Direktlänk till inlägg 20 mars 2012
En vecka senare
Jag är nu hemma från sjukhuset och ligger i soffan som vanligt med en filt runt mig. På bordet står ett glas med vatten, lite papper, två tidningar och lite annat. På teven rullar The Last Song, men jag kollar inte. Killarna är på en intervju och Cilla skulle till sin moster. Mamma jobbar tror jag. Men tro inte att jag är själv. Det är jag aldrig nu för tiden. Jag har alltid någon med mig. Som en barnvakt, som idag är Lucas. Han står i köket och lagar mat. Mamma slutar sent och killarna kommer nog när som helst.
- Och maten är serverad!
Lucas kommer in med en skål. I den ligger makaroner och ost, och såklart lite krydda. Jag ler.
- Tack. Ler jag och ställer skålen i mitt knä.
Han ler tillbaka och skuttar ut till köket. Jag skrattar åt honom. Han är så löjlig ibland! Men det gillar jag. Han är nästan den enda som kan vara lite rolig nu när jag är "sjuk".
Jag är dödssjuk.
Jag kan dö närsomhelst.
Jag kan försvinna från jorden snart.
Niall gillar inte att jag tänker på det, men jag kan inte låta bli. Ingen förstår det, bara jag själv och alla andra som har cancer. Det går liksom inte att inte tänka på det. Och nu när jag vet att jag inte har lång tid kvar att leva vill jag göra allt möjligt innan jag försvinner. Jag har faktiskt börjat på en 100 saker att göra innan jag dör lista.
1. Gifta mig
2. Skaffa underbara barn
3. Åka till Paris och kolla på Eiffeltornet med min älskade
4. Åka på en kryssning i 2 veckor
5. Hitta den allra bästa vännen
6. Fixa alla bråk/problem
Ja... Så låter listan än så länge. Det låter som ganska typiska saker, tycker ni kanske. Men det betyder mycket för mig. Jag vill inte dö utan en egen, riktig familj. Min drömfamilj består av en man och två/tre vackra barn, kanske någon hund, men det skulle jag klara mig utan.
Tänk bara att åka på familjesemester, se barn växa upp, lära dom prata, gå. Tänk lyckan man borde få av att ha klarat av att uppfostra barn.
Jag ställde ifrån mig den tomma skålen och la mig bekvämt i soffan. Egentligen ville jag vara vaken när Niall och de andra kommer, men jag kunde inte låta bli att somna. Ögonlocken kändes ju så tunga, och varför inte ge efter? Niall kommer finnas kvar när jag vaknar, hoppas jag...
Niall
Vi går direkt in till Tiffany och Lucas. Tiffany sover i soffan medans Lucas sitter och kollar på TV.
- Hello guys! Welcome! Tiffany fell asleep, and I didn't want to wake her up. Säger Lucas och ler mot oss.
- I can take her to her room. Ler jag och går mot dom.
- Yes, please.
JAg tar upp Tiffany i famnen och går uppför trappan. Sedan går jag in till hennes rum och bäddar ner henne i sängen. Min blick fastnar på hennes skrivbord. Ett kollegeblock ligger där och jag ser en penna bredvid. Jag går fram och börjar läsa. Det är en 100 saker att göra innan jag dör lista.
1. Gifta mig
2. Skaffa underbara barn
3. Åka till Paris och kolla på Eiffeltornet med min älskade
4. Åka på kryssning i två veckor
5. Hitta den allra bästa vänner
6. Fixa alla bråk/problem
Jag log. Gulligt. Men jag gillar inte att hon tänker så, att hon kan dö menar jag. JAg vågar inte ens tro det. Jag vill inte tro det. Men jag antar att jag är tvungen, jag menar, det är sanningen ju.
- Niall... Mumlar Tiffany och jag ser på henne.
Hennes ögon är halvt öppna och jag ler mot henne.
- Hi Sweetie. Ler jag och sätter mig bredvid henne på sängen.
- Did you read that? Frågar hon och pekar löst mot blocket.
- Hehe, yes. Hope it's okey?
- Of course. I have nothing to hide from you. Ler hon och jag kysser henne.
Vi ligger och bara myser ett tag innan jag går därifrån för att låta henne sova.
Tiffany
När Niall gått kan jag inte sluta tänka på det... Den saken jag gått och längtat efter så länge... Den saken som aldrig kommer... Tänk om Niall ska fria? Tänk om vi gifter oss, skaffar barn... Skapar en familj... Men han kanske vill vänta. Eller så gillar han mig inte alls på det sättet. Han gillar mig kanske inte tillräckligt mycket för att fria...
Men ändå svävar tanken fritt att kanske gör han det. Kanske den här veckan. Eller nästa. Eller nästa månad, vem vet?
Efter ett tag somnade jag och drömde om Niall, som vanligt. Jag drömde att han tog mig till stranden. Vi stod i ett hjärta av rosenblad och han ställde sig på knä. Frågade frågan som jag svarade ja på. Han satte på en ring på mitt finger och sedan kysstes vi. I solnedgången.
Efter den drömmen så var jag på sjukhuset. Doktorerna såg riktigt glada ut, och jag fick nyheterna att dom/vi hade lyckats med att bota min cancer. Jag var fri! Fri från sjukdomar! Fri från sjukhusets väggar! Frå från sprutor och tabletter!
Och efter den drömmen så satt jag i soffan i ett hus jag inte kände igen. Niall stod i köket och lagade mat. På golvet framför teven lekte en liten pojke med en leksaksbil, och en yngre flicka satt med ett litet gosedjur. De kallade mig mamma, och Niall för pappa. Snart kom en tjej på sju år och satte sig bredvid mig. Hon kröp upp i min famn och pratade om skolan. Hon sa: vet du mamma? Jag är kär.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Förlåt för att jag inte skrev igår! Men var tvungen att träna inför ett Nationellt och ett vanligt prov. I helgen ska jag på bio med två kompisar och de kommer (eventuellt) sova hos mig. Så vi får se hur det blir med uppdateringen då...
XoXo
23:e februari 2012 skrevs första kapitlet någonsin på den här bloggen, första kapitlet på fanficen Love Make Me Blind. Jag vet inte om någon av er har varit med mig sedan allra första kapitlet, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll hur län...
24:e december Chachi's POV "Chachi!" hör jag någon ropa ut över den fyllda ankomstsalen på flygplatsen i Doncaster. Egentligen förstår jag inte hur jag kunnat höra det, det är fullt av människor som pratar och skrattar och det känns som att ...
"Alright babe, I'll see you for christmas" säger Louis och kysser mig lätt med händerna placerade på min korsrygg. "It's such a long time" klagar jag och kollar upp på honom. "It'll go by quickly, I promise" ler han och pussar min näsa. "We'll...
"Babe?!" ropar jag i hotellrummet när jag kliver in med Delilah bakom mig. Vi var nyss på hennes rum och lämnade hennes saker, så nu ska vi samla alla för att hitta på något eftersom vi inte har något att göra under dagen. "Hi Chachi!" skriker N...
p>
Olivia "Chachi" Gonzales är 17 år och har dansat hela sitt liv. Hon och hennes crew har vunnit America's Best Dance Crew år 2011, men har sedan dess legat lågt. Men nu kommer deras nästa utmaning. I London, Storbritannien, söker nämligen One Direction en dansgrupp som ska inleda alla deras 120 konserter på deras 9 månader långa turné. De bestämmer sig snabbt för att skicka in en ansökan...