Liam

Jag öppnar ögonen och möts av starkt ljust. Direkt söker min blick efter Ellinor, men hon är inte här. Vart är hon? Jag såg henne inte innan operationen heller.

 "Irina, where is Ellinor?" frågar jag och hon vrider lite på sig.

 "I don't know, sorry" säger hon och försvinner ut.

Jag suckar högt. Plötsligt stormar killarna in, utan Zayn. De ler stort och kramar mig försiktigt. Vi pratar lite och jag frågar om de vet vart Ellinor är och de ser konstigt på mig.

 "She's in a room on the fifth floor, didn't you know?" frågar Niall och jag stelnar till.

 "What happened to her?" frågar jag snabbt.

 "She didn't tell us" säger Harry kort.

 "What are you talking about?!" ryter jag.

 "She said that he had to promise to not tell you before she told us" säger Niall.

 "Wait... What?! Why weren't you aloud to tell me?" frågar jag sviket och de rycker på axlarna.

Vänta... Varför var Ellinor borta så länge igår? Varför var Zayn så stel? Varför såg jag aldrig Ellinor innan operationen eller på morgonen? Tänk om... Nej, aldrig. Det kan väl inte vara... Eller?

Plötsligt får jag panik och drar händerna genom håret.

 "What's wrong?" frågar Niall oroligt.

 "I never saw Ellinor this morning, or before the surgery. And no one wants to tell me where she is, and now she's in a room, here, at the hospital! What if she donated me the kidney?!" utbrister jag och de stelnar till.

 "We'll go and talk to her" säger Louis och rusar ut ur rummet.

De andra följer efter jag och känner gråten i halsen. Det får inte vara hon... Det är säkert bara jag som är paranoid.

Ellinor

Plötsligt stormar killarna in och ser förvirrat på mig. Jag möter Zayns blick och han rycker på axlarna. Min blick faller på killarna igen och Louis öppnar munnen.

 "Did you donate the kidney to Liam?" frågar han och jag stelnar till.

De vet... Fan. Liam hatar mig säkert. Jag ser på Zayn som sjunkit ihop lite på stolen.

 "Yes, I did" säger jag och ser på killarna.

 "What?! Why didn't you tell us?!" frågar Niall sviket.

 "Because you would tell Liam and he would have stoped me!" utbrister jag och känner hur det krampar i magen.

Jag stönar till och lägger mina händer på magen. Mina ögon sluts och jag kryper ihop lite. Zayn ställer sig upp och försöker få mig att öppna ögonen.

 "Are you okay?" frågar han oroligt och jag kvider till igen.

Jag biter mig i läppen för att inte skrika och Zayn trycker på den röda knappen. Massa doktorer - baldn annat Dr. Manson - rusar in. Zayn blir bortknuffad och jag börjar gråta av chocken. Panik inom mig uppstår och jag skriker.

 "Zayn!!" skriker jag och sträcker ut min hand mot honom.

 "It's gonna be okay, I promise" säger han med tårar i ögonen.

Doktorerna kör ut min säng från rummet och mot någon sal. De ger mig syrgas och jag sluter ögonen. Snart känner jag ingenting. Hör ingenting. Ingenting förutom mina egna andetag. Allt jag tänker på är Liam. Och killarna. De är allt som finns i min hjärna. Inget annat. Snart blir allt svart och jag kan höra ett snabbt pip innan allt blir tyst.

Zayn

När de fört ut Ellinor går jag och killarna över till Liam igen. Jag gråter tyst och ber flera gånger till Gud att hon ska klara sig. När vi kliver in till Liam ser han oroligt på oss.

 "What's going on? Zayn, why are you crying?" frågar han oroligt.

Jag gråter högre och slår mig ner på soffan där Ellinor sovit. Den är bäddad.

 "Seriously guys, what's going on?!" frågar Liam igen.

 "We don't know! She just... The doctors got her out and she started to scream and..."

 "How is she?" avbryter Liam och Niall ser på honom.

 "We don't know yet"

 "Oh my God... This is my fault!" utbrister Liam och börjar gråta.

 "No Liam! This isn't your fault! She decided to donate her kidney to you, you didn't even know anything about it! So don't you dare to blame yourself!" säger Louis allvarligt.

Han fortsätter gråta och Niall går fram emot honom. Han ger Liam en kram och jag reser mig upp för att gå ut. Utanför Ellinors rum går Dr. Manson.

 "Dr. Manson!" ropar jag och joggar emot honom.

 "Oh, hello" säger han spänt.

 "How is Ellinor? Is she in there?" frågar jag och nickar mot hennes rum.

 "Her body isn't used to just have one kidney, and her body said no. She's in the operation room and the doctors are doing everything they can, but we can't say anything about her yet" säger han allvarligt och tyst.

 "When is she done?" frågar jag och han rycker lite på axlarna.

 "It depends" säger han och jag suckar.

 "On what?"

 "It depends on how strong her body is, and how much longer the doctors can keep her alive" säger han och går iväg.

 "But" säger jag men kommer inte på något mer att säga innan han försvinner runt ett hörn.

Vad menar han med det? 'Hur länge doktorerna kan hålla henne levande' är hon död nu eller? Kanske är hon död och doktorerna håller henne levande med slangar och syrgas. Kanske tvingar de henne att leva. Men tänk om hennes kropp inte klarar av det och lägger av helt? Tänk om hon försvinner förevigt? Tänk om hon aldrig kommer tillbaka?

---------------------------------------------------

Kommentera!

Okej.... New info: jag åker till båten (igen) imorgon och blir borta till på lördag, på söndag-måndag eller måndag-tisdag ska jag sova över med en kompis och på onsdag fyller jag år! Så jag kommer nästan alltid ha något att göra och som ni kanske vet så har jag inget internet i båten. Men jag ska försöka skriva några tidinställda inlägg åt er!

Kramar!

Nästa dag/Ellinor

Jag lämnade aldrig sjukhuset igår. Istället fick jag sova på soffan i Liams rum. Sjuksköterskorna ville hjälpa till, så de bäddade soffan med täcke, kudde och lakan. Ganska gulligt, faktiskt.

Klockan visar 9:56am när jag vaknar. Jag minns vilken tid Dr. Manson gav mig igår. Vår träff skulle äga rum om två timmar, så jag hade gott om tid att göra mig klar.

Efter en snabbt dusch byter jag kläder - Louis som åkte hem en sväng tog med rena kläder till mig och Liam. Jag är extra försiktig så att inte Liam ska vakna. Då skulle han bara fråga vart jag skulle, och jag skulle vara tvungen att ljuga. Men jag lyckas ta mig till kaféet på sjukhuset utan att väcka honom.

 "One coffee, please" ler jag och lägger fram pengar.

Tjejen ler och ger mig mitt kaffe och tar emot pengarna.

Tänk om Liam får reda på allt jag smyger med? Tänk om han blir arg och besviken? Tänk om han lämnar mig...?

Kanske var det inte en så bra idé. Men jag skulle ju faktiskt göra allt för att han ska må bra. Vad det än innebär.

 "Oh, I thought you'd be here"

Jag ser upp och möter Dr. Mansons blick. Ett svagt leende kryper upp på mina läppar.

 "Morning" säger jag.

 "You know that you can still change your mind" säger han allvarligt.

 "I know what I'm doing" säger jag stensäkert och han nickar.

 "Have you talked to him about it?" frågar han och sätter sig framför mig.

 "No, then he would just stop me" suckar jag.

 "Are you sure this is a good idea?" frågar han tveksamt.

 "I love him. I'd do anything for him" säger jag och han nickar med en suck.

 "Okey then... Are you ready?" frågar han och jag nickar. "Then let's go"

Vi reser på oss och går mot hissarna. Han trycker på våning fem och hissen rör sig uppåt. Allt som cirkulerar runt i min hjärna är om det här är ett bra val, trots allt.

 "In here" säger Dr. Manson och gör en gest mot ett rum.

Jag går in och ser mig omkring. Dr. Manson gör sig i ordning medan en kvinna kommer in. Hon ler mot mig och tar mig till ett rum där jag får byta om till en sjukhusdress. När vi kommer tillbaka till rummet igen är det fullt med doktorer. Om jag räknar snabbt kommer jag upp i 7+. En lätt suck lämnar min strupe och jag lägger mig på britsen.

 "You know that you can still change your mind" påminner Dr. Manson.

 "I know" säger jag och han ser bort en stund.

 "Are you 100% sure about this?"

 "Yes"

De förklarar att de kommer söva mig och ger mig en spruta. Jag blir tröttare, och tröttare. Snart somnar jag in och allt blir svart.

Liam

När jag vaknar ser jag Irina stå där - en av mina alla sjuksköterskor.

 "Good morning" ler hon. "Slept well?"

 "Yes" säger jag och ser mot den tomma soffan. "Where is Ellinor?" frågar jag.

 "Oh, I don't know. Maybe down in the cafeteria. But I have some great news" ler hon och sätter sig på en pall bredvid min säng.

 "What?"

 "We have found a person that will donate a new kidney for you" säger hon och jag stelnar till.

 "Who?"

 "Oh, we can't tell you. This person wanted to be anonymous" säger hon allvarligt och jag suckar.

 "I don't want someone to donate it for me, I'm fine" säger jag.

 "Well, this person have surgery now, so if you don't take it, this person did it without a point" säger hon och jag suckar.

 "Seriously?" frågar jag och hon nickar.

 "It's your choice" säger hon och ställer sig upp. "Let me know when you've decided" fortsätter hon coh lämnar rummet.

Varför berättade de inte tidigare? Då skulle jag kunna stoppat operationen och den personen skulle ha gått frisk hem. Nu känner jag mig tvungen att ta njuren, annars skulle jag vara självisk. Personen vill väl bara hjälpa till, och så tar jag den inte? Det är väl ganska själviskt, eller hur?

Efter tio minuter kommer Irina igen.

 "Have you decided?" frågar hon och jag nickar.

 "I'll take it"

En timme senare/Ellinor

Försiktigt öppnar jag ögonen och känner smärta i magen. Jag kvider till och ser mig omkring. Ett litet, ljust rum. En man står vid en bänk i hörnet. Dr. Manson... Han vänder sig om och ler.

 "You're awake!"

 "How did it go?" frågar jag hest.

 "Really good. Mr. Payne have surgery now" säger han med ett leende.

 "Does he know who did the donate?"

 "No"

 "When is his surgery done?" frågar jag och han ler lite.

 "In an hour, maybe less"

 "Have you seen the guys?" frågar jag och han nickar.

 "They are outside now. They're really confused, maybe you should tell them" säger han och jag nickar.

 "Can you bring them in?"

 "Of course"

Han lämnar rummet och snart kommer killarna in. Alla förutom Zayn ser riktigt förvånade ut.

 "What happened?! Why are you here?!" utbrister Louis.

 "Calm down, I'll tell you. But you have to promise me something first" säger jag allvarligt och de nickar.

 "Yeah, whatever" säger Harry.

 "You have to promise me to not tell Liam"

 "What?!" tjuter de alla.

 "Promise or I wont tell you!" säger jag högt.

 "But, Elli..." börjar Niall men jag avbryter.

 "No, if you don't promise, I wont tell you. End of story" säger jag och alla suckar.

 "I promise" säger Louis. "I promise, I wont tell Liam"

 "What?! Louis! This is wrong, Ellinor! We can't keep anything from Liam! That would be disrespectful" säger Niall allvarligt.

 "Then I keep it to myself" säger jag och Niall suckar högt.

Han lämnar rummet och smäller igen dörren bakom sig. Louis följer efter honom medan Harry och Zayn stannar. Zayn ser ganska medlidande ut, faktiskt, medan Harry bara står tyst.

 "I don't know what's going on, but I don't like it" säger Harry tyst. "I hate when we all splitting up like this" fortsätter han och ser på mig med vattniga ögon.

 "I know. I'm sorry" säger jag med gråten i halsen. "And it's my fault,  I'm sorry Harry. Please don't leave me" piper jag och fäller en tår.

 "I'm sorry" säger han och lämnar rummet.

Jag börjar gråta och lägger handen för munnen. Zayn kramar mig försiktigt och jag gråter ut mot hans axel.

 "I hate this!" gråter jag.

 "You love Liam, you did it for him. Don't ever hate yourself for that" viskar han.

 "But all this is my fault" gråter jag. "Everything is my fault!"

 "No, it's no ones fault, it's called love" säger han och torkar mina tårar.

 "And what about Liam? If the boys reacted like this, how will Liam react?!" gråter jag hysteriskt.

Jag skiter fullständigt i att det gör ont som in i helvete i magen. Allt som händer är mitt fel. Om jag inte skulle ha gjort operationen skulle det här aldrig ha hänt. Varför ska jag förstöra allt som händer runt omkring mig?!

 "Sh... I'll always be here, Ellinor, even if I thought it was a bad idea at first" säger Zayn och jag snyftar.

 "Thank you, Zayn"

Dr. Manson kommer in igen och förklarar att han ska undersöka mig. Lyckligtvis får Zayn vara med. Så han sätter sig på min högra sida medan Dr. Manson fixar några sprutor. Jag tar Zayns hand och han ler svagt mot mig.

 "Okey, so I'm going to take a blood sample and then I'm going to check if everything is going as it should in your body, okey?" säger han och jag nickar.

Jag ser Dr. Manson dra in mitt blod i en spruta och jag ryser till lite, klämmer åt Zayns hand lite hårdare. Zayn tar min hand med båda hans händer och drar sin tumme över min handrygg. Efter tio minuter är Dr. Manson klar med allt och han försvinner iväg för att lämna in blodprovet till labbet.

 "Do you think they'll ever forgive me?" frågar jag tyst och Zayn kramar min hand.

 "Yes, I promise that they will"

Plötsligt kollar Dr. Manson in och ler lite svagt.

 "Liam is awake and back in his room" säger han och jag pustar ut.

 "Is he okay?"

 "Yeah, what we can tell now he is" ler han och försvinner ut igen.

------------------------------------------------------------------

Kommentera för mer idag!

Tack för alla kommentarer på förra kapitlet, blir så glad :)

I alla fall... Okej, har inget mer att säga så...

Take care!

Efter fem minuter börjar jag frysa av mina blöta kläder. Men det skiter jag i. Jag är inte redo att gå tillbaka än. Varför sa inte Liam något? Han kunde väl i alla fall ha sagt något? Om jag visste det skulle jag vara mer försiktig.

 "Ellinor?"

Jag ser upp och möter Nialls blick. Han ser sorgset på mig och sätter sig bredvid mig. Jag ser upp på den blåa himlen som är täckt av gråa moln. Regnet rinnger längst mina kinder och mitt hår blir lite blött.

 "I'm sorry for everything I've done" säger jag bara och Niall ser på mig. "It feels like I'm destroying eveything. I'm sure that Liam and his mother was close before I came. And it feels like I'm taking him away from you guys. And now I hurt him. I should be by his side now, when he need me as most. But I just don't get why he didn't tell me" fortsätter jag och Niall lägger handen om mina axlar.

 "You're not destroying anything. You're making Liam happy with a smile, and you make me and the other boys smiling if you're just there. And you're not hurting Liam. He is just mad at himself for not telling you. He's not mad at you, I promise" säger han och jag lägger huvudet på hans axel.

 "Why is everything so confusing? Why is life so hard?" viskar jag och Niall suckar lite.

 "I don't know, Ellinor. But you're not alone in this. You have me and four other boys that always will be there for you. Don't you dare to think you're not alone" säger han allvarligt.

 "I'm not. I'm not alone" säger jag och ser på honom. "I'm not alone" viskar jag och börjar gråta igen.

Niall kramar mig hårt och pussar min kind. Sedan ställer han sig upp och räcker ut handen. Jag tar den och han drar upp mig.

 "Let's go to Liam. I know he miss you" ler han och vi går mot sjukhuset.

Jag lägger armarna i kors över bröstet och känner hur kölden kryper in under min hud. Niall lägger armen över mina axlar och vi ställer oss i hissen.

 "Are you sure he isn't mad at me?" frågar jag nervöst och Niall ler.

 "He would never be mad at you" ler han.

Vi kliver ur och går emot hans rum. Niall går in medan jag står kvar vid väggen bredvid dörren, utan att gå in.

 "Where is Ellinor? Is she okey?" hör jag Liam fråga.

 "She's fine"

Niall kommer ut till korridoren och ser mig stå där. Han viftar med handen mot mig och jag går in till rummet. Liam ser på mig och jag ser tårar bildas i hans ögon. Jag börjar skaka och snart brister jag ut i gråt igen. Killarna - alla förutom Liam såklart - går ut och jag snyftar högt genom allt gråtande.

 "I'm sorry!" gråter jag och Liam klappar med handen bredvid honom i sängen.

Jag går fram och lägger mig försiktigt bredvid honom. Han lägger armen om mig och ryser.

 "You're so cold, honey" säger han och lägger en bit av täcket om mig.

Liam har blivit lite varmare, så jag kryper lite närmre in mot hans bröst. Jag drar fingrarna över hans vältränade mage och andas tungt medan jag kämpar emot tårarna.

 "I'm so sorry, honey, I should have told you" säger Liam och jag ser upp på honom.

 "It's okey. But promise to tell me everything from now" säger jag och han nickar.

Vi myser en stund innan jag messar Zayn och säger att de kan komma in. Alla ler mot oss när de kommer in och Liam sätter sig upp lite med mig i sitt knä, precis som vi satt när vi kollade på film. Alla börjar prata med varandra och vi har faktiskt kul. Jag säger inte så mycket, men jag ler hela tiden. Leker lite med Liams fingrar.

 "When can you leave this hell?" viskar jag till Liam medan de andra diskuterar något oinstressant.

 "I don't know. In a few days. The doctor said I could leave later today or tomorrow, if everything is right" viskar han och jag ser upp på honom.

 "What do you mean? Can it get worse?" frågar jag hest och han suckar lite.

 "Ellie, I just got one kidney and... Anything can happen, but I wont die" säger han och jag fäller en tår.

 "I wont let you leave me, you can't. I wont be able to live without you" säger jag och torkar en andra tår.

 "I wont leave you, Ellie, don't worry about that" ler han och kysser mig.

 "What is the worst that could happen?" frågar jag tyst och han håller om mig lite hårdare.

 "Don't think about it that way. Think about... What's the best thing that could happen" säger han allvarligt och jag suckar.

 "I want to help you, Liam. I really do"

 "I know sweetie" säger han och jag får en idé.

 "What if someone gave you a new, working kidney?" frågar jag och han ser på mig.

 "I wont let anyone do that"

 "You can live with only one kidney, that means that anyone could, right?"

 "Yes, but I wont let anyone give me their kidney. That wont happen" säger han allvarligt och jag suckar.

Men om han inte visste det då? Om någon gav honom den anonymt?

Liam

 "I'll be right back, honey, I'll just get something to eat" säger Ellinor och pussar mig snabbt innan hon reser på sig.

 "Hurry" ler jag och hon försvinner ut.

Killarna och jag börjar prata om turnén och hur fansen reagerade på att jag åkte iväg och hur de reagerade på att vi sköt upp allt. Snabbt tar jag upp mobilen och kollar Twitter.

PrayForLiam trendar. Hur fick de reda på det så snabbt?

Thank you guys for caring! I'm not out from hospital yet, but I'll get out soon, promise. And I am fine!

Jag tweetar och snart får ajg flera tusen retweets och favoritmarkeringar. Flera stycken svarar med get well och sånt, medan jag ser några riktigt få som skriver att jag borde ha dött, men kärlek är så mycket starkare än hat, så jag tar inte åt mig det.

Efter en halvtimme har Ellinor fortfarande inte kommit tillbaka, så Zayn går för att leta efter henne. Det tar ytterligare en kvart för dom båda att komma tillbaka tillsammans. Zayn har ett stelt ansiktsuttryck medan Ellinor ser lite gladare ut.

 "Zayn, what's up?" frågar Louis och Zayn ser på honom och sedan på Ellinor.

 "Nothing" säger han och sätter sig i soffan bredvid dörren.

Ellinor tar pallen bredvid sängen medan Louis sätter sig bredvid Zayn och resten drar fram stolar till sängen. Ellinor lyfter bort locket till kycklingsalladen och börjar äta. Niall smakar lite med henne och sedan är pratet igång igen. Men Zayn har fortfarande det där lite stela ansiktsuttrycket. Undrar som det har hänt något? Om det hände något när de var ute?

 "Did something happen when you went out?" viskar jag till Ellinor som skakar på huvudet.

 "No, why?"

 "Zayn is just so weird" viskar jag och hon ser kort på Zayn.

 "I don't know"

Hon ser lite mystisk ut faktiskt. Men hon slappnar av efter en stund och pratar igen. Zayn däremot är fortfarande lite stel. Undrar vad som har hänt?

---------------------------------------------------------------------------

Kommentera på nu!!

Vad är det med Zayn? Kommentera och få reda på det!

Ellinor

Det blir tyst. Riktigt tyst. Det ända som lät var när våra bistick rörde tallriken.

 "This taste really good" försöker jag och Karen släpper ner bisticken på tallriken.

 "You don't have to pretened to like me, okey?!" fräser hon åt mig och jagser ner i tallriken.

 "Mum! Seriously! Stop being so rude!" ryter Liam och ställer sig upp.

Han tar min hand och drar med mig till hans rum. När vi är inne smäller han igen dörren och låser. Jag står bara där med blicken i golvet. Vet inte riktigt vad jag ska göra.

 "I'm sorry" säger jag med gråten i halsen.

 "No, honey, don't be. It's not your fault" säger han och ställer sig framför mig.

Jag ser på honom och känner hur ögonen tåras. Han kramar mig hårt och jag lägger armarna om hans mage. Han pussar min panna och vaggar mig fram och tillbaka. Direkt kommer känslan att behöva prata ut med någon. Någon som bryr sig: som inte heter Liam Payne. Visst, han är verkligen bäst på att lyssna, men det känns som att jag vill prata med någon annan. Som Niall...

 "Can I call Niall?" frågar jag tyst och ser upp på honom.

 "Yeah, I'll talk to mum"

 "Is it okey if I go out?" frågar jag och han ler lite.

 "Absolutely. But promise to not do anything stupid and be home before it gets dark" befaller han och jag ler lite.

Snabbt drar jag till mig en tunn jacka och Liam följer med mig till hallen där jag drar på mig mina vita Converse. Han kysser mig innan jag går utanför husets väggar. Snabbt drar jag upp mobilen och bläddrar igenom kontakterna medan jag går längst gatan. Jag trycker på Nialls kontakt och ringer. Men han svarar inte, så jag ringer Zayn istället.

 "Ellie!!! Vas happenin?!" skriker han och jag skrattar tyst.

 "Hi"

 "Is everything okey? What do you think about his family?" frågar han.

 "It's... Fine" svarar jag stelt. "Is Niall there? He didn't answer the phone?"

 "Uhm... Yeah, he's here. Do you want to talk to him?" frågar han.

 "Yes, if it's okey"

 "Yes, it is. Here he comes" säger Zayn och jag hör röster i bakgrunden och snart blir det tyst. "Ellie!! How are you?" hör jag Niall säga.

 "I'm... Fine" mumlar jag.

 "Have something happened?" frågar han oroligt.

 "I can tell you if you want, but I just don't want to push you down with all of my problems" säger jag tyst.

 "You can talk to me about ANYTHING, Ellinor. You know that, right?"

 "Thank you, Niall... It's just... It's about Liams mum, Karen?"

 "OH, how is she? She's nice isn't she?" säger han och jag suckar.

 "She doesn't like me, Niall! She hates me and she and Liam had a fight when we ate dinner. It feels like it's my fault" säger jag.

 "That doesn't sounds lika Karen at all... I'm sure she don't hate you"

 "You should have seen her, Niall. She beraly looked at me!" säger jag med gråten i halsen.

 "Where are you now?"

 "I went out for a walk" snyftar jag.

 "When are you two coming home then?"

 "We don't know, but it just feels wrong for me to be here" gråter jag och låter tårarna rinna.

Folk glor på mig som om jag vore galen, men jag stirrar bara tillbaka. Då får de dåligt samvete och vänder bort blicken.

 "Aww, Ellie! Have you talked to Liam about this, I mean, if you don't feel good about being there, I'm sure Liam will follow you home to London" säger han.

 "Niall, you don't get it. You guys are my home. One Direction, that's my home place. But Karen doesn't like when I'm with you on the tour. She thinks that's bad for you" gråter jag och han suckar lite.

 "You know what? I think you should talk to Liam. Tell him what you really feel about all this and then I'm sure he'll understand" säger han och jag snyftar.

 "Thank you for listening, Niall. I appreciates it. Tell the boys I say hi" säger jag och torkar tårarna.

 "I'll always be here for you, Ellinor. Call me whenever you want. I will, good luck now!" säger han.

 "Bye, I love you brother" säger jag och han skrattar lite.

 "I love you too, sis"

Vi lägger på och jag stoppar mobilen i fickan. Jag fortsätter gå ner för gatan och kommer till en liten

sjö med en liten strand. Plötsligt hör jag någon ropa mitt namn. Jag vänder mig om och ser Liam

komma springandes emot mig. Ju närmre han kommer ju klarare ser jag att han gråter. Snabbt

springer jag emot honom då han faller ihop i sanden.

 "Liam!!" skriker jag och kastar mig ner bredvid honom.

Niall

Jag berättar för killarna vad Ellinor sagt och de börjar sorgset diskutera Karens attityd. Hon är alltid så snäll när vi är där. Efter ungefär en timme ringer Zayns mobil igen.

 "Hi Ellie, how is everything?" frågar han.

Han blir tyst och hans ansikte blir stelare och stelare. Han säger inget, bara stirrar ut i ingenting. Om man lyssnar riktigt noga kan man höra Ellinors snyftande och småskrikande.

 "Zayn, what's wrong?" frågar Louis.

Harry tar telefonen ifrån honom.

 "Ellinor, what's going on?" frågar han stelt och sätter på högtalare.

 "It's Liam!! He just falled down in the sand and I... I called the ambulance and I just..." gråter hon och Louis avbryter.

 "Ellinor, take it easy. Breath. Tell us what happened?"

 "I was out for a walk and I talked to Niall on the phone and..." gråter hon och snyftar. "And I came to this beach and then I heard Liam shouting my name. When I turned around I saw him fall down in the sand. I was shaking and screaming and crying. I called an ambulance and now I'm at the hospital" snyftar hon och jag stelnar till.

 "How is he now?" frågar jag snabbt.

 "He havn't woke up yet" snyftar hon.

 "We'll be right there" säger Harry och lägger på.

 "Do you think Paul will let us go?" frågar Zayn som vaknat ur sin lilla koma.

 "He have to, I will go no matter what" säger jag bestämt.

Vi alla reser på oss och går till Pauls hotellrum. Efter att ha förklarat läget så väntar vi på hans svar. Han är såklart orolig för Liam, så vi får åka. Allihopa.

Ellinor

När jag äntligen fått tag på Geoff via telefon berättar jag allt och han åker direkt till sjukhuset. När han kommer hit så kramar jag honom hårt. Bakom honom ser jag Karen stå. Men jag sätter mig bara i en soffa och ser ner i golvet. Jag gråter tyst och snyftar ibland. Karen sitter med en näsduk medan Geoff håller om henne.

Efter fem timmar på sjukhuset håller jag på att somna i soffan, men då stormar fem oroliga killar in på avdelningen. De alla hälsar på Geoff och Karen innan alla omringar mig. Niall flyttar upp mig i hans knä och jag gråter ut mot hans axel. Louis sitter på vår högra sida, Harry bredvid Louis, Zayn på vår vänstra sida och Paul bredvid Zayn.

 "Have you heard something?" frågar Louis och jag skakar på huvudet.

 "No, and we've been waiting for five hours" gråter jag och Niall strycker handen upp och ner för min rygg.

 "How is it between you and Karen?" viskar han riktigt tyst i mitt öra och jag snyftar.

 "Bad" viskar jag och han håller mig nära.

 "Parents to Liam Payne?" säger någon doktor och jag kollar snett på henne.

 "Yes" säger Geoff och ställer sig upp.

 "You can come and meet him, he's awake, but weak. We can talk more inside" säger hon allvarligt och de nickar.

Karen och Geoff går efter doktorn and i hand till ett rum lite längre bort i korridoren. Paul går ner till kaféet på nedersta våningen och jag brister ut i gråt igen.

 "Hey, he's alright, you heard it. He's alive" tröstar Harry och tar min hand.

 "I know, but he scared the hell out of me" gråter jag och alla aww:ar.

Plötsligt öppnas Liams dörr och Karen kommer utstormandes. Hon gråter och hoppar in i en hiss. Sedan försvinner hon. Efter tio minuter stiger Geoff också ut och ler svagt mot mig när han gått fram till soffan.

 "He want to see you" säger han. "All of you" fortsätter han och ser på killarna.

Vi reser oss upp och jag tar Niall och Zayns händer. Harry och Louis går lite bakom oss när vi går emot rummet. När vi står utanför ser jag på de andra som nickar. Efter ett djupt andetag öppnar jag dörren och ser på Liam som ligger i sängen. Han är ganska blek och ser lite trött på oss. Jag börjar gråta igen och lägger handen för munnan.

 "Ellinor..." viskar han och sträcker ut sina armar.

Jag gråter mer och går emot honom. Försiktigt kramar jag honom och snyftar mot hans kalla hals. Han lägger utmattat sin arm om mig och jag ser honom i ögonen.

 "You scared the hell out of me, Liam" gråter jag och tar hans kalla hand.

 "It wont happen again" säger han hest.

 "What happened with you, bro?" frågar Zayn.

 "It's my kidney that lurk me again" kraxar han och jag ser oroligt på honom.

 "Is it dangerous?" frågar jag snabbt och Liam ler svagt mot mig.

 "I'm okey"

 "Is it dangerous, Liam?" upprepar jag och han suckar.

 "A little, but..."

 "Why haven't you told me?" viskar jag och min röst brister.

 "Ellinor, please... I didn't want to worry you" säger han och jag snyftar.

 "We've been a couple for I don't know how long, Liam. This is a thing that you do tell" säger jag stelt och reser mig upp.

 "Please don't go" viskar han och jag suckar.

 "I just need some time for myself" säger jag och går förbi killarna mot dörren.

Jag lämnar rummet och ser mig vilset omkring. I soffan sitter Paul och väntar.

 "You can go in" säger jag kort och går nerför trapporna.

Jag stormar ut i det lite kalla september vädret och drar jackan tätare om mig. Det börjar regna lite smått och jag ser upp mot himlen. Varför jag?

Jag går till parken precis bredvid sjukhuset och sätter mig på en bänk. Låter regnet strömma nerför mitt ansikte. Skiter i hur ful jag är med mitt missbildade smink. Jag låter min sorg rinna av mig...

-----------------------------------------------------------------

Kommentera!

Två kapitel på en dag! Kanske blir en tredje om ni kommenterar mycket nu!! KOM IGEN! Har världens flyt ;)

Ellinor

JAg bestämde mig snabbt för att försöka lotsas som att inget hade hänt. Som att Karen inte ljög om att han inte var där. Jag ska försöka starta om relationen mellan mig och Karen, för Liams skull. Han måste kunna vara med sin familj och sin flickvän på samma gång.

När vi är framme vid deras hus drar jag in ett djupt andetag och ser på Liam och Geoff stiga ur bilen. Karen springer fram till Liam och ska krama honom när Liam stiger undan. Karen ser chockat på honom och sedan på bilen. Jag kliver ur och smäller igen dörren. Liam ler försiktigt emot mig och sträcker ut sin hand emot mig.

 "Hello Karen" säger jag och ler falskt.

 "Uhm... Hi" säger hon chockat och Liam ställer sig bredvid mig.

 "I found her exactly before she checked in" ler Liam stolt.

 "Oh, good..." mumlar Karen och går emot huset.

 "I'm sorry" viskar jag till Liam och han kramar mig hårt.

 "It's not your fault" tröstar han och vi går in till huset.

Liam går bakom mig med armarna om mina höfter och hakan emot mitt huvud. Geoff ler emot mig när han ställer ner min revsäska i hallen.

 "Oh, sorry! You could have..." börjar jag men han avbryter.

 "It's okey. Easy" ler han och jag ler lite svagt tillbaka.

Liam tar min resväska och börjar gå uppför trappan.

 "Liam, put my suitcase down, now" befaller jag och han ser på mig.

 "Nope"

 "You don't have to take my stuffs, I can take it myself" säger jag, joggar upp till honom som står några steg upp och tar resväskan ifrån honom.

Jag ler stolt mot honom och lyfter upp den för hela trappan. Visst, det är lite tungt, men jag får väl lida lite istället för att Geoff eller Liam ska bära mina saker. Liam skrattar åt mig och jag fnyser åt honom.

Liam

Ellinor tar resväskan ifrån mig och ler stolt. Med hennes korta, ben trasslar hon med resväskan för att få upp den. Hon stönar lite ibland och jag skrattar åt henne. Hon håller tag i handtaget med båda händerna och sliter upp den. När hon ställer sig längst upp på trappan pustar hon ut lite i hemlighet och ler stort emot mig.

 "That wasn't hard" säger hon och jag skrattar åt henne.

 "Yeah, right" säger jag ironiskt och joggar upp till henne.

Jag kysser henne och tar resväskan. När jag dragit in den till mitt sovrum kommer Ellie och slänger sig på sängen. Hon stänger sina ögon och jag går emot henne. Försiktigt kryper jag upp på hennes mage och sätter mig där, men inte med hela min vikt. Mina ben ligger på varsin sida om henne och hon öppnar ena ögat.

 "Hello there" säger hon och jag skrattar.

 "You're so cute" ler jag och kysser henne.

 "You're cuter" protesterar hon.

 "Then you're the cutest" säger jag överlägset och hon suckar.

 "Liaaam" klagar hon och jag fnissar.

Jag kysser henne och hon lägger händerna på min nacke. Snabbt snurrar hon runt så hon sitter på mig med huvudet böjt över mig. Hennes läppar masserar mina och mina händer åker automatiskt till hennes rumpa och hon skrattar.

 "You're destroying the perfect kiss" klagar jag och hon flinar.

 "You just can't stay away from my body" flinar hon och jag kysser henne.

Jag gör ett ljud som betyder något i stil med nej och klämmer försiktigt på hennes rumpa. Hon ler svagt mot mina läppar och låter sin tunga möta min. Jag låter mina fingrar massera hennes hårfäste och hon ryser.

Som vanligt får hon mig ur kontroll och jag försöker  dra av hennes tröja, men då stoppar hon mig. Hon ser skamset ner och låter hennes hår dölja sitt ansikte.

 "I'm sorry" säger jag snabbt och hon rullar av mig.

 "I want to, I promise, but it's just... Your parents..." säger hon och jag vänder mig emot henne.

 "I understand, and I'll always respect your choices" säger jag allvarligt och hon vrider på huvudet mot mig.

Hon ligger på rygg med händerna på hennes mage som åker upp och ner när hon andas. Hennes ögon glittrar och hennes leende bländar mig. Med ett stort leende kysser jag henne och sätter mig med ryggen mot sängstommen.

 "Movie?" ler jag och hon nickar.

Jag reser på mig och sätter på Click. Ellie ler mot mig och jag sätter mig bredvid henne. Direkt när jag lutat mig med ryggen mot sängstommen kryper hon upp och lägger sig mellan mina ben med ryggen emot mitt bröst och huvudet mot min axel. Jag pussar hennes huvud och lutar min kind emot hennes huvud.

 "I love you, and I'll always stand by your side" viskar jag i hennes öra och hon vänder upp huvudet emot mig.

Hon putar med läpparna och jag kysser henne. Sedan fortsätter vi kolla på filmen.

Mitt i filmen öppnas plötsligt dörren och mamma kliver in.

 "What?" frågar jag kallt och hon ser strängt på mig.

 "Food time" säger hon och ägnar ingen blick åt Ellie.

 "We'll be there, Mrs. Payne" säger Ellinor med ett litet leende.

Mamma muttrar och går ut, fortfarande utan att ha kollat på Ellinor. Jag suckar högt och reser mig upp. Ellinor sitter med ett besvärat ansiktsuttryck och ser ängsligt på mig. Med ett prövande leende sträcker jag fram handen emot henne. Försiktigt tar hon den och jag drar upp henne ifrån sängen och tar tag i hennes båda händer. Jag låter våra armar hänga längst våra sidor och går närmre henne. Hon ser inte upp på mitt ansikte, utan låter blicken sitta nere i golvet. Jag släpper hennes högra hand och drar upp hennes ansikte mot mitt.

 "Hey, I promise that I'll help you through this" säger jag tyst och hon pussar min kind.

 "Let's go, I don't want to have bad influence on you because I made you late to the dinner" säger hon tonlöst och drar mig mot dörren.

 "Ellie..."

 "It's okey, Liam" säger hon och ser på mig.

Vi går ner hand i hand och sätter oss runt bordet. Pappa sitter framför oss med en ledig stol bredvid sig. Han nickar mot Ellinor med ett allvarligt ansiktsuttryck och hon ler försiktigt. Mamma kommer in med maten: köttgryta och ris. Mamma slår sig ner och suckar lite.

 "It smells amazing, Mrs. Payne" ler Ellinor och mamma glor på henne men svarar inte.

Jag suckar och lägger på mat åt Ellinor. Hon ser ner i tallriken och ler lite tacksamt mot mig. När jag lagt på mat åt mig så häller jag upp mjölk till Ellie och mig. Det är fortfarande tyst, men pappa avbryter den snart.

 "So, how long will you stay?" frågar han och jag ler lite tacksamt mot honom.

 "We don't know yet. Not that long, I have to go back to the tour" säger jag.

 "And will Ellinor be with you on the whole tour?" frågar mamma mig stelt, som att Ellinor inte satt bredvid mig.

 "Yes, she will" säger jag minst lika stelt tillbaka.

 "Is that really good? I mean, with all the paps? You two will be in every single paper, is that good for the..." protesterar mamma, men jag avbryter henne.

 "She's good for me, mum. I don't care about anything else" fräser jag och hon ser på mig med stränga ögon.

 "Don't use that tone to me, young man" ryter mamma och jag stönar högt.

 "Why do you want to ruin my relationship with her?!" småskriker jag och hon spänner ögonen i mig.

 "Can we take this another time? When it's just you and me" säger hon kallt och jag suckar.

 "Everthing you say to me, you can say to Ellinor" säger jag allvarligt.

 "Not this" fräser hon och fortsätter äta.

Det blir sådär tyst igen. Obehagligt tyst. Riktigt irriterande. Jag har aldrig bråkat med mamma. Inte om något såhär allvarligt. Hon har alltid varit positiv. Jag fattar inte vad det är för fel på henne. Varför har hon så mycket emot Ellinor?!

-------------------------------------------------------

Kommentera!

Familjedrama!!

Okej, jag kanske skriver ett kapitel till idag! Bara så ni är redo på det ;) Men jag vill att ni ska kommentera också!!

ÄLSKAR ER!

Nästa morgon när jag vaknade gick jag försiktigt ner till köket. Där sitter Stacey och Ty och pratar, samt skrattar.

 "Oh, good morning! Slept well?" ler Stacey.

 "Morning" ler jag. "Yeah, I did" svarar jag och sätter mig vid dem vid bordet.

Jag fixar lite frukost och lyssnar på deras diskussion om... fotboll? Tror jag i alla fall. Mina tankar fylls snabbt av min saknad av Liam. Kanske har han kommit över mig? Eller, vi har ju inte gjort slut, men han kanske tycker jag är så överkänslig så han lämnar mig? Han kanske redan har åkt tillbaka till turnén.

Efter frukosten tar jag min resväska och går över till Liam igen. Försiktigt knackar jag på och Karen öppnar.

 "Oh... Hi" säger hon halvsurt och jag stelnar till.

 "Is Liam here?" frågar jag tyst och hon suckar.

 "No, he left" säger hon stelt och stänger dörren.

Jag suckar och går mot gatan. Hastigt sätter jag mig på trottoarkanten och lutar pannan i mina händer. Precis då börjar regnet ösa ner. Hela jag blir blöt, men jag bryr mig inte. Liam har åkt. Han lämnade mig. Precis som jag trodde. Och allt är mitt fel. Om jag inte skulle ha reagerat som jag gjorde skulle han aldrig åkt. Nu är han väl säkert med killarna i turnébussen och skrattar medan de turas om att köra FIFA. De tänker nog inte ens på mig.

Tårarna strömmar nerför mina kinder och jag begraver ansiktet mot mina knän. Varför är jag ens kvar här? Förväntar jag mig att han ska komma tillbaka för min skull?

Snabbt sliter jag ur toffsen ur mitt hår och slänger den på marken. Jag snyftar, torkar tårarna och börjar gå mot centrum. Det tar inte så lång tid, och när jag ser en taxi hoppar jag in direkt.

 "The ariport" säger jag kort och chauffören nickar.

Back to London... tänker jag och ser Wolverhampton försvinna.

Liam

Jag går nerför trapporna i mitt hus och in till köket där mamma och pappa sitter. Pappa har ansiktet i händerna och mamma sitter med händerna knutna med hakan emot dem.

 "What's wrong?" frågar jag och häller upp juice i ett glas.

 "Liam, I did something that maybe wasn't that good" mumlar mamma och pappa lägger till:

 "Something terrible!"

 "What?" frågar jag förvånat.

 "Ellinor came and asked for you and I said that you wasn't here" säger mamma.

 "You didn't! You said that he had left!" ryter pappa och mamma ser skamset ner i bordet.

 "You are kidding me, right?!" fräser jag och ser på mamma. "You didn't say that, right?!" ryter jag.

 "Yes, I did" mumlar hon och jag rusar ut ur huset.

 "Ellinor!!" ropar jag genom regnet och springer ut mot gatan.

Det är tomt. På marken ser jag en mobil ligga på marken. En iPhone4s. När jag plockar upp den och trycker på den runda knappen kommer en bild på mig och Ellinor upp.

Jag springer snabbt till huset och ropar på pappa.

 "You have to drive me to the airport, NOW!" säger jag och han nickar snabbt.

Han tar på sig skor och en jacka innan han tar bilnyckeln i handen och vi springer ut till bilen. Jag har aldrig sett pappa köra såhär fort. Han är den som är försiktig, men jag antar att han inte vill att Ellinor ska försvinna. Han gillar henne säkert.

 "I'll wait here" säger han när vi är framme.

Jag nickar och springer in till flygplatsen. Min blick söker över människohavet efter den söta, vackra tjejen jag kallar flickvän. Plötsligt ser jag henne. I kön till incheckningen. Snabbt springer jag emot henne.

 "Ellinor!" ropar jag och flera människor kollar på mig, men inte Ellinor. "Ellie!" ropar jag igen och hon vänder sig om.

När hon möter min blick är hennes ögon röda och svullna. Hennes kinder är blöta och hennes hår är blött. När hon ser mig börjar hon gråta igen och går ur kön.

Efter bara någon sekund är jag framme hos henne och jag kramar henne hårt. Hon gråter högt mot min hals och jag stryker handen upp och ner över hennes rygg.

 "I thought you had left" gråter hon.

 "I would never just leave you" viskar jag.

 "Why did your mother say that?" frågar hon, släpper mi och torkar sina tårar.

 "I don't know"

 "Liam, I'm so sorry! I just overreacted" säger hon och jag skakar på huvudet.

 "You didn't do anything wrong, I did. I should have told you" säger jag och hon skakar häftigt på huvudet så hennes hår flyger lite.

 "I get if you have secrets, we all have"

 "Yeah, I get that too, but this is about your life and..."

 "Liam, I forgive you if you forgive me" avbryter hon och jag nickar.

 "I forgive you, even if I don't know what you have to apologize for"

Jag kysser henne hårt och hon lägger armarna om min nacke. Jag pressar hennes blöta kropp emot mig innan hon avbryter mig sakta.

 "Are you cold hun?" frågar jag när hon börjar skaka smått.

 "A little" skrattar hon till och jag tar hennes hand.

 "Dad waits outside" säger jag och ska ta henne mot utgången då hon drar emot.

 "Liam, I don't want to meet your mother. She doesn't like me and then I just feel uncomfortable" säger hon och jag ler lite.

 "Maybe, but you can't just give up that easy. IF you're right, then you just have to make her love you" säger jag och hon skrattar.

Vi går ut till pappas bil som står parkerad en bit bort. När vi sätter oss ner ler han mot Ellie.

 "I'm sorry about my wife" säger han ursäktande och Ellinor ler nervöst.

 "I'll try to handle it" säger hon och suckar.

Han ger henne ett ursäktande leende och vi åker därifrån. Hela tiden kramar Ellinor om min hand hårt. Hon skakar lite fortfarande, så jag lägger armen om henne och frågar pappa om en filt. Han säger att det finns en där bak, så jag lutar mig bakåt mot bagageutrymmet och drar fram den röda filten. Jag lägger den om Ellie och drar den tätt intill sig.

 "Thank you" ler hon och jag ler tillbaka.

Resten av bilturen är tyst och ganska spänd. Undrar varför mamma ljög? Varför är hon så sur runt Ellinor? Så många frågor snurrar i min hjärna, och jag har inte ett enda svar. Men när vi kommer hem ska jag tvinga ur mamma allt.

--------------------------------------------------------------------

Kommentera!!! KOM IGEN NU!

I alla fall, åker på kryssning imorgon och blir borta i två nätter (fick reda på detta IDAG) så jag kommer inte ha möjlighet att skriva (får inte ta med datorn). Kanske hinner skriva ett tidinställt, men detta är inte säkert!

Och vad har hänt med alla kommentarer?! Är det storyn som blir dålig? Tröttnar ni? Är det jag som blir dåligare på att skriva? Eller är det ni som väljer att inte kommentera?

Lyssna samtidigt

När jag vaknar nästa morgon känner jag Liam vrida på sig lite i sängen. Han suckar lite och sängen gungar till, som att han ställer sig upp. Steg hörs i rummet och jag antar att han klär på sig. Jag suckar lite och minns gårdagen. Liam är irriterad över något som jag inte har en aning om vad det är. Men något är fel, så mycket vet jag. Men om det är något ska han veta att han kan lita på mig och att jag alltid kommer finnas där för honom. Så om han vill prata, så gör han det. Jag ska inte tjata på honom.

 "Honey, wake up" viskar Liam och kryper upp i sängen.

Jag vänder på mig så jag ligger med ansiktet ifrån honom och han suckar lite medan han låter sig hand åka upp och ner för min arm.

 "Babe, I'm so sorry about yesterday, I just..." säger han men jag avbryter.

 "You should know that you can talk to me about everything. It's like you don't trust me. I've told you everything about my life, why don't you share yours? I want to be able to help you, but I can't do that when you can't tell me what's wrong" mumlar jag hest och han suckar.

 "Please forgive me Ellinor" viskar han hest.

 "Just tell me what's wrong so I can help you. I want to stand by your side all the time and I want to help you!" säger jag och sätter mig upp med ryggen mot väggen.

Han öppnar munnen för att prata, men stänger den. Om och om igen. Jag suckar högt och reser på mig. Snabbt snappar jag åt mig ett par jeansshorts och ett maglinne och drar på mig det. Sedan fixar jag håret snabbt och sminkar mig.

 "Where are you going?" frågar Liam när jag går emot dörren.

 "Out" säger jag och går nerför trappan.

När jag passerar köket ler Karen och Geoff mot mig, frågar vart jag ska och jag svarar enkelt att jag ska gå ut en stund.

När jag lämnat huset går jag ner längst gatan. Plötsligt flämtar någon till från en trädgård på min vänstra sida. Snabbt kollar jag dit och möter en kvinnas blick. Hon har brunt ganska lockigt och kort hår. Hon är själv ganska kort också och jag kan se hennes isblåa ögon som ser ut som mina. Hon påminner lite om mig.

 "No" mumlar hon och går emot mig.

Jag ser förvirrat på henne medan hon skådar mig.

 "Do I know you?" frågar jag vilset och hon ser in i mina ögon.

 "What's your name?" frågar hon allvarligt.

 "Ehm... Ellinor Stanley, why?" säger jag och hennes ögon tåras. "Is something wrong?" frågar jag och hon snyftar.

 "How old are you?"

 "I'll be 18 in two weeks, who are you?" frågar jag med lite rädsla i rösten.

 "I'm Stacey Barkley and I think I may be your mother..." säger hon tyst och jag stelnar till.

 "What?!"

 "Where do you live?"

 "London"

 "With who?"

 "It's just me. My adoptive parents died in a car accident after they threw me out" säger jag och hon stelnar till.

 "It's you... I am your real, biologic mother" säger hon och jag ler större och större.

 "Why did you adopted me away?" frågar jag hest och hon stelnar till.

 "I was afraid. I already had problems with my son and the economy and I just wanted you to live a perfect life before it was to late" säger hon och jag ler svagt.

Efter att jag spenderat lite tid hos min mamma så går jag tillbaka till Liams hus. Liam kommer direkt fram till mig och kramar mig hårt.

 "Where were you?" frågar han i mitt öra och jag suckar lite.

 "Did you know?" frågar jag och släpper honom.

 "Know what?" frågar han.

 "What exactly did your mother tell you?" frågar jag allvarligt.

 "I can't tell you" säger han.

 "Did she mention my biologic mother?" frågar jag stelt och han stelnar till. "When where you about to tell me? When did you plan to tell me that you knew where my biologic mother was?!" ryter jag.

 "Ellie, I..."

 "Don't call me that! Why didn't you tell me?! You knew how bad I felt about all this! So why didn't you tell me?!" fräser jag.

 "Please, just..."

 "Just what?!" säger jag och suckar. "You know what? I'm not staying here. No way" säger jag och går upp till hans sovrum.

När jag stängt min resväska kommer Liam in med tårar i ögonen. Jag går förbi honom och drar på mig mina skor igen.

 "Ellinor, where are you going?" frågar Liam hest med gråten i halsen.

 "To my mother" säger jag stelt och lämnar huset.

Jag går över till Staceys hus och knackar på. Hon öppnar och när hon ser mig ler hon stort.

 "Hello again!"

Jag börjar gråta och hon kramar mig. Hon för in mig till huset och stänger dörren efter mig. Plötsligt ser jag en kille på 20 år komma nerför trappan. Han stelnar till när han ser mig.

 "Mum, who is she?" frågar han och hon suckar lite.

 "This is your sister, Ellinor" säger hon och han ler lite.

 "Oh, cool! It was a long time ago! I'm Ty! Nice to meet you" ler han, kramar mig och ser sedan på sin mamma. "I'll go to buy some candy" ler han och hon nickar.

Stacey tar mig till soffan i vardagsrummet och jag sätter mig ner. Hon lägger en filt om mig och sätter sig i skräddar ställning.

 "I know this is so weird for you and this is feeling so strange right now, but you can talk to me. Even if I weren't with you when you grew up, I'll always be here for you" säger hon och jag ler lite svagt och sänker blicken.

 "It's my boyfriend" säger jag och ser på henne. "I'm here to visit his family and his mother told him that she knew who my biologic mother was, but he never told me who it was. And then I met you" säger jag och hon lutar huvudet lite åt sidan.

 "Do you love him?" frågar hon tyst.

 "Yes I do, and I've told him everything about my life, but he doesn't tell me anything. It's like he doesn't trust me" säger jag och hon nickar.

 "Did he cry when you left?"

 "Yeah, kind of"

 "Then he loves you. And if you both love each other, he will open up for you, just give him some time" ler hon och jag kramar henne.

 "Thank you, Stacey" säger jag och hon ler lite mot mig. "Where is dad?" frågar jag.

Det känns riktigt konstigt att säga mamma och pappa eftersom jag inte sagt det på länge, men jag kommer kalla dem det eftersom de faktiskt är mina riktiga föräldrar. Även om de gav bort mig så förstår jag. De hade dåligt med pengar.

 "He... Uhm... He's dead" säger hon tyst och jag stelnar till.

Min pappa är död. Min riktiga pappa är död. Jag som förväntade mig att vi skulle bli en stor, riktig familj igen, men han är borta. Det kommer aldrig bli så.

Efter några timmar hos Stacey blir klockan halv nio och jag funderar över om jag ska gå tillbaka till Liam. Jag saknar honom. Riktigt mycket, även om han är i huset bredvid.

 "If you want you can stay here? We have a guestroom" säger Stacey och jag pustar ut lite.

 "Thank you, I'll go back to Liam tomorrow" säger jag.

Jag tar min resväska och följer med Stacey upp till övervåningen. Vi går in till ett rum med turkosa väggar och mörkt trägolv.

 "I'm in the room in front of yours, it's just to come in if you want something" ler hon, kramar mig och går igen.

Det här är inte sant... Jag är i samma hus med min biologiska mamma... Det är inte sant. Det kan det itne vara. Och min biologiska pappa är död.

Liam... Liam... Jag saknar honom. Älskar honom. Hur ska jag klara mig utan honom vid min sida?

------------------------------------------------------------------

Kommentera!

Okej, jag vet, jag vet, det här kapitlet var verkligen inte något som skulle hända i verkligheten, men nu blev det så. Jag älskar er kära läsare!

 "Honey, wake up" säger jag och puttar till Liam lite löst.

Han sätter sig nyvaket upp och vi sätter på oss bältena när vi går nerför landning. Jag tar Liams han och kramar den hårt. Dels för att jag hatar landningen och dels för att jag är nervös för att träffa hans familj. Liam skrattar tyst åt mig och jag blänger på honom.

 "Oh shut up" säger jag och kollar ut genom rutan och ser hur marken kommer närmre och närmre.

 "I'm sorry, but you're just so cute" fnissar han och jag ler lite mot honom.

 "I know" retas jag och han kysser mig.

 "Good" viskar han och jag skrattar.

När planet landat tar vi vårt handbagage och lämnar planet hand i hand. Ett tio tal fans har samlats på flygplatsen när vi kommer dit. Liam vinkar glatt och vi tar våra resväskor från bandet. När vi kommer ut från gaten ser jag Liams blick söka över människohavet. Plötsligt stannar han, ler stort och springer ifrån mig. Med en kittlande mage går jag långsamt efter honom.

Han kastar sig över en man och en kvinna som jag antar är hans föräldrar. Jag ler lite och stannar en bit ifrån dem. Liams mamma släpper honom och går med ett leende emot mig. Hon ser lite tveksam ut, nyfiken.

 "Hi, you must be Ellinor? Right?" ler hon och sträcker fram handen.

 "That's me" ler jag och kramar hennes hand.

 "I'm Karen, Liams mother" ler hon.

 "So this is you're pretty girlfriend?"

Jag ser lite åt sidan och ser Liams pappa (antar jag...). Han sträcker fram handen och ler lite svagt.

 "I'm Geoff, you must be Ellinor" säger han och kramar min hand.

 "That's me" upprepar jag och Liam ställer sig bakom mig med armarna om min midja.

 "Geoff, can you bring Ellinor to the car with Liams stuffs? I want to talk to him" säger Karen stelt och Geoff nickar.

 "Of course" ler han och tar Liams resväska. "This way" säger han till mig och vi går ut från flygplatsen.

Liam

 "What's up, mum?" säger jag förvirrat och hon ser allvarligt på mig.

 "Her name was Ellinor Stanley, right?" frågar hon och jag nickar.

 "Yeah, what's wrong?"

 "She's adopted and her adoptive parents died in a car accindet, right?" säger hon och jag suckar.

 "Just tell me" suckar jag.

 "She comes from London and she's 17?"

 "She'll be 18 soon, mum what is it?!" nästan ryter jag och hon ser allvarligt på mig.

 "You know Stacey Barkley, our neighbour?" säger hon och jag stelnar till.

 "Yeah...?"

 "She had a daughter that she adopted away. Her daughters name was Ellinor Stanley and she was born 25 of August 1994 in England" säger hon och jag stelnar till.

 "Wait... What?!"

 "Before Ellinor was born, she got a son. Ty Barkley. When she gave Ellinor away, she, her husband and Ty moved here" förklarar mamma och jag stönar högt.

Jag placerar händerna på nacken och lutar upp huvudet.

 "Where is her husband now?" frågar jag och sluter ögonen.

 "He died in cancer five years ago" säger hon tyst och jag suckar.

Ellinor

Efter ungefär tjugo minuter kommer Karen och Liam tillbaka. Båda är ganska stela när de sätter sig i bilen. Jag och Geoff har pratat hela tiden och lärt känna varandra lite bättre. Han är schysst faktiskt!

Liam ler svagt mot mig och tar min hand.

 "Is everything okey?" mimar jag och han nickar.

Men jag ser på honom att något är fel. Även om jag är riktigt nyfiken på vad de sa så bestämmer jag mig för att fråga senare.

Klockan är ganska mycket, så direkt när vi kommer hem till dem så går jag och Liam till hans sovrum. Liam har varit väldigt tyst under hela tiden och det oroar mig. När vi byter om ser jag på honom lite i smyg. Hans ansikte visar att han är förvirrad.

Vi lägger oss ner i hans säng och han lägger sig inte nära mig som han brukar, utan han ligger med ryggen emot mig och en bit ifrån. Då får jag nog.

 "Liam, what's wrong?" frågar jag och lutar mig lite över honom.

 "Nothing, I told you" säger han lite irriterat och jag suckar.

 "I can see that something is wrong" säger jag allvarligt och han stirrar på mig.

 "Nothing is wrong! Okey?!" ryter han och jag ryggar tillbaka.

 "Okey, sorry" muttrar jag och lägger mig så nära väggen som möjligt med ryggen mot honom.

Liam suckar lite och jag sluter ögonen. Hur trött jag än är och hur mycket jag vill somna så går det inte. Något håller mig vaken och det är omöjligt att somna. Liam lyckas ganska bra, en inte jag.

Vad än Karen sa till Liam så är det något dåligt. Det måste ju vara något eftersom Liam aldrig skulle ha en sån där  ton mot mig utan anledning. Han är den som är noga med att inte såra mig, eller göra mig rädd eller obekväm.

Efter ungefär två timmar lyckas jag i alla fall somna, men det är med oroliga drömmar och jag vaknar då och då av mardrömmar. Mardrömmar om Liam, mina biologiska föräldrar, hat från fansen och ja, allt dåligt i mitt liv. Korta filmer från mina adoptivföräldrar och hur de slängde ut mig. Trots allt det så lyckas jag faktiskt somna.

--------------------------------------------------------

Kommentera!

Jag börjar på nästa kapitel direkt nu tror jag faktiskt, men jag kanske inte blir klar!

Vad tycker ni om bloggen?! Jag tycker att ni kommenterar ganska dåligt... :/