- Are you ready honey?! Ropar Niall och jag byter mitt örhänge.

 - Yeah, almost! Ropar jag tillbaka och ser på mig själv i spegeln.

Mitt bruna hår är lockat, jag har på mig en tight, ljusrosa kortklänning utan band och ett svart bälte under brösten. Sedan har jag ett par svarta klackar och sminket är ganska naturligt. Lite extra tät mascara, lite ljusare ögonskugga, lite mer läppglans, men inget puder eller något. Jag litar på att Niall tycker om mig mer utan smink.

 - Coming babe?

Jag kollar mot dörren och ser Niall stå där med ett leende.

 - Yeah, coming.

På väg mot dörren tar jag upp min Gucci väska med silverkedja och hänger den över högra axeln. Sedan tar jag Nialls vänstra hand och vi går mot hallen.

 - Bye everyone! Ropar vi samtidigt.

 - Bye! Have fun! Ropar de andra.

Vi går ut och eftersom ingen av oss har körkort så tar vi en promenad till en annan restaurang nära stranden. Solen är på väg ner och vi sitter vid ett bord på den lilla altanen. Det blåser inte så mycket, men lagom för att få mitt hår att flyga lätt bakåt. 

 - It's beautiful. Säger jag med en lyckligsuck.

 - Just as you. Ler han.

 - You know what I think about that. Säger jag och han ser allvarligt på mig.

 - And you know that I don't like it.

Jag fnissar lite och ser ut över horisonten.

 - Serious, Tiffany. You're beautiful. Whatever the fans are saying, you're beautiful just the way you are. You're absolutely perfect! Säger han och ser allvarligt på mig.

 - No, I'm not perfect. Nobody is perfect. Säger jag och han ler lite mystiskt.

 - You're perfect for me.

Vi får in maten och börjar äta. Vi pratar lite smått och jag skrattar åt hur mycket han äter. Efter maten går vi ner till stranden. Jag tar av mig mina skor och håller dom i min högra hand medan jag håller Nialls i min andra. Jag går närmast vattnet med huvudet mot Nialls axel. Vi säger inte så mycket. Det behövs inte.

 - Wait. Säger Niall och vi stannar upp. Don't look. fortsätter han och släpper min hand.

Jag vänder mig ifrån honom och ser ut över vattnet istället. Solen är precis på kanten över horisonten och några fåglar flyger precis över vattnet. Jag sluter ögonen och lyssnar på vågorna.

 - Okey, look.

Jag vänder mig om och ser Niall stå på knä bredvid något som är ritat i sanden. Sakta går jag närmre och läser. Det är ett hjärta, och i det står det Marry Me. Med ett leende vänder jag mig mot Niall som ser lite nervös ut.

 - Will you, Tiffany Lily Jones, do me the honor to marry me? Ler han och jag kastar mig i hans famn.

 - Yes! To the moon and back!

Han skrattar och sätter den vackraste ringen jag någonsin sätt på mitt finger. Den är i silver och är täckt av diamanter, men högst upp på toppen sitter en lite större diamant format i en oval cirkel typ. Niall kysser mig länge och jag lägger armarna om hans nacke medans han har dom om min midja. Sedan går vi hem. Eller "går" hem. JAg skuttar mer av lycka medans Niall bara skrattar åt mig. När vi går in i huset kommer de andra rusande. Cilla springer fram till mig och jag säger inget. Alla står tysta och bara stirrar på varandra. Efter en stund håller jag upp min hand och visar ringen. Alla skriker av glädje. Cilla kollar noga på ringen och kramar mig.

När alla gratulerat så återstår bara för mig att berätta för mamma och Lucas. Tänk om de inte gillar Niall? Tänk om de inte låter mig gifta mig med honom? Tänk om de förstör allting? Tänk om

 - Vad är det? Frågar Cilla och ser på mig.

 - Tänk om mamma inte låter mig gifta mig? Säger jag tyst och oroligt.

 - Men det är ju ditt liv. Du får ju bestämma själv. Säger hon och jag nickar.

 - Jag vill bara inte bli hatad av min egen mamma. Suckar jag och vi går efter killarna till vardagsrummet.

Men först går jag till mitt sovrum och byter om till ett par mjukisar och ett linne. När jag tagit bort sminket går jag ner till de andra och slänger mig på soffan, plus alla som satt i den.

 - Oh, get of me your fat thing. Skojar Louis och puttar ner mig på golvet.

Jag vet att han bara skojade. Men ändå kan jag inte låta bli att tänka på hans ord. Tjock. Är jag tjock? Kanske borde jag äta mindre, motionera mer?

 - Ehm... I'm coming  soon. Mumlar jag och nästan springer upp till mitt rum.

Jag ställer mig  framför min spegel.

Your fat bitch!

Niall deserve more than you, your fat whore!

Alla meningar med ordet fat eller tjock spelas upp i min hjärna. Om och om igen. Tårarna stiger och jag slänger mig på sängen. Med ansiktet tryckt mot kudden låter jag tårarna rinna.

Niall

 - Did I say something wron? Säger Louis skuldmedvetet och oroligt.

 - No, you didn't. I promise. Säger jag säkert och han lägger huvudet i händerna.

Jag reser mig upp och går mot Tiffanys rum. Man kan höra henne snyfta utifrån rummet. Försiktigt öppnar jag dörren och kliver in.

 - Honey... Säger jag när jag ser henne ligga i sängen med ansiktet tryckt mot kudden.

 - I'm fat! Gråter hon och jag sätter mig snabbt bredvid henne.

 - No, you're not. Säger jag och klämmer mig ner bredvid henne i sängen.

 - Yes, I am! Wherever I go I hear people saying that I'm fat! Gråter hon och jag smeker hennes rygg.

 - And there's people saying that you're not.

 - I just have to realize that I am fat. Now I'm going to stop eating and run everyday. Säger hon och jag stelnar till.

 - No. You have to eat, Tiffany! I'm gonna look after you! You have to eat! Seriously! Utbrister jag och reser mig upp.

När hon inte svarar lämnar jag rummet och går ner till de andra. Louis har fortfarande dåligt samvete så jag ber honom gå upp till henne.

Tiffany

Snart öppnas dörren igen och stängs snart därefter.

 - I'm so sorry, Tiffany. I didn't mean it. Säger Louis och sätter sig där Niall suttit.

 - I know. It's not your fault. Säger jag och torkar mina tårar.

 - I really mean it, Tiff. You're not fat, I promise. Säger han allvarligt och ser mig djupt i ögonen.

 - I know. I'm used to it.

 - Promise me to not do something stupid.

 - I'm a bad liar, Louis. I can't promise that...

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kommentera!

Tack för alla kommentarer!!! ÄLSKAR ER!

När vi kommit hem igen går jag förbi killarna och Cilla och går direkt till mitt rum. Jag stänger dörren och byter om till ett par shorts och ett linne. Sedan går jag till badrummet och borstar tänderna, tar bort sminket och borstar håret. Sedan går jag snabbt tillbaka till mitt rum och lägger mig i sängen. Jag är inte sur på Niall. Men jag är bara så besviken på att han inte frågade just den frågan jag ville svara på.

Varför trodde jag att han skulle fria? Han gillar mig kanske inte tillräckligt mycket.

Cilla

 - How did it go? Did she say yes? Are you getting married? Frågade jag och han satte sig suckandes i soffan.

 - Bad. In one way, yes. No. Svarade Niall.

 - What?! Utbrast alla samtidigt.

 - Did she say no?! Frågade Harry.

 - I didn't even asked! Utbrast Niall och alla såg förvånat på honom.

 - Why?

 - I don't know. I just... got chicken and now she think I don't like her at all. She didn't talk on our way home. Suckade han och jag reste mig upp.

Utan ett ord gick jag upp till Tiffanys rum. Det var helt tyst. Sakta och försiktigt öppnade jag dörren och klev in.

 - Är du vaken? Frågade jag tyst.

 - Ja. Mumlar hon.

 - Hur är det? Frågar jag och sätter mig skräddare på sängen.

 - Dåligt.

 - Varför? Säger jag försiktigt.

 - Jag antar att jag är besviken. Inte på Niall, utan på mig själv.

 - Varför då?

 - För att jag trodde han skulle fria. Jag var så säker! Men det gjorde han inte, och då är jag besviken på mig själv för att jag trodde något sånt. Han gillar mig inte ens så mycket.

 - Du, det är inte sant. Han har berättat för oss andra. Han skulle fria idag. Men han fegade ur. Han är så ångerfull. Han älskar dig, Tiffany. Säger jag och hon snyftar.

 - Nej, det gör han inte.

 - Hörru... Börjar jag och lägger mig bredvid henne. Det gör han visste. Jag lovar. Säger jag.

 - Hur kan du vara så säker? Viskar hon och jag ser tårar bildas i hennes ögon.

 - Han har sagt det själv. Och det är inte så konstigt. Du är vacker, snäll, omtänksam, gullig, rolig och helt underbar! Säger jag och hon torkar en tår.

 - Lova?

 - Lovar på vår vänskap. Ler jag och vi kramas.

 - Oh, kan du hämta Niall? Frågar hon försiktigt och jag nickar.

 - Absolut. Lova att prata med mig om det är något.

Jag reser mig upp och lämnar rummet.

 - Niall, she want to talk to you. Ler jag och slår mig ner bredvid Louis och Zayn i soffan.

Tiffany

Efter en stund kommer Niall upp. Han har bytit om till ett par mjukisar och en t-shirt.

 - Hey... börjar han och jag sätter mig upp med ryggen mot sänggaveln.

 - Hi. Säger jag tyst och han går mot mig efter att ha stängt dörren.

 - I guess Cilla told you... börjar han och sätter sig mitt emot mig.

 - Yeah...

 - Look, I'm sorry. Really sorry. I feel really bad abotu what happened. Säger han ångerfullt och jag ler lite.

 - I know. But, you know. I can't just go around and wait for something that maybe doesn't come.

 - Hey, I was about to ask you. I wanna ask you right now, but I wanna do it in a more romantic way... What about a new, better date tomorrow? Ler han och jag nickar.

 - That would be great.

Han lutar sig mot mig och jag sätter mig i hans knä med benen om hans midja. Jag kysser honom passionerat och han lägger sig över mig. Fortfarande har jag benen om hans midja och händerna håller jag om hans nacke. Hans läppar masserar mina och jag känner hur han börjar bli upphetsad. Jag med. Han börjar kyssa min nacke och hals och ner vid nyckelbenen. Jag drar fingrarna genom hans lena hår och sluter ögonen...

Efter några minuter ligger vi mittemot varandra, nakna och svettiga. Jag ligger med pannan mot hans bröstkorg och ritar små mönster på hans mage. Han leker med mitt hår och andas mig i nacken.

 - I love you. Viskar han.

 - I love you to. Viskar jag tillbaka och kysser honom snabbt för att sedan somna om.

När jag vaknar så vrider Niall på sig. Han grymtar och suckar. Sakta öppnar jag ögonen och ser hur han vrider sig fram och tillbaka medan han mumlar något ohörbart. Han svettas och kniper ihop ögonen extra hårt.

 - Niall... Säger jag och skakar honom försiktigt, men jag får inget svar. Ey, Niall. Wake up! Säger jag högre och skakar honom lite mer.

Han sätter sig hastigt upp och hans huvud slår till mitt.

 - Aouch... Kvider jag och lägger handen på pannan.

 - Oh God, I'm soo sorry! Utbrister han, men han ser väldigt förvirrad ut.

 - I'm fine. What did you dream about? Frågar jag och glider handen mot pannan.

 - You.

 - Oh, am I that bad? Frågar jag lite besviket.

 - No! No! Don't even think that! I dreamed that you said no. Säger han och tar bort min hand från min panna.

Han kysser sedan min panna och vi lägger oss ner igen. Vi ser på varandra länge. Hans vackra, blåa ögon ser ut som diamanter. De glittrar i månljuset som kryper in bakom gardinerna.

 - What? Viskar han med ett litet leende.

 - You're so beautiful. Viskar jag tillbaka och smeker hans kind.

 - You to. Viskar han och kysser mig snabbt innan jag kryper in i hans famn.

 - No, I'm not. Viskar jag tystare, i hopp om att han inte hörde.

 - Don't say that. Sa han allvarligt och tryckte mig ifrån sig för att se mig i ögonen.

 - Why not? I don't wanna lie. Säger jag allvarligt tillbaka.

 - Well, you're lying right now. Mumlar han och vänder på sig.

Jag suckar och lägger mig med ryggen mot honom, långt ute på kanten. Jag hör hur Niall vrider på sig och drar mig mot sig.

 - I didn't mean it like that. Viskar han.

 - I know.

 - You are beautiful, Tiffany. The most beautiful girl in the world. You can't think something else.

 - It's hard for me to believe what you're saying, because of all of those words I get from the fans, or other people that I don't even know. Viskar jag och han håller om mig hårdare.

 - They're just jealousy. Can you promise to never look bad at your self? Frågar han och jag suckar.

 - That's the point. I can't... Viskar jag.

 - You don't kno-o-ow, you don't know you're beautiful... sjunger han tyst i mitt öra.

Jag somnar i alla fall med ett leende på läpparna och Niall i tankarna.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Ganska långt?

Kommentera!!

Jag har väl inte så mycket att säga... Älskar er!!

När jag vaknade var klockan tio. Jag kände två armar om mig och jag vände mig om. Där låg Niall. Hans ögon var slutna och han andades tungt. Jag flätade ihop våra händer och försökte fantisera mig hur det skulle vara att vara gift med honom. Mrs. Horan... Vi skulle flytta till en strandvilla, skaffa barn, se dom växa upp...

 - What are you thinking about? Viskade Niall.

 - Nothing. Log jag och rodnade.

 - Come on honey, tell me. Säger Niall och smeker min kind.

 - I just thought about you and me... Our future. Säger jag och han ler.

 - Dinner, tonight? Frågar han och jag nickar.

 - Yeah, that would be nice.

Vi kliver upp och äter en liten frukost innan han gör sig i ordning för att gå på en fotografering med killarna. Mamma skulle vara hemma med mig idag, men jag tvingade med henne på en shoppingtur. Jag menar, jag kanske har cancer, men det ska fan heller hålla mig ifrån att leva. Jag är ju inte direkt död. Mitt mål i livet är att gifta mig, se mina egna barn växa upp, flytta till en strandvilla...

 - Kan vi inte gå till BikBok? Frågar jag och pekar på den mellanstora BikBok skylten på andra sidan gatan.

 - Visst. Säger hon och vi går in.

Vi kollade ett tag där inne och jag hittade ett par shorts, ett maglinne, en stickad tröja och ett par jeans. Sedan gick vi till några andra affärer innan vi åt lunch på Donken. Då plingade min mobil.

Hi honey! How are you? Miss you to much... Can't wait until tonight XoXoYourNiall

Hi babe! I'm totaly fine. Miss you to! Me neither, kiss and hugs YourOneAndOnlyTiffy

 - Var det Niall? Frågar mamma med ett leende.

 - Ja. Vi ska på middag ikväll.

 - Vad trevligt!

 - Är det normalt om man fantiserar om hur det skulle vara att vara gift med sin kille? Frågar jag tyst och ser generat ner i bordet.

 - Det betyder bara att man älskar personen riktigt mycket.

 - Mamma, tänk om han friar på middagen?

 - Det gör han säkert. Du får väl helt enkelt vänta och se. Ler hon.

Vi lämnar McDonalds och går vidae till andra affärer. När vi är klara är klockan tre och vi hoppar in i en taxi, tillsammans med tusentals påsar. När vi är framme betalar mamma och jag tar med mina påsar in. Killarna sitter i soffan och ser på TV. Niall går fram till mig och kysser mig innan jag avbryter för att lämna påsarna. Han erbjuder sig att hjälpa till. Så vi går till mitt rum och börjar plocka upp alla påsar.

 - Wohooo. Flinar Niall och håller upp en skrikrosa spetsbehå som jag köpte.

Jag skrattar och tar den ifrån honom.

 - That's actually mine. Flinar jag och lägger den i lådan med underkläder.

 - Haha, yeah, keep it. Flinar han och vi fortsätter.

När vi packat upp allt så bestämmer vi oss för att åka till en restaurang vid sex, och nu är klockan fem, så jag börjar göra mig i ordning. Jag låser ute Harry från mitt sovrum och hoppar in i duschen. Efter att ha rakat mig och tvättat håret går jag ut och torkar mig, sedan drar jag på mig kort, ljusrosa klänning med ett bälte under brösten med diamanter. Under bältet är det lite volanger. Det är inga ärmar på klänningen, vilket jag älskar. Jag älskar klänningar utan ärmar. Sedan lockar jag mitt hår och sminkar mig med mascara, läppglans, lite ljusrosa ögonskugga, foundation och lite rouge. Skor fick bli svarta pumps. När jag är klar lägger jag ner pengar, nycklar och mobil i en Gucci väska med silverkedja.

Tänk om han verkligen friar? Tänk vad bra allt skulle bli. Vi skulle kunna flytta till en egen villa, skaffa barn, se dom växa upp... Allt skulle bli helt perfekt...

 - Tiffany! Are you coming, baby?! ropade Niall.

 - Coming! ropade jag nervöst tillbaka.

Sedan gick jag ner. Han stod nedanför trappan med en svart/grå kavaj, vit shorta och såna typiska finbyxor för killar i samma färg som kavajen. Han log när jag kom ner. På höger sida om honom står killarna, mamma och Cilla. De alla ler mot mig och jag fnissar.

 - It's a date. Not a prom or wedding, säger jag tyst och alla skrattar lite, men Niall ser mest nervös ut.

Niall

Jag tog Tiffanys hand och vi gick in till restaurangen. Vi hade fått ett eget litet rum med ett bord för två. På bordet låg en vit duk och det var dukat väldigt fint. Servetterna var vikta och satta i glaset. Det var verkligen vackert, helt perfekt.

Vi beställde maten och började äta. Medans vi åt så sa vi inte så mycket. Tiffany såg ganska nervös ut, men jag kan slå vad om att jag var dubbelt så nervös. Ikväll händer det... Jag måste göra det... Tänk om jag backar ur? Tänk om jag säger något helt annat? Tänk om jag blir så feg att jag skiter i det? Nej, jag måste göra det. Annars blir det kanske aldrig av. Någon gång måste jag ju ändå göra det.

 - What do you thinking about? frågar Tiffany och jag vaknar från min tankekoma.

 - Ehm... Nothing, svarar jag snabbt och hon fnissar lite.

 - Okey then... säger hon och lägger bisticken åt sidan.

 - Should we go? frågar jag.

Jag ser lite besvikelse i hennes ögon. Men hon nickar. Vi går ut igen, hand i hand. Tiffany stannar vid trottoaren, men jag går över gatan.

 - Where are we going? frågar hon och följer efter.

 - Just follow me, ler jag och tar hennes hand igen.

Vi går i en gång med rösa blockljus. Runt ljusen ligger röda rosblad. När vi snart är vid vattnet tar gången slut och vi kommer till ett härta av rosor. Vi ställer oss i det och hon ser på mig med tårar i ögonen.

 - Have you done all this? frågar hon och torkar sig snabbt under ögonen.

 - Yeah, the boys helped me a little bit, ler jag.

 - It's beautiful, säger hon drömmande och ser sig omkring.

 - Ehm... Tiffany, I wanna ask you something, säger jag nervöst och hon möter min blick.

 - Yes? frågar hon och jag känner paniken stiga.

Tiffany

 - Yes? säger jag och känner hur det bara pirrar i mig.

Tänk om han friar? Det kanske blir vi ändå!!

 - Do you wanna follow me and the boys like a week in the tour? frågar han och en våg av besvikelse sköljer över mig.

 - Yes, I want to, säger jag och ler ett fake leende.

 - Good, ler han och kysser mig.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt för USEL uppdatering!! Har haft fullt upp i veckorna och i helgen!! Känner mig som världens sämsta bloggare just nu... Shit, jag förstår om ni lämnar bloggen!!!

En vecka senare

Jag är nu hemma från sjukhuset och ligger i soffan som vanligt med en filt runt mig. På bordet står ett glas med vatten, lite papper, två tidningar och lite annat. På teven rullar The Last Song, men jag kollar inte. Killarna är på en intervju och Cilla skulle till sin moster. Mamma jobbar tror jag. Men tro inte att jag är själv. Det är jag aldrig nu för tiden. Jag har alltid någon med mig. Som en barnvakt, som idag är Lucas. Han står i köket och lagar mat. Mamma slutar sent och killarna kommer nog när som helst.

 - Och maten är serverad!

Lucas kommer in med en skål. I den ligger makaroner och ost, och såklart lite krydda. Jag ler.

 - Tack. Ler jag och ställer skålen i mitt knä.

Han ler tillbaka och skuttar ut till köket. Jag skrattar åt honom. Han är så löjlig ibland! Men det gillar jag. Han är nästan den enda som kan vara lite rolig nu när jag är "sjuk".

Jag är dödssjuk.

Jag kan dö närsomhelst.

Jag kan försvinna från jorden snart.

Niall gillar inte att jag tänker på det, men jag kan inte låta bli. Ingen förstår det, bara jag själv och alla andra som har cancer. Det går liksom inte att inte tänka på det. Och nu när jag vet att jag inte har lång tid kvar att leva vill jag göra allt möjligt innan jag försvinner. Jag har faktiskt börjat på en 100 saker att göra innan jag dör lista.

1. Gifta mig

2. Skaffa underbara barn

3. Åka till Paris och kolla på Eiffeltornet med min älskade

4. Åka på en kryssning i 2 veckor

5. Hitta den allra bästa vännen

6. Fixa alla bråk/problem

Ja... Så låter listan än så länge. Det låter som ganska typiska saker, tycker ni kanske. Men det betyder mycket för mig. Jag vill inte dö utan en egen, riktig familj. Min drömfamilj består av en man och två/tre vackra barn, kanske någon hund, men det skulle jag klara mig utan.

Tänk bara att åka på familjesemester, se barn växa upp, lära dom prata, gå. Tänk lyckan man borde få av att ha klarat av att uppfostra barn.

Jag ställde ifrån mig den tomma skålen och la mig bekvämt i soffan. Egentligen ville jag vara vaken när Niall och de andra kommer, men jag kunde inte låta bli att somna. Ögonlocken kändes ju så tunga, och varför inte ge efter? Niall kommer finnas kvar när jag vaknar, hoppas jag...

Niall

Vi går direkt in till Tiffany och Lucas. Tiffany sover i soffan medans Lucas sitter och kollar på TV.

 - Hello guys! Welcome! Tiffany fell asleep, and I didn't want to wake her up. Säger Lucas och ler mot oss.

 - I can take her to her room. Ler jag och går mot dom.

 - Yes, please.

JAg tar upp Tiffany i famnen och går uppför trappan. Sedan går jag in till hennes rum och bäddar ner henne i sängen. Min blick fastnar på hennes skrivbord. Ett kollegeblock ligger där och jag ser en penna bredvid. Jag går fram och börjar läsa. Det är en 100 saker att göra innan jag dör lista.

1. Gifta mig

2. Skaffa underbara barn

3. Åka till Paris och kolla på Eiffeltornet med min älskade

4. Åka på kryssning i två veckor

5. Hitta den allra bästa vänner

6. Fixa alla bråk/problem

Jag log. Gulligt. Men jag gillar inte att hon tänker så, att hon kan dö menar jag. JAg vågar inte ens tro det. Jag vill inte tro det. Men jag antar att jag är tvungen, jag menar, det är sanningen ju.

 - Niall... Mumlar Tiffany och jag ser på henne.

Hennes ögon är halvt öppna och jag ler mot henne.

 - Hi Sweetie. Ler jag och sätter mig bredvid henne på sängen.

 - Did you read that? Frågar hon och pekar löst mot blocket.

 - Hehe, yes. Hope it's okey?

 - Of course. I have nothing to hide from you. Ler hon och jag kysser henne.

Vi ligger och bara myser ett tag innan jag går därifrån för att låta henne sova.

Tiffany

När Niall gått kan jag inte sluta tänka på det... Den saken jag gått och längtat efter så länge... Den saken som aldrig kommer... Tänk om Niall ska fria? Tänk om vi gifter oss, skaffar barn... Skapar en familj... Men han kanske vill vänta. Eller så gillar han mig inte alls på det sättet. Han gillar mig kanske inte tillräckligt mycket för att fria...

Men ändå svävar tanken fritt att kanske gör han det. Kanske den här veckan. Eller nästa. Eller nästa månad, vem vet?

Efter ett tag somnade jag och drömde om Niall, som vanligt. Jag drömde att han tog mig till stranden. Vi stod i ett hjärta av rosenblad och han ställde sig på knä. Frågade frågan som jag svarade ja på. Han satte på en ring på mitt finger och sedan kysstes vi. I solnedgången.

Efter den drömmen så var jag på sjukhuset. Doktorerna såg riktigt glada ut, och jag fick nyheterna att dom/vi hade lyckats med att bota min cancer. Jag var fri! Fri från sjukdomar! Fri från sjukhusets väggar! Frå från sprutor och tabletter!

Och efter den drömmen så satt jag i soffan i ett hus jag inte kände igen. Niall stod i köket och lagade mat. På golvet framför teven lekte en liten pojke med en leksaksbil, och en yngre flicka satt med ett litet gosedjur. De kallade mig mamma, och Niall för pappa. Snart kom en tjej på sju år och satte sig bredvid mig. Hon kröp upp i min famn och pratade om skolan. Hon sa: vet du mamma? Jag är kär.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förlåt för att jag inte skrev igår! Men var tvungen att träna inför ett Nationellt och ett vanligt prov. I helgen ska jag på bio med två kompisar och de kommer (eventuellt) sova hos mig. Så vi får se hur det blir med uppdateringen då...

XoXo

Niall

Cancer? Har min lilla älskling cancer?! Nej, nej, nej... Det får inte hända! Hon har tillräckligt mycket problem! Jag rusade in i rummet och såg en blek Tiffany med blå/lila läppar. Hennes ögon öppnades sakta och hennes blick mötte min. Jag gick snabbt fram till henne och kramade henne försiktigt. Tårarna rann nerför mina kinder och Tiffany såg på mig.

 - What's wrong? Frågade hon och torkade mina tårar.

 - What? Don't you know? Frågade jag förvånat och hon såg konstigt på mig.

 - Know what?

 - You're kidding me, right?

 - Niall, what is it?!

 - Oh God... Viskade jag.

Skulle jag behöva säga till min kära flickvän att hon har cancer? Det är mer än vad jag klarar av.

 - You've got cancer... Sa jag tyst och hon stelnade till.

 - W...What? Stammade hon och tårarna steg i hennes ögon.

Jag kramade henne hårt och lät henne gråta ut i min famn. De andra kom in och tröstade henne med. En doktor kom in senare och skullle ge Tiffany en spruta. Vi satte oss i en soffa på rummet och såg på henne. Hon såg väldigt ledsen och rädd ut. Det skulle jag också vara. Ingen av oss skulle kunna säga att vi vet hur det är, då skulle vi ljuga. Men hon kommer inte vara ensam i det. Vi alla kommer finnas för henne och när jag och killarna inte är med henne kommer Cilla vara det.

Efter ett tag åkte vi alla hem. Vi sov hos Cilla den natten, eftersom hon tyckte det var onödigt att vi skulle sova på hotell. Imorgon skulle Tiffanys familj åka till sjukhuset och spendera den största delen av tiden där, så vi ska antagligen hitta på något roligt att göra, för att glömma alla besvär.

När vi bytt om och fixat oss inför kvällen la vi oss i dom redan bäddade madrasserna/extrasängarna/bäddsoffan och jag drog in doften på Tiffanys kudde. Den luktade... Tiffany.

 - Goodnight everyone! Sa Louis och alla upprepade godnatt.

Sedan somnade nog alla, utom jag. Jag låg vaken och tänkte på Tiffany. Undrar vad hon gör nu. Sover? Jag kan inte ens föreställa mig hur hon känner just nu. Rädsla, ja, men vilken sorts rädsla? Jag menar, hon fick nyss reda på att hon har cancer! Hon måste vara livrädd ju!

När jag vaknade nästa morgon var klockan åtta. Typiskt asså. Just idag skulle jag ju sova länge, men det gick ju sådär. Så jag klev upp och åt frukost som bestod av vofflor. Så småningom kom de andra upp och slöt sig till min goda frukost. Plötsligt ringde min mobil. Det stod bara ett nummer på.

 - Hello? Svarar jag.

 - Hello Niall! It's Lucas. Tiffany want you to come here. She's going through a examination(undersökning) and she's a bit scared. Säger Lucas.

 - Oh, okey. But, is it okey for you?

 - Of course!

 - Okey, I'll come then.

 - Thanks Niall!

Vi la på och jag åt snabbt upp min frukost.

 - Wow, Niall. Take it easy. Fnissar Cilla.

 - Haha, sorry. I'm going to Tiffany. She wanted me there. She's gonna do a examination. Säger jag och plockar undan min disk.

 - Right, see ya broo. Ler Liam och alla skrattar.

Jag drar på mig ett par skor och en jacka innan jag tar en taxi till sjukhuset. Sedan går jag med snabba steg mot Tiffanys rum. Där inne står två doktorer, Lucas och Tiffanys mamma. Vi hälsar och jag pussar Tiffany lätt på munnen. Doktorerna, som tydligen heter Stefen och Eric, ställer någon slags bricka med några sprutor och tabletter på. JAg sätter mig på en pall bredvid hennes säng och tar hennes hand. Eric tar en av sprutorna och sticker den i hennes axel.

Tifffany

Eric, som tagit hand om mig på sjukhuset, sticker en spruta i min axel och jag känner hur den stelnar till på något sätt. Något sprutas in i armen och ja, det är obehagligt.

 - Känns det okej? Frågar han och lägger undan den sprutan.

 - Ja. Säger jag stelt och nickar.

 - Bra. Då tar vi nästa. Säger han och tar upp den andra sprutan.

Den sticker han i andra armen, i armvecket. Det är samma sak där, något rinner i armen och den stelnar till.

 - Ska armen liksom stelna till? Frågar jag nervst och han nickar.

 - Ja, det är normalt. Du kanske kommer känna dig lite trött också, men det är helt normalt. Ler han.

Vi pratar en stund och jag får med mig två paket med tabletter och två småflaskor med en vätska i. Sedan får jag med mig en spruta som jag tydligen ska fylla med vätskan och sticka in i axeln varje dag, före den "dagliga tabletten".

 - Du får åka hem imorgon, men du får mitt nummer om det är något du undrar över eller något som känns fel. Säger Eric och jag nickar.

De lämnar rummet och Niall ler svagt mot mig. Mamma och Lucas går ner till kaffeterian och äter mat medans Niall sitter kvar med mig.

 - So... How is it? Frågar han tveksamt och håller min hand hårdare.

 - Bad. I mean, it's hard to believe that I actually got cancer. It's like... Wow, unbelievable. Suckar jag och han kysser mig.

 - I wish I could do something.

 - You can. If you just stay by my side, you're almost doing enough for me. Ler jag och han ler tillbaka.

 - I love you. My love for you will never disappear. I'll always stand by your side.

 - That's a lie. Säger jag och ler ett svagt, sorgset leende.

 - No. Säger han bestämt.

 - Niall, you're going to the US for like two months. Then you're going to be in the UK, not Sweden. And I guess that I can't visit you there. Maybe I'll get worse, maybe die!

 - Don't say that. Viskar han med tårar i ögonen.

 - Well, that's the truth. Viskar jag och låter en tår falla.

 - It doesn't have to be that way.

 - Then, what should we do? Can you conjure(trolla) my cancer away? Or do you know somebody that can? And even if that's posible, which isn't posible, you'll always live in the UK, while I live in Sweden. And if I'll move to my dad, I'm gonna miss Lucas and mum to much. Säger jag och börjar gråta.

 - If we're gonna keep thinking about all the negative stuffs, we'll never make this. We have each other. I'll always be a phone call away from you, never longer. Säger han och smeker min kind.

 - I love you. Viskar jag och han ler lite.

 - I love you to.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Det kan bli lite dåligare uppdatering på vardagarna. Kommer nämligen ha massa nationella prov och läxor, + andra prov som också är viktiga. I alla fall, kommer skriva så ofta jag kan!! Love you guys!!

Lyssna samtidigt ;)

Niall brast ut i gråt och försökte springa fram till britsen, men jag och de andra höll honom tillbaka.

 - NO! LET ME GO!! TIFFANY!! Skrek han och jag började gråta.

 - Niall, calm down. She alright. Controll you're concern. Use that strenght. Sa jag och snyftade.

 - She's gonna die! Grät han och sjönk ner på golvet.

 - No, Niall, she isn't. I wont let her. Sa Zayn och satte sig på huk framför Niall.

 - Don't you get it?! It's over! You saw her! She's gonna die! Just accept that! Skrek han och sprang ut från sjukhuset.

Liam sprang efter honom och jag föll ner längst väggen. Jag drog handen genom mitt hår och hade andra handen på min mage. Jag drog upp benen och snyftade. Louis och Zayn gick fram till mig medans Harry gick fram till någon doktor.

 - Hey, she's gonna be alright. Sa Louis och la handen på min axel.

 - What if she don't? God have been with her everytime. Protected her from death. What if this is the end?

 - God wont let a soul like that disappear this early. Her time isn't in get. Sa Zayn och jag såg allvarligt på honom.

 - Do you really think she'll survive? Honestly now. Sa jag och han såg ner i golvet.

 - I think so. Sa Louis snabbt när han märkte att Zayn tvivlade.

 - She's strong. Sa Zayn och Harry kom tillbaka till oss.

 - I talked to a doctor. He said that she just fainted. It's nothing that dangerous, she'll survive if she just believe she can. It sounds crazy, but  that's the truth. Sa han.

Niall

När jag kommit utifrån sjukhuset satte jag mig på en bänk längre bort. Där grät jag ut. Jag grät som aldrig förr och skakade väldigt mycket.

 - Hey buddy, don't cry. Sa Liam och satte sig bredvid mig.

 - Why not?! The only girl I want is gonna die! How is it posible for me to not cry?! Skrek jag och han kramade mig.

 - Calm down, Niall. We doesn't know if it was something serious. Sa han lugnt och jag grät ut mot hans axel.

Just nu kändes det bra att ha en så bra vän som Liam. Plötsligt fick jag dåligt samvete för att bara ha skrikit rakt i Cillas ansikte.

Efter en stund gick vi tillbaka till de andra. De satt i sofforna och bara stirrade tomt framför sig. När vi kom kollade de på oss och Cilla sprang fram till mig. Hon kramade mig hårt och jag kramade tillbaka.

 - I'm sorry for screaming at you before. Viskade jag.

 - It's okey.

 - Something new about Tiff? Frågade jag och satte mig i soffan.

 - No. Not sense she left.

Jag suckade och försvann i min egna bubbla. Allt omkring mig försvann och endast Tiffany fanns i min hjärna.

Fem timmar senare

Klockan var nio på kvällen och vi har inte hört något. Eller jo, de skickade in henne till akuten så vi sitter i det väntrummet istället. De visste inte säkert vad som hade hänt, men de sa att det liknade någon slags diagnos, men de sa inte vilken. Det var inte så allvarligt i nuläget, men det var upp till Tiffany att vakna igen. Jag har inte varit inne hos henne, inte de andra heller.

Efter ytterligare några minuter kom en doktor fram till oss och började prata med Cilla. Hennes ögon tårades och snart strömmade tårar nerför hennes kinder. Jag fruktade det värsta. Hon är borta. Kommer aldrig mer tillbaka. Hon kommer aldrig mer kyssa mig, aldrig mer skratta, aldrig mer se världen...

Doktorn satte sig på huk framför Cilla och sa något tyst till henne. Hon nickade och han gick iväg. Cilla sjönk ner på golvet och vi var snabba med att sätta oss runt henne.

 - What did he say? sa jag oroligt.

 - She's in room 394. Viskade hon och vi hjälpte henne upp.

Vi gick sakta längst korridoren och stannade utanför rum 394.

 - I've got to tell you something. Sa Cilla tveksamt innan vi gick in.

Cilla

Hur fan skulle jag kunna berätta? Hur skulle jag kunna säga sanningen? Men jag var tvungen. JAg skulle inte låta dom få reda på det från doktorerna. Då skulle de ta det värre.

 - I've got to tell you something. Sa jag snabbt men tveksamt utanför rummet.

 - What? Sa Zayn oroligt.

 - Ehm... She like... Öhm... She's got... Eh, cancer...

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

KOMMENTERA!

Ganska kort, men jag skriver ett till nu, eller börjar i alla fall. Vad tycker ni om novellen?!

Hur kommer killarna reagera? Kommer Tiffany klara sig? Kommer Tina låta henne vara?

LÄS VIDARE OCH FÅ SVAR ;)

 - What the hell did you do to her?! Röt Liam högt och alla vände sig mot oss.

 - Berättade du? Frågade Tina mig och jag skakade på huvudet.

 - Nej. Svarade jag kort.

 - Ha, du är ett missfoster, en bitch, en hora och framförallt en lögnare. Jag fattar inte hur Niall kan hålla sig kvar vid dig så här länge. Flinade hon och gick mot mig.

 - Don't you dare to touch her. Väste Niall och ställde sig framför mig.

 - No, Niall. Back of. Sa jag tyst och han vände sig mot mig.

 - No, I'm not going to. Sa han allvarligt och jag tog hans hand.

 - I'm really grateful for everything you do to me. But she's gonna hurt you if you don't back of. Sa jag med tårar i ögonen.

 - Then let her! Everything to keep you safe. Sa han och vände sig mot Tina.

 - Bra pojkvän du har. Skyddar dig genom allt. Låter ingen komma nära dig. Men du er inget tillbaka. Du bara tar emot och ber om lite till. Varför gör du inget tillbaka? Juste, du är ju inte så smart. Du är ju så fattig på kärlek så du har inget att ge. Han förtjänar bättre än dig, det gör vi alla. Sa Tina och Niall såg försiktigt på mig.

 - Sluta Tina! Seriöst, du fattar inte hu jävla fel du har! Vi älskar Tiffany för att hon är sig själv och ingen annan! Hon är den bästa vännen som finns! Utbrast Cilla och ställde sig bredvid  mig och tog min vänstra hand.

Niall kramade mig hårt och tog sedan min högra hand. De andra ställde sig på sidan och Tina stod där, helt "oskyldig".

 - Är det så? Eller ljuger ni bara? Egentligen gillar ingen här inne henne. Jag menar, ingen gillar dig heller Cilla. De är bara med dig för att du har det där blonda håret och den "fina" kroppen. Tror du verkligen att någon gillar dig? Flinade Tina och jag fick nog.

JAg gick fram till henne och ställde mig nära henne. Så nära att jag kunde känna hennes andetag i mitt ansikte.

 - Ge dig. Du kommer aldrig vinna det här. Du kommer inte få någon på fall. Du bara sårar hela tiden. Det är ditt liv. Att såra folk. Det är allt du gör. Sårar. Hur fan känns det? Det borde kännas så jävla hemskt. Viskade jag och slog henne sedan i ansiktet.

Med raska steg gick jag ut ur huset och fortsatte gå längs gatan.

 - Tiffany! Ropade Zayn bakom mig.

 - What?! Röt jag och suckade.

Det var inte meningen att ta ut ilskan på någon annan än Tina. De andra hade ju inte gjort något. Det är Tina. Jävla Tina. Förstör för allt och alla.

 - I'm sorry. Suckade jag och stannade för att sedan vända mig om.

 - It's okey. What did she say in there? Frågade han försiktigt och stannade en meter ifrån mig.

 - She called me a freak, a bitch, whore and a liar. And then she talked shit about Cilla. She said that nobody really like me. That everyone just pretend. Sa jag och han såg allvarligt på mig.

 - Do you believe it? Frågade han försiktigt men allvarligt.

 - What?

 - Everything that she called you and that noboy like you? Sa han och jag ryckte på axlarna.

 - The first thing is hard to not believe. I mean, I've heard it more than once and I actually start to believe that I'm a freak, ugly, bitch, whore and all of those things. But the second thing is just stupid. Sa jag och han drog in mig i en kram.

 - Nothing that she said is true.  She just want you to fall so she can take Niall away from you. Viskade han och jag nickade sakta.

Vi gick tillbaka till de andra, men dörren öppnades när vi stod på gården. Tina kom utspringades och stannade framför mig.

 - Din jävla bitch! Du förstör allt! Skrek hon och slog mig hårt i magen.

Jag föll ner på marken och Zayn grep tag i henne.

 - What the hell?! Röt han och putade ut henne från gården.

Niall rusade ut från huset och satte sig vid mig. Han grät.

 - Are you okey? Frågade han oroligt.

Jag öppnade munnen för att svara, men det kom inga ord ur munnen. Fuck my life.. Tänkte jag och tog upp en sten från marken. Jag drog den vassa sidan på min arm och gjorde djupa sår.

 - No, Tiffany! Stop it! Utbrast Niall och försökte ta stenen ifrån mig med blodet vara forsade nerför mina armar.

 - I love you... Viskade jag och slöt ögonen.

Innan jag försvann från jorden kom Nialls ansikte upp. Han log, skrattade och han blåa ögon glänste. Jag kommer aldrig glömma dig... Tänkte jag och försvann sedan från jorden, tror jag i alla fall...

Niall

 - Zayn! Call an ambulance! Skrek jag förtvivlat och lindade min tröja runt Tiffanys blödande arm.

Jag hörde hur han pratade med någon i telefonen och alla kom utspringandes mot oss. Ambulansen kom och jag och Cilla fick åka med, mest för att de skulle prata svenska och jag kan liksom inte svenska... De andra tog en taxi.

Cilla

 - Vad har hänt? Frågade killen i ambulansen.

 - Jag vet inte. Sa jag och han såg på mig.

 - Har hon haft tvångstankar? Frågade han och jag nickade.

 - Något sånt, ja.

Han gav Tiffany dropp och sedan satte han på ett badage mest för att stoppa blödningen. Sedan satt vi där. Jag såg på Niall. Han hade tårar i ögonen och satt med blicken fäst på Tiffany. Brydde sig inte om något annat, bara henne. Plötsligt drog Tiffany in ett djupt andetag och öppnade ögonen. Niall såg överraskat på henne och killen, som tydligen hette Markus, lugnade ner henne.

 - Ta det lugnt. Du är i ambulansen påväg till sjukhuset. sa han och hon såg på Niall.

Han höll hennes hand hårt ända tills de skjutsade iväg henne till ett typ... undersökningsrum. Vi satte oss i väntrummet och Niall försvann direkt i sin egna bubbla. Han satt med armbågarna mot knäna och hade pannan lutad mot händerna. Hans ögon var stängda, tror jag. Jag såg dom liksom inte så bra. Jag la min hand på hans rygg och han vände huvudet mot mig, fortfarande lutad mot händerna.

 - How can you be so calm? Frågade han hest.

 - I'm not. Sa jag och log lite sorgset. Inside of me I am crying. The pain I feel right now is eating me, inside out. But I've gone through this a lot of times, so I've like learned to not show it. Right now I wanna cry. I want to cry so badly, but I'm fighting through it. Sa jag och han såg sorgset på mig.

 - I wish I was as strong as you. Sa han tyst och suckade.

 - You are. Sa jag och han såg förvånat på mig.

 - Do you even see me? I'm crying my heart out, even if I know she's gonna be fine!

 - I know. But the strenght come from the heart. The tears are just feelings that have become to strong. Tears are just concern(oro). Sa jag och han log lite.

 - Guys! How is she?!

Vi vände oss mot dörren till avdelningen där de andra stod. Inte Tina såklart.

 - She was awake for a while in the ambulance, but right now I don't know. Sa jag och de slog sig ner bredvid mig och Niall.

Plötsligt öppnades en dörr och vi såg åt höger. En äldre man steg ut ur Tiffanys rum och sprang iväg mot ett rum längre bort. Plötsligt körde de ut en brits med Tiffany på... Livlös...

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kommentera!!

Yaay! Just nu älskar jag att skriva och fortsätter kanske med nästa kapitel nu :)

Niall och killarna ska tillbaka till London om två veckor. De ska åka på deras turné till USA. Jag är så stolt över dom! Men jag kommer sakna dom. Dom är liksom borta i två månader. Fast jag föredrar att säga åtta veckor, då låter det som om det är kortare tid än två månader. Tanken på att jag inte kommer se min älskling på åtta veckor gör ont. Att aldrig få krama honom, att aldrig få kyssa honom. Det gör verkligen ont. Jag vet inte om jag kommer klara det. Men jag vet att vi kommer klara det. Vi är starka nog att klara det. Vi älskar varandra. Men älskar vi varandra tillräckligt mycket...?

Du är ett missfoster!

Du förtjänar inte att leva!

Ha! Du är världens fulaste unge!

Varför är du ens kvar här?

Gå och dö!

Jävla bitch!

Famewhore!

Under nästan hela mitt liv har jag fått ta hat. Lyssna på dom varje dag, ta in dom i min hjärna. Egentligen vet jag inte varför just jag får så mycket hat. Ingen förtjänar hat. Visst, jag hatar Tina. Men jag går inte runt och skriker på henne att hon är ett missfoster. Då håller jag det bara inom mig och hatar på insidan.

Jag såg ut genom fönstret och la armarna i kors. Niall var i duschen och Lucas skulle till sin kompis. Just nu står jag på mitt rum och bara ser ut genom fönstret. Killarna kommer tillbaka någon gång i september. Jag ska åka till London då eftersom de ska dit direkt efter. Jag har redan pratat med pappa. Han var riktigt chockad över att jag bara åkt hem sådär, men jag förklarade vad som hade hänt och han förstod.

Innan Niall klev in i duschen ringde han killarna och vi bestämde att alla skulle komma hit, inklusive Cilla och Tina. Även om jag inte ville att Tina skulle komma. Inte Niall heller, egentligen. Men det skulle bli lite taskgt om vi bara lämnade henne.

 - LOUIS IN THA' HOUSE!! Skrek Louis nerifrån.

Jag vände mig om och gick ner till hallen. Där stod alla. Cilla, Tina, Louis, Liam, Harry och Zayn. Jag log mot killarna och Cilla innan jag kramade dom. Jag såg inte på Tina. Alla gick till vardagsrummet men när jag skulle gå efter drog någon i min arm. Jag vände mig om och såg Tina.

 - Niall kommer bli min. Han kommer lämna dig när han åker. Jag pratade med honom för en stund sedan och han sa att han skulle dumpa dig direkt efter att dom åkt, via telefon. Väste hon och jag suckade.

 - När ska du ge upp egentligen? Han och jag älskar varandra. Vi kommer hålla ihop. Han gillar inte ens dig på det sättet.

 - Tror du ja. Han säger bara så för att du inte ska misstänka något. Röt hon och jag suckade återigen.

 - Du är bara avundsjuk.

Hon slog till mig på kinden, hårt med knytnäven. Mitt huvud åkte åt sidan och jag andades ut skakigt.

 - Säger du till någon att jag gjorde det där så kommer jag att skada killarna och Cilla, ditt jävla missfoster. Viskade hon och gick sedan till vardagsrummet.

Snabbt kollade jag mig omkring för att se om någon sett, turligt nog så hade ingen sett och jag sprang till mitt egna badrum. När jag låst dörren såg jag mig i spegeln. Min kind var röd. Riktigt röd. Kan hon inte bara ge upp?

 - Tiffany? Are you there? Sa Liam utifrån och jag stelnade till.

 - Öhm... Yes. Sa jag och försökte tänka ut hur jag skulle förklara min röda kind.

 - What are you doing in there?

 - I just... Ehm... I falled before and hit my cheek in the floor. Ljög jag och tog mig själv för pannan. Dålig lögn Tiffany... Tänkte jag för mig själv.

 - Oh, okey. How is it?

Jag suckade. Jag klarade verkligen inte av att ljuga. Det var inte jag! Och det är ju värre eftersom killarna är mina bästa vänner, och Cilla såklart.

Jag låste upp dörren och såg försiktigt på Liam.

 - I'm sorry. I lied before. I didn't fall. But I can't tell you what happened. Sa jag tyst och han vred försiktigt på mitt huvud och såg på min kind.

 - Oh my God, Tiffany! Seriously, what happened? Sa han oroligt och jag hörde hur det knackade på dörren till mitt rum.

 - Are you guys coming? Sa Niall utifrån.

 - Niall, come in here. Sa Liam allvarligt och Niall klev in.

Jag vände bort ansiktet mot fönstret så han inte skulle se min kind. Han skulle bara bli orolig och tvinga mig att säga sanningen. Jag vågar inte ens tänka på vad Tina skulle göra mot dom...

 - What's wrong, Tiffy? Sa Niall försiktigt men oroligt.

Han la handen på min axel och vred på mig. Först stretade jag emot, men vad tänkte jag med? Någon gång kommer han se det, annars berättar ju Liam. Så jag vände mig om och Niall drog efter andan.

 - What happened?! Utbrast han och jag hörde hur någon klev in i rummet.

 - Oh, what happened Tiffany? Sa Tina kallt och såg på mig med en menande blick.

 - Nothing. Mumlade jag och mötte hennes iskalla blick.

 - Go, Tina. Sa Niall irriterat.

 - Sure. Sa hon, gav mig ett bitchsmile och gick härifrån.

 - What did she do? Frågade Niall och drog försiktigt fingret längs kinden, men jag ryggade tillbaka.

 - I can't tell you. Viskade jag tyst och kände tårarna stiga.

 - Why honey? You know you can. Sa Niall och Liam såg sorgset på mig.

 - No, I can't tell you. Sa jag högre och lät en tår falla.

 - Why?! You can trust me. Sa han och jag började gråta.

 - I know... Grät jag och satte mig på golvet med ansiktet i händerna.

 - You need to tell me what's wrong, babe. Sa Niall och satte sig framför mig.

Liam gick ut ur rummet, eller snarare rusade ut. Tänk om han pratar med Tina? Då tror hon att jag har sagt något, FAN! Jag sprang ut ur rummet och ner till vardagsrummet. Men det var försent.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kommentera på nu!! :)

Har världens flyt just nu och skriver så fort jag kan... Skriver jag för mycket kanske??

Imorgon kommer jag inte skriva lika mycket som idag tror jag. Jag ska nämligen vara med en kompis då och vi ska vara ute och ja...

Xxxxx! LOVE YOU GUYS!