade rätt. Jag måste ge dom en chans. Kanske skulle det inte bli Niall och jag, men dom var mina vänner. De betyder alldeles för mycket för att låta dom gå. Dom är värda för mycket. Efter allt de gjort för mig så måste jag prata med dom.

Snabbt sprang jag ut ur huset och såg åt höger och sedan vänster. Jag fortsatte springa mot Cillas hus. Hon var inte hemma, så jag sprang till Tinas.

Snälla Gud, säg att dom är här. Annars kommer jag aldrig hitta dom...

__________________________________________________________

Kommentera!!!

Tack för kommentarerna på förra! Kommer nog fortsätta skriva snart, men måste bara fixa designen... Gjorde den sent igår och nu när jag kollar på den så... USCH!

Aja, LOVA YA' GUYS!

 

Tanja

16 mars 2012 16:45

meeeeeeeeeer! :d

 

Lisa

16 mars 2012 17:18

snälla, snälla. tiffany borde INTE förlåta tina! det blir bättre om dom är ovänner o tina försöker stjäla niall..

 

SiRl

16 mars 2012 17:28

Hehe, den förra designen var rätt gräslig... Sorry...
Men som vanligt grymt bra del!!!

http://myloveforwriting.bloggplatsen.se

 

elin

16 mars 2012 18:54

asgrymt ju!

http://www.mylifeisdance.devote.se

 

StinaThaMuppet

16 mars 2012 21:39

Jätte jätte jätte jätte jätte (ah du fattar) bra!! Och vad har du gjort med Amanda? Hon är helt plötsligt trögare än vanligt :S xD <3

http://www.onedirectioninmyheart.bloggplatsen.se

 

JoJo

21 mars 2012 08:32

Jättebra som vanligt!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt h...