Lyssna samtidigt

När jag vaknar nästa morgon känner jag Liam vrida på sig lite i sängen. Han suckar lite och sängen gungar till, som att han ställer sig upp. Steg hörs i rummet och jag antar att han klär på sig. Jag suckar lite och minns gårdagen. Liam är irriterad över något som jag inte har en aning om vad det är. Men något är fel, så mycket vet jag. Men om det är något ska han veta att han kan lita på mig och att jag alltid kommer finnas där för honom. Så om han vill prata, så gör han det. Jag ska inte tjata på honom.

 "Honey, wake up" viskar Liam och kryper upp i sängen.

Jag vänder på mig så jag ligger med ansiktet ifrån honom och han suckar lite medan han låter sig hand åka upp och ner för min arm.

 "Babe, I'm so sorry about yesterday, I just..." säger han men jag avbryter.

 "You should know that you can talk to me about everything. It's like you don't trust me. I've told you everything about my life, why don't you share yours? I want to be able to help you, but I can't do that when you can't tell me what's wrong" mumlar jag hest och han suckar.

 "Please forgive me Ellinor" viskar han hest.

 "Just tell me what's wrong so I can help you. I want to stand by your side all the time and I want to help you!" säger jag och sätter mig upp med ryggen mot väggen.

Han öppnar munnen för att prata, men stänger den. Om och om igen. Jag suckar högt och reser på mig. Snabbt snappar jag åt mig ett par jeansshorts och ett maglinne och drar på mig det. Sedan fixar jag håret snabbt och sminkar mig.

 "Where are you going?" frågar Liam när jag går emot dörren.

 "Out" säger jag och går nerför trappan.

När jag passerar köket ler Karen och Geoff mot mig, frågar vart jag ska och jag svarar enkelt att jag ska gå ut en stund.

När jag lämnat huset går jag ner längst gatan. Plötsligt flämtar någon till från en trädgård på min vänstra sida. Snabbt kollar jag dit och möter en kvinnas blick. Hon har brunt ganska lockigt och kort hår. Hon är själv ganska kort också och jag kan se hennes isblåa ögon som ser ut som mina. Hon påminner lite om mig.

 "No" mumlar hon och går emot mig.

Jag ser förvirrat på henne medan hon skådar mig.

 "Do I know you?" frågar jag vilset och hon ser in i mina ögon.

 "What's your name?" frågar hon allvarligt.

 "Ehm... Ellinor Stanley, why?" säger jag och hennes ögon tåras. "Is something wrong?" frågar jag och hon snyftar.

 "How old are you?"

 "I'll be 18 in two weeks, who are you?" frågar jag med lite rädsla i rösten.

 "I'm Stacey Barkley and I think I may be your mother..." säger hon tyst och jag stelnar till.

 "What?!"

 "Where do you live?"

 "London"

 "With who?"

 "It's just me. My adoptive parents died in a car accident after they threw me out" säger jag och hon stelnar till.

 "It's you... I am your real, biologic mother" säger hon och jag ler större och större.

 "Why did you adopted me away?" frågar jag hest och hon stelnar till.

 "I was afraid. I already had problems with my son and the economy and I just wanted you to live a perfect life before it was to late" säger hon och jag ler svagt.

Efter att jag spenderat lite tid hos min mamma så går jag tillbaka till Liams hus. Liam kommer direkt fram till mig och kramar mig hårt.

 "Where were you?" frågar han i mitt öra och jag suckar lite.

 "Did you know?" frågar jag och släpper honom.

 "Know what?" frågar han.

 "What exactly did your mother tell you?" frågar jag allvarligt.

 "I can't tell you" säger han.

 "Did she mention my biologic mother?" frågar jag stelt och han stelnar till. "When where you about to tell me? When did you plan to tell me that you knew where my biologic mother was?!" ryter jag.

 "Ellie, I..."

 "Don't call me that! Why didn't you tell me?! You knew how bad I felt about all this! So why didn't you tell me?!" fräser jag.

 "Please, just..."

 "Just what?!" säger jag och suckar. "You know what? I'm not staying here. No way" säger jag och går upp till hans sovrum.

När jag stängt min resväska kommer Liam in med tårar i ögonen. Jag går förbi honom och drar på mig mina skor igen.

 "Ellinor, where are you going?" frågar Liam hest med gråten i halsen.

 "To my mother" säger jag stelt och lämnar huset.

Jag går över till Staceys hus och knackar på. Hon öppnar och när hon ser mig ler hon stort.

 "Hello again!"

Jag börjar gråta och hon kramar mig. Hon för in mig till huset och stänger dörren efter mig. Plötsligt ser jag en kille på 20 år komma nerför trappan. Han stelnar till när han ser mig.

 "Mum, who is she?" frågar han och hon suckar lite.

 "This is your sister, Ellinor" säger hon och han ler lite.

 "Oh, cool! It was a long time ago! I'm Ty! Nice to meet you" ler han, kramar mig och ser sedan på sin mamma. "I'll go to buy some candy" ler han och hon nickar.

Stacey tar mig till soffan i vardagsrummet och jag sätter mig ner. Hon lägger en filt om mig och sätter sig i skräddar ställning.

 "I know this is so weird for you and this is feeling so strange right now, but you can talk to me. Even if I weren't with you when you grew up, I'll always be here for you" säger hon och jag ler lite svagt och sänker blicken.

 "It's my boyfriend" säger jag och ser på henne. "I'm here to visit his family and his mother told him that she knew who my biologic mother was, but he never told me who it was. And then I met you" säger jag och hon lutar huvudet lite åt sidan.

 "Do you love him?" frågar hon tyst.

 "Yes I do, and I've told him everything about my life, but he doesn't tell me anything. It's like he doesn't trust me" säger jag och hon nickar.

 "Did he cry when you left?"

 "Yeah, kind of"

 "Then he loves you. And if you both love each other, he will open up for you, just give him some time" ler hon och jag kramar henne.

 "Thank you, Stacey" säger jag och hon ler lite mot mig. "Where is dad?" frågar jag.

Det känns riktigt konstigt att säga mamma och pappa eftersom jag inte sagt det på länge, men jag kommer kalla dem det eftersom de faktiskt är mina riktiga föräldrar. Även om de gav bort mig så förstår jag. De hade dåligt med pengar.

 "He... Uhm... He's dead" säger hon tyst och jag stelnar till.

Min pappa är död. Min riktiga pappa är död. Jag som förväntade mig att vi skulle bli en stor, riktig familj igen, men han är borta. Det kommer aldrig bli så.

Efter några timmar hos Stacey blir klockan halv nio och jag funderar över om jag ska gå tillbaka till Liam. Jag saknar honom. Riktigt mycket, även om han är i huset bredvid.

 "If you want you can stay here? We have a guestroom" säger Stacey och jag pustar ut lite.

 "Thank you, I'll go back to Liam tomorrow" säger jag.

Jag tar min resväska och följer med Stacey upp till övervåningen. Vi går in till ett rum med turkosa väggar och mörkt trägolv.

 "I'm in the room in front of yours, it's just to come in if you want something" ler hon, kramar mig och går igen.

Det här är inte sant... Jag är i samma hus med min biologiska mamma... Det är inte sant. Det kan det itne vara. Och min biologiska pappa är död.

Liam... Liam... Jag saknar honom. Älskar honom. Hur ska jag klara mig utan honom vid min sida?

------------------------------------------------------------------

Kommentera!

Okej, jag vet, jag vet, det här kapitlet var verkligen inte något som skulle hända i verkligheten, men nu blev det så. Jag älskar er kära läsare!

 

JoJo

1 augusti 2012 21:59

Så himla otroligt bra!<3 Åh, så himla fantastico!<3<3<3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt h...