Ellinor

Det blir tyst. Riktigt tyst. Det ända som lät var när våra bistick rörde tallriken.

 "This taste really good" försöker jag och Karen släpper ner bisticken på tallriken.

 "You don't have to pretened to like me, okey?!" fräser hon åt mig och jagser ner i tallriken.

 "Mum! Seriously! Stop being so rude!" ryter Liam och ställer sig upp.

Han tar min hand och drar med mig till hans rum. När vi är inne smäller han igen dörren och låser. Jag står bara där med blicken i golvet. Vet inte riktigt vad jag ska göra.

 "I'm sorry" säger jag med gråten i halsen.

 "No, honey, don't be. It's not your fault" säger han och ställer sig framför mig.

Jag ser på honom och känner hur ögonen tåras. Han kramar mig hårt och jag lägger armarna om hans mage. Han pussar min panna och vaggar mig fram och tillbaka. Direkt kommer känslan att behöva prata ut med någon. Någon som bryr sig: som inte heter Liam Payne. Visst, han är verkligen bäst på att lyssna, men det känns som att jag vill prata med någon annan. Som Niall...

 "Can I call Niall?" frågar jag tyst och ser upp på honom.

 "Yeah, I'll talk to mum"

 "Is it okey if I go out?" frågar jag och han ler lite.

 "Absolutely. But promise to not do anything stupid and be home before it gets dark" befaller han och jag ler lite.

Snabbt drar jag till mig en tunn jacka och Liam följer med mig till hallen där jag drar på mig mina vita Converse. Han kysser mig innan jag går utanför husets väggar. Snabbt drar jag upp mobilen och bläddrar igenom kontakterna medan jag går längst gatan. Jag trycker på Nialls kontakt och ringer. Men han svarar inte, så jag ringer Zayn istället.

 "Ellie!!! Vas happenin?!" skriker han och jag skrattar tyst.

 "Hi"

 "Is everything okey? What do you think about his family?" frågar han.

 "It's... Fine" svarar jag stelt. "Is Niall there? He didn't answer the phone?"

 "Uhm... Yeah, he's here. Do you want to talk to him?" frågar han.

 "Yes, if it's okey"

 "Yes, it is. Here he comes" säger Zayn och jag hör röster i bakgrunden och snart blir det tyst. "Ellie!! How are you?" hör jag Niall säga.

 "I'm... Fine" mumlar jag.

 "Have something happened?" frågar han oroligt.

 "I can tell you if you want, but I just don't want to push you down with all of my problems" säger jag tyst.

 "You can talk to me about ANYTHING, Ellinor. You know that, right?"

 "Thank you, Niall... It's just... It's about Liams mum, Karen?"

 "OH, how is she? She's nice isn't she?" säger han och jag suckar.

 "She doesn't like me, Niall! She hates me and she and Liam had a fight when we ate dinner. It feels like it's my fault" säger jag.

 "That doesn't sounds lika Karen at all... I'm sure she don't hate you"

 "You should have seen her, Niall. She beraly looked at me!" säger jag med gråten i halsen.

 "Where are you now?"

 "I went out for a walk" snyftar jag.

 "When are you two coming home then?"

 "We don't know, but it just feels wrong for me to be here" gråter jag och låter tårarna rinna.

Folk glor på mig som om jag vore galen, men jag stirrar bara tillbaka. Då får de dåligt samvete och vänder bort blicken.

 "Aww, Ellie! Have you talked to Liam about this, I mean, if you don't feel good about being there, I'm sure Liam will follow you home to London" säger han.

 "Niall, you don't get it. You guys are my home. One Direction, that's my home place. But Karen doesn't like when I'm with you on the tour. She thinks that's bad for you" gråter jag och han suckar lite.

 "You know what? I think you should talk to Liam. Tell him what you really feel about all this and then I'm sure he'll understand" säger han och jag snyftar.

 "Thank you for listening, Niall. I appreciates it. Tell the boys I say hi" säger jag och torkar tårarna.

 "I'll always be here for you, Ellinor. Call me whenever you want. I will, good luck now!" säger han.

 "Bye, I love you brother" säger jag och han skrattar lite.

 "I love you too, sis"

Vi lägger på och jag stoppar mobilen i fickan. Jag fortsätter gå ner för gatan och kommer till en liten

sjö med en liten strand. Plötsligt hör jag någon ropa mitt namn. Jag vänder mig om och ser Liam

komma springandes emot mig. Ju närmre han kommer ju klarare ser jag att han gråter. Snabbt

springer jag emot honom då han faller ihop i sanden.

 "Liam!!" skriker jag och kastar mig ner bredvid honom.

Niall

Jag berättar för killarna vad Ellinor sagt och de börjar sorgset diskutera Karens attityd. Hon är alltid så snäll när vi är där. Efter ungefär en timme ringer Zayns mobil igen.

 "Hi Ellie, how is everything?" frågar han.

Han blir tyst och hans ansikte blir stelare och stelare. Han säger inget, bara stirrar ut i ingenting. Om man lyssnar riktigt noga kan man höra Ellinors snyftande och småskrikande.

 "Zayn, what's wrong?" frågar Louis.

Harry tar telefonen ifrån honom.

 "Ellinor, what's going on?" frågar han stelt och sätter på högtalare.

 "It's Liam!! He just falled down in the sand and I... I called the ambulance and I just..." gråter hon och Louis avbryter.

 "Ellinor, take it easy. Breath. Tell us what happened?"

 "I was out for a walk and I talked to Niall on the phone and..." gråter hon och snyftar. "And I came to this beach and then I heard Liam shouting my name. When I turned around I saw him fall down in the sand. I was shaking and screaming and crying. I called an ambulance and now I'm at the hospital" snyftar hon och jag stelnar till.

 "How is he now?" frågar jag snabbt.

 "He havn't woke up yet" snyftar hon.

 "We'll be right there" säger Harry och lägger på.

 "Do you think Paul will let us go?" frågar Zayn som vaknat ur sin lilla koma.

 "He have to, I will go no matter what" säger jag bestämt.

Vi alla reser på oss och går till Pauls hotellrum. Efter att ha förklarat läget så väntar vi på hans svar. Han är såklart orolig för Liam, så vi får åka. Allihopa.

Ellinor

När jag äntligen fått tag på Geoff via telefon berättar jag allt och han åker direkt till sjukhuset. När han kommer hit så kramar jag honom hårt. Bakom honom ser jag Karen stå. Men jag sätter mig bara i en soffa och ser ner i golvet. Jag gråter tyst och snyftar ibland. Karen sitter med en näsduk medan Geoff håller om henne.

Efter fem timmar på sjukhuset håller jag på att somna i soffan, men då stormar fem oroliga killar in på avdelningen. De alla hälsar på Geoff och Karen innan alla omringar mig. Niall flyttar upp mig i hans knä och jag gråter ut mot hans axel. Louis sitter på vår högra sida, Harry bredvid Louis, Zayn på vår vänstra sida och Paul bredvid Zayn.

 "Have you heard something?" frågar Louis och jag skakar på huvudet.

 "No, and we've been waiting for five hours" gråter jag och Niall strycker handen upp och ner för min rygg.

 "How is it between you and Karen?" viskar han riktigt tyst i mitt öra och jag snyftar.

 "Bad" viskar jag och han håller mig nära.

 "Parents to Liam Payne?" säger någon doktor och jag kollar snett på henne.

 "Yes" säger Geoff och ställer sig upp.

 "You can come and meet him, he's awake, but weak. We can talk more inside" säger hon allvarligt och de nickar.

Karen och Geoff går efter doktorn and i hand till ett rum lite längre bort i korridoren. Paul går ner till kaféet på nedersta våningen och jag brister ut i gråt igen.

 "Hey, he's alright, you heard it. He's alive" tröstar Harry och tar min hand.

 "I know, but he scared the hell out of me" gråter jag och alla aww:ar.

Plötsligt öppnas Liams dörr och Karen kommer utstormandes. Hon gråter och hoppar in i en hiss. Sedan försvinner hon. Efter tio minuter stiger Geoff också ut och ler svagt mot mig när han gått fram till soffan.

 "He want to see you" säger han. "All of you" fortsätter han och ser på killarna.

Vi reser oss upp och jag tar Niall och Zayns händer. Harry och Louis går lite bakom oss när vi går emot rummet. När vi står utanför ser jag på de andra som nickar. Efter ett djupt andetag öppnar jag dörren och ser på Liam som ligger i sängen. Han är ganska blek och ser lite trött på oss. Jag börjar gråta igen och lägger handen för munnan.

 "Ellinor..." viskar han och sträcker ut sina armar.

Jag gråter mer och går emot honom. Försiktigt kramar jag honom och snyftar mot hans kalla hals. Han lägger utmattat sin arm om mig och jag ser honom i ögonen.

 "You scared the hell out of me, Liam" gråter jag och tar hans kalla hand.

 "It wont happen again" säger han hest.

 "What happened with you, bro?" frågar Zayn.

 "It's my kidney that lurk me again" kraxar han och jag ser oroligt på honom.

 "Is it dangerous?" frågar jag snabbt och Liam ler svagt mot mig.

 "I'm okey"

 "Is it dangerous, Liam?" upprepar jag och han suckar.

 "A little, but..."

 "Why haven't you told me?" viskar jag och min röst brister.

 "Ellinor, please... I didn't want to worry you" säger han och jag snyftar.

 "We've been a couple for I don't know how long, Liam. This is a thing that you do tell" säger jag stelt och reser mig upp.

 "Please don't go" viskar han och jag suckar.

 "I just need some time for myself" säger jag och går förbi killarna mot dörren.

Jag lämnar rummet och ser mig vilset omkring. I soffan sitter Paul och väntar.

 "You can go in" säger jag kort och går nerför trapporna.

Jag stormar ut i det lite kalla september vädret och drar jackan tätare om mig. Det börjar regna lite smått och jag ser upp mot himlen. Varför jag?

Jag går till parken precis bredvid sjukhuset och sätter mig på en bänk. Låter regnet strömma nerför mitt ansikte. Skiter i hur ful jag är med mitt missbildade smink. Jag låter min sorg rinna av mig...

-----------------------------------------------------------------

Kommentera!

Två kapitel på en dag! Kanske blir en tredje om ni kommenterar mycket nu!! KOM IGEN! Har världens flyt ;)

 

Hilda

21 juli 2012 22:15

MEEEEEEEEEEEEEEERRR!!!! Du är väldigt bra!!

 

Klara

21 juli 2012 23:50

SUPER DUPER MEGA SKIT BRA!!! MER NUUUUUU <33333

 

Emma

22 juli 2012 08:56

SJUKT VAD BRA! MERAAA!!!! :-)

 

JoJo

15 augusti 2012 13:32

Här kommer ja o säger förlåt IGEN för att ja inte har läst, men 7kt bra iaf!<3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt h...