Tiffany

Efter några veckor får både jag och Louis åka hem. Jag är just nu i Sverige för att packa mina saker, eftersom jag och Niall ska flytta ihop. Jag är så glad!! Kan knappt vänta. Just nu sitter jag på mitt rum och packar ner gamla foton och ja, minnen. Ibland fäller jag en tår och ibland skrattar jag till. Snart ska jag säga hejdå till mina kompisar. Imorgon åker jag hem, då följer Lucas och mamma med till flygplatsen. Mamma gillade verkligen inte att jag var gravid, men det är ju mitt liv liksom...

Jag stänger den sista lådan och lägger händerna i bakfickorna på mina jeans medans blicken vandrar över det tomma rummet. Nu står bara sängen kvar. Snart brummade det utanför och jag gick till fönstret för att kolla ut. Lastbilen är här. Niall fixade så att en lastbil skulle komma och hämta mina saker - förutom två resväskor - och den skulle köra ner allt till London. De räknade med att det skulle vara framme om några dagar.

Några män kommer in och hälsar. De hjälper mig att lyfta ut alla flyttlådor eftersom mamma inte var villig att hjälpa till. Hon har förändrats så mycket. Lucas står vid mamma och gråter lite smått. Jag vill inte lämna honom, verkligen inte. Det är inte det bästa med att flytta direkt...

Cilla

Jag ligger i min säng och stirrar upp i taket. Snart åker Tiffany till London igen, den här gången föralltid, eller i alla fall för en lång tid. Zayn och jag har pratat om att jag ska flytta in med honom, men vi är inte riktigt redo än.

Zayn har jag föresten inte hör något ifrån på tre dagar. Inget SMS, inget samtal, inget. Men jag antar att de har mycket att göra. De är kända liksom! Dom har säkert inte tid att prata med sina flickvänner varje dag.

En månad senare/Tiffany

JAg ler stort mot Niall som kommer gåendes med två koppar varm chocklad. Det är ganska kallt ute nu, eftersom det är oktober (säger så...). Vi är i vår egen lägenhet just nu. Min mage har blivit lite större, men inte mycket. Det syns inte så jätte mycket.

Lägenheten är perfekt. Inte för stor, inte för liten. Perfekt! Två sovrum - ett större än det andra -, ett kök, två badrum och ett lite större vardagsrum som sitter ihop med köket. Det är en öppen planlösning när man går in i lägenheten och där är köket till vänster, vardagsrummet till höger, balkongen rakt fram och till vänster är den lilla korridoren till sovrummen och badrummen. Det finns också en liten WIC som är inne i det stora sovrummet.

 - Babe, the lads are coming over, is it okey? säger Niall och jag nickar med ett litet leende.

 - That's more than okey, ler jag och han kysser mig snabbt.

Efter några minuter reser jag på mig och går mot vårt sovrum. Där inne fortsätter jag till min och Nialls WIC och letar efter min One Piece. Jag ser dens limegröna tyg och drar på mig den över ett linne, bh och Pieces trosor. Jag drar upp den vita dragkedjan och går ut till sovrummet igen. Blicken vandrar över rummet och söker desperat efter min McBookAir. Den ligger på den stora sängen. Så jag går fram till sängen och tar den under armen för att sedan gå tillbaka till Niall. Han sitter och pratar i telefonen i soffan.

Han ser lite bekymrad ut, men sedan börjar han le. Mer och mer. Jag går fram till soffan och sätter mig i den. När jag sitter i skräddarställning lägger jag datorn i knäet och sätter på den.

 - Yeah, I will. See ya, Hazza, bye!

Niall lägger ner mobilen och ler lite  mot mig.

 - What? flinar jag och trycker upp Safari på hemskärmen.

 - Nothing. I just find out that we're going to tour in a week, säger han och mitt leende försvinner och blicken faller på honom.

 - And you're happy for that? Pfft, thanks, muttrar jag och vänder blicken mot datorn igen.

 - Hey, I haven't told you everything. The best part is that you're going with us!

 - Serious?! utbrister jag och han nickar.

 - Yes!!

 - Oh my God!! THANK YOU!! skriker jag och slänger mig på honom.

Jag kysser honom hårt och kramar honom lika hårt. Han skrattar och kramar mig försiktigt tillbaka. Efter bara några minuter knackar det på dörren och Niall flyger upp. Han kastar sig på dörren och öppnar. Där står killarna med pizza.

  - Surprise!! skriker dom och vi skrattar.

 - FOOD! skriker Niall och alla börjar garva.

Jag kramar alla och de ler lite mot min mage. När Louis försiktigt rör den märker jag något på hans finger. Vänta... Va?!

 - Louis?! säger jag och tar hans hand.

Jag skådar ringen och ser upp på honom. Han ler lite svagt och rycker på axlarna.

 - I'm getting married, ler han och jag slänger mig på honom.

 - Congrats brother! ler jag och han släpper ner mig.

 - Thanks.

Vi hjälper till och ställa fram pizzorna på köksbordet och när jag står och fixar med glas och dricka känner jag armar om min midja och händer på min mage. Snart lägger Niall sin haka på mig axel och kysser mig på halsen. Jag fnissar och vänder mig mot honom för att kyssa honom.

 - I love you, ler han och jag kysser han igen.

 - I love you too, becoming father, flinar jag.

Han ler och hjälper mig med alla glas som vi ställer på bordet. När vi kommer dit har alla redan börjar äta. Jag fnissar när Niall slänger sig på hans pizza och börjar äta. Jag slår mig ner bredvid Harry och Niall och lägger upp en liten bit pizza på min tallrik. Biten var liten för att 1. Jag var inte hungrig och 2. Jag hade absolut ingen aptit. När jag ätit två bitar pizza la jag ifrån mig tallriken och de ser chockat på mig.

 - Aren't you about to eat more, darling? säger Niall oroligt.

 - No, I'm not hungry, and I have appetite, säger jag och dricker lite Cola.

 - Are you sure? I don't think it's good to stop eating with a baby inside of you, säger han försiktigt.

 - So everything is about the baby now, huh?! utbrister jag och reser mig upp för att gå till vårt sovrum.

Jag smäller igen dörren och ser mig omkring. Vad håller jag på med? Varför är jag så arg? Kanske är det mina hormoner som förändras. Jag har varit riktigt känslig de senaste veckorna. Gråtit för minsta lilla, blivit arg och irriterad för ingenting. Men jag ville inte gå ut dit än.

Jag satte mig på sängen med huvudet i händerna och armbågarna mot mina knän som var uppdragna mot mitt bröst. Jag drog in fingrarna i mitt hår på bakhuvudet och lutade ansiktet ner mot mina ben. Sakta börjar tårarna rulla och jag börjar gråta hyseriskt. Tänk om Niall blir arg på mig och lämnar mig? Tänk om han blir trött på att jag alltid ska gråta och hålla på och lämnar mig ensam med ett barn i mig?

Plötsligt öppnas dörren och jag förväntar mig att det ska vara Niall, men där står istället Zayn. Han ser medlidsamt på mig och stänger dörren efter sig. Jag sätter mig i skräddar ställning och torkar mina tårar. Zayn sätter sig bredvid mig och drar in mig i hans famn.

 - It's okey to cry, you know, viskar han och då börjar tårarna rinna igen.

 - Is he gonna leave me?! Is he mad at me?! får jag ut mellan tårarna.

 - No, he loves you, and your baby. He would never leave you.

Niall

Jag ställer mig utanför sovrumsdörren när Zayn stängt den. Jag hör honom viska något till Tiffany och hon börjar gråta. Jag tänker mig att hon sitter i hans knä och gråter mot hans axel.

 - Is he gonna leave me?! Is he mad at me?! hör jag henne gråta och tårar bildas i mina ögon.

 - No, he loves you, and your baby. He would never leave you, säger Zayn.

Jag börjar gråta tyst av tanken att hon är rädd att jag ska lämna henne. Hon borde förstå att jag älskar henne och bebisen i hennes mage.

Det var det sista jag tänkte innan jag lämnade lägenheten med brännande blickar i ryggen.

 ---------------------------------------- ----------------------------------------------- ---------------------------------------

Förlåt för USEL uppdatering!

Känner mig hemsk!!

Det går in minst 50- här varje dag och känner mig så hemsk när jag inte skrivit något! Förlåt! Har haft nationella prov den här veckan och massa läxor och skit. Har inte haft idéer, tid eller lust att skriva... Vet inte, men på sista tiden har jag fundera på att sluta... Det är INTE klart ännu! Tänker inte lägga ner den än i alla fall, tror jag... Men jag kanske tar någon paus eller något... VI FÅR SE!

TACK TILL ALLA SOM GÅR IN PÅ BLOGGEN OCH SOM ÄLSKAR MIG ÄVEN OM JAG INTE SKRIVIT PÅ LÄNGE! ÄLSKAR ER OCKSÅ!

Harry

Vi sitter spända och väntar utanför. Det är tyst där inne. Länge. Men plötsligt hör vi Niall skrika, men vi hör inte vad han skriker. Han rusar ut ur rummet och springer nerför alla trappor. Jag kniper ihop ögonen och hör Tiffany storgråta inifrån rummet. Egentligen vill jag inte gå in dit. Vill inte se Tiffany så sårad. Men har jag något val? Vi är hennes vänner och ska stötta henne.

Sakta reste jag på mig och ser hur Zayn och Liam springer efter Niall, så jag går själv in till Tiffany. Hon sitter ihopkrupen i sängen och storgråter. Jag sneglar mot Louis och ser hur han sakta öppnar ögonen. Han ser förvånat på mig när han märker att Tiffany gråter. Jag mimar att jag förklarar senare och går fram till Tiffany.

 - What did he say? säger jag tyst och sätter mig i hennes säng.

Tiffany

 - Because I'm pregnant, säger jag och han stelnar till.

Jag kan inte se om han är glad eller ledsen, arg eller besviken. Hans ögon är helt svarta. Plötsligt öppnar han munnen och skriker på mig.

 - What?! You can't be pregnant! You can't! A baby would destory my whole celebrity life! skriker han och stormar ut ur rummet.

Tårarna stiger och snart rinner de nerför mina kinder. Han lämnar dörren öppen och jag börjar storgråta. Han kommer inte vara där för att stötta mig. Han kommer inte se sitt eget barn växa upp. Han kommer inte vara en del av barnets liv. Men barnet kanske inte ens kommer födas... Jag har nämligen tänkt mycket på abort. Och nu när jag vet att Niall inte kommer vara bredvid mig under barnets liv känns det helt värdelöst.

Harry kommer in och jag berättar allt för honom. Vad Niall sagt/skrikit. Jag berättade att jag inte ville uppfostra ett barn själv. Att jag ville göra abort. Men Harry bad mig att vänta för att se hur Niall reagerat. Men jag vet ju redan det? Han gjorde det ganska uppenbart att han inte ville ha något med vårt barn att göra.

Efter några minuter har jag lugnat ner mig. Alla sitter tysta. Harry berättade allt för Louis som var ganska efter. Plötsligt öppnas dörren och där står Zayn. Bakom honom ser jag Liam stå och hålla Niall i armen. Niall har tårar i ögonen. Han möter min blick och jag ser ner. Varför är han ledsen? Det är jag som - kanske - ska gå runt och bära på ett barn i nio månader.

 - He want to talk to you, säger Zayn och pekar på Niall.

Alla förutom Niall och Louis går ut. Niall sätter sig bredvid mig på en pall, men jag vägrar möta hans blick.

 - Tiffany... börjar han men jag avbryter.

 - It's okey Niall. You don't need to worry. I'll do abortion.

 - What?! skriker han och jag ser upp på honom med ett argt ansiktsuttryck.

 - What do you think?! You were really clearly with that you didn't want to be a part of our baby, and I don't wanna raise a baby all by my self! skriker jag och han fäller några tårar.

 - I'm sorry. I want to have a baby with you. I was just in chock. I... I'm so sorry, gråter han och jag suckar medan jag lägger ansiktet mot mina ben som jag dragit upp mot mitt bröst.

Jag är förvirrad. Så jävla förvirrad. Helt borta i min egna värld. Först får jag reda på att jag är gravid med Nialls barn. Jag berättar för Niall och han skriker att det kommer förstöra hela hans kändisliv och sedan kommer han tillbaka för att säga att han är ledsen? Det kanske bara är killarna som tvingade honom att säga det så jag inte skulle bli ledsen. I såfall är det riktigt synd om Niall som blir tvingad att uppfostra hans barn tillsammans med mig.

Hur fan ska jag göra?

 - Can you... go out for a minute? säger jag tyst och han suckar.

 - Of course I can. But I just want you to know that I would be the happiest guy in the whole world if I had a baby with you, säger han och jag hör dörren öppnas och stängas.

En tår rinner nerför min kind och jag suckar. JAg hör hur Louis rör på sig och snart sjunker min säng ner. Snabbt ser jag upp och märker att Louis trasslat sig till min säng för att lägga sin hand på min.

 - I have no idea what to say right now. I know that you're so confused right now, but I know Niall. He loves you, really much. I think he really regret what he did to you, and I am really sure that he would love to have a baby with you, säger Louis med ett litet leende.

Snart kommer Liam in igen och kramar mig försiktigt.

 - Can you call Cilla, Eleanor and Danielle and ask them to come here? I really need them right now, säger jag hest och sväljer gråten i halsen.

 - Of course. And, just soyou know, Niall is crying outside. He really regret it all, säger Liam och går ut igen.

Det blir tyst i rummet igen. Louis ligger bara tyst i sin säng. Och jag då. Jo, jag är också tyst. Vad ska jag säga? JAg har så mycket att tänka på. Så många tankar som bara flyger runt i mitt huvud. Jag är gravid. Niall är pappan. Vill han vara pappan? Vill han ha barnet med mig? Eller är han rädd för att hans kändis-liv kommer förstöra? Han har sagt båda sakerna, på samma dag. Vad fan ska man tro?

Niall

Jag sitter utanför hennes rum länge. Killarna åkte hem för ett tag sedan. Först skulle de duscha och så, och sedan ska de hämta Cilla, Eleanor och Danielle på flygplatsen. Ja, de tog första plan hit.

Tankarna flyger runt. Jag förstår att hon är förvirrad. Det skulle jag också vara om jag hade ett barn i magen och inte visste om pappan ville vara med i uppväxten eller inte. Hon måste må skit. Och allt är mitt fel. Om jag aldrig skulle blivit så chockad i början hade inget av det här hänt. Allt skulle vara som vanligt. Vi skulle behålla barnet, se han/hon växa upp och följa honom/henne från BB till första skoldagen till högstadiet till gymnasiet till jobbet till familjen till första, egna lägenheten. Jag skulle hjälpa honom/henne att flytta in. Tiffany skulle hjälpa till med detaljer som gardiner, mattor, blommor och allt sånt.

Men inget av det kanske händer. Hon kanske väljer att göra abort för att hon tror att jag tvekar. Men det gör jag inte. I början var jag kanske lite emot det. Men jag tänkte om. Det skulle vara underbart med en bebis i mitt och Tiffanys liv.

 - Niall Horan?

Jag kollar upp och ser en ung doktor stå utanför Tiffanys rum.

 - Yes?

 - She wants to meet you, ler hon och jag reser på mig.

Jag går in och ser Tiffany ligga med rödgråtna ögon i sängen, som förut. Hon ser helt borta ut. Som om hon är flera mil bort, även om hon sitter precid framför mig.

 - I'll keep it, säger hon bara och jag ser i ögonvrån hur Louis ler lite.

 - That's amazing!

 - Are you sure you're ready for a little baby? I mean, are you ready for what the magazines are going to write? säger hon sakta.

 - Yes. Are you? frågar jag och hon ler lite.

 - Everything to be with you, ler hon och jag kysser henne.

 - Which week are you in? frågar jag.

 - Three, säger hon. (vet inte exakt)

 - I can't wait, ler jag och kramar henne.

------------------------------------------------------------------------------------------

KOMMENTERA!

Vad tycker ni om att de ska ha barn tillsammans? Bra/dåligt? Är det okej om jag hoppar lite till typ 8:onde  månaden? Eller vill ni att jag hoppar flera gånger, men kortare tid?

Niall

 - How is she? säger jag fort.

 - She's pretty good. We don't know how it's gonna be in the future. As we think, this is all about that she haven't enough with blood. So we're gonna put her first and find a donor for her, säger han.

 - Can I go and meet her? säger jag.

 - We're about to take her in here, so you can meet her then, säger han med ett leende och jag nickar.

Han går ut igen, men bara några sekunder senare kördes hon in på rummet. Hon var vaken, bara väldigt trött. Hennes ögon var halvt öppna, men man kunde se att dom var röda. Hon hade dropp i armen och en slang i näsan. Var det allvarligt?

 - Honey? säger jag tyst.

Först reagerar hon inte, som att hon var flera mil bort. Men när hon  ser att jag är där flyttar hon sig längre bak i sängen.

 - Please, I'm sorry. I don't know why I did that, säger jag med tårar i ögonen och gråten i halsen.

Hon prövar sätta sig upp, men stönar till när hon kväver ett skrik. En tår rinner nerför hennes vänstra öga och hon lägger sig sakta ner igen. Killarna går ut igen, fast inte Louis, såklart. Han kunde ju inte gå, inte än. Jag tar försiktigt hennes svaga hand, men hon drar undan den. Då brister det. Allt. Väggen jag byggt upp för att hindra tårarna brister.

 - Please forgive me! I'm so sorry! I love you so much! I really don't know why I did that! I was a idiot to you! Please Tiffany.... gråter jag och lutar huvudet i händerna med armbågarna mot sängen.

Hon sitter tyst. Men snart snyftar hon och jag sneglar upp mot henne. Hon torkar några tårar som sakta ringlar nerför hennes kinder. Hon tar min hand och kramar den så hårt hon kan, vilket inte är hårt. Sedan stänger hon ögonen och öppnar munnen för att säga något. Efter en stund får hon ut orden.

 - I love you... viskar hon och förblir tyst.

Hennes grepp om min hand blir svagare och snart lossar den helt. Hennes andetag blir tyngre och hon somnar om igen. Sakta torkar jag tårarna och ser på Louis som somnat i sin säng. Med ett leende går jag ut igen och sätter mig bredvid de andra.

 - Niall, I think you should go home. Shower, change clothes and stuffs, säger Liam allvarligt.

 - But what if...

 - No what if, we'll call you if something happens, säger Harry.

 - Promise? säger jag osäkert.

 - We promise!

Jag lämnade därefter sjukhuset och åkte buss mot min lägenhet. Väl där tar jag en dusch och byter om till lite fräscha(?) kläder. Sedan äter jag lite mat innan jag packar en väska åt Tiffany med lite nya kläder och andra saker.

Då plingar min mobil och jag tar upp den. Ett nytt SMS från Liam.

She's awake now! We'll be in their room when you get back :)

Jag ler lite och knappar in ett svar. Sedan tar jag på mig mina skor innan jag går ut igen och tar den här gången en taxi till sjukhuset.

Jag förstår inte varför jag var så negativ mot Tiffany. Jag förstår helt och hållet om hon är arg på mig. Det som förvirrar mig är att hon sa att hon älskar mig. Jag menar, efter att jag var sån mot henne borde hon säga att hon hatar mig. Visst, jag är jätteglad att hon sa att hon älskar mig, absolut. Men det hela förvirrar mig bara.

När vi är framme vid sjukhuset betalar jag chauffören och går till  hissarna och trycker på knappen med en pil uppåt på. Medans jag väntar stampar jag lite otåligt i marken med foten. Snart plingar det till och jag stiger in. Jag är själv i hissen, vilket jag tycker är lite konstigt. Borde det inte vara massa doktorer som åker upp och ner hela tiden?

Jag tänker inte mer på det utan går till väntrummet där det är tomt, precis som Liam sa. Så jag knackar försiktigt på hennes/deras rum och jag hör Harry säga Come in. Så jag öppnar dörren och ser upp på Tiffany. Hon ser ledsen ut. Ögonen är röda och killarna (minus Louis) sitter runt henne. Zayn håller henne i handen och smeker hennes hand med sin tumme.

 - Hi, säger jag försiktigt och Tiffanys ögon fylls av tårar.

Smärtan inom mig är obeskrivlig. Hon är rädd för mig. Den känslan åt mig levande, inifrån och ut. Tänk om hon aldrig förlåter mig? Tänk om hon lämnar mig med hennes ring?

Tårarna stiger i mina ögon men jag harklar mig och håller upp väskan med hennes kläder jag packade i.

 - I brought some clothes for you, säger jag och kollar på Tiffany.

 - Niall, can I talk to you for a minute? Alone, säger hon hest och svagt.

Killarna ser oroligt på henne, men hon bara nickar. De går ut och klappar mig lite på axeln, Louis ligger där och jag tror han sover, vilket är ganska skönt. Jag lägger väskan bredvid dörren och sätter mig på pallen bredvid hennes säng.

 - Look, I'm truly sorry for how... börjar jag, men blir avbruten av att hon lägger sitt pekfinger på mina läppar.

 - Don't say anything, säger hon tyst innan hon fortsätter efter att ha tagit bort sitt finger. Can you promise me one thing? säger hon, ännu en gång hest och tyst.

 - Anything, säger jag allvarligt och tar hennes hand.

 - Don't leave me, säger hon och en tår lämnar hennes öga.

 - No, why would I ever do that? säger jag och hon börjar gråta igen.

 - Beacuse I'm pregnant, säger hon och min värld stannar till.

Gravid?

----------------------------------------------------------------------------------------

Kommentera på bara!

Det vart ganska kort kände jag... Men ville få ett bra slut på kapitlet, och jag tyckte det passade där!

Hur tror ni Niall kommer reagera? Arg? Besviken? Lycklig? Överlycklig?

Well... Det får ni reda på i NÄSTA KAPITEL!

(haha, oh geez, låter som en tönt...)

Jag vart lite sårad, såklart. Hans sätt har verkligen ändrats. Han är mycket mer negativ och agressiv. Det sårade. Tänk om han aldrig blir som förut igen? Tänk om det här är hans nya jag. Eller så är det bara en period... Hur fan ska jag veta?! Sakta stiger tårarna och en ensam tår rinner nerför min kind.

 - Who are you? viskar jag och han ser konstigt på mig.

 - Niall, why? säger han halvt drygt.

 - Why are you like that?! You are not that guy I married with! säger jag sårat.

Han tystnar och ser ner i marken. Sakta lägger jag handen på pannan och suckar. Han tänker precis säga något när jag avbryter honom genom att sätta upp fingret i luften.

 - Just... Go, please? säger jag.

 - What? No, Tiffa...

 - Go, Niall! säger jag högre och han ser ångerfull ut.

Men han gör som jag säger och går ut. Då rinner tårarna igen. Sophia kommer in och tröstar mig lite. Hon berättar att Louis mår bra och att de fixar honom för att sedan köra in honom till mitt rum. När hon går ut så börjar jag gråta igen. Efter bara några minuter öppnas dörren och Sophia kommer gåendes med Louis på en bår. Han ler svagt mot mig men slutar när han ser att jag gråter.

Sophia ställer hans säng bredvid min och går ut.

 - What's wrong? säger han tyst.

 - Niall isn't he self anymore, gråter jag och han sätter sig försiktigt upp.

Han reser på sig och går sakta mot min säng. Ibland kvider han till, men snart är han framme och lägger sig bredvid mig. Han drar in mig i sin famn och stryker handen över min rygg. Kan det bli sämre? Ens man är jätte konstig och man har precis varit med om en bilolycka...

Jag vaknade av ett högt och snabbt pipande ljud. Snabbt öppnade jag ögonen och satte mig upp. Det värkte i hela kroppen, men det struntade jag. Min blick for mot Louis. Han låg helt livlös på sängen.

 - Louis? Louis?! Louis, it's time to get up!! Louis!! skriker jag och börjar gråta.

Massa sjuksköterskor rusar in i rummet och tar ut honom från mitt rum.

 - No! Louis! LOUIS! skriker jag och börjar storgråta.

Jag bara gråter, kan inte sluta. Mina andetag blir oregelbundna och jag känner hur allt snurrar. Snart svartnar det för mina ögon och jag faller ihop i sängen. Allt jag  hör innan allt försvinner är ett evigt pipande och massa röster.

 - We're losing her! We're losing her!

Niall

Plötsligt ser jag hur sjuksköterskorna kör ut Louis säng. Han ligger livlös på sängen och jag kan höra Tiffany skrika. Man kan höra henne gråta. Men plötsligt blir allt tyst. Helt tyst. Inga andetag, inga snyftningar, inga skrik... Sakta reser jag mig upp och går mot hennes rum. Killarna har åkt hem, de ska komma tillbaka imorgon.

 - Tiffy? säger jag lågt och tittar in i rummet.

Hon ligger helt livlös i sängen och maskinen bredvid henne piper hejvilt. Jag rusar fram till henne och skakar om henne. Tårarna stiger och jag känner paniken komma.

 - Tiffany! Tiffany, answer me! Tiffany! skriker jag och skakar om henne, men hennes ögon förblir stängda.

Tårarna rinner nerför mina kinder och jag märker att massa sjuksköterskor springer in. De tar med Tiffany bort ifrån rummet. Då, i den stunden då dom körde bort henne, ångrade jag allt jag gjort. Allt jag sagt. Jag älskar henne, och nu, då och förevigt. Att se henne försvinna i det skicket är det värsta jag varit med om. Tänk om hon inte överlever? Tänk om jag aldrig kommer få se hennes vackra ögon igen?

Snabbt plockar jag upp mobilen och slår Liams nummer. Efter några signaler svarar han, då kom jag på att det är mitt i natten.

 - Niall? The clock is 3am, mumlar han trött.

 - It's Tiffany, gråter jag och berättar allt.

Zayn

Efter bara några minuter sitter vi i bilen på väg till sjukhuset. Alla är tysta och Harry kämpar för att hålla ögonen öppna. Mörkret ligger tätt runt oss och endast några strålkastare från bilarna och gatulycktorna syns. Jag sitter bak och ser ut genom rutan. Liam sitter fram med Harry.

Min oro för Louis och Tiffany är riktigt jobbig. Den värker inifrån och ut. Jag märker att Liam nästan gråter. Tårarna syns tydligt i hans ögon. Han försöker dölja det genom att kolla bort, men vilken människa som helst skulle märka det.

Snart är  vi framme vid sjukhuset och vi rusar upp till deras rum. Utanför sitter Niall och storgråter. Man kan höra honom från flera meters avstånd.

 - Niall! säger Harry och skyndar fram till honom.

Harry omfamnar honom och låter honom gråta ut. Jag och Liam börjar också gråta ganska snart. Två av våra bästa vänner kan liksom vara borta inom den närmaste tiden. Kanske kommer vi aldrig få se dom igen.

Efter en timme i soffan utanför deras rum så kommer några doktorer tillbaka med Louis på en bår. Hans ögon var halvt öppna och när han såg att vi satt utanför och väntade log han lite. De körde in honom till hans och Tiffanys gemensama rum. Snart gick doktorerna ut och vi antog att vi fick gå in, så det gjorde vi.

När vi kom in låg Louis och såg rastlöst runt i rummet. Hans blick landade på oss och han började le.

 - Boys! utbrister han och vi ger honom en grppkram.

Niall sätter sig i hans fotända medans vi andra sitter på stolar omkring honom. Det ser ut som han letar efter något, och plötsligt ser han oroligt på oss.

 - Where is Tiffany? säger han och Niall börjar gråta igen.

 - We don't know... säger jag tyst.

Harry berättar vad som hänt och Louis börjar gråta igen. Snart sitter vi alla och gråter. Men efter bara några minuter öppnas dörren och en doktor kommer in. Han ser lite på oss, ner i sina papper och sedan upp på oss igen.

 - We have some news for Tiffany Jones...

----------------------------------------------------------------------------------------

KOMMENTERA!

YAAY!! Bara så ni vet kommer jag försöka avsluta novellen ganska snart... Bara så ni är förberedda!!!

Tiffany

När jag vaknar värker hela kroppen. Ljuset i ögonen är för starkt för att jag ska kunna öppna dom helt. En ung tjej - kanske 20-25 år - står bredvid mig och kollar i några papper. När hon ser att jag är vaken  ler hon.

 - You're awake. I'm Sophia and I'm gonna take care of you. Do you remember what happened? säger hon mjukt.

Jag försöker minnas så mycket jag kan. Men allt jag kan komma ihåg är strålkastarna, glassplittrorna mot min hud och Louis mjuka ord: Everything will be alright

 - We crashed, säger jag bara, tyst och hest.

 - Who was with you? frågar hon.

 - Louis... viskar jag.

 - That's good. You remember.

 - Where is he?! frågar jag högt.

 - He's about to do a surgery, he's gonna be alright, säger hon lent och smeker min arm.

Jag nickar sakta och suckar. Hon går ut ur rummet och det förblir tyst. Bilder visas i mina ögonlock. Louis blod i pannan, bilen som körde mot oss, hur hela bilen snurrade... Tårarna börjar rinna och jag snyftar högt. Hela kroppen värker så mycket att jag nästan skriker. Det går inte att beskriva smärtan.

Efter en stund kommer Sophia in igen. Hon ler lite försiktigt.

 - You got someone that's waiting for you. Is it okey for him to come in? säger hon.

Jag nickar och hon går ut, men ställer sig vid dörren utanför rummet. Hon nickar och snabba steg hörs. Snart dyker Nialls ansikte upp. Hans ögon är röda och han har mörka ringar under ögonen. Inte alls som jag vill se honom.

 - Oh God... viskar han svagt och börjar gråta.

Sophia stänger dörren om oss och Niall går sakta fram till mig. Han sätter sig på stolen bredvid sängen och tar min hand försiktigt, som om han trodde att jag skulle gå sönder.

 - Hi, ler jag försiktigt.

 - How are you?! I was so worried about you! gråter han.

 - Don't cry, I'm okey, ljög jag.

 - No you're not! You're in hospital and have been asleep in two days! You're not okey, Tiffany! säger han högt och jag ryggar tillbaka.

Niall

 - You're not okey, Tiffany! ryter jag och ser hur hon ryggar tillbaka.

De fina ögonen fylls av rädsla och jag ångrar mig direkt.

 - Tiffany...

 - Okey, do you wanna hear the truth?! I'm not okey! My whole body hurts! I don't know exactly what happened and all I remember is the lights that come right in front of us and Louis last words! väser hon tillbaka.

Jag tystnar. Vet inte vad jag ska säga. Hon ser fortfarande ganska sårad ut där hon sitter och ser ner i sitt knä där hon har händerna knutna. Det droppar några tårar får hennes ögon och det får mig att må dåligt.

 - Tiffany, I'm sorry. I'm just so worried about you.

Hon sa inget, utan såg bara ut genom fönstret. Hennes vackra ansikte syntes i profil och solljuset från fönstret sken rakt på det. Hennes ögon glittrade som vanligt.

 - I just... I don't know what to do... säger hon tyst.

 - Right now, you just have to stay strong and focus on getting better. I'm gonna check if Louis is okey, then I'll be right back. When I'm gone, the other boys are coming in, okey? säger jag försiktigt och hon ser på mig.

Hon nickar och jag böjer mig fram för att kyssa henne på läpparna, men hon vänder bort ansiktet så det blir på kinden. Sakta böjer jag mig tillbaka och ser sårat på henne.

 - This isn't gonna work out if you gonna keep on doing this shit, väser jag och går ut från rummet.

Tiffany

Jag blir lika rädd som första gången han röt åt mig. Men nu kan jag inte fatta vad jag gjort för fel. Jag menar, jag vände bort huvudet, men han behöver ju inte ryta åt mig och skylla allt på mig.

Tårarna stiger i ögonen igen och det blir ju inte bättre av att bilderna från kraschen spelas om och om igen i mitt huvud. Louis ord spelas om och om igen i mitt huvud och det får mig att gråta mer. Snart hör jag hur dörren öppnas och någon kommer in. När jag kollar upp ser jag Zayn och Harry komma in. De ser oroligt på mig och jag gråter mer. De går fram till mig och kramar mig försiktigt.

 - Everything will be alright... säger Zayn och jag skriker.

 - No!! Stop!! skriker jag och gråter mer.

 - What's wrong, Tiffy? frågar Harry oroligt och ser på mig.

 - Louis!! gråter jag och gömmer ansiktet i händerna.

 - He's going to be fine.

 - What happened between you and Niall? frågade Zayn försiktigt.

 - I don't know, gråter jag.

 - Hey, don't cry. I promise you that he'll come back and then it all go back to normal.

 - It will never be as before again. Not after this, säger jag och snyftar.

 - You and Niall will move in together, Louis will live his life with Eleanor and it all will be great again, säger Harry.

Plötsligt kommer Sophia in igen. Hon ler lite smått och säger att Harry och Zayn måste gå ut. När de har stängt dörren sätter hon sig bredvid mig. Hon kollar i sina papper, och upp på mig igen. Hon öppnar munnen, och stänger den igen.

 - You have lost really much blood, and you need more before you can get out of here. We're searching after a donor with the same blood type as you. But right now that doesn't matter. Right now, anyone can give you blood, just until you're in the right balance, then we have to get a donor with the same blood type. We talked with your friends out there, and Mr. Horan said he could give you blood, säger hon.

 - Wait, is that dangerous for him? Like, what can happen?

 - Well, to take his blood is a little bit risky, because he isn't use to give blood, and to take more blood from him than usually can give him a chock, or his body, säger hon.

 - And that means...?

 - That means that he wont be able to perform at least five months up to two years.

 - What?! I can't let him do that!

 - Then you're going to stay here for the next three weeks and eat pills and stuffs, säger hon och bläddrar i sina papper.

 - Can you bring him in? frågar jag och hon nickar.

 - Of course, ler hon.

Hon går ut och snart kommer Niall in. Hans ögon är röda fortfarande och han ser lite sur ut, men ändå orolig. Ingen säger något, och han sätter sig inte på pallen i rummet, utan  står kvar vid dörren. Sakta öppnar jag munnen för att säga något.

 - I wont let you do it.

Han skrattar till glädjelöst.

 - You're my wife now, and I will do anything for you, säger han och ser på mig med en allvarlig blick.

 - But you're giving me to much! I wont let you do it. I wont.

 - I'll do it anyway, I don't care what you think.

--------------------------------------------------------------------------------------

KOMMENTERA!

Har ledigt idag och har brist på saker att göra... Så jag tog tillfället i akt att skriva lite mer!

Gör er redo för DRAMA!