FÖRLÅT FÖR FÖRVIRRINGEN MED SISTA DELEN PÅ KAPITLET! LÄS OM DEN, HAR ÄNDRAT RÄTT NU!

Skyller på att jag var trött och hade annat att tänka på xd

Austin's Perspektiv

Plötsligt ringer Zayn igen. Med en suck svarar jag.

"What?!" frågar jag irriterat.

"You need to get home to Ayla, NOW!" säger han snabbt och panikslaget.

"What?! Why?!" ryter jag.

"She's in danger, Austin! Sam is there and he will kill her!" ryter han och jag stelnar till.

Jag lägger på och börjar springa ifrån alla mina kompisar. Snabbt hoppar jag in i min bil och kör så fort jag kan mot huset där Ayla bor. Väl där parkerar jag slarvigt och rusar upp för alla trappor. När jag står utanför dörren hör jag skrik. Snabbt springer jag in och följer skriken, sovrummet.

Där inne står Sam. Han trycker upp Ayla mot väggen och håller henne över golvet med ett grepp runt hennes hals. Han slår henne i magen och jag rusar emot dem.

"Get the hell away from here!" skriker jag till Sam.

"You better watch out little boy!" ryter han och knuffar undan mig.

"I told you to get out!" skriker jag och knuffar honom hårt.

Ayla's Perspektiv

Jag visste att jag skulle dö. Han skulle döda mig. Det visste jag. Det hade jag förutspått. Han gav mig smärta. Han fick mig att skrika. Han fick mig att gråta.

Austin slåss mot Sam. Han har ingen chans, det är det jag tänker. Sam har mer muskler än Austin. Han är längre, starkare och modigare. Men Austin bryr sig inte. Just då jag trodde att det aldrig skulle ta slut sticker faktiskt Sam. Han springer iväg, men innan han lämnar rummet ser han på mig med en blick full av hat och säger:

"As I promised, I will kill you"

Austin kommer fram till mig. Han blöder. Hans läpp är sprucken och han blöder i pannan. Han haltar. Det rinner blod från hans näsa. Försiktigt räcker jag upp handen mot hans panna och han kvider till när jag nuddar såret.

"I'm sorry" viskar jag tyst.

"Don't be" viskar han.

Han hjälper mig upp och lägger mig i sängen.

"I'll call the ambulance" säger han.

"No! No, I don't want to get there again, please. I'm fine" säger jag snabbt.

"Are you sure?" frågar han och jag nickar.

"Totaly" säger jag, hur mycket det än gör ont i hela kroppen.

Jag hjälper Austin med hans blodiga ansikte och sedan sätter vi oss i soffan. Då tar jag upp mobilen och ringer Zayn.

"Are you okay?!" utbrister han direkt.

"Yeah, I'm fine" säger jag och går till sovrummet för att prata ostört.

"You don't have to lie to me, Ayla" säger han mjukt.

"My whole body hurts" viskar jag och börjar gråta medan jag lägger mig på sängen.

"What did he do to you?" frågar han lent.

"He hit me. Strangled me" viskar jag och torkar tårarna.

"Are you at the hospital now?" frågar han.

"No, I don't want to go in there again" förklarar jag.

"Promise me to go there if you have to" säger han och jag suckar.

"Yeah, I promise" säger jag. "Thank you, Zayn. If you hadn't called me I would be dead right now" säger jag tyst. "You saved my life again. And I'm getting worried" avslutar jag.

"Worried about what?" frågar han förvirrat.

"I have nothing to give you back, but my life. But I owe you two lifes now, so I don't know what to do..." skojar jag och han skrattar lent.

"You don't owe me anything" försäkrar han.

"I miss you so much" viskar jag hest och en tår rinner nerför kinden.

"I miss you too"

Men jag tror inte han fattar hur mycket jag saknar honom. Han kan nog inte ens tänka sig det. För jag har bara Austin när Zayn är borta. Det är som att... En del av en är borta. Som att någon tagit mitt hjärta och åkt iväg. Han är så långt borta och jag saknar honom så det gör ont, bokstavligt. Det gör så ont. Jag vill bara ha honom nära och känna hans värme, hans trygghet. Att vara runt honom känns så tryggt. Som att han alltid kommer skydda mig. Som att han alltid kommer finnas där.

Men egentligen så är det inte sant. Han kommer inte alltid finnas här. Han kommer att åka på turnéer och han kommer jobba hela tiden. Han kommer inte ha tid för mig.

Ingen kommer nog någonsin förstå hur mycket han betyder för mig. Även om vi inte ens är ihop så betyder han så otroligt mycket.

"Austiiiiin" småropar jag från köket där jag står.

"Yeah" ropar han trött ifrån vardagsrummet.

"What are we going to eat?" frågar jag och skuttar emot soffan där han ligger.

"Can't you do anything alone?!" muttrar han irriterat.

"I just asked" säger jag och lyfter händerna i luften.

"You seem quiet healthy, you can take care of yourself" småryter han.

"But I haven't said that I can't!" försvarar jag mig.

"But you talk to me like I was your slave! And I'm not" fräser han och jag suckar.

"If you're going to be like this you can leave right now instead!" säger jag högt och gör en gest med armarna.

"Okay! I will! It will be nice to leave this place!" skriker han, reser sig upp och försvinner in till extrarummet.

Jag suckar irriterat och sätter mig i soffan. How I Met Your Mother visas på teven och jag ler lite belåtet. Austin rotar runt i rummet och svär lite då och då. Men snart kommer han ut och jag hör hans steg gå mot hallen. Snart öppnas dörren och stängs snart igen. Det blir tyst.

Bara för att jag inte har något att göra går jag till extrarummet och tar hans örngott, lakan och påslakan som jag slänger i tvättkorgen innan jag plockar fram nytt och bäddar om.

Ni kanske undrar vart Nellie är? Jo, hon vart kallad till ännu ett jävla jobb någonstans i typ Spanien eller något. Så hon kommer vara borta ett tag. Men jag funderar faktiskt på att flytta till en egen lägenhet. Fast jag tror inte jag är redo. Jag har inget jobb, jag är inte ens sjutton, har inget körkort, ingen vidare ekonomi. Det enda jag har är lite koll på vardagen. Jag kan ju laga mat, tvätta, städa och hålla ordning och reda.

Plötsligt ser jag en lapp på sängbordet. Snabbt lägger jag ner täcket på sängen och tar upp den.

Call or text me if something happens or if you need help with something. I'm sorry //Austin xxx

Jag ler och slänger den. När jag fixat ordning i extrarummet går jag till mitt eget och småstädar lite. Bäddar, byter sängkläder, dammsuger, dammar och lite sånt.

Sedan går jag vidare till köket och fixar med disk och tvättar av bänkarna, och samt där dammsuger.

Zayn's Perspektiv

"What are we doing tomorrow?" frågar Harry trött när vi sitter i turnébussen efter konserten.

"Uhm... Radio interview eight am, photoshoot after that, another interview... Rehearse for the concert and then the concert" rabblar Liam upp och reser sig upp för att gå mot sovavdelningen.

Niall har redan somnat mot Louis axel i soffan och Louis ligger med huvudet mot hans. Vi har precis haft en konsert och alla är riktigt trötta efter en dag med slit. Det ska bli så skönt att bara lägga sig i sängen och somna. Men allt jag tänker på är Ayla. Hoppas hon mår bra nu... Det gör hon nog. Och hon har ju Austin där så ingenting har nog hänt.

Harry går också till sängarna och jag väcker Louis och Niall. Niall går efter Harry och jag sitter kvar med Louis. Han ler lite mot mig.

"How's it going with Ayla then?" frågar han.

"Good, I think... I really like her" ler jag generat.

"She's a nice girl" ler han och kappar mig på axeln när han går förbi mig och efter de andra killarna in till sovavdelningen - som för den delen är längst bak i bussen.

Jag ler lite och kollar ut genom fönstret. Mörkret har fallit och månen stigit. Stjärnorna lyser klart och månen bländar mig nästan.

"I love you" viskar jag och går för att lägga mig i min säng.

"Night boys" säger jag när alla ligger i sina sängar.

"Night!" svarar alla, förutom Niall som redan ligger och snarkar på sin plats under den sovande Louis.

_____________________________________________________________________________________

Kommentera!

So.... JA... Ehm... Har inget att säga...

En vecka senare

Ayla's Perspektiv

Det har gått en vecka och Zayn har inte svarat på något av mina SMS. Jag menar, han är säkert upptagen, men han lovade att skriva till mig åtminstone en gång om dagen, men det löftet bröts första veckan... Great. Austin bor fortfarande med mig, men vi har aldrig någonting att göra. Filmidéerna börjar ta slut och maträtterna vi lagar har vi tröttnat på. Han har börjat vara med kompisar på dagarna, frågat om jag vill följa med. Nej tack.

Why don't you answer my texts...? x

Jag skickar SMS:et och suckar djupt. Ännu ett försök att få kontakt med honom... Varför tog jag inte de andras mobilnummer också?!

Men shit... Tänk om han hittat en annan tjej - en snyggare, roligare, snällare och bättre - och han bara vill glömma mig? Han kanske inte vill ha något med mig att göra?! Plötsligt plingar mobilen... Zayn. Äntligen! Magen pirrar och jag läser SMS:et.

Can you please stop texting? I'm busy...

Jag stelnar till... Vad menar han med det? Han har tid att messa, men säger det där? Tårar klämmer bakom ögonlocken och en ensam tår rinner nerför kinden. Så känner jag mig just nu. Ensam. Helt ensam. Austin är ju med sina kompisar. Och här sitter jag... Ensam...

Zayn's Perspektiv

"There's a annoying fan who's texting me all the time" muttrar jag och sätter mig suckande i soffan i turnébussen.

"Tuff man" flinar Louis och jag slår till honom.

"I'm worried" säger jag kort.

"About what?" frågar Niall nyfiket och ser på mig med hans blåa ögon som får vilken tjej som helst att falla, han fattar det bara inte själv.

"About Ayla" suckar jag och alla ser lite medlidande på mig.

"But call Austin and ask to talk to her" föreslår Harry och jag skiner upp.

"That's a great idea!!" tjuter jag och tar upp mobilen.

Snabbt letar jag på Austins nummer och ringer. Eftersom killarna kör FIFA går jag till sovavdelningen och stänger dörren.

"Hello?" skrattar Austin och det susar lite i luren.

"Austin? Can I talk to Ayla?" frågar jag.

"Sorry, I'm outside right now" säger han.

"You left her alone?!" småryter jag.

"Chill man, she's alright" suckar han.

"But I want to talk to her and she's not answering her phone" fräser jag.

"Calm down, her phone broke so she bought a new" förklarar han och jag suckar.

"Can I get her new number please?" ber jag.

"Sure man, I'll text it to you" säger han.

"Thanks dude" säger jag och lägger på.

En minut senare får jag ett SMS med ett nummer. Snabbt lägger jag till det och märker snabbt vem det är som messat mig hela tiden...

"Oh shit" väser jag.

Ayla's Perspektiv

Tårarna rinner nerför mina kinder och hela jag skakar. Jag är ensam. Helt jävla fucking ensam. Ensam i hela universum. Ingen vill vara med mig längre. Ingen.

Plötsligt ringer min mobil. JAg plockar upp den och snyftar lite. Zayn... Varför ringer han? Var han inte upptagen?

"Aren't you too busy to call me?" muttrar jag med mobilen mot örat.

"Oh God, Ayla I'm sorry! I thought you were a fan! I didn't know you had a new number!" tjuter han direkt och jag snyftar.

"You could have checked it" snyftar jag.

"Yeah, I know... Are you crying?" avbryter han sig själv.

"No" svarar jag snabbt och torkar mina tårar.

"Yes you are, what happened, Ayla?" frågar Zayn oroligt.

"I'm just so fucking alone" gråter jag.

"You're not alone, Ayla! Stop saying that!" befaller Zayn.

"But I don't have any friends! Or, two, but that's not normal, Zayn!" gråter jag.

"You don't need thirty friends to live, Ayla. One friend is enough" tröstar han.

"No, it's not. Not for me" snyftar jag. "I miss you" mumlar jag och går emot mitt sovrum.

"I miss you too" säger han lent.

"First when I got your text, I thought you found someone else" erkänner jag och öppnar sovrumsdörren.

"How can you even think that?!" utbrister han och jag ler medan jag går emot sängen.

"You know, it's not that hard. I mean, there are girls that is better than me" säger jag och lägger mig på rygg.

"Shut up, Ayla. You're perfect" suckar han.

"Nobody's perfect" flinar jag.

"You're perfect for me" säger han och jag fnissar.

"And you're perfect for me" ler jag.

Jag går fram till fönstret och kollar ut på parken. Jag kollar ner mot gatan och ser en kille stå där. Jeans, svart hoodie. Sam. Jag stelnar till och börjar skaka. Han kollar upp, flinar och försvinner in.

"Zayn" viskar jag och springer emot hallen.

"Yeah?"

"Sam is here" gråter jag och låser dörren.

"WHAT?! Where?!" skriker han.

"He will kill me, Zayn!" gråter jag och springer till sovrummet igen.

"No, he won't! Have you locked the door?" frågar han.

"Yes" gråter jag.

"Where are you now?" säger han allvarligt.

"In my bedroom" gråter jag och stänger dörren bakom mig.

"Okay, so, I'll call Austin and ask him to get home as fast as possible, okay? Hide somewhere and be quiet" säger han.

"No! No don't leave me Zayn" gråter jag.

"Everything will be okay, I promise" säger han och lägger på.

Jag gråter och hör någon banka på dörren. Snabbt sätter jag mig inne i min garderob och sluter ögonen. Jag kommer dö Jag kommer dö Jag kommer dö

____________________________________________________________________________

KOMMENTERA!

Har börjat på part 2, så det är bara att kommentera!

En vecka senare

Ayla's Perspektiv

För fyra dagar sedan kom jag hem ifrån sjukhuset. Sedan dess har jag bara tagit det lugnt, precis som Dr. Evans sa. Zayn har också varit noga med att kolla till mig och se till att jag tar det lugnt. Gulligt, tycker jag i alla fall. Att han bryr sig. Men igår började deras turné. Så efter en halvtimme på flygplatsen åkte de till USA. Och gissa vad; jag saknar dem. Särskilt Zayn. Och konstigt nog pratade Zayn med Austin innan han åkte och de kom överens om att Austin skulle bo med mig i två veckor för att se till mig. Han ska komma idag. Se till att jag tar det lugnt, men ändå har något att göra.

Jag vet inte vart jag och Zayn står. Vi har inte pratat så mycket om det. Men det kanske blir något i framtiden, vem vet? Men ändå kan jag inte sluta tänka att han kommer hitta någon snygg, amerikansk tjej ute på turnén. Jag menar, vilken kille i universum tycker inte amerikanska tjejer är snyggare än brittiska? Han kommer säkert hitta någon snygg, snäll, söt, rolig och omtänksam tjej och komma hem förlovad. Vilken tjej som helst skulle falla för hans charm, plus att han har miljoner skrikande tjejer efter sig. Han kommer hitta någon ny, jag skulle bli riktigt förvånad om han inte gjorde det...

Innan han åkte lovade han mig också att vi skulle messa varje dag och ringa varandra några gånger i veckan. Kanske om det är lugnt skulle vi också skypa. Men ska jag vara helt ärlig så tror jag inte så mycket på det. Visst, messa, men jag tror inte han kommer ha tid för att ringa eller skypa mig. Men ja, vi får väl se?

Jag väcks ur mina tankar av att det ringer på dörrklockan. Sakta släpar jag mig emot dörren och öppnar.

"Surprise!" tjuter Austin som kommer med en väska över axeln och en kudde under armen.

"Hi" säger jag trött och går in i lägenheten.

"Hey, if I'm going to survive two weeks with you, you need to cheer up a bit" befaller han och jag suckar.

"Hi! Let's have a party!" tjuter jag ironiskt och viftar lite med armarna i luften.

"That's better" fnissar han. "Where can I put my things?" frågar han sedan.

"In the extra room, in front of my room" säger jag och pekar mot den lilla hallen som leder till bland annat badrummet, mitt sovrum, ett förådd och såklart ett extrarum.

Han försvinner dit och jag lägger mig i soffan. Teven står på och nu visas ett gammalt avsnitt av Gossip Girl. Jag suckar och zappar runt kanalerna. Min mobil plingar till och jag tar upp den. Ett nytt SMS från Zayn...

Is Austin there yet? xx

Jag ler lite och knappar in ett svar.

Hello to you too! Yes, he is. Stop worry xx

Jag låser mobilen och lägger den på soffbordet. Austin kommer tillbaka och slår sig ner bredvid mig. Han rycker kontrollen ur min hand och stänger av teven.

"What the hell?!" tjuter jag.

"Okay, tonight we'll all have a movie night with tacos and Paranormal Activity, tomorrow we'll go to the park and chill out, then we'll order pizza" babblar han på och jag nickar.

"Okay, okay" avbryter jag när han ska fortsätta.

"Good" ler han nöjt och min mobil plingar igen.

Sorry, I just want to know that you're okay! xo

Jag ler stort och knappar in ett svar.

It's okay, I think it's kinda cute... xo

"Oh, someone is in love!" retas Austin och jag slår till honom på axeln.

"Shut up" fnyser jag.

Han skrattar åt mig och går ut till köket. Jag suckar lite och sätter på MTV. Just nu visas Made. En lite större tjej som vill bli balettdansös. En suck flyger ur min mun och jag byter kanal.

"I have to go to the supermarket!" ropar Austin från hallen.

"Do you want help?" frågar jag, lite hoppfullt för att kanske få komma ut ur lägenheten.

"No, no, no, don't even try. You have to stay home" säger han strängt.

"But..." hinner jag bara säga innan han avbryter med ett hejdå och smäller igen dörren.

Med en suck börjar jag gå mot köket, men hör då min Blackberry plinga i vardagsrummet. Med trötta steg går jag dit och plockar upp den. Ett nummer jag inte lagt in...

I'll find you. And believe me, then I will kill you. You won't get away this time. Oh, just saw Austin leave your apartment, now you're all alone...

Det stod inget namn, men jag visste direkt att det är Sam. Jag får kalla kårar och stelnar till. Mobilen glider ur mina händer och snabbt går jag för att låsa dörren. Jag pustar ut lite och går tillbaka för att plocka upp mobilen igen.

"Great" muttrar jag när jag ser den spruckna skärmen. "Please work" ber jag och försöker få den att funka, men den är död. "Fuck!" utbrister jag och kastar den i väggen.

Efter en halvtimme ungefär rycker någon i handtaget. Hela jag stelnar till och jag andas hackigt. Försiktigt går jag dit och kollar ut genom det lilla dörrhålet. Austin... Jag pustar ut och öppnar.

"Hi, why the hell did you lock the door?" frågar han och går direkt till köket med de två påsarna han har i händerna.

"Uhm... Nothing..." säger jag avböjande och går efter. "Hey, my phone is broke, can we look for a new one tomorrow?" frågar jag och han ser misstänksamt på mig.

"How did it happen?" frågar han och ställer sig med armarna i kors mot mig.

"Uhm... I dropped it and the screen burst" säger jag och rycker på axlarna, det var ju inte en hel lögn.

"Yeah, right" säger han och börjar ställa in i kylskåpet.

Jag går fram för att hjälpa till, men han stoppar mig och säger åt mig att sätta mig vid teven. Med en suck sätter jag mig i soffan med armarna över bröstet. Stop... Hur ska jag få tag på Zayn? Hur ska han få tag på mig? Oh nej...

Zayn's Perspektiv

"Why doesn't she answer my texts?! What if something happened? But she told me Austin was there, so he would have called me... But maybe he went out and left her alone! What if something happened to them both? What should..." babblar jag på innan Louis avbryter mig.

"Okay! Man, we get it. You're worried, but I'm sure nothing happened. Maybe she's busy" föreslår han.

"But she shouldn't be doing anything, so how can she possibly be busy?" påpekar jag.

"Please, she will answer, sooner or later. And if something happened, you will know soon" säger Harry och jag suckar.

"I guess" säger jag och skriver ett nytt SMS till Ayla.

You get me worried now, why don't you answer? xoxo

Jag suckar och lutar mig tillbaka. Men får inte sitta så länge eftersom det är min tur att spela in min del i studion.

Ayla's Perspektiv

Nästa dag hoppar vi in i Austins bil och han kör mot stan. Det är så skönt att lämna lägenheten. Att känna friska luften. Igår när jag grubblat på hur Zayn skulle få tag i mig kom jag på att Austin har hans nummer, så jag slutade oroa mig direkt. Jag kan bara ta Zayns nummer ifrån honom och messa honom.

"Are you coming or what?" frågar Austin och kliver ur bilen.

"Yes" säger jag och ställer mig upp.

Austin tvingar mig att hålla i hans arm när vi går mot affären där dem har alla möjliga mobiler. Det tar en halvtimme för mig att välja en iPhone5 och ytterligare en kvart för dem att fixa den i butiken. Men sedan åker vi hem.

"Can I get Zayns number?" frågar jag när vi börjat åka.

Austin skrattar till och ger mig hans mobil. Jag tar hans iPhone4s i handen och låser upp. Såfort jag är inne på den trycker jag upp kontakter och letar på Zayn. Snabbt lägger jag till numret på min och skriver ett SMS till honom.

Hey, it's Ayla. My phone broke, sorry... This is my new number! xx

När jag skickat det lägger jag till lite andra nummer och fixar lite med den innan vi är tillbaka i lägenheten.

Zayn's Perspektiv

Plötsligt plingar mobilen och jag tar upp den. Ett nummer jag inte har lagt till i mobilen...

Hey, it's Ayla. My phone broke, sorry... This is my new number! xx

Jag stannar lite. Ska jag tro på det? Jag menar, det kan ju vara något fan eller något. Okej, det är säkert ett fan. Jag lägger ner mobilen i fickan och fortsätter sjunga.

______________________________________________________________________________________

Kommentera!

Kommentera på babes! Har flera miljarder läxor (tro mig, min väska vägde 1000 ton när jag åkte hem från skolan) och prov hela tiden! Men hoppas ni förstår varför det inte kommer kapitel så ofta... Luvya xx

Zayn och jag pratar i någon timme, sedan svarar han i sin mobil som ringer. Han lämnar rummet och jag sitter själv och petar lite på nålen i min arm. Varför ska jag ha det egentligen? Jag mår ju bra liksom. Vad skulle det göra för skillnad om jag tog bort den? Är det farligt?

"Hey, it was Louis. He asked if it was okay that he and three other come here?" frågar Zayn som klivit in i rummet.

"Yeah, sure. They are all your friends, right?" frågar jag och han nickar. "And your friends are my friends, so bring them here" ler jag och han skrattar till.

"Good, I'll text him" ler han och blickar ner i mobilen.

Jag suckar lite och drar bort täcket. Direkt när jag sätter ner fötterna på golvet kommer jag på att jag sitter fast i alla slangar.

"Fuck" mumlar jag och börjar peta bort nålen i armen.

"Hey, stop that!" utbrister Zayn och kommer fram till mig för att peta bort min hand.

"But I want to get out of this bed! It's so uncomfortable" klagar jag och han flinar.

"I guess you have to stay there until someone tell you to take those away" retas han och jag stönar innan jag lägger mig igen.

"I hate hospitals" muttrar jag och sätter mig i skräddarställning med armarna korsade över bröstet.

"Who doesn't?" påpekar han och sätter sig på sängkanten.

"But it's so boring here, and I'm not allowed to do anything!" klagar jag och stönar lite.

"When the boys are coming, I promise you, you will have everything but boring" flinar han och jag ler lite svagt.

Nellie kommer in och säger att hon måste till jobbet och sedan försvinner hon iväg. Dr. Evans kommer in och befriar mig ifrån alla slangar och skit. Men jag måste hålla mig på rummet, eller på avdelningen. Om jag ska någon annanstans måste jag ha med en sjuksköterska eller läkare.

"I'll go meet the boys up and then we'll come here" säger Zayn och jag nickar.

Han går ut och jag reser mig upp. Sakta och försiktigt går jag fram till spegeln och kollar på mig själv. Mörka ringar under ögonen, ljus hud, trötta, röda ögon och ett sår på högra kinden och ett i pannan. På mitt huvud sitter ett bandage som får mig att se ut som en svamp. Försiktigt drar jag  bort det och ser ett sår nära tinningen. Ganska stort.

Jag hinner precis dra på mig ett par mjukisshorts och ett linne som Nellie tagit med innan killarna kommer tillbaka. Zayn kommer in först och släpper in fyra andra killar. En av dem Louis, en av dem Liam. En av dem var den där killen i Zayns lägenhet. (kommer inte ihåg vilka hon träffat och inte...)

"Hi!" tjuter Louis och skuttar emot mig.

"Hi" fnissar jag och han kramar mig.

Jag kramar Liam också och sedan presenterar de andra sig som Harry och Niall. Eftersom jag fortfarande står upp känner jag Zayns brännande blick på mig, lite dömande.

"You should be in bed" anklagar han och jag möter hans blick.

"Dr. Evans said I could walk around in the room and in the department, you heard him say that" påpekar jag och han suckar.

"I'm just worried, so can you please lay down" säger han och jag suckar.

"Fine" suckar jag och kryper upp i sängen.

Jag sätter mig som vanligt i skräddarställning och dricker lite av vattnet i glaset på bordet bredvid sängen. Sedan börjar alla prata. Vi lär känna varandra och har riktigt kul. Zayn hade rätt, man har verkligen aldrig tråkigt med dem. Tänk vad kul de måste ha på turnér och sånt. De måste verkligen ha ett starkt band mellan varandra. Tänk om jag också kunde ha så tighta kompisar. Fett nice.

"So... I guess Zayn told you about the tour" börjar Louis och Zayn öppnar munnen, men jag avbryter honom från att börja prata.

"What tour?" frågar jag snabbt och Zayn ser lite på mig.

"We're going on tour" säger han bara och jag ler lite.

"When?"

"Next week" säger han tveksamt.

"Next WEEK?! And you tell me now?!" utbrister jag och han suckar.

"I'm sorry! I never found the right time" säger han.

"We said no more lies or no more hiding" säger jag sårat.

"Ayla, I'm sorry. I was about to tell you, but..."

"And when did you planned to tell me?! The day before?!" säger jag hest.

"No, I was about to tell you today, but I..." börjar han och jag suckar.

"You promised me to never hurt me again Zayn. And now, I actually feel a little bit hurt. I thought you promised to tell me EVERYTHING" säger jag och fäller en tår.

Zayns ögon blir blanka. På något sätt lyckas killarna smita ut utan att vi ger så mycket uppmärksamhet åt det. Jag drar benen mot mitt bröst och knyter armarna runt dem.

"Why didn't you tell me?" viskar jag och han sätter sig på sängkanten.

"I don't know. I was afraid that you were going to get sad and leave" säger han ångerfyllt och jag ser upp  på honom.

"Promise to never hide anything for me again. Nothing like that" säger jag och han nickar.

"Promise" säger han och kramar mig hårt. "Actually, I want to talk to you about something" säger han tveksamt.

"What?" frågar jag nyfiket.

"You said that we weren't supposed to hide anything, right?" säger han och jag nickar. "Well... I guess I have to tell you this then... Or, do this" mumlar han och jag ser förvirrat in i hans ögon.

Plötsligt lutar han sig fram och stannar till precis innan hans läppar nuddar mina, som om han vill att jag ska bekräfta det. Försiktigt lutar jag mig emot honom och hans läppar trycks emot mig. Jag lägger automatsitk armarna runt hans hals och han kryper närmre mig med armarna runt min midja.

Det är min första kyss. Min allra första kyss. Och den delar jag med Zayn.

Kyssen blir mer och mer passionerad och han lutar sig lätt över mig. Han drar händerna upp och ner för min kropp och jag lägger händerna på hans bröst för att lätt putta bort honom. Han ser ner på mig och jag möter hans blick.

"I'm sorry, I just..."

"Shh" avbryter jag och lägger mitt finger på hans läppar. "I liked it. But I don't want to rush things" förklarar jag och han ler.

"Me neither" ler han och jag kramar honom.

Vi sätter oss normalt och de andra kommer in försiktigt. Louis ser lite obekväm ut, men jag ger honom ett leende och allt blir normalt igen. Zayn kryper upp bredvid mig i sängen och jag lutar mitt huvud mot hans bröst. Han lägger armen om mig och pussar min hjässa. Killarna ler lite mot oss innan de startar en konversation om... Någonting.

"When are you allowed to go home?" viskar Zayn i mitt öra.

"I don't know" viskar jag tillbaka och sluter mina ögon.

Han tar min hand med armen som ligger runt mig och kramar den mjukt. Han leker försiktigt med mina fingrar och jag ler trött. Snart börjar jag sakta försvinna från världen och jag faller djupare och djupare ner i sömn.

"Is she asleep?"

"Think so"

"Maybe we should leave?"

"Yeah, come on"

En dörr stängs och allt blir tyst. Då försvinner jag helt och jag somnar.

Zayn's Perspektiv

Killarna bestämmer sig för att åka hem men jag stannar. Men jag följer med dem ner till entrén, säger hejdå till dem och går sedan till sjukhusets kafé. Där köper jag två sallader och två cola burkar. Precis när jag börjar gå mot hissen ser jag två tjejer stå i ett hörn och snegla mot mig för att sedan fnittra och skutta lite på stället. Med ett leende går jag emot dem och de skriker tyst.

"Hi girls" säger jag och de fnissar.

"Hi Zayn" fnissar de.

"What are you doing here then?" frågar jag.

Då märker jag att den ena har en typisk sjukhus "klänning". Tjejen har knappt hår på huvudet och blek hy.

"I got cancer, so I'm here to take some tests... And this is my best friend" säger tjejen och ler.

"Oh, I see..." säger jag sorgset. "What's your names?" frågar jag.

"I'm Angie" säger tjejen med axellångt blont hår.

"And I'm Lisa" säger hon med sjukhusdressen.

"So... Do you want an autograph or something?" frågar jag med ett leende.

"Yeah! Thank you Zayn!" tjuter Angie.

"What are you doing here?" frågar Lisa medan jag börjar signera deras block.

"My friend is here, so I'm with her" förklarar jag kort utan att gå in på detaljer.

"I hope he get better!" säger Angie.

"She"  rättar jag och ler lite mot dem.

"Is it a girl?! Is she your girlfriend?" piper Lisa.

"No, just a friend" ler jag. "I have to go now, girls... Hope you get better Lisa" ler jag kramar dem innan jag går emot hissen.

Jag hör dem tjuta bakom mig och ler stort. Undrar om Ayla har vaknat...

______________________________________________________________________________________

Kommentera!

Okej, uppdateringen SUGER, jag vet! Men jag har väldigt mycket att plugga till den här veckan! Skrev lite längre bara för att ge tillbaka för alla kommentarerna! Hoppas ni inte lämnar mig...

LuvYa

XoXo

Zayn's Perspektiv

Nästa morgon har ingen från sjukhuset ringt. Jag passar på att ta en dusch och fräsha upp mig innan jag lämnar lägenheten för att ta bussen till sjukhuset. När jag sitter i bussen messar jag Niall och skriver att jag åker dit. Han svarar med att jag ska säga till om jag vill ha stöd. Jag svarar tack.

Så fort jag är framme tar jag hissen till tredje våningen och kollar in genom dörren där Ayla ligger, fortfarande livlös. Dr. Evans står där inne och skriver på ett papper. Han ser ganska koncentrerad ut och kollar upp på Ayla lite då och då. Jag knackar på dörren och han ser på mig. Med ett leende nickar han och jag kliver in.

"How is she?" frågar jag direkt och han skrattar till.

"Morning to you too" flinar han. "She's doing great. I think she may wake up today" ler han och jag ler stort.

"That's great!" ler jag.

"Yeah, she is really strong. I have never seen anyone doing this. I mean, yesterday she could die any moment. There is not many people who survive that kind of hit" säger han fascinerat.

"She's different" säger jag bara och han nickar snabbt.

"Absolutely! Very different" mumlar han. "Well, I gotta go now, so... Tell me if anything happens" lägger han till och försvinner ut.

Allt blir tyst. Det ända som hörs är det regelbundna pipet från hennes EKG. Sakta går jag fram till henne och sätter mig med en suck på pallen bredvig hennes säng. Hennes ögon är stängda och ansiktet avslappnat. Jag tar hennes hand och märker direkt att den är mycket varmare än igår. Ett litet leende sprids på mina läppar.

"I miss you" viskar jag och fäller en tår.

Ayla's Perspektiv

"Well I don't care! I'm her last relative and I'm responsible for her! I'm the first person that should have been called!"

"Calm down, Ms. Her friend saw it all, he was with her. And his friend called the ambulance. I'm sure they would have called if they had your number"

"I'm sorry, I'm just worried"

"You shouldn't be. She should wake up in any minute"

"Yeah, I guess"

Sakta öppnar jag ögonen, men stänger dem lika snabbt när mina ögon möter ljuset. Jag kvider till av smärtan i huvudet.

"Ayla? Honey, can you hear me?"

Sakta öppnar jag ögonen och möter de där smaragdgröna ögonen. Mamma...

"Mum?" viskar jag hest och hon får tårar i ögonen.

"No sweetie, it's Nellie, your auntie"

"No, you're mum" viskar jag.

"No sweetie, I'm sorry" säger hon hest och en tår faller nerför kinden.

"Where is mum?" frågar jag.

"She's gone baby, don't you remember?" säger hon tyst.

"When is she coming back? Remember what? Where did she go?" frågar jag och hon börjar gråta.

"Why doesn't she remember?" frågar hon och kollar mot mannen i den vita rocken.

"I need to investigate her for a minute" säger han allvarligt och Nellie går ut.

Mannen sätter sig på en pall bredvid min säng och suckar lite. Försiktigt hoppar jag lite ifrån honom för att inte sitta för nära.

"Okay, so... I want you to answer a few questions, okay?" säger han lugnt och jag nickar sakta. "What's your name?" frågar han och jag ser konstigt på honom.

"Ayla" svarar jag kort.

"How old are you?"

"16" svarar jag snabbt.

"Where are you right now?"

"In London" svarar jag kort och suckar. Det här kommer ta tid...

Zayn's Perspektiv

Nellie kommer ut med tårar på hennes kinder och jag ställer mig snabbt upp. Hon döljer ansiktet i händerna och jag fryser inombords.

"What's wrong?" frågar jag tveksamt, kanske vill jag inte veta?

"She's awake" gråter hon och jag skiner upp. "She doesn't remember anything" gråter hon och jag sjunker ihop.

Kommer inte ihåg vad? Minns hon mig inte? Kommer vi behöva börja om?

Jag sjunker ner i soffan och sluter ögonen. Sakta lutar jag huvudet i mina händer och känner gråten i halsen.

Efter två timmar kommer Dr. Evans ut igen. Trött ser jag upp på honom, men han ler bara.

"She remember everything now, you don't have to worry" ler han och Nellie flyger upp.

Hon springer in till rummet igen och jag skakar hand med Dr. Evans.

"Thank you so much" ler jag och han ler tillbaka.

"It's my job" ler han och försvinner iväg igen.

Sakta sätter jag mig ner igen för att vänta på att Nellie ska komma ut igen. Längtan efter att få se in i Aylas ögon igen är större än något annat just nu. Det pirrar i magen av att veta att hon faktiskt lever. Egentligen vill jag bara springa in i hennes rum och krama henne, men jag vill ge henne och Nellie lite tid.

Ayla's Perspektiv

"Do you know how worried I was?! You scared the hell out of me!" utbrister Nellie direkt när hon kommer in i rummet.

"Please not now, Nel. I'm tired" suckar jag.

"Why didn't you tell me about it?! You know, your mother wanted me to take care of you! But how the hell am I supposed to do that when you don't let me inside of your world?!" fortsätter hon skrika och jag suckar högt.

"Please, Nellie! Not now! I said I'm tired!" utbrister jag och hon sjunker ihop lite.

"I'm sorry, I just... I was so worred" suckar hon och sätter sig på mig säng.

"I know, but I'm alive, you know..."

Tankarna flyger iväg. Zayn... Det var han som hittade mig. Han räddade mitt liv. Vart är han? Är han här? Är han hos sig? Vill han träffa mig?

"Zayn is outside. You want him to come in?" frågar Nellie med ett leende.

"Sure" ler jag och hon går ut efter att ha pussat min panna.

Det pirrar i magen, som varje gång vi ska träffas. Som varje gång han är i närheten. Jag känner mig trygg runt honom, han gör mig säker. Han får mig att känna som att jag faktiskt är någon. Som att jag faktiskt betyder något. Plötsligt knackar det på dörren och jag rycks tillbaka till verkligheten.

"Come in" säger jag högt, men ändå svagt.

Dörren öppnas och Zayn sticker in huvudet. Ett stort leende sprids på hans läppar och jag ler mot honom. Han stänger dörren bakom sig och sätter sig snabbt på pallen bredvid sängen.

"How are you?" frågar han oroligt direkt.

"I'm good" fnissar jag.

"Good. I was so worried. Last time I saw you, you were nearly dead" säger han tyst och jag sjunker ihop lite.

"Thank you for that. I owe you my life" säger jag och möter hans blick.

"No, you don't owe me anything" säger han snabbt och allvarligt.

"But you saved my life, Zayn! If it wasn't because of you, I would probably be dead by now. Don't you get that?" påpekar jag och ger honom en lite ledsen blick.

"Of course I do! But that doesn't mean you owe me your life" säger han och jag suckar.

"But anyway! I need to give you something. I mean, you saved my life!"

"A thank you is enough" ler han och jag skrattar till.

"You're hopeless" flinar jag och han kramar mig hårt.

"I've missed you" mumlar han emot mitt hår.

"I've missed you too" viskar jag och fäller en tår.

______________________________________________________________________________________

Kommentera!

Besökarna går neråt! :/ Är det novellen det är fel på? Är det mitt sätt att skriva? Borde jag ändra något?

xx

Ayla's Perspektiv

Sam... Han flinar äckligt och tar tag i min arm.

"Let me go!" ryter jag och försöker dra bort min arm, men han är för stark.

"If you don't shut up, I swear to God that I will kill you" hotar han och jag känner tårarna i ögonen.

"Why are you even doing this? What have I done to you?!"

"I said shut UP!" ryter han.

Han föser in mig mot en gränd och jag försöker slå och sparka honom, även om det bara gör honom mer förbannad. Plötsligt knuffar han in mig i en tegelvägg och mitt huvud slår i de hårda tegelstenarna. Allt snurrar och jag faller till marken.

"I said you wouldn't tell anyone! Do you remember what I said I would to if you did?" fräser han och sparkar mig i magen.

"Please, no" kvider jag och börjar gråta.

"Stop crying fucking whore!" ryter han och tar tag om min hals.

Han tvingar mig att ställa mig upp, sedan trycker han mig mot tegelväggen. Huvudet bultar och allt är suddigt. Sam greppar tag om min hals och pressar mig uppåt. Snart kan jag inte stå på marken och jag kan inte andas.

"Please" kvider jag hest.

"Let her go!!"

Sams grepp om mig lossnar och jag faller livlöst ner på marken. Mitt huvud slår i en tegelsten som ligger på marken och allt blir svart...

Zayn's Perspektiv

"Let her go!!" skriker jag och springer emot killen som håller Ayla mot väggen.

Killen släpper henne och hon faller ner på marken, livlös. Louis springer emot Ayla och lyfter upp hennes huvud i hans knä.

"What have she done to you?!" skriker jag och knuffar till killen hårt på bröstkorgen och han staplar något steg bakåt. "Nothing! She haven't done anything to you!!" skriker jag och knuffar honom mot tegelväggen.

"Zayn, stop it! You make it worse!" säger Louis från marken och jag lutar mig mot killens ansikte.

"If you as much as thouch her again, I swear I will kill you" viskar jag.

När jag vänder mig om för att gå emot Louis och Ayla rycker killen bak mig och kastar ner mig på marken. Jag tappar andan när ryggen slår i den hårda marken och Louis ställer sig upp.

"You've already done enough! I'll call the police if you don't leave, NOW!" hotar han och håller upp mobilen.

Killen stirrar argt på honom i några sekunder innan han springer iväg. Louis slår in något på sin mobil och börjar prata, men jag hör inte. Alla ljud blir otydliga och allt snurrar. Louis står där. Ayla ligger på marken utan att röra sig med en blodfläck vid huvudet som bara blir större.

Sakta sätter jag mig upp och kryper fram till henne. Det gör ont i hela kroppen, men jag bryr mig inte. Försiktigt vrider jag på Aylas ansikte. Ett sår på tinningen med rinnande blod. En sprucken läpp. Hennes hår är också blodigt. Jag tar hennes hand och ser upp på Louis.

"The ambulance is on the way" säger han och jag nickar. "I'll go call Paul" säger han och jag nickar.

Han går ut ur gränden och allt blir tyst. Jag börjar gråta tyst. Försiktigt känner jag på hennes puls. Svag. Men den finns där. Hon kommer klara sig. Det måste hon.

Snart kommer ambulansen och de lyfter in Ayla i ambulansen. Killarna och Paul står där och ser lite sorgset mot mig. Paul går fram och frågar hur jag mår. Jag svarar inte, utan skakar på huvudet och hoppar in i ambulansen.

"See you at the hospital" säger jag och vi börjar åka.

Hela tiden medan tjejen i ambulansen gör allt för att få fart på Ayla håller jag Aylas kalla hand.

Ayla's Perspektiv

Allt blir svart. Jag ser ingenting. Ensam är jag också. Det är jag och tystnaden. Sakta flyttar jag mitt ben framåt och börjar försiktigt gå, som om jag plötsligt ska falla ner i ett hål.

"Hello? Anybody there?!" småropar jag.

Tyst. Det enda som hörs är mitt eko. Min röst försvinner längre bort och snart är det tyst igen. Jag blir rädd. Är jag död? Är jag borta nu? Är det här döden? Är det så det är? Ska jag vara ensam i all evighet nu? Plötsligt faller ett vitt ljus på mig. Som en spotlight. Jag skymmer ögonen med handen och sneglar upp.

"Hello?!" ropar jag. Inget svar.

Plötsligt syns en skärm i det vita. Som en filmduk. På skärmen visas en liten flicka. Det är jag... Mamma skrattar bakom kameran.

"Smile to the camera" säger mamma och jag kollar in i kameran.

Mamma gör ett ljud som får mig att skratta. Filmen snabbspolas och en kortfilm där jag leker på dagis kommer fram. Efter det visas kortfilmer av resten av mitt liv. Som att någon filmat mitt liv. Sist visas en bild. Det är Zayn. Min bästa kompis. Min enda kompis.

"I miss you..." viskar jag och börjar gråta. "I DON'T WANT TO BE HERE!" skriker jag och det ekar igen. "STOP IT! I DON'T WANT THIS!" skriker jag när jag hör mitt eget och Zayns skratt ifrån filmen. "STOP! PLEASE STOP!" skrik/gråter jag och faller på knä på marken.

Eller, egentligen är det ingen mark. Allt är bara svart. Som ett svart rum som aldrig tar slut. Tårarna strömmar ner och mina höga snyftningar ekar i det tomma.

"Ayla? Honey?"

Jag kollar upp och ser en man stå där. Han har på sig militär kläder. Pappa... Sakta ställer jag mig upp och låter honom gå emot mig.

"Daddy?" viskar jag.

"Hi honey" ler han och jag slänger mig i hans famn.

"I've missed you so much daddy!" gråter jag mot hans axel.

"I've missed you too sweetheart. Last time I saw you, you were this little" säger han och håller handen en bit ifrån marken.

Jag skrattar och torkar mina tårar.

"Where am I? What is this? Am I dead?" babblar jag på.

"You're on the other side, sweetie" säger han tyst.

"I am... Dead?" viskar jag och han nickar.

"But you can choose. Either you fight for life and try to get back, or you stay here, with me" säger han och jag sväljer hårt.

"Where is mum?" frågar jag tyst.

"She's waiting for you. She couldn't handle to see you" förklarar han.

"Can I think about i? I want to see mum" säger jag och han nickar.

Han sträcker fram sin hand och jag tar den.

"Close your eyes" säger han och jag sluter mina ögon.

Ett svisch hörs och jag slår upp ögonen. Framför mig står mamma. Iklädd i en vacker, lång, blommig sommarklänning. Hennes hår är uppsatt med blommor.

"Hi honey" säger hon med ett leende.

"Mum!" utbrister jag och slänger mig i hennes famn.

"Oh honey, I've missed you" säger hon lent.

"I've missed you too mum" ler jag. "Why didn't you fought for life?" frågar jag och kollar på dem.

"What do you mean?" frågar mamma.

"Dad said I can choose to stay or fight for life" säger jag snabbt.

"It was different. We both died directly, but you're only half dead" förklarar pappa.

Plötsligt hör jag någon snyfta. Jag ser mig omkring. Det är ju bara vi här. Men plötsligt ser jag någon sitta på knä med ansiktet i händerna. Sakta går jag emot personen. En kille, helt klart.

"Zayn?!" utbrister jag högt, men han rör sig inte. "Zayn, I'm here" säger jag och sätter mig framför honom.

Han reagerar inte. Som att han ignorerar mig. Som att jag inte var där. Som att han inte hör, ser eller känner mig.

"Zayn!" säger jag högt med gråten i halsen och lägger händerna på hans axlar. "Please Zayn!" gråter jag.

"He's not here, sweetie" säger pappa.

"Yeah he is! Can't you see him?!" utbrister jag och gråter högre.

"Of course I can hun, but he's not here like, HERE. He's on the other side" säger han.

Zayn's Perspektiv

"Excuse me sir, you have to leave. The visit time is over" säger en sjuksköterska.

"But... What if she wakes up?" frågar jag och torkar tårarna.

"Then we'll call you, I promise" säger hon med ett leende.

"Okay then" suckar jag och går ut till korridoren.

Niall reser sig upp och går fram till mig. Resten åkte hem för tre timmar sedan, men Niall ville inte åka. Vi har varit på sjukhuset i säkert åtta timmar totalt. Klockan är nio på kvällen nu, tydligen får man inte vara kvar här då. Allt jag vill nu är att Ayla ska vakna... Jag har bestämt mig för att säga vad jag känner. Det har jag lovat mig själv, vad som än händer...

_____________________________________________________________________________________

Kommentera!

Lite tråkigt i slutet kanske... Aja, whatever...

JAG KOMMER HA EN TWITCAM MED TVÅ AV MINA BÄSTISAR PÅ FREDAG KLOCKAN 20:00! KOMMAR LÄGGA UT LÄNK, PROMISE U!

Love u xx

Nästa dag när jag är själv i min lägenhet ringer Nellie och säger att hon snart är hemma. Så jag städar lite snabbt och sätter mig sedan i vardagsrummet. Precis när jag satt mig till rätta öppnas dörren.

"Helloo!" hör jag Nellie ropa.

"Nellie!!" utbrister jag.

Jag reser mig upp och rusar ut till hallen. Nellie ler stort mot mig och jagger henne en stor kram. Hon skrattar lite och kramar mig tillbaka.

"I've missed you chick" säger hon mjukt.

"I've missed you too Nellie" ler jag.

Jag hjälper sedan Nellie att packa upp och sedan fixar vi för filmkväll. Handlar snacks och dricka och sånt. Vi hyr några filmer och sedan däckar vi i soffan.

"So, which first? 10 Things I Hate About You or LOL?" frågar Nellie.

"LOL" svarar jag och hon nickar.

Medan hon fixar med filmen skickar jag iväg ett sms till Zayn.

Hey, want to hang out tomorrow? x

Jag stoppar ner den i fickan och dricker lite av min cola. Nellie sätter sig bredvid mig och snart börjar filmen. Efter typ tjugo minuter vibrerar min mobil i fickan. Bra att jag stängde av ljudet, tänker jag och drar upp den. Zayn...

Hey, I want to, but me and the boys are going to the studio... Sorry x

Jag suckar lite och lägger mobilen bredvid mig.

"Who was that?" frågar Nellie.

"Just a friend" säger jag kort.

"A friend? What's her name then?" frågar hon nyfiket.

"His name is Zayn" rättar jag.

"Oh, a boy. I like" flinar hon och puttar till mig med axeln.

"Nothing like that, we're friends. Just friends" säger jag allvarligt.

"Okay then. Whatever you say" ler hon och vänder blicken till teven.

Så är det ju. Bara vänner. Men jag vill att vi ska vara mer än det. Även om jag inte vill riskera att förlora vår vänskap. För om vi blir ihop kanske vänskapen mellan oss förstörs. Och efter allt vi byggt upp skulle det vara tragiskt om det bara försvann. Jag vet inte om jag är kär eller inte. Eftersom jag aldrig varit kär så vet jag inte hur det känns. Men varje gång jag ser honom blir jag knäsvag och han är så grymt snygg.

"Nellie, how is it to be in love?" frågar jag tyst.

"Well..." säger hon och pausar filmen. "Is it about Zayn?" frågar hon och jag nickar blygt. "How do you feel around him?" frågar hon.

"It's like... I get weak to be near him. And he's just so cute. I can trust him, I really can. And he is always there for me when I need him. I don't know... It's like he's driving me crazy. I get so weird around him. I almost get nervous" förklarar jag och drömmer mig bort.

"Well, Ayla, I think you've fallen in love" ler Nellie och jag rodnar.

"I Think You've Fallen In Love"

"But I don't want to rush things, you know. I don't want our friendship to go away. We've got so tight and I don't want to destroy it" säger jag tyst.

"Maybe he feel the same way. Maybe he's afraid of what you'll do and what you feel" tröstar hon mjukt och lägger armen om mina axlar.

"Maybe" suckar jag.

Jag lägger mig med huvudet i hennes knä och hon trycker på PLAY.

När vi sett ett antal filmer säger vi godnatt, gör oss i ordning och lägger oss. Men jag har svårt att somna. Allt jag tänker på är Zayn. Snabbt plockar jag upp en riktigt gammal dagbok som jag inte skrivit i på typ 100 år. Jag läser lite. Senaste gången var några månader efter att mamma dött. Snabbt tar jag fram en penna och börjar skriva.

Dear Diary

Well, I don't know what to write. But everything I can think of is Zayn. Hot hot hot Zayn. The hotest guy I know. That guy with a big heart of gold. That guy that I'm in love with. That guy I falled for the first time I met him. But I don't want to risk anything. Maybe I'll destroy it all, and BANG friendship deleted. But I don't know... I wish I could see what he feel for me. What he think of me. Maybe I'm just a crazy girl that doesn't mean anything...

But who knows, huh?

När jag vaknar nästa morgon ligger jag nerbäddad i  sängen. Sakta sätter jag mig upp och sträcker ut armarna i luften. Klockan visar 11:21am. Med en suck kliver jag upp och hoppar i duschen. När jag duschat i en kvart kliver jag ut och drar en vit handduk runt min kropp. Sedan går jag till mitt rum och plockar fram vita, rena underkläder, ett par svarta shorts och ett aprikosfärgat volanglinne. Snabbt drar jag på mig det och borstar mitt hår innan jag fönar det. Jag sjunger tyst på She Will Be Loved med Maroon5 medan jag fönar håret. När håret är torrt borstar jag det igen och sminkar mig lite med puder och mascara.

"Nellie?!" ropar jag och går emot köket.

Inget svar. På köksbordet ligger en rosa lapp tillsammans med 50 pund. Med en suck tar jag upp lappen och börjar läsa.

Morning honey! Sorry, I had to go to work again... Some money for food and maybe shopping? U name it... I'll be home by maybe... 9pm, more or less... Have fun! Nelliex

Jag suckar och slänger lappen. Varför ska hon behöva jobba när hon precis varit borta med jobbet? Efter en snabb titt i kylskåpet har jag ingen lust att äta frukost hemma, så jag lägger ner pengar, nycklar, mobil och lite annat i en väska och lämnar sedan lägenheten. Jag bestämmer mig för en promenad till Starbucks.

"One milkshake and a sandwich please" säger jag och plockar upp pengarna.

"£5 please" säger tjejen i kassan och jag betalar.

Jag får min milshake och mackan och sätter mig vid ett bord för två. Ett par kommer in hand i hand och beställer något. De sätter sig sedan i ett hörn och börjar prata. Ett leende finns hela tiden på deras läppar. Avundsjukan stiger. Kan det inte vara jag och Zayn? Är jag verkligen kär i honom? Är han kär i mig? Han kanske har flickvän? Eller?

Jag suckar. Du är så patetisk, Ayla, tänker jag och ser ut genom fönstret. Solen skiner och det är ganska många på väg ner till stranden.

"Ayla! Hey!"

Jag vänder på huvudet och möter Austins blick. Han ler stort och jag ställer mig upp för att ge honom en kram.

"Hi Austin" ler jag och sätter mig igen.

"What are you doing here?" frågar han och sätter sig framför mig.

"I didn't have breakfast at home" erkänner jag och han nickar. "What about you?" frågar jag.

"I finally got contact with Sam, so we decided to meet up here to talk" säger han och jag stelnar till.

"Is he here?" frågar jag stelt.

"No, he's on his way, I think. So he'll be here any minute" säger han misstänksamt och jag ryser.

"Well, I should actually go now" säger jag snabbt och ställer mig upp.

"You haven't eaten up yet" säger han oförståeligt.

"I'll bring it home" ljuger jag och plockar upp muggen och mackan.

"What's wrong Ayla?" frågar han snabbt och ställer sig framför mig.

"Nothing, everything is fine. I'm meeting up with a friend, bye Austin" säger jag och går förbi honom.

"Wait!" ropar han bakom mig, men jag stannar inte.

Jag lämnar Starbucks och andas ut. Snabbt slänger jag både muggen och mackan i en soptunna och ska precis börja gå då jag går in i någon.

"Oh, sorr..." börjar jag men avbrter mig själv när jag ser vem som står framför mig.

"Hello Ayla"

Zayn's Perspektiv

"Yo Zayn! Are you coming?" säger Louis och jag nickar.

Vi går ut till bilen och börjar åka. På radion spelas Good Time med OwlCity och Carly Rae Jepsen. Vi sjunger såklart med och studsar lite i sätena.

"So, have you been talking to her about it yet?" frågar Louis.

"About what?" frågar jag, även om jag vet precis vad jag menar.

"You know exactly what I mean" säger han och ger mig en menande blick.

"But I don't know what to say to her" suckar jag och han svänger höger vid en korssning.

"Just say what you feel. Let your heart speak" ler han uppmuntrande.

Vi stannar utanför Starbucks och jag ska precis kliva ut då jag ser en kille släpa på en tjej. Hon försöker ta sig loss och sedan försvinner de in till en gränd.

______________________________________________________________________________________

Kommentera!

Tack för alla kommentarer! Klarar ni 10+ för nästa kapitel? KOM IGEN! :D

LuvYa x

LYSSNA SAMTIDIGT

"So... What happened after that?" frågar Zayn försiktigt när vi sitter framför teven i vardagsrummet med pizzorna framför oss.

"Uhm... The first months was really hard but we tried to get over it. Or, I tried. My mum was sort of giving up. She didn't leave her room for almost seven moths" börjar jag.

FLASHBACK

2001 november

Jag satt på mitt rum och kollade ut på snön som låg tät på gatan. Träden var full av snö och staden var täckt av ett vitt täcke. Klockan var kanske sju så det var ganska mörkt ute. Man kunde se alla miljontals stjärnor på den mörka hilmen. Min mage kurrar och jag reser mig upp för att gå över till mammas rum. Hon har legat där inne i flera månader. Hon kommer knappt ut och äter, eller jo, det gör hon, men inte ofta.

"Mommy" säger jag och knackar på hennes dörr. "Are you there, mommy?" frågar jag och öppnar försiktigt. "Mommy?" säger jag igen och kliver in.

Mamma ligger i sängen under täcket. Händerna ligger längst hennes sidor ovanpå täcket. Hennes ögon är stängda och hennes hår ligger på hennes axlar.

"Mommy, wake up. I'm hungry mommy" säger jag och sätter mig på knä bredvid henne i sängen. "Mommy, wake up" säger jag och skakar om henne försiktigt.

Hon vaknar inte. Jag fortsätter knuffa på henne, men hon vaknar inte. Jag knuffar hårdare och sätter mig på hennes mage.

"Mommy! I'm hungry, wake up!!" tjatar jag och puttar lite på henne. "Mommy, wake up!" säger jag igen.

Jag fortsätter knuffa på henne, hårdare och hårdare. Rädslan stiger och tårarna tränger bakom ögonlocken.

"Mommy!!" skriker jag, och plötsligt flyger hon upp.

Jag andas ut lättat och kramar henne hårt.

SLUT PÅ FLASHBACK

"She got better for some weeks, but then dads funeral showed up... Well, when we sat in front of dads coffin, she just couldn't handle it, so she ran out. Just because she didn't come home for some months, I lived with my auntie Nellie. Well, mum actually was gone for two years. Under those years, I tried to hide from the reality. I got different. In school, I was all alone. No one wanted to be with me because I didn't say anything" berättar jag och tänker tillbaka på den dagen.

FLASHBACK

2003 24 april

Jag kliver in i lägenheten och hänger av mig jackan. Hon kommer ut ifrån köket med ett stelt ansiktsuttryck. Med en smäll landar min väska på golvet och jag sätter mig på huk för att knyta av mig skorna.

"Is something wrong?" frågar jag och ställer ena skon på skohyllan.

"We need to talk" säger hon stelt.

Jag ställer skorna bredvid varandra och går efter Nellie till köket. Med en suck sätter jag mig på en stol runt bordet och hon häller upp juice till mig och te till sig själv. Hon sätter sig sedan framför mig och väntar tills jag har hällt i mig juicen och ställt ner glaset. Hennes blick sitter på koppen som står framför henne på bordet.

"Soo?" säger jag utdraget.

"I just got a call from the hospital" säger hon tyst.

"What was it about?" frågar jag.

"They found your mother. She is dead" säger hon sakta och jag stelnar till.

"What?!" utbrister jag.

"They think it was a suicide" säger hon tyst.

"No! Mum would never do that! NO!" skriker jag och springer ut ur lägenheten.

Jag rusar ut på gatorna och springer gråtandes mot stranden. Regnet piskar i mitt ansikte och hela jag blir blöt på en sekund. Mamma skulle aldrig göra självmord. Hon skulle inte bara lämna mig! Vi har gått igenom det tillsammans! Även om jag inte träffat mamma på två år så älskar jag henne. Jag menar, hon är ju faktiskt min mamma...

SLUT PÅ FLASHBACK

"They found out she did suicide. Since then I've lived with Nellie. The first years were hard, because Nellie and mum weren't just sisters, they were twins. So everytime when I got home and saw Nellie stand there, I always thought it was mum. But after a while I got used to it. Mum was dead, I knew it. So I just had to work on getting over it" säger jag tyst.

"I'm so sorry, Ayla. I shouldn't have pushed you like that. I mean, you're strong. I can't even guess how hard it must have been" säger Zayn hest.

"Don't be. I just didn't tell you because I don't want you to be with me because you feel sorry for me. So please don't treat me different because of this" ber jag.

"Promise" ler han.

Han ger mig en varm kram och sedan lägger vi oss i soffan för att kolla på film. Zayn drar en filt över oss och jag kryper ner framför honom. Han lägger armen om mig och jag ler. Det är så svårt att koncentrera sig på filmen när han ligger så nära mig. Hela jag blir svag och fjärilarna blir galna. Allt jag vill är att kalla honom min, men jag vill inte gå för fort fram. Vill inte bli sårad. Kommer han såra mig? Kommer han lämna mig? Kommer det bli vi? Kommer vi förbli vänner?

"Thank you Zayn" viskar jag.

"That's what friends are for" viskar han tillbaka.

Jag saknar mamma. Jag saknar pappa. Jag saknar mitt liv. Jag saknar min familj. Min riktiga familj. Jag saknar att gå på utflykter med mamma och pappa. Jag saknar kärleken mellan mamma, pappa och dotter. Jag saknar den eviga familjkänslan. Att ha någon att gå tillbaka till. Att ha någon att prata med. Tryggheten av att vara omgiven av familjen. Att veta att ingen sviker en. Att känna sig älskad hela tiden.

Varför tog Gud mamma och pappa ifrån mig? Varför ska jag behöva leva utan föräldrar? Varför ska jag alltid vara den som är svagast? Kan inte jag få leva lyckligt med hela familjen?

Även om mamma tog självmord så är jag inte arg på henne. Hon hade säkert en bra anledning. Kanske älskade hon inte livet, hon kanske blev sviken... Hennes hjärta kanske brast. Jag är ändå stolt över mamma. Hon var tvungen att ta hand om en  dotter vars pappa dött. Hon kanske inte gjorde det på det bästa sättet, men hon försökte, det vet jag.

Plötsligt strömmar tårarna ner och Zayn finns där. Han kramar mig hårt och jag trycker ansiktet mot hans bröst.

"I miss them so much!" gråter jag och han stryker mig över ryggen.

"I know..." viskar han.

_____________________________________________________________________________________

Kommentera!

Here it is... Vad tycker ni? TACK FÖR ALLA KOMMENTARER! ÄLSKAR ER!