En vecka senare

Så nu är det dags. Vi sitter nu i korridoren utanför danslokalen tillsammans med alla andra dansgrupper och väntar på att det ska bli vår tur att dansa inför One Direction, Simon Cowell och någon mer ifrån deras skivbolag. Jag står upp och går fram och tillbaka av nervositet. Resten av min grupp sitter mitt emot varandra i korridoren så de sitter med ryggarna mot väggarna. 

 "How can you not be nervous?" frågar jag dem och de fnissar.

 "We are, but we can actually handle it" retas Pacman.

 "Shut up" muttrar jag och sätter mig bredvid Jaja. 

Egentligen vet jag inte varför jag är så nervös. Jag kan koreografin till både den gemensama och den egna dansen. Men jag antar att det är nerver. Och varför skulle jag inte vara nervös? Jag ska dansa inför ett av världens mest kända pojkband, plus Simon Cowell. 

Dansgruppen som varit inne och dansat kommer ut och en kvinna i pennkjol och en vit skjorta kollar ner på ett papper. Hon verkar leta efter något på pappret och kollar sedan upp.

 "Hotsteppers, it's your turn" säger hon och jag andas ut efter att ha hållt andan.

Under den senaste veckan har jag och min grupp blivit ganska bra vänner med killarna i One Direction. Jag och Louis jag kommit varandra speciellt nära, eftersom vi båda är rätt galna och har mycket energi. Dansgrupperna är inte tillåtna att tillägna så mycket tid med killarna, men vi har lyckas hitta vägar för att kunna prata. 

Louis är härlig att vara runt. Han har alltid så mycket energi och är alltid positiv. Även om man bara vill gråta eller om man är så arg att man vill skriva så kan han få en att skratta. Vi är inte så nära att jag fått reda på sånt egentligen, men killarna har berättat för mig, plus att jag hade hemlängtan häromdan och Louis märkte att jag var nere, och han lyckades få mig att skratta. 

 "I.aM.mE, you're up next" säger kvinnan plötsligt och vi reser oss upp.

Vi går in i rummet och ser killarna med Simon Cowell och en annan okänd man sitta vid ett bord framför helväggsspegeln. Efter att ha gett varandra ett leende samlas jag och min grupp i en liten cirkel, som vi alltid gör när vi ska framträda.

 "Let's do this" säger Brandon.

 "One" börjar jag och ser på Jaja som fortsätter.

 "Two" säger hon och kollar på Millie.

 "Three" avslutar han.

 "I.aM.mE!" utropar vi i kör och ställer oss i våra positioner för att köra den gemensamma koreografin till Live While We're Young. 

Som vanligt när jag dansar försvinner jag in i min egna bubbla. Då försvinner allt. Jag bryr mig inte om jag sitter framför One Direction och Simon Cowell. Jag skulle inte ens bry mig om självaste Gud satt framför mig. Det är jag och musiken. 

Vi gör inte ett enda fel och när vi är klara så applåderar alla. Snart startas vår egengjorda låt där vi mixat ihop Thrift Show, That Power, Can't Hold Us och Look At Me Now. Vant dansar vi igenom låten och när vi är klara applåderar de ännu en gång. Killarna - i One Direction - går upp och går emot oss.

 "You're really great" ler Louis och kramar mig.

 "Thanks" ler jag och kramar honom tillbaka.

När vi kramat alla går vi ut igen och låter nästa grupp gå in. Nu ska vi vänta på att alla grupper dansat, sedan har vi en paus i en timme. Efter det ska vi få reda på vem som ska turnéra med dem. Jag och min grupp går ut till kaféet på andra sidan gatan och beställer lite fika. 

 "I think we did good" säger Brandon och alla håller med.

 "I'm just gonna call my mum" säger jag och reser mig upp.

Jag går ut och drar upp mobilen. Snabbt slår jag mammas nummer och hon svarar snabbt. 

 "Hi Chachi honey! How are you?! Have you danced yet? How did it go?" babblar hon på och jag skrattar.

 "Good. Yes and good again" fnissar jag.

 "OH I'm so excited! I know I was all negative in the beginning but now when I know how big this really is for you guys, I'm just so happy for you, even if you don't win. You were still in the ten best out of like thousands" säger hon och jag får lite tårar i ögonen.

 "That means a lot, mum. Thank you" ler jag och kollar upp mot himlen. "How's dad?" frågar jag sedan.

 "He misses you, but he's good. He's here now if you want to talk to him" säger hon och jag nickar, men kommer snabbt på att hon inte kan se mig.

 "Yes, I would love to" ler jag och det hör lite prassel, men sedan blir det tyst. 

 "Hi sweetheart!" hör jag pappa säga.

 "Hi dad! How are you? What are you doing?" frågar jag leendes.

 "I'm great, thank you! We're just chilling, watching tv. We have a day off today" säger han.

 "Oh, that sounds nice!" 

När jag pratat med mina föräldrar i tjugo minuter går jag tillbaka in till de andra. Vi börjar prata om hur våra liv skulle förändras om det är vi som får turnéra med killarna. 

 "We would get famous, for real" säger Moon.

 "It's going to be weird to get home again, if we're the ones who win, because everyone will know and they will maybe see you in a different way" säger jag och de andra nickar.

 "This is pretty damn huge" säger Millie och alla skrattar.

 "Oh really? I didn't know!" retas Jaja och han skrattar åt sig själv.

 "But I mean, it's bigger than I thought it would be" skrattar han och alla håller med.

 "I mean, it's One Direction!! OMG!" tjuter Jaja och härmar en fangirl.

 "One Direction?! Where?!" hör vi en tonårstjej utbrista någonstans på kaféet och vi alla biter oss i läppen för att inte börja skratta.

Ingen av oss svarar, och tjejen blir tyst. Då börjar vi alla skratta hysteriskt. 

Vi lämnar kaféet och börjar gå lite på gatan. Klockan sex kommer vi få reda på vem som ska turnéra med dem och klockan är bara fem ännu, eftersom vi gick innan de andra grupperna var klara, så vi går runt lite på stan och shoppar lite. 

Jag köper en ny Obey keps och en ny hoodie. Efter att ha ryckt av prislappen på kepsen sätter jag den på mitt huvud. Vi fortsätter gå runt ett tag innan vi går tillbaka till dansstudion. Vi är framme när klockan är kvart i sex. Då blir vi direkt visade till en större lokal där det redan sitter några grupper på golvet. Vi sätter oss ner bredvid Kaylas grupp och börjar prata med dem lite.

 "I'm really nervous" erkänner Kayla.

 "Why? You're really good" säger jag och hon himlar med ögonen.

 "Well, yeah, but you're better" säger hon och jag flinar lite.

 "How do you know?" säger jag och hon fnissar.

Vi fortsätter prata om allt och inget, men alla tystnar när dörren öppnas och One Direction kliver in, tillsammans med Simon Cowell och den där andra mannen. Alla applåderar och en del busvisslar. Killarna skrattar. 

 "So we're at least really happy that there is a positive atmosphere in here!" säger Harry och alla skrattar.

 "Well, at first we just want to thank you all for auditioning. You're all very good dancers and if we could, we would pick all of you to dance at our conerts, but unfortunately that's not possible" säger Louis.

 "Second, we want all of you to keep dancing, even if you're not the ones that are touring with us. You all have a good chance in the world. And to help you, we'll send videos of you dancing to a dance company" säger Zayn och alla jublar och klappar händerna.

 "Now, we will annouce which crew is going to tour with us for nine whole months! Oh God, I feel bad for that crew" skojar Louis och alla skrattar.

 "So the crew that will be touring with us is..." säger Niall och skapar en sån där spänd tystnad, då det brukar vara typ trumvirvel.

I den stunden satt jag förlorad i mina egna tankar. Mamma, pappa, Joshua, Ethan. Allt snurrar i mitt huvud och jag funderar lite över hur mitt liv kommer se ut efter det här.

Om vi får turnéra med One Direction kommer hela mitt liv förändras, totalt. Jag kommer bli igenkänd på gatorna, få hat på Twitter, få fans. Jag skulle bli känd. Hemma skulle det inte vara samma sak som innan jag åkte hit. Alla kommer känna igen mig och jag kommer bli utnyttjad. 

Om vi inte får turnéra med dem kommer det inte bli så stor skillnad, men jag skulle nog ändå vara mer känd än jag är nu, för jag antar att pressen skriver mycket om det här just nu. 

Plötsligt  flyger mitt crew upp ifrån golvet och tjoar och har sig. Allas blickar är på oss och jag kommer sakta tillbaka till verkligheten. 

 "Chachi! We won!" tjuter Jaja som ser att jag fortfarande sitter på golvet.

 "Seriously?" frågar jag henne förvirrat och hon nickar med ett stort leende på sina läppar.

 "Congratioulations guys. I hope you will survive the nine months" säger Louis och jag skyndar mig fram för att krama dem alla.

Jag fattar det inte. Min dröm gick i uppfyllelse. Jag kommer få dansa varje kväll i nio månader inför flera tusentals människor. 

 "Thank you" viskar jag i Louis' öra när jag kramar honom.

 "My pleasure" viskar han tillbaka och jag skyndar mig till mitt crew för att fira lite med dem. 

Alla andra dansgrupper grattar oss och sedan åker de tillbaka till hotellet för att packa eftersom de åker hem redan ikväll, vi däremot stannar tills imorgon. Vi får vara hemma i ungefär två veckor och sedan åker vi tillbaka till London för att starta turnén. 

---------------------------------------------------------------------------------

Så det kom inget kapitel igår... Kan väl säga att det beror på att min bästa kompis (som tog självmord för lite mer än två månader sedan) skulle ha fyllt 14 igår. Så efter skolan åkte jag och mina två kompisar - som också var riktigt bra kompisar med henne - till hennes grav. Jag satt där i någon timme och åkte sedan hem. Då jag slutade tjugo i tre - plus tiden att cykla till kyrkogården och köpa blommor - så kom jag hem runt halv fem tiden. 

Såååå.... Här är kapitel 7 i alla fall! Hoppas ni gillar det! Kommer nog hoppa lite tills turnén börjar också för det är mycket enklare/roligare att skriva då. Men ja, vi får se när nästa kommer upp. Släkten kommer över imorgon så kommer inte kunna skriva så mycket på kvällen, men ska försöka börja i alla fall. 

Puss på er alla!

 

JoJo

26 maj 2013 01:31

Ledsen för det med henne... Men kapitlet var 7kt bra!♥

 

Michaela

26 maj 2013 13:50

Finns<3 Jätte fint kapitel:)

http://www.mowie.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt h...