onedirectiontolove

Alla inlägg under juli 2012

Av Wilma - 21 juli 2012 16:31

Ellinor


Det blir tyst. Riktigt tyst. Det ända som lät var när våra bistick rörde tallriken.

 "This taste really good" försöker jag och Karen släpper ner bisticken på tallriken.

 "You don't have to pretened to like me, okey?!" fräser hon åt mig och jagser ner i tallriken.

 "Mum! Seriously! Stop being so rude!" ryter Liam och ställer sig upp.

Han tar min hand och drar med mig till hans rum. När vi är inne smäller han igen dörren och låser. Jag står bara där med blicken i golvet. Vet inte riktigt vad jag ska göra.

 "I'm sorry" säger jag med gråten i halsen.

 "No, honey, don't be. It's not your fault" säger han och ställer sig framför mig.

Jag ser på honom och känner hur ögonen tåras. Han kramar mig hårt och jag lägger armarna om hans mage. Han pussar min panna och vaggar mig fram och tillbaka. Direkt kommer känslan att behöva prata ut med någon. Någon som bryr sig: som inte heter Liam Payne. Visst, han är verkligen bäst på att lyssna, men det känns som att jag vill prata med någon annan. Som Niall...

 "Can I call Niall?" frågar jag tyst och ser upp på honom.

 "Yeah, I'll talk to mum"

 "Is it okey if I go out?" frågar jag och han ler lite.

 "Absolutely. But promise to not do anything stupid and be home before it gets dark" befaller han och jag ler lite.

Snabbt drar jag till mig en tunn jacka och Liam följer med mig till hallen där jag drar på mig mina vita Converse. Han kysser mig innan jag går utanför husets väggar. Snabbt drar jag upp mobilen och bläddrar igenom kontakterna medan jag går längst gatan. Jag trycker på Nialls kontakt och ringer. Men han svarar inte, så jag ringer Zayn istället.

 "Ellie!!! Vas happenin?!" skriker han och jag skrattar tyst.

 "Hi"

 "Is everything okey? What do you think about his family?" frågar han.

 "It's... Fine" svarar jag stelt. "Is Niall there? He didn't answer the phone?"

 "Uhm... Yeah, he's here. Do you want to talk to him?" frågar han.

 "Yes, if it's okey"

 "Yes, it is. Here he comes" säger Zayn och jag hör röster i bakgrunden och snart blir det tyst. "Ellie!! How are you?" hör jag Niall säga.

 "I'm... Fine" mumlar jag.

 "Have something happened?" frågar han oroligt.

 "I can tell you if you want, but I just don't want to push you down with all of my problems" säger jag tyst.

 "You can talk to me about ANYTHING, Ellinor. You know that, right?"

 "Thank you, Niall... It's just... It's about Liams mum, Karen?"

 "OH, how is she? She's nice isn't she?" säger han och jag suckar.

 "She doesn't like me, Niall! She hates me and she and Liam had a fight when we ate dinner. It feels like it's my fault" säger jag.

 "That doesn't sounds lika Karen at all... I'm sure she don't hate you"

 "You should have seen her, Niall. She beraly looked at me!" säger jag med gråten i halsen.

 "Where are you now?"

 "I went out for a walk" snyftar jag.

 "When are you two coming home then?"

 "We don't know, but it just feels wrong for me to be here" gråter jag och låter tårarna rinna.

Folk glor på mig som om jag vore galen, men jag stirrar bara tillbaka. Då får de dåligt samvete och vänder bort blicken.

 "Aww, Ellie! Have you talked to Liam about this, I mean, if you don't feel good about being there, I'm sure Liam will follow you home to London" säger han.

 "Niall, you don't get it. You guys are my home. One Direction, that's my home place. But Karen doesn't like when I'm with you on the tour. She thinks that's bad for you" gråter jag och han suckar lite.

 "You know what? I think you should talk to Liam. Tell him what you really feel about all this and then I'm sure he'll understand" säger han och jag snyftar.

 "Thank you for listening, Niall. I appreciates it. Tell the boys I say hi" säger jag och torkar tårarna.

 "I'll always be here for you, Ellinor. Call me whenever you want. I will, good luck now!" säger han.

 "Bye, I love you brother" säger jag och han skrattar lite.

 "I love you too, sis"

Vi lägger på och jag stoppar mobilen i fickan. Jag fortsätter gå ner för gatan och kommer till en liten

sjö med en liten strand. Plötsligt hör jag någon ropa mitt namn. Jag vänder mig om och ser Liam

komma springandes emot mig. Ju närmre han kommer ju klarare ser jag att han gråter. Snabbt

springer jag emot honom då han faller ihop i sanden.

 "Liam!!" skriker jag och kastar mig ner bredvid honom.


Niall


Jag berättar för killarna vad Ellinor sagt och de börjar sorgset diskutera Karens attityd. Hon är alltid så snäll när vi är där. Efter ungefär en timme ringer Zayns mobil igen.

 "Hi Ellie, how is everything?" frågar han.

Han blir tyst och hans ansikte blir stelare och stelare. Han säger inget, bara stirrar ut i ingenting. Om man lyssnar riktigt noga kan man höra Ellinors snyftande och småskrikande.

 "Zayn, what's wrong?" frågar Louis.

Harry tar telefonen ifrån honom.

 "Ellinor, what's going on?" frågar han stelt och sätter på högtalare.

 "It's Liam!! He just falled down in the sand and I... I called the ambulance and I just..." gråter hon och Louis avbryter.

 "Ellinor, take it easy. Breath. Tell us what happened?"

 "I was out for a walk and I talked to Niall on the phone and..." gråter hon och snyftar. "And I came to this beach and then I heard Liam shouting my name. When I turned around I saw him fall down in the sand. I was shaking and screaming and crying. I called an ambulance and now I'm at the hospital" snyftar hon och jag stelnar till.

 "How is he now?" frågar jag snabbt.

 "He havn't woke up yet" snyftar hon.

 "We'll be right there" säger Harry och lägger på.

 "Do you think Paul will let us go?" frågar Zayn som vaknat ur sin lilla koma.

 "He have to, I will go no matter what" säger jag bestämt.

Vi alla reser på oss och går till Pauls hotellrum. Efter att ha förklarat läget så väntar vi på hans svar. Han är såklart orolig för Liam, så vi får åka. Allihopa.


Ellinor


När jag äntligen fått tag på Geoff via telefon berättar jag allt och han åker direkt till sjukhuset. När han kommer hit så kramar jag honom hårt. Bakom honom ser jag Karen stå. Men jag sätter mig bara i en soffa och ser ner i golvet. Jag gråter tyst och snyftar ibland. Karen sitter med en näsduk medan Geoff håller om henne.

Efter fem timmar på sjukhuset håller jag på att somna i soffan, men då stormar fem oroliga killar in på avdelningen. De alla hälsar på Geoff och Karen innan alla omringar mig. Niall flyttar upp mig i hans knä och jag gråter ut mot hans axel. Louis sitter på vår högra sida, Harry bredvid Louis, Zayn på vår vänstra sida och Paul bredvid Zayn.

 "Have you heard something?" frågar Louis och jag skakar på huvudet.

 "No, and we've been waiting for five hours" gråter jag och Niall strycker handen upp och ner för min rygg.

 "How is it between you and Karen?" viskar han riktigt tyst i mitt öra och jag snyftar.

 "Bad" viskar jag och han håller mig nära.

 "Parents to Liam Payne?" säger någon doktor och jag kollar snett på henne.

 "Yes" säger Geoff och ställer sig upp.

 "You can come and meet him, he's awake, but weak. We can talk more inside" säger hon allvarligt och de nickar.

Karen och Geoff går efter doktorn and i hand till ett rum lite längre bort i korridoren. Paul går ner till kaféet på nedersta våningen och jag brister ut i gråt igen.

 "Hey, he's alright, you heard it. He's alive" tröstar Harry och tar min hand.

 "I know, but he scared the hell out of me" gråter jag och alla aww:ar.

Plötsligt öppnas Liams dörr och Karen kommer utstormandes. Hon gråter och hoppar in i en hiss. Sedan försvinner hon. Efter tio minuter stiger Geoff också ut och ler svagt mot mig när han gått fram till soffan.

 "He want to see you" säger han. "All of you" fortsätter han och ser på killarna.

Vi reser oss upp och jag tar Niall och Zayns händer. Harry och Louis går lite bakom oss när vi går emot rummet. När vi står utanför ser jag på de andra som nickar. Efter ett djupt andetag öppnar jag dörren och ser på Liam som ligger i sängen. Han är ganska blek och ser lite trött på oss. Jag börjar gråta igen och lägger handen för munnan.

 "Ellinor..." viskar han och sträcker ut sina armar.

Jag gråter mer och går emot honom. Försiktigt kramar jag honom och snyftar mot hans kalla hals. Han lägger utmattat sin arm om mig och jag ser honom i ögonen.

 "You scared the hell out of me, Liam" gråter jag och tar hans kalla hand.

 "It wont happen again" säger han hest.

 "What happened with you, bro?" frågar Zayn.

 "It's my kidney that lurk me again" kraxar han och jag ser oroligt på honom.

 "Is it dangerous?" frågar jag snabbt och Liam ler svagt mot mig.

 "I'm okey"

 "Is it dangerous, Liam?" upprepar jag och han suckar.

 "A little, but..."

 "Why haven't you told me?" viskar jag och min röst brister.

 "Ellinor, please... I didn't want to worry you" säger han och jag snyftar.

 "We've been a couple for I don't know how long, Liam. This is a thing that you do tell" säger jag stelt och reser mig upp.

 "Please don't go" viskar han och jag suckar.

 "I just need some time for myself" säger jag och går förbi killarna mot dörren.

Jag lämnar rummet och ser mig vilset omkring. I soffan sitter Paul och väntar.

 "You can go in" säger jag kort och går nerför trapporna.

Jag stormar ut i det lite kalla september vädret och drar jackan tätare om mig. Det börjar regna lite smått och jag ser upp mot himlen. Varför jag?

Jag går till parken precis bredvid sjukhuset och sätter mig på en bänk. Låter regnet strömma nerför mitt ansikte. Skiter i hur ful jag är med mitt missbildade smink. Jag låter min sorg rinna av mig...

-----------------------------------------------------------------


Kommentera!

Två kapitel på en dag! Kanske blir en tredje om ni kommenterar mycket nu!! KOM IGEN! Har världens flyt ;)

ANNONS
Av Wilma - 21 juli 2012 15:45

Ellinor


JAg bestämde mig snabbt för att försöka lotsas som att inget hade hänt. Som att Karen inte ljög om att han inte var där. Jag ska försöka starta om relationen mellan mig och Karen, för Liams skull. Han måste kunna vara med sin familj och sin flickvän på samma gång.

När vi är framme vid deras hus drar jag in ett djupt andetag och ser på Liam och Geoff stiga ur bilen. Karen springer fram till Liam och ska krama honom när Liam stiger undan. Karen ser chockat på honom och sedan på bilen. Jag kliver ur och smäller igen dörren. Liam ler försiktigt emot mig och sträcker ut sin hand emot mig.

 "Hello Karen" säger jag och ler falskt.

 "Uhm... Hi" säger hon chockat och Liam ställer sig bredvid mig.

 "I found her exactly before she checked in" ler Liam stolt.

 "Oh, good..." mumlar Karen och går emot huset.

 "I'm sorry" viskar jag till Liam och han kramar mig hårt.

 "It's not your fault" tröstar han och vi går in till huset.

Liam går bakom mig med armarna om mina höfter och hakan emot mitt huvud. Geoff ler emot mig när han ställer ner min revsäska i hallen.

 "Oh, sorry! You could have..." börjar jag men han avbryter.

 "It's okey. Easy" ler han och jag ler lite svagt tillbaka.

Liam tar min resväska och börjar gå uppför trappan.

 "Liam, put my suitcase down, now" befaller jag och han ser på mig.

 "Nope"

 "You don't have to take my stuffs, I can take it myself" säger jag, joggar upp till honom som står några steg upp och tar resväskan ifrån honom.

Jag ler stolt mot honom och lyfter upp den för hela trappan. Visst, det är lite tungt, men jag får väl lida lite istället för att Geoff eller Liam ska bära mina saker. Liam skrattar åt mig och jag fnyser åt honom.


Liam


Ellinor tar resväskan ifrån mig och ler stolt. Med hennes korta, ben trasslar hon med resväskan för att få upp den. Hon stönar lite ibland och jag skrattar åt henne. Hon håller tag i handtaget med båda händerna och sliter upp den. När hon ställer sig längst upp på trappan pustar hon ut lite i hemlighet och ler stort emot mig.

 "That wasn't hard" säger hon och jag skrattar åt henne.

 "Yeah, right" säger jag ironiskt och joggar upp till henne.

Jag kysser henne och tar resväskan. När jag dragit in den till mitt sovrum kommer Ellie och slänger sig på sängen. Hon stänger sina ögon och jag går emot henne. Försiktigt kryper jag upp på hennes mage och sätter mig där, men inte med hela min vikt. Mina ben ligger på varsin sida om henne och hon öppnar ena ögat.

 "Hello there" säger hon och jag skrattar.

 "You're so cute" ler jag och kysser henne.

 "You're cuter" protesterar hon.

 "Then you're the cutest" säger jag överlägset och hon suckar.

 "Liaaam" klagar hon och jag fnissar.

Jag kysser henne och hon lägger händerna på min nacke. Snabbt snurrar hon runt så hon sitter på mig med huvudet böjt över mig. Hennes läppar masserar mina och mina händer åker automatiskt till hennes rumpa och hon skrattar.

 "You're destroying the perfect kiss" klagar jag och hon flinar.

 "You just can't stay away from my body" flinar hon och jag kysser henne.

Jag gör ett ljud som betyder något i stil med nej och klämmer försiktigt på hennes rumpa. Hon ler svagt mot mina läppar och låter sin tunga möta min. Jag låter mina fingrar massera hennes hårfäste och hon ryser.

Som vanligt får hon mig ur kontroll och jag försöker  dra av hennes tröja, men då stoppar hon mig. Hon ser skamset ner och låter hennes hår dölja sitt ansikte.

 "I'm sorry" säger jag snabbt och hon rullar av mig.

 "I want to, I promise, but it's just... Your parents..." säger hon och jag vänder mig emot henne.

 "I understand, and I'll always respect your choices" säger jag allvarligt och hon vrider på huvudet mot mig.

Hon ligger på rygg med händerna på hennes mage som åker upp och ner när hon andas. Hennes ögon glittrar och hennes leende bländar mig. Med ett stort leende kysser jag henne och sätter mig med ryggen mot sängstommen.

 "Movie?" ler jag och hon nickar.

Jag reser på mig och sätter på Click. Ellie ler mot mig och jag sätter mig bredvid henne. Direkt när jag lutat mig med ryggen mot sängstommen kryper hon upp och lägger sig mellan mina ben med ryggen emot mitt bröst och huvudet mot min axel. Jag pussar hennes huvud och lutar min kind emot hennes huvud.

 "I love you, and I'll always stand by your side" viskar jag i hennes öra och hon vänder upp huvudet emot mig.

Hon putar med läpparna och jag kysser henne. Sedan fortsätter vi kolla på filmen.


Mitt i filmen öppnas plötsligt dörren och mamma kliver in.

 "What?" frågar jag kallt och hon ser strängt på mig.

 "Food time" säger hon och ägnar ingen blick åt Ellie.

 "We'll be there, Mrs. Payne" säger Ellinor med ett litet leende.

Mamma muttrar och går ut, fortfarande utan att ha kollat på Ellinor. Jag suckar högt och reser mig upp. Ellinor sitter med ett besvärat ansiktsuttryck och ser ängsligt på mig. Med ett prövande leende sträcker jag fram handen emot henne. Försiktigt tar hon den och jag drar upp henne ifrån sängen och tar tag i hennes båda händer. Jag låter våra armar hänga längst våra sidor och går närmre henne. Hon ser inte upp på mitt ansikte, utan låter blicken sitta nere i golvet. Jag släpper hennes högra hand och drar upp hennes ansikte mot mitt.

 "Hey, I promise that I'll help you through this" säger jag tyst och hon pussar min kind.

 "Let's go, I don't want to have bad influence on you because I made you late to the dinner" säger hon tonlöst och drar mig mot dörren.

 "Ellie..."

 "It's okey, Liam" säger hon och ser på mig.

Vi går ner hand i hand och sätter oss runt bordet. Pappa sitter framför oss med en ledig stol bredvid sig. Han nickar mot Ellinor med ett allvarligt ansiktsuttryck och hon ler försiktigt. Mamma kommer in med maten: köttgryta och ris. Mamma slår sig ner och suckar lite.

 "It smells amazing, Mrs. Payne" ler Ellinor och mamma glor på henne men svarar inte.

Jag suckar och lägger på mat åt Ellinor. Hon ser ner i tallriken och ler lite tacksamt mot mig. När jag lagt på mat åt mig så häller jag upp mjölk till Ellie och mig. Det är fortfarande tyst, men pappa avbryter den snart.

 "So, how long will you stay?" frågar han och jag ler lite tacksamt mot honom.

 "We don't know yet. Not that long, I have to go back to the tour" säger jag.

 "And will Ellinor be with you on the whole tour?" frågar mamma mig stelt, som att Ellinor inte satt bredvid mig.

 "Yes, she will" säger jag minst lika stelt tillbaka.

 "Is that really good? I mean, with all the paps? You two will be in every single paper, is that good for the..." protesterar mamma, men jag avbryter henne.

 "She's good for me, mum. I don't care about anything else" fräser jag och hon ser på mig med stränga ögon.

 "Don't use that tone to me, young man" ryter mamma och jag stönar högt.

 "Why do you want to ruin my relationship with her?!" småskriker jag och hon spänner ögonen i mig.

 "Can we take this another time? When it's just you and me" säger hon kallt och jag suckar.

 "Everthing you say to me, you can say to Ellinor" säger jag allvarligt.

 "Not this" fräser hon och fortsätter äta.

Det blir sådär tyst igen. Obehagligt tyst. Riktigt irriterande. Jag har aldrig bråkat med mamma. Inte om något såhär allvarligt. Hon har alltid varit positiv. Jag fattar inte vad det är för fel på henne. Varför har hon så mycket emot Ellinor?!

-------------------------------------------------------


Kommentera!

Familjedrama!!

Okej, jag kanske skriver ett kapitel till idag! Bara så ni är redo på det ;) Men jag vill att ni ska kommentera också!!

ÄLSKAR ER!

ANNONS
Av Wilma - 21 juli 2012 14:05

Hej bloggen!

Är hemma nu och sitter ute i solen. Kryssningen var amazayn, men jag erkänner att jag saknade att sitta uppe sent på kvällarna och låta fingrarna springa över tangentbordet för att fixa ihop ett eller flera kapitel till er! Men nu är jag i alla fall hemma igen och ska börja på nästa kapitel!

Puss på er alla!

Av Wilma - 19 juli 2012 12:06

Hej alla läsare!
Sitter nu i bilen påväg till Stockholm och skriver detta från mobilen, så jag vet inte hur det här blir...
Har inte skrivit något tidsinställt tyvärr, men jag blir ju bara borta i två nätter. Skriver så fort jag kommer hem!
Älskar er sjukt mycket älskade änglar! Ni är verkligen bäst i världen!
Love u guys!

Av Wilma - 18 juli 2012 17:51

Nästa morgon när jag vaknade gick jag försiktigt ner till köket. Där sitter Stacey och Ty och pratar, samt skrattar.

 "Oh, good morning! Slept well?" ler Stacey.

 "Morning" ler jag. "Yeah, I did" svarar jag och sätter mig vid dem vid bordet.

Jag fixar lite frukost och lyssnar på deras diskussion om... fotboll? Tror jag i alla fall. Mina tankar fylls snabbt av min saknad av Liam. Kanske har han kommit över mig? Eller, vi har ju inte gjort slut, men han kanske tycker jag är så överkänslig så han lämnar mig? Han kanske redan har åkt tillbaka till turnén.

Efter frukosten tar jag min resväska och går över till Liam igen. Försiktigt knackar jag på och Karen öppnar.

 "Oh... Hi" säger hon halvsurt och jag stelnar till.

 "Is Liam here?" frågar jag tyst och hon suckar.

 "No, he left" säger hon stelt och stänger dörren.

Jag suckar och går mot gatan. Hastigt sätter jag mig på trottoarkanten och lutar pannan i mina händer. Precis då börjar regnet ösa ner. Hela jag blir blöt, men jag bryr mig inte. Liam har åkt. Han lämnade mig. Precis som jag trodde. Och allt är mitt fel. Om jag inte skulle ha reagerat som jag gjorde skulle han aldrig åkt. Nu är han väl säkert med killarna i turnébussen och skrattar medan de turas om att köra FIFA. De tänker nog inte ens på mig.

Tårarna strömmar nerför mina kinder och jag begraver ansiktet mot mina knän. Varför är jag ens kvar här? Förväntar jag mig att han ska komma tillbaka för min skull?

Snabbt sliter jag ur toffsen ur mitt hår och slänger den på marken. Jag snyftar, torkar tårarna och börjar gå mot centrum. Det tar inte så lång tid, och när jag ser en taxi hoppar jag in direkt.

 "The ariport" säger jag kort och chauffören nickar.

Back to London... tänker jag och ser Wolverhampton försvinna.


Liam


Jag går nerför trapporna i mitt hus och in till köket där mamma och pappa sitter. Pappa har ansiktet i händerna och mamma sitter med händerna knutna med hakan emot dem.

 "What's wrong?" frågar jag och häller upp juice i ett glas.

 "Liam, I did something that maybe wasn't that good" mumlar mamma och pappa lägger till:

 "Something terrible!"

 "What?" frågar jag förvånat.

 "Ellinor came and asked for you and I said that you wasn't here" säger mamma.

 "You didn't! You said that he had left!" ryter pappa och mamma ser skamset ner i bordet.

 "You are kidding me, right?!" fräser jag och ser på mamma. "You didn't say that, right?!" ryter jag.

 "Yes, I did" mumlar hon och jag rusar ut ur huset.

 "Ellinor!!" ropar jag genom regnet och springer ut mot gatan.

Det är tomt. På marken ser jag en mobil ligga på marken. En iPhone4s. När jag plockar upp den och trycker på den runda knappen kommer en bild på mig och Ellinor upp.

Jag springer snabbt till huset och ropar på pappa.

 "You have to drive me to the airport, NOW!" säger jag och han nickar snabbt.

Han tar på sig skor och en jacka innan han tar bilnyckeln i handen och vi springer ut till bilen. Jag har aldrig sett pappa köra såhär fort. Han är den som är försiktig, men jag antar att han inte vill att Ellinor ska försvinna. Han gillar henne säkert.

 "I'll wait here" säger han när vi är framme.

Jag nickar och springer in till flygplatsen. Min blick söker över människohavet efter den söta, vackra tjejen jag kallar flickvän. Plötsligt ser jag henne. I kön till incheckningen. Snabbt springer jag emot henne.

 "Ellinor!" ropar jag och flera människor kollar på mig, men inte Ellinor. "Ellie!" ropar jag igen och hon vänder sig om.

När hon möter min blick är hennes ögon röda och svullna. Hennes kinder är blöta och hennes hår är blött. När hon ser mig börjar hon gråta igen och går ur kön.

Efter bara någon sekund är jag framme hos henne och jag kramar henne hårt. Hon gråter högt mot min hals och jag stryker handen upp och ner över hennes rygg.

 "I thought you had left" gråter hon.

 "I would never just leave you" viskar jag.

 "Why did your mother say that?" frågar hon, släpper mi och torkar sina tårar.

 "I don't know"

 "Liam, I'm so sorry! I just overreacted" säger hon och jag skakar på huvudet.

 "You didn't do anything wrong, I did. I should have told you" säger jag och hon skakar häftigt på huvudet så hennes hår flyger lite.

 "I get if you have secrets, we all have"

 "Yeah, I get that too, but this is about your life and..."

 "Liam, I forgive you if you forgive me" avbryter hon och jag nickar.

 "I forgive you, even if I don't know what you have to apologize for"

Jag kysser henne hårt och hon lägger armarna om min nacke. Jag pressar hennes blöta kropp emot mig innan hon avbryter mig sakta.

 "Are you cold hun?" frågar jag när hon börjar skaka smått.

 "A little" skrattar hon till och jag tar hennes hand.

 "Dad waits outside" säger jag och ska ta henne mot utgången då hon drar emot.

 "Liam, I don't want to meet your mother. She doesn't like me and then I just feel uncomfortable" säger hon och jag ler lite.

 "Maybe, but you can't just give up that easy. IF you're right, then you just have to make her love you" säger jag och hon skrattar.

Vi går ut till pappas bil som står parkerad en bit bort. När vi sätter oss ner ler han mot Ellie.

 "I'm sorry about my wife" säger han ursäktande och Ellinor ler nervöst.

 "I'll try to handle it" säger hon och suckar.

Han ger henne ett ursäktande leende och vi åker därifrån. Hela tiden kramar Ellinor om min hand hårt. Hon skakar lite fortfarande, så jag lägger armen om henne och frågar pappa om en filt. Han säger att det finns en där bak, så jag lutar mig bakåt mot bagageutrymmet och drar fram den röda filten. Jag lägger den om Ellie och drar den tätt intill sig.

 "Thank you" ler hon och jag ler tillbaka.

Resten av bilturen är tyst och ganska spänd. Undrar varför mamma ljög? Varför är hon så sur runt Ellinor? Så många frågor snurrar i min hjärna, och jag har inte ett enda svar. Men när vi kommer hem ska jag tvinga ur mamma allt.

--------------------------------------------------------------------


Kommentera!!! KOM IGEN NU!

I alla fall, åker på kryssning imorgon och blir borta i två nätter (fick reda på detta IDAG) så jag kommer inte ha möjlighet att skriva (får inte ta med datorn). Kanske hinner skriva ett tidinställt, men detta är inte säkert!

Och vad har hänt med alla kommentarer?! Är det storyn som blir dålig? Tröttnar ni? Är det jag som blir dåligare på att skriva? Eller är det ni som väljer att inte kommentera?

Av Wilma - 18 juli 2012 11:00

Lyssna samtidigt


När jag vaknar nästa morgon känner jag Liam vrida på sig lite i sängen. Han suckar lite och sängen gungar till, som att han ställer sig upp. Steg hörs i rummet och jag antar att han klär på sig. Jag suckar lite och minns gårdagen. Liam är irriterad över något som jag inte har en aning om vad det är. Men något är fel, så mycket vet jag. Men om det är något ska han veta att han kan lita på mig och att jag alltid kommer finnas där för honom. Så om han vill prata, så gör han det. Jag ska inte tjata på honom.

 "Honey, wake up" viskar Liam och kryper upp i sängen.

Jag vänder på mig så jag ligger med ansiktet ifrån honom och han suckar lite medan han låter sig hand åka upp och ner för min arm.

 "Babe, I'm so sorry about yesterday, I just..." säger han men jag avbryter.

 "You should know that you can talk to me about everything. It's like you don't trust me. I've told you everything about my life, why don't you share yours? I want to be able to help you, but I can't do that when you can't tell me what's wrong" mumlar jag hest och han suckar.

 "Please forgive me Ellinor" viskar han hest.

 "Just tell me what's wrong so I can help you. I want to stand by your side all the time and I want to help you!" säger jag och sätter mig upp med ryggen mot väggen.

Han öppnar munnen för att prata, men stänger den. Om och om igen. Jag suckar högt och reser på mig. Snabbt snappar jag åt mig ett par jeansshorts och ett maglinne och drar på mig det. Sedan fixar jag håret snabbt och sminkar mig.

 "Where are you going?" frågar Liam när jag går emot dörren.

 "Out" säger jag och går nerför trappan.

När jag passerar köket ler Karen och Geoff mot mig, frågar vart jag ska och jag svarar enkelt att jag ska gå ut en stund.

När jag lämnat huset går jag ner längst gatan. Plötsligt flämtar någon till från en trädgård på min vänstra sida. Snabbt kollar jag dit och möter en kvinnas blick. Hon har brunt ganska lockigt och kort hår. Hon är själv ganska kort också och jag kan se hennes isblåa ögon som ser ut som mina. Hon påminner lite om mig.

 "No" mumlar hon och går emot mig.

Jag ser förvirrat på henne medan hon skådar mig.

 "Do I know you?" frågar jag vilset och hon ser in i mina ögon.

 "What's your name?" frågar hon allvarligt.

 "Ehm... Ellinor Stanley, why?" säger jag och hennes ögon tåras. "Is something wrong?" frågar jag och hon snyftar.

 "How old are you?"

 "I'll be 18 in two weeks, who are you?" frågar jag med lite rädsla i rösten.

 "I'm Stacey Barkley and I think I may be your mother..." säger hon tyst och jag stelnar till.

 "What?!"

 "Where do you live?"

 "London"

 "With who?"

 "It's just me. My adoptive parents died in a car accident after they threw me out" säger jag och hon stelnar till.

 "It's you... I am your real, biologic mother" säger hon och jag ler större och större.

 "Why did you adopted me away?" frågar jag hest och hon stelnar till.

 "I was afraid. I already had problems with my son and the economy and I just wanted you to live a perfect life before it was to late" säger hon och jag ler svagt.


Efter att jag spenderat lite tid hos min mamma så går jag tillbaka till Liams hus. Liam kommer direkt fram till mig och kramar mig hårt.

 "Where were you?" frågar han i mitt öra och jag suckar lite.

 "Did you know?" frågar jag och släpper honom.

 "Know what?" frågar han.

 "What exactly did your mother tell you?" frågar jag allvarligt.

 "I can't tell you" säger han.

 "Did she mention my biologic mother?" frågar jag stelt och han stelnar till. "When where you about to tell me? When did you plan to tell me that you knew where my biologic mother was?!" ryter jag.

 "Ellie, I..."

 "Don't call me that! Why didn't you tell me?! You knew how bad I felt about all this! So why didn't you tell me?!" fräser jag.

 "Please, just..."

 "Just what?!" säger jag och suckar. "You know what? I'm not staying here. No way" säger jag och går upp till hans sovrum.

När jag stängt min resväska kommer Liam in med tårar i ögonen. Jag går förbi honom och drar på mig mina skor igen.

 "Ellinor, where are you going?" frågar Liam hest med gråten i halsen.

 "To my mother" säger jag stelt och lämnar huset.

Jag går över till Staceys hus och knackar på. Hon öppnar och när hon ser mig ler hon stort.

 "Hello again!"

Jag börjar gråta och hon kramar mig. Hon för in mig till huset och stänger dörren efter mig. Plötsligt ser jag en kille på 20 år komma nerför trappan. Han stelnar till när han ser mig.

 "Mum, who is she?" frågar han och hon suckar lite.

 "This is your sister, Ellinor" säger hon och han ler lite.

 "Oh, cool! It was a long time ago! I'm Ty! Nice to meet you" ler han, kramar mig och ser sedan på sin mamma. "I'll go to buy some candy" ler han och hon nickar.

Stacey tar mig till soffan i vardagsrummet och jag sätter mig ner. Hon lägger en filt om mig och sätter sig i skräddar ställning.

 "I know this is so weird for you and this is feeling so strange right now, but you can talk to me. Even if I weren't with you when you grew up, I'll always be here for you" säger hon och jag ler lite svagt och sänker blicken.

 "It's my boyfriend" säger jag och ser på henne. "I'm here to visit his family and his mother told him that she knew who my biologic mother was, but he never told me who it was. And then I met you" säger jag och hon lutar huvudet lite åt sidan.

 "Do you love him?" frågar hon tyst.

 "Yes I do, and I've told him everything about my life, but he doesn't tell me anything. It's like he doesn't trust me" säger jag och hon nickar.

 "Did he cry when you left?"

 "Yeah, kind of"

 "Then he loves you. And if you both love each other, he will open up for you, just give him some time" ler hon och jag kramar henne.

 "Thank you, Stacey" säger jag och hon ler lite mot mig. "Where is dad?" frågar jag.

Det känns riktigt konstigt att säga mamma och pappa eftersom jag inte sagt det på länge, men jag kommer kalla dem det eftersom de faktiskt är mina riktiga föräldrar. Även om de gav bort mig så förstår jag. De hade dåligt med pengar.

 "He... Uhm... He's dead" säger hon tyst och jag stelnar till.

Min pappa är död. Min riktiga pappa är död. Jag som förväntade mig att vi skulle bli en stor, riktig familj igen, men han är borta. Det kommer aldrig bli så.


Efter några timmar hos Stacey blir klockan halv nio och jag funderar över om jag ska gå tillbaka till Liam. Jag saknar honom. Riktigt mycket, även om han är i huset bredvid.

 "If you want you can stay here? We have a guestroom" säger Stacey och jag pustar ut lite.

 "Thank you, I'll go back to Liam tomorrow" säger jag.

Jag tar min resväska och följer med Stacey upp till övervåningen. Vi går in till ett rum med turkosa väggar och mörkt trägolv.

 "I'm in the room in front of yours, it's just to come in if you want something" ler hon, kramar mig och går igen.

Det här är inte sant... Jag är i samma hus med min biologiska mamma... Det är inte sant. Det kan det itne vara. Och min biologiska pappa är död.

Liam... Liam... Jag saknar honom. Älskar honom. Hur ska jag klara mig utan honom vid min sida?

------------------------------------------------------------------


Kommentera!

Okej, jag vet, jag vet, det här kapitlet var verkligen inte något som skulle hända i verkligheten, men nu blev det så. Jag älskar er kära läsare!

Av Wilma - 17 juli 2012 19:12

HAHA! Okej, ni får inte mobba mig nu, men jag gjorde en video till One Direction på YouTube och nu kämpar jag med att få dom att se den videon. Så om ni vill hjälpa mig snälla gör det!


Ja, det är jag i videon och jag ser väldigt trött ut: jag vet!

I alla fall, tack till alla som hjälper mig sprida den (via Twitter, Facebook, bloggar eller vad som helst!)! Älskar er allihopa (även de som inte sprider den) från månen och tillbaka!

KAPITEL 31 UNDER! Kapitel 32 in progress!

Av Wilma - 17 juli 2012 13:45

 "Honey, wake up" säger jag och puttar till Liam lite löst.

Han sätter sig nyvaket upp och vi sätter på oss bältena när vi går nerför landning. Jag tar Liams han och kramar den hårt. Dels för att jag hatar landningen och dels för att jag är nervös för att träffa hans familj. Liam skrattar tyst åt mig och jag blänger på honom.

 "Oh shut up" säger jag och kollar ut genom rutan och ser hur marken kommer närmre och närmre.

 "I'm sorry, but you're just so cute" fnissar han och jag ler lite mot honom.

 "I know" retas jag och han kysser mig.

 "Good" viskar han och jag skrattar.

När planet landat tar vi vårt handbagage och lämnar planet hand i hand. Ett tio tal fans har samlats på flygplatsen när vi kommer dit. Liam vinkar glatt och vi tar våra resväskor från bandet. När vi kommer ut från gaten ser jag Liams blick söka över människohavet. Plötsligt stannar han, ler stort och springer ifrån mig. Med en kittlande mage går jag långsamt efter honom.

Han kastar sig över en man och en kvinna som jag antar är hans föräldrar. Jag ler lite och stannar en bit ifrån dem. Liams mamma släpper honom och går med ett leende emot mig. Hon ser lite tveksam ut, nyfiken.

 "Hi, you must be Ellinor? Right?" ler hon och sträcker fram handen.

 "That's me" ler jag och kramar hennes hand.

 "I'm Karen, Liams mother" ler hon.

 "So this is you're pretty girlfriend?"

Jag ser lite åt sidan och ser Liams pappa (antar jag...). Han sträcker fram handen och ler lite svagt.

 "I'm Geoff, you must be Ellinor" säger han och kramar min hand.

 "That's me" upprepar jag och Liam ställer sig bakom mig med armarna om min midja.

 "Geoff, can you bring Ellinor to the car with Liams stuffs? I want to talk to him" säger Karen stelt och Geoff nickar.

 "Of course" ler han och tar Liams resväska. "This way" säger han till mig och vi går ut från flygplatsen.


Liam


 "What's up, mum?" säger jag förvirrat och hon ser allvarligt på mig.

 "Her name was Ellinor Stanley, right?" frågar hon och jag nickar.

 "Yeah, what's wrong?"

 "She's adopted and her adoptive parents died in a car accindet, right?" säger hon och jag suckar.

 "Just tell me" suckar jag.

 "She comes from London and she's 17?"

 "She'll be 18 soon, mum what is it?!" nästan ryter jag och hon ser allvarligt på mig.

 "You know Stacey Barkley, our neighbour?" säger hon och jag stelnar till.

 "Yeah...?"

 "She had a daughter that she adopted away. Her daughters name was Ellinor Stanley and she was born 25 of August 1994 in England" säger hon och jag stelnar till.

 "Wait... What?!"

 "Before Ellinor was born, she got a son. Ty Barkley. When she gave Ellinor away, she, her husband and Ty moved here" förklarar mamma och jag stönar högt.

Jag placerar händerna på nacken och lutar upp huvudet.

 "Where is her husband now?" frågar jag och sluter ögonen.

 "He died in cancer five years ago" säger hon tyst och jag suckar.


Ellinor


Efter ungefär tjugo minuter kommer Karen och Liam tillbaka. Båda är ganska stela när de sätter sig i bilen. Jag och Geoff har pratat hela tiden och lärt känna varandra lite bättre. Han är schysst faktiskt!

Liam ler svagt mot mig och tar min hand.

 "Is everything okey?" mimar jag och han nickar.

Men jag ser på honom att något är fel. Även om jag är riktigt nyfiken på vad de sa så bestämmer jag mig för att fråga senare.

Klockan är ganska mycket, så direkt när vi kommer hem till dem så går jag och Liam till hans sovrum. Liam har varit väldigt tyst under hela tiden och det oroar mig. När vi byter om ser jag på honom lite i smyg. Hans ansikte visar att han är förvirrad.

Vi lägger oss ner i hans säng och han lägger sig inte nära mig som han brukar, utan han ligger med ryggen emot mig och en bit ifrån. Då får jag nog.

 "Liam, what's wrong?" frågar jag och lutar mig lite över honom.

 "Nothing, I told you" säger han lite irriterat och jag suckar.

 "I can see that something is wrong" säger jag allvarligt och han stirrar på mig.

 "Nothing is wrong! Okey?!" ryter han och jag ryggar tillbaka.

 "Okey, sorry" muttrar jag och lägger mig så nära väggen som möjligt med ryggen mot honom.

Liam suckar lite och jag sluter ögonen. Hur trött jag än är och hur mycket jag vill somna så går det inte. Något håller mig vaken och det är omöjligt att somna. Liam lyckas ganska bra, en inte jag.

Vad än Karen sa till Liam så är det något dåligt. Det måste ju vara något eftersom Liam aldrig skulle ha en sån där  ton mot mig utan anledning. Han är den som är noga med att inte såra mig, eller göra mig rädd eller obekväm.

Efter ungefär två timmar lyckas jag i alla fall somna, men det är med oroliga drömmar och jag vaknar då och då av mardrömmar. Mardrömmar om Liam, mina biologiska föräldrar, hat från fansen och ja, allt dåligt i mitt liv. Korta filmer från mina adoptivföräldrar och hur de slängde ut mig. Trots allt det så lyckas jag faktiskt somna.

--------------------------------------------------------


Kommentera!

Jag börjar på nästa kapitel direkt nu tror jag faktiskt, men jag kanske inte blir klar!

Vad tycker ni om bloggen?! Jag tycker att ni kommenterar ganska dåligt... :/


ÖVERSÄTT

Presentation


Hej hej! Här på bloggen kommer jag skriva fanfics om One Direction. Handlingen kan du läsa längre ner i menyn. Läs, kommentera och sprid!!

Love At First Sight

p> 

 

Olivia "Chachi" Gonzales är 17 år och har dansat hela sitt liv. Hon och hennes crew har vunnit America's Best Dance Crew år 2011, men har sedan dess legat lågt. Men nu kommer deras nästa utmaning. I London, Storbritannien, söker nämligen One Direction en dansgrupp som ska inleda alla deras 120 konserter på deras 9 månader långa turné. De bestämmer sig snabbt för att skicka in en ansökan...

Gilla Bloggen

Follow on Bloglovin

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Fråga mig

40 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se