Jag visste inte hur jag skulle reagera. Skulle jag förlåta honom? Gå vidare. Glömma det som hände. Men samtidigt var det bara ett brev. Ett papper med text. Hur kan det ändra så mycket? Min förvirring växte och jag lutar huvudet i mina händer. Förlåta och gå vidare eller spela svårfångad. Sanningen är att Harry betyder mycket för mig. Jag gillar honom verkligen. Han är en riktigt snäll person, bryr sig om allt och alla. Men samtidigt var han ju otrogen, eller halvt. Vi var ju aldrig ihop, kan man vara otrogen när man dejtar?

Jag kan inget om kärlek, dejting, pojkvänner, otrohet eller något. Allt är nytt för mig, därför vet jag inte hur jag ska reagera, hur jag ska agera, vad jag ska göra, vad jag ska säga. Allt är en virvelvind av tankar. Jag står imitten. Allt är en röra och jag kan inte komma ifrån den.

Chris kommer tillbaka. Han tjoar nerifrån och skuttar in på rummet med en stor väska i handen, typ träningsväska. Men när han ser brevet tystnar han. Hans ögonbryn höjs en aning och han släpper väskan på golvet för att gå fram till mig.

 "Where did you get that?" frågar han och sätter sig ner bredvid mig.

 "On the doorstep" viskar jag hest och han räcker sig efter det.

Han börjar läsa. Medan han läser börjar tankarna virra runt igen. Allt möjligt finns där. Harry. Kärlek. Dejting. Taylor. Bra. Dåligt. Rätt. Fel. Pojkvän. Ett bibliotek av tonårstankar. Tonårsproblem. Fast, jag räknas inte som tonåring längre. Jag är 19 år. För i helvete, jag borde ha pojkvän vid det här laget. De två enda pojkvännerna jag haft hette William och Daniel. Inget av förhållanderna var seriöst. William var jag ihop med i ettan till tvåan typ, Daniel var jag ihop med i två veckor i feman. Patetiskt, jag vet. Men jag har aldrig varit den tjejen som strävar efter kille. Visst, nu dras jag åt det hållet, när jag äntligen hittat någon, men jag har aldrig varit lika desperat som de andra tjejerna.

 "Even though he hurt you bad and broke your heart, I have to admit that... This is kinda cute" säger Chris tillslut och jag lägger mig på rygg.

 "I just don't know what to do. What am I suppose to do?" frågar jag och ser på honom, medan han ser ner på mig.

 "You're suppose to follow your heart" ler han och jag suckar och sätter mig frustrerat upp.

 "But my heart won't tell me anything!" ryter jag och han fnissar.

 "Do you love him?" frågar han och jag tänker efter.

Älskar jag Harry? Visst, jag gillar honom. Jag är kär i honom, men älska är något annat. Starkare. Allvarligare. Mer seriöst.

 "Yes, I think I do" svarar jag ärligt och han ler stort.

 "Then he's worth another chance" ler han.

 "But I don't want him to fight for me. I don't want him to believe that a letter can make everything alright everytime" säger jag och han nickar förstående.

 "Then show him. After all, it wasn't the biggest crime a boyfriend can do" säger han ärligt.

 "He wasn't even my boyfriend" säger jag.

 "Exactly. Then the problem is smaller" ler han.

 "So you think I should forgive him?" frågar jag och han nickar sakta.

 "Maybe not forgive, but you should give him another chance. See how he does and try again. Get up on that horse" ler han och jag skrattar.

 "Alright then" säger jag och nickar sakta.

Jag reser mig upp och lägger brevet på mitt skrivbord. Sedan drar jag snabbt på mig ett par mörka jeans, ett svart linne och en tjocktröja utan dragkedja, med trycket av ett gulligt monster. Snabbt sätter jag upp mitt hår i en tofs och Chris suckar lätt från min säng.

 "I'll just wait here" säger han och jag skrattar.

 "Thank you for being here, Chris" säger jag och går fram för att sedan krama honom.

 "Everytime baby poo" säger han och jag fnissar.

Jag lämnar rummet och joggar nerför trappan. Snabbt knyter jag på mina svarta Converse och drar på mig min skinnjacka. Det var kallt idag, lite blåsigt, även om det var sommar. Jag sätter mig i min bil och börjar köra mot Harrys lägenhetshus. Hoppas på att han är hemma. Det tar drygt en kvart, men sedan är jag framme.

Jag är nervös. Men fråga inte varför, för jag har ingen aning. Vad har jag att vara nervös inför? Det är bara Harry. Den där snyggingen med gröna ögon och lockigt, charmigt hår.

Jag tar hissen upp till rätt våning och väntar nervöst på att hissen ska komma. Mina andetag är djupa och hackiga. När hissdörrarna öppnas kliver jag in och trycker på nummer 13. Nervöst andas jag ut och kollar upp i taket.

 "You can do it" viskar jag tyst för mig själv och kliver ur när hissen stannar.

Det är som att allt går i slow-motion. Jag kliver ur hissen och går mot Harrys dörr. Där står jag en stund och bara funderar. Ett tag funderar jag på att gå tillbaka, men tillslut knackar jag. Men ingen öppnar. Jag knackar igen, men ingen öppnar. Med en suck går jag tillbaka till hissen och trycker upp den. Borde inte den vara uppe redan, eftersom jag hade den nyss? Jag vänder mig om och kollar på fönstrerna mitt emot hissen. Man ser hela London. Så vackert. Plötsligt plingar hissen och jag vänder mig om.

Chocken slår emot mig.

I hissen står Harry, tillsammans med resten av killarna. De ser på mig och jag ser på dem. Precis innan dörrarna ska stänga reagerar Louis och sätter armen emellan. De kliver ut och inget säger ett ord. Det är pinsamt.

 "I... Uhm..." säger jag och ser ner i golvet.

 "Did you get my letter?" frågar Harry och ger Liam sina nycklar, utan att ens ge honom en blick.

Killarna fattar och går in till Harrys längenhet, lämnar mig och Harry själva i trapphuset. Försiktigt, blygt och osäkert kollar jag upp i Harrys gröna ögon. Han ser utforskande på mig och jag drar in ett djupt andetag.

 "I've been thinking..." börjar jag och kommer på att jag inte tänk på vad jag ska säga.

I mitt huvud slår jag mig själv i pannan och skriker åt mitt patetiska jag. Men i verkligheten står jag bara och stirrar in i hans ögon.

 "Yes...?" säger han och uppmanar mig att fortsätta.

 "And I've decided to give you a chance. I won't forgive you until you've proven to me that you're worth it" säger jag och han ler stort.

Han säger inget, istället drar han in mig i en varm och hård kram. Jag kastar armarna lyckligt runt hans nacke och pressar mitt ansikte mot hans hals.

 "I've missed you" viskar han och jag ler.

 "I've missed you too" andas jag mot hans hals och han ryser.

 "I'm so sorry" viskar han hest och jag ler stort.

 "It's okay" ler jag och han nickar sakta.

 "Why don't you spend the rest of the day with me and the boys?" föreslår han och jag suckar tyst.

 "I don't know... Chris is at my house right now, waiting for me to come back" säger jag tveksamt och han nickar.

 "Maybe another day then" ler han och jag nickar snabbt.

 "Absolutely, what about tomorrow?" föreslår jag och han suckar.

 "Busy day, but on Friday? Me and the boys are going to a party, maybe you want to join?" säger han och jag nickar.

 "Of course! See you on Friday then" ler jag och kramar honom innan jag kliver in i hissen.

Harry vinkar töntigt ifrån trapphuset och jag skrattar åt honom. Dörrarna stängs och jag ser honom flytta sig så jag ska se honom, enda tills dörrarna är helt stängda. Jag skrattar och skakar lite på huvudet.

När jag är nere möts jag av ett antal paparazzis. En oro tänds inom mig, men jag sträcker lite på mig och går mot min bil medan alla paps följer efter. En del stannar framför mig, men flyttar på sig då jag bara fortsätter gå.

 ”Have you been with Harry?!”

 “What happened between you?!”

 “Are you together?!”

 “Are you pregnant?!”

Frågorna väller over mig, men jag fortsätter gå. Mobilen plingar till, men jag fortsätter gå. Jag sätter mig i min bil och startar motorn. Alla flockas runt min bil, men tvingas flytta på sig när jag backar.

Så fort jag är ute på vägarna tar jag upp mobilen och ser ett nytt meddelande från Harry. Ett leende sprids på mina läppar och jag låser upp mobilen. Medan den laddar min och Harrys konversation koncentrerar ja mig 100% på körningen. Snart får jag fram meddelandet och jag läser det.

I saw the paps… sorry, hope ur ok! U did gr8! Xx

Jag ler och svarar snabbt att allt gick bra. Sedan fortsätter jag köra med båda händerna på ratten.

Så snart jag är hemma parkerar jag bilen och går in till huset. Jag ropar att jag är tillbaka och tar av mig jackan och skorna. Chris kommer nerspringandes och hoppar ifrån trappan när det är tre trappsteg kvar.

 ”How did it go?!” frågar han nyfiket och ställer sig en halv meter ifrån mig.

 ”Good” skrattar jag och han följer efter mig när jag går till köket.

 ”Define good” befaller han och jag lutar ryggen mot köksbänkarna medan jag tänker för mig  själv.

 ”Good” svarar jag och han himlar med ögonen.

 ”What do you mean with good?! Geez” säger han och jag fnissar.

 ”He was happy to see me, I guess” säger jag och rycker på axlarna.

 ”I need to teach you how to explain something” suckar han och jag garvar.

Vi går upp till mitt rum och jag berättar vad som hände, vad vi pratade om och hur jag kände om allt. Han förstod precis och var glad för min skull.

Jag kan inte annat än att se fram emot fredag. Det kommer bli så kul. Äntligen kommer jag kunna umgås med Harry igen. Jag har saknat honom, saknat hans sällskap. Hans närhet. Allt med honom. Hela han. Han är perfekt. Som en vacker solnedgång, som en vacker regnbåge, som kristallklart vatten, som en klar sommarhimmel. Som Harry Styles.

Jag och Chris går ut en stund och får friskt luft. Först går vi runt i stan, men sedan går vi i parken och så. Snart kommer vi till en typ äng. Ingen av oss vet vart vi är. Så vi bara garvar åt oss själva och försöker komma överrens om den rätta vägen tillbaka, men typiskt oss tror vi helt olika.

 "But it's this way! I promise you!" försäkrar Chris och jag skakar på huvudet.

 "No, it's that way!" protesterar jag och pekar åt ett annat håll.

 "Well, I'm going this way" säger han och börjar gå.

 "Okay, see you home then" säger jag och går åt hållet jag tror är rätt.

Jag känner Chris. Han vägrar gå själv när han är ute. Rädd för att komma vilse ensam och att bli kidnappad eller något. Snart kommer han ropa på mig och...

 "Alyssa! Wait!" ropar han och jag skrattar.

 "I knew you would come" flinar jag åt honom när han sluter upp vid min sida.

 "Ha-ha, funny" muttrar han och jag skrattar.

Vi går över ängen och in i en typ liten skog. Ingen av oss tänker på att vi inte gick i en skog när vi kom hit. Så det slutar med att vi kommer på oss själva att gå i cirklar.

 "We should have gone in the direction I said" muttrar Chris och sparkar på en rot i marken.

Klumpig som han är ramlar han framåt och jag börjar asgarva. Mitt skratt ekar i "skogen" och Chris kvider tyst för sig själv.

 "Shut up" muttrar han surt och jag skrattar högre.

 "You're so clumsy!" garvar jag och ser att det rycker i hans mungipa.

Snart börjar även han skratta och vi garvar tillsammans. Vi börjar gå "tillbaka" och Chris skrattar så mycket att han inte märker grenen som hänger ut. Han går rakt in i den och ramlar på rumpan. Där får jag nog. Tårarna strömmar ner och jag skrattar så mycket att jag fåt ont i magen. Såklart snubblar jag också och vi ligger på marken och skrattar högt. Jag och Chris, Piff och Puff, Jing och Jang, magneter, men framförallt, bästa kompisar.

****

Sådär jaaa! Kapitel 17 - uppe! Har inte så mycket att säga, mer än att uppdateringen kommer bli lite sämre nu när skolan är igång igen. Proven börjar dyka upp nu och måste fokusera! Skriver när jag kan och har tid! Tills dess så får ni mer än gärna kommentera ;) Nejdå, men ha en awesome helg nu! Det förtjänar ni!

Loveee

 

matilda'

20 januari 2013 01:26

AW

http://beautifulsense.blogg.se

 

novellblogg

20 januari 2013 12:58

Jätte jätte bra! meeeeeeeer :D

http://gottabemeandyou.blogg.se

 

Michaela

20 januari 2013 17:52

1. As bra kapitel och ser fram emot nästa del. 2. Din header är "SÅ" snygg!:)<3 xx

http://www.mowie.bloggplatsen.se

 

Saga

22 januari 2013 17:36

jättebra!! längtar tills nästa!:D<3

 

Alex

22 januari 2013 20:53

MEEEEEEEER !! <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt h...