"So, where are the others?" frågar jag och slår mig ner i soffan.

 "They went home to Louis and Harrys place, I think" säger han och sätter sig bredvid mig.

 "Alright..." säger jag och det blir pinsamt tyst. Eftersom Liam inte säger något tvingar jag mig själv att säga något, men såklart ångrar jag mig efteråt. "So, how did the interview go?"

 "It went fine, like everything else"

Jag plockade upp mobilen och gick in på Twitter. Liam skådar mig hela tiden. När jag loggar in ser jag tusentals nya mentions. Jag läser några och tårar bildas i mina ögon. Haters... Såklart. Även om det sårar fortsätter jag läsa. Som att jag tvingar mig själv att läsa vad folk tycker om mig.

 "Ellinor, what's wrong?" frågar Liam oroligt.

Tårar tvingar sig fram, men jag fortsätter läsa och har mobilen i ett stengrepp. Liam försöker ta mobilen ifrån mig, men jag håller kvar den.

 "Ellie, stop it. Give me the phone" säger han allvarligt och jag lossar greppet om telefonen.

Liam läser allt hat och ser sedan strängt, allvarligt och sorgset på mig.

 "Don't read this shit, they're just jealous" säger han och jag snyftar. 

 "They maybe are, but when everybody says the same I'm starting so believe it" snörvlar jag.

 "Don't. Don't believe that shit"

Han kramar mig och jag känner hur jag börjar frysa igen. Måste jag vara sjuk? Han märker att jag börjar skaka och ser oroligt på mig. Mina tänder börjar skaka och jag drar mina händer emot varandra.

 "I'm freezing" stammar jag och snyftar.

 "Do you wat to take a bath? I can fix it" säger han och jag nickar svagt.

 "Thank you, Liam" säger jag och han går till badrummet.

När Liam håller på där inne tar jag tempen igen. 40,2. Undrar om det är farligt? Är det normalt att hela kroppen värker, huvudet bultar, blodet brinner och man är kall som en isbit?

Liam kommer ut till mig och hjälper mig till badrummet. Snabbt drar jag av mig kläderna och sätter mig i den varma vattnet, fyllt av bubblor. Innan jag doppar händerna sätter jag upp mitt hår i en knut på huvudet. Värmen sprider sig i kroppen, men jag fryser ändå. Det gör ont såfort jag rör på mig.

 "How are you?" frågar Liam och jag ler ansträngt.

 "I can't say that I'm fine, because I'm not... But I'll survive... I think" säger jag och han sätter sig på en stol bredvid mig.

 "You will" säger han och tar min hand.

 "With you by my side, yes" ler jag och han ska kyssa mig när jag backar undan. "I'm sick, Liam" säger jag allvarligt.

 "I don't care"

 "I won't let you kiss me when I'm sick" säger jag och han drar tummen fram och tillbaka på min handrygg.

 "I can stay here for tonight" säger han och jag ler stort.

 "Are you sure?"

 "You maybe don't want me here" säger han nervöst och sneglar på mig.

 "Of course I want!"

Han ler och kramar min hand hårdare. Efter en stund går han och letar efter en ren handduk i min garderob. Min blick faller på bubblorna som är överallt.

Tankarna vandrar iväg mot mamma och pappa. Varför kastade de ut mig? Fanns det någon anledning? Teorin just nu är att de var fulla och kastade ut mig, för att sedan tre dagar efter krocka med en lastbil och köra nerför en bro, rakt i vattnet. Betydde jag ens något för dom? Kanske var jag bara ett barn för dom? Men de brydde sig ju så mycket om mig innan! Gav mig det jag ville ha, gjorde det jag ville. Men de kanske fick nog när jag kom i tonåren och blev stöddig? Kanske tyckte de att jag inte gav tillräckligt tillbaka?

Plötsligt såg jag dom. På en äng. Jag är klädd i en blommig sommarklänning och mitt hår är flätat. Mamma har en vit bröllopsklänning och pappa har kavaj.

 "You're not our daughter" säger de samtidigt.

De upprepar det. Flera gånger. Jag skriker. Skriker. Frågar vad de menar. De svarar inte.

 "Ellie!!"

Jag skriker till och möter Liam oroliga blick.

Liam

När jag hittat två handdukar hör jag Ellie skrika. Snabbt springer jag till badrummet och ser henne sitta fastfrusen i badkaret med slutna ögon och tårar rinnandes på hennes kinder. Hon ser död ut. Fast hon skriker, och gråter.

 "Ellinor, what's wrong?" säger jag oroligt, men hon svarar inte. "Ellinor?" försöker jag och tar hennes kalla hand. "Ellie!!" skriker jag och hon skriker till och möter min blick.

 "What happened?" frågar hon snabbt och skräckslaget.

 "Why did you scream?" frågar jag oroligt och hon stelnar till igen.

 "My parents..."

 "What?" säger jag förvånat. "Your parents aren't here, Ellinor" säger jag lent.

 "I saw them" säger hon kort, men säger inget mer.

Jag hjälper henne upp och ger henne en handduk. Även om jag kanske inte vill erkänna det, så har hon världens finaste kropp.

Hon lägger sig i sängen med sin pyjamas på sig och fäster blicken i taket. Vad hände egentligen?

 "Hey, I can see something is wrong, what is it?" frågar jag och sätter mig bredvid henne, tar hennes hand och försöker få hennes ögonkontakt.

 "I don't know" viskar hon hest.

 "What did you see?" frågar jag.

 "A meadow. With flowers" säger hon och får ett litet leende på läpparna. "A clear blue sky" hennes leende försvinner. "Mum and dad. In wedding clothes" säger hon tonlöst. "You're not our daughter" viskar hon och jag ser förvirrat på henne.

 "What?"

 "You're not our daughter, you're not our daughter"

Hon börjar säga det flera gånger och jag blir lite skrämd. Varför säger hon så? Flera gånger? Känslolöst?

 "Ellie" säger jag och hon vaknar från sin 'tankekoma'.

 "They said I wasn't their daughter" säger hon hest och tyst.

-----------------------------------------------------------------------------

Kommentera!

Förlåt att jag inte uppdaterat på ett tag. Men det är sommarlov! Var på Ullared från fredagen till idag, imorgon ska jag på bio med mina kompisar + ha tjejkväll, på torsdag åker jag till min båt för att fira midsommar och jag tror vi ska till vår stuga i Sälen på måndagen efter det...

Som ni märker har jag FULLT UPP! Så uppdateringen kan bli sämre :/

Älskar er grymt mycket!

 "Guys, you should go. I don't want you to be sick" säger jag och alla suckar.

 "Well, we have an interwiev, but we can..." börjar Harry och jag avbryter.

 "No! You have to go there! When does it starts?" frågar jag.

 "It starts in two hours, and we is about to go there in ten minutes" säger Niall och Liam suckar.

 "I'm going to stay here" säger han allvarligt och jag stirrar på honom.

 "No, you're not! You're going there! I'm fine" säger jag och han ser strängt på mig.

 "No, you're not. You're really sick" säger han och jag suckar.

 "I don't need a babysitter just because of that" säger jag men han släpper mig inte med den där stränga blicken. "I'm seventeen, for God sake! Not four!" utbrister jag och han suckar.

 "You are sick, Ellie, that's different"

 "No, it's not!" ryter jag och Harry hoppar in i samtalet.

 "Hey! Stop! I don't want you to fighting so... Liam, you come with us, and Ellie, promise to call if something is wrong" säger han och Liam ser surt på honom.

 "If something happens she maybe won't be able to call, idiot" fräser han och jag suckar.

 "Liam! Follow them now! It's kind of you to stay here, but you have a job. What would your fans say if everybody were o the interview, ecxept you?" säger jag allvarligt och han suckar.

 "I guess I won't be able to make you change your mind" säger han.

 "No"

 "So... Is that a deal?" frågar Niall och jag nickar medan Liam suckar.

 "Sure"

 "Good! We got to go now, so... bye!" säger Harry och vi kramas innan de går mot dörren.

 "Bye honey! I'll be back soon!" ropar Liam innan de går ut.

Även om jag älskar Liam och han är så sjukt gullig så kan det bli riktigt irriterande när han är så överbeskyddande. Men jag antar att det är något jag får leva med. Det kanske är bra att han är så? Det är ju så sjukt gulligt när han oroar sig över minsta lilla, men han måste ju förstå att jag är 17 år och kan ta hand om mig själv. Jag har gjort det i ett år, så jag klarar det.

Men vänta... Det är ju sjuttonde juni idag... Shit! Artonde juni är imorgon!

FLASHBACK

15 juni 2011

 "Just go away!"

 "You're not a part of this family!"

Mamma skriker på mig. Hon skriker aldrig. Inte pappa heller. Men han gör det. Han skriker åt mig att försvinna. Det gör jag. Efter att snabbt ha packat en Adidas väska springer jag ut ur huset och fram till min bil. Jag gasar iväg och börjar gråta. Motorn brummar högt och mina höga snyftningar fyller bilen. På radion spelas Wherever you will go med Charlene Soraia.

Lyssna samtidigt

Jag fortsätter köra. Men jag vet inte vart. Skrik lämnar då och då min strupe och tårarna gör det svårt för mig att se vägen framför mig. Bilar tutar. Åskan mullrar. Vindrutetorkarna går på max. Musiken spelas ur högtalarna som aldrig förr.

Jag svänger in på en grusväg i skogen och stannar.

De vill inte ha mig. De hatar mig. De vill aldrig se mig igen. Jag gjorde något fel. Vad gjorde jag fel? Vad är det för del på mig? Varför är jag som jag är? JAg är inte en del av deras familj. Jag är min egen familj. Varför? Varför jag? Det är alltid mitt liv som förstörs!

Jag skriker så högt jag kan och det ekar i bilen. Allt spelas i slow motion. Musiken spelas i bakgrunden. Alla tankar snurrar runt i min hjärna.

18 juni 2011

Jag ställer mig mitt i den tomma lägenheten och ser mig omkring. Endast ett kylskåp, köksbänkar, en spis, en soffa och badrum finns här. Imorgon ska jag köpa mer saker. Min egna lägenhet. Min första, oväntade lägenhet. Jag är ung. Man tvivlade på om jag var för ung för att bo själv, men fan heller att jag bor hos någon jävla foster familj.

Plötsligt ringer min mobil och jag blir chockad av namnet som står på. Mamma ringer...

 "Ellie" säger jag tyst eftersom jag inte vet vad jag ska svara annars.

 "Ellinor Stanley?"

Jag blir chockad och rädd när jag inte hör mammas röst. Vem är gubben i telefonen? Varför har han mammas telefon? Har något hänt?

 "Yes?"

 "Daughter to Charlotte and Rick Stanley?" frågar han. (säger att de heter så.)

 "Yes, who are you?" säger jag med rädsla i rösten.

 "How old are you?"

 "Sixteen. Who are you?!" upprepar jag argt.

 "Okey, first. Sit down, please?"

 "Why the hell..."

 "Just... Sit down. You'll thank me later"

Jag sätter mig ner i soffan och suckar. Han drar in ett djupt andetag och tvekar på att prata. Det blir tyst i luren. Men snart hör jag det som förändrar hela min framtid.

 "Your parents are dead"

*** (nutid)

JAg måste till deras grav imorgon! Köpa massvis av blommor och tända ljus och...

Okej, ta det lugnt nu Ellinor. Det är en dag kvar. Klarar av den först, tänker jag för mig själv.

Efter en timme ungefär knackar det på dörren. Jag går upp och öppnar. Utanför står Liam.

 "How are you?" frågar han direkt och jag suckar men släpper in honom.

 "I'm good" säger jag och stänger.

 "Look at me" säger han och lägger händerna om ina kinder för att tvinga mig att se i hans ögon.

 "I'm fine!" upprepar jag oklart för att det är svårt att prata när han håller om mina kinder.

 "God, I was so worried"

 "I told you that you had nothing to worry about, and I was right" ler jag och kysser honom sakta.

Egentligen var vi inte ihop, vi dejtar ju bara. Men det känns som att vi är ihop. Är vi ihop? Men jag sa ju att vi bara dejtade...

 "Liam... Are we together?" frågar jag tyst och ser generat ner i golvet.

 "If you want and if you're ready" viskar han och tar upp mitt ansikte mot honom.

 "Then I can start calling you my boyfriend"

 "And I can start calling you my girlfriend" säger han och kysser mig.

-------------------------------------------------------------------------------------

Kommentera!

Dålig update, jag vet!

 "Thanks for everything, Liam. The dinner was amazing" säger jag när vi går längst strandkanten efter att ha ätit upp.

Han ler stort mot mig. "I'm glad you like it" säger han och jag kramar honom.

 "You're different" viskar jag och han lägger armarna om min midja.

 "I'll take that positive" viskar han och jag skrattar.

 "Of course"

Jag går ut lite så att vattnet nuddar mina bara fötter. Vågorna brusar när de forsar över strandkanten. Solen faller längre och längre ner och den färgas orange/röd/rosa.

 "It's beautiful" säger jag tyst.

 "Just like you"

Jag vänder mig mot Liam och ler stort mot honom. Han tar min hand och ler lite mot mig. Vi fortsätter gå och vänder snart upp mot vägen igen. Han tittar frustrerat på klockan som sitter på sin handled och kollar irriterat runt på vägen.

 "What's wrong?" frågar jag oroligt.

 "The limousine isn't here" muttrar han och jag ler.

 "We can walk home, it's okey for me" ler jag och han suckar.

 "No! This is going to be the best, first date ever!" frustar han och jag ryggar tillbaka Liam.

 "A date isn't about that. A date is about who you're with, not where you are or what you're doing. But if that's what a date is to you, we shouldn't be together" säger jag allvarligt och han ser sorgset på mig.

 "I'm sorry. I just... I wanted it to be great. I wanted you to have the best date ever" säger han ångerfullt och jag ler svagt mot honom.

 "It's okey"

Jag kramar honom i sidan och vi bestämmer oss för att gå. Jag går utan mina högklackade skor, mycket lättare än att gå med de höga klackarna. Liam varnar mig när han ser glasbitar på marken och jag fnissar åt honom. Så söt! Han vill verkligen inte att jag ska skadas.

 "So... Do you have another job?" frågar han efter en stunds tystnad.

 "No, but like... I really love music, so I'm going to stay to that" säger jag och rycker på axlarna.

 "I can help you, just tell me when and where, I'll be there" ler han och jag kramar honom hårt.

 "Thank you" viskar jag och pussar hans kind.

När vi är hemma hos mig igen så stannar vi utanför porten. Ser varandra i ögonen. Ler lite. Vi tänker säga något samtidigt och jag fnissar.

 "You first" ler Liam.

 "I just want to thank you for tonight. It was amazing" ler jag och han ler stort.

 "You are welcome!"

Vi ler stort och jag kramar honom hårt. Han kramar mig tillbaka innan jag vänder mig om, slår in koden på porten och öppnar.

 "Goodnight" ler jag och han ler stort.

 "Goodnight, sleep tight, sweet dreams" ler han och jag stänger dörren.

Efter att ha vinkat går jag till hissen och åker till min våning. Hela tiden med ett leende på läpparna. Första dejten är officiel...

Nästa morgon vaknar jag av att solen skiner i mitt ansikte. Jag sätter mig upp och sträcker ut armarna. Huvudet börjar värka och jag känner att jag är täppt. Jag svär innan jag tassar upp efter en huvudvärkstablett. JAg får inte vara sjuk. Nej, nej, nej. Varför ska jag ha sån otur hela tiden?!

Jag tar temp på mig själv och det visar 38,6. Med en suck lägger jag mig under täcket igen, precis då ringer mobilen som jag la på skrivbordet.

 "Fuck my life!" väser jag och reser på mig.

Jag tar upp mobilen och svarar medan jag styr stegen mot köket för att hämta näsdukar och vatten.

 "Hello?" mumlar jag.

 "Ellie? It's Harry!"

 "Oh, hi" säger jag och tar ett glas som jag ställer på diskbänken.

 "Me and the boys wondering if you want to like do something? Go to the beach or something?"

 "I'm sorry, guys. I'm sick" suckar jag och önskar jag var frisk.

 "Really? Are you okey? Should we come over and take care of you?"

 "What's wrong with her?" hör jag en orolig Liam säga i bakgrunden.

 "She's sick"

 "No, thank you Harry, but I can take care of myself" säger jag med ett litet leende.

 "Oh, alright. But call me or someone if you need help with anything"

 "You know I do"

 "Get well!"

Vi lägger på och jag tar mitt glas med vatten och näsdukarna till soffbordet innan jag går till sovrummet och hämtar täcke och kuddar.

Efter tio minuter ligger jag i soffan under täcket med en kopp varm chocklad med små marshmallows i, utan grädde! Jag sätter på Breaking Dawn Part I på teven och kryper ner under täcket.

Medan filmen rullar messar jag med Liam lite då och då. Han är orolig och messar var femte minut. Ganska gulligt. Lite irriterande kanske, men det är riktigt gulligt! Han frågar om det blir bättre eller värre, om jag har tagit tabletter, om han ska komma, om jag vill ha mat och miljarder mer saker!

Efter filmen lyckas jag somna utan att bry mig om mobilen som plingar. Och det är en fridfull sömn, med drömmar om mig och Liam.

Jag vaknar av att någon slår hårt på dörren. Hastigt sätter jag mig upp och reser på mig. Så hastigt att jag får blodtrycksfall. Det svartnar för ögonen och benen blir svaga. Jag tar stöd av olika saker fram til dörren. När jag öppnar står Liam och Harry utanför. Niall sticker upp huvudet bakom dom och jag suckar.

 "I told you that..."

 "You're alive!!" pustar Liam ut och kramar mig.

 "Yes" snörvlar jag och ler lite. "I told you I was fine"

 "But you didn't answer my calls" säger Liam sårat.

 "No, I was sleeping. It was a miracle that I could sleep in that noice" flinar jag och han rodnar.

 "Sorry"

 "It's cute" ler jag och pussar hans kind.

Jag släpper in dom och tar en temp till. 39,3. Med en suck kryper jag ner under täcket och tar näsduken på bordet. Jag snyter mig och suckar högt. Liam sätter sig bredvid mig och lägger handen på min panna. De andra sätter sig på golvet och ser sorgset på mig.

 "Gash, you're hot!" säger Liam allvarligt.

 "I know" flinar jag och alla skrattar. "No, but I got a 39,3 fever" säger jag och snörvlar igen.

 "That's bad" säger Niall och jag flinar.

 "But I'm alive!"

---------------------------------------------------------------------------------------

Kommentera!

Okej hörrni! Lite info här då!

På måndag har vi komp ledigt och på fredag slutar vi skolan. Men resten av veckan har vi saker hela dagarna. En städdag, en baddag och avslutningen. och jag är inte säker på att jag kommer uppdatera så ofta under sommarlovet. Men vi får se!

Var på något läger med min klass (a) tillsammans med b och c (vi har 6a, b och c) under torsdagen och fredagen, så har inte kunnat uppdaterat då!

Jag vaknar av att I Don't Want To Be med Gavin DeGraw spelas. Min mobil vibrerar och jag tar upp den. Liam:) ringer...

 "Hello" kraxar jag och sätter mig upp.

 "Oh, did I wake you up?" hör jag Liam säga.

 "Hehe, yeah, but now I'm awake" säger jag och harklar mig.

 "I can call later if..."

 "No! It's okey" avbryter jag honom.

 "Okey.... Well, I was just wondering if you'd like to go on a dinner with me today?" säger han smått nervöst.

 "Calm down, of course I want!!" utbrister jag och spricker upp i ett leende.

 "Oh, good! Can I pick you up at... seven?" frågar han.

 "Yeah! Sure! That would be great"

 "Cool, see you later, then" säger han och jag ler smått.

 "Bye"

Vi lägger på och jag reser på mig. Eftersom klockan bara elva så drar jag på mig ett par gula shorts och en svart t-shirt där det står WILD på. Jag plattar mitt hår och tar på mig ett par stora, runda örhängen. Skor får bli gula Converse. Medan jag sminkar mig med puder, mascara och rouge sätter jag på Lullaby med Nickelback.

 "So just give it one more try to a lullaby And turn this up on the radio if you can hear me now" sjunger jag och fortsätter.

Mitt i låten ringer mobilen och jag lägger ner puderborsten. Sedan går jag fram till mobilen och stänger av musiken innan jag svarar.

 "Ellinor" svarar jag.

 "Ellinor! Hi! It's John. I got a new job for you"

 "Oh, nice. When?" frågar jag och ser på mig själv i spegeln.

 "Tonight. At six"

 "Oh, I'm busy tonight, actually. I have a date"

 "This is your job, Ellinor. You can't say no to a day on your job, right?" säger han allvarligt.

 "Please, John! And this isn't like a real job! I don't even know which day I work!" säger jag och han suckar.

 "If you don't do this, I have to fire you"

Hela jag stelnar till. Om jag förlorar jobbet kommer jag inte kunna försörja mig, och om jag inte går på dejten med Liam kommer han bli jätte ledsen! Jag menar, tänk om han har fixat värsta fina första dejten, och så ställer jag in den! Det går ju inte!

 "Then fire me" säger jag och han drar efter andan.

 "Good. Bye then, Miss. Stanley"

Han lägger på och det piper i luren. Jag lägger mobilen i bakfickan och går ut till köket. Jag fixar frukost som får bli lite fil och ett äpple. Sedan lägger jag ner min plånbok i min Louis Vuitton väska, samt mobil, tuggummi och lite andra grejer. Med mina Ray Ban pilotglasögon på näsan går jag ut ur lägenheten och låser dörren.

Jag går ut ur min bil och ser ut över Londons gator. Först går jag in på BikBok (säger att det finns i London) sedan Forever21, GinaTrickot, H&M och lite andra affärer. Sedan ser jag en affär som har massa fina klänningar. Jag går in och en tjej kommer direkt fram till mig.

 "Can I help you?" ler hon vänligt.

Hon ser ung ut. Kanske... 20-25? Väldigt söt faktiskt, med hennes axelkorta, blonda hår.

 "Yes. I'm going to a date with a guys tonight" ler jag.

 "Okey, what are you going to do?" frågar hon och börjar gå mot en hörna med korta klänningar.

 "Well, I don't know. He didn't tell me"

 "Romantic!" ler hon och går fram till några korta klänningar i alla möjliga färger. "So... This is really effective for any date, and you can get it in any colour" säger hon och håller upp en turkos, kort klänning med volanger på överdelen och längst ner. Jag ler stort och nickar.

Vi plockar på oss fyra klänningar som jag går in och testar. Tjejen, som heter Cate, står utanför. Jag drar på mig klänningarna, en efter en, och bestämer mig för den turkosa, fast i beige tillsammans med ett brunt bälte i mitten. Den är inte så dyr heller, så den blir perfekt. Nu ska jag bara hitta skor, smycken och hitta en frisörsalong som kan fixa mitt hår.

När jag är hemma igen så är klockan fem, så börjar jag med att gå till frisörsalongen jag hittat en bit ifrån min lägenhet. Tjejen lockar mitt hår och gör en fin uppsättning. Sedan går jag hem igen och drar på mig klänningen. Sist sminkar jag mig fint och drar på mig skorna.

Klockan slår sju och Liam knackade på dörren. Precis i tid, tänkte jag och gick för att öppna. Han stod utanför, vacker som vanligt, i finkläder. Hans hår var fint fixat och jag kramar honom hårt.

 "Hi" ler jag.

 "Wow, you look amazing" ler han och biter sig i läppen.

 "I don't want to lie, you look incredible!" ler jag och han rodnar.

 "Thank you, Miss. Stanley" ler han och sträcker fram armen. "Shall we?"

 "Of course, Mr. Payne" ler jag och går ut.

Jag låser dörren med min fria hand och vi går till hissen. Han börjar prata om att han och killarna ska till studion imorgon, men jag lyssnar knappt. Mina tankar är på att jag nyss förlorat mitt jobb. Jag fattar inte hur John kunde sparka mig, bara för en dejt! Jobbet jag haft i ett år och älskat av hela mitt liv, det är borta. Hur ska jag få pengar nu? Jag måste ju skaffa ett nytt jobb, men tänk om jag inte får något?

Sluta tänka på det nu! Du är på dejt med din drömkille och du ska inte sumpa det bara på grund av att du misst ditt drömjobb!

 "Is something wrong?" frågar han och jag skakar lite på huvudet när jag vaknar upp från min tankevärld.

 "Oh, no, sorry. I was just... I lost my job earlier today, just because I didn't come at a party tonight" säger jag och rycker på axlarna.

 "Oh, I'm sorry!" säger han sorgset.

 "No, it's not your fault. I just thought this was more important" säger jag nonchalant.

 "You could have told me and then we could take this date in another day" säger han och ser på mig med en ledsen blick.

 "No, that would be bad"

Vi sätter oss i en vit limousin och chauffören börjar köra.

 "A limousine? Really?" säger jag och ser mig omkring.

 "Yeah, you're worth it" ler han och jag ser på honom med ett stort leende.

 "Aww, you're so cute!!" piper jag och kramar honom hårt.

 "I know" skojar han och jag skrattar.

Efter tio minuter är vi framme och vi kliver ut. Vi är på stranden. Det var en gång av marschaller på några typ hållare. Liam tog min hand och vi gick ut i sanden. Det var riktigt jobbigt att gå i sand med klackskor, så jag tar av mig skorna och tar dom i handen. Liam ler mot mig och vi stannar framför en träscen. Inte så hög, bara typ två-tre decimeter över sanden. På scenen står ett bord med två stolar. Det är dukat väldigt fint och jag får tårar i ögonen. Aldrig i hela mitt liv har jag kunnat tro att en kille skulle göra något sånt här för mig!

 "Thank you soo much!!" utbrister jag och kastar mig runt Liams hals.

 "You're worth it" säger han och kramar mi tillbaka.

Han ger mig en puss på kinden innan vi sätter oss vid bordet.

---------------------------------------------------------------------------------------------

Kommentera!

Förlåt för den dåliga uppdateringen! Men såhär före skolavslutningen är det ganska mycket som ska göras, mycket aktivitetsdagar och sånt.

Tack för att ni stannar kvar!!