Alyssa's Perspektiv

 "Do you live nearby?" frågar en ambulansman och jag skakar på huvudet.

 "No, but my friend live right there, I was going there before" säger jag och pekar på hennes höghus.

 "Can I call her and ask her to come down here?" frågar han och jag nickar.

Jag letar upp hennes nummer och ger honom mobilen. Han reser sig upp och går iväg en bit. Jag dricker lite vatten ur vattenflaskan jag fått och lutar huvudet mot tegelmuren bakom mig. Huvudet gör så otroligt ont och det känns som att jag kommer dö. Plötsligt ser jag en kille utanför Pauls bil. Han har brunt, snaggat hår och han går fram till Paul som pratar med en polis. När han pratar med honom sneglar han lite mot mig. Jag kollar snabbt bort och ser Melissa komma ut ifrån porten där hon bor. Hon rusar över parkeringen och över gatan fram till mig.

 "Oh my God! How are you?! Are you okay?!" utbrister hon oroligt och kramar mig hårt.

 "I'm fine" fnissar jag och hon pustar ut.

 "I thought you were gonna die, I thought I was gonna die" babblar hon och jag skrattar åt henne.

 "Help me up" ber jag och hon ställer sig upp.

Hon sträcker ut handen mot mig och jag tar den. Hon hjälper mig upp försiktigt och sedan pratar vi lite med ambulansmannen. Precis när vi ska gå över gatan stoppar Paul oss.

 "Are you okay now? I feel so sorry for what happened" säger han och jag ler mot honom.

 "I'm okay, I promise" lovar jag.

 "If it isn't too much to ask for, what's your name?" frågar han och jag skrattar till.

 "Alyssa Campbell" svarar jag.

 "I'm Paul, Paul Higgins" ler han och jag nickar.

 "Well, I should probably go now, get some rest. Bye" ler jag och börjar gå.

 "Bye" säger han och går mot bilen igen.

Jag ser en sista gång in i bilen och ser den där killen igen. Han sitter fram i passagerarsätet och ser på mig. Snabbt kollar jag bort och låter Melissa hjälpa mig mot porten. Väl inne i hennes lägenhet bäddar hon ner mig i hennes säng och ställer fram ett glas med vatten och sånt. Hon kryper ner bredvid mig och vi ligger och bara pratar.

 "How's it going with Bryan?" frågar jag och flinar mot henne.

Hon rodnar och trycker ansiktet i kudden. Jag skrattar åt henne och hon ser upp på mig. Ett stort leende pryder hennes ansikte och hennes kinder är lätt rosa.

 "Good" säger hon och fnissar.

 "Identify good" ber jag och lutar hakan i mina händer.

Hon skrattar åt mig och börjar berätta. Bryan har varit Melissas crush i flera år, och nu har de börjat dejta. De är så söta ihop, de passar verkligen bra. Han är lite av en badboy, men han kan vara riktigt schysst. Och badboys är Melissas typ.

 "We're kinda together, I think" ler hon generat och jag utbrister i ett ljust aww.

 "That's like totally adorable!" tjuter jag.

 "Shut up!" ler hon och rodnar.

 "You're so cute when you're in love" ler jag och hon fnissar.

 "And you're so annoying when you're keep on talking about it" säger hon och jag skrattar.

 "I love you too" svarar jag och hon fnissar lite.

 "And now, you need some rest. Sleep" säger hon och stirrar på mig, som att jag skulle somna på en sekund.

 "How will I be able to sleep when a creepy girl is staring at me?" utbrister jag och hon börjar skratta.

 "Sorry!" skrattar hon.

Hon ser till att jag har allt nära sängen och lämnar mig sedan i rummet. Men precis innan hon går ut ber jag henne ringa Noel och berätta vad som hänt. Hon ler, nickar och säger att hon ska göra det. Sedan blir det tyst i rummet. Det är skönt. Riktigt skönt. Jag sluter ögonen och suckar lite tyst för mig själv. Men efter bara några sekunder känner jag hur magen vänds ut och in och jag rusar mot badrummet. Jag spyr i toaletten och hulkar till. Melissa kommer in och sätter upp mitt hår. Jag ler svagt mot henne, torkar mig runt munnen och spolar. Sedan sköljer jag min mun med rent vatten.

 "Are you okay?" frågar Melissa bekymrat.

 "I'm fine" säger jag och skickar iväg ett fake smile som hon inte tar emot.

 "Aly, stop lying" suckar hon och jag skakar på huvudet.

 "I'm not. I'm fine, really. But you know, it's not that easy to smile when you feel like crap" förklarar jag och hon nickar sakta.

 "Okay, promise me that everything is okay and you may go back to bed" säger hon och jag suckar.

 "I promise you that everything is okay and that I will survive this fucking concussion" lovar jag och hon fnittrar.

 "Now that's what I'm talking about! Now go to bed, young lady!" säger hon och smiskar till mig på rumpan när jag ska gå ut ifrån badrummet.

 "Aouch!" tjuter jag och hon skrattar åt mig.

Jag går tillbaka till hennes sovrum och lägger mig i sängen. Den här gången somnar jag utan problem.

När jag vaknar på morgonen hör jag Melissa gå fram och tillbaka i rummet och muttra för sig själv. Med ett stön sätter jag mig upp i sängen och ser på henne med halvöppna ögon.

 "What the hell are you going?" muttrar jag hest och hon ser snabbt på mig.

 "You're awake! Thank God, you have to see this!" utbrister hon och sätter sig bredvid mig i sängen med sin dator framför sig.

Hon trycker upp internet och börjar söka. Trött lägger jag mig ner igen, men efter en halv minut tvingar hon mig att kolla igen.

BREAKING NEWS!

One Direction hit a girl with a car?!

Jag blänger på henne, men hon trycker upp länken och en bild visas. Det är en bild som är tagen nedanför hennes hus, på gatan, men en polisbil, en ambulans och... den svarta minibussen. Paul står där, och man kan se mig sitta vid muren med huvudet i händerna. Chockat börjar jag läsa texten.

Yesterday (Saturday) a accident happen at East TopStreet in London. One Direction and their bodyguard, Paul Higgins, was out with their car. They hit a girl that were walking over the road. She flew up on the hood and was thrown down on the ground. She got a bad concussion, but refused to go to the hospital. Paul - who was driving - was really mad and screamed at her when he got out of the car. The boys in One Direction got mad too, because they think that the girl was ruining their reputation.

 "This isn't true at all!" ryter jag och kastar ifrån mig datorn. "Paul wasn't mad! He was really kind and he cared about how I felt! He felt bad for hitting me!" ryter jag och Melissa lugnar mig.

 "Hey, I know. This is just magazines, we know the truth" säger hon och jag nickar.

 "They will get so much hate because of this" stönar jag och hon suckar lite.

 "It's over now! Right? Nothing more happened" ler hon och jag nickar.

 "I guess you're right"

Harry's Perspektiv

Jag har precis läst artikeln om olyckan. Fan asså, de överdriver ju inte lite heller. Paul vart aldrig arg, vi var aldrig arga. Tänk om hon har sett den... Det borde hon ha gjort. Jag drar på mig kläder och sticker över till Louis, där alla andra är. Paul också. Vi sätter oss ner i sofforna och sitter tysta en stund, innan Paul avbryter tystnaden.

 "I'm sorry that I caused this mess" säger han tyst och alla spärrar upp ögonen.

 "This isn't your fault, Paul!" utbrister Liam.

 "No, it's no ones fault!" fortsätter Niall.

 "What was her name?" frågar jag helt random och alla stirrar på mig.

 "Alyssa Campbell, I think... Why?" frågar Paul och jag skakar på huvudet.

 "Curiosity" säger jag och rycker på axlarna.

Jag memorerar namnet i mitt huvud. Efter en stund tar jag upp mobilen och skriver ner det på min mobil för att kunna komma ihåg det. Sedan lägger jag ner den och vi fortsätter diskutera hur vi ska göra och vad vi ska säga på alla intervjuer.

Men allt jag kan tänka på är Alyssa... Varför kan jag inte sluta tänka på henne? Varför kan jag inte få henne ur min hjärna? Hon är bara en tjej, som vilken tjej som helst. Jag är inte den som tänker på tjejer, inte så här mycket. Varför just nu? Varför tänker jag just på Alyssa?

****

Här är kapitel 3 everybody! Vad tycker ni? KOMMENTERA PÅ NUU!

 "Ready to leave?" frågar jag Chris och han nickar.

 "Yes sir!" svarar han och ställer sig givakt.

 "Wait!"

Jag kollar mot trappan och ser Noel komma springandes. Med en suck lägger jag armarna i kors och blänger lite på honom.

 "You don't have training today" påpekar jag skeptiskt och han flinar.

 "No, but I need ride to Nates" retas han och börjar ta på sig.

 "You're kidding me?! Get fucking license" stönar jag och öppnar ytterdörren.

  <--- CHRIS

Chris skrattar åt oss och följer med mig ut. Han sätter sig i passagerarsätet och jag sätter mig bakom ratten. Noel kommer mot bilen och sätter sig bak. Med en suck kör jag ut från uppfarten och ut på vägarna. Chris sätter på radion och han och Noel börjar "sjunga" med i en rapplåt jag aldrig hört.

 "Where does he live?" frågar jag och kollar på Noel i backspegeln.

 "Where does who live?" frågar han förvirrat.

 "Nate? Idiot" muttrar jag.

 "Oh, Nate! You can stop by Starbucks, he lives nearby" säger han och jag nickar.

Jag ställer mig vid vägkanten utanför Starbucks och låter Noel kliver ut. När han smällt igen dörren börjar jag köra igen. Chris fnissar och jag ser snabbt på honom, men vrider snabbt huvudet mot vägen igen.

 "What?" frågar jag och sneglar mot honom igen.

 "Nothing" fnissar han och jag suckar lite.

Väl vid dagiset går jag före Chris in. När vi hängt av oss i personalrummet går vi in till min avdelning. Direkt kommer alla barn emot mig och kramar om mina ben, som vanligt.

 "Hi guys! This is Chris, my childhood friend" ler jag och sätter mig på huk.

 "Hello kids" ler Chris och sätter sig på huk bredvid mig.

 "Hi Chris..." mumlar de blygt och Maya gömmer ansiktet i min tröja.

 "Maya, are you shy? You're the one that talks the most" skrattar jag och hon rodnar, men ler stort.

Hon skakar på huvudet och springer iväg. Jag skrattar åt henne och hälsar på Liz som går för att ta paus, hon börjar åtta och slutar tre. Efter en stund av lek ropar jag in alla till samling. Vi samlas i en ring och de får berätta om vad de gjort i veckan, vilket vi gör varje fredag.

 "So what are you doing this weekend?" frågar jag och alla börjar prata i munnen på varandra. "Okay, we'll do like this. The one who have the ball can talk, then that person send it to the next one. Okay?" föreslår jag och alla nickar.

Jag ger en liten tygboll med någon fyllning i till Tiara, den yngsta tjejen, ett år och åtta månader. Hon berättar lite om sin helg och sedan skickar hon den vidare. Efter det kör vi lite ramsor och sist lite lekar. Sedan är det dags för lunch. Alla barn springer mot den lilla matsalen och jag och Chris går efter dem.

 "They're adorable" ler han förtjust och jag nickar.

 "I know, right?" ler jag och vi samlar ihop alla barn i matsalen.

När alla fått mat och sitter vid borden slappnar jag och Chris av. Vi äter maten vi själva tagit och sedan väntar vi på alla andra. När alla är klara går vi tillbaka till vår avdelning. Då är det dags för vila. Vi går till vårt vilorum och alla slänger sig ner på madrasserna. Jag sätter på ett ljudband i bandspelaren och sedan sätter jag och Chris oss ner. Vi väntar tills alla somnat, sedan går vi ut till vårt vanliga allrum. Vi plockar ihop lite saker och städar lite för att sedan ställa fram kakor och saft på ett bord.

Vi får sluta vid halv fem, eftersom det inte var några barn kvar. Så vi sätter oss i bilen och börjar åka hemåt. Under hela bilturen lyssnar vi på musik och sjunger med i alla låtar vi kan. Riktigt roligt. Det är så kul att han är tillbaka, hemma igen.

 "What are we doing now then?" frågar han och jag skrattar till.

 "Oh, I know! We can buy McDonalds and then have a Harry Potter marathon!" föreslår jag och han skiner upp.

 "Yay! I haven't watch those movies since... Well, I don't know" säger han och jag börjar skratta.

 "You're so random" skrattar jag och han flinar.

 "I know, that's my middle name" säger han stolt och jag fnissar.

Jag svänger in till McDonalds och kör till Drive In. När vi köpt och fått vår mat kör vi hem. Jag ställer bilen på uppfarten och vi hoppar ut. Vi går in och hänger av oss ytterkläderna innan vi springer upp till mitt rum. När allt är fixat sätter vi på första Harry Potter filmen och kollar på den medan vi äter.

När jag vaknat på lördagsmorgonen ringer min mobil. Med en suck drar jag upp den. Melissa.

 "Hello?" svarar jag hest.

 "You're hopeless, you haven't stepped up yet?!" utbrister hon.

 "Sorry" fnissar jag.

 "Well, when are you coming here? We're going to a party tonight at eight" säger hon.

 "I can come... Like... Three?" föreslår jag.

 "Sure, see you then" säger hon och lägger på.

Jag lägger ner mobilen och lutar huvudet på kudden igen. Chris sov kvar här igår också. Han ligger bredvid mig på sängen. Tro ingenting, vi är bara bra kompisar, inget mer. Jag ser Chris som en bror. Han känner inget för mig heller.

 "Chris" säger jag och puttar till honom. "Wake up" säger jag och knuffar ner honom från sängen.

 "Aouch! That hurts!" tjuter han och jag skrattar.

 "Good morning honey, what do you want for breakfast?" säger jag med tillgjord röst.

 "Pizza" muttrar han och jag asgarvar.

 "Euww, that's gross!" skrattar jag.

 "You don't like pizza?!" utbrister han och sätter sig upp så hans huvudet sticker upp ovanför sängen.

 "Of course I do, but not in the morning" skrattar jag och han andas ut.

 "I thought you were like... crazy or stupid or..." säger han och jag skrattar till.

 "I got it" avbryter jag.

Vi går till köket och fixar lite frukost för att äta framför teven. Det är Ellen Degeneres Show och våra blickar möts. Vi flinar och stirrar på tvskärmen. När vi var yngre avgudade vi Ellen. Hon är så rolig, snäll och... annorlunda. Vi kollar klart på det och sedan börjar jag packa saker för att sova hos Melissa. Sedan börjar jag och Chris spela tv spel. Efter ett tag drar jag på mig ett par jeansshorts och en söt topp. Vid halv tre åker vi hemifrån och jag kör hem Chris. Sedan kör jag vidare mot Melissa.

Jag stannar vid rött och trummar lätt på ratten. Det blir grönt och jag kör. Melissa bor i lägenhet med sin mamma och parkeringen utanför deras höghus är fullt, så jag parkerar på en annan parkering en bit. Jag går längst trottoaren och går sedan över gatan. Då hörs en biltuta och jag ser en typ minibuss köra emot mig.

Paniken slår i mig, men jag kan inte röra mig. Bilen försöker stanna, men den har för hög fart. Jag flyger upp på motorhuven och åker ner på marken. Jag stönar till och vrider på mig av smärta.

 "Shit, are you okay?! Miss, can you hear me?!" hör jag en man säga och jag sätter mig upp.

 "I'm fine" mumlar jag och kliar mig i hårbotten.

 "Are you sure, miss? Should I call an ambulance?" frågar han oroligt där han sitter på huk bredvid mig.

 "No, it's okay" säger jag och mannen vänder sig om.

Där försvinner jag. Jag kan inte höra något och allt blir suddigt. Mannen hjälper mig att lägga mig ner på gatan och jag sluter ögonen.

När jag slår upp ögonen står det flera ambulansmän runt mig. Jag ligger på trottoaren.

 "What happened?" frågar jag hest och sätter mig upp.

 "You were hitten by a car. How do you feel?" frågar en av dem och lyser med en ficklampa i mitt öga.

 "Good, just headache" säger jag och han ser mig i ögonen.

 "We think you got an concussion, but nothing more" säger han och jag nickar.

 "Okay"

 "Do you feel okay or do you want to come to the hospital?" frågar han.

 "I feel okay" säger jag och han nickar.

 "Okay, the driver wanted to talk to you, is that okay?" frågar han och jag nickar.

Han går iväg och pratar med mannen som pratat med mig efter olyckan, innan jag svimmade. Han är ganska kraftigt byggd, men ser riktigt snäll ut. Mannen kommer emot mig och sätter sig framför mig.

 "I'm so sorry, I didn't see you, I tried to stop the car" säger han och jag ler mot honom.

 "It's okay. I'm fine" ler jag och han nickar sakta.

Harry's Perspektiv

Jag och killarna sitter och pratar och har hur kul som helst. Vi är på väg till en intervju och Paul kör oss. Liam sitter fram bredvid honom medan vi andra sitter bak. Vi skrik/sjunger med i alla låtar som spelar och vi studsar i sätena. Louis sitter och gör massa handrörelser och vi andra bara släpper loss.

 "Paul! Watch out!" skriker Liam plötsligt och alla kollar framåt.

En tjej går på gatan och vänder sig mot bilen. Jag fångas av hennes utstrålning. Hennes bruna, lockiga hår och hennes bruna ögon. Hennes ögon spärras upp och paniken slår till i mig. Innan någon av oss hunnit reagera flyger tjejen upp på motorhuven och slår ner i backen. Alla flämtar till och Paul tar loss sitt bälte.

 "Stay in here, okay?" säger han och hoppar ut.

Han smäller igen bildörren och vi sitter tysta. Chockade över vad som just hänt. Nyfiket ser vi ut genom rutan och ser Paul prata med tjejen. Hon är helt vaken, hon ser bara lite blek ut, men inget annat. Niall som sitter längst ut öppnar bildörren, då vänder sig Paul om.

 "Get inside, Niall. Close the door!" uppmanar Paul och Niall stänger ovilligt dörren.

Tjejen verkar svimma och Paul tar upp mobilen.

Snart kommer en ambulans och de lyfter tjejen åt sidan. Paul hoppar in i bilen och startar motorn igen och vi ser skräckslaget på honom.

 "Are you just going to drive away?" frågar Liam panikslaget.

 "No, of course not. But I have to park the car" säger han allvarligt och ställer bilen på trottoarkanten.

 "Is she alright?" frågar jag och han möter min blick i backspegeln.

 "Yes, she will" lovar han och hoppar ur bilen igen.

En polisbil kommer och två poliser kliver ut. De börjar prata med Paul och vi sitter helt tysta. Men jag kan inte sluta tänka på tjejen... Vem är hon? Vad heter hon? Hur gammal är hon? Mår hon bra?

 "What just happened...?" frågar Zayn omskakat.

 "I... I don't know" mumlar jag.

 "What if Paul loses his job?!" utbrister Niall panikslaget och jag ser lugnt på honom.

 "He won't" lovar jag.

 "This is crazy..." mumlar Liam.

 "What about the paps? This will create kaos" suckar Louis.

 "What about our fans?"

 "Hey! Calm down! Everything will be fine" avbryter Liam och ser bak på oss.

Tjejen vaknar upp och Paul går för att prata med henne. Hon ler, så jag antar att hon mår bra. Vilket glädjer mig. Varför kan jag inte få hennes vackra ansikte ur mit huvud...?

****

Andra kapitlet, vad tycker ni? Ja, One Direction kommer komma in tidigt, men det kommer inte hända så mycket mellan dem i början. Säg gärna era åsikter, don't be afraid ;)

 "Noel! Hurry up!" ropar jag igenom huset medan jag sätter på mig min skinnjacka.

 "I'm coming! Chill sis" svarar han och kommer ner från övervåningen.

 "Well, get licens and you don't have to match my times again" säger jag och han skrattar.

Jag tar min handväska och min nyckelknippa som ligger på ett avlastningsbord och går mot dörren. Jag öppnar den och går emot min Mercedes Benz som står på uppfarten. När jag satt mig bakom ratten kommer Noel gående mot bilen. Jag startar bilen och väntar på att han ska sätta sig. När han väl gör det börjar jag backa ut från uppfarten. Noel sätter på radion och jag svänger ut på vägarna.

 "So... What are you doing this weekend?" frågar han efter ett tag.

 "I'm going to have a sleep over with Melissa" svarar jag och han nickar.

 "Okay"

Jag svänger in mot skolans parkering och stannar framför skolan. Nej, han ska inte till skolan. Men han har fotbollsträning och de tränar vid skolans fotbollsplan. 

 "Bye" säger han och kliver ur. "Thanks for the ride" ler han och jag ler tillbaka.

 "Bye" ler jag och han stänger dörren.

Och så kör jag vidare mot dagiset. Det ligger i utkanten av London, riktigt mysigt ställe. När jag parkerat på dagisets parkering kliver jag ut och går mot entrén. Jag går mot personalrummet och hänger av mig ytterkläderna, så jag bara har ett par svarta, lite genomskinliga strumpbyxor och en svart oversize tröja. Sedan går jag till min avdelning, där det är barn mellan 2 och 3 år. Direkt när jag kliver in i rummet möts jag av fyra glada barn.

 "Aly!" ropar dem och kramar om mina ben.

 "Hi cuties" ler jag och kramar alla.

I soffan sitter min kollega, Liz. Eller Elizabeth, men hon vill bli kallad Liz. Hon är 23 år och riktigt rolig. Hon reser sig upp och går emot mig.

 "Hello Alyssa" ler hon och kramar mig.

 "Hi" ler jag. "So what are you doing?" frågar jag och sätter mig på huk framför barnen.

 "We're watching winnie the pooh!" tjuter den treåriga flickan Maya.

 "Really? What is he doing then?" frågar jag och hon drar mig mot den lilla teven.

 "Look!" utropar hon.

När vi kollat en stund ser jag att Adam - två år - sitter i hörnet och ser riktigt osäker ut. Jag går emot honom och sätter mig framför honom.

 "Hi Adam, how are you?" frågar jag försiktigt med ett leende.

Han nickar, men svarar inte. Jag lägger huvudet på sne och lyfter upp honom på min höft. Han lutar huvudet mot min axel och jag ler lite. Jag går emot soffan och sätter mig med  honom i mitt knä. 

När jag slutar säger jag hejdå till alla ungar och går sedan ut till min bil igen. Innan jag börjar köra slår jag på radion och tar upp mobilen. Jag flackar med blicken mellan vägen och mobilen och kommer tillslut in på mina kontakter. Då rullar jag ner till Noels nummer och ringer. Det går några signaler innan han svarar.

 "Helloo sis" svarar han och jag skrattar.

 "Hey, do you want me to pick you up?" frågar jag och stannar vid traffikljus.

 "No, I'm already home. Nate gave me ride" säger han.

 "Okay then, see you later"

 "Alligator" lägger han till innan han avbryter samtalet.

Jag skrattar åt min konstiga bror och lägger ner mobilen för att höja radion då Hall Of Fame spelas. Jag kör igen och växlar för att gasa på lite. Efter tio minuter är jag hemma igen och parkerar på uppfarten. Jag drar ut nyckeln och kliver ur bilen. På väg mot dörren låser jag bilen och öppnar ytterdörren.

 "Hellooo" sjunger jag och drar av mig skorna.

 "Hello sweetheart! How was your day?" frågar pappa och kommer mot mig.

 "Great" ler jag och han kramar mig.

 "We're getting visitors for dinner, they're coming at six" säger han och jag höjer ett ögonbryn.

 "Who is it?" frågar jag.

 "Naah, no one" ljuger han och det rycker i hans mungipa.

 "Oh, so we won't get any visitors then?" frågar jag och han skrattar.

 "It's a surprise! Just wait and see" flinar han och jag suckar.

 "You know I hate surprises" stönar jag.

 "You'll love it when you find out what it is" lovar han.

 "Please daddy" ber jag och gör hundvalpsminen medan jag putar med underläppen.

 "Nope, I promised your mother" ler han och jag suckar.

 "Mom!" ropar jag och springer mot köket där hon förbereder middagen.

 "Yes dear?"

 "Who is coming for dinner?" frågar jag.

 "I'm not telling you" flinar hon och jag suckar.

 "NOEEEEL!" ropar jag och springer uppför trappan.

Jag öppnar hans dörr och ser honom sitta framför datorn. Han kollar upp och flinar.

 "I'm not telling you" säger han, som att han visste vad jag skulle fråga.

 "I hate you!!" klagar jag och går till mitt rum.

Jag drar på mig en kort spetsklänning med krage och ett par pumps, sedan sminkar jag mig och lockar mitt hår. Sedan sprayar jag Justin Biebers parfym Girlfriend över mig och fixar lite detaljer för att sedan gå ner till köket. Mamma ser stressat på mig.

 "Can you help me? I need to change" säger hon och jag nickar.

 "Yeah, absolutely" säger jag och hon försvinner iväg.

Jag håller koll på maten och rör runt lite i köttgrytan för att sedan börja duka. Pappa kommer ner och hjälper mig, sedan kommer Noel också. Mamma kommer sist. Hennes mörka hår är plattat och hon är naturligt sminkad. Hon har på sig en tight knälång klänning och hennes gröna ögon lyser.

 "You look beautiful" ler jag och hon kollar in mig.

 "You don't look that bad either" retas hon och jag skrattar.

 "Can you tell me who it is now?" frågar jag otåligt och det plingar på dörren.

 "Why don't you go check?" ler pappa och lägger armen om mamma.

Jag skyndar mig fram till dörren och öppnar. Chocken slår emot mig. Där står killen jag saknat så otroligt mycket. Killen som är min barndomsvän, killen som som hjälpt mig under hela min barndom.

 "Chris!!" skriker jag och kastar mig i hans armar.

 "Hey kiddo! What's up?" skrattar han.

 "I've missed you so much, Chrisy" mumlar jag.

 "I've missed you too, baby boo" fnissar han.

 "Hi Susannah" hälsar jag och kramar hans mamma, som jag står väldigt nära.

 "Hello dear" ler hon och kramar tillbaka.

Chris är lika gammal som jag. Våra familjer är riktigt tajta, därför träffades vi. Mamma och Susannah hjälpte varandra under graviditeten och blev bra vänner. Chris föräldrar är skilda, hans pappa bor någonstans i USA och de träffas aldrig, men Chris verkar inte så ledsen över det. Inte Susannah heller för den delen.

 "Come in, the dinner is ready" uppmanar mamma och alla går in.

 "So how was it in Thailand?" frågar jag och väntar på Chris medan han hänger av sig jackan.

 "Great. I met so many new people" ler han.

Chris och Susannah har spenderat ett år i Thailand för att lära sig om olika kulturer, något Chris tycker är riktigt intressant. Hans mamma ställde upp på att följa med, frivilligt. 

Efter middagen går jag och Chris upp till mitt rum. Vi sätter oss på min säng och bara pratar. Han har så mycket att berätta, vilket jag förstår. Jag berättar såklart lite om mitt nya liv, men vi pratar mest om Chris. 

 "Hey, why don't you stay here tonight?" frågar jag och han nickar.

 "Yeah, why not?"

 "Oh, right... I have work tomorrow..." suckar jag.

 "Really? Where do you work?" frågar han nyfiket.

 "Kindergarten" ler jag.

 "Oh, yeah, that sounds like you" fnissar han.

 "But... Do you have something to do tomorrow?" frågar jag och han skakar på huvudet. "Maybe you can follow me to work? I wear, the kids are adorable" föreslår jag.

 "Yeah, I'd love too!" ler han.

 "Really? I thought you'd say no" fnissar jag.

 "If I get to spend the day with you, I'll do whatever it takes" ler han och jag skrattar.

 "Oh shut up" skrattar jag.

Vi skrattar tillsammans och sedan går vi ner för att berätta om våra planet. Susannah är helt med på det, mamma och pappa också. 

Även om det är en torsdagskväll och jag ska jobba imorgon så är vi uppe till halv två. Under kvällen pratar vi mest, men spelar också lite tv spel och sånt. Riktigt roligt, som gamla goda tiden. Jag har saknat honom så mycket. Det är helt sjukt att jag klarade mig ett år utan honom, med tanke på hur nära vi stod varandra innan han åkte. Han var min bästis, som en tjejkompis. BFF. Fast mycket bättre. Inget drama, inga lögner, ingen avundsjukhet. Det är skönt att ha en killkompis. Det känns... Mer avslappnat. 

 "CHRIS! Wake up lazy ass! We'll be leaving 10:30 and I'm NOT waiting!" skriker jag i hans öra och han flyger upp ur sängen. 

 "Geez! Girl you're crazy" muttrar han och jag skrattar.

 "I'm not getting late for work, especially not if it's because of you" varnar jag och han nickar.

 "But the clock is only nine" klagar han.

 "ONLY nine?!" utbrister jag. "Oh, I forgot. You're a boy" suckar jag och han garvar.

 "Aouch, that hurts" skojar han och lägger en hand på hjärtat.

 "You'll be standing in the hall 10:30, okay?"

 "Yes sir!" utropar han och jag skrattar.

Äntligen är han tillbaka...

****

Första kapitlet! What do ya think? Värd att fortsätta på? 

Bara två kommentarer på handlingen :/ Vet inte om det är för att ni tycker den verkar dålig eller om ni bara inte hade tid, men ja.... Ni kan väl kommentera vad ni tycker so far här? Xxx

GOD JUL ALLA LÄSARE! Er julklapp blir handlingen till nästa fanfic! Hoppas ni får den bästa julen ever! Puss o Kraam!

Namn: Alyssa Hannah Sophia Campbell

Ålder: 19 år
Bor: London med sin mamma Lorelei, pappa Scott och yngre bror Noel (17).
Intresse: Fotografera.

Personlighet: Bryr sig om andra före sig själv, familjeinriktad, inte alls blyg, kristen.

Alyssa har ett jobb på ett dagis i närheten. Hon jobbar vardagar 10-17. Men hennes stora passion är att fotografera. Hon har fotograferat så länge hon kan minnas. Hon fick sin första systemkamera när hon var nio, men hon har fått nyare under åren. Hon har gått på kurser, men mest lärt sig själv.
Men Alyssa älskar också barn. Hon har alltid velat vara en ung mamma, men eftersom det inte är på topp med kärleken så tar hon det lugnt. Hon väntar på den rätte. Det visar sig att kärleken är närmre än hon tror...

Läs om Alyssas liv och mycket mer i min nya fanfic Dreams And Broken Hearts

Alyssa Campbell: