onedirectiontolove

Alla inlägg under mars 2012

Av Wilma - 17 mars 2012 16:15

 - What the hell did you do to her?! Röt Liam högt och alla vände sig mot oss.

 - Berättade du? Frågade Tina mig och jag skakade på huvudet.

 - Nej. Svarade jag kort.

 - Ha, du är ett missfoster, en bitch, en hora och framförallt en lögnare. Jag fattar inte hur Niall kan hålla sig kvar vid dig så här länge. Flinade hon och gick mot mig.

 - Don't you dare to touch her. Väste Niall och ställde sig framför mig.

 - No, Niall. Back of. Sa jag tyst och han vände sig mot mig.

 - No, I'm not going to. Sa han allvarligt och jag tog hans hand.

 - I'm really grateful for everything you do to me. But she's gonna hurt you if you don't back of. Sa jag med tårar i ögonen.

 - Then let her! Everything to keep you safe. Sa han och vände sig mot Tina.

 - Bra pojkvän du har. Skyddar dig genom allt. Låter ingen komma nära dig. Men du er inget tillbaka. Du bara tar emot och ber om lite till. Varför gör du inget tillbaka? Juste, du är ju inte så smart. Du är ju så fattig på kärlek så du har inget att ge. Han förtjänar bättre än dig, det gör vi alla. Sa Tina och Niall såg försiktigt på mig.

 - Sluta Tina! Seriöst, du fattar inte hu jävla fel du har! Vi älskar Tiffany för att hon är sig själv och ingen annan! Hon är den bästa vännen som finns! Utbrast Cilla och ställde sig bredvid  mig och tog min vänstra hand.

Niall kramade mig hårt och tog sedan min högra hand. De andra ställde sig på sidan och Tina stod där, helt "oskyldig".

 - Är det så? Eller ljuger ni bara? Egentligen gillar ingen här inne henne. Jag menar, ingen gillar dig heller Cilla. De är bara med dig för att du har det där blonda håret och den "fina" kroppen. Tror du verkligen att någon gillar dig? Flinade Tina och jag fick nog.

JAg gick fram till henne och ställde mig nära henne. Så nära att jag kunde känna hennes andetag i mitt ansikte.

 - Ge dig. Du kommer aldrig vinna det här. Du kommer inte få någon på fall. Du bara sårar hela tiden. Det är ditt liv. Att såra folk. Det är allt du gör. Sårar. Hur fan känns det? Det borde kännas så jävla hemskt. Viskade jag och slog henne sedan i ansiktet.

Med raska steg gick jag ut ur huset och fortsatte gå längs gatan.

 - Tiffany! Ropade Zayn bakom mig.

 - What?! Röt jag och suckade.

Det var inte meningen att ta ut ilskan på någon annan än Tina. De andra hade ju inte gjort något. Det är Tina. Jävla Tina. Förstör för allt och alla.

 - I'm sorry. Suckade jag och stannade för att sedan vända mig om.

 - It's okey. What did she say in there? Frågade han försiktigt och stannade en meter ifrån mig.

 - She called me a freak, a bitch, whore and a liar. And then she talked shit about Cilla. She said that nobody really like me. That everyone just pretend. Sa jag och han såg allvarligt på mig.

 - Do you believe it? Frågade han försiktigt men allvarligt.

 - What?

 - Everything that she called you and that noboy like you? Sa han och jag ryckte på axlarna.

 - The first thing is hard to not believe. I mean, I've heard it more than once and I actually start to believe that I'm a freak, ugly, bitch, whore and all of those things. But the second thing is just stupid. Sa jag och han drog in mig i en kram.

 - Nothing that she said is true.  She just want you to fall so she can take Niall away from you. Viskade han och jag nickade sakta.

Vi gick tillbaka till de andra, men dörren öppnades när vi stod på gården. Tina kom utspringades och stannade framför mig.

 - Din jävla bitch! Du förstör allt! Skrek hon och slog mig hårt i magen.

Jag föll ner på marken och Zayn grep tag i henne.

 - What the hell?! Röt han och putade ut henne från gården.

Niall rusade ut från huset och satte sig vid mig. Han grät.

 - Are you okey? Frågade han oroligt.

Jag öppnade munnen för att svara, men det kom inga ord ur munnen. Fuck my life.. Tänkte jag och tog upp en sten från marken. Jag drog den vassa sidan på min arm och gjorde djupa sår.

 - No, Tiffany! Stop it! Utbrast Niall och försökte ta stenen ifrån mig med blodet vara forsade nerför mina armar.

 - I love you... Viskade jag och slöt ögonen.

Innan jag försvann från jorden kom Nialls ansikte upp. Han log, skrattade och han blåa ögon glänste. Jag kommer aldrig glömma dig... Tänkte jag och försvann sedan från jorden, tror jag i alla fall...

Niall

 - Zayn! Call an ambulance! Skrek jag förtvivlat och lindade min tröja runt Tiffanys blödande arm.

Jag hörde hur han pratade med någon i telefonen och alla kom utspringandes mot oss. Ambulansen kom och jag och Cilla fick åka med, mest för att de skulle prata svenska och jag kan liksom inte svenska... De andra tog en taxi.


Cilla


 - Vad har hänt? Frågade killen i ambulansen.

 - Jag vet inte. Sa jag och han såg på mig.

 - Har hon haft tvångstankar? Frågade han och jag nickade.

 - Något sånt, ja.

Han gav Tiffany dropp och sedan satte han på ett badage mest för att stoppa blödningen. Sedan satt vi där. Jag såg på Niall. Han hade tårar i ögonen och satt med blicken fäst på Tiffany. Brydde sig inte om något annat, bara henne. Plötsligt drog Tiffany in ett djupt andetag och öppnade ögonen. Niall såg överraskat på henne och killen, som tydligen hette Markus, lugnade ner henne.

 - Ta det lugnt. Du är i ambulansen påväg till sjukhuset. sa han och hon såg på Niall.

Han höll hennes hand hårt ända tills de skjutsade iväg henne till ett typ... undersökningsrum. Vi satte oss i väntrummet och Niall försvann direkt i sin egna bubbla. Han satt med armbågarna mot knäna och hade pannan lutad mot händerna. Hans ögon var stängda, tror jag. Jag såg dom liksom inte så bra. Jag la min hand på hans rygg och han vände huvudet mot mig, fortfarande lutad mot händerna.

 - How can you be so calm? Frågade han hest.

 - I'm not. Sa jag och log lite sorgset. Inside of me I am crying. The pain I feel right now is eating me, inside out. But I've gone through this a lot of times, so I've like learned to not show it. Right now I wanna cry. I want to cry so badly, but I'm fighting through it. Sa jag och han såg sorgset på mig.

 - I wish I was as strong as you. Sa han tyst och suckade.

 - You are. Sa jag och han såg förvånat på mig.

 - Do you even see me? I'm crying my heart out, even if I know she's gonna be fine!

 - I know. But the strenght come from the heart. The tears are just feelings that have become to strong. Tears are just concern(oro). Sa jag och han log lite.

 - Guys! How is she?!

Vi vände oss mot dörren till avdelningen där de andra stod. Inte Tina såklart.

 - She was awake for a while in the ambulance, but right now I don't know. Sa jag och de slog sig ner bredvid mig och Niall.

Plötsligt öppnades en dörr och vi såg åt höger. En äldre man steg ut ur Tiffanys rum och sprang iväg mot ett rum längre bort. Plötsligt körde de ut en brits med Tiffany på... Livlös...

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Kommentera!!

Yaay! Just nu älskar jag att skriva och fortsätter kanske med nästa kapitel nu :)

Av Wilma - 17 mars 2012 13:36

Niall och killarna ska tillbaka till London om två veckor. De ska åka på deras turné till USA. Jag är så stolt över dom! Men jag kommer sakna dom. Dom är liksom borta i två månader. Fast jag föredrar att säga åtta veckor, då låter det som om det är kortare tid än två månader. Tanken på att jag inte kommer se min älskling på åtta veckor gör ont. Att aldrig få krama honom, att aldrig få kyssa honom. Det gör verkligen ont. Jag vet inte om jag kommer klara det. Men jag vet att vi kommer klara det. Vi är starka nog att klara det. Vi älskar varandra. Men älskar vi varandra tillräckligt mycket...?


Du är ett missfoster!

Du förtjänar inte att leva!

Ha! Du är världens fulaste unge!

Varför är du ens kvar här?

Gå och dö!

Jävla bitch!

Famewhore!

Under nästan hela mitt liv har jag fått ta hat. Lyssna på dom varje dag, ta in dom i min hjärna. Egentligen vet jag inte varför just jag får så mycket hat. Ingen förtjänar hat. Visst, jag hatar Tina. Men jag går inte runt och skriker på henne att hon är ett missfoster. Då håller jag det bara inom mig och hatar på insidan.

Jag såg ut genom fönstret och la armarna i kors. Niall var i duschen och Lucas skulle till sin kompis. Just nu står jag på mitt rum och bara ser ut genom fönstret. Killarna kommer tillbaka någon gång i september. Jag ska åka till London då eftersom de ska dit direkt efter. Jag har redan pratat med pappa. Han var riktigt chockad över att jag bara åkt hem sådär, men jag förklarade vad som hade hänt och han förstod.

Innan Niall klev in i duschen ringde han killarna och vi bestämde att alla skulle komma hit, inklusive Cilla och Tina. Även om jag inte ville att Tina skulle komma. Inte Niall heller, egentligen. Men det skulle bli lite taskgt om vi bara lämnade henne.

 - LOUIS IN THA' HOUSE!! Skrek Louis nerifrån.

Jag vände mig om och gick ner till hallen. Där stod alla. Cilla, Tina, Louis, Liam, Harry och Zayn. Jag log mot killarna och Cilla innan jag kramade dom. Jag såg inte på Tina. Alla gick till vardagsrummet men när jag skulle gå efter drog någon i min arm. Jag vände mig om och såg Tina.

 - Niall kommer bli min. Han kommer lämna dig när han åker. Jag pratade med honom för en stund sedan och han sa att han skulle dumpa dig direkt efter att dom åkt, via telefon. Väste hon och jag suckade.

 - När ska du ge upp egentligen? Han och jag älskar varandra. Vi kommer hålla ihop. Han gillar inte ens dig på det sättet.

 - Tror du ja. Han säger bara så för att du inte ska misstänka något. Röt hon och jag suckade återigen.

 - Du är bara avundsjuk.

Hon slog till mig på kinden, hårt med knytnäven. Mitt huvud åkte åt sidan och jag andades ut skakigt.

 - Säger du till någon att jag gjorde det där så kommer jag att skada killarna och Cilla, ditt jävla missfoster. Viskade hon och gick sedan till vardagsrummet.

Snabbt kollade jag mig omkring för att se om någon sett, turligt nog så hade ingen sett och jag sprang till mitt egna badrum. När jag låst dörren såg jag mig i spegeln. Min kind var röd. Riktigt röd. Kan hon inte bara ge upp?

 - Tiffany? Are you there? Sa Liam utifrån och jag stelnade till.

 - Öhm... Yes. Sa jag och försökte tänka ut hur jag skulle förklara min röda kind.

 - What are you doing in there?

 - I just... Ehm... I falled before and hit my cheek in the floor. Ljög jag och tog mig själv för pannan. Dålig lögn Tiffany... Tänkte jag för mig själv.

 - Oh, okey. How is it?

Jag suckade. Jag klarade verkligen inte av att ljuga. Det var inte jag! Och det är ju värre eftersom killarna är mina bästa vänner, och Cilla såklart.

Jag låste upp dörren och såg försiktigt på Liam.

 - I'm sorry. I lied before. I didn't fall. But I can't tell you what happened. Sa jag tyst och han vred försiktigt på mitt huvud och såg på min kind.

 - Oh my God, Tiffany! Seriously, what happened? Sa han oroligt och jag hörde hur det knackade på dörren till mitt rum.

 - Are you guys coming? Sa Niall utifrån.

 - Niall, come in here. Sa Liam allvarligt och Niall klev in.

Jag vände bort ansiktet mot fönstret så han inte skulle se min kind. Han skulle bara bli orolig och tvinga mig att säga sanningen. Jag vågar inte ens tänka på vad Tina skulle göra mot dom...

 - What's wrong, Tiffy? Sa Niall försiktigt men oroligt.

Han la handen på min axel och vred på mig. Först stretade jag emot, men vad tänkte jag med? Någon gång kommer han se det, annars berättar ju Liam. Så jag vände mig om och Niall drog efter andan.

 - What happened?! Utbrast han och jag hörde hur någon klev in i rummet.

 - Oh, what happened Tiffany? Sa Tina kallt och såg på mig med en menande blick.

 - Nothing. Mumlade jag och mötte hennes iskalla blick.

 - Go, Tina. Sa Niall irriterat.

 - Sure. Sa hon, gav mig ett bitchsmile och gick härifrån.

 - What did she do? Frågade Niall och drog försiktigt fingret längs kinden, men jag ryggade tillbaka.

 - I can't tell you. Viskade jag tyst och kände tårarna stiga.

 - Why honey? You know you can. Sa Niall och Liam såg sorgset på mig.

 - No, I can't tell you. Sa jag högre och lät en tår falla.

 - Why?! You can trust me. Sa han och jag började gråta.

 - I know... Grät jag och satte mig på golvet med ansiktet i händerna.

 - You need to tell me what's wrong, babe. Sa Niall och satte sig framför mig.

Liam gick ut ur rummet, eller snarare rusade ut. Tänk om han pratar med Tina? Då tror hon att jag har sagt något, FAN! Jag sprang ut ur rummet och ner till vardagsrummet. Men det var försent.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Kommentera på nu!! :)

Har världens flyt just nu och skriver så fort jag kan... Skriver jag för mycket kanske??

Imorgon kommer jag inte skriva lika mycket som idag tror jag. Jag ska nämligen vara med en kompis då och vi ska vara ute och ja...

Xxxxx! LOVE YOU GUYS!

Av Wilma - 16 mars 2012 23:37

Lucas

Jag sprang ut ur huset och började springa mot Cillas hus där dom alla var. När jag knackade på öppnade Niall, men jag sprang direkt in till Tina. 

- Vafan tänker du med?! Röt jag högt och alla såg på oss.

- Vadå? Sa Tina förvånat.

- Du vet väl vad jag menar! Annars skulle inte Tiffany ligga och gråta just nu! Röt jag och Niall kom fram till mig.

- What's going on? Where is Tiffany? Sa han oroligt.

- That bitch hited her and called her a freak! Sa jag och Tina skakade på huvudet.

- Vad pratar du om?! Hon ljuger bara! Hon vill att ni ska sätta dit mig! Hon vill ha uppmärksamhet! Utbrast Tina.

- Wait... What? Did you call her that? Frågade Niall som nu var lite efter eftersom han inte fattade vad hon sa.

- No, Niall. I would never do that! Utbrast hon och de andra såg på oss med oroliga blickar.

- Where is she now? Frågade Niall.

- Home. You can come with me if you want. Sa jag lugnt och han nickade.

Han tog med sin väska och sedan började vi gå. Vi sa ingenting, bara gick där bredvid varandra. Man såg tydligt att han var orolig.

Jag öppnade dörren och såg Tiffany komma mot oss. Hennes kind var riktigt röd, hennes ögon också.

 - Tiffany! Utbrast Niall och sprang mot henne.

Han kramade henne hårt och hon kramade tillbaka.

Tiffany

Jag kramade honom hårt och lät tårarna sakta falla ner på Nialls axel. Jag såg på Lucas bakom Nialls rygg och mimade "tack". Han log och gick sedan till sitt rum.

 - I can't believe that she just called you that. Mumlade Niall.

Hon kallade mig missfoster. Ett missfoster. Alla i skolan brukade kalla mig missfoster. En dag intalade jag mig själv att jag var ett missfoster. Eftersom alla säger att jag är ett så borde jag ju vara det, brukade jag tänka.

Tårarna verkligen strömmade nerför mina kinder och jag sjönk ner på golvet. Niall satte sig på huk framför mig och tvingade mig att se honom i ögonen.

 - Is there something you don't tell me? Viskade han och jag snyftade.

 - You know... Once I told you that everyone in school was mean so I stoped eating? In those weeks, those months, everyone called me a freak, bitch, whore. They all hit me. I did got more than fifteen types at one day. When I came home I just sat in my room. And that psychologist that I met, he also hit me. That made me even more in depressed. Berättade jag och han såg sorgset på mig.

 - Why? Why did they call you that and why did they hit you? Sa han försiktigt.

 - I don't know. How much I thought I couldn't figure it out. I had no idea why they hated me. Viskade jag och började gråta mer. I'm a freak, Niall! You deserve  so much more than me! Grät jag och han kramade mig hårt.

 - No! No, don't even think that! You're not a freak. You're the right girl for me. I wouldn't make it without you! Utbrast han och pussade min kind.

Han bar upp mig i sin famn och bar mig till mitt rum. Sedan drog han av mig mina byxor och bäddade om mig. Han drog sedan av sig sin t-shirt och sina mjukisbyxor och kröp ner bredvid mig.

 - You're perfect. Don't think anything else... Viskade Niall och jag somnade tryggt i hans famn.

Niall

När jag vaknade nästa morgon så sov Tiffany fortfarande. Försiktigt gick jag upp och drog på mig ett par nytvättade chinos och en t-shirt som låg i min väska. Sedan gick jag ner till köket. Där stod Lucas och stekte pannkakor.

 - Goodmorning. log jag och satte mig ner.

 - Oh, goodmorning, Niall. Log han och ställde fram pannkakorna på bordet.

 - Ehm... Tiffany told me about her school, yesterday. What they did to her and stuffs... Sa jag försiktigt och han såg sorgset på mig.

 - Yeah, she felt awful.

 - Did you know about that psychologist? What he did to her?

 - Yes, she told me. But not mum.

 - Where is your mum?

 - At work. Sa han och såg på mig med en allvarlig min. We need to do this together. We need to make her feel safe. I know whats going on in her mind, and that's just awful things. She always think about if she going to give up, or if there is something wrong with her. We need to make her believe that there is nothing wrong with her. Because she is special. And you know that to. Sa han allvarligt och jag nickade.

 - I would do anything to her. I mean, without her I'm nothing. Sa jag och han log lite.

 - You really like her, don't you?

 - No... Började jag och han såg chockat på mig. I love her. Fortsatte jag och han log lättat.

Tiffany

Jag gick upp när jag insåg att Niall inte var här. Jag gick ner och stannade utanför köket när jag hörde Niall och Lucas prata.

 - We need to make her believe that there is nothing wrong with her. Because she is special. And you know that. Hörde jag Lucas säga allvarligt.

 - I would do anything to her. I mean, without her I'm nothing. Hörde jag Niall säga.

 - You really like her, don't you?

 - No... Sa Niall och det stack till i hjärtat. Tårarna steg men jag hörde hur Niall fortsatte. I love her. Sa han och jag pustade ut av lättnad.

Jag gick in till dom och de båda såg på mig. Lucas såg oroligt på mig och Niall kom fram till mig.

 - Goodmorning honey. Log han och kysste mig.

 - I love you to. Viskade jag och kysste honom tillbaka.

 - How much did you her? Frågade Lucas.

 - I heard when you said that I have to believe that there is nothing wrong with me. Sa jag och han log lite försiktigt.

 - Okey... Sa han och jag satte mig bredvid Niall.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Kommentera!! Känner att jag uppdaterar ganska mycket :P

Av Wilma - 16 mars 2012 21:37

Vi bestämde oss för att beställa pizza. Men tydligen hade pizzerian ingen utkörning, så vi sa att Louis och Zayn skulle åka och hämta den. Så de skrev ner vad vi skulle ha och åkte sedan. Jag låg i soffan fortfarande med Niall på min mage. Tina stod och surade i hörnet medans Harry, Liam och Cilla satt på en madrass och pratade. Niall såg på mig, rakt i ögonen och log.

 - I love you. Log han och jag log tillbaka.

 - I love you to.

Han kysste mig och jag besvarade den. Liam, Harry och Cilla aww:ade medans Tina försökte dölja en suck. Jag öppnade ögonen och såg Nialls leende. Jag fnissade lite innan jag satte mig upp. Han flyttade på sig och drog upp mig i sitt knä.

 - You just can't be without each other for a minute, right? Flinade Harry och jag log lite mot honom.

 - Isn't that clear enough for you? Flinade jag och Niall skrattade.

 - Oh, I just wanted to be on the sure side. Sa han coh då öppnades dörren.

 - DINNER IS SERVED! Ropade Louis och alla skrattade.

Jag reste mig upp och drog upp Niall. Vi gick hand i hand till köket där de ställt upp våra pizzor. Jag hade tagit en vanlig margherita eftersom jag inte kan äta kött. Jag bad en snabb bordsbön och sedan tog jag min tallrik till vardagsrummet där de andra satt.


 - So, what do you guys say? Horror movie? Frågade Tina och alla nickade.

 - Sure!

Jag och Zayn gick ut till köket för att fixa snacks medans de andra fixade i soffan och satte på filmen. När vi kom tillbaka satt alla i soffan. Niall satt i ena kanten med Tina bredvid sig Det fanns bara en plats kvar så Zayn satte sig ner och drog sedan ner mig i sitt knä. Varje gång det blev "läskigt" skrek Tina till och kröp närmre Niall. Jag såg att han var obekväm, men han vågade väl inte göra något. När hon efter ett tag kröp upp i hans famn fick jag nog. Jag reste på mig och gick till övervåningen. Sedan låste jag in mig på badrummet. Ilskan kokade i mig. Vad tänker hon med?! Vill hon få mig och Niall att bråka så hon kan få honom?! Seriöst! Jag trodde hon och jag var vänner. Bästa vänner i alla lägen. Men det var vi tydligen inte. Allt var tydligen bara ett skämt för henne.

 - Tiffany, can I come in? Sa Niall utanför och jag suckade.

Först då märkte jag att jag grät lite. Två tårar hade lämnat mina ögon och ögonen var fortfarande glansiga. Jag drog in ett djupt andetag innan jag låste upp och ställde mig framför spegeln vid handfatet  igen. Niall klev in genom dörren och låste igen. Han hade tårar i ögonen. Hans blick mötte min igenom spegeln.

 - I'm sorry... Viskade han och jag vände mig om.

 - Don't be. I'm not mad at you. Sa jag och kramade honom hårt.

Han kramade mig hårt tillbaka och jag vred mitt ansikte mot hans nacke. Jag drog fingrarna genom hans hår och såg honom sedan i ögonen.

 - I'm mad at Tina, not you. You haven't done anything wrong. You're just trying to be a good friend for her. Sa jag och han kysste mig.

 - She'll try to get us apart, but you've to remember that I love you. You're the only girl for me. I just like Tina as a friend, nothing more. You're the girl for me. Sa han och jag fick tårar i ögonen igen. No, no, I didn't wanna make you cry! Utbrast han och kramade mig.

 - It's okey. Fnissade jag. It's happytears. Log jag och han pustade ut.

 - Oh, that's good to hear.

Vi gick sedan tillbaka till de andra. De satt helt tysta. De hade också pausat filmen. Niall satte sig på sin plats och drog ner mig i hans knä. Det kändes konstigt att sitta bredvid Tina, men jag antar att jag måste vänja mig. Jag menar, det andra vill ju vara med alla samtidigt, och om jag ska undvika dom för att Tina är med så kommer vår vänskap aldrig hålla.

Jag kröp närmre Niall och han höll armarna om min mage. Han kysste min nacke och jag slöt ögonen. Jag koncentrerade mig inte alls på filmen. Jag kunde inte. Allt jag tänkte på var att allt var som vanligt igen, nästan. Men jag hade Niall. Han var min igen. Det var allt som behövdes...


Niall


Efter en stund slappnade Tiffany av och hon började andas tyngre. Jag såg på hennes ansikte och hennes ögon var slutna. Vi alla var trötta, så vi bestämde oss för att sova. Jag tog av Tiffany hennes byxor och bäddade om henne. Sedan drog jag av mig tröjan och la mig under täcket med henne. Tina låg på madrassen bredvid oss och de andra låg på extrasängar. Jag somnade ganska snabbt med Tiffany i mina armar.

 

Tiffany


Jag vaknade mitt i natten av att jag var törstig så jag klev försiktigt ur Nialls famn och smög ut till köket. När jag druckit ett glas så skulle jag precis gå tillbaka när jag såg Tina stå bakom mig.

 - Shit. Sa jag och hoppade till.

 - Du ska lämna Niall ifred. Han och jag var praktiskt taget ihop innan vi åkte hit. Han gillar dig inte ens. Väste hon tyst.

 - Du, jag vet att du gillar honom. Men han valde mig. Du måste leva med det. Han valde mig, inte dig!

 - Jävla bitch. Väste hon och slog till mig på kinden.

 - Vafan?! Utbrast jag och suckade. Jag tänker fan heller stanna här med dig. Jag drar. Fortsatte jag och gick till vardagsrummet.

Snabbt packade jag ihop mina saker och hängde väskan över axeln. Sedan gick jag till hallen för att ta på mig skorna.

 - Niall gillar dig inte ens! Han lotsas bara. När du inte är med så är det han och jag. Han vågar bara inte göra slut med dig. Jag antar att han sa att du var hans One And Only Girl förut när du gick till badrummet. Men vet du, så sa han till mig med. Sa Tina och jag ställde mig upp.

Jag såg på henne och när jag skulle ta ett steg mot henne slog hon mig på kinden igen och sa:

 - Rör mig inte ditt missfoster.

Minnena kom tillbaka. Från skolan. Från den värsta perioden i mitt liv. Alla sa att jag var ett missfoster. Att jag var född av självaste djävulen. Att jag var en unge med ADHD. Att jag var störd. Att jag var en bitch. Alla ord spelades om och om igen.

 - Jag trodde du var min vän... Viskade jag innan jag vände mig om och gick.


När jag kom till mitt hus så smög jag till mitt rum och la väskan på golvet vid sängen. Sedan böt jag om snabbt och la mig i sängen. Plötsligt öppnades min dörr och Lucas kom in.

 - Vad gör du hemma? Frågade han och satte sig på sängkanten.

 - Det hände en sak...

 - Var det Niall?

 - Nej. Tina. Hon säger att jag ska lämna Niall och att hon och han har något på gång. Hon typ slog mig två gånger och sa att jag var ett... Missfoster. Det sista ordet viskade jag.

Lucas såg vansinnig ut. Seriöst, jag trodde han skulle explodera.

 - Den... Började han innan han rusade ut ur rummet.

_____________________________________________________


Tredje kapitlet för idag!! YAAY!! Haha

 

Kommentera på bara ;)

Av Wilma - 16 mars 2012 17:00

När jag kom fram till Tinas hus började jag nästan gråta. Dom var inte där. Inte ens hennes föräldrars bil var på uppfarten. Alla lampor var släckta. Hoppet som sakta hade kommit försvann direkt nu.

Jag började gå längst gatan med blicken sänkt. Tårarna var nära nu och kunde när som helst rinna över kanten, men jag tvingade dom tillbaka. Tänk om dom hatar mig? Dom kanske är sura på mig? Dom kanske inte vill se mig igen? Dom har kanske till och med åkt tillbaka till London?

Och där kom första tåren. Jag torkade snabbt bort den och kollade upp. Jag var på stranden. Den övergivna, lilla stranden. Men det var inte en sandstrand, utan en strand med små stenar istället för sand. Hit bukade jag gå när jag var liten. När jag behövde tänka. Jag brukade sitta på en hög klippa längre bort och se ut över vattnet. Kolla på fiskmåsarna som flög över vattnet.

Jag klättrade upp på klippan och satte mig på kanten med fötterna hängandes ner mot vattnet. Något var annorlunda idag. Det fanns inga fåglar. Det var inte lugnt på vattnet, utan nu stormade stora vågor fram. Mitt hår blåste också bak.

 - She used to be here when she was little... I was with her once, actually.  Hörde jag någon säga bakom mig, men ändå så långt borta.

Jag kollade bak och såg killarna, Cilla och Tina stå på stranden. Liam såg mig först. Tårarna var på väg ner för kinderna igen. Mitt hår blåste åt sidan bakom mig, fast en del kom framför ansiktet. Dom tystnade. Alla såg på mig. Jag snyftade och kollade ner i marken.

Jag gick tillbaka till kanten och satte mig med benen ut över vattnet. Skulle jag hoppa? Skulle jag ta mitt eget liv? Eller i alla fall försöka? Skulle jag låta döden äta mig hel? Jag flyttade mig längre ut på kanten och tog ett djupt andetag. Precis när jag hoppade skrek någon mitt namn och tog tag i min arm. Så hängde jag där. Över vattnet med Liams hand i min. Paniken kom krypande. Plötsligt fattade jag inte varför jag hoppade. Men varför tänker jag på det nu? Jag hänger nerför ett stup på flera meter.

 - Come on, Tiff. Climb up! Sa Liam med tårar i ögonen.

Jag kollade ner mot mina fötter och gav Liam min andra hand. Louis kom fram bredvid honom och tog en av mina händer.

 - Oh God, Tiffany, why?! Ubrast han med tårar i ögonen.

Jag började gråta, vilket gjorde att jag inte såg något, vilket gjorde att jag inte kunde se vart jag satte foten, vilket ledde till att jag inte kunde klättra upp.

 - Come on Tiff! Climb up! Sa Liam och jag försökte samla mig.

Nu eller aldrig. Antingen släpper jag taget och faller, eller så klättrar jag upp. Jag blinkade bort tårarna och satte foten vid ett litet hål i klippväggen. Liam och Louis försökte dra upp mig, men det gick inte. Om de drog i mina armar skrapades dom i klippan och rev upp dom.

Efter ett tag kom jag i alla fall upp och jag satte mig ner direkt.

 - Why, Tiff? Frågade Zayn med gråten i halsen.

 - I... Började jag, men kunde inte fortsätta.

Vad skulle jag säga liksom? Jag vet inte. Jag fick bara en adrenalinkick. Pfft, skulle inte tro det va? Niall satte sig framför mig och bara såg på mig. Han grät. Som aldrig förr. Hans blåa, vackra ögon såg rakt i mina och glittrade mer än aldrig förr. Tårar rann nerför hans kinder och jag vände blicken mot Tina. Hon såg mest chockad ut. Inte för jag brydde mig. Efter vad hon gjorde så har jag verkligen ingen lust att förlåta henne. Jag hatar henne mer än Niall.

 - Please, Tiffany, forgive me. Viskade Niall och de andra gick iväg en bit för att låta oss prata.

 - I want to, Niall. I really do, but... Sa jag med gråten i halsen och tårarna steg.

 - But what, Tiffy? Sa Niall och tog min hand.

Jag log. Tiffy... Det brukade alltid Aniston(hennes döda tvillingsyster, för er som glömt) säga.

 - But I don't know if I can trust you... Sa jag och han log lite.

 - You can, I promise. I don't know what I was thinking. I just... Gaah, I thought I like both of you. But when I kissed her, I didn't feel anything. And with you, well, it's like fireworks inside of me. Without you I'm nothing. You're my world. I gave you my heart, and when you walked away it was like my world disappeared. Sa han och jag såg att han menade det.

Hans sätt att prata, hans sätt att se på mig... Han ljög inte. Han talade sanning. Det vet jag. Vi satt där tysta och bara såg på varandra. Tillslut kunde jag inte hålla mig. Jag slängde mig på honom och kramade honom hårt. Så hårt jag kunde. Han tog emot mig och höll sina armar om mig. Jag satte mig i hans knä och lutade min haka mot hans axel.

 - I've missed you... viskade jag och Niall höll om mig hårdare.

 - I've missed you to.


Tina


Det gjorde ont i mitt hjärta att se Tiffany i Nialls armar igen. Jag gillar honom. Eller nej, jag älskar honom. Han är den jag vill ha. Först gillade jag ju Harry, trodde jag. Egentligen ville jag bara ha honom som en vän. Men jag verkligen älskar Niall och jag kommer aldrig sluta kämpa för honom. Jag kommer fortsätta kämpa tills jag har honom i mina armar. Jag kommer bryta min och Tiffanys vänskap om det så behövs... Jag kommer göra vad som än behövs. Kanske låter konstigt, men jag antar att det kallas kärlek...


Tiffany


Det har nu gått en kvart ungefär och jag har förlåtit alla... Men inte Tina. Jag har inte ens gett henne en blick. Och det tänker jag inte göra heller. Jag fattar inte hur hon kunde göra så. Hon vet hur mycket jag älskar Niall. Vi bestämde oss för att sova hos Cilla, allihopa. Först var jag emot det eftersom jag inte vet om jag skulle klara att vara så nära Tina, men jag gör det för de andra. Så Niall följde med mig hem så jag kunde packa en väska. Medans jag packade så pratade han med min mamma och Lucas. De kom riktigt bra överrens.

 - Come on now, Niall. Hejdå mamma. Sa jag och pussade hennes kind.

 - Hejdå gumman, ha så kul. Log hon.

 - Hejdå syrran. Log Lucas och kramade mig.

 - Hejdå.

Fort drog jag ut Niall ur huset och vi började gå hand i hand mot Cilla.

 - Here. i can take your bag. Sa Niall och räckte sig mot min väska.

 - Me to. Flinade jag och drog den högre upp på min axel.

 - I want to take it. Log han.

 - Me to. Log jag och han skrattade.

 - Okey...

Han pussade min kind och vi var framme hos Cilla. Hennes föräldrar var tydligen bortresta och hennes syster var hos sin kille, så det var bara vi. Vi gick direkt in utan att knacka. De andra var redan i vardagsrummet och plockade fram madrasser, täcken, lakan och kuddar. Tina kollade på Niall och log flörtigt. Jag suckade och tog av mig skorna.

 - Don't worry. You're the one and only for me. Viskade Niall och jag log mot honom.

Han kysste mig och sedan gick vi in till de andra. De hälsade på oss och vi hjälpte de andra. Tina drog Niall med sig och de hjälptes åt med ett täcke. Jag satt med Zayn och drog örngott på kuddarna. Han såg på mig ibland medans jag bara såg ner på kuddarna.

 - Hey, don't worry. He wont do anything to you again. Viskade han och jag såg på honom.

 - How can you be so sure? Viskade jag tillbaka.

 - I know him. And I know that he don't wanna live with that pain that he did without you. Viskade han och jag log lite.

 - I believe you.

Han log och kramade mig sedan snabbt. När vi var klara väntade vi på de andra. Vi satt och bara snackade. Plötsligt började Tina skratta hysteriskt. Vi såg åt hennes håll och såg hur hon verkligen klängde på Niall medans han såg obekväm ut.

 - You're so funny! Utbrast hon och slog honom löst på armen.

Han skrattade lite tillgjort medans jag bara suckade högt. Jag la mig ner i soffan och slöt ögonen. Någon satte sig på mig och jag öppnade ögonen. Där satt Niall. Jag log lite mot honom.

 - Hi honey. Log han.

 - Hi baby. Log jag och kysste honom hårt.

Han besvarade den och vi hörde hur de andra fnissade. Vi släppte varandra och såg på de andra som försökte få upp en extrasäng. Killarna,  rättare sagt. Vi tjejer skrattade bara åt dom. Tydligen hade de aldrig satt upp "en idiotiskt onödig, svensk" extrasäng, som de kallade den. Tina gick fram till Niall som stod och försökte få upp låset till ena benet på den. Hon knäppte upp låset och fnissade hysteriskt. Han log lite bara och sedan fällde han upp benet. Tina la armen om hans midja.

 - What's for dinner? Frågade Niall och Tina började asgarva, tillgjort såklart.

 - You're always thinking about food, right?

 - And Tiffany. Log han och såg på mig.

Jag log mot honom medans Tina bara såg irriterat på mig. Hur skulle det här sluta egentligen?

_____________________________________________________________


Kommentera!!!

Andra kapitlet för idag, vad tycker ni om uppdateringen? SÄG EXAKT VAD NI TYCKET!! JAG TÅL KRITIK!! :)

Av Wilma - 15 mars 2012 15:13

Lyssna samtidigt MIRROR - LIL WAYNE FT. BRUNO MARS


Niall

När planet landade i Sverige nästa dag var jag av någon anledning väldigt nervös. Sanningen har liksom kommit ikapp mig: Tiffany hatar mig. Hon kommer aldrig prata med mig, inte efter vad jag gjode. Men jag måste ge det en chans. Om jag kan ordna det här så är det nu.

Tina sa någon adress till chauffören som började åka. Det var en minibuss, så alla fick plats. Den stannade utanför ett grått hus med vita knutar. Dörren var vit och fönsterkarmarna(?) också. Det var ett stort träd på framsidan åt vänster. En sten gång gick till den lilla trappan upp till verandan och ytterdörren. Vi alla drog ett djupt andetag innan vi klev ur, betalade chauffören och gick mot dörren. Cilla och Tina gick framför oss, armkrok. De pratade lite på svenska medans vi andra bara gick tysta efter dom.

Tiffany

När jag och Lucas satt framför teven i vardagsrummet så knackade det på dörren. Lucas tänkte leka rolig och smög mot dörren. Mamma som kom nerför trappan skrattade åt honom, jag med. Mamma kom före Lucas till dörren och öppnade.

 - Cilla, Tina, hej! Sa mamma och jag stelnade till.

 - Fan... viskade jag.

 - Hej, är Tiffany hemma? sa Cilla.

 - OH, nej tyvärr. Hon gick precis. Skulle ta en promenad eller något. sa mamma, som om hon fattade att jag inte ville prata med dom.

 - Oh, okej. Vet du vart hon gick? Frågade Cilla.

 - Nej tyvärr, det sa hon inte. Sa mamma och jag hörde några suckar.

 - She isn't home. Sa  Tina och jag hörde några suckar.

 - When is she coming back? Frågade - oh gosh - Niall.

 - I don't know, really. She went outside like some minutes ago. Sa mamma.

 - Men... Vi ses. Sa Cilla och dörren stängdes efter att att mamma sagt hejdå.

Lucas satte sig bredvid mig i soffan igen och mamma gick till köket. Vi sa inget. Jag reste på mig och gick till mitt rum. När jag såg ut genom fönstret stod killarna, Cilla och Tina utanför i en ring typ och pratade. Niall kollade mest ner i marken.

Varför var de här? Varför kom de till mig? Tårarna steg i mina ögon. Jag saknade  dom, allihopa. Niall med. Men jag kommer aldrig kunna lita på honom igen. Inte efter det här.

Efter en stund gick dom. Jag vet inte vart, men de gick åt höger mot parken.

 - Lucas, vill du följa med till skateparken? Frågade jag när jag gått nerför trappan.

Det var inte den parken som de andra gick till, det var en vanlig park. Men den parken vi gick till var en typisk skatepark. Det var massa ramper och sånt. Förutom det så åkte äldre killar runt där hela tiden. Försökte impa på tjejerna som alltid kommer dit för att spana in killar.

När jag och Lucas kom fram så var det förvånansvärt inte så många där. Jag hoppade upp på min skateboard och började åka runt på ramperna och så. Lucas åkte lite med andra killar som åkte lite längre bort.

Ni kanske inte visste det, men jag brukade åka skateboard för ett tag sedan. Men när jag började på gymnasiet i Sverige så slutade jag av någon anledning. Antagligen så hade jag inte tid eftersom vi fick läxor hela tiden. T.ex att skriva uppsattser på tio sidor och så. Ganska jobbigt nu när jag tänker på det.

 - Tiffany! Ropade någon när jag precis åkte ner för en ramp.

 - Shit. Väste jag när jag såg vem det var.

Plötsligt tappade jag kontrollen över mig själv och jag ramlade av skateboarden. Mitt huvud slog i marken och jag blunda och önskade bort smärtan.

 - Hur gick det?! Frågade Lucas som oroligt satt bredvid mig.

 - Bra. Väste jag lågt och satte mig upp.

 - Du vet att Cilla, Tina och de andra är där borta va? Sa han tyst och jag nickade.

 - Louis ropade på mig innan jag ramlade. Sa jag tyst och de rusade fram till mig.

 - Oh, gosh, I'm sorry! Sa Louis och satte sig bredvid mig och Lucas.

 - I'm alright. Väste jag och ställde mig upp.

JAg tog brädan under armen och gick därifrån.

 - Tiffany, du vet lika mycket som jag att du inte kan rymma från problemen. Visst, spring. Spring så fort du kan: men du kommer aldrig komma ifrån dom! Ropade Cilla bakom mig och jag stannade.

Oh, bra, nu hatar de mig också. De är säkert sura för att jag springer ifrån dom hela tiden. Tårarna steg och jag vände mig om, såg dom alla i ögonen, en efter en. En tår rann nerför min kind och jag snyftade.

 - Tror du inte det här är svårt för mig eller? Min bästis kysser min kille och ingen berättar vad som har hänt! Tror du inte jag är sårad?! Du tror att jag har det lätt, att jag alltid kommer ifrån problemen genom att glömma dom! Men jag har det jävligt svårt! Allt i mitt liv! Jag har fan försökt ta självmord! Skrek jag och kände flera tårar rinna.

Lucas gick fram till mig och kramade mig hårt. Jag bröt ihop totalt.

 - Kom, vi går. Viskade han och la armen om min midja.

Han förde mig bort från parken och jag såg bak en sista gång. Killarna såg bara efter mig med frågande ansiktsuttryck medans Tina grät och Cilla stod bara helt förstelnad. Jag mötte Nialls blick en sista gång. Han hade tårar i ögonen. Ögonkontakten höll inte ens i en sekund. Men det kändes som ett år. Jag skulle kunna stirra i dom hur länge som helst. Jag kunde se att han ångrar det han gjort. Men jag kommer inte kunna lita på honom igen. Inte som jag gjorde förr. Det kommer aldrig bli som förr. Aldrig igen...

Efter bara några få meter sjönk jag ihop på gatan. Jag orkade inte mer. Varför ska jag lida på jorden när jag kan sväva fritt utan problem i himlen?

 - Kom igen, Tiff. Sa Lucas tyst och drog upp mig i sin famn.

Efter bara några sekunder fortsatte vi gå och han hjälpte mig till mitt rum. Mamma såg frågandes på oss. När Lucas lagt mig på min säng så gick han ner till henne. Jag hörde hur de pratade där nere. Men jag lyssnade bara med ett öra. I mina tankar var jag i Nialls armar. Han höll mig hårt och viskade att han var ledsen. Han grät också. Ångrade allt han gjort. Han kysste mig hårt och följde mig hem. Men det var bara mina tankar. Verkligheten var rena motsattsen. Det kommer aldrig bli han och jag.

 - Hej gumman. Lucas berättade vad som har hänt. Helt ärligt tycker jag du ska prata med dom. Låta dom förklara. Du var så lycklig med dom. Jag tycker du ska ge dom en chans. Sa mamma och jag såg länge på henne.

När jag inte sa något gick hon. Hon hade rätt. Jag måste ge dom en chans. Kanske skulle det inte bli Niall och jag, men dom var mina vänner. De betyder alldeles för mycket för att låta dom gå. Dom är värda för mycket. Efter allt de gjort för mig så måste jag prata med dom.

Snabbt sprang jag ut ur huset och såg åt höger och sedan vänster. Jag fortsatte springa mot Cillas hus. Hon var inte hemma, så jag sprang till Tinas.

Snälla Gud, säg att dom är här. Annars kommer jag aldrig hitta dom...

__________________________________________________________

 

Kommentera!!!

Tack för kommentarerna på förra! Kommer nog fortsätta skriva snart, men måste bara fixa designen... Gjorde den sent igår och nu när jag kollar på den så... USCH!

Aja, LOVA YA' GUYS!

Av Wilma - 14 mars 2012 16:15

När klockan var elva på kvällen så gick jag tillbaka till lägenheten. Som tur var så var de andra i killarnas lägenhet. Jag gick till mitt rum och la fram min resväska på sängen. Seda slängde jag ner mina kläder och allt annat jag tagit med mig. Sedan packade jag min Chanel väska och gick sedan nerför trappan med den stora resväskan. När jag sedan fått på mig skorna så gick jag ut från lägenheten. Jag tryckte på knappen till hissen och väntade otåligt. När det plingade och dörrarna öppnades klev jag in och dörrarna stängdes.

 - LondonAirport thanks, sa jag till chauffören och han började åka mot flygplatsen.

Det var klart. Allt var klart. Biljetter, pass, allt! Nu skulle jag bara igenom säkerhetskontrollen. När jag lagt upp mina saker på bandet så skulle jag precis gå igenom när jag hör någon ropa på mig, eller några rättare sagt. Killarna, Cilla och Tina kom mot mig. Med snabba steg gick jag igenom säkerhetskontrollen och de stannade precis utanför.

 - Please, Tiff, don't go, sa Liam och såg sorgset på mig.

 - I have to, sa jag bara och tog mina saker igen. Bye.

Jag vände mig om och gick därifrån. När jag hittat min gate satte jag mig på en av alla tusen plaststolar. Det var dryg en kvart kvar tills man fick gå ombord, så jag tog upp min mobil och mitt headset. Lego House med Ed Sheeran spelades och jag kollade mig omkring. En mamma sprang efter sin son och ett  äldre par satte sig en bit ifrån mig på stolarna.

 - Passengers to Sweden, please go to gate 7. Please go on board.

Det upprepades på olika språk och jag gick direkt till gaten och gick på planet. Jag hade en plats vid fönstret och var nöjd med den. Jag älskar att sitta vid fönstret. Då kan man ju se ut och kolla på molnen och ja... Allt. Snabbt ringde jag hem till mamma och Lucas.

 - Hallå? Svarade Lucas och jag fick tårar i ögonen.

 - Hej Lucas! Det är Tiffany, sa jag och torkade en tår.

 - Tiffany! Hej! Vad kul att höra din röst! sa han glatt och jag log stort.

 - Detsamma! Jag ville bara säga att jag sitter på planet nu och är på väg hem.

 - Hem? Men det är ju bara juli.

 - Jag vet. Men det hände lite saker och ja, jag bestämde mig för att åka hem.

 - Cilla och Tina då?

 - Dom stannar, tror jag. Vi fick  några vänner därborta och så...

 - Jaha, men mamma hälsar.

 - Hälsa tillbaka. Jag måste lägga på nu, men vi ses snart!

 - Jadå! Hejdå, Tiffy!

 - Hejdå...

Vi la på och jag satte snabbt på flygplansläge. Sedan satte jag på mig bältet och lutade mig tillbaka. Det regnade ute. Ganska kraftigt. Planet började rulla och snart lyfte vi.


Niall


Fan!! Jag har förstört allt! Nu är hon borta! Jag visste att hon skulle bli arg, men jag visste inte att hon skulle åka till Sverige.

 - When goes the next plane to Sweden? Frågade Liam och vi såg på tavlan.

 - Tomorrow... Suckade Louis.

 - We have to go after her. Sa Cilla.

 - Me to. Sa jag.

 - Can't we all go there? Frågade Zayn och vi nickade.

Vi lämnade flygplatsen och när vi kom ut så strömmade regnet ner. Vi sprang fort fram till en taxi och åkte tillbaka. När vi kom dit så gick jag och killarna till vår lägenhet för att packa och Cilla och Tina gick till "deras".

Allt är kaos. Varför kysste jag Tina? Det är ju Tiffany jag gillar. Jag gillar inte ens Tina på det sättet, eller?


Tiffany


 - TIFFANY!! HÄR BORTA!!

Jag vände mig om och såg Lucas och mamma stå vid entrén. Tårarna steg och jag sprang mot dom med min resväska släpandes efter mig. Jag slänge mig på dom och vi kramade väldigt länge. Jag tror att alla grät också. Lite i alla fall.

 - Åh, vad vi har saknat dig. mumlade mamma i mitt hår.

 - Och jag har saknat er!!

Vi gick sedan ut till mammas bil och åkte mot vårat hus. När jag såg det stora, vita gråa huset med vita knutar log jag. Jag har många minnen med vårt hus. Både glada och ledsna.

Lucas tog min resväska och vi gick in.

När jag packat upp min väska så gick jag ner till mamma och Lucas. Vi pratade i timmar. Jag berättade allt för dom. Om Niall, Zayn, Harry, Louis och Liam. Allt vi gjort, allt som hänt. Och så berättade jag var Niall gjort. De båda kramade mig. Undrar vad de gör nu. Sitter säkert och pratar, snackar. Tina och Niall sitter säkert och hånglar någonstans.

 - Men vad säger ni? Jag har hört att det går en bra film på bio? Sa mamma och vi log.

 - Absolut!

Lucas är två år äldre än mig(vet inte om jag sagt att han är äldre eller yngre, men nu är han äldre), men ibland beter han sig som en fem åring. Men han är alltid positiv. Han dricker nästan aldrig, röker inte. Det är bra. En bra förebild, som mamma alltid säger.

Mamma körde till biografen medans jag och Lucas pratade oavbrutet. Mamma bara log mot oss. Hon säger alltid hur stolt hon är över oss. Hur bra vi kommer överens, hur bra vi hjälper varandra. Hur mycket vi ställer upp för varandra. Jag kommer ihåg en gång när jag gick i sexan. Några killar började knuffa på mig, då kom Lucas och knuffade bort dom och verkligen skyddade mig. Skämdes inte ett dugg över att jag var hans syster. Han är alltid den som gör vad som helst för mig.

Ni kanske tycker det låter konstigt. Två syskon är som två bästa vänner, liksom. Men syskon är inte alltid såna som bråkar, tjafsar och slåss. Jag minns inte ens senaste gången jag och Lucas bråkade. Tror det var när jag gick på dagis.


 - Den där filmen var typ BÄST! Utbrast jag när vi klev ut i mörkret.

 - Verkligen. Log Lucas och mamma log mot oss.

När vi kom hem igen så gick jag direkt till mitt egna badrum för att göra mig i ordning. Jag borstade tänderna, gick på toa och tog bort sminket. Sedan gick jag in till mammas sovrum. Hon låg redan i sängen med en bok i handen.

 - Godnatt mamma. Log jag och kramade henne.

 - Godnatt gumman. Log hon och pussade min panna.

Sedan gick jag till Lucas rum. Han satt i sin säng med sin dator framför sig.

 - Godnatt broooder. Flinade jag och kramade honom.

 - Godnatt syrran. Log han och jag gick mot dörren. Du. Sa han plötsligt och jag vände mig om.

 - Ja?
 - Det kommer bli bra mellan dig och Niall. Jag lovar.

Jag log.

 - Tack för att du bryr dig, men nej. Det kommer inte bli bra. Inte den här gången. Log jag och gick sedan till mitt egna rum.

Jag la mig på sängen och såg ut genom fönstret. Fönstret var bredvid sängen och man såg månen precis. Niall kanske kollar på månen nu. Han är flera mil bort. Men han tänker nog inte ens på mig. Han lever nog bara sitt eget liv med Tina.

_________________________________________________

Tredje kapitlet för idag :) Nu förtjänar jag mer kommentarer!!

Kom igen nu!! :D

LOVE U GUYS!!

Av Wilma - 14 mars 2012 14:41

När jag vaknade nästa morgon var det helt tyst i hela lägenheten. När jag klev upp för att kolla vart tjejerna var hittade jag dom inte. Så jag tog på mig ett par jeansshorts, en tubtop och plattade sedan mitt hår. När jag sedan tagit min Chanel väska så gick jag över till de andra. Jag hörde hur de pratade tyst i köket, men stannade precis utanför valvet till köket.

 - I hope you get that she's going to be really hurt, hörde jag Liam säga.

 - I know! She's going to hate me, grät Niall och jag stelnade till.

 - Do you regret it? frågade Louis.

 - Yes, of course!

 - I don't want to be her right now... Mumlade Cilla.

 - Who? Frågade jag och klev fram.

Allas blickar fastnade på mig. Tina satt tyst i Cillas famn medans Niall satt med armbågarna mot bordet och huvudet i händerna. Louis bet sig i läppen och såg på Niall. Han grät. När han mötte min blick så stelnade han till. Vad var det som hade hänt egentligen?

 - Ehm... Började Louis.

Ingen verkade vilja berätta. Liam satt bara med blicken i bordet medans de andra bara satt tysta. Niall verkade inte heller vilja berätta.

 - Are you going to tell me what's going on or not?! sa jag irriterat.

 - Yes but... Började Liam.

 - Then tell me! If nobody telling me right now, no one of you are coming with me to the hospital, sa jag och Niall suckade.

 - I don't know what to say...

 - Then don't. Goodbye, sa jag bara och lämnade lägenheten.

Sedan tog jag hissen ner och vinkade till mig en taxi. Det var riktigt skönt att komma ut i solen igen. Eller utanför lägenheten överhuvudtaget. Känna frisk luft i mina lungor. Den bästa känslan på länge!

Men ändå kröp den där osäkra, oroliga, irriterande känslan igenom mig och jag kunde helt enkelt inte sluta tänka på bilden där Niall gråter och ingen säger något.

 - Hello, I'm Tiffany Jones. I'm going to meet Dr. Merly, sa jag och tjejen i receptionen nickade.

 - His office is in the third floor, room 364, log hon och jag nickade som svar.

 - Thank you.

Jag tog hissen upp till tredje våningen och knackade på dörr 364.

 - Come in! Ropade han innifrån.

 - Hii, log jag.

 - Of, Tiffany, hi! Nice to meet you. Are you coming alone? Frågade han och kramade mig.

 - Well, yeah. Some things showed up.

 - Oh, I see. Follow me!

Jag gick med honom till hans egna lilla undersökningsrum och satte mig på britsen. Han fick det hela att bli roligt. En väldigt bra doktor helt enkelt. Han kollade snabbt mina revben och sa att allt läkte bra. Sedan tog han bort bandaget och jag fick gå. Jag gick förbi apoteket för att köpa lite smärtstillande tabletter, typ som Ipren i Sverige.

När jag sedan kom tillbaka gick jag bara till lägenheten utan att bry min om tjejerna som satt i soffan, utan jag gick direkt till mitt rum och böt om till min vita bikini. Över det drog jag på mig ett par vita jeansshorts och ett par Flip Flops. Sedan packade jag min strandväska och gick ner igen.

 - Vart ska du? Frågade Cilla.

 - Till stranden, svarade jag bara och gick ut.

När jag gick ut så kollade jag ner och gick in i någon. Louis. Fan...

 - Oh, hi... Eh, I'm sorry about before. I mean, I really don't want to fight with you, sa han nervöst.

Jag svarade inte utan började istället springa nerför trapporna. När jag kom ut i solskenet drog jag ner mina Ray Ban 3025 (sök på google). Sedan började jag gå mot stranden.

Det var inte jättemycket folk där, bara några familjer och några ungdomar. Jag la ner mina saker i en av solstolarna och smörjde in mig med solkräm.

När jag låg där kom tankarna tillbaka. Tankarna om Niall. Vad hade hänt? Hade jag gjort något? Hade han gjort något? Jag är så förvirrad... Liksom, igår var det väldigt spänt och han kollade på Tina hela tiden, och nu så sitter han och gråter och ingen vill berätta vad som har hänt.

Jag släppte tankarna för en stund och simmade ut en bit i vattnet. Jag simmade mot klipporna. Det fanns en liten klipphylla typ en meter upp som jag klättrade upp till.

Där satt jag. Jag vet inte hur länge, men ganska länge. Bara njöt av att äntligen få gå ut. Känna solen bränna på min hud. Det var verkligen väldigt skönt att komma ut från hålan. Det här är vad jag behöver... Klarblå himmel, en varm sol och lite svalkande vatten. Riktigt skönt.

Efter ett tag simmade jag tillbaka till stranden. Jag la mig på solstolen och lät solen steka bort vattnet som fortfarande fanns på min hud.



Jag klev ur hissen och gick in till min lägenhet. I soffan satt allihopa. Niall, Zayn, Liam, Harry, Louis, Cilla och Tina... Niall satt och stirrade upp i taket, men hans blick fastnade på mig när jag kom in. Det gjorde allas, men ingen sa något.

 - Can I talk to you? frågade Niall och jag rykte på axlarna.

När jag tagit av mig skorna följde jag med Niall upp till mitt rum. Jag satte mig på sängen och han satte sig bredvid. Det vart tyst. Man kunde nästan höra hans snabba hjärtslag.

 - Well, are you going to talk or are you just going to sit here? frågade jag och han såg på mig.

 - I just wanna tell you that... Yesterday, when everyone was in bed, I sneaked out. Tina was outside, so we started to talk... And then we just... sa han men stannade. We kissed...

Jag stelnade till. Han hade lovat att inte lämna mig. Inte gå iväg med Tina... Bara hålla sig till mig. Han hade ljugit. Han lög för mig. Jag litade på honom och han förstörde allt. Han förstörde vårt förhållande. Fan asså... Jag visste inte att han var en sån kille som kysste andra tjejer när han hade en flickvän.

 - Why? viskade jag och började gråta. You promised! You promised to don't leave me! You promised! Skrek jag och började gå ut ur rummet.

 - Tiffany! hörde jag honom säga bakom mig.

Jag sprang nerför trappan och möttes oroliga ögon.

 - Let him explain... sa Louis och försökte stoppa mig från att springa ut.

 - No!! Let me go!! skrek jag och slet mig loss från honom.

 - Tiffany!! Ropade de efter mig, men jag sprang snabbt nerför alla trappor och ut på gatan.

Allt var ett skämt. Vårt förhållande betydde inget. Det var bara fake. I alla fall för honom. För mig var det äkta. Jag älskade honom. Inte längre. Han sårade mig. Lovade mig att aldrig lämna mig. Jag litade på honom. Han sumpade det. Fan!! Kärleken suger verkligen!

Just nu vill jag inget hellre än att åka till Sverige... Kasta mig i mammas famn och snacka med Lucas... Som gamla tiden...

_______________________________________________________


DRAMA! Hihi, nu tycker jag ni får kommentera mera!! :)

PUSS o KRAM

ÖVERSÄTT

Presentation


Hej hej! Här på bloggen kommer jag skriva fanfics om One Direction. Handlingen kan du läsa längre ner i menyn. Läs, kommentera och sprid!!

Love At First Sight

p> 

 

Olivia "Chachi" Gonzales är 17 år och har dansat hela sitt liv. Hon och hennes crew har vunnit America's Best Dance Crew år 2011, men har sedan dess legat lågt. Men nu kommer deras nästa utmaning. I London, Storbritannien, söker nämligen One Direction en dansgrupp som ska inleda alla deras 120 konserter på deras 9 månader långa turné. De bestämmer sig snabbt för att skicka in en ansökan...

Gilla Bloggen

Follow on Bloglovin

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Fråga mig

40 besvarade frågor

Kategorier

Arkiv

Länkar


Skapa flashcards