onedirectiontolove

Direktlänk till inlägg 2 juli 2012

Kapitel 23

Av Wilma - 2 juli 2012 18:30

Jag vaknar av att någon lyfter upp mig och öppnar kvickt ögonen. Liam ser ner på mig där jag ligger i hans famn medan han går emot bussarna. Massa fans står runt oss, men poliserna hindrar dom från att gå fram till oss.

 "Liam! Drop her into the ground so she dies!!" skriker någon och han spänner käkarna.

 "Louis, can you take her?" säger han och Louis kommer emot oss.

Liam langar över mig till Louis innan han vänder sig mot fansen.

 "What the hell?! I'm sorry, but I love her! If she dies I die with her! I love her that much! I could die for her! And I think that you're really mean to her! She's just like you! She's a human with feelings!" skriker han och jag ser hans ögon tåras. "Yes, I'm crying because I know that the girl I love is hurt! Maybe not on the outside, but in the inside!" skriker han innan hans röst brister och en tår rinner nerför hans kind.

Jag börjar gråta och Louis ler lite mot mig.

 "He really loves you" säger han och jag snyftar.

 "I know, and I love him more than anything" gråter jag och Liam går emot oss.

Louis ger mig till Liam och går bredvid oss när vi går emot bussen.

 "I love you Liam" gråter jag och lutar huvudet mot hans axel.

 "I love you too, honey" säger han och ler lite mot mig.

Jag somnar direkt när han lägger mig i sängen efter att han hjälpt mig av med kläderna.


När jag vaknar ligger inte Liam bredvid mig, och när jag reser mig upp så märker jag att ingen av killarna ligger i sina sängar förutom Zayn som sover som en stock. Jag fnissar lite innan jag går ut från sovsalen. De andra sitter och äter frukost när jag kommer. Alla ler mot mig.

 "Good morning guys" gäspar jag och slår mig ner bredvid Liam och Harry.

 "Morning hun" säger Liam och kysser mig.

 Bussen börjar röra på sig och jag ser på Liam med ett stort leende.

 "Are we going to France now?" säger jag förväntansfullt och han skrattar.

 "Yes!"

Jag piper till och alla skrattar. Vi vet inte hur lång tid det tar, men vi får väl se när vi är framme, helt enkelt.

 "Do you want breakfast?" frågar Niall och jag skakar på huvudet.

 "Oh, yes, you want. You have to eat. And! Breakfast is the most important meal of the day!" säger Liam allvarligt och jag skakar på huvudet.

 "Serious, Liam, I won't eat. It's disgusting" säger jag och han ser mig allvarligt i ögonen.

 "Eat, or I have to feed you" säger han och jag stönar irriterat.

 "I won't eat!" utbrister jag och går till sovsalen.

Zayn sätter sig förvånat upp och ser trött ner på mig som lägger mig i sängen igen. Men jag struntar i det. Liam kan inte tvinga mig att äta. Han får väl lära sig leva med mig, om det är det han vill. Jag hör dörren till sovsalen glida upp och snart sitter Liam bredvid mig i sängen.

 "Ellie, I'm sorry" säger han sorgset och jag suckar högt.

 "You just have to learn live with it if you're going to live with me... If that's what you want, of course" muttrar jag och han lägger en hand på min rygg.

 "Of course I want that" säger han. "Ellinor, please forgive me... I'm just worried about you. Everything with your biologic parents and the fans and... I'm just worried it's to much for you" säger han sorgset och stryker mig lätt över ryggen.

 "I'm the one who should apologize. I'm not myself. I think that's impossible to be after all" säger jag och lägger mig på rygg med blicken på honom.

 "So... Everything is good between us...?" frågar han försiktigt och jag ler.

 "Yes"

Han kysser mig och sedan går vi hand i hand tillbaka till de andra. Då ser vi att Zayn också sitter där. Men han halvsover. Hans huvud hänger och är på väg ner i hans skål med flingor och mjölk. En idé som for upp i min hjärna hinner jag inte ens tänka igenom innan jag gör det. Jag rusar till honom och smackar ner hans ansikte i skålen.

 "What the hell?!" skriker han och vänder blicken mot mig.

Det droppar mjölk ifrån hans ansikte och jag fnissar.

 "Whops" piper jag och ställer mig bakom Liam, som asgarvar precis som alla andra.

 "I'm going to get you your little...!!!" säger han och börjar jaga mig runt i bussen.

Det är lite vingligt att springa i en buss som åker, men det går bra, ända tills jag ramlar av att bussen svänger kraftigt. Mitt huvud slås hårt ner i golvet och jag tappar andan. Men snart kommer smärtan ikapp och jag stönar högt.

 "Ellinor,  are you okey?!" säger Liam oroligt och sätter sig bredvid mig.

Mer hinner jag inte tänka innan allt svartnar.


När jag vaknar igen öppnar jag kvickt ögonen och ser Liams oroliga ansikte framför mitt. Jag vrider på mig och känner tårar stiga i mina ögon. Liam tvingar mig och se i hans ögon, men mina ögon bara åker runt. Som att jag inte kan hålla still blicken. Jag känner mig förlamad. Som att hela jag är en isbit.

 "Ellinor, answer me" säger Liam högt och känner på min hals efter pulsen.

 "I'm... Fine" stönar jag och sätter mig upp.

Liam lägger en stöttande hans på min rygg och jag ser alla sitta oroligt runt mig. Zayn står upp och ser ut att ha skuldkänslor.

 "Zayn, it's not your fault" säger jag allvarligt och ställer mig upp med Liams stöd.

 "It is my fault, Ellinor. If I wasn't..." börjar han, men jag avbryter.

 "If I wouldn't have pressed your face down in that milk, you wouldn't been chazing me, right?" säger jag och han suckar.

 "Are you okey?" frågar Liam och jag ser på honom.

 "Yes, I am"

Liam tvingar mig att ligga i soffan med en filt om mig i flera timmar. Som sysselsättning hade jag mobil och dator medan killarna spelade någon konstigt spel på deras kära Xbox. När jag går in på Twitter har hatet minskat, men det finns där fortfarande. Det finns till och med de som ber om ursäkt.

Jag ler och retweetar några tweets från fans. Snart stannar bussen och Niall flyger upp.

 "Time for McDonalds!!" utropar han och springer mot dörren.

Vi skrattar och alla försvinner ut, förutom Liam och jag eftersom han tvingar mig att ligga kvar men vill inte lämna mig. Tydligen var det inte så mycket fans därinne så alla förutom jag och Liam åt där. Efter en liten stund så går Liam för att beställa åt oss, så jag blir själv. När jag ser ut genom fönstret regnar det. Regndropparna glider ner för fönsterrutan och man kan höra det smattra mot taket.

Jag sluter ögon och för en sekund ligger jag i mammas famn. Hon håller om mig. Smeker mig över huvudet. Hon ler och jag skrattar. Men sedan är jag tillbaka i bussen. Det som förvånar mig mest är att jag kommer tillbaka till mammas famn. Igen. Igen och igen.

 "Even if you're not my daughter, I love you" säger hon och jag sätter mig upp.

Vänta... Hon har aldrig sagt det till mig?! Skulle hon säga det? Jag avbryts av att dörren öppnas och Liam kommer in med en brun papperspåse med en röd prick med ett gult M i.

 "Let's eat!" säger han och jag pustar ut.

Han märkte inte att jag tänkte på något. Han skulle bara bli orolig och det vill jag inte. Jag måste lära mig ta hand om mina egna problem och inte begrava dem hos någon annan. Jag är 17 år och borde kunna klara mig själv. Även om mina adoptivföräldrar är döda. Även om jag inte har en aning om vart mina biologiska föräldrar är. Även om jag får hat varje dag på Twitter.

-----------------------------------------------------------


Kommentera på nu då!!!

 
 
Ingen bild

:D

2 juli 2012 21:40

meera:D

 
Ingen bild

Felicia

2 juli 2012 22:29

Riktig bra kapitel =)
Sjukt kul att du har så sjukt bra uppdatering och det är rätt nice eftersom man blir beroende x) <3

 
Ingen bild

Emma

2 juli 2012 22:55

MERA, MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEERAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! <3

 
Ingen bild

JoJo

2 juli 2012 23:01

Meeeeeeerrrrrraaaaaaaa!!!!!!!<3:) Måste läsa meeeer!

 
ylva

ylva

3 juli 2012 23:56

Jag är en sån som ÄLSKAR att läsa detta!!!!!!!! Meeeeerr

http://www.ettdhistoria.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Wilma - 22 december 2013 20:11

23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...

Av Wilma - 22 december 2013 16:15

24:e december Chachi's POV    "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...

Av Wilma - 18 december 2013 20:00

 "Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg.  "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom.  "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...

Av Wilma - 4 december 2013 18:15

 "Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen.   "Hi Chachi!" skriker N...

Av Wilma - 27 november 2013 21:00


Efter ett ganska långt telefonsamtal bestämde vi oss för att träffas i Philadelphia eftersom vi ska spendera tre nätter på hotell. Delilah ska ta tåget hit och jag ska åka och möta henne på tågstationen imorgon. Jag har bokat ett extra hotellrum åt h...

ÖVERSÄTT

Presentation


Hej hej! Här på bloggen kommer jag skriva fanfics om One Direction. Handlingen kan du läsa längre ner i menyn. Läs, kommentera och sprid!!

Love At First Sight

p> 

 

Olivia "Chachi" Gonzales är 17 år och har dansat hela sitt liv. Hon och hennes crew har vunnit America's Best Dance Crew år 2011, men har sedan dess legat lågt. Men nu kommer deras nästa utmaning. I London, Storbritannien, söker nämligen One Direction en dansgrupp som ska inleda alla deras 120 konserter på deras 9 månader långa turné. De bestämmer sig snabbt för att skicka in en ansökan...

Gilla Bloggen

Follow on Bloglovin

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Fråga mig

40 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar


Skapa flashcards